Av Emma Hamberg Baddaren (2010) Rosengädda nästa! (2012) Larma, släcka, rädda i Rosengädda (2013) Vårjakt i Rosengädda (2015)
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0501-8
© Emma Hamberg 2017 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Sofia Scheutz Design Collage: © Sofia Scheutz (foton: Hanna Sörensson: väg, Malin Engbom: springande man, Sofia Scheutz, med flera.) Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2017
Välkommen tillbaka till Rosengädda!
Ti d e n g å r f o rt när vi har roligt, men ännu fortare rusar dagarna då vi har fullt upp. Och är det något våra vänner i Rosengädda har haft de senaste åren så är det just fullt upp. Förortsbruden Tessan lämnade korvkiosken, sin kontrolljunkande mamma, skeva förväntningar, sin otrogna snubbe och höghusen bakom sig. För att helt utan vett, sans, pengar och med enkom en get som följeslagare starta upp en restaurang i det gamla stationshuset i Rosengädda. Nu kanske du undrar hur man hittar en get och ett stationshus bara så där? Jo, man råkar ut för Jane. Kvinnan med ekorrar i behån och ett jobbigt förflutet i Rosengädda. Har man tur kan man få både hennes get och gamla föräldrahem. Den turen hade Tessan. Men ska vi ta och samla ihop oss runt devisen ”det blir aldrig som man tänkt sig” innan vi berättar vidare? Tessan var nämligen gravid med det där otrogna exet vid namn Flatan (gillar man tjejer väldigt mycket kan man lätt få just det smeknamnet), som helt plötsligt ville bli en ordentlig pappa och även han flyttade ner till Rosengädda. För att falla i famnen på Camilla, byns lokala rörmokare samt gymägare. Vips var inte bara Tessan med barn, utan även Camilla (som slog till med tvillingar när hon ändå var på gång). Så fick Rosengädda som genom ett trollslag tre nya små bybor. Marta, Messi och Ronaldo.
5
Eller vänta, skrev jag tre? Rosengädda fick fem nya bybor, menar jag. Eftersom Tessans mamma Ann-Kristin dök upp för att ta hand om sitt barnbarn, men också för att dö. Ja, det var en rasande massa saker hon hann med innan hon faktiskt lämnade jordelivet. På några månader lyckades hon få till en himlastormande förälskelse, sitt livs första orgasm och att röka marijuana, men framförallt försonades hon med sin dotter Tessan. Men vem var den där femte nya Rosengäddabon då, kanske du undrar? Jo, Farbod. Den undersköna mannen med trasiga kläder, hemligheter, doktorsväska och trots sin relativt unga ålder – grått hår. Han som flytt hela vägen från Iran till Rosengädda för att hitta sin nya plats på jorden. Om han fann den? Det kan man nog säga. Och inte bara den, Farbod hittade Tessan också. Och åh, vad hon hittade honom tillbaka. Tyvärr upptäckte även polisen flyktingen Farbod alldeles utan uppehållstillstånd, och vips låstes han in bakom lås och bom, för att skickas tillbaka dit han flytt ifrån. Men i sagorna finns prinsar. Just den här prinsen heter Gustaf. En prins med ett slott, en snabb bil och dignande guldkistor som Tessan tackade nej till, eftersom hon var hopplöst hoppfullt förälskad i Farbod. Inga skattkistor i världen kunde rucka på den hisnande känslan. Så vår hjärtekrossade Gustaf skickade först polisen på Farbod, men lyckades samla ihop sina sårade hjärtebitar så pass att han strax skickade en rasande skicklig advokat till undsättning. Där träffade vi våra vänner senast. Mitt i en brinnande förälskelse mellan Tessan i stationshuset (med Marta och geten Bella vid sin sida) och Farbod i häktet (med den där rasande skickliga advokaten vid sin sida). En död mamma, en hjärtekrossad prins men också en väntande vår som vandrat över till försommar. En sol som aldrig går ner över ramslöksängarna, Vänern, Smörkulla,
