Page 1

Sista delen i fantasyserien

ere vid korsvägen gödde galgmännen vålnaderna med eld och sitt eget blod. Båda rann rött och ångande i den bittra kylan och de spökblå dimmorna slukade allt hungrigt – lapade i sig det och växte sig samtidigt starkare. Redan nu gick det att se fasta former inuti töcknet. Ben och senor som formades av blå glöd. Allt var så långsamt. Så fruktansvärt att se på, men samtidigt så omöjligt att släppa med blicken.

Anders Björkelid

Berättelsen om Blodet

Kylan hotar nu allt i sin väg och frostskymning, galgmännens kallaste illdåd, råder. Allt mer sargade och desillusionerade kämpar sig tvillingarna fram i en värld som faller samman omkring dem. Vad väntar i det frusna palatset med den tomma tronen?

Presscitat om Berättelsen om Blodet: ”Det är kallt, det är kusligt och det är riktigt bra” Bokbloggen Uppsala

”Något av det allra bästa jag läst inom svensk fantasy.” Bloggen Bokstävlarna

”Språket, liksom berättarperspektivet, hänger väl ihop med berättelsen och gör Ondvinter till den absolut bästa svenska fantasyroman jag läst.” Bloggen Eli läser och skriver ISBN 978-91-27-13722-6

9 789127 137226

Frostskymning_overdrag_hela.indd 1-3

Anders Björkelid Berättelsen om Blodet  fjärde boken 

2014-01-10 11:16


•  4 •

Frostskymn inlaga_2.indd 4

2014-01-13 15:46


•  5 •

Frostskymn inlaga_2.indd 5

2014-01-13 15:46


Frostskymn inlaga_2.indd 6

2014-01-13 15:46


Något slumrade i marken under Miduma, sa Bergsfrun. Någonting mycket äldre än Blodet, äldre än jorden och stenarna som omgav det. Kanske lika gammalt som stjärnorna på himlen och helt säkert lika obevekligt och kallt. Det kom från en tid helt olik vår, när ord som liv, död och kärlek saknade mening. Det fanns inga ord på Blodets språk som kunde beskriva det. Det hade ingen form, ingen vilja, inget syfte. Kanske kan man kalla det en känsla. Eller en tanke. Vi kallade det för thata Frius – Kylan.

Frostskymn inlaga_2.indd 7

2014-01-13 15:46


Frostskymn inlaga_2.indd 8

2014-01-13 15:46


1 I transjuderiet

•••

Höstkylan och främlingarna kom nästan samtidigt. Rhesji hörde skriken och någonting vaknade långt inuti hjärtat. En ursprunglig, primitiv skräck. En påträngande känsla av att det var nu – nu – som flykt var den enda räddningen. Att bara springa så långt bort från vistet som det var möjligt och inte se sig om. Men Rhesji klarade inte det. Mor och far var visserli­ gen ute på kobbarna med de andra jägarna och såg till sälsaxarna – de var säkra så länge de inte kom hem. Men storebror var kvar i vistet. Och farfar. Och egentligen alla andra som var viktiga. En hel värld, ett helt liv av vänskap och arbete och trygghet som plötsligt var hotat. Så Rhesji slets mellan skräcken – den som jagade iväg viljan bort över kullarna – och den stackars svaga, hjäl­ temodiga kärleken, som viskade att det borde … det borde gå att göra något. Tvekan blev allt som återstod. Rhesji stod stilla, fast­ frusen utan att kunna göra någonting. Och när till sist skräcken slet sälskinnsstövlarna från marken blev det varken eller. Ingen vild flykt ut i kvällsmörkret. Inget dådkraftigt försök att hjälpa de nära och kära. Det blev transjuderiet. Det lilla tältet med tranpannan stod så nära och det lockade med mörker och skydd. Utan att riktigt förstå hur det gick till hade Rhesji försvunnit in

•  9 •

Frostskymn inlaga_2.indd 9

2014-01-13 15:46


bakom dörrfällen och kastat sig gnyende och flämtande under någ­ ra tjocka pälsar. Tältets väggar dämpade skriken och det gick näs­ tan att inbilla sig att de kom från något avlägset, främmande land. En plats som inte hade något att göra med den här. Som var helt skiljd från lukten av fränt sälspäck och utslocknat kol. Men bilderna dämpades inte. De hade hängt kvar ett tag där ute i den plötsliga nattkylan – väntat med att följa med in. Nu återvände de och när de slog ned i Rhesji sögs all luft ur lungorna och munnen smakade med ens kallt av järn. Först var där bilden av kajorna. I stora flockar, virvlande som sotflagor, drog de in från inlandet. Så många var de att de liknade moln, mörka åskskyar som för en stund förmörkade solen. De satte sig högst upp i alarna söder om vistet, vände havet ryggen och blickade in mot land. Det var som om de väntade på någonting. Och eftersom de var helt tysta – tys­ tare än några kajor folket i vistet hade träffat på – spred sig en spänd tystnad också bland människorna nere på marken. Rhesji hade sett upp mot fåglarna i träden. Höstgumman hade redan besökt alarna. På pinnsmala ben hade hon klivit intill dem, böjt sig ned och smekt deras kronor med kärva, knotiga fingrar. Sedan hade hon stapplat bort igen, medan alarna rodnade under hennes beröring och började glöda i ljumma, gula färger. Nu satt svarta kajor i allt det gyllene och Rhesji tyckte det såg ut som om träden blivit sjuka. Som om mörka bölder hade blossat upp och åt av alarnas friska hösteld. Oräkneliga blanka ögon stir­ rade intensivt in över kullarna på andra sidan sundet. Kajorna flyttade klorna längs med grenarna, riste fjädrarna, men släppte aldrig inlandet med blicken. En tanke kom till Rhesji:

•  10 •

Frostskymn inlaga_2.indd 10

2014-01-13 15:46


Något är på väg. Något kommer. Och i detsamma gjorde det det. En kall vind, fylld av frostlukt, stötte hårt in bland vistets tält och skjul. Människornas andedräkt blev till vit rök – och så kom de främmande männen. Det var den andra bilden. Ett mörkt band av svartklädda gestalter som dök upp över kullarna. Solens sista strålar glittrade på förgyllda rockbröst och männen var över sundet och framme vid vistet innan någon riktigt hade förstått vad som höll på att hända. Det var svårt att säga hur många de var. Kanske så många som tjugo. Kanske ännu fler. Det var sättet de rörde sig på som gjorde det svårt att räkna dem. Ändå sprang de inte. De gick som om de inte alls hörde hemma här. Som om kustbandet – klipporna, kullarna, den leriga höst­ marken och vinden från havet inte hade med dem att göra. Deras steg kunde lika gärna ha fallit på släta golv och männen själva såg ut som om de lugnt och målmedvetet rörde sig mellan salarna och genom korridorerna i något fjärran palats. Rockarna var svarta och mötte höga stövlar strax under knäna. Guldbrodyren hängde tung över rockbröst och ärmarnas slag. Männen gick barhuvade, håret var svart, huden blek och ögonen kalla som mörk insjöis. Hotet i deras blickar slog emot männi­ skorna i vistet. De är i alla fall inte beväpnade, hade Rhesji tänkt och i ögonvrån skymtat tre gamla säljägare som grep efter säljärn, harpuner och slaktknivar. De var alla krökta av ålder, men havet och kobbarna hade härdat dem. Ingen i vistet var egentligen försvarslös. Späd­ barnen förstås, men deras mödrar vakade över dem och de större barnen var vana vid att värja sig mot faror.

