Han är i mig, från första stund var han i mig. Jag lägger min kind mot hans bröst, känner honom dunka mot min hud. Jag vet inte om det är vackert. Men det har känts vackert. Att få vara liten, liten som i frid, liten som i nedlagda vapen. Kan man förlåta en människa som gör något man föraktar, bara för att man råkar älska honom?
Bob Hansson debuterade med diktsamlingen Heja världen! 1998. Sedan dess har han bland annat skrivit romanen Gunnar (2007), intervjuboken Kärlek, hur fan gör man? (2008) och Vips så blev det liv (2010). Det sista vi har är våra kroppar är hans tredje roman och tionde bok.
Omslag: Frans Carlqvist Författarfoto: Idha Lindhag Nardelli
En israelisk militär. En svensk fredsaktivist. En konflikt som inte verkar ha någon lösning och ett förhållande som går mot sitt obevekliga crescendo. Det är grundförutsättningarna i det ödesdrama som utspelas mitt i en av vår tids mest förödande konflikter. Och i detta utkämpar Maria och Isra en egen kamp om kärleken. En kärlek som i likhet med alla andra tvingas söka sina egna svar. Varför vill vi så gärna kontrollera kärleken? Väljer vi vem vi ska älska, eller ens vilka vi själva ska bli? Och kan man vinna ett krig utan att förlora sig själv? Det sista vi har är våra kroppar är en roman som stillsamt undrar om vi är beredda att förlåta kärleken för att den inte ser ut precis som vi hade tänkt oss.
Om Vips så blev det liv (2010): ” Detta är hans främsta litterära verk.” Jan Karlsson, Kristianstadsbladet ” Hans tajmning är slagrutesäker, hjärtat stort nog för hela mänskligheten. … Men framför allt är det förmågan att betrakta svaghet som styrka som berör.” Aris Fioretos, Dagens Nyheter ” När känslosamhet och ironi möts till en fräsande brygd, alldeles osökt och utan förklaringar, är det allra bäst – det är djärv litteratur och modern romantik.” Kajsa Öberg, Göteborgs-Posten