6
tågrälsen, kalkstensbrotten, lövskogarna, hagarna, åkrarna och stationshuset. Varmt välkommen tillbaka! Emma
7
Kapitel 1
Hundra år till klockan 18 Det tar ungefär hundra år tills klockan är 18. Nu är den 17.59 och Tessan står utanför Smörkullas högra flygel. Samma eviga väntan varje dag. Hon tar upp det gamla fickuret ur sin byxficka. Om tre pilsner, två pilsner… och där blev klockan sex. Absolut ingenting händer. Hela himlen borde lysa upp av fyrverkerier, eller så kunde åtminstone dörren öppnas och han komma ut. Han ska ju sluta jobbet klockan 18. Det är tidpunkten då hennes dag börjar på riktigt. Men nej, 18 kan lika gärna bli 19 eller 20.38 och varje dag hoppas Tessan att detta är en dag då schemat följs. Kylan pressar sig in mellan knapparna i den alldeles för långa herrocken med doft av malmedel. Tessan drar den huttrande runt sig och promenerar till flygelns baksida. Som vanligt står det blonda håret på ända, glasögonen rättar hon till med en näsryckning samtidigt som hon får upp en mössa ur fickan och trycker ner över håret. Runt husknuten står fortfarande Gustafs utomhusmöbler och stirrar tomt ut över ägorna och Vänern. Röda löv ligger bäddade som mjuka dynor i rottingfåtöljerna. Tessan sätter sig på lövdynan och drar ner mössan lite extra över öronen. Några av lyktorna som följer gången ner mot sjön blinkar, en del är mörka och resten lyser fortfarande klart. Att byta lampor är inte högpriori-
9
terat på Smörkulla längre. Det finns väl inga direkta prioriteringar överhuvudtaget. Förutom att överleva. Tessan kikar mot den ståtliga huvudbyggnaden. Nästan alla fönster på övervåningen är igenbommade och på nedervåningen lyser det i köket. I köksfönstret ser hon Charlotte och Marta. De sitter vid det stora runda bordet. I den öppna spisen brinner en brasa och Charlotte lutar sig över Martas axel, båda tittar intensivt på något som ligger på bordet. Antagligen en dammig gammal bok. De brukar göra det. Tessan lutar sig tillbaka i rottingfåtöljen och blickar ut över det svarta innanhavet. ”Konstigt med ungar, hur de är sina helt egna varelser. Som jag. Min mamma kände aldrig igen sig i mig. Tvärtom, hon direkt okände igen sig. Jag var mer som en alien som flyttat in i hennes trerummare. Morsan fattade inte alls vad jag var för någon, så hon gjorde som alla väl gör om en alien dyker upp: skriker och backar så långt det går. Morsan… Jag saknar dig. Konstigt. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga, men jag gör faktiskt det. I alla fall den mamma du blev på slutet. Precis innan du försvann ifrån mig var du… den du skulle vara. Och så har jag Marta. Som är en alien hon också. Flatan och jag, som aldrig klarat plugget särskilt bra, får en unge som hellre läser dammiga böcker än lattjar. Hon är döpt efter en fotbollsspelare, men är livrädd för bollar. Jag är vuxen men ändå fattar jag inte vad hon pratar om ibland, hon använder så svåra ord! Som igår när hon sa ’tvehågsen’. Vad är det för ord att kläcka ur sig som femåring? Tvehågsen? Ja, jag vet ju vem som ligger bakom det där. Det finns bara en. Och det är inte Flatan, så mycket kan jag säga.” Tessan hostar till och andedräkten blir till rök som flyger ut i mörkret. Hösten är verkligen här. Och det är så tyst. Tänk att hon aldrig vänjer sig vid det, trots att hon bott i Rosengädda i många år vid det här laget. Och… Hon hörde en bil! Nu kommer han!