•  11 •

Frostskymn inlaga_2.indd 11

2014-01-13 15:46


De tankarna och de bilderna var den sista strimman hopp den kvällen. De kom precis på gränsen – innan det var riktigt säkert vad som skulle hända härnäst. Innan det gick att säga vad främ­ lingarna hade för avsikter. Sedan kom skriken – ordlösa, djuriska vrål. Skrik som frös blo­ det till is och slog in i hjärtat, där paniken låg och slumrade. Främlingarna trängde in i vistet med rep i händerna. Sedan kom alla de andra bilderna och minnena gick inte längre att uthärda. Rhesji tryckte händerna hårt mot ansiktet och rev i kinderna tills bilderna bleknade. Vad tjänade det till att minnas mer? Glimtar av snaror som lades om halsar. Människor som försökte fly, men som repmännen lätt hann upp. Rhesji ville inte minnas mer. Så hördes steg utanför tältet. Fällen som hängde för dörren lyf­ tes åt sidan och en mörk gestalt böjde sig fram för att se in. Rhesji stelnade till, höll andan och försökte desperat få sitt hjär­ ta att slå tystare. Det bultade så hårt mot bröstkorgen att det ver­ kade ropa på att bli upptäckt. Mannen i dörröppningen stod stilla – väntade på att ögonen skulle vänja sig vid mörkret. Rhesji sjönk djupare ned bland pälsarna, men vad hjälpte det? Snart skulle främlingen vända på huvudet och … I detsamma dök en hand upp och grep tag om Rhesjis arm. Samtidigt viskade en röst: – Tyst! Sitt alldeles stilla, så gömmer jag dig också. Rhesji stirrade stumt på handen. Var kom den ifrån? Vems var rösten? Det var så märkligt, men det gick inte att förstå. Det var som om det fanns en fläck inne i tältet där alla blickar slukades och försvann. En riktning dit det inte gick att se. Trots att Rhesji tydligt kunde se handen – varje finger, varje blodåder under hu­ den – var det omöjligt att räkna ut hur man följde armen med

•  12 •

Frostskymn inlaga_2.indd 12

2014-01-13 15:46


blicken för att se vem handen tillhörde. – Ett ögonblick till bara, viskade rösten. Sedan är du säker. Men tiden höll på att rinna ut. Nu steg främlingen in i transjude­ riet och med sig hade han eld. En lång, smal käpp med ett blodrött klot av långsamt slingrande lågor. Rött sken skrämde upp fladdran­ de skuggor ur tältets alla vrår och mannen gick rakt mot Rhesji. Och ingenting hände. Fram och tillbaka svepte facklan. Främlingen lyfte på pälsarna på golvet med stöveln – undersökte tranpannan – rotade runt bland laggkärlen där sälspäcket förvarades. Och trots att han flera gånger stod så nära att Rhesji skulle ha kunnat sträcka fram han­ den och röra vid honom, hände ingenting. Det var som om den blinda fläcken i rummet hade vuxit och slukat Rhesji med. Mannen med facklan hade bara behövt vrida på huvudet lite mer, bara vända blicken en aning till och så hade upptäckten varit oundviklig. Men han gjorde aldrig det. Han brydde sig inte om denna enda plats i tältet, som om han helt en­ kelt inte kom att tänka på att den fanns där. Till sist slutade han att leta och gick ut igen. Rhesji andades ut. En lång, skälvande suck av både lättnad och misstro. Hur var det möjligt att främlingen inte hade sett något? För ett ögonblick var den okända handen och den viskande rös­ ten bortglömda. Men bara för ett ögonblick. – Försiktigt, viskade rösten på nytt. Vi är inte säkra ännu. Jag kan förvända synen på dem, men det är svårt. De är många och de kommer inte att vilja att någon undkommer. Först nu vände Rhesji på huvudet och såg på sin räddare. Rös­ ten hade verkat bekant, men ansiktet var mer än så. Blek hud och svart hår. Ögon som klarblå is. – Wulf!

•  13 •

Frostskymn inlaga_2.indd 13

2014-01-13 15:46


•  14 •

Frostskymn inlaga_2.indd 14

2014-01-13 15:46


2 Wulf

••• Han hette Wulf. Han sa att det betydde varg, men han liknade ingen varg som Rhesji hade sett. Det var nu nästan en månad sedan han först kom till säljägarnas viste. Då stod fortfarande sensommaren och tvekade i grinden in till hösten. Wulf hade kommit en­ sam över kullarna i norr. Hans kläder hade varit slitna och blodiga, hans ögon trötta och kinderna insjunkna. Men han var ung, kanske bara något år äldre än Rhesji, som hade fyllt fjorton våren som gått. Han bar på en stor och otymplig packning – flera hopsurrade föremål, inlin­ dade i segelduk. De första dagarna i vistet satt han bara tyst och stirra­ de in i elden. Han åt allt som erbjöds och han såg tack­ samt ned på maten innan han slukade den, men han såg aldrig upp på dem som kom med den. Och han sa ingen­ ting. Människorna i vistet undrade nog vad han var för en. Var han kom ifrån. Varför han hade letat sig just hit. Men de såg att det inte var någon mening med att fråga. Tids nog, tänkte de, tids nog får vi reda på det. Eller så får vi det inte. Så var det ofta ute i havsbandet, långt från alla fasta bosättningar, där livet hela tiden var vad havet valde att skänka dem. Här stannade främlingar sällan länge. De

