När verkligheten inte stämmer med kartan Lokala förutsättningar för hållbar utveckling
Mikael Vallström (red.)
Nordic Academic Press
nordic academic press
Tryckt med ekonomiskt stöd från Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur och Åke Wibergs stiftelse.
Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd.
Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund www.nordicacademicpress.com
© Nordic Academic Press och författarna 2014 Omslag: Lönegård & Co Omslagsbild: Yvonne Ekholm, Stilfoto Sättning: Anders Gutehall Foton i inlaga: Lennart Engström. Bilderna är från projekten Motbilder och Avtryck (2011–2013). Tryck: ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-87675-10-2
Innehåll 1 Hållbar utveckling på kartan och i verkligheten
Maria Vallström & Mikael Vallström De perifera platserna Underifrånperspektiv på det gemensamma Sociala och kulturella förutsättningar för landsbygders hållbara utveckling
7 10 14 18
2 Kartors makt och förbiseenden
25
3 Berättelser om plats, platsen som berättelse
57
Mikael Vallström Landsbygdsprojektet 28 Förbiseendet av platsen 34 Regionala och kommunala kartor 36 Social hållbarhet som socialt kapital, kulturarv och attraktionskraft 39 Ekologisk modernisering i periferin 44 Kartans makt och lokalsamhällets tysta motstånd 49 Maria Vallström Perifera urbaniteter Hur tilldelas värde? Svarta berättelser Vanitasmotiv, avgrunder och tomma platser Vita berättelser Egna berättelser, egen historia Bruksandan som historisk erfarenhet Platsrelaterade hinder: kartan tryckt på verkligheten Bruksanda som potential till social hållbarhet Mot en re-politisering?
60 62 64 65 71 75 79 82 85 88
4 Att ta framtiden i egna händer
99
Mikael Vallström Improvisationer 101 Trönöbygdens framtid i egna händer 103 Att sätta ekonomin på plats 108 På väg mot andra, hybrida ekonomier? 113 Att skapa en fungerande demokrati 116 Finns förutsättningar för en demokratisk pånyttfödelse? 122 Tid och rum för kulturella omställningar 126 Öppningen mot etiken och existensvillkoret 133 Omställningens inre och yttre processer 137
5 Nu styr vi upp stan!
145
Lotta Svensson Interaktiv ungdomsforskning och kommunala 147 utvecklingssatsningar Nya demokratirörelser genom sociala medier? 151 Från politikerträff till pepp och engagemang 153 Avtryck på nätet och IRL 158 Samhällsförändring genom sociala nätverk 168 Det sociala kapitalets olika former 170 Lokala förutsättningar för downshifting 172 Sammanhang, meningsfullhet och delaktighet 175 Hur länge står de unga kvar i stand by-läge? 178 Minnesanteckningar från Hallå-mötet 181
6 Utblickar och utkast till alternativa verklighetsbeskrivningar 189
Mikael Vallström Verklighetsfrågan 193 Det förhandlingsbara 195 De ”gröna” alternativen 199 Civilsamhällets brokiga verklighet 202 En platsnära hållbarhetsforskning 205 Förmågan att ta ansvar för givna existensvillkor 208 Var står vi idag och vad är möjligt att göra? 211
Om författarna
221
– 1 –
Hållbar utveckling på kartan och i verkligheten Maria Vallström & Mikael Vallström Hälsingland är ett hål. Många får ångest över det. Världen har blivit en marknad, och varje plats har blivit ett varumärke. Syns du inte, finns du inte. En plats utan tydlighet, utan redan formulerade egenskaper, är en ickeplats. När medierna avhandlar svensk landsbygd pratas det nästan alltid om turister och inflyttare. Mer sällan om de som faktiskt redan bor där. Dem betraktar man allmänt som losers, som människor som inte gjort ett aktivt val, som blivit kvar, blivit över. Som en förlorare i ett ickelandskap. Kanske är det så turisterna ser mig där jag sitter i skitiga blåkläder med mitt kaffe. Kanske är det så den urbana normen får oss att se på oss själva. Po Tidholm, ”Hålet Hälsingland” (DN 2011)
Bilden av landsbygden som periferi skapas som en motpol till ett centrum. Att vissa regioner exempelvis ständigt hamnar längst ned i rankinglistorna över olika tillväxt- och välfärdsindikatorer befäster vanliga föreställningar om ”hur det är” på landsbygden. Att landsbygden samtidigt ofta framhävs som ett turistparadis exkluderar den som något exotiskt annorlunda. Det är två sidor av samma mynt, där det som förenar är perspektivet, utgångspunkten, den urbana normen. När landskapet Hälsingland beskrivs på detta sätt framträder ett visst mönster där helheten säger mer än delarna. Hälsingland betraktas överhuvudtaget som tillhörande en region – Gävleborgs län – vars egenskaper i hög grad tillskrivs alla invånare och platser. Framför allt ses regionen och dess befolkning som starkt präglad av en problematisk 7
när verkligheten inte stämmer med k artan
