9789186021696

Janet Frame Ugglor gr책ter

INNEHÅLL DEL ETT

På tal om skatter 9

DEL TVÅ

Tjugo år senare 7 3 Toby 7 5 Chicks 1 3 2 Daphne 1 7 5

EPILOG

Någon vi känner ? 2 3 3

Where the bee sucks, there suck I In a cowslip’s bell I lie There I couch when owls do cry On the bat’s back I do fly After summer merrily Jag honung suger som ett bi Guldvivans klocka bor jag i Och ligger där vid ugglors skri På läderlappens vinge fri Jag flyger sommaren förbi »Stor m en«, W IL LI A M SH A K E SPE A R E

Del ett

P Ă… TA L O M S K AT T E R

1 D E T är tidig morgon också för fåglarna, gärdsmygen börjar sin sång inuti ett moln, precis som barnet i dikten – »släpp din flöjt, släpp din glada flöjt !« Och det växer bönblommor, ärtgrönt saftigt gräs, insekter krockar vimmelkantiga emot topparna; en svärm som en klängande, svepande sjal; grädde i en stickad tevärmare med rosor; åh, de berusade tidiga timmarna med insekter som dansar jive på lama grässtrån, ansiktet på den första blomman som vaknar till liv; och jag sådde morotsfrön som aldrig kom upp, för vinden andades en blås-bort-trollformel; vinden är ljummen, var ljummen, och där ovanför slår dagarna obekymrat ut, exploderar sina atomer av snösvart bönblomma och vit ros, gör narr av sommartrastens sista instinktiva »vem gjorde det ! vem gjorde det !«; och det sägs att man ska vara lätt på handen och så morotsfröna under ett bomullstunt täcke av jord, ändå hamnade de för djupt eller torkade, och bladlössen invaderade bönorna som blommade senare i midnattssammet, och jag tänkte att det borde jag ha vetat, vilket just är tanken innan ödet smyger sig på; sommarens grönska, ja, men vad är det för mening med den gröna floden, det gyllene stället, om tiden och döden som nålat fast människan i mitt lands ficka, inte slutar föra ner under jorden den pilomgärdade grönskan och vita rosen och bönblomman och trastens sång ur pepparkvarnbröstet, vid sångutflykten i morgondimman ?

Och nu, min sura, trinda tomte, ligger en snövall för julens dörr, som ingen midsommardag eller människosol kan fördriva, och på det viset är det, och på det viset verkar det vara – för att passa in; och nu tar vi och köper ett julkort och skriver eller undertecknar dödsrunan av snöre med klibbig tejp; slår in vårt liv i cellofan med

11

en näsduk och ett kort; köper oss en caterpillar som dras upp och kryper med guppande rygg över vår dag och natt.

Sjunger Daphne från det döda rummet.

2 D E R A S farmor var svart och hade för länge sedan varit slav med sin långa svarta klänning och sitt burriga hår och sin oljiga hy, i Sydstaterna i Amerika. Hon sjöng ofta om sin hembygd: Carry me back to ole Virginny, there’s where the cotton an’ the corn an’ taters grow, there’s where the birds warble sweet in the springtime, there’s where my old darkie’s heart am long to go.

Och nu när hon är död har hon återvänt till Virginny och vandrar på bomullsfälten, med solen skinande på sitt burriga hår som är som en svart bomullsboll som man kan dansa på eller som tistelfjun som fåglar tar till sina bon om deras värld vore svart.

Nej, du måste äta upp din kål, för kålsilar hänger på väggen så att man kan pressa kål i dem, så att det gröna vattnet kan rinna ut; fast om man har sockersjuka måste man dricka det gröna vattnet, annars kan man bli av med båda benen, som farmor, och få nya träben gjorda åt sig, som man förvarar bakom dörren, i mörkret, och som inte har några knän som man kan böja, eller tår att vicka på.

Kål ?

Kålender ?

Kalender ?

Kalendrar hänger på väggen och får räkningar fastsatta på sig från specerihandlaren och mjölkbudet och slaktaren; och på något sätt lyckas de kassera in alla årets dagar och månader genom att hänga där och numrera dem, som fångar, i fall de skulle fly bort.