•  15 •

Frostskymn inlaga_2.indd 15

2014-01-13 15:46


passerade på väg någon annanstans, de spolades iland av vågorna, de drevs från inlandet ut till kusten – av väder, vägmän eller egna missdåd. Så stannade de ett tag, men gav sig alltid av igen. Ofta utan att ha berättat mycket om vad de gjorde där. Och säljägarna talade om dem på sitt eget, åldriga språk som ingen annan begrep sig på. De gissade vilka de var och vad de hade varit med om. De berättade sagor för varandra om sina besö­ kare, medan de ovetande hjältarna satt och sörplade i sig fet soppa där sälspäcket flöt runt i stora tärningar. Det fördrev tiden om kvällarna. Det gjorde det lättare att hjälpa till – att bjuda trots att förråden aldrig var särskilt välfyllda och handeln aldrig blomstrande. Så när Wulf kom berättade de historier om honom. Vilda, and­ löst spännande berättelser som höll barnen vakna om nätterna och fick de gamla att skrocka tyst åt det överdrivna och storslagna och välbekanta. Han var en fredlös prins från ett okänt snörike i norr. Han var den siste arvingen till en vansinnig trollkarl som fängs­ lat alla sina fiender i en skinnsäck och hängt upp den i en död gran. Han var en fattig dräng som tvingats fly efter att ha råkat driva sin husbondes djur utför ett brant stup. Det var bra berättelser – allihop. Men ingen var så otrolig, så osannolik, som den enkla historia som spred sig runt vistet första gången Wulf öppnade munnen. Han talade deras språk. Han hade bott hos säljägarna en vecka och hela den tiden hade han tillbringat framför elden – sittande eller sovande på fällarna intill härden. Så plötsligt, utan att något särskilt hade inträffat,

•  16 •

Frostskymn inlaga_2.indd 16

2014-01-13 15:46


reste han sig upp och gick för att hjälpa Nebo, eldhusets matmor, med att skära köttet till grytan. Han gjorde det som om det var den mest naturliga saken i värl­ den och medan kniven gjorde smala strimlor i det torkade köttet, småpratade han med Nebo på säljägarnas eget språk. Nebo tappade sin kniv i blotta förskräckelsen. Runt om i eldhu­ set tystnade alla – en efter en. Alla lyssnade. Ingen trodde på vad de hörde. Men Wulf verkade inte märka vilken effekt hans ord hade. Eller så märkte han det, men struntade i det. Han plockade upp Nebos kniv och gav den till henne. – Mor tappade sin kniv, sa han. Om mor så önskar, kan jag tor­ ka av den igen. Nebo skakade bara på huvudet och tog stumt tillbaka kniven. Hon stirrade på Wulf medan han böjde sig över sitt arbete igen. – Det är östliga vindar, de som kommer över oss och vår bo­ ning, fortsatte Wulf. Törhända har vi snart hösten här. Nebo nickade och svalde och lyckades till sist bryta tystnaden. – Jo, sa hon. Jo, det är möjligt. Det kan nog vara så. Som du sä­ ger. Och hon kastade en ilsken blick på alla andra som tyst stirrade på Wulf och henne. Som spetsade öronen för att höra allt som de sa. Hans uttal var främmande och hans ord tillkrånglade, men det var ändå ingen tvekan om det. Wulf talade det språk som alla människor i vistet hade vuxit upp med. Det språk som de trodde att de var ensamma om. Säljägarna var inte många. I vistet bodde ett par dussin familjer och längre söderut fanns ytterligare fyra grupper som flyttade sina boplatser med säljaktens årstider. Alla kände de varandra. Alla

•  17 •

Frostskymn inlaga_2.indd 17

2014-01-13 15:46


hade de släkt och vänner i andra visten och aldrig någonsin hade de träffat en främling, någon som inte var av deras folk, som tala­ de samma språk som de. Det var inte bara det att orden de använde var ålderdomliga och svåra att förstå. Det var helt enkelt så att inget annat språk de hade hört liknade deras. Handelsmännen som kom med stora skepp från Gränsländerna – från Harjisland och Akeren, från Lutharjisland och ända från Markasfera talade alla språk som påminde om varandra, och som på intet sätt liknade säljägarnas. Gårdfarihandlare och kittelflick­ are från Tusenrikena förirrade sig ibland ut till havsbandet, men även om deras tal var skiftande och brokigt så hade aldrig någon av dem förstått ett endaste ord av sälfolkets språk. Så fanns det ödemarksmänniskorna – de som stundtals dök upp från öster. Pälsjägare och bensnidare, hyrsvärd och eremiter – alla använde de en så uråldrig tunga att deras tal knappast hade änd­ rat sig sedan det gamla Imperiets dagar. Men inte ens de talade som säljägarna gjorde. Slutligen kom det enstaka resenärer från andra sidan havet. Män från de Fria Stränderna som talade som folket från Gräns­ länderna, men hårdare och utan sång i tonfallet. Och ibland, nå­ gon ensam fiskare från det gåtfulla Nolafolket, vars tal inte likna­ de något annat och som ingen av säljägarna heller förstod. Så folket i havsbandet trodde sig vara ensamma om sitt språk och därför var det inte konstigt att det Wulf gjorde den där morgo­ nen blev en sensation. En händelse som snabbt spred sig till alla andra visten längs med kusten. Och som kom allt fler människor att göra sig ärenden till Rhesjis hem. De sa att de kom för att hälsa på gamla släktingar, för att byta varor eller för att berätta nyheter – men alla visste vad det egentligen handlade om. Alla ville se främlingen som kunde tala och förstå deras språk. Och alla ville

•  18 •

Frostskymn inlaga_2.indd 18

2014-01-13 15:46


de veta var han kom ifrån och var han hade lärt sig det. Men Wulf talade ogärna om sitt förflutna. Han undvek artigt alla frågor – ofta genom att ställa egna istället för att svara. Och han lyssnade mycket mer än han talade. Dag för dag blev hans ut­ tal bättre och hans uttryck mer vardagliga. Snart var det nästan omöjligt att skilja hans tal från de andra i vistet. Och på något märkligt sätt började folk glömma att han var en främling. Allt färre intresserade sig längre för vem han hade varit. Fler och fler verkade ha svårt att ens minnas att han inte alltid hade varit en av dem. Men Rhesji mindes – utan att riktigt förstå varför. Om nätterna sov Wulf på bädden intill, så nära att det var möj­ ligt att sträcka ut handen och röra vid hans hår – försiktigt, helt stilla, så att han inte vaknade. Håret var tunt och svart och natt­ lent. Man kunde följa det med fingertopparna och låta tankarna vandra längs med alla backar och dalar som uppstod när det föll ned över fällarna på golvet. Rhesji fann snart att det var svårt att somna utan att fingrarna först hade hittat fram till Wulfs hår. Det var en märklig trygghet som bodde där. En trygghet som smakade både av det välbekanta och av det gåtfullt främmande. Till slut samlade Rhesji tillräckligt med mod för att fråga: – Varför talar du vårt språk? Wulf såg upp som om han först inte riktigt förstod vem som ta­ lade. De satt tillsammans över ett nät. Ingen annan lyssnade på dem. Vinden från havet och ljuset från himlen sköljde över dem i takt med att vågorna slog mot land. Under dem var solvarma klipphällar – över dem måsskrin och lätta moln.