omstrukturering från industrisamhälle till nutidens globala informationssamhälle. Till problembilden hör då bland annat landsbygdens avfolkning och att regionens unga flyttar, vilket leder till en demografisk obalans. Det påtalas också ofta att det statistiskt sett råder en förhållandevis stor ojämställdhet mellan män och kvinnor, hög arbetslöshet och höga ohälsotal, samt att utbildningsnivån är relativt låg. Inte heller kan regionen uppvisa den slags företagsamhet eller urbana dynamik som anses vara nödvändig för att åstadkomma ekonomisk tillväxt. Liksom många andra småstads- och landsbygdsregioner i Sverige kännetecknas Gävleborg av speciella förutsättningar för företagande, nämligen av en stor mängd små företag som inte alltid har intresse av att växa men som har en stark lokal förankring och bygger sociala nätverk. Ett annat vanligt sätt för människor att klara försörjningen är att dagligen eller veckovis pendla dit jobben finns, det vill säga oftast till större städer, eller att hyras in som tillfällig arbetskraft. Till det som kännetecknar regionen hör även att en iögonfallande hög andel väljare röstade på Sverigedemokraterna i valet 2010. Detta gäller särskilt hälsingekommunen Söderhamn. I rapporteringen efter valet beskrevs kommunen därför som en ”svart fläck” på den politiska kartan och förknippades med industriruiner och asylboenden.1 Söderhamn tillhör dessutom sedan länge de kommuner som brukar utmärka sig mest negativt i de statistiska jämförelserna. De negativa mediebilderna har också skapat en del oro bland de lokala makthavarna för att kommunen ska framstå som mindre attraktiv och intolerant. För att råda bot på problemet satsas det numera alltmer på ett intensivt arbete med kommunens varumärke som ”skärgårdskommun” – vilket förväntas locka fler inflyttare och turister. På ett liknande sätt försöker hälsingekommunerna också mer allmänt marknadsföra landskapet genom att företrädesvis lyfta fram hälsingegårdarna och ett svunnet bondesamhälle. Ungefär så här brukar regionen beskrivas. Reproduktionen av kontrasterande beskrivningar pågår ständigt och utgör, precis som Po Tidholm noterar i det inledande citatet, ett signum för vår tid: den som inte syns, finns inte. ”Icke-platsen” uppvisar inte de rätta tecknen på utveckling och attraktivitet, utan måste hitta ett vinnande koncept, ändras och stöpas om i nya former. Till problematiken hör dessutom att Gävleborg ses som en både global och nationell periferi eftersom regionen tillskrivs en rad rurala och ”norrländska” bekymmer såsom glesbygdsproblem, bidragsberoende och avfolkning.2 På så vis ställs 8
hållbar utveckling på k artan och i verkligheten
regionen ständigt i motsats till de urbana tillväxtregionerna och inför det underliggande budskapet att befolkningen hör till det globala samhällets förlorare. Poängen med Tidholms text är emellertid en annan. Han är kritisk till det förhärskande synsättet och menar att det osynliggör dem som, liksom han själv, är bosatta i landskapet. Mediebilden handlar enligt honom egentligen inte så mycket om hur det faktiskt är. Det finns i själva verket ett annat synsätt bland landskapets invånare som kan göra sig gällande efter turistsäsongens slut, då lokalbefolkningen återtar tolkningsföreträdet och inte behöver bry sig om ”kommer sialismens propåer”. Visserligen känner de mycket väl till normen och betraktar sig emellanåt genom den urbana blicken, men de har ändå aldrig anammat den helt och hållet. Som Tidholm uttrycker det har reklamfraserna ”sällan stämt med hälsingarnas egen uppfattning om sitt landskap”. Bilden säger därför mer om vad platsen och dess befolkning inte är än om hur den vardagliga verkligheten på plats ser ut. Detta glapp mellan den urbana och den lokala uppfattningen om platsen utgör precis den punkt där vår forskning tar sin början. Liksom Tidholm menar vi att de normativa beskrivningarna i sig är problematiska eftersom de innebär ett osynliggörande som återverkar negativt på den lokala självbilden. Inte minst är de problematiska ur en samhällsutvecklande synpunkt. När massmedierna förbiser dem som ”bor kvar” och reproducerar normen att man måste flytta för att bli en vinnare ses inte heller de som stannar som resurser för lokal eller regional utveckling.3 De räknas inte eftersom de stämplats som förlorare. Men det rör sig också, som vi ser det, om ideologiskt och politiskt laddade beskrivningar som avspeglar reella maktförhållanden. I grund och botten reproduceras ett underordnande som även det är problematiskt. De normativa beskrivningarna ligger också vanligtvis till grund för samhällets syn på vad som är en hållbar utveckling. Det finns exempelvis en klar modell för landsbygdernas hållbara utveckling som bygger på ökad inflyttning och attraktivitet, höjd utbildningsnivå och förbättrade hälsotal, entreprenörskap och ”grön” teknikutveckling.4 Men vi menar att denna modell i sig kan vara ett problem eftersom den låser hållbarhetsfrågan vid en ekonomisk och politisk agenda som hittills inte fungerat. Tvärtom tyder mycket på att miljö- och hållbarhetsproblematiken tenderar att förvärras och på att de satta miljömålen inte kommer att nås, varken globalt eller regionalt sett.5 I stället råder 9