Vilket de gör, alltid. »Tiden flyger i väg«, sa Mrs Withers. »Och det heter k­alender,

13

inte kålender, dumma ungar. Francie, Toby, Daphne, Chicks, drick upp ert kålvatten annars får ni benen amputerade, precis som farmor.«

3 » J A vill inte gå till skolan, sa Toby, ja vill gå till soptippen och leta grejer.« Francie, Toby, Daphne, inte alltid Chicks, för hon var för liten och hamnade på efterkälken, hittade sina skatter på soptippen bland papper och stål och järn och rost och gamla kängor och allt som folket i staden hade kastat bort för att det var oanvändbart och inte värt någonting längre. Platsen liknade en mussla med guldgula strån av toi-toi runt kanterna och vanligt gräs och ogräs växte som grön päls över bergen av skräp; och från stället där barnen satt, hopkurade i avfallsgropen, ibland värmda av den sparsamma värmen från eldarna som kommunalgubbarna hade tänt för att påskynda döden för sitt jordiska avfall, kunde de se skyarna dra förbi i blå eller grå strimmor, och höra vinden i den mäktiga granen som lutade sig över gropen och gungade och pratade för sig själv och sa gr-gr-gr, sitt eget namn, och släppte sina rostbarr som kanade ner i den gula och gröna brinnande musslan för att göra pyttesmå stick tvärs över det levande och bebodda sår där barnen hittade sina första och bästa sagor.

Och en liten grön illa medfaren bok av Ernest Dowson som sa, i förtroende, till Cynara: »I natt åh, i natt mellan hennes läppar och mina.« Vilket var kärlek, och lämpligt endast för Francie, som hade fått sitt, vilket var det uttryck som deras mamma använde när hon viskade om det i badrummet, och inte för Daphne, som inte visste hur det kändes, eller hur man skulle ha dem utan att de syntes och folk sa: Titta. »Det droppar blod från en när man går, sa Francie.« Och Daphne visste inte hur hon skulle svara utan sa: 15

»Lilla Rapunsel skynda dig, släpp ner ditt hår och hämta mig !« och citerade prinsen som klättrade högst upp i tornet på det guldgula silkesrepet, alltihop stod i sagorna som de hittade på soptippen. Boken luktade illa, och dessutom hade den blivit äten av maskar som fortfarande levde bland dess gula sidor, och den hade ett dammlager av aska, och den hade blivit bortslängd, för den talade inte rätt språk längre, och folket kunde inte läsa den, för de kunde inte hitta vägen till dess värld. Det stod med snirkliga bokstäver på omslaget: Bröderna Grimm. Den handlade om Askungen och hennes fula systrar med avskuren häl och tå och blodet som flöt svart, snöfärgen på alla bönblommor. »Men ja vill inte gå till skolan, sa Toby. Ja vill gå till soptippen och hitta en bok till.« Den kvinnliga läkaren skulle komma till skolan den dagen.

Hon hade en grå dräkt på sig och eftersom hon var skolsköterska och ilsken av sig, hade de blandat ihop henne i fantasin med den grå sköterskehajen som är livsfarlig, när den smyger sig bakom en när man simmar för att svälja en i en enda munsbit; fast den finns inte i de här vattnen, bara i närheten av Sydney, tror jag.

Varje gång hon kom kallade sköterskan fram de smutsiga barnen för att titta på dem och viska till dem genom en papprulle.

Trettiotvå, femtiofem, sextioen, brukade hon viska; och barnen, om det var de smutsiga som undersöktes, skulle tvingas svara: Trettiotvå, femtiofem, sextioen; och om de svarade rätt innebar det att de hörde och inte behövde få öronen petade i och opererade. Och sedan brukade den kvinnliga doktorn ta en spade som såg ut som en glasspinne och mycket, mycket försiktigt dela på elevens hårslingor för att gå igenom håret och se om det var bebott. Hon brukade titta på deras kläder också och se hur ofta de hade blivit tvättade och om de var någons avlagda eller nya.

Och hon brukade hålla en fyrkantig bit papp framför de smutsiga barnen och peka på bokstäverna som var tryckta på den och förvänta sig att de skulle läsa upp alfabetet, huller om buller, och att de såg det finstilta, till och med det som var mer finstilt än 16

mittspalten på en bibelsida där det står: Se Tim., Rom, 5 Mos. och andra hemlighetsfulla ord.