•  19 •

Frostskymn inlaga_2.indd 19

2014-01-13 15:46


Hösten var här nu, men hon var ännu så länge mild. Utan frost­ bett och nattis. Wulf kisade ut över vattnet en stund utan att svara. Han ver­ kade fundera över om han skulle säga något. Överraskad av att någon fortfarande mindes vem han var – han hade alldeles nyss varit en fullständig främling. Kanske undrade han över vad han egentligen vågade svara. Men till sist ryckte han på axlarna, som om han ville säga: ”Det kan göra detsamma.” – För länge sedan, sa han sedan. När allt var mycket annorlunda i den här delen av världen. När det stora Imperiet fortfarande härs­ kade. Då levde ett folk vid de västra kustländerna som inte alltid fann sig i Kejsarens ord. De var inte många, men de var egensinniga och styrde över en trakt som var viktig för Imperiet. Som var viktig för det folk som var Imperiets härskare – de som var av Blodet. Här tystnade Wulf en kort stund, som om han väntade på nå­ got. Som om han tänkte sig att hans ord skulle ha någon sorts ef­ fekt på Rhesji. När ingenting hände fortsatte han: – Till folket vid västkusten kom en dag en man. Han var en främling, men ändå togs han emot med vänlighet, för så var se­ derna där. Mannen var enkelt klädd och bar inte på några ägode­ lar och sa sig heller inte minnas vem han var, eller var han kom ifrån. Men han stannade hos folket – länge stannade han där – till dess att han hade lärt sig deras språk, vunnit deras förtroende och fått tillträde till alla deras hemligheter. Då förrådde han dem och kallade på Imperiets styrkor. Och Imperiet dödade folkets kri­ gare, rev deras städer och strödde salt i deras åkrar. De tog alla friska män och kvinnor till slavar och drev de gamla och sjuka från deras hem. – Och det folket var vi? sa Rhesji andlöst. Det berättades sagor kring elden om kvällarna som talade om ett förlorat land. Om städer och åkrar och ett mildare liv än det

•  20 •

Frostskymn inlaga_2.indd 20

2014-01-13 15:46


som skären och kobbarna kunde erbjuda. Men det var bara det de var – sagor. Ingen trodde längre på dem. Men Wulf nickade bistert. – Det folket var era anfäder och anmödrar. Det språk de talade liknade mycket det ni talar idag. Och den man som förrådde dem kallades Agati – Skatan. Han var överhuvud för Imperiets spioner och bödlar. Han kunde ägna månader och år åt att hitta fiender till Kejsaren och bland folket vid västkusten fanns många som konspirerade direkt mot Blodets styre. Han lärde sig förrädarnas språk för att själv förråda dem och jag lärde mig språket av honom. Nästan ett år tillbringade jag inuti hans minnen och nu finns hela hans liv inuti mig. Jag kände honom som Atlevis. Passande nog betyder det förrädare. Rhesji såg på Wulf och visste inte varför allt han sa verkade vara sant. Hur kunde det vara det? Han talade om en människa som levde för otaliga mansåldrar sedan. Han talade som om han själv hade träffat honom. Och han påstod att han hade levt ett år i mannens minnen – vad nu det kunde betyda. Men ingenting var egentligen mer otroligt än att Wulf skulle kunna säljägarnas språk. Och Rhesji hade själv sett och hört sådant som andra inte trod­ de på. Sådant som kustfolket talade om, sent om kvällarna, vid elden, men som ingen ville kännas vid i det klara dagsljuset. Vilda eldar som tändes av sig själva på klipporna för att lura vilsna skepp i kvav. Stegen från de drunknade som letade sig fram och åter längs med stränderna. Förgäves sökande efter vägen tillbaka till livet. Sälherden själv – långbent och raggig, som klev över grunden och öarna och kallade på sin hjord med långa, spöklika rop. Allt sådant hade Rhesji sett – eller trott sig se. Så varför skulle inte Wulf kunna tala sanning?

•  21 •

Frostskymn inlaga_2.indd 21

2014-01-13 15:46


Skulle det verkligen kunna bo lögn och bedrägeri i de där milda ögonen och det sköra ansiktet där huden låg slät och blek över kinderna. Ingenting hos Wulf var grovt och simpelt. Om det han sa inte var sanning, ville Rhesji ändå leva i hans ord, som om de var det. Från den stunden höll sig Rhesji alltid så nära Wulf det gick. Och om hans ord hade verkat otroliga fanns det mycket mer hos ho­ nom som var svårt att tro på. Som att han ibland satt och talade med stenar och träd. Som att han plötsligt kunde försvinna, fast han satt alldeles bredvid och fast det inte verkade finnas någonstans att ta vägen just då. Bara klipphällar och hav. Som att han spottade eld. Rhesji såg honom aldrig tända eld som vanliga människor. Var han satt att starta en brasa var han alltid noga med att ingen tit­ tade åt hans håll. Så lutade han sig över veden och spottade snabbt ut en liten klump av rödgula lågor. Sedan matade han elden och blåste på den när det behövdes, precis som vanligt. Ingen utom Rhesji verkade se vad han hade gjort. Men allt det där verkade så avlägset nu. Inifrån transjuderiet kun­ de man höra nya skrik från vistet utanför. Wulf lade sin hand över Rhesjis mun. – Tyst, viskade han. Jag kan hålla oss gömda, men det är lättare om vi är tysta. Om vi inte drar till oss deras uppmärksamhet. Rhesji nickade och Wulf tog bort sin hand. – Är vi säkra här? Det var ord som bar på ett fåfängt hopp. Men Rhesji ville så gärna att det skulle vara så. Att det fanns en trygg plats – en skyd­ dad tillflyktsort undan all död och skräck utanför. Och att den

