Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 3
Mark Billingham
Begravd Översättning Jan Malmsjö
STOCKHOLM 2008
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 4
Tidigare utgivning Sömntuta Offerlek Vedergällningen Den brinnande flickan Livlös
Minotaur Box 70321 107 23 Stockholm www.minotaur.se marknad@forum.se
Copyright © Mark Billingham 2006 Engelska originalets titel Buried Originalutgåva Little, Brown, Storbritannien Omslagsfoto Fredrik Stjernfeldt Omslagsdesign Imperiet, Malmö Satt med AGaramond av Ljungbergs sätteri i Köping Tryckt 2008 hos GGP Media GmbH, Pößneck i Tyskland ISBN 978-91-85283-75-0
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 5
Till Sarah Lutyens. Utan henne skulle det inte ha funnits n책got alls.
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 7
Prolog
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 9
Man tänker på ungarna. Först och främst, i en sådan situation, i ett läge när man inte kan bestämma sig för om det är ilska eller smärta som håller på att göra en galen och gör det så svårt att spotta ur sig orden tvärs över rummet. Först och främst tänker man på dem … ”Men vad fan … varför i helvete har du inte berättat det förut?” ”Det var inte rätta tillfället. Det verkade bäst att vänta.” ”Bäst?” Hon tar ett steg mot mannen som står i bortre delen av vardagsrummet. Han backar instinktivt tills vaderna trycker mot kanten på soffan och han är nära att falla baklänges ner på de omsorgsfullt uppfluffade kuddarna. ”Jag tror nog att du skulle försöka lugna dig lite”, säger han. Rummet doftar av potpurri. Spåren på mattorna visar att de redan har dammsugits och tickandet från det franska bordsur som står på den högglanspolerade spiselkransen i furu hörs tydligt när hon slutar skrika. ”Vad förväntar du dig att jag ska göra?” säger hon. ”Det skulle jag verkligen vilja veta.” ”Jag kan inte tala om för dig vad du ska göra. Det är ditt beslut.” ”Tror du verkligen att jag har nåt val?” ”Vi måste sätta oss ner och diskutera hur vi bäst ska gå vidare med det här …” ”Herregud! Du travar bara in och berättar det rakt upp och ner. I förbifarten, som om det bara var nåt du glömt att säga tidigare. Du kommer in här och berättar den här … jävla skiten för 9
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 10
mig!” Hon börjar gråta igen, men den här gången lyfter hon inte handen till ansiktet. Hon blundar och väntar på att det ska gå över. På att ilskan ska återvända, med full styrka. ”Sarah …” ”Jag känner inte dig. Jag känner dig ta mig fan inte ens!” Under några sekunder hörs bara tickandet och trafiken på avstånd och ljudet från radion i köket sipprar in trots att hon skruvade ner volymen när dörrklockan ringde. Inne i huset arbetar centralvärmen på övertid trots att solen fortfarande skiner in i rummet genom nätgardinerna i fönstren. ”Jag ber om ursäkt.” ”Du gör vad då?” Men visst har hon hört honom. Hon ler och skrattar sedan. Hon fingrar på tyget i klänningen när hon knyter nävarna vid sidorna. Nu känner hon något som börjar röra sig i magen och hur det börjar rycka i en muskel upptill i benet. ”Jag måste iväg till skolan.” ”Det är ingen fara med barnen. Det är säkert. Det är ingen fara med dem.” Hon upprepar det sista han sa, och en gång till, som en viskning. Den här gången finns det inget som stoppar tårarna eller det skrik som kommer från en plats djupt inom henne, och inte heller den våg och kraft som snabbt bär henne genom rummet med slående, klösande händer mot mannens ansikte. Han lyfter armarna för att skydda sig. Han griper tag i fingrarna som stöter mot hans ögon och så snart han fått ett bra grepp, så snart han har kontroll över henne, försöker han att hålla henne stilla och sedan fösa undan henne. ”Du måste lugna dig.” ”Ditt. Jävla. As!” Hon kastar fram huvudet. ”Snälla, lyssna på mig …” Spottloskan träffar honom alldeles ovanför läppen och rinner ner i hans mun. Han svär åt henne, ord han sällan använder. Och han knuffar undan henne … Och plötsligt är hon alldeles lealös, faller baklänges, öppnar munnen för att skrika och slår sedan rakt genom soffbordets glasskiva. 10
