9789186095376

Cassiel Road-

Jenny Valentine

night försvann en kväll under ett fyrverkeri som hölls varje år. Han hade inte synts till sen dess. Inte jag heller. Det var underligt att se

DUBBELGÅNGARE

bilder av honom bara några timmar eller minuter innan han var borta. Atrium

jenny valentine

DUBBELGĂ…NGARE

DUBBELGÅNGARE Jenny Valentine översättning: Helena Ridelberg

Atrium

www.atriumforlag.se

originalets titel The Double Life of Cassiel Roadnight text © Jenny Valentine, 2010 Först utgiven av Harper Collins Childrens Books, 2010.

All rights reserved.

Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency A/S, Copenhagen. översättning © Helena Ridelberg Första svenska utgåvan av Atrium Förlag, Umeå, 2013 omslagsformgivning © Atrium Förlag Tryckt av Bulls Graphics AB, Halmstad, 2013 isbn 978-91-86095-37-6 Denna bok är tryckt på FSC-märkt papper, för miljöns skull.

Till Maikki Ranger, min tvilling av misstag.

Ett Jag valde inte att vara han. Jag valde inte ut Cassiel Roadnight bland möjliga personer som ställts på rad för att de liknade mig på pricken. Jag lät det bara ske. Jag ville bara att det skulle vara sant. Det var det enda fel jag gjorde – i början.

Jag var på ett härbärge, ett tillfälligt boende för struliga ungdomar nånstans i östra London. Jag hade varit där ett par dagar, gick in dit halvsvulten från gatan, för att jag var tvungen. De försökte fortfarande förstå sig på mig. De försökte fortfarande ta reda på vem jag var.

Det tänkte jag inte berätta för dem.

Det var ett slitet ställe som drevs av slitna människor.

Det luktade cigaretter och bonvax och soppa. De gav mig gamla kläder, urtvättade och lagade och i nästan rätt storlek. De ställde massor av frågor i utbyte mot två mål mat och ett torrt ställe att sova på.

9

Jag försökte vara tacksam, men jag pratade inte med dem.

De låste in mig i ett förråd för att jag slogs. Varmt och kvavt, fyra bleka väggar, ett stängt och rostigt arkivskåp, en hylla full med pappershögar, stolar i en trave.

Killen jag slogs med blev skadad. Det var egentligen därför jag blev inlåst, för att jag vann. Det får man inte.

Jag minns inte vad han hette. Jag minns inte ens varför vi slogs.

Jag satt därinne i två timmar. Jag hade lust att slå sönder allt. Nånstans inne i huvudet såg jag för mig hur jag gjorde det.

Jag hörde en av dem komma gående, såg hennes tvekande, mossfärgade skepnad genom dörrens gropiga glas.

Jag bankade hårt på den. Hon stannade och vände sig om och drog ett snabbt andetag av den besvikna luften runtomkring sig.

Hennes röst var liten och nervös. ”Vad vill du?” sa hon. ”Jag vill att du släpper ut mig.” ”Det kan jag inte.”

Jag lutade huvudet mot väggens kalla hud. ”Snälla hjälp mig”, sa jag. ”Har du skadat dig?” sa hon. ”Blöder det?” ”Jag är törstig.”

10

Hon sa ingenting. ”Ni kan inte neka mig vatten.” ”Jag ska gå och fråga”, sa hon, och genom glaset såg jag hur hon förvrängdes och blev hel igen och var borta.

Jag räknade till fyrahundratrettioåtta.

När hon kom tillbaka hade hon nån annan med sig.

De låste upp dörren och svepte in med en plastmugg till hälften fylld med vatten. Jag svalde allt i en klunk. Det räckte inte.

Mannen hade örnnäsa och utslaget lockigt hår. Jag hade sett honom tidigare, men inte henne. Han lät som skramlande nycklar.

Han sa: ”Har du slutat slåss?”

Jag ryckte på axlarna. ”Antagligen inte.”

Jag gillade inte kvinnans sätt att se på mig. Jag stirrade tillbaka så att hon skulle sluta, men det gjorde hon inte.

Mellan oss fanns bara blodet i mina öron, som dunkade och pumpade, och hennes ansiktsuttryck.

Hon höll blicken fäst på mig medan hon talade med mannen och när hon lämnade rummet. ”Vänta lite, är du snäll. Jag är strax tillbaka.”

Mannen satte sig på en av stolarna, bytte ställning och ansträngde sig för att se avspänd ut. Han böjde sig fram mot mig och hans svarta ögon blinkade, snabbt och

11

vaksamt, som fågelögon. Jag undrade om han ogillade att vara ensam med mig. Jag undrade om han var rädd. ”Varför vill du inte tala om vad du heter?” sa han.

Jag låtsades att han inte var där. Jag låtsades att han inte sa nåt. ”Jag heter Gordon”, sa han. ”Och min kollega heter Ginny.” ”Duktigt”, sa jag. ”Bra för er.” ”Och du heter?” sa han.