•  22 •

Frostskymn inlaga_2.indd 22

2014-01-13 15:46


platsen fanns här hos Wulf. Men Wulf skakade sammanbitet på huvudet. I det svaga ljuset som letade sig in i tältet såg han trött och sliten ut. Solen hade redan gått ned i havet där ute. Det var rött fackelsken som sippra­ de in och fläckade mörkret. Som om de dödas blod läckte in till Wulf och Rhesji för att hemsöka dem – anklagade dem för att de inte dog med de andra. – En stund, sa Wulf, en liten stund är vi säkra. Galgmännen – så heter de där ute – kan jag lura. Men det här är bara början. Det kommer att bli värre. Mycket, mycket värre. Mot det som kommer sedan har jag inget skydd. Utanför tältduken fortsatte skriken. Det lät som om galgmän­ nen hade hittat en grupp människor som lyckats gömma sig. Det lät som om det fanns barn bland dem. Rhesji kastade en skrämd blick mot Wulf. Skulle verkligen inte fienden hejda sin hand när de såg barnen. Men sanningen avspeg­ lades i Wulfs ögon utan att han behövde säga något. Nej, det fanns ingen nåd. Det var som han först hade sagt: ”De kommer inte att vilja att någon undkommer.” – Berätta något! – Berätta? Wulf såg frågande på Rhesji. De viskade båda två. Berätta vad då? – Vad som helst. Ge mig något annat att tänka på. Hjälp mig att stänga ute ljuden. Berätta … berätta hur du kom hit till oss. Wulf tvekade. Han satt mycket stilla och såg rakt ut i mörkret och hans ansikte blev spänt och hårt. – Det är ingen berättelse för den här natten. Den handlar om förlust och vansinne. Och vilsenhet och död. – Berätta ändå, envisades Rhesji. Utanför tältet hördes flera steg. De gick fram och tillbaka, letade efter någonting, eller nå­ gon.

•  23 •

Frostskymn inlaga_2.indd 23

2014-01-13 15:46


– Snart börjar det, mumlade Wulf tyst. Så såg han på Rhesji med trötta ögon. Nå, sa han. Kanske jag skall berätta i alla fall. Kanske kan det till och med hjälpa oss. Att förvända synen på någon handlar lika mycket om att lura sig själv som att lura andra. Om du lyssnar på vad jag säger – om jag lägger alla mina tankar i mina ord – kanske det kan underlätta. Vi flyr från den här platsen och den här kvällen, in i en berättelse. Vi låter historien dölja oss, så länge den varar. Sedan får vi se. Rhesji nickade. Sedan får vi se. Wulf fuktade läpparna med tungspetsen och började: – Jag satt på huk framför Sommarynglet och försökte rita av kartan det hade istället för ansikte …

•  24 •

Frostskymn inlaga_2.indd 24

2014-01-13 15:46


I Wulfs berättelse

•  Skuggan  •

Frostskymn inlaga_2.indd 25

2014-01-13 15:46


Frostskymn inlaga_2.indd 26

2014-01-13 15:46


3 Isvidderna

•••

Jag satt på huk framför Sommarynglet och försökte rita av kartan det hade istället för ansikte. Det var tidig mor­ gon, men solen dränkte redan allting i stickande ljus så att is och snö blev mjuka och outhärdligt, bländande vita. Det var vår femte dag ute på isvidderna och jag hade trott att det var kylan och vindarna som skulle vara värst. Men jag hade fel. Det visade sig vara ljuset. I ett land utan skuggor, där solen speglade sig i myria­ der av iskristaller och i oräkneliga, vassa snöflingor, fick ordet ”bländande” en klarare mening. Allt var mycket enkelt – såg du på ljuset för länge, blev du blind. Det var jag som hade märkt det först och det var Gyt­ ak som hade hjälpt mig. Han visade hur man kunde ta näver från våra kontar och göra enkla masker av dem. Breda band där vi skar ut en tunn remsa mitt för ögonen så att vi kunde se ut. På så sätt fick vi barkansikten alla fyra. Sunia, Gytak och jag med grova halvmasker, som om vi var skråpukar från Funisburg. Och Sommarynglet med sitt ansikte av bark från Moderns rygg. Så kunde vi färdas vidare utan att bli blinda. På väg mot Isträsket. På väg mot Blodets gömda rega­ lier.

•  27 •

Frostskymn inlaga_2.indd 27

2014-01-13 15:46


Tolv dagar hade gått sedan vi lämnade Nolafolket. Tolv dagar sedan midsommar. – Jag förstår inte, avbröt Rhesji. Det är för många namn. Vilka är alla de där? Gytak? Sunia … – Sunia är min syster. Wulf högg av frågorna och såg både road och sträng ut. Du måste vara tyst och lyssna. Om det här skall fungera kan jag inte avbryta mig och förklara hela tiden. Du måste lita på mig. Och på berättelsen. Du … – Syster, du har aldrig sagt att du har en syster. – Tvillingsyster … – Var är hon nu? Wulf vände bort huvudet. Utanför tältet hade skriken äntligen tystnat. – Vänta, sa han utan att se på Rhesji. Jag kommer dit. Men inte nu. Jag måste koncentrera mig på berättelsen. – Men Nolafolket, envisades Rhesji. Var ni verkligen hos dem? På andra sidan havet? Vad gjorde ni där? – Vi dog, sa Wulf och såg upp igen. Vi dog och vi återvände till livet. Var snäll och var tyst nu så att jag får berätta. Vi hade färdats över fjällmassivet som omgav Nolafolkets som­ marland. Här fanns gott om villebråd. Snövita ripor, fjällharar och flockar med vildren. Men vi stannade inte för att jaga, i våra ränslar och kontar fanns gott om förnödenheter och vi vågade heller inte dröja för länge. Vi var på väg igen. Vi hade tagit oss upp ur underjorden – förändrade, förvandlade men framför allt fyllda av en nervös osäkerhet. Tio år hade gått medan vi irrade runt bland skuggor och mar­ drömmar djupt inne i markens minnen. Krig hade brutit ut och det hade spritt sig ända till de Fria Stränderna. Kanske hotade

•  28 •

Frostskymn inlaga_2.indd 28

2014-01-13 15:46


Kylan redan nu att lägga alla riken mellan Unbaurgs och Utmar­ ken under sig. Om det visste vi ingenting säkert. Vi hade kommit till Nolafolkets land för att bryta Förbundet mellan de underjordiska och folket av Blodet. Vi hade hoppats på att det skulle ge oss nya bundsförvanter i kampen mot Kylan. Men alla våra förhoppningar hade kommit på skam. Förbundet var bru­ tet och det enda vi hade släppt loss var ett väldigt hat mot vårt eget folk. Där vi nu skidade över det frusna havet i norr – genom ändlösa sommardagar, eftersom solen aldrig gick ned – var vi avskärmade från det hatet. Men vi anade att det väntade på oss bortom isen. Och vi fruktade att det skulle bli svårt att nå fram till vårt mål. Ett mål vi bara hade sett i drömsyner – inne i Domarringen, inuti Atlevis minnen: Isträsket. Det var här som vår far och hans två medkonspiratörer – de tre förrädarna – hade kommit för att gömma Blodets regalier. Fyra föremål – en krona, en kniv, en sten och en nyckel – som på något sätt behövde skyddas från Kylan. – Varför gömde de dem egentligen? frågade jag Sunia en gång medan vi fortfarande var uppe i fjällen. Begrep du det? Kejsaren var död. Imperiet hade fallit och Kylan drog sig undan. Sunia funderade en stund på det. – Far påstod att utan dem skulle Blodet inte kunna utse någon ny Kejsare, sa hon till sist. Och utan Kejsare – inget nytt Imperi­ um. – Men varför ville han stoppa det? sa jag. Imperiet hade redan funnits i tusentals år när Kylan kom och förfrös alla känslor i det. Och innan dess hade Blodet grundat andra stora riken. Minns du vad Bergsfrun berättade för oss när vi satt i hennes stuga? Om ett ännu äldre imperium, före den stora vandringen? Och Funins­