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 11
Ett par sekunders tickande. Och trafiken. Och surret från köket. Mannen tar ett steg fram mot henne och tvärstannar sedan. Han ser genast vad som har hänt. Hon har ont i ryggen, och i fotleden som hon slagit emot bordet när hon föll. Hon försöker sätta sig upp, men huvudet är plötsligt så tungt. Hon stönar ansträngt och axlarna krossar glaset i mattan under henne. Hon ligger där utan att kunna andas på de taggiga glasbitarna och skärvorna och känner igen låten som spelas i radion i köket samtidigt som hon upplever värmen och vätan i nacken. Som väller ner i strupen och innanför tröjan på halsen. Skärvor… Hon tänker på det ordet i en sekund eller två, på hur fånigt det låter när man säger det för sig själv ett par gånger. Om vilken otur hon hade. Hur jäkla mycket otur kan man ha egentligen? Hon måste ha skurit av minst en artär. Och trots att hon hör sitt namn sägas, trots att hon är väl medveten om desperationen, om paniken, i rösten, börjar hon redan glida bort och fokusera och koncentrera sig på bilden av barnens ansikten. Först och främst. Och hennes liv rinner snabbt bort – strömmar av rött över rökfärgat glas – och hennes sista tanke är rakt på sak. Enkel, öm och full av vrede. Om han rör mina ungar så dödar jag honom.
11
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 13
DEL ETT Slaget kommer
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 15
LUKE ”Det jag egentligen vill säga, mamma, är att du måste försöka låta bli att oroa dig. Okej? Att du inte behöver göra det, alltså. Men trots att jag sitter här och säger det så vet jag ju att det är meningslöst eftersom det är nåt du alltid har gjort. Juliet och jag misstänker att det skulle kännas konstigt för dig om du inte hade nåt att oroa dig för, eller som om det var nåt fel på dig. Du skulle bli förvirrad. Som när du vet att du glömt göra nåt viktigt, eller när du inte minns var du har lagt nycklarna kanske? Om du inte oroade dig skulle vi bli orolig för att du inte gjorde det! Men det är faktiskt okej. Jag har det ganska bra. Bättre än ’ganska bra’ till och med. Jag påstår inte att det är femstjärnigt eller så, men käket skulle kunna vara jäkligt mycket sämre och de är rätt snälla mot mig. Och sängen är bara den näst mest obekväma jag sovit i. Minns du när vi bodde i den där värdelösa gäststugan i Eastbourne, när Juliet var med i den där hockeyturneringen och det kändes som om det var stenar i madrassen? Här lyckas jag i alla fall sova lite då och då, märkligt nog. Jag vet egentligen inte vad jag kan säga mer. Vad det är som det är meningen att jag ska säga … Men … om du kunde spela in de tevekomedier du vet att jag gillar så vore det toppen. Och hyr inte ut mitt rum nu på en gång och om du är bussig och säger till alla i skolan att de inte behöver ta det så hårt. Där ser du! Jag får tillräckligt med mat, sover hyfsat och jag har fortfarande kvar mitt sinne för humor. Och därför behöver du ju faktiskt inte bekymra dig så särskilt, okej? Jag mår bra och vet du vad? När det här är uppklarat, vad sägs om det där Playstation 2-spelet som jag har snackat om? Man 15
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 16
kan ju alltid försöka i alla fall … Du, jag har massor att berätta för dig men det är kanske lika bra att jag inte snackar för länge och du vet i alla fall vad jag pratar om, eller hur mamma? Du vet väl ändå vad det är jag försöker säga? Jaha. Då så …” Pojken vänder bort blicken från kameran och en man med en injektionsspruta i handen går snabbt fram mot honom. Pojken sätter sig upp, spänner sig när mannen sträcker sig fram och drar ner en påse över pojkens huvud under de få sekunder som återstår innan bilden försvinner.