när verkligheten inte stämmer med k artan
i flera avseenden ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt kristillstånd.6 Dessutom leder utvecklingsmodellen till att en mängd andra tänkbara lösningar, perspektiv och inriktningar exkluderas. Vad den urbana normen säger är nämligen att de flesta landsbygder inte är hållbara på grund av att de inte passar in i modellen, trots att modellen i sig mycket väl kan ifrågasättas ur hållbarhetssynpunkt. Vår ingång i frågan om samhällets hållbara utveckling är därför i stället att försöka inta en omvänd ståndpunkt. Det som intresserar oss är de ”osynliga” lokala förutsättningarna och den egna uppfattningen. Vi vill helt enkelt pröva om det som förbises av den urbana normen kan ligga till grund för en mer framgångsrik omställning till en hållbar samhällsutveckling. Intentionen är därmed att närma sig de enskilda platserna utifrån ett ifrågasättande av utvecklingsmodellerna. Om man försöker se lite närmare på det som vanligtvis inte lyfts fram så framträder andra bilder. Ett problem blir då att delarna har svårt att bilda en ny helhet där de kan bli begripliga, utan vare sig svartmålning eller romantisering. Detta betyder att vi också vill försöka visa på en annan samhällsbeskrivning och syn på den lokala verkligheten, som på flera sätt rikare och mer komplex än vad dikotomin urbant/ ruralt gör gällande.
De perifera platserna Större delen av vårt forskningsprojekt7 bygger på platsnära och interaktiv forskning i ett antal lokalsamhällen, framför allt i Söderhamns kommun. En anledning till att vi valt dessa lokalsamhällen är att platserna är inbördes olika. De representerar den före detta moderna eller postindustriella tätorten, den ”traditionella” landsbygden samt småstaden. Platserna exemplifierar också olika förutsättningar för hållbar utveckling – förutsättningar som samtidigt är inbegripna i en viss utvecklingsproblematik. Den fråga vi utgår från är därför inte vad dessa lokalsamhällen borde vara utan vad de är och vad de kan bli, med förbehåll för att varje ambition att säga ”hur det är” naturligtvis har sina begränsningar. Det rör sig om samhällen som kommit att konstrueras som landsbygder i och med att de ställts i motsats till det urbana eller globala.8 I det avseendet är varje lokalsamhälle en perifer plats, där relationen mellan centrum och periferi hela tiden utgör ett styrande villkor. Å andra sidan uppvisar platserna som sådana en komplexitet som gör det befogat att undersöka dem på deras egna premisser. 10
hållbar utveckling på k artan och i verkligheten
Valet av lokalsamhällen beror också på vår personliga kännedom om platserna. Vi har förkunskaper om varje plats eftersom vi bedrivit forskning och på nära håll följt olika utvecklingsprojekt i regionen under en längre tid.9 Det är även av betydelse att vi bor och arbetar i landskapet och har egna erfarenheter att relatera till. Det finns i och för sig en del nackdelar med denna närhet. Att vara införstådd med och involverad i det lokala kan innebära att det blir svårt att upprätthålla en oberoende och kritisk roll. Men det finns också fördelar och kan som vi ser det till och med vara så att närhet tvärtom är en god förutsättning för kritik och trovärdighet.10 De lokalsamhällen vi valt att se närmare på är huvudsakligen Söder hamn, Trönö och Ljusne. Centralorten Söderhamn är en småstad med 11 761 invånare (2010), belägen vid Östersjökusten mellan Gävle och Hudiksvall. Basen för försörjningen var länge industrin och det är fortfarande så till viss del. Men framför allt har Söderhamn pekats ut som ett typexempel på en ort med djupgående omstruktureringsproblem. Idag är den största arbetsplatsen, förutom kommunen, callcenter företaget Teleperformance. Det är också ofta där eller på McDonald’s som de unga som stannar får sitt första jobb – den som är ung och har ambitioner förväntas däremot flytta från Söderhamn. Men under det att vi följt händelseutvecklingen har vi också sett att det finns motsatta strömningar, nämligen en grupp unga som säger att de gillar sin hemort, vill stanna och vara med och påverka samhällsutvecklingen. Denna iakttagelse leder oss i sin tur in i nya frågor om småstadens framtida utveckling som kretsar kring olika former av demokratisk förnyelse och betydelsen av nya sociala rörelser och medier. Trönö består av ett flertal mindre byar – Trönöbygden – i en långsträckt dalgång en dryg mil nordväst om centralorten. Trönö lyfts ofta fram som något av kommunens goda exempel, inte minst eftersom orten saknar ett industriellt förflutet. Enligt de gängse beskrivningarna finns här ett utbrett entreprenörskap, initiativförmåga och gott om eldsjälar. Som jordbruksbygd kan Trönö också ses som något av en bygdeidyll med ståtliga hälsingegårdar och ett levande landskap. Under senare tid har Trönö även blivit känt som en bygd där man uppmärksammat hållbarhetsfrågan och drivit ett flertal landsbygdsutvecklande projekt. Vad vi kan se i vår forskning är att Trönöbygden endast delvis lever upp till sina tillskrivna epitet. På det hela taget präglas bygden snarare av nedläggningar och för landsbygden typiska utvecklingsproblem än av framgång och utvecklingsoptimism. 11