Toby tyckte inte alls om det där. Han var rädd för alltihop. Han hade sett på en sida i läkarboken, som hans mamma förvarade överst i garderoben, en bild på djuren med många ben som går i folks hår; och de röda utslagen som slår ut i ansiktet på folk, och hur ben blir krokiga. Toby var själv en sjuk pojke som åt medicin, en tesked i vatten efter varje måltid, tills hans mor kom på vad det som stod skrivet på receptet betydde. Och då: »Bromid, sa hon. Gift.« Så varje gång medicinflaskan kom, två eller flera samtidigt, att ta ut på samma recept, sa Tobys mamma: »Inget av mina barn, inget av mina barn, ska dricka den här smörjan«; och hon bröt förseglingen och drog ur korken och hällde ut den tjocka mulattfärgade vätskan.

Toby blev inte bättre. Han gick i skolan och satt i sista raden och lade huvudet på sned och försökte begripa vad det stod på svarta tavlan och vad magistern, Andy Reid, sa på historielektionen.

Det hade varit maorikrig och de vita hade tagit ett »block« land – hur stort är ett block land ? undrade Toby. De byggde hus av block och på morgonen gick de runt husblocket, samtidigt som de nuddade vartannat staket och plockade var tredje ringblomma.

Men på det här blocket i historien påstår man att det stod en skog med kauri-granar som endast en storm kunde gå runt på en minut och rycka upp vartannat och vart tredje träd i håret. »Det var en bra regering då«, brukade Andy säga.

Och ibland sa han: »Det var en dålig regering.« Och han pratade om fred och krig som aldrig verkade förekomma samtidigt i historien. Det var till exempel sex år med fred när maorierna och de vita satt alla dagar och alla nätter under de åren och log mot varann, och gnuggade näsorna mot varann, och utbytte grönsten och kumara och kauri, och gifte sig och gjorde utflykter och kokade vatten över öppen eld och drack te och åt 17

fisk och skrattade och ingen var någonsin arg.

Tills de sex åren hade gått. På nyårsafton kanske, när de vita och bruna människorna stod utanför nyåret, precis som folk stod utanför biografer och cricketplaner och väntade på att filmerna eller den avgörande matchen skulle börja; och mödrarna varnade sina barn: Tänk på att du får inte skratta eller leka eller byta någonting. Vi ska döda i sex år. Det är Krig.

Toby kunde inte föreställa sig år av krig, men Andy Reid berättade det för allihop och Andy Reid visste minsann. Han sa också att det hade varit ett hundraårskrig när vissa människors ansikten måste ha fötts arga och dött arga, utan ett enda leende där emellan.

Men historia var svårt att begripa sig på, med dess kungar, som var bra och dåliga, och deras peruker och vita åtsmitande byxor att dansa menuett i; och sedan de två prinsarna som satt i ett hemskt torn och lyssnade på vattnet som droppade ner från en underjordisk håla på ansiktet och nedför halsen och på huvudena, som stack upp som blommor ur deras vackra krås. Toby tyckte synd om dem men han begrep sig inte på historia och varför man skulle vilja ha mer land och guld; och ibland kunde han inte heller förstå vad magistern sa, eller läsa orden på svarta tavlan.

Och det var därför han inte ville gå till skolan när den kvinnliga läkaren kom.

Han var ofta sjuk och tvungen att stanna hemma från skolan.

När han var sjuk darrade handen på honom som om han frös om den och då kastades en mörk mantel över hans huvud av Jesus eller Gud, och han kämpade inuti manteln och boxade på sammetsvecken och vevade med armar och ben i vädret tills solen förbarmade sig över honom och sänkte sig ner i en bländande ljuskran för att hissa upp, men tyvärr också förvara manteln av hans ständigt återkommande kvävande dröm – var i himlen, hade Toby gärna velat veta. Och han tittade upp och fick se sin mor bredvid sig, hennes stora mage och kartan av fukt och mjöl på hennes säckvävsförkläde.

18

Då brukade han gråta.

Sammetsmanteln kom jämt tillbaka så när Toby gjorde en häftig rörelse med handen eller armen, brukade hans mamma skynda sig fram till honom och fråga: »Mår du inte bra, Toby ?« Eller i skolan brukade Andy Reid säga: »Du kan gå och vila, Toby Withers, så kanske du kan förhindra det.« »Det ?« Förstod Andy Reid vad som hände och hur manteln kom med sin skog av miljoner veck ? Visste han varför vissa får en egen och ensam natt, med eget rum, men utan fönster, som stjärnorna, ditkallade av kvinnan klädd i trasor på föreställningen Zodiak, kan titta in genom ?