16
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 17
TISDAG
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 19
ETT Visst fanns det humor, ingen tvekan om det; udda, oftast, och rentav nattsvart när situationen så krävde. Men ändå hade skämten inte precis stått som spön i backen på sistone och Tom Thorne hade definitivt inte kommit i vägen för några. Men det här var det lustigaste han hört på bra länge. ”Jesmond frågade efter mig?” sa han. Russell Brigstocke lutade sig bakåt i stolen och njöt av den överraskning som hans chockerande budskap definitivt gjorde sig förtjänt av. Det var en osäker värld. Londonpolisen befann sig i ständig omvandling och i en verksamhet där det inte var mycket som man verkligen kunde lita på var den mindre harmoniska relationen mellan kriminalkommissarie Tom Thorne och intendenten och chefen för våldsroteln, västra enheten, betryggande konstant. ”Han var mycket bestämd.” ”Trycket på honom måste ha blivit för stort”, sa Thorne. ”Han håller på att gå in i väggen.” Nu var det Brigstockes tur att se det lustiga. ”Varför kom jag just att tänka på att han kan ha råkat i klistret?” ”Ingen aning. Du kanske bara är alltför fäst vid honom?” ”Du har tjatat om att du vill ha nåt att ta tag i. Så …” ”Och jag har haft ett jävligt gott skäl.” Brigstocke suckade och petade till sina tjocka, svarta glasögonbågar. Det var varmt på kontoret. Våren hade kommit men elementen utstrålade fortfarande värme som om det vore december. Thorne reste sig och tog av sig sin bruna skinnjacka. ”Kom igen, Russell, du vet förbannat väl att jag inte har haft nåt vettigt att 19
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 20
göra på nästan sex månader.” Det var ett halvår sedan han jobbat under täckmantel på Londons gator i försöket att gripa den man som sparkat ihjäl sex av stadens hemlösa. Sex månader sysselsatt med att skriva rapporter om familjegräl, kontroll av beviskedjor och dubbelkoll av åtalsgrunder. Sex månader när han varit undanstoppad så att han inte kunde göra någon skada. ”Det här är nåt som vi verkligen måste ta tag i”, sa Brigstocke. ”Och det snabbt.” Thorne satte sig igen och väntade på att överkommissarien skulle lägga ut texten. ”Det handlar om en kidnappning …” Brigstocke höll upp handen när Thorne började skaka på huvudet och fortsatte trots stönandet från andra sidan skrivbordet. ”En sextonårig pojke som fördes bort utanför en skola i norra London för tre dagar sen.” Huvudskakandet övergick i en bekräftande nickning. ”Men Jesmond vill väl inte ha just mig för det här? Det har inte ett skit att göra med vad jag kan eller är bra på. Han har helt enkelt blivit ombedd att låna ut ett par man till kidnappningsgruppen, eller hur? Han gör alltså bara som han har blivit tillsagd som en bra lagspelare, och dessutom blir han av med mig på köpet. Två flugor i en smäll.” En ampellilja stod i ett hörn på Brigstockes skrivbord och de vissna bladen föll över ett fotografi av hans barn. Han bröt av en handfull bruna spröda stjälkar och började mala dem mellan händerna. ”Du, jag vet att du har varit förbannad och jag vet också att du har haft all anledning att vara …” ”En jävligt bra anledning”, sa Thorne. ”Jag mår mycket bättre nu är förut och det vet du. Jag är … redo.” ”Okej. Men tills man fattar beslut om att ge dig en mer aktiv roll här i teamet tänkte jag att du kanske skulle uppskatta chansen att ’komma bort ett tag’. Och du skulle inte bli ensam heller. Holland har också överförts till det här.” Thorne stirrade ut genom fönstret, tvärs över Peel Centre i 20
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 21