Jag såg på mina skor, nån annans skor, svarta och klumpiga och slitna. Jag undrade hur många nollor som hade haft dem. Jag kände tyget av nån annans tröja mot huden, en annan nollas byxor. Hur skulle jag kunna veta det?

Jag log. ”Jag är ingen”, sa jag. ”Men kom igen”, sa han. ”Alla är någon.”

Det var verkligen ganska häpnadsväckande, att han kunde vara så säker på det.

Det var den 5 november som jag fick veta att jag inte var den jag trodde att jag var. Jag minns den exakta tidpunkten. Jag kände inte mig själv längre. Jag frågade en man hur mycket klockan var så att jag skulle kunna lägga det på minnet. Han såg på sin klocka och sa att

12

den var fem i halv åtta. Sen fortsatte han bara att läsa tidningen.

Jag sa: ”Känner du igen mig? Vet du vem jag är?” Det visste jag ju att han inte gjorde, men jag önskade verkligen att han skulle säga: ”Ja.” Det märktes att han inte längre koncentrerade sig på läsningen. Han höll bara blicken fäst på orden medan han väntade på att jag skulle gå därifrån. Han var rädd.

Den där Ginny återvände med nåt i handen, ett papper. ”Får jag prata med dig?” sa hon.

Gordon reste sig och så lämnade de mig ensam igen.

Jag kunde höra dem på andra sidan dörren. De viskade, men jag kunde ändå höra.

Hon sa: ”Jag upptäckte det först imorse. Ett rent sammanträffande.” ”Helvetes jävlar.” ”Han har varit försvunnen i nästan två år.” ”Helt. Otroligt.” ”Tror du att det är han?” ”Men titta. Det måste det vara.”

Dörrhandtaget rörde sig. Jag blundade och försökte göra mig beredd. Jag försökte stoppa tiden. När de kom tillbaka in var de förändrade, försiktiga, som om jag var

13

en bomb som skulle kunna detonera, en sovande tiger, en ovärdelig vas på vippen att falla.

Jag trodde att de hade hittat mig. Jag funderade på hur långt jag skulle hinna om jag helt enkelt sprang därifrån.

Ginnys hand svävade ovanför min, utan att röra vid den. Gordon försökte le. Jag var livrädd. Skulle allt ta slut nu? ”Cassiel?” sa hon.

Jag såg rakt på henne. Jag hade ingen aning om vad det var som pågick. ”Va?” ”Cassiel Roadnight?” frågade hon.

Jag heter inte Cassiel Roadnight. Det har jag aldrig gjort. Jag heter Chap. Det var vad morfar brukade kalla mig. Jag har alltid tyckt att det var ett bra namn. Jag har alltid tyckt att det passade mig. ”Vem då, jag?” sa jag.

Gordon gav mig ett papper. Det var en utskrift, en bild av en kille med ordet SAKNAD över pannan.

En bild av mig. ”Herregud”, sa jag, och andades in och höll andan.

Den var gammal. Jag var fjorton kanske, nåt sånt. Brunt hår, varken långt eller kort. Blå ögon, samma form, samma skiftningar och färger. Exakt mitt ansikte – min näsa, min mun, min haka.

14

Jag undrade om det var det sista fotot som nån hade tagit av mig och jag undrade vem som hade tagit det.

Jag undrade varför jag log. Jag log inte när jag var fjorton. Vad hade jag att le åt? ”Herregud”, sa jag igen.

De missförstod mig. Ginny lät sin hand röra vid min och så tryckte hon den. Gordon pös ut luften ur munnen med uppblåsta kinder, som en pysande boll. Jag fortsatte att se på bilden.

Det var nåt som inte stämde.

Det finns några saker jag vet bestämt om mitt ansikte.

Jag ser dem varje gång jag ser mig i spegeln. Jag vet att de finns där utan att jag behöver se efter.

Ett. Jag har två ärr. Det första, tunt och upphöjt och glansigt, likt en av lagningarna i tröjan, går från örsnibben till käkbenet. Jag blev biten av en hund när jag var fem. Det gjorde ont som fan.

Det andra är under vänster öga, ett rött märke, en svullnad jag kan känna med fingrarna, ett rombformat hål gjort av en kille med ringar på alla fingrarna. Jag minns hans ansikte och jag minns det vassa, välriktade ljudet när de där ringarna träffade. Han hette Rigg.

Två. Jag har tre hål i vänster öra och två i höger. Jag har gjort dem själv med en nål och saltlösning och en kork. Jag tog ett djupt andetag och det blödde inte ens.

15

Jag har ingenting där längre, varken ringar eller andra örhängen. Jag tog bort dem, men hålen är fortfarande kvar. Mina öron ser ut som nåldynor.

Tre. Jag har dåliga tänder. En framtand är avbruten och tre kindtänder kommer att ramla ut, trots att det är meningen att de ska räcka hela livet. Mina tänder är hemska.

På bilden fanns det inga ärr i ansiktet, inga hål i öronen. Jag hade perfekta tänder. Jag var lycklig och välnärd och frisk.