10
Tessan nästan hoppar upp ur rottingfåtöljen, löven flyger efter henne och hon sladdar upp på parkeringen. För att mötas av Hanna som bromsar in framför läkarhuset. Tessan får anstränga sig för att inte låta besvikelsen kasta sig över den arma receptionisten. Hon lyssnar med ett halvt öra om en glömd mapp och Farbod kommer snart och inte ska hon stå här och vänta, hon vet ju hur det kan vara med övertid och ska hon kanske skjutsa hem Tessan? – Nej tack, jag väntar här. När tror du att han kommer? Hanna kliver in i bilen igen med famnen full av mappar. – Han är i Blomberg just nu, en äldre dam som hade ett sår som behövde ses över och… – Men ska inte Josefin göra såna saker? Med foten på gaspedalen och handen på ratten börjar Hanna backa ut från parkeringen samtidigt som hon pratar ut genom den öppna rutan. – Josefin slutade vid fyra, så då fick Farbod hoppa in. Säkert att du inte vill ha skjuts hem? Tessan skakar på huvudet. – Nej, jag måste hämta Marta, men tack ändå. Bilen försvinner bort i allén. Så blir det så där tyst igen. Är inte den där receptionisten lite väl söt? Receptionisten borde absolut vara mindre söt och gärna lite äldre. Helst vanvettigt gammal och med stora hängande påsar under ögonen. Hon borde vara väldigt gift också. Suckande står Tessan på den tomma parkeringen. Ett varv runt huset tar hon, bara ETT varv. Har han inte kommit efter det, så hämtar hon Marta och går hem. Med så korta och långsamma steg som möjligt släntrar Tessan runt den högra flygeln som var Gustafs hem en gång och numera är traktens läkarstation. Tessan tittar in genom ett av de höga fönstren. Förut hade hon glott rakt in i Gustafs bibliotek med de röda sofforna, böck-
11
erna från golv till tak och den enorma äkta mattan som nästan täckte hela golvet. Nu anar hon distriktssköterskan Josefins mottagningsrum. Britsen med pappersskydd, skrivbordet, de två besöksstolarna och handfatet med både tvål och handsprit som dagens erbjudande. Lite längre bort ligger fortfarande köket. Men kylskåpet är inte fullt med champagne längre. Snarare står det ett par liter mjölk där, några matlådor som Tessan har lagat och ett bortglömt kesopaket. Med tanke på att kylskåpet är av storlek amerikansk raggarbil är det lite som att de vaskar kylskåpet. Jaja, överklasstakterna sitter kvar i kåken. Undrar vad Gustaf gör just nu? Sist hon hörde något var han i, vad hette landet nu igen? Uzbekistan? Assvekiztan… finns ens det? Där var han i alla fall och arbetade för någon organisation som bygger skolor för flickor. Tänk vad dåligt samvete av monumentala mått kan göra med en människa. Tessan låter blicken vandra runt i Gustafs före detta sovrum, numera Farbods mottagningsrum. Den mörkblå stickade tröjan hänger över stolskarmen. Har han inte den på sig? Det är ju kallt ute! Där inne hänger tröjan och doftar av honom. Den tjocka kragen som kramat hans hals, ärmarna som är lite för långa, så att han får vika upp dem. Tänk att hans kropp har varit i den där tröjan. ”Står jag här och önskar att jag var en tröja? Kära Therese – vad har du för drömmar i livet? Statsminister? Vill du kanske driva en egen restaurang i Toscana? Eller… Jaha, du vill bli Farbods tröja? Vad krävs för ett sånt jobb? Vad sa du? Att man hittar honom. Ja, det kan ju vara en bra början.” Tessan går ner för slänten med sikte på Smörkullas kök. Drar ett djupt andetag och känner hur hjärtat börjar slå lite mer normalt. Inte på det där tonårigt hattiga sättet som är helt hopplöst. Ett sådant hjärta kan man inte ha i kroppen! Inte som vuxen, man orkar inte det och nu har hon haft det i flera år, det slutar lik-
12