•  29 •

Frostskymn inlaga_2.indd 29

2014-01-13 15:46


baurgs – som nu är Funisburg – var en gång centrum i ett annat rike. Hon förklarade det för mig i båten på väg mot Nolafolket. Inget av dem drabbades av Kylan. Varför ville far hindra Blodet att bygga upp något nytt? På det hade Sunia inget svar. – Det gör detsamma, sa hon. Eller så gör det inte det. Hur som helst är det därför jag vill hitta regalierna. För att förstå – för att på något sätt begripa vår historia. Blodets historia. Och fars. Vi hade talat om det här många gånger under vår resa. Ända sedan Sunia först berättade för mig vad hon hade beslutat. Det slutade nästan alltid på samma sätt. – Men tänk om det är vad Kylan vill, sa jag. Och Sunia svarade som hon alltid gjorde. – Det struntar jag i. Jag gör det här för att jag vill det. Och vi kan alltid gömma regalierna igen efter att vi har hittat dem. Ingen säger att vi måste ta dem med oss. Att vi måste använda dem. Så var samtalet slut. Precis som alla andra gånger lämnade det en bitter eftersmak. Jag var helt och fullt på Sunias sida. Jag för­ stod verkligen varför hon ville göra det här. Men jag kunde ändå inte låta bli att oroa mig. Och jag mindes bara alltför väl en annan Sunia. En som hade stått nere i Hösthaggans kammare i underjor­ den – vildögd, vansinnig och fylld av mörk vrede. Hon lovade att den sidan var borta nu, men jag var ändå rädd. Rädd för allt hon gömde för mig. Rädd för att jag inte längre för­ stod henne helt och fullt. Om nätterna låg jag bredvid henne och flätade i tankarna sam­ man vårt gamla band. Vävde ihop mina tankar och känslor med hennes, så försiktigt att hon inte skulle märka något. Så sövde jag mig själv genom att vandra runt i hennes minnen. Tröstade mig med att det inte fanns något där som kunde skrämma mig. För­ sjönk i att vara ett enda ”vi” igen, till dess att sömnen tog mig.

•  30 •

Frostskymn inlaga_2.indd 30

2014-01-13 15:46


Därför satt jag framför Sommarynglet och ritade av kartan i dess ansikte. För att jag kände mig skyldig, som inte litade på Sunia fullt ut. För att jag ville hjälpa till. Och för att jag inte längre kän­ de mig säker på någonting. – Vad gör du? undrade Sunia när hon kom på mig. Vi behöver väl inte en till. Men jag fortsatte ändå: – Vi har redan förlorat kartan en gång, sa jag. Jag vill inte göra det igen. Sunia ryckte på axlarna och gick vidare. – Jag tror att jag skulle minnas den ändå, sa hon medan hon försvann bort för att väcka Gytak. Hon justerade snömasken över ögonen och vände sig om för att ropa till mig: Det är ju trots allt mina minnen den är gjord av! Jag låtsades inte om vad hon sa – jag bara fortsatte att rita. Men jag kunde inte hindra tvivlet från att viska i mitt öra. Det Sunia sa var sant. Sommarynglets ansikte – kartan där – var bara minnen. Eller något som formats av minnen. Förbundet som far hade ritat kartan på från början var borta – förstört av Bösen djupt nere i underjorden. Den här kartan hade helt oväntat dykt upp när Sommarynglet kläcktes. Och precis som med nästan allting som hörde underjorden till, var den sprungen ur våra hågkomster. Så hur kunde vi vara säkra på att det här var fars karta på rik­ tigt? Att det inte bara var förvrängda minnen, kanske helt och hållet falska? – Hur vet vi egentligen att vi kan lita på dig? muttrade jag till varelsen framför mig. Sommarynglet lade sitt tomma barkansikte på sned och verka­ de se på mig. Så trippade det fram och buffade försiktigt på min arm. Sträckte ut sin långa hals och väntade på att bli kliat. – Låt bli! sa jag. Jag kan inte rita när du håller på så där.

•  31 •

Frostskymn inlaga_2.indd 31

2014-01-13 15:46


Ynglet gav ifrån sig ett lågt, kvirrande läte och började klättra upp i mitt knä. – Ner! försökte jag, men det var hopplöst. Vid det här laget viss­ te jag att Sommarynglet var envist och ostoppbart. Jag lät kol­ stycket jag ritat med falla ned i snön och höll upp min karta så att ynglet skulle kunna se bättre. Det var ett klumpigt försök att efterlikna den ursprungliga kar­ tan. Eller vad det nu var som Sommarynglet bar på. Fars linjer hade varit tunna och snabba, mina fick bli grova och osäkra. Men jag inbillade mig i alla fall att kartan skulle gå att använda. Att den faktiskt skulle kunna hjälpa oss fram till regalierna där de låg gömda i Isträsket. Säker kunde jag inte vara. Sommarynglet lade huvudet på sned och verkade inte helt nöjd med det jag hade åstadkommit. Å andra sidan var det svårt att veta vad det egentligen såg – barkansiktet saknade ögon. Jag betraktade ynglet medan det trampade upp och ned i mitt knä. Det hade vuxit en del sedan det kläcktes – men det liknade fortfarande något som fallit ut ur en feberdröm. Först hade det inte verkat större än en höna, men nu nådde det mig strax ovan­ för midjan när det sträckte på halsen. Fötterna som hela tiden lyftes och trycktes mot mina byxben liknade mest av allt små mjuka klövar. På de korta armarna satt kloförsedda tassar som påminde om en grävlings och längs den långa halsen växte päl­ sen mörk och tovig. Hornen, som först bara hade varit små ludna knoppar, hade nu vuxit sig långa och verkade vara på väg att förgrena sig. – Vet du själv vad du är? sa jag och försökte klia ynglet mellan hornen. Det skakade på huvudet, men drog sig inte undan. Föt­ terna fortsatte att kliva fram och tillbaka på mina ben. En del av dig tillhör de underjordiska, sa jag och försökte låta bli att skratta när ynglet liknade en hund som lyssnar beundrande på sin herre.