Så Toby gick inte till skolan den dagen när den kvinnliga doktorn kom. Han sa adjö till sin mamma och pappa och svarade: »Ja, jag har näsduk med mig och jag ska säga till dem om det kommer«; och han sprang i väg före Daphne. Daphne var glad för det, för hon var rädd att vara nära honom om det skulle hända, och hon var den enda som såg honom, och att han skulle dö eller kvävas av den hemska mullbärsfärgen i ansiktet och händerna skulle rycka i kramper och ögonen rulla bakåt, vita, som det slutna ögat hos en död höna som Daphne hade sett vid hönshuset.

Och ändå, när hon stod där på den fuktiga sidan av gatan och Toby hade gått i förväg och akaciehäcken, som hade bär som såg ut som små apelsiner, stack ut för att sticka henne på benen om hon gick för nära, kände hon sig ensam och ville komma ikapp; så hon sprang ifatt och gick med Toby till soptippen för att leta saker. De hittade ett cykelhjul och ett bildäck. Inuti bildäcket fanns en trave bokföringsböcker fyllda med prydliga bokstäver och siffror, omsorgsfullt skrivna med vackert blått bläck; och för barnen var det som om varje sida var som något i ett museum, som skulle förvaras i en glasmonter, som en pionjärs eller guvernörs handskrivna brev.

19

Daphne samlade ihop böckerna och la dem i knäet och strök med handen över dem eftersom de var värdefulla. »Det här är skatter«, sa hon. »Bättre än stanniolpapper, det här fina handskrivna.« »Det är inga skatter«, sa Toby. »Det är bara hopräkningar, vuxnas hopräkningar.« »Men de är ju gjorda som skatter. Varför slänger de bort dem ?

Och när man är stor så jobbar man ju på skatter, så de här måste vara det.« »Nej. Det är från banker, sa Toby. Där de har kritstrecksrandiga kostymer och blir röda i ansiktet när det är varmt.« Och han rev ut några sidor ur böckerna, fastän Daphne försökte hindra honom, och han gjorde pappersflygplan och pinkade på en sida för att se om den skulle förvandlas och bli osynlig.

Och sedan pratade de om de sagor som ingen hade velat ha och hade lagt i askan så att de skulle brinna upp. En var om en liten man som sannerligen inte var större än en tumme. Han brukade åka häst genom att sitta i hästens öra och viska Ptro och Hoppla. Och om en kung som bodde i ett berg av glas och i ett enda ögonkast kunde se sitt ansikte i sjuttio olika speglar. Och ett bord som kom upp ur marken precis som orgeln, enligt vad folk säger, som kommer upp genom golvet på stora biografer och börjar spela musik innan folket har satt sig och »God Save the Queen« börjar.

Och för att få bordet att försvinna behövde den lilla flickan i sagan bara säga: »Bräk geten min och bord försvinn.« »Men apropå bord så är jag hungrig«, sa Daphne till Toby. »Vad har vi ?« De hade ingenting. Det är nog lunchdags snart, tänkte de, så de tog en sida med de blå uträkningarna, utifall det verkligen var en skatt för en glasmonter, och började gå hemåt och kom förbi fruktaffären på vägen.

20

Daphne gick in i affären som jämt verkade våt och nyskurad och kålen höll på att bli gul och frukten fläckig; och innan affärs­ innehaverskan kom (hon var en kinesisk kvinna, med annorlunda begravningar och bröllop och kyrkor än Toby och Daphne) smög Daphne in ett äpple under armen och smet ut, så att hon och Toby hade ett halvt äpple var och delade det rättvist, fastän det egentligen var Daphnes. Toby fick den gröna, syrliga delen med tjockt skal och Daphne den rödkindade; fast för att betona det rättvisa i företaget och vikten av att inte skvallra gick hon med på att låta honom gå på gatans solsida och bli varm, medan hon själv fortsatte i skuggan.

Och på eftermiddagen gick de båda till skolan. Den kvinnliga läkaren hade varit där. Hon hade samlat ihop barnen och prickat av namnen på vita kort med rött bläck och gett Norris Stevens en lapp att ta med hem till sin mamma om mandlarna. Han skulle få ta bort mandlarna, sa han, och alla var avundsjuka. »Varför var inte du i skolan i morse ?« frågade Miss Drout Daphne. »Jag var sjuk«, sa Daphne.