som aldrig att… Så hör hon en bil igen. Hjärnan slutar genast arbeta och de fysiska reflexerna tar över. Med andra ord springer Tessan tillbaka, upp för backen, förbi gamla biblioteket, sovrummet och ut på parkeringsplatsen. Där hans bil sakta rullar in. Han är här! Hon anar honom i framsätet. Det silverglänsande håret som han alltid kammar bakåt, i tjocka vågor. De gröna ögonen. Hur kan något vara så lysande? Ärligt talat, Tessan kan bländas av den där blicken. Inte metaforiskt alltså, utan verkligen bländas, så att hon tvingas kisa. En blick som när han kom hit var ängslig och ensam, numera är den full av rakryggat självförtroende. Nu bromsar han in, tar nyckeln ur låset, vinkar mot henne, ler det där leendet som enbart är för henne, eller nästan i alla fall. Men just nu, bara för henne. Tessan springer fram till bilen, sliter upp dörren och där är han. Hennes Farbod. Hundra år har äntligen gått! Farbod hinner inte ens spänna av sig säkerhetsbältet förrän Tessan på något magiskt vis lyckats hamna i hans knä. Hennes händer runt hans varma nacke, fingrarna upp i silverhåret, läpparna… ja, läpparna mot hans. Och när han svarar henne, när han verkligen kysser henne, då kommer lugnet som en injektion rakt in i hennes vener. Med kyssen, med hans doft som äntligen omger henne, med sin kropp i hans famn lugnar hjärtat ner sig och hon viskar med slutna ögon. – Äh, fasen asså… jag… åh… Glad! Ibland räcker helt enkelt inte orden till. Att ha hemlängtan är väl inget problem, om hem är Västerås och du vet att tågen går dit flera gånger om dagen. Men om hem är Shiraz i Iran blir det där med hemlängtan på en annan nivå. Tessan försöker ta Farbod dit på alla sätt hon kan. Utan tågförbindelser, men med matanslutning. Vilket är mer än en utmaning
13
eftersom Tessan knappt ens har ett kök på grund av vattenläckan. Den persiska matkulturen bygger dessutom på att du har oändligt med tid och alla mått i skallen, gärna inmatade sedan generationer. Men en sak har hon lärt sig: eskimåerna må ha tusen ord för snö, men perserna har miljoner varianter på att tillreda ris. Att bara ”koka ris” finns inte. Först ska riset sköljas i tjugo minuter, för att sedan stå i kallt vatten i minst en halvtimme och efter det finns det så många olika vägar du kan gå. Idag har Tessan tagit den enklare vägen. Fräst ett par skivor gul lök i olja, tills de blivit nästan svarta, och delat med sig av sin arom till oljan. Upp med löken, ner med ris och gurkmeja och låta det stekas tillsammans. Sedan på med saltat vatten, koka, sänka värmen, ånga i en halvtimme och ja, där har vi ett av alla persiska vardagsris. Tessan lyfter på locket till riset och möts av en pysande ånga. Sticker ner skeden i tomatsåsen där lammbollarna späckade med linser, mynta och citron stilla puttrar. Mmm… Den vilda vitlöken hon fick från Hanssons på kullen i förrgår har en ljuvligt aromatisk smak som blir så extra lycklig tillsammans med tomaterna, lammet och myntan. Ett par minuter till, sedan är det perfekt. Tessan lutar sig mot den skrangliga extraspisen. Den stora varianten mitt i köket står stendöd och kall. Restaurangen har fått stänga för renovering, kylskåpen vägrar vara kalla, vattnet rinner från taket och ner över väggarna och tja, tur att hon får in lite pengar på matlådorna. Apropå det! Tessan öppnar diskmaskinen och plockar fram femton rena matlådor. Ställer dem på diskbänken, i väntan på att fyllas och imorgon mätta några av traktens magar. Utanför blåser det, men här i köket är det tryggt. Det knäpper och knastrar från vedspisen, Bella ligger på golvet och sover i värmen från den. Vid det långa bordet sitter Farbod och Marta.