när verkligheten inte stämmer med k artan
De Trönöbor vi talat med känner sig åsidosatta och hyser oro för fram tiden. Av dem som engagerat sig för bygdens utveckling är flera kritiska till projektformen och utvecklingsmodellerna. Samtidigt har det visat sig finnas en obruten tilltro till de särskilda värden man tycker sig se i de lokala förutsättningarna. Ljusne ligger alldeles vid Ljusnans utlopp ett par mil sydost om Söderhamn och betecknas vanligtvis som en typisk bruksort. Tidigare fanns här en mångfald industrier inom de dominerande sektorerna järn och trä, bland annat två större bolag: Bergvik & Ala AB och Ljusne-Woxna AB. Numera ställs orten inte sällan i motsats till Trönö för att på så vis tydliggöra skillnaderna mellan platsernas anda, det vill säga mellan ”entreprenörsanda” respektive ”bruksanda”.11 I grunden finns skilda strukturella förutsättningar beroende på de olikartade grundvalarna för försörjning och ekonomisk utveckling. För Ljusnes del betyder det att orten tenderar att stigmatiseras som bakåtsträvande och tyngd av sitt historiska arv, medan Trönö ofta idealiseras. Men om man diskuterar historiens betydelse med Ljusneborna själva blir det tydligt att många tvärtom ser på andan och arvet efter industrisamhället som värdefulla tillgångar. Vid sidan om de negativa beskrivningarna av platsen framkommer dessutom andra berättelser som snarast kan sägas vara socialt och politiskt laddade. I samband med studierna i Ljusne har vi också tittat närmare på industriorterna Norrsundet och Hofors, som båda ligger i Gästrikland. Dessa orter är, liksom Ljusne, platser där industrin i varierande omfattning varit samhällsgrundande.12 Norrsundet är kanske det tydligaste exemplet på orternas utsatthet i den globala ekonomin. Här lade pappersmassefabriken helt ned verksamheten 2007 och sågen följde efter något år senare. Hofors intar lite av en särställning eftersom orten alltjämt är ett levande industrisamhälle, dominerat av stålverksjätten Ovako. Men formerna för gästarbete, möjligheterna till pendling och avancerad teknisk rationalisering gör att orten ändå lämnat det industrisamhälle där det mesta kretsade kring ”bolaget”.13 Man står därför – liksom i Ljusne och Norrsundet – inför frågan om vilka förutsättningar det kan finnas för en hållbar utveckling när platsen befinner sig närapå så långt ifrån utvecklingsmodellerna man kan komma. Kan det ligga en förbisedd möjlighet i att många trots allt vill bo kvar och till och med, när de får frågan, anser att framtiden kan vara bättre här än i storstäderna? Även om platserna sinsemellan är olika är de samtidigt alla utsatta på ett sätt som kännetecknar mångas erfarenheter av globaliseringen. 12
hållbar utveckling på k artan och i verkligheten
Först och främst har såväl platserna som deras befolkning drabbats förhållandevis hårt av en flyktig, rörlig och oförutsägbar global ekonomi. De har blivit försatta i ett tillstånd präglat av ovisshet och social otrygghet, och riskerar också i högre grad att utsättas för ytterligare negativa följder av de pågående kriserna.14 Å andra sidan accepterar de inte stillatigande sin roll som offer. De har inte heller omfamnat tidens krav, utan uttrycker ofta ett bristande förtroende för samhällets styrande krafter, det vill säga de etablerade ekonomiska, politiska och massmediala institutionerna. Därför uppstår det också lätt ett märkbart glapp mellan den offentligt vedertagna synen på orterna och det lokala perspektivet. Samtliga orter utom Trönö är indragna i mer eller mindre djupgående stigmatiseringsprocesser. Följaktligen förväntas de inte heller kunna utvecklas utifrån sina strukturella, sociala eller kulturella grundvalar. Trönö kan å sin sida sägas vara fast i rollen som gott exempel. I båda fallen krymps utrymmet för den komplexitet och motsägelsefullhet som finns på plats. Alltså framstår de bilder och beskrivningar som märks mest i offentligheten som djupt problematiska både för individens självuppfattning och för synen på platsens framtid när de granskas ur ett underifrånperspektiv eller utifrån en personlig erfarenhet. Med andra ord fungerar inte den ”karta” samhället vanligtvis använder när en plats ska bedömas, värderas och utvecklas. De människor och den lokala verklighet vi möter visar sig vara något