Page 1


Översättning Molle Kanmert Sjölander


Smakprov Utdrag ur I begynnelsen var Bob               Originaltitel: There is no dog   Copyright © Meg Rosoff, 2011   All rights reserved.       Översättning: Molle Kanmert Sjölander   Omslag: Oskar Laurin/Odjuret   Sättning (Bembo): X Publishing   Tryck: CPI Books, Tyskland, 2012   isbn 978-91-85763-26-9

X Publishing AB  www.xpublishing.se


När hans liv låg i spillror, hans familj blivit dräpt och hans gård ödelagd föll Job på knä och vrålade upp mot himlen: ”Varför, Gud? Varför just jag?” Och Guds åsklika stämma svarade: ”Det är nåt med dig som jag retar mig på, liksom.” Stephen King


1 Å, så ljuvligt! Ljuvligare än ljuvligt! Dubbel- och trippelljuvligt!   Solen smeker Lucys ansikte och armar som ljummet guld. Ljusa späda löv spricker ut så fort att hon nästan hör dem sucka lätt när de vecklar upp sig. Fåglarna kvittrar och tvittrar i sina sociala nätverk som raggande kostymknuttar i asfaltsdjungeln. Några lulliga moln vinglar omkring på den väna blå himlen.Världen tar ett snedsteg, rusig av lycka.   Ett skratt slinker nästan ur Lucy. Vilken förunderlig dag. Den förunderligaste dagen sedan tidernas gryning.   Hon är inte medveten om hur starkt hon själv bidrar till dess fulländning. Är det den rosenmönstrade sommar­ klänningen som vinden tar fatt i och snärtar upp kring benen? Eller är det bara det att Lucy själv är fulländad som en ros, en nyutsprungen skär – så perfekt att man föreställer sig att solen bryter mot alla opartiskhetens lagar för att få

7


stråla ner mot henne och ingen annan.   Vilken himmel, tänker hon.Vilken lycka! Vem som än har hand om vädret idag har (för en gångs skull) skött det felfritt.   Hon går med lätta steg. Det är inte långt från busshållplatsen till jobbet. Hon ler ett halvvuxet, flickaktigt, kvinnolikt leende som lyser upp hennes vackra drag. Solen målar mjuka högdagrar på kindbenen och den välformade munnen och sätter det ljusa håret i brand. Hon drömmer om sommarmånaderna som väntar, de inspirerande samtalen, de långa rosa kvällarna, utsikten till kärlek. I den här stunden hjälps ungdomen, leendet och glädjen åt att göra henne till jordens mest oemotståndliga kvinna.   Strax bakom henne går en ung man. Om det inte vore för att han redan hade bestämt sig för att inte bli kär – varken i henne eller någon annan, nej aldrig aldrig mer – skulle han kanske ha småsprungit för att komma ikapp. Men han har sina skäl, om än inte särskilt goda sådana, att istället sakta farten, titta bort och tycka illa om henne. Lucy formligen skuttar fram i sin förtjusning. När hon går förbi en fontän och får syn på dess gnistrande regnbåge blir hon så förtjust att hon lutar sig in i den virvlande vattendimman. Sedan rätar hon på sig och går vidare medan hon nynnar på en liten bön, eller egentligen snarare en förhoppning än en bön, en privat liten besvärjelse: ”Käre Gud”, ber hon, ”jag skulle vilja bli förälskad.”   Men vänta … vad är nu detta? Vilken tur! Gud (som nästan aldrig ids lyssna på sitt folk) råkar höra hennes bön. Lucys bön!

8


Hänryckt av den ljuva varelsen bestämmer han sig för att själv uppfylla hennes vädjan.   Vilket mirakel! Förunderligare än förunderligt! Självaste Gud ska snart bli förälskad.

9


2 ”Vakna!”   Gud drömmer om vatten. I drömmen finns en fontän, en naken tjej och (givetvis) han själv. Vattnet är varmt och tjejen villig. Hennes kropp är mjuk. Han sträcker ut handen för att smeka hennes bröst men istället är det en smal arm fingrarna sluter sig kring …   ”Vakna. Upp med dig.” Ett otåligt tonfall vässar kravet.   Herregud. Det är den trista mr B – hans assistent och privat­sekreterare, Guds alldeles egna tråkmåns. Och kan man tänka sig. B:s brillor har glidit ner till nästippen, och sura minen har han på sig.   Gud är vaken. Han gläntar på ena ögonlocket. ”Vaere?”   ”Gå fram till fönstret.”   Han har huvudvärk. ”Bara säg vad det är.”   ”Sätt dig upp. Fötterna på golvet. Gå fram till fönstret. Titta ut.”