14
Ivrigt pratande, som alltid. Farbod lutar sin haka i händerna och ser intensivt på Marta som berättar om den dammiga boken. – Den heter Svenska folkets underbara öden. Första kapitlet handlade om när prins Gustav föddes. 1746 var det. Och vet du vad, de sköt, hur många skott var det nu… 256 skott. Med kanon. – Vem sköt de? – Nej, de sköt ingen. Det var när prinsen föddes, för att fira. – Är detta en sann historia om en riktig prins? – Absolut. Alla öden är riktiga i boken, inget är påhittat. Vet du vad öde betyder? – Berätta för mig, tack. – Charlotte sa att öde är som ett annat ord för upplevelser. Men med mer tid. Ditt öde är inte något kort. När du var på jobbet idag var det inte ditt öde, utan bara en dag. Men hela ditt liv är ditt öde. – Jag förstår. Hur gick det för prins Gustav? – Vi har inte läst klart kapitlet än, men Charlotte råkade säga att han dör på en maskerad. Jag är väldigt spänd på slutet! – Det förstår jag verkligen. Behandlar boken bara kungligheter? – Nej, nej, efter det här kapitlet handlar det om en poet, hon hette… Anna Maria någonting. Hon är född några år efter prins Gustav! Allt är på 1700-talet. Gillar du 1700-talet? Farbod ler och klappar Marta över håret. – Hur kan man inte tycka om det? Alla århundranden är spännande, det finns så mycket att läsa och upptäcka om dem. Tänk vilken skatt vi har, med alla böcker. På Smörkulla finns det hundratals, och när du läst ut dem har du miljoner böcker kvar att läsa. Som nu, när du satt i Charlottes kök och ändå reste som i en tidsmaskin genom att läsa i den gamla boken. Är inte det magi?
15
Marta nickar och kurar ihop sig i Farbods famn. Tittar på honom, sjunker in i hans varma blick, precis så som Tessan hela tiden vill göra. Kan inte Marta laga maten, så får hon kura hos Farbod? – Vad ska vi läsa för bok ikväll? – Ska vi kanske läsa något från 1700-talet? Jag vet en stor berättare som föddes nästan samtidigt som din prins. Vet du vem Carl Michael Bellman var? Marta skakar på huvudet. – En av ditt lands största skalder. – Skald? – En poet och sångare. – Skald. Jag ska skriva upp det ordet i min ordbok. Tessan harklar sig borta vid spisen. – Du har väl hört Bellmanhistorier, Marta? Nu ska vi se här… Bellman, en tysk och en dansk satt och skröt. Det var jag som byggde Alperna, sa tysken. Äh, det var jag som slog ihjäl Döda havet, sa dansken. Då sa Bellman: Det var jag som pinkade fram Gula floden i Kina. Marta och Farbod tittar på Tessan med outgrundlig blick. – Alltså, man skämtar om Bellman! Han är som huvudpersonen i roliga historier. När jag var liten berättade vi såna hela tiden, gör ni inte det på dagis? Ja, ja strunt samma. Maten är klar i alla fall. Marta, plockar du fram besticken? Marta reser sig upp och går till lådan med bestick, tittar upp på Tessan. – Visste du att öde kan betyda andra saker också? Som ensam, till exempel. Tessan känner Farbods varma hud mot sin. De där magiska händerna, så stora, starka och alldeles lena. När han håller dem mot
16
hennes rygg och trycker Tessan mot sig vill hon aldrig, aldrig, aldrig att stunden ska ta slut. Fjäderlätt kysser hon Farbod om och om igen över kinderna. – Har jag sagt att jag älskar dig så mycket att jag på riktigt tror jag blir knäpp i huvudet. Farbod skiner upp. Greppar tag om hennes mjuka midja och håller om henne. Han vill inte släppa. Han önskar att han inte släppte hela tiden. – Tack Tessan. – För de väldigt väl valda orden? – Ja, för dem också. Och för maten. Jag vet inte om jag tackade ordentligt för den tidigare? För allt annat också. Allt, precis allt. Tessan hasar ner från kudden och trycker sig om möjligt ännu närmare sin älskade. – Ingen kan tacka som du. Jag älskar när du tackar. Tacka mer! – Jag uppskattar verkligen att du lagar persisk mat. Jag älskar all mat du tillreder, men det blir något särskilt när du skapar mat som idag. Jag älskar att du inte ger upp hoppet om mig. Jag älskar hela din varelse. Åh, hon älskar inte bara hans ögon, kropp, hår – hon totalt avgudar hans sätt att prata. Som i gamla svartvita filmer, men med en liten, liten brytning. – Kan vi inte göra något i helgen, du och jag? Marta ska vara hos Flatan så vi har barnledigt. Farbod blundar och trycker sitt ansikte mot Tessans. Smeker sin näsa mot hennes, kysser ögonlocken och låter sig försvinna ner i hennes halsgrop. – Du vet att jag ska hjälpa Aino på lördag. – Med vadå?