Och: »Det kom«, var Tobys svar till Andy Reid. Och Toby blev tillsagd att lägga sig på sjuksängen och de gav honom mjölk att dricka på rasten, genom ett sugrör.

4 D E R A S stad, som hette Waimaru, var förhållandevis liten och låg halvvägs mellan sydpolen och ekvatorn, dvs. exakt på fyrtiofemte breddgraden. Det fanns ett stenmonument med guldbokstäver precis norr om staden som markerade platsen. »Resenär«, stod det, »stanna upp här. Ni står nu mitt emellan sydpolen och ekvatorn.« Hur kändes det att stå på fyrtiofemte breddgraden ?

Det kändes ingen skillnad.

Waimaru var en stad med gott rykte där befolkningen ökade så snabbt att borgmästaren kände sig tvingad att sammankalla stadsfullmäktige till extra sammanträden som lokaltidningen, blaskan kallad, rapporterade om. För att bestämma ifall reservaten, där det växte inhemska träd och buskar skulle bjudas ut till försäljning och bli tomter, och buskarna, och även barnen som lekte där i närheten efter skolan, skulle grävas upp med rötterna och planteras om någon annanstans; men borgmästarens förslag gick inte igenom och det följde insändarbrev till tidningen, hot om avgång, ett extramöte i det oroliga Skönhetsrådet som hade skänkt många buskar; ett protestmöte hos Egnahemsbyggarna; varefter lugnet sänkte sig som en ljuv slöja och buskarna och barnen (inklusive familjen Withers) lyckligtvis kunde vara kvar på kullarna som omgav staden.

Och de unga i stadsfullmäktige skakade på huvudet och sa: »Det här är inte framåttänkande. Städerna i norr går framåt och blir större och större, medan vi här i söder stagnerar.« De var rädda. »Vi hamnar på efterkälken«, sa de.

På efterkälken, på väg till vad ?

22

Bland breven till tidningen fanns några från Mrs Withers som kallade sig Tui, som den inhemska fågeln, för att visa att hon ville att den inhemska skogen skulle få vara kvar på kullarna. Och ­ibland kallade hon sig, om hon skrev om skog, Miro, som det röda lilla bäret. Hon visade breven för sina barn, och fastän de inte kunde förstå dem, insåg de att deras mor måste vara Någon, så att de kunde berätta om det i skolan, precis som de andra som sa: »Min pappa har bil.« »Min farbror kan fälla träd fortare än någon annan.« »Min mamma skriver brev till tidningen.« »Ja«, brukade Mrs Withers säga, medan hon slickade igen kuvertet: »Jag ska minsann visa dem.« Och Bob, hennes man, brukade komma med en hånfull kommentar till henne: »Ja, jag ska minsann visa dem. Jag ska slå näven i bordet. Vi kvinnor låter oss inte trampas på.« Ibland, i stället för att underteckna med Tui, blev hon Mor till fyra; och i stället för Miro, det röda lilla bäret, skrev hon Bestört, eller enkelt och allmängiltigt En mor. »Jag ser att Mor till tre har svarat mig«, brukade hon säga. »Jag ska ge henne så hon tiger.« Åh, som om den snälla Amy Withers kunde ge någon så att hon tiger !

Och sedan skrek hennes man, som skulle till ett fackföre­ ningsmöte, från badrummet: »Var är min bästa skotskrutiga slips ? Jag har inte all tid i världen.« Och Amy Withers letade bland skjortor och strumpor tills den skotskrutiga slipsen kom ringlande emot henne som en orm. »Här är din slips, Bob.« Hon var rädd för sin man. Hon sa Sch-sch till barnen när Bob kom hem från arbetet eller när det var radioutsändning från parlamentet.

23

»Ärade parlamentsledamöter«, brukade Bob säga. Ärade parlamentsledamöter.

Han var labour.