väsentligt annat. Människorna säger och gör saker som ”inte finns på kartan”. Vissa sociala och kulturella processer som kan vara viktiga för invånarna varken syns eller hörs i offentligheten. Utvecklingsmodellerna tenderar att låsa blicken och exkludera sådant som faktiskt har stor betydelse för vad som sker och inte sker i lokalsamhället. Kort sagt är inte den vedertagna kartan för hur samhället ska utvecklas särskilt användbar vare sig för samhället, för oss som forskare eller för dem som är bosatta på plats ute i verkligheten. Det är detta fenomen vi åsyftar med projektnamnet När verkligheten inte stämmer med kartan. Med ”karta” menar vi de modeller, synsätt, beskrivningar och begrepp som dominerar agendan för samhälls utvecklingen i allmänhet och dess hållbara utveckling i synnerhet. Med ”verklighet” avses de sociala och kulturella förhållanden vi möter på plats i de orter vi valt att se närmare på, bland annat genom att delta i och analysera pågående förändringsprocesser, utvecklingsprojekt och samtal om platsernas framtid. 13
när verkligheten inte stämmer med k artan
Underifrånperspektiv på det gemensamma Att vi utgår från att de dominerande synsätten är problematiska betyder inte att vi menar att vi kan göra mer objektiva eller autentiska verklighetsbeskrivningar. Utgångspunkten är i stället att all kunskap är perspektiverad och att våra beskrivningar därför inte är mer ”verkliga” än någon annans. Men genom att inta ett annat perspektiv – närmare bestämt ett underifrånperspektiv – anser vi oss kunna säga nya saker om förutsättningarna för hållbar utveckling på de platser vi studerat. Att vi använder oss av underifrånperspektivet beror på vår bakgrund i dels en etnologisk ämnestradition, dels en interaktiv forskningsansats. Inom etnologin finns mångåriga erfarenheter av och kunskaper om att arbeta på gräsrotsnivå, att söka upp gemene man och individer som inte brukar figurera som subjekt i det offentliga samtalet. Det har också varit vanligt att arbeta med ett underifrånperspektiv i historiskt inriktade studier. Den interaktiva ansatsen har en mer tvärvetenskaplig karaktär. I grund och botten handlar det om att forska med och inte om människor. I praktiken bygger vi framför allt på den interaktiva forskning som sedan år 2000 tillämpats och vidareutvecklats genom avhandlingsarbeten och FoU-verksamhet i Söderhamn. Denna forskning har då inte minst bidragit till ett uppmärksammande av dem som ”bor kvar” på ett sätt som även återverkat på hur bland annat politiker och tjänstemän ser på de regionala utvecklingsfrågorna. Men det har också visat sig vara en ansats som är förenad med vissa svårigheter, exempelvis när forskningen motsäger den politiska agendans utgångspunkter. Man kan också säga att vi har närmat oss ett annat vanskligt forskningsområde i och med att vi har valt att studera specifika lokalsamhällen. Den sortens avgränsning förknippas ofta med en tidigare etnologi och antropologi inriktad mot ”lokala gemenskaper”. Det har då varit en tyst förutsättning att kulturer kan avgränsas till lokalsamhällen, företrädesvis som bärare av något ursprungligt, genuint och gott. I den kulturkritiska och reflexiva diskussion som fördes på 1980-talet och därefter var det emellertid inte längre möjligt att prata om avgränsade kulturer.15 Därtill kom globaliseringen och med den ofta föreställningar om att platser och lokala fenomen spelat ut sin roll. Nu är det inte heller vår ambition att återuppta någon form av förenklad kulturstudie. Vi ser i stället på platser som en bra utgångspunkt för att kunna ”fästa” diskussioner om hållbarhet och göra frågorna konkreta och grundade i en kontext där vi lever våra vardagliga liv och inter14
hållbar utveckling på k artan och i verkligheten
agerar med andra. Att å andra sidan endast utgå från ett plats- och individperspektiv skulle göra bilden för splittrad och riskera att dölja övergripande maktstrukturer som kön och klass. Platsen som minsta gemensamma nämnare behövs helt enkelt för att kunna få syn på vad som faktiskt görs, för att spåra konflikter och samarbeten och för att förstå det globala i det lokala. Det är också tydligt att globaliseringens utropande av platsens betydelselöshet klingat av. Idag diskuteras snarare hur lokalsamhällen och globala skeenden vävs samman i en komplex process eller så kallad glokalisering. I denna diskussion hävdar exempelvis kulturgeografen Doreen Massey att platsrelaterade fenomen har en stor betydelse även efter globaliseringen.16 Om man väljer att i Masseys anda se platser (eller i hennes fall rum) som öppna, byggda av sociala relationer och utsträckta i tiden blir det möjligt att se hur människor bygger platser i relation till varandra och till sin omvärld. De relationerna är i sin tur i hög grad formade av de maktstrukturer som präglar förhållandet