17
– Hon ska börja med samtal om livet med de nyanlända flyktingbarnen och… – Vi har väl inga flyktingbarn här i Rosengädda? – Nej, men det finns i trakten. Så Aino har erbjudit sig att hjälpa, men då behöver hon en tolk. Jag skulle aldrig i mitt liv tacka nej till det. På söndag kommer Sören förbi läkarhuset, vi ska gå igenom vad som behöver göras med handikappanpassningen. Hans snickare ska hjälpa oss med det sista, det går nog ganska fort. Men vi har stavgången på lördag förmiddag! Vill du inte följa med på den? Tessan ligger tyst. ”Blev jag just erbjuden stavgång istället för en dag i sängen med min älskling? Ligger jag och känner en svartsjuka mot… ensamma flyktingbarn? Och vill jag personligen bli handikappanpassad? Ja. Det är hemskt, men ja.” – Tessan? Vad tänker du på? – Att jag vill handikappanpassas. – Ursäkta? – Jag ligger här och vill vara ditt läkarhus. Tänk om det vore så. Då hade du varit i mig hela tiden. Du skulle vara hur fokuserad som helst på mig och även om du inte var hos mig, skulle du tänka på mig… Du skulle rulla med din lilla kontorsstol här inne… Tessan lägger en hand över sitt bröst. Med en suck sätter sig Farbod upp i sängen. – Jag önskar också att det var så. Jag vill alltid vara hos dig. Så är det. Jag längtar efter dig på arbetet, jag längtar till och med efter dig när du ligger här intill. Men jag kan inte svika Rosengädda och alla bybor. Utan dem hade jag aldrig klarat det här. Utan dig hade jag inte överlevt heller. Jag vill betala tillbaka till er alla. Det är en komplicerad ekvation.
18
– Fast jag vill inte kännas som någon skuld som du ska betala tillbaka. Är det så? – Självklart inte. Men jag önskar jag kunde ge något tillbaka till dig som illustrerar vad du betyder. – Din kropp? Och kanske lite av din tid? – Jag är helt slut, min älskling. Kan vi inte ligga här bredvid varandra och sova bara? – Absolut, inga problem.