Men nu åter till staden. Ni borde läsa en liten bok som man kan köpa för fem shilling och sex pence, sänkt till fem shilling i realisationstider, höjd till sex shilling vid jul. I boken kan ni läsa det viktigaste om staden och se fotografier – klockan på stads­ huset som står på tio i tre (rätt sätt att hålla händerna på vid bilkörning, enligt den lokale trafikinspektören); begonia­huset i stadsparken och en liten man som ser förvirrad ut, som måste vara intendenten som håller en blommande begonia; ros­orna i rosenarkaden och ormbunkarna i ormbunksplanteringen; dessutom ett fotografi på fryshuset, utsidan med egen trädgård och tjusiga blomrabatter, och insidan med rader av upphängda grisar med de små fötterna stelt utsträckta; och på yllefabriken, chokladfabriken, smörtillverkningen, kvarnen – alla tecken på välstånd och rikedom och ett bördigt välmående land; och till sist ett fotografi från stranden med dess långa vågor med vredgade och glupska vattenmassor, barnen kallar det för det rullande havet, där man inte kan bada utan att vara rädd för strömmarna, och man badar ängsligt, precis som man lever, mellan flaggorna; och akta er för tångens långa armar och småstenen som hastigt sugs tillbaka och dras in i havets mun varje gång det tar ett andetag. Innanför piren finns det så klart en liten vik som är som en plaskdamm, Friendly Bay, där man plaskar och badar och seglar med snäckskal och äter glass köpt av Peg Winter, den ofantliga kvinnan som likt tron förflyttar sig från stad till stad och lämnar en rad godis- och glassaffärer efter sig, nästan som om de trillat ut ur fickan på henne som brödsmulor eller frön som blir röd- och vitmålade skapelser, med gräddfärgade bord och stolar inne och andra höga snurrstolar som man blir yr av, som hör ihop med en karamell- eller jordgubbsmilkshake.

Och glasmontrar fyllda med choklad, mörk eller ljus, med eller utan frukt.

Allt som förvaras i en glasmonter är värdefullt.

5 Daphne från det döda rummet.

Ibland i den här världen har jag trott att natten aldrig ska ta slut och den riktiga staden aldrig komma närmre, och jag tror att jag kommer att stå och hämta andan under de enorma eukalyptusträd som jag har i tankarna. Mina ögon är vana vid mörkret och när jag ser de höga träden med barken till hälften avskalad och det vita köttet på stammen blottat inunder tänker jag på när min far sa till mig eller Toby eller Francie eller Chicks: »Jag ska flå dig levande !« Och jag vet att en våldsam nattvind har uttalat just de orden till eukalyptusträden. Jag ska flå er levande.

Och där är huden som hänger i strimlor. Jag känner lukten av de blågrå eukalyptusfrukterna, ett och ett halvt hekto, doftande och knöliga under fötterna, och jag tar av mig skorna och eukalyptusfrukterna borrar sig in i fötterna och jag vandrar till stranden i Waimaru, där havet kommer att krypa in i människors sömn och strömma runt, runt i huvudet på dem, och äta ut håligheter där det ekar och vågorna rullar tills människorna urholkas av den gröna, sagoomspunna Aenetusnattfjärilen och alla skriker inombords: Hjälp, Hjälp.

Och då färdas till och med solen från mörker till mörker och jag är inte solen.

Ja, till och med solen.

Och varför kommer det att regna så mycket efter natten ?

Regn.

Norröver under vintern eller vid midsommar strilar regnet ner som stanniol, har mamma sagt, som bodde där för länge sedan, där man har getingsvärmar och en blomstervecka och palmer, importeSJUNGER

25

rade; där påskliljorna är tidigare än här, med vidare och krusigare trumpeter, och blommorna mer lysande, målade, de växer med minnets superlativ; och havet, ack, havet är blåare och varmare och rörs upp om somrarna med hajar, vars närvaro rapporteras i tidningarna.

Observerad på den gröna gräsmattan.

Och trottoaren i staden i norr ?

Den smälter under fötterna.

Och regnet faller som stanniol.

Och en kungsfiskare, färgäkta, kommer att sitta på en telefontråd och låta sig klappas och sjunga med stanniolglittret. Å Francie, Francie var Jeanne d’Arc i pjäsen och bar hjälm och bröstsköld av silverfärgad papp. Hon brändes, brändes på bål.

6 D E T var en eftermiddag i en sal full med folk, flickor i sina vita bourettesilkesklänningar, som alla höll i varsin påse med skurna kokosbitar, rosa och vita för en shilling, från ståndet med hemlagade gotter; mammor som luktade som ett igenbommat rum, fyllt med talkpuder och sommarförvarade pälsar; med sina paket från slöjdförsäljningen, bordlöpare och dukar med kråkspark och kedjesöm och flätsöm.