•  32 •

Frostskymn inlaga_2.indd 32

2014-01-13 15:46


Det var ett spel, det visste jag. Var Sommarynglets lojalitet egent­ ligen fanns, stod skrivet i stjärnorna. Men en del av dig är som jag, fortsatte jag. En del av dig tillhör mitt folk – Blodet. Det är Sunias blod som gav dig liv. Så vår historia är också din. Jag suckade och försökte hålla ynglet stilla, men det var starkt. Hela den håriga kroppen sprätte och ryckte under mina händer. Jag tröttnade på det eviga trampandet och sjasade ned ynglet från mina ben. – Så du håller på, grälade jag på det. Spring iväg och hitta Gy­ tak istället. Det är hög tid att vi kommer iväg. Sommarynglet knyckte på nacken och tycktes se förnärmat på mig. Sedan försvann det som ett skott. – Blodets historia, muttrade jag för mig själv medan jag såg yng­ let sätta av. Vad vet egentligen jag om den? Bara sådant som Bergsfrun berättat, tänkte jag. Om ett rike – långt bortom tid och minne – som gick under. Missväxt och hungersnöd tvingade Blodets folk ut på en lång vandring. Till sist fann de en plats att slå sig ned på och där grundade de ett nytt rike. Ett väldigt Imperium som långsamt växte sig lika stort som den kända världen. Men i hjärtat av det Imperiet hade Kylan slumrat. Kylan som ingen av oss riktigt förstod. Som frös allt. Som kom med bitande vinter och kalla tankar. Och när den vaknade spred den sig som en smitta över världen. Det hade vi fått lära i underjorden: Kylan var som en pest. Men vad betydde det? Tre konspiratörer – Hug, Atlevis och vår egen far – hade mördat Im­ periets kejsare och därmed hade Kylan mist sitt fotfäste i världen. Imperiet hade fallit och Blodet hade återigen gått i exil. Över nio hundra år hade förflutit. Men nu var Kylan tillbaka. Om den nu någonsin hade varit besegrad – hur dödar man en smitta? Kylan var tillbaka och far var död och vi var ensamma med alla våra frågor. Och ju mer vi lärde

•  33 •

Frostskymn inlaga_2.indd 33

2014-01-13 15:46


oss, desto mindre verkade vi förstå. Var hade Blodet kommit ifrån från början? Var låg dess första rike? I underjorden hade Hösthag­ gan kallat oss för främlingar och Gytak sa att något var fel med oss eftersom våra följare inte gick fritt nere i underjorden. Tydligen bar vi dem inuti oss själva. Sunia hade stött på urgamla berättelser om Blodet i underjor­ den. Repfolket hade de kallats. Vildar, klädda i hudar, som jagade och dödade i Nolafolkets land tills det första Förbundet slöts. Då förbjöds de underjordiska att röra Blodet. Och Blodet gav sig ut för att erövra resten av världen. Men det var så mycket jag inte visste. Bergsfrun hade talat om Imperiet och dess huvudstad Miduma – den som nu kallades Un­ baurgs. Hon berättade att det var Blodets första stora rike efter vandringen. Men senare hade hon antytt att Funisburg också va­ rit centrum i ett stort land styrt av Blodet. Nu undrade jag hur mycket det var som Frun undanhöll oss. Eller hur mycket vi bara trodde att vi förstod. Jag suckade djupt, reste mig och plockade fram skidorna. Jag visste att ynglet borde ha hittat Gytak nu. De var mycket olika våra båda vägvisare, men ett hade de gemensamt – de verkade alltid kunna hitta varandra. Sommarynglet – resultatet av Sunias avtal med underjorden. Ett nytt förbund, upprättat för att ta oss ut ur Hösthaggans näste. Nu hoppades vi att det skulle hjälpa oss att hitta de gömda regalierna, men jag kände mig ändå osäker. Om det verkligen var Sunias egen idé att söka efter Blodets re­ galier – hur kom det sig att Sommarynglet så lägligt hade kläckts med fars karta som ansikte? Var det resultatet av Sunias egna önskningar? Hade de format Sommarynglet och återfört kartan, som gått förlorad? Det var möjligt att det var så.

•  34 •

Frostskymn inlaga_2.indd 34

2014-01-13 15:46


Men ändå. Var det inte också tänkbart att allt i själva verket var planerat i förväg? Så mycket annat i våra liv hade varit det. Far hade i hemlighet förberett oss för allt det som skulle komma att hända efter hans död. Också nu verkade han styra våra steg från andra sidan graven. Jag spände fast skidorna på stövlarna och stakade iväg i Sunias spår. De försvann över en liten sluttning och så fort jag nått krö­ net fick jag syn på både henne och Gytak. Sommarynglet sprang runt dem med långa, lätta språng. Dess klövar verkade inte alls sjunka ned i snön. Hittills hade vi haft tur. Snöblindhet var det värsta som hotade oss. Dagsmejan gick aldrig djupare på isvidderna än att föret var gott. Nätterna var kalla, men inte värre än att vi kunde värma oss intill lågorna från Gytaks vildeldar. Vinden låg på från havet, som gömde sig någonstans bortom horisonten i söder, men var aldrig hårdare än att vi kunde hålla en jämn fart. Frågan var bara hur länge vår tur kunde hålla i sig. Sunia fick syn på mig och pekade bort över isarna, mot himlen i norr. Jag förstod vad hon tänkte. Mörkblå moln låg och ruvade på snö och stormar. De såg bistra och främmande ut under den gnist­ rande solen. Små stycken oväder som samlats av havsvindarna och långsamt vuxit sig starka. Kanske var de redan på väg åt vårt håll. Jag skidade ned i sänkan. – Gytak säger att bästa vägen går åt sydost, sa Sunia och nicka­ de med huvudet i samma riktning. Eller något mer rakt österut, fortsatte hon. Tydligen kan vi hoppas på lä där. Det finns öar där. Med höjder som skyddar mot havsvinden. – Om det verkligen är den vi bör oroa oss för, sa jag. Jag har på känn att vinden håller på att vända.