mellan centrum och periferi.17 Poängen med Masseys synsätt är alltså att på en och samma gång kunna bibehålla insikten om på vilka sätt platserna är inbegripna i ett ekonomiskt och politiskt styrkeförhållande och vara uppmärksam på hur människor kan göra motstånd och hävda ”lokala” värden.18 En annan möjlig ingång till studierna av platser och lokalsamhällen ges av de forskare som menar att betydelsen av det vardagliga, sinnliga och mellanmänskliga kvarstår oavsett hur global eller virtuell samhällsutvecklingen blivit.19 Platsen kan då ses som en ”livssfär” som är väsensskild från den politiskt och ekonomiskt präglade systemvärlden. På ett liknande sätt kan platser sägas kännetecknas av sin oersättlighet i och med att varje plats är unik i sina specifika historiska, sociala och kulturella förutsättningar. Det betyder med andra ord att det finns en påtaglig existentiell dimension i att ”vara på plats”. Man kan då även i en mer allmän och strukturell mening tala om ”landsbygdens särskildhet”, eftersom det finns en gleshet och en fysisk miljö som gör att förutsättningarna för bland annat infrastrukturer och ekonomisk utveckling är väsentligt annorlunda än på tätbefolkade orter.20 En tredje ingång erbjuds av den forskning som kommit att ägna sig åt civilsamhällets och den tredje sektorns ökade betydelse under de senaste decennierna. Förutom den övergripande frågan om vilken roll civilsamhället i stort kan spela är det ett forskningsområde som pekar på den sociala ekonomins och det sociala kapitalets betydelse 15
när verkligheten inte stämmer med k artan
för samhällsutvecklingen. Här uppmärksammas också de nya sociala rörelser som vuxit fram parallellt med globaliseringen och medfört en demokratisk och institutionell förnyelse som inte ”syns på den ’traditionella kartan’”.21 Till forskningsområdets tyngst vägande bidrag hör den omvärdering av människors förmåga till lokal självorganisering som påbörjades i och med Elinor Ostroms forskning kring förvaltningen av allmänningar (commons).22 Hennes studier visar tydligt att det finns gott om exempel på att man i olika lokalsamhällen lyckats utarbeta väl fungerande sätt att ta långsiktigt ansvar för gemensamma naturresurser. Alla dessa ingångar erbjuder sammantaget en mängd möjliga kopplingar till frågan om samhällets (o)hållbara utveckling. Vad de har gemensamt är att de pekar på platsers centrala betydelse och erbjuder en rad perspektiv bortom rådande utvecklingsmodeller. Till exempel har Ostroms studier punkterat föreställningen om ”allmänningens tragedi”23 och därmed öppnat upp för diskussioner kring lösningar på hållbarhetsproblemen som varken är marknadslösningar (privatisering) eller myndighetslösningar (statlig reglering). Det går då att i stället tala om ”underifrånlösningar” som har sin grund i ”det sociala”, det vill säga sådant som tillitsfulla relationer och upprepade samtal ansikte mot ansikte. Den insikten leder också vidare till en ändrad syn på den enskilda individen och hennes handlande, närmare bestämt att människan inte bara kan förstås som en egennyttigt eller rationellt agerande homo economicus utan att vad människor väljer att göra i hög grad avgörs av i vilken social och kulturell kontext de befinner sig.24 I och med inriktningen mot hur platserna och människornas handlingar kan förstås bortom kartan hamnar vi i frågan om det gemensamma. Om vi enligt kartans norm är partikulära aktörer på en marknad eller i offentligheten så handlar det nu om hur människor agerar i sociala och kulturella sammanhang där det som är gemensamt har ett värde och syfte i sig. Vi kommer alltså inte att betrakta platser som en möjlig tillflykt från ”systemvärlden” eller som grundvalar för att odla ”rotfasta” identiteter. Det väsentliga är i stället den sociala förmågan till ansvarstagande för gemensamma resurser och att hantera samhälleliga kristillstånd. I förlängningen handlar det också om vår förmåga att kunna skapa ändamålsenliga, förtroendebyggande och konflikthanterande sociala institutioner. Skillnaden mellan olika synsätt på det gemensamma är viktig. Vi rör oss på ett forskningsfält med åtskilliga fallgropar. Som vi sett för16
hållbar utveckling på k artan och i verkligheten