19
Kapitel 2
Den stora kanaliseringskonsten I b l a n d ko m m e r s u g e t över honom som en smäll från ingenstans. Som nu, precis nu. Här står han, mitt i det paradis som han själv har skapat och får en akut lust att försvinna. Ringa något av telefonnumren som han slängt, men ändå kommer att minnas för evigt. De är inristade i hans inre adressbok. Människorna bakom numren däremot, de är nog borta. Han vet inte om de är döda, men allt annat vore väldigt konstigt. Just nu vill han slå ett av numren, mötas upp hemma hos någon av dem och… häva i sig. De där trogna så kallade polarna som alltid gjorde krökandet legitimt. Att sitta ensam och bli redlös är något för de helt förtappade, att försvinna på alla sätt som går tillsammans med andra är inte lika förtappat. Den där första kicken, som han kan längta efter den. När det slår till rätt upp i skallen. Men han vet. Han vet, vet, vet att sedan blir det som att… äta smågodis ungefär. Första näven är så god att man smäller av, sedan är det en medioker transportsträcka tills påsen är tom. Och du med den. Nåväl. Idag är det måndag, en stund för vila, planering och inte minst – utveckling! Personalen är ledig, nu är det bara han här. Lika skönt som det är att ha alla omkring sig, lika njutbart är det med dessa tomma måndagar. Man behöver inte ha öppet jämt, vare sig som människa eller restaurang. Han går med lugna steg längs den upptrampade stigen mellan
20
planteringarna. Med korgen under armen, stövlarna på och katten Julien i hälarna. Julien är inte särskilt lik sin namne, men de har ett gemensamt: egensinnigheten. Julien den förste var hans mentor och livräddare under de tidiga åren i Paris. Han var obarmhärtigt hård, vek inte en tum och drog sig inte för konflikter. Snävare ramar har han aldrig stött på, vare sig före eller efter Paris. Och det var precis vad han behövde då. Behövde är förresten ett för mjukt ord. Han hade dött utan de där ramarna. Inte som en metafor eller synonym. Han hade dött. Punkt. Men Julien tvingade honom att hacka lök i exakt den form han krävde, vispa såsen så noga som såsen tarvade och minsta egna initiativ på uppläggning från hans sida gav inte beröm utan utskällning. Egna tankar fanns inte på kartan och det var just de där egna tankarna som behövde trängas bort. För de var ändå inte mycket att ha, och inte ens hans egna egentligen. Det var självföraktet som snackade, rätt av. Detta lyckades Julien hjälpa honom med, dämpa allt tjatter i skallen och få fram hans röst. Så när den här katten plötsligt satt på hans trapp och såg så där kaxigt avspänd ut som bara katter kan (och Julien), fanns det enkom ett namn att ge honom. Jordkällaren ligger gömd bortom åkrarna och alldeles intill den finns provköket. Ett nybyggt hus som enbart är till för att djupdyka in i njutning. Det är en bit att promenera, men vilken promenad! Så här i oktober vandrar han i ett hav av kålrot, brysselkål, savoykål och pumpor. Örtagården bjuder fortfarande på persilja, dill och rosmarin, för att inte tala om all böljande lavendel. Han gnuggar lavendeln mellan fingrarna och andas in doften. Klipper av tio kvistar, lägger i korgen och styr stegen mot jordkällaren. Han älskar det stället. Mörkt, fuktigt och murrigt. Hyllorna fulla med burkar från golv till tak. Mjölksyrade morötter, gurka och vinbärsblad. Inlagda rödbetor, lökar, gulbetor och
21
fläderblom. Allt de syltat, som plommon, gröna tomater, krusbär och jordgubbar. Saftflaskorna står på rad, fyllda med minnen från sommaren. Lådorna rågade med morötter av olika slag, potatis, kålrötter, rotselleri och de smaksatta oljorna som väntar på att få komma ut och leka. Idag tänkte han gå djupare in i sin största passion för tillfället: chips. Lådan med morötter vid namn Atomic red lockar honom med sin nästan självlysande rosa färg. Råa är de kanske inte så roliga, men om du kokar dem händer det saker med smaken. Och nu ska de inte bara kokas, de ska sluta som chips. Han fyller korgen med rosa morötter och går mot provköket med Julien i hälarna. Som i alla andra lustgårdar finns det ormar även här. De syns inte alla gånger, men under stenar och gömslen lurar