riktning mot Hendon och norra ringledens grå band. Han hade sett vackrare vyer, men det var ett tag sedan. ”Sexton?” ”Han heter Luke Mullen.” ”Och grabben fördes bort … i fredags? Vad har hänt under de tre dygnen?” ”Du kommer att få all information du behöver.” Brigstocke kastade en blick på papperet som låg på skrivbordet framför honom. ”Din kontaktperson i kidnappningsgruppen är kriminalkommissarie Porter. Louise Porter.” Thorne visste att Brigstocke var på hans sida, men också att han satt i kläm mellan lojaliteten med sitt team och ansvaret inför sina överordnade. Numera var alla i hans tjänsteställning en del polis och nio delar politiker. Många på Thornes nivå fungerade på ungefär samma sätt, men Thorne skulle kämpa med näbbar och klor för att slippa att själv hamna i den fällan. ”Tom?” Brigstocke hade definitivt sagt rätt saker. Det hade räckt med pojkens ålder för att väcka Thornes intresse. De som gav sig på barn för att få sexuell tillfredsställelse valde oftast betydligt yngre offer. Det innebar naturligtvis inte att äldre barn inte blev utnyttjade, men däremot att den sortens övergrepp ofta var institutionaliserad eller, allra mest tragiskt, ägde rum inom hemmets fyra väggar. Det var ovanligt att sextonåringar rövades bort på öppen gata. ”Det faktum att Trevor Jesmond är inblandad innebär att vi har tryck på oss att nå resultat”, sa Thorne. Om en axelryckning och antydan till ett leende kunde tolkas som tecken på entusiasm så var han verkligen på hugget. ”Jag antar att jag skulle kunna behöva lite tryck just nu.” ”Du har inte hört alltihop än.” ”Jag lyssnar.” Och Brigstocke berättade och när han var färdig och Thorne reste sig upp för att gå tittade han ut genom fönstret en sista gång. Byggnaderna mitt emot, bruna, svarta och smutsvita; 21
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 22
kontor och lager, med pölar av mörkt vatten på de platta taken. Thorne tyckte att de såg ut som tänder i en gammal mans mun. Innan bilen hunnit fram till grindarna på väg ut från parkeringen hade Thorne satt i en cd med Bobby Bare i stereon, kastat en snabb blick på Hollands ansikte och genast tryckt ut den igen. ”Jag borde se till att jag alltid har en skiva med Simply Red i bilen”, sa Thorne. ”Så att jag inte kränker din känsliga natur.” ”Jag gillar inte Simply Red.” ”Eller vad det nu ska vara.” Holland gjorde en gest mot cd-spelaren i instrumentbrädan. ”En del av er musik har jag inget emot. Men den där gnälliga gitarrskiten …” Thorne styrde in bilen på Aerodrome Road och gasade på mot tunnelbanestationen i Colindale. När de väl var ute på A5 skulle det bli raka spåret genom Cricklewood, Kilburn och vidare söderut in mot stadens centrum. Efter att ha kritiserat Thornes musiksmak fortsatte Holland med att ta två poäng av två möjliga och rikta sina sarkasmer mot själva bilen. Den gula BMW:n – en treliters CS av 1971 års modell som gav Thorne en hel del stolthet och glädje – var för kriminalinspektör Dave Holland bara måltavla för en ändlös serie skämt om gamla rishögar. Men för en gångs skull lät sig Thorne inte provoceras. Det var inte mycket någon kunde ha gjort för att få honom på ännu sämre humör. ”Grabbens far är före detta polis”, sa han. Han tutade när en mopedist vinglade ut framför honom och fortsatte med en röst som om han beskrev något synnerligen smaklöst. ”Före detta polisintendent Anthony Mullen.” Hollands smutsblonda hår var längre nu än det varit på ganska länge. Han strök bort det ur pannan. ”Och?” ”Och därför handlar det om tjänster och gentjänster, eller hur? Han ber sina gamla kompisar om hjälp. Innan du vet ordet av är 22
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 23
vi utlånade till ett helt annat distrikt.” ”Men det är väl ändå inte så mycket annat på gång?” sa Holland. Thornes kastade en snabb blick på Holland, men han förstod direkt. ”Inte för nån av oss. Vi har inte särskilt många olösta mord som ligger och väntar för tillfället.” ”Låt gå för det. För tillfället. Men man vet aldrig när det dyker upp nåt stort.” ”Det låter nästan som om ni hoppades på det.” ”Förlåt?” ”Som om ni inte ville missa det, i så fall …” Thorne sa ingenting. Han tittade i ytterbackspegeln, lät bilen stå stilla medan han fällde upp blinkerspaken och väntade på en chans att svänga ut. Ingen av dem sa något på flera minuter. Regnet tilltog och piskade mot rutorna när de lämnade Kilburn och fortsatte genom det mer medelklassmässiga Maida Vale. ”Sa överkommissarien nåt mer?” frågade Holland. Thorne skakade på huvudet. ”Vi vet lika mycket som han. Resten får vi reda på när vi kommer fram.” ”Har ni haft mycket med SO7 att göra förut?” Som så många andra poliser hade Holland ännu inte vant sig vid det faktum att SO-enheterna döpts om till SCD-enheter nu när de var en del