knippas det rurala och lokala antingen med någon form av idealiserad eller stigmatiserad gemenskap – å ena sidan med egenskaper som närhet, äkthet och moralisk dygd, å andra sidan med inskränkthet, jantelag och socialt tryck. Tudelningen återspeglas också i synen på civilsamhället och överhuvudtaget på det sociala och kulturella.25 I båda fallen reproduceras lokalsamhället som avskilt och polariserat enligt en vi-eller-de-logik. Sådana utgångspunkter leder också lätt till slutna och xenofobiska former av gemenskaper. Och det leder knappast heller till några insikter i hur man kan ta ansvar för annat än det lokala eller ”egna”. Ett exempel är diskussionen kring begreppet ”socialt kapital”. Sedan Robert D. Putnam lanserade detta som en i grunden positiv och avgörande faktor för samhällsutveckling har det ofta kommit att användas för att skilja mellan ”bra” och ”dåliga” sociala gemenskaper. Enligt Putnam avgör tillgången till socialt kapital – till exempel förtroende, gemensamma normer och nätverk – om en region kan utveckla fungerande politiska och ekonomiska institutioner eller inte.26 Men som påtalats är det inte fullt så enkelt: allt socialt kapital är inte av godo och sociala nätverk kan ibland vara exkluderande. Putnam skiljer också själv mellan sammanbindande (bonding) och överbryggande (bridging) socialt kapital. Andra forskare talar om betydelsen av ett sammanlänkande socialt kapital i form av vertikala nätverk som skär rakt igenom grupper som skiljer sig åt ifråga om formell makt och tillgång till politiskt och finansiellt inflytande.27 Som vi ska se senare i denna bok förekommer begreppet ”socialt kapital” även i samhällsdiskussionen kring regionens hållbara utveckling. Det talas då dels om ett hämmande och dels om ett förnyande socialt kapital med kopplingar till bruksandan respektive den ekonomiska tillväxten på ett sätt som vi menar befäster ett förenklat synsätt på olika former av gemenskaper. Vi vill inta en mer pragmatisk hållning. Tvärtemot de fastslagna bilderna av ”hur det är” tar vi vår utgångspunkt i att det i själva verket finns väl fungerande former av gemensamt ansvarstagande och ett kollektivt handlande som inte låter sig förklaras av ett dikotomiserat synsätt.28 Det finns också gott om forskning som visar att polariserade och ojämlika förhållanden utgör en dålig grogrund för hållbarhet, medan mycket talar för att social trygghet, jämlika villkor och pålitliga samhälleliga gemenskaper främjar rörelsen mot hållbar utveckling. Detta gemensamma framstår alltmer som en avgörande faktor för den framtida samhällsutvecklingen som vi varken kan bortse från eller 17
när verkligheten inte stämmer med k artan
avvara utan behöver förstå på ett öppnare och mer djuplodande sätt. Vad är det som gör att människor gemensamt, utan vare sig tvångets eller egennyttans drivkrafter, förmår skapa långsiktigt ansvarstagande sociala institutioner? Vilka förutsättningar behövs? Vad hindrar respektive främjar gemenskapernas framväxt?
Sociala och kulturella förutsättningar för landsbygders hållbara utveckling Det är utifrån ambitionen att ompröva synen på det gemensamma som vi fortsättningsvis kommer att undersöka, analysera och diskutera den hållbara utvecklingens sociala och kulturella förutsättningar. En sådan ansats innebär till att börja med att vi måste förhålla oss till begreppet ”social hållbarhet”, som då och då figurerar på samhällskartan. Och än en gång måste vi tydliggöra att det handlar om att försöka ge de vedertagna begreppen en annan innebörd, bortom kartans eller normens definition. Frågan om den hållbara utvecklingen behöver som tidigare nämnts bli mer öppen. Den kan då också vara mer direkt länkad till vad som sker på platserna. I klartext betyder det att vi i vår forskning kommer att uppmärksamma hur det gemensamma görs eller kan göras i olika konkreta sociala och kulturella sammanhang och i spänningsfältet mellan det globala och lokala. Undersökningarna mynnar slutligen ut i ett försök att omdefiniera de centrala begreppen. Poängen är då att visa hur en fördjupad förståelse för de sociala och kulturella förutsättningarna kan ligga till grund för samhällsomställningar som är bättre förankrade lokalt och kan göra det möjligt att bygga institutioner ”att lita på”.29 Omdefinierandet innebär också att tanken om en hållbar utveckling blir inbäddad i ett existentiellt tidsrum där individen erfar världen som mångdimensionell och präglad av en mängd historiska och kulturella arv.30 Återigen handlar det om att försöka vända på förhållandet mellan karta och verklighet. När förhållandet är omvänt blir det också möjligt att göra andra verklighetsbeskrivningar och att förstå den lokala gemensamma verkligheten på ett annat sätt. Det handlar kort sagt om att komma fram till hur platserna kan utvecklas på ett hållbart sätt utifrån sina givna sociala och kulturella förutsättningar. Om samhällets ledande krafter menar allvar med begreppet ”hållbar utveckling” måste denna verklighet hur som helst hanteras på något sätt. Eftersom begreppet syftar till en genomgripande förändring av 18
hållbar utveckling på k artan och i verkligheten