Med andra ord: det var inte jag.

Jag försökte tala om det för dem. Jag såg upp från bilden och sa: ”Nej.” ”Cassiel”, sa Gordon. Han lade benen i kors. Byxorna och munnen gav ifrån sig ett hyssjande ljud.

Jag skakade på huvudet. ”Inte jag.” ”Kom igen”, sa Ginny på nytt, med handen fortfarande på min.

Jag ville slå bort den. Jag svarade henne inte. ”Vad du än har för problem, Cassiel”, sa hon, ”vad du än hade för skäl att rymma, kan vi hjälpa dig.” ”Nej, det kan ni inte”, sa jag. De stod för nära. Jag gillade det inte. ”Vi är här för att hjälpa dig”, sa hon.

16

”Hjälp nån annan”, sa jag. ”Hjälp nån som vill bli hjälpt. Det där är inte jag.” ”Vem är du då?” frågade Gordon.

Bra fråga.

Jag stirrade på honom. Jag log mitt allra argaste leende. ”Vad är sannolikheten”, sa Gordon till Ginny, som om jag inte vore där, ”för att det skulle finnas två identiskt lika saknade pojkar?” ”En på miljarden”, sa Ginny, som om det avgjorde saken. ”Jag bryr mig inte om hur stor sannolikheten är”, sa jag. ”Det är inte jag.” ”Så vad heter du då?”

Kanske är det här bara ett trick, tänkte jag, för att få mig att tala om vad jag heter. Jag gick inte på det. De skulle inte hitta mig. Jag hade lyckats hålla mig undan hittills. ”Inte Cassiel”, sa jag. ”Aldrig i livet att jag skulle heta det.”

De såg hastigt på varandra. ”Titta igen”, sa Gordon, och Ginny sa: ”Ta god tid på dig.”

De trodde mig inte. De ville ha rätt, det märktes. De tänkte inte ge sig. Det spelar ingen roll vad man säger till såna människor. När de har bestämt sig slutar de lyssna.

17

Jag drog ett djupt andetag och försökte att inte tänka.

Jag såg på killen på bilden. Jag tänkte att det var otroligt att faktiskt ha en dubbelgångare nånstans i världen, att jag såg exakt likadan ut som en vilt främmande människa. Jag såg på Cassiel Roadnights glada, felfria, orädda ansikte. Och då slogs jag av tanken att jag kunde bli han, om jag ville. Det smög sig på. Jag kände det liksom på mig, men jag ansträngde mig väldigt för att inte tänka på det.

Det skulle jag kunna bli.

Och om jag var Cassiel Roadnight, sa tanken, behövde jag inte vara mig själv längre, vem nu det var.

Du kommer inte att finnas, sa den. Du kan sudda ut dig själv från jordens yta på en sekund. Du kan förvandlas till luft, rakt framför näsan på dem som förföljer dig.

Jag ägnade den tanken min fulla uppmärksamhet.

Vad hade jag att förlora?

Det fanns människor som letade efter Cassiel Roadnight, men det var människor som brydde sig om honom.

Han hade familj och vänner. Han hade nära och kära.

Han hade ett liv som jag bara kunde kliva rakt in i.

Och vad hade jag?

Ingen. Inget, förutom rädslan att bli hittad. De som letade efter mig ville bara slita mig i stycken.

18

Jag hade alltid velat bli nån annan. Vill inte alla det? ”Okej”, sa jag till tanken, men så tyst att jag knappt sa det alls. ”Va?” sa Gordon.

De såg på varandra och sen på mig igen. Det var som om de hade hållit allt inom sig. Plötsligt hördes deras andning väldigt tydligt där i rummet. ”Okej”, sa jag. ”Bra”, sa Ginny, och Gordon sa: ”Heter du Cassiel Roadnight?” ”Ja”, sa jag till honom. ”Jag heter Cassiel Roadnight”, och jag såg hur leendet spred sig och fastnade i hans ansikte.

Jag ljög. Det var det som var felet.

Det kändes inte så farligt. Alla ljuger nån gång ibland.

Och om det räknas som en ursäkt, så önskade jag att det hade varit sant. Det gjorde jag verkligen.

Cassiel Roadnight försvann en kväll under ett fyrverkeri som hölls varje år. Han hade inte synts till sen dess. Inte jag heller. Det var underligt att se bilder av honom bara några tim-

TVÅ POJKAR. EN IDENTITET. Chap är på rymmen när han ser bilden av den försvunne Cassiel Roadnight och upptäcker att de är identiskt lika.

Han bestämmer sig för att ta Cassiels plats och få den familj han alltid saknat.

Familjen blir överlycklig när en något förändrad Cassiel återvänder två år efter försvinnandet. Men Chap blir snart varse att han inte är den enda som bär på en mörk hemlighet. För vad har egentligen hänt med den riktige Cassiel?

Ett nytt mysterium AV FÖRFATTAREN TILL HITTA VIOLET PARK .

mar eller minuter innan han var borta.

9 789186 095376