av det som kallades Specialist Crime Directorate, eller speciella brottsdirektoratet. Många använde fortfarande de gamla förkortningarna, i full vetskap om att höjdarna snart skulle byta namnen igen nästa gång de hade för lite att göra. SO7 var en enhet som bestod av grupper som ägnade sig åt allt från kontraktsmord till tunga narkotikabrott. Förutom kidnappningsgruppen fanns särskilda insatsstyrkan, gruppen för gisslan och utpressning och projektgruppen, som Thorne samarbetat med under den operation mot den organiserade brottsligheten som slutat så illa året innan. ”Inte kidnappningsgruppen, tack och lov. De är hemliga av sig 23
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 24
och vill inte gärna beblanda sig med oss andra. De gillar att vara lite mystiska.” ”Ja, jag antar att de måste vara en smula hemlighetsfulla, med tanke på vad de sysslar med. De måste vara lite diskretare än vi andra.” Thorne verkade inte övertygad. ”De är självgoda.” Han sträckte sig fram, satte på radion och rattade in en sportkanal. ”Den här Mullen känner alltså Jesmond?” ”Ja, sen länge.” ”I samma ålder, alltså?” ”Jag tror att Mullen är några år äldre”, sa Thorne. ”De arbetade tillsammans på en våldsrotel nånstans i södra delarna av stan. Överkommissarien trodde att Mullen hjälpte Jesmond på traven. Och såg till att han fick en snabb karriär.” ”Okej.” ”Påminn mig om att jag ska ge den fan en snyting.” Holland log, men såg lite besvärad ut. ”Va?” ”Nån har kidnappat hans son”, sa Holland. På sista delen av Edgware Road, på väg fram mot Marble Arch, tätnade trafiken. Thorne blev alltmer frustrerad och tänkte att den enda effekt vägtullarna haft var på folks ekonomi. I radion pratade de om den match som Spurs skulle spela kvällen därpå. Studioexperten menade att de var favoriter till tre poäng mot Fulham eftersom de redan hade tre segrar på raken. ”Det där är ju rena dödskyssen”, sa Thorne. Holland funderade uppenbarligen på det som de pratat om för några minuter sedan. ”Jag tror att ni bara ser det lite annorlunda”, sa han. ”När man väl har egna ungar blir det en annan sak.” Thorne muttrade något. ”Om det händer nåt med nån annans …” ”Tycker du att jag var okänslig?” frågade Thorne. ”Med tanke på vad jag sa nyss?” ”Lite, kanske.” ”Om jag verkligen hade varit okänslig så hade jag sagt att det 24
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 25
var gudomlig hämnd.” Han kastade en blick på kollegan och höjde ögonbrynen. Den här gången var det leende han fick till svar alldeles äkta, men det såg ändå en smula ansträngt ut jämfört med den reaktion Thorne kunde ha förväntat sig för några år sedan. Holland hade aldrig varit riktigt så grön och oerfaren som Thorne tyckte sig minnas, men visst hade han visat en aning mer entusiasm när han som tjugofemårig kriminalassistent hamnat i Thornes team. Och han hade haft illusionerna kvar. Naturligtvis hade han och hans fästmö genomgått ett och annat på det personliga planet under den tiden; det hade funnits en affär med en kollega som senare mördades i tjänsten och sedan dotterns födelse, en flicka som skulle fylla två senare i år. Och det hade blivit ganska många lik. Ett ständigt växande arkiv av människor som man aldrig lärt känna förrän de var döda. Människor vars mörkaste, intimaste hemligheter avslöjats för en, men vars röster man aldrig fick höra, vars tankar man aldrig skulle få veta. En utställning av döda, parallell med de mördare som fortfarande levde. Och av dem som lämnats kvar; dem som samlade på liv. Thorne och Holland, och andra som kom i kontakt med detta, präglades inte av våld och sorg. De bar det inte alltid med sig, ständigt och jämnt, men de var heller inte immuna. Så småningom förändrades allt av deras erfarenheter. Illusionerna fick sina törnar. ”Hur är det på hemmafronten, Dave?” Under en sekund eller två såg Holland förvånad ut och sedan glad innan han blev en liten aning reserverad. ”Bra, tack.” ”Chloe måste ha blivit rätt stor nu?” Holland nickade och slappnade av. ”Hon förändras var femte minut och upptäcker nya saker. Hon gör nåt nytt varenda gång jag kommer hem. Och just nu är hon jäkligt intresserad av musik och sjunger med i allt hon hör.” ”Men inget med gnälliga gitarrer, antar jag?” ”Jag brukar fundera ibland och då kan det kännas som om jag 25