10


Med en jättesuck och en hjärna trög som brylépudding sätter sig grabben upp, svänger benen över sängkanten, reser sig, svajar till och drar handen genom håret (som, känner han surt, har vandrat över till samma sida av huvudet alltihop, som om han stått i stark vind). Med ett stön gör han helt om och masar sig fram till fönstret på kalla, bara fötter. Det brusande ljudet är starkare än nyss. Till hans förvåning är det vatten där det förut var gator, och han blir flyktigt lättad över att sovrummet inte ligger i bottenplanet. ”Vatten”, säger han med visst intresse.   ”Just det, vatten.” Mr B låter blid, men han skälver av återhållna känslor.   Gud försöker förgäves bli klok på det han ser. Varför är det vatten på gatorna? Är det han som har gjort det? Det kan det väl inte vara. Han har ju legat och sovit.   ”Titta där borta.”   Han tittar.   ”Vad ser du?”   Ett stort badrum gränsar till sovrummet, komplett med toa, handfat, vitt kakel, stort badkar.  Badkar.   Badkaret! Nu minns Gud: han tappade upp ett bad, och medan han väntade på att karet skulle fyllas tänkte han vila ett tag. Bara en liten stund. Han måste ha somnat. Och medan han somnade och drömde om den där snygga tjejen, hon i fontänen, så svämmade badkaret över.   ”Oj då.”   ”Oj då? Är det allt?”

11


”Jag ska stänga av det.”  ”Jag har stängt av det.”   ”Bra.” Pojken återvänder till sängen och dråsar omkull.   Mr B vänder sig till Gud med den sedvanliga blandningen av uppgivenhet och vrede. ”Du känner händelsevis inte för att göra något åt kaoset du har orsakat?” Utanför svallar vattnet på gatorna.   ”Jo, jag ska”, mumlar han, redan halvt i sömnen. ”Sen.”   ”Inte sen. Nu.”   Men Gud har lagt en kudde över huvudet och på så sätt visat (handgripligen) att tjat inte lönar sig.   Mr B är rosenrasande. Här drömmer Gud smetiga sexdrömmar om sin fantasiflickvän medan resten av världen drunknar i badvattnet. Guds badvatten.   Ständigt samma visa. Dag efter dag, år efter år, sekel efter sekel. Och så vidare och vidare och vidare. Mr B (som är mer än en assistent men mindre än en fadersgestalt – en alltiallo kanske, kammarherre, faktotum) suckar och går tillbaka till skrivbordet för att ta itu med posten, som (trots den dagliga genomgången) har en benägenhet att torna upp sig i höga svajande travar. Han ska välja ut en eller två böner och försöka göra en akutinsats. Han visar dem inte för Gud, efter­som pojkens förmåga att fokusera är minimal – i bästa fall.   Emellanåt är det någon röst som sticker ut ur störtfloden av böner och berör honom bara genom sin enkla uppriktighet. Käre Gud, jag skulle vilja bli förälskad.   En anspråkslös liten bön. Från precis en sådan rar flicka

12


som han gärna skulle vilja hjälpa utan anmodan – genom att se till att Gud inte känner till (eller på) henne.   Men när det gäller snygga tjejer har Gud väderkorn som en blodhund, och innan mr B hinner gömma undan bönen har han tagit sig ur sängen och står och hänger över axeln på sin assistent. Han sniffar på bönen som vore den en tryffel, praktiskt taget snortar i sig den i sin iver att få lägga vantarna på …   ”Vem är det där?”   ”Ingen. En dvärg. Kort, luden, gammal. Riktig rugguggla. Hon snörvlar, hon snarkar, hon stinker.”   Men försent. Han har sett henne. Han betraktar Lucy som i sin tunna sommarklänning gungar fram i det solspräckliga morgonljuset – hans ljus – så att de runda höfterna svänger och det ljusa håret lyser. Hon är utsökt. Fulländad.   Precis i den stunden kommer ett bländande ljussken. Det är så starkt att hela världen försvinner för ett ögonblick.   ”Henne tar jag”, säger Gud.   När mr B lyckas öppna ögonen på nytt och ser uttrycket i Guds ansikte knyter det sig i magen på honom. Tolv delar trånande förälskelse, åttiotre delar sexdrift och tio och en halv miljon delar blind beslutsamhet. Å nej, säg inte det, tänker mr B, inte en människa. Inte en människa nu igen.   Han fylls av förtvivlan. Guds lidelse för människor leder ofelbart till total förödelse, till meteorologiskt tumult i kolossal­format. Vad är det för fel på grabben – varför kan han inte tända på någon trevlig gudinna? Varför i hela friden

13


kan han inte ge sig in i ett vettigt förhållande, ett som inte slutar i katastrof?   Det är så man kan gråta åt det. Att försöka tala Gud till rätta är lika meningsfullt som att försöka resonera med en bläckfisk. Nu kommer han att svansa efter Lucy tills han tappar intresset eller tills en geologisk störning av stora mått utplånar henne från jordens yta. Mr B har sett det förr. Jordbävningar, tsunamier, tromber. Guds enastående oförmåga att lära av sina misstag: ännu en härlig egenskap som han fört vidare till sin skapelse.   Grabben, som blivit på gott humör, masar sig tillbaka till sängen där han lägger sig och dåsar och fantiserar ihop snuskiga scener med flickvännen han ännu inte har träffat.

14


15


Tänk om Gud är en lat, slapp och likgiltig tonårskille som heter Bob? Som slarvade igenom hela skapelsen på bara sex dagar och som sedan dess inte har lagt många strån i kors för att få livet på planeten att fungera? Tänk om Bobs inre liv dessutom är en känslomässig bergochdalbana, som orsakar naturkatastrofer på löpande band? Och tänk dig att han en dag, en helt vanlig dag, drabbas av en förälskelse så häftig att hela världen sätts ur spel. Tänk Liftarens guide till galaxen plus Bruce Almighty. Lägg till genialitet och bannlysning i USA. Resultat: I begynnelsen var Bob.

9789185763269