Det var terminens sista dag och Francies sista skoldag, fastän hon bara var tolv, tretton efter jul. Hon kunde räkna ända till trettio på franska. Hon kunde göra smördeg och breda på smöret omsorgsfullt inför varje ny vikning. Hon kunde koka sagogryn, citrongula eller rosa av koschenill, som, när de kokades av smutsiga, på pricken likadana dammiga små gryn, förpackade i påsar, svällde och blev citrongula och rosa pärlor. Hon visste att en droppe jod på en bananskiva gör frukten svart och visar på stärkelse; att vatten är H 2O; att en man som hette Shakespeare i en skog nära Aten hittade på en månbelyst dröm.

Men trots att hon visste så mycket hade hon inte fått lära sig om livets gång, detta osynliga ständigt pågående, när människor är som kulorna i en spelhall på tivoli; och feststämningen tvingar av dem alla pengar i deras underdåniga och fattiga liv, bara för att få nöjet att rulla in dem i den ljusa eller mörka lådan, tills de trillar ner i ett av de målade små hålen, i sin nisch kallas det, och snurrar runt, runt där hela livet i en tröstlös omloppsbana.

Och Francie togs upp på eftermiddagen när pjäsen spelades, precis som en av kulorna, fastän hon fortfarande hade silverhjälmen och bröstskölden på sig och väntade på att bli bränd; och rullades till en ny plats som låg bortom Broder Jakob och

27

particip och naturvetenskapliga ämnen och bunsenbrännare och Shakespeare och ligger där när ugglor gråter, när ugglor gråter när ugglor gråter.

Till en ny plats av ljus och mörker, hem igen och till mamma och pappa och Toby och Chicks; en heldagsmamma och pappa, precis som om hon var liten igen, inte fem år fyllda, och inte behövde, aldrig någonsin behövde gå i skolan, och hennes värld, precis som tanden under kudden med löfte om en slant och aldrig mer någon skola. Inga svarta strumpor att köpa tillsammans med panamahatt och blus och svarta skor på krita, med handelsmannen som spetsade räkningarna i en hemsk, ändlös ritual och slickade på spetsen av pennan som sitter fast i en avskavd guldkedja i disken, och noggrant skrev upp priserna och räknade ihop det hela med ovanligt stora siffror för att han skulle se dem och räkna absolut rätt, för Withers ska inte betala än.

Alltihop är till påseende. Med det mogna övervägandet hos en person med makt kör sedan handelsmannen papperet genom metallspjutet som sitter fast på en liten träkloss; sedan flyttar han omsorgsfullt träklossen åt sidan, med papperet genomborrat och sönderrivet men utan att det sprutar något synligt blod, och summan är oskadd och stor, och Francie (eller Daphne eller Toby eller Chicks) tittar åt sidan, rädd, på grund av skulden som hon dragit på sig. Withers kommer att dömas. Det är troligt att de kommer att hamna i fängelse. Och handelsmannen slätar ut räkningsblocket och domens giltighet och ödets makt återspeglas i trycket från handen. »Kan det vänta«, frågar barnen, »till slutet av månaden ?« »Naturligtvis, till slutet av månaden.« Men fast rotat i hans sinne är den blänkande syl, spjutet som man spetsar räkningarna på och gör fast dem till deras domedag, när basunen ska ljuda, när de döda ska stå upp som långa plankor från sina gravar.

Men hur ska de döda få plats ? De kommer att packas tätt samman och bli tunna som havrekex eller som de rosa kexen 28

med glasyr emellan som Withers aldrig hade råd med; utom när faster Netty var på genomresa med tåget.

För Francie var det alltså slut med att leta fram och stoppa svarta strumpor eller tvätta av uniformen med en svamp eller rengöra panamahatten med krita och vatten och tiden som sa: Kan du gå lite fortare ? Och fläckarna som inte gick bort, och Francie som grät för att Miss Legget granskade hattarna och pekade ut dem som inte var rena och svajiga och sa: »En skam. Marsch fort i väg, flickor, och tårna först i golvet, fort i väg, men inte Francie Withers.« Francie Withers är smutsig. Francie Withers är fattig. Withers har ingen sportstuga och bor inte på Sydsidan och har ingen dammsugare och tar inte dans- eller pianolektioner eller har födel­sedagskalas eller låter sig fotograferas hos Dainty Studio, som ställer ut fotografiet i skyltfönstret på fredagen.

Francie Withers har en bror som inte är som han ska. Hon kunde inte ta med sig satäng till slöjden, utan fick ta tyg som var så glest att man kunde skjuta ärtor igenom det, för hon är fattig.