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 26
missar alltihop. När jag håller på med det här …” Thorne gissade att det var ganska meningslöst att fråga om Hollands sambo. Sophie var inte precis Thornes största beundrare. Han visste mycket väl att hans namn oftare skreks fram än nämndes i normal samtalston i den lilla lägenhet som Holland och Sophie delade i Elephant & Castle, och att han antagligen hade varit orsaken till ganska många av parets gräl. På Park Lane kom BMW:n äntligen upp i femtio igen. Därifrån skulle de fortsätta till Victoria och sedan köra snett ner till St. James’s och Scotland Yard. När de saktade in vid Hyde Park Corner vände sig Holland mot Thorne. ”Apropå det så bad Sophie mig att hälsa till er”, sa han. Thorne nickade och styrde in bilen i den livliga trafikströmmen i rondellen. Det här var inte den plats han tyckte allra bäst om. Det var här som han tillbringat ett par förfärliga veckor året innan, kanske de bedrövligaste han någonsin tvingats att stå ut med. Då, när han förflyttats från teamet och fått det man med en förskönande omskrivning kallade ”tjänstledighet”, hade Thorne mycket väl insett att han inte var sig själv och att han inte klarat av att sköta sitt jobb efter faderns död. Men att få höra det från personer som Trevor Jesmond var en annan sak; att få höra att han var ”barlast” och avfärdas med en handviftning, som något illaluktande. Det var det nya jobbet, under täckmantel, som tack och lov hade erbjudit en flyktväg och de veckor som han sedan tillbringade som uteliggare hade definitivt varit att föredra jämfört med de han suttit av i en fönsterlös garderob på New Scotland Yard. På väg mot entrén fnös Thorne åt en grupp turister som fotograferade varandra utanför den berömda roterande skylten. ”Vad gjorde ni egentligen när ni var här?” frågade Holland. Thorne tog fram sin legitimation och visade den för polismannen vid dörren. ”Jag försökte ta reda på hur många flaskor 26
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 27
Tipp-Ex som behövdes för att få ihop en dödande dos.” Kidnappningsgruppen var en av flera enheter i Central 3000, ett stort öppet kontorslandskap som upptog halva femte våningsplanet. Enheterna var färgkodade och centrum av respektive områden markerades med fyrkantiga flaggor som hängde från det låga taket. Den beväpnade insatsstyrkans var svart, spaningsgruppens grön, kidnappningsgruppens röd. På andra platser syntes gruppen för tekniskt understöd och underrättelsegrupperna, som alla kunde använda den väldiga uppsättning teveskärmar där var och en kunde kopplas till vilken övervakningskamera som helst i hela Londonområdet eller ta emot filmbilder direkt från polisens helikoptrar. Thorne och Holland tittade och tog till sig alla intryck. ”Och vi som undrade varför vi inte hade råd med en ny vattenkokare på vårt kontor”, sa Holland. En kortväxt mörkhårig kvinna reste sig från ett skrivbord i det röda området och presenterade sig som kriminalkommissarie Louise Porter. Holland provade kommentaren om vattenkokaren på henne under de inledande minuternas småprat. Det gladde honom att hon såg ut att tycka att det var roligt sagt. Thorne imponerades av hur hon ansträngde sig för att låtsas. Porter förklarade snabbt hur teamet var uppbyggt, ett av de tre som gruppen bestod av. Organisationen var ungefär den vanliga. Hon var en av två kriminalkommissarier som tillsammans med ett dussin kollegor arbetade direkt under en överkommissarie. ”Överkommissarie Hignett bad mig framföra sin ursäkt för att han inte kunde vara här och ta emot er personligen”, sa Porter, ”men han dyker upp lite senare. Och nu är vi ju tre kriminalkommissarier förstås.” Hon nickade mot Thorne. ”Tack för att du kunde hoppa in.” ”Inga problem”, sa Thorne. ”Men egentligen hade du inget val, eller hur?” ”Inte det minsta.” ”Jag beklagar, men vi behöver ofta förstärkning.” Hon tittade på honom. ”Är allt som det ska annars?” 27
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 28