de. Inuti hans bröst är det ett stenröse utan dess like. Mycket döljer sig där, som kan förstöra allt om han inte passar sig. Att bära på drivor av sten är tungt. Hur mycket paradis det än är runt omkring. Energin har han alltid haft. Men det var först runt fyrtio som han lärde sig att kanalisera den rätt. Innan dess var den mer som en vattenslang med fullt tryck som kastade sig fram och tillbaka, och sprutade vatten överallt. Helt utan fokus. Eller jo, fokuserad var han väl. Men på fel saker – de snabba kickarna. Kvickt skulle de komma och gå, och behövde fyllas på med samma intensitet. Ingen kunde hänga med i den farten, inte ens han själv. Redan som liten sprang han överallt i det stora huset på Lidingö. Upp och ner för alla trapporna, hans mamma skrek till slut av panik över det eviga dundrandet. När han satt vid middagsbordet på kvällen var han tvungen att röra på benen hela tiden, för att något skulle hända helt enkelt. Skaka, skaka och halva bordet fick darr på grund av honom. Han pillade sönder
22
saker också. Det började som en starkt driven nyfikenhet. Hur kunde fars fickur se ut inuti? Han pillade isär klockan, men när den skulle sättas ihop igen kunde han omöjligt få ihop den. Han var ju bara ett barn, inte en urmakare. Så det blev stryk. Inte av elakhet, de tyckte väl att det var en form av uppfostran. Men det slutade med att han inte ens orkade tänka tanken att sätta ihop saker igen, utan ägnade sig enbart åt att ha sönder dem. Det gav en adrenalinskjuts, det där med att krascha saker. Den absolut enda som hade tålamod med honom var Ester, hemmets hushållerska. Hon insåg att när han rullade köttbullar på ackord kom lugnet. Efter det fick han rulla och vispa allt Ester kunde komma på. Det var något med den fulla koncentrationen som stillade honom. Att få gå helt in i något, till hundra procent, och veta precis vad man ska göra i den stunden. Rulla, rulla, rulla, inget annat. Och så Ester, som alltid berömde honom och viskade om hans magiska kökshänder. Det fungerade nästan lika bra som att slå sönder saker. Han silar bort kokvattnet från morötterna. Gud, som han älskar att stå i det här lilla köket. Det stora är fyllt med krav och precisionsprestation. Han älskar det också, men där krävs det något annat av honom. Här är det kravlöst. En fullt utrustad lekstuga där han uppfinner bara för sin egen skull. Ett eget litet kökshus, byggt i glipan där åkrarna slutar och skogarna börjar, med öppen spis med plats för hela grisar att grillas, långa rader med knivar, kastruller på väggar och hängande i taket, alla nya tekniska apparater som öppnar dörrar man inte trodde fanns, alla gamla hederliga köksprylar som inte går att ersätta och fyra stora kylskåp fyllda med smakäventyr. Efter hans senaste period av fermenteringsiver står burkarna i givakt fyllda med olika eskapader på det temat. I torrhyllan stolt-
23
serar hans chips- och flansamling. Förra måndagen kom han över några liter grisblod. Blodpudding kändes lite tungt att servera, men blodpuddingchips blev han nyfiken på. Inte någon större skillnad mot att blanda ihop vanlig blodpuddingsmet egentligen, förutom att nu fick sönderkokt risottoris hoppa med i leken. Det gav det hela en bra stärkelse, så när puddingen torkats i ugnen i omgångar och sedan friterades svällde de upp som asiatiska räkchips, suveränt gott. Med handduken över axeln mixar han morötterna släta i termomixern. Passerar dem genom en sil, för att sedan röra ihop purén med äggvita och salt. Äggvita är en bra kompis. Den bjuder på så oändligt många olika sidor beroende på vad man leker just för stunden. Nu är det böjlighet som gäller. Imorgon, efter lite ångning, kommer de här morotschipsen kunna formas till vad som helst, allt tack vare äggvitan. Med van hand pytsar han ner morotspurén på gummimattorna och smetar ut den tunt, tunt. Så där, skjuts in i ugnen. Han torkar sig i ansiktet med handduken och grabbar tag i ett stort knippe lavendel. Den ska han koka av ett par gånger, sedan är det dags för lavendel- och honungschipsen. Det är han och chipsen, resten av dagen och hela natten. Då kommer ormarna hålla sig lugna i stenröset.
24