•  35 •

Frostskymn inlaga_2.indd 35

2014-01-13 15:46


Sunia kastade en orolig blick mot molnen i norr. – Låt oss hoppas att den håller i sig, sa hon kort. Det gjorde den inte. Bara ett par timmar senare kastade sig nordanvinden över oss med häftiga stormbyar och strax därpå kom snön. Den slog in i oss som en vägg av mörker och yrande vita flingor. Världen blev grå, förvirrande och kall. Jag kämpade mig fram till Sunia och vrålade så högt jag kunde i hennes öra: – Jag har ett rep! Jag fick upp det, men kunde inte knyta med mina tjocka vantar. Snö fastnade och gjorde dem ännu klumpigare och vinden slet repet ur händerna på mig. Till sist var jag tvungen att riskera bara händer. Jag slet av vantarna med tänderna och bet hårt om dem – förlorade jag dem skulle jag alldeles säkert förfrysa fingrarna inn­ an kvällen kom. Så fort jag kunde knöt jag fast repet i Sunias ränsel och sedan runt min egen midja. Fingrarna var redan domnade när jag drog på mig vantarna igen, men nu var risken mindre att vi skulle tap­ pa bort varandra i stormen. – Har du sett Gytak! vrålade Sunia när hon såg att jag var klar. Jag skakade på huvudet. Han hade varit några steg framför oss när snön kom. Nu var han borta. Sommarynglet syntes heller inte till, men av någon anledning var jag inte orolig för att tappa bort det. – Vi kan inte stanna! skrek Sunia och jag nickade. Stod vi stilla för länge skulle vi med största säkerhet frysa ihjäl, eller begravas levande av snön. Vi behövde röra på oss och vi var tvungna att hitta skydd undan stormen. Med repet som livlina mellan oss skidade vi genom snöyran.

•  36 •

Frostskymn inlaga_2.indd 36

2014-01-13 15:46


Medan vi kämpade oss framåt, stavtag för stavtag, mindes jag andra snöoväder och andra band mellan oss. Band som förenade oss och enade oss och stormar som slet dem itu. Här och nu saknade stormen all misskund. Den hade vuxit sig stark över isarna i norr och här ute på vidderna fanns ingenting som kunde stoppa den. När vindarna tog fart slog de hårt mot kroppen och jag tappade andan gång på gång. När jag kippade ef­ ter luft svalde jag stora stycken kyla som stack isnålar långt ned i lungorna. Kölden lade sig också ovanpå dagsmejan och allt blev till knölig is under skidorna. Den slog upp under fötterna och hotade att välta mig. Jag drog hårt i repet och jobbade mig fram till Sunia som hela tiden höll sig några skidlängder framför mig. – Vi klarar det inte länge till! ropade jag i hennes öra. Hon nickade, men såg samtidigt så beslutsam ut att jag förstod att hon inte tänkte vika en tum. – Vi har ändå varit med om värre! skrek hon tillbaka. Mycket värre! Jag förstod vad hon menade. Hur hårt det här ovädret än var, kunde det aldrig mäta sig med vinterskörden. Vinterskörden – så kallades ovädret som omgav bitvargarna. De var väldiga krigare som en gång stått i Kejsarens tjänst och som fallit tillsammans med honom och hela Imperiet, när Kylan kom. Nu var de frusna resar, med en dödlig storm i sina hjärtan. Vinter­ skörden kastade omkull vuxna män som vore de hötappar. Den kom med snöbyar så täta att det ibland inte gick att se handen framför sig. Och den bar på is så vass att den skar som liar genom människornas kroppar. Sunia hade sårats av en bitvarg. Vinterskörden hade skurit upp

•  37 •

Frostskymn inlaga_2.indd 37

2014-01-13 15:46


henne som en nyrensad fisk och om hon inte hade lärt sig den urgamla konsten att binda blodet i kroppen hade hon varit död. Men sedan hade underjorden tagit henne. Sedan hade den ta­ git oss båda. Vi hade dött, men samtidigt återfötts. Underjorden, eller Sunia själv, hade läkt hennes sår. Jag förstod aldrig riktigt hur det hade gått till. Jag var inte säker på hur det var möjligt. Men en sak var jag säker på. Dröm, eller inte – underjorden hade varit helt annorlunda än den kärva verklighet som omgav oss nu. Här fanns inget hopp om återfödelse. Fann vi inte skydd snart, skulle kylan och vindarna ta oss. Vi skulle frysa ihjäl och begravas av snön. – Vi måste … började jag skrika till Sunia, men i detsamma dök en lång skepnad upp ur snön. Den uppenbarade sig som en svart skugga ur allt det vita och den föll över oss innan någon av oss hann reagera. Mörk päls, där snön hängde tung i frusna klumpar. Ögon som glittrade bland to­ vig ragg. Tänder som lyste vita i ett brett vansinnesgrin. Det var Gytak. Hjärtat bultade hårt i bröstet på mig och jag såg att Sunia hade börjat dra av sig vantarna för att få ett bättre grepp om svärdsfäs­ tet. Snön och Gytaks tjocka kläder hade för en stund förvirrat oss, hade förvandlat honom till något okänt vilddjur från isvidderna. Men Gytak brydde sig inte om att han hade skrämt oss. Han bryd­ de sig överhuvudtaget inte om vad andra tänkte och tyckte om honom. Han var fylld av samma upprymdhet som drabbat honom sedan vi först lämnade fjällen och skidade ut på isvidderna. – Fort, fort, fort! ropade han. Rösten var hes och skrovlig, men bar på något sätt rakt igenom stormvindarna. Jag har hittat skydd för natten. Skydd undan vind och köld och jagande ögon. Så kastade han sig ut i snöbyarna igen och Sunia skyndade att staka efter för att inte tappa bort honom.

•  38 •

Frostskymn inlaga_2.indd 38

2014-01-13 15:46


Frostskymn inlaga_2.indd 39

2014-01-13 15:46


Sista delen i fantasyserien

ere vid korsvägen gödde galgmännen vålnaderna med eld och sitt eget blod. Båda rann rött och ångande i den bittra kylan och de spökblå dimmorna slukade allt hungrigt – lapade i sig det och växte sig samtidigt starkare. Redan nu gick det att se fasta former inuti töcknet. Ben och senor som formades av blå glöd. Allt var så långsamt. Så fruktansvärt att se på, men samtidigt så omöjligt att släppa med blicken.

Anders Björkelid

Berättelsen om Blodet

Kylan hotar nu allt i sin väg och frostskymning, galgmännens kallaste illdåd, råder. Allt mer sargade och desillusionerade kämpar sig tvillingarna fram i en värld som faller samman omkring dem. Vad väntar i det frusna palatset med den tomma tronen?

Presscitat om Berättelsen om Blodet: ”Det är kallt, det är kusligt och det är riktigt bra” Bokbloggen Uppsala

”Något av det allra bästa jag läst inom svensk fantasy.” Bloggen Bokstävlarna

”Språket, liksom berättarperspektivet, hänger väl ihop med berättelsen och gör Ondvinter till den absolut bästa svenska fantasyroman jag läst.” Bloggen Eli läser och skriver ISBN 978-91-27-13722-6

9 789127 137226

Frostskymning_overdrag_hela.indd 1-3

Anders Björkelid Berättelsen om Blodet  fjärde boken 

2014-01-10 11:16

9789127137226  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you