Thorne slutade med att flytta kroppsvikten från den ena foten till den andra och insåg att han grimaserade. ”Ryggont”, sa han. ”Jag måste ha trampat snett eller nåt.” Sanningen var den att han haft rejält ont en tid och nu var smärtan i vänster ben betydligt värre än om han suttit för länge i en bil eller, Gud förbjude, bakom ett skrivbord. Först hade han trott att det hade med musklerna att göra – kanske en följd av de nätter han tillbringat som uteliggare – men nu misstänkte han att problemet var mer djupgående än så. Det skulle säkert ordna sig, men under tiden gick det åt en hel del smärtstillande tabletter. Porter presenterade Thorne och Holland för de i teamet som var på plats. De flesta verkade vänliga. Alla såg upptagna ut. ”Naturligtvis är det många av oss som är ute i farten”, sa Porter. ”Och följer upp det som vi skämtsamt kallar ledtrådar.” Holland lutade sig mot ett tomt skrivbord. ”Då har ni åtminstone några.” ”Bara en, egentligen. Ett par vittnen såg Luke Mullen kliva in i en bil samma eftermiddag som han försvann.” ”Registreringsskylt?” frågade Thorne. ”Delar av numret. Blå eller svart bil. Och det kan ha varit en Passat. Uppgifterna kommer från de andra ungarna på skolan som slutat för dan och de ägnade sig väl mest åt att prata om musik, skateboard eller vad tusan de nu gjorde.” Holland flinade. ”Ni har alltså inga egna?” ”’Klev in i en bil’”, sa Thorne. ”Det såg alltså inte ut som om han blev tvingad?” ”Han klev in i bilen tillsammans med en ung kvinna. Attraktiv. Jag tror att de andra pojkarna var alltför upptagna med att stirra på henne för att bry sig särskilt mycket om bilen.” ”Luke kanske hade en ny flickvän?” föreslog Holland. ”Några av pojkarna trodde tydligen det. De hade sett dem tillsammans förut.” ”Då är det väl möjligt?” sa Thorne. ”Vi pratar om en sextonårig grabb. Han kanske bara stack iväg till ett hotell nånstans tillsammans med en piffig äldre kvinna.” 28
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 29
”Visst är det möjligt.” Porter började plocka ihop ett par saker från sitt skrivbord och tog sedan handväskan som hängde på stolsryggen. ”Men det här hände i fredags. Varför har han inte hört av sig?” ”Han kanske har annat för sig?” Porter lade huvudet på sned och kommenterade den teori som hon uppenbarligen redan avfärdat. ”Vem sticker iväg på en erotisk helg med bara skoluniform och en påse svettiga gymnastikkläder?” Hon lät orden sjunka in och gick sedan förbi Thorne och Holland mot dörren och det var ingen större tvekan om att de borde följa efter. Holland väntade tills hon var utom hörhåll. ”Hon verkar inte ha alltför hög självkänsla.” Utanför, i receptionen, mötte de ännu en medlem i teamet. Porter presenterade kvinnan för Thorne och Holland innan de steg in i hissen. Porter växlade ett par snabba ord med sin kollega innan dörrarna stängdes. Hon tryckte på knappen och vände sig sedan mot Thorne. ”Hon är en av våra två kontaktpersoner som har vistats hos familjen, en i taget, sedan vi blev inkopplade. Ni träffar den andra när vi kommer dit.” ”Okej.” Porter vände sig mot raden av lysande siffror ovanför dörrarna. Thorne undrade om hon alltid var lika stressad, alltid hade lika bråttom. ”Jag ska försöka prata med paret Mullen i ett par timmar i dag om jag kan. De första samtalen med familjen är naturligtvis de viktigaste.” Det tog ett par sekunder innan orden sjönk in. ”Första samtalen?” sa Thorne. Porter vände sig om och tittade på honom. ”Jag förstår inte riktigt …” ”Vi fick det här först i går eftermiddag”, sa hon. ”Kidnappningen anmäldes inte förrän då.” Thorne såg att Holland sneglade på honom och att han såg minst lika förvånad ut som Thorne själv. ”Har det förekommit 29
Forum-Begravd
07-12-14
14.35
Sida 30
några hot?” frågade han. ”Sa man att de inte fick blanda in polisen?” ”Vilka det nu än var som förde bort Luke så har de inte haft nån som helst kontakt med föräldrarna.” Hissen stannade på bottenvåningen och dörrarna öppnades, men Thorne stod fortfarande kvar. ”Just nu gissar du lika bra som jag”, sa Porter. ”Och vad skulle det vara?” ”Vad är det för mening med att gissa? Faktum är att Luke Mullen kidnappades i fredags eftermiddag och av nån anledning som bara föräldrarna själva känner till så väntade de ett par dagar innan de berättade det för nån.”
30