Man ser aldrig hennes mamma uppklädd. De har inga kläder och Francie har inga andra skor att byta till på gymnastiken och hennes underbyxor är inte av äkta italiensk batist.

Hon har ingen skolblazer med monogram.

Men Francie Withers är Jeanne d’Arc och hon sjöng på trädgårdsfesten: Where the bee sucks, there suck I In a cowslip’s bell I lie There I couch when owls do cry Men ligger inte längre där när ugglor gråter. Det finns ugglor i cypresserna och kålpalmerna, hör du ? Kvi-vill, kvi-vill, och ­ibland om nätterna tror man att regnet kommer att vara för evigt och att det aldrig mer ska bli sol på grund av träden, bara kvi-vill och mörker.

Men för Francie, som slutat skolan, kommer dagen att vara för evigt, med hela familjen som äter frukost tillsammans och deras 29

pappa som går till jobbet och luktar tobak och raktvål och pudret som han strör på fötterna för att inte få revorm. »Vilket skift, Bob ?« »Kvällsskiftet, Amy. Hemma vid tio.« Men oftast kallade han henne inte för Amy, utan bara mor eller mamma, som om hon verkligen var hans mamma.

Och hon brukade kalla honom för far, eller pappa, som om hon hade hittat ytterligare en far när hon gifte sig.

Förutom Francies morfar.

Och förutom Gud. »Ja, kvällsskiftet, Amy. Hemma vid tio.« »Åh pappa, du får aldrig sova ut.« »Om jag är ledig i morgon ska jag rensa avloppet.« »Det behöver rensas.« »Visst behöver det rensas. Har jag inte sagt åt dig gång efter annan att inte hälla ut fett och sånt i slasken ?« »Jag har slängt ut diskvattnet, på rosorna, så att de inte ska få mjöldagg.« »Det gjorde du inte i går kväll.« »Det glömde jag, pappa.« »Herregud, är klockan redan så mycket ? Se till att du håller barnen borta från den där soptippen, hela stan pratar ju om dem, om att de går och leker bland soporna, enligt mig kan de inte se skillnad på vad som är och vad som inte är sopor.« »Ja, pappa.« Sedan kysser han nästan sin fru och är borta i och med att han leder cykeln runt hörnet och Amy står och tittar efter honom.

Hon torkar händerna på sitt våta förkläde, det är alltid vått, en stor våt fläck där hon lutar sig över diskbänken för att diska.

Hon tänker ett ögonblick, för hon är romantisk, på henne och Bob och när han uppvaktade henne och sjöng för henne, hur gick sången nu igen: Come for a trip in my airship come for a trip midst the stars, 30

come for a spin around Venus come for a trip around Mars; no one to watch while we’re kissing, no one to see while we spoon.

Come for a trip in my airship and we’ll visit the man in the moon.

Och när de gick i Waikawa Valley, så nära månen som möjligt, mötte de den gamle maorin som sprang i väg från andarna och han ropade: »Adjö, Miss Hefflin«, men han fick det att låta som heaven, och hon skrattade.

Kanske tänker Amy ett ögonblick på det här, eller är det bara i böcker, där hett åstundade månar tas ner, som de tänker på det viset ?

Och sedan går barnen i väg till skolan och den minsta leker på gården bakom huset, det är Chicks, efter chicken, eftersom hon är så liten och mörk; och Francie är där, som inte är liten utan tolv, tretton efter jul, men har slutat skolan nu för att ta sig fram här i världen och försörja sig.

Och utgöra en del av dagen som varar för evigt.

Och det är tyst och stilla nu för Francie. Hon tänker: Nu marscherar flickorna i skolan in till morgonbönen. En ny termin har börjat. Den kvinnliga rektorn kommer att stå på podiet och höja armen, inte för att äska tystnad, för sorlet har redan lagt sig, utan för att hon tycker om att höja handen så. Hon är storväxt, med huvud som en tjur och just ingen hals, och man kan aldrig se vad hon har på sig under sin slängkappa, för den döljer henne helt, som en hemlighet. Hon står, i eget majestät, inför alla elever och säger God morgon, flickor.

Och sedan sjunger man nationalsången och rektorn välkomnar alla till en ny termin och sjunger, eller mimar med dem, som om hon sjöng: Lord Behold us with thy blessing once again assembled here onward be our footsteps pressing 31