hela samhället som ska omfatta alla medborgare och röra såväl de ekologiska och ekonomiska som sociala och kulturella dimensionerna av samhällets framtida utveckling måste ofrånkomligen också den lokala nivån inbegripas. I annat fall kan förändringen varken bli tillräckligt genomgripande eller djupgående. Det verkar också oklart hur det annars kan vara möjligt att åstadkomma den ökade delaktighet eller de stärkta demokratiska processer som brukar pekas ut som de viktigaste sociala aspekterna. Vad vi kan se finns det däremot en uppenbar risk att en fortsatt stigmatisering eller idealisering av platserna leder till att antidemokratiska krafter och ”enkla lösningar” lättare får fäste. När frågan om den hållbara utvecklingen betraktas ur ett omvänt perspektiv blir det ytterst en fråga om ett ändrat maktförhållande. Vi menar att det är en förändring som måste börja i ett kritiskt ifrågasättande av själva föreställningen om vad som är utveckling. Det innebär också ett ifrågasättande av att de sociala och kulturella aspekterna underordnas de ekonomiska och ekologiska dimensionerna trots att de kan ses som förutsättningar även för ekonomin och ekologin. Ett ändrat maktförhållande medför därtill ett större erkännande av det lokala tolkningsföreträdet. Det betyder exempelvis att vi börjar ställa en rad nya frågor om hur ett hållbart lokalsamhälle kan se ut ifall vi riktar uppmärksamheten mot sådant som den ”egna uppfattningen” och människors engagemang för värden bortom tillväxtekonomins måttstockar. Vilka ”kartor” skulle det ge oss? Vad blir utveckling ut ifrån det perspektivet? På vilka sätt kan formerna för demokrati, politik och ekonomi ändras och anpassas till de platsunika förutsättningarna? Hur ser de lokalt grundade lösningarna ut? Som vi ser på saken går det inte att åstadkomma ett omvänt förhållande endast genom ett perspektivskifte, utan det behövs även tidskrävande demokratiska och sociala processer och rörelser för att kunna påverka själva maktrelationen.31 Vi kan inte heller återgå till någon opåverkad eller självtillräcklig lokal verklighet. Poängen med ifrågasättandet är därför främst att skapa ett tanke- och handlingsutrymme för andra utvecklingsmöjligheter. På så vis förskjuts också tolkningsföreträdet och makten över beskrivandet från det urbana till det lokala. Vad det sedan leder till kan vi inte exakt veta. Vi kan bara medverka i processerna och göra en beskrivning som möjligtvis bidrar både till ifrågasättandet och till ett vidgat tanke- och handlingsutrymme. Meningen med vår forskning är kort sagt att verka för ett mer fruktbart utbyte mellan forskningen och lokalsamhället. Under det 19
när verkligheten inte stämmer med k artan
att vi befinner oss på respektive plats vänder vi oss såväl till lokala organisationer och föreningar som till enskilda individer och praktiskt verksamma samhällsutvecklare. Ett sätt att mötas i ett gemensamt samtal om platsens förutsättningar har varit forskningscirklar. I de utbyten som då ägt rum har vi på det hela taget strävat efter att så förutsättningslöst som möjligt kunna vrida och vända på frågan om samhällets hållbara utveckling, i dess fulla komplexitet och utan en färdig idé om hur saker och ting ”är”. Förhoppningsvis kan vi på detta sätt – interaktivt och platsnära – bidra till utformandet av praktiskt användbara verktyg för samhällets omställning till en hållbar utveckling. I bästa fall ska forskningen kunna leda till att man på de berörda platserna finner nya vägar ut ur utvecklingsproblematiken. Avsikten med de kommande kapitlen är därför att lyfta fram en rad ”platstypiska” teman som vi tror har en sådan potential. I Maria Vallströms kapitel om Ljusne, ”Berättelser om plats, platsen som berättelse”, lyfts möjligheten att utgå från ett annat berättande om platsen. Mikael Vallströms kapitel om Trönö, ”Att ta framtiden i egna händer”, visar hur ett konkret förslag för lokalsamhällets omställning kan tas fram genom dialogiska möten och samtal. I kapitlet om Söderhamn, ”Nu styr vi upp stan!” av Lotta Svensson, är det bärande temat socialt kapital och demokratiutveckling. Avslutningsvis analyseras och diskuteras hur våra slutsatser förhåller sig till mer generella samhälls- och framtidsfrågor, i kapitlet ”Utblickar och utkast till alternativa verklighetsbeskrivningar”. Vi börjar dock med att i nästa kapitel närmare granska kartan och dess problematiska förhållande till lokalsamhället.
Noter 1 Bland annat gjorde journalisten Björn Häger ett reportage om valresultatet som sändes i TV4:s serie Kalla fakta. I en artikel i Expressen 21/10 2010 uppger Häger att han inför reportaget ställde sig frågan ”Hur blev S-fästet Söderhamn Norrlands svarta fläck?” Se även Vallström, Mikael, Att återerövra framtiden, 2011, s. 171 ff. 2 Eriksson, (Re)producing a periphery, 2010. Jfr Stenbacka, ”Othering the rural”, 2011. 3 Svensson, Vinna och försvinna?, 2006. 4 Se kapitel 2, s.36 ff. 5 Exempelvis konstateras i Naturvårdsverkets senaste årliga uppföljning av Sveriges miljökvalitetsmål att 14 av 16 mål inte kommer att nås inom utsatt tid, det vill säga till år 2020 (Miljömålen, mars 2014).
20