9789170374791

Tittaren

❧ Det här är en bok från Ordfront

Ordfront är en oberoende kulturförening som verkar för demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.

Ordfront förlag ger ut böcker om samhälls­­ debatt, historia och kulturhistoria, skönlitteratur samt handböcker om skrivande och typografi.

Ordfront arrangerar även kurser i demokratiutvecklings­ frågor, skrivandets hantverk, formgivning och design.

Ordfront magasin är Sveriges största månadstidning för samhällsdebatt och kultur. Bli medlem på www.ordfront.se eller ring 08-462 44 00 för mer information.

Mattias Ronge

Tittaren

Ordfront förlag Stockholm 2010

Mattias Ronge: Tittaren Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Mattias Ronge 2010 Omslagsform: Jens Magnusson Omslagsfoto: Moodboard Författarfoto: Idha Lindhag Grafisk form: Lena Gustafsson Tryck: Scandbook, Falun 2010 isbn: 978-91-7037-479-1

Till Monica, Alicia och Salma

Mannen i gruset låg på sidan, som om han befann sig mitt i steget. Som om han var på väg mot någon eller från någon. Kanske var han på väg bort från blickarna som kastades av den växande men utspridda sam­ lingen söndagsflanörer. Kanske var han på väg bort från fåglarna som sjöng i träden på Narvavägen. Kanske var han redan borta, redan död?

Marcus Tirén kände instinktivt och utan att veta varför att mannen där på marken var betydelsefull. Det berodde inte på mannens kläder, den mörkblå kostymen såg snarast ut att ha ett antal år på nacken och känslan av luggslitenhet minskade inte av områdena där gruset hade mattat den redan lätt nötta tygytan. Inte heller de tre yngre männen som gestikulerade ovanför den liggande mannen, och som på samma gång verkade handfallna och panikslagna, vittnade om att det var nå­ got särskilt märkvärdigt med honom, annat än att han verkade väldigt illa däran.

Trots detta var han betydelsefull, mannen i gruset, betydelsefull för Marcus. Det knöt sig lätt i bröstet på honom när han närmade sig man­ nen och Marcus kände hur det välbekanta illamåendet låg och lurade precis under ytan, som en undervattensström.

Han tog sig förbi några av åskådarna, vilket gick lätt eftersom de alla stod utspridda, nästan som om de var rädda för att röra vid varandra.

Marcus såg sig omkring. Han stod nu centrerad i den utspridda sam­ lingen. Han var en av dem. En av många.

Skulle han våga ta steget ut ur den pacificerande gemenskapen? Han var inte säker. Istället funderade han på vad mannen som låg i gruset 7

tänkte och kände. Förstod han att han var nära döden? Och förstod han i så fall vad det betydde? Förstod han att alla han kände och någonsin hade känt och älskat snart skulle vara borta? Förstod han att alla lukter och smaker som han hade samlat på sig under sitt liv var på väg att för­ svinna? Förstod han att allt det som han hade betraktat som problem inom kort skulle vara slutgiltigt löst?

Marcus ryckte till av en hård, kontrollerad kvinnoröst till vänster om honom. »Jag har ringt en ambulans och den är på väg.« Kvinnan som delgav de tre uppjagade männen dessa goda nyheter talade engelska. Hon ta­ lade ner till dem, kanske men inte nödvändigtvis eftersom de stod på knä vid mannen som fortfarande befann sig mitt i språnget där på mar­ ken. Hon stod lutad mot en svart barnvagn och lade utan anmärknings­ värd brådska ner sin mobiltelefon i jackfickan. »Men om han slutar andas så måste ni göra mun-mot-mun-meto­ den.« Eftersom hon tilltalade dem på engelska utgick Marcus från att de var turister. De tre mörkhåriga männen som satt vid sin far, farbror, kom­ pis, troligtvis inte älskare, verkade mer handfallna än tidigare, nu när ambulansen och hjälpen var inom räckhåll. De såg upp på kvinnan med desperation i ögonen. Hon verkade trots detta inte överväga att lägga sig ner och sluta sin välformade och diskret målade mun över de sextio, kanske sjuttio år gamla och lätt blåaktiga läpparna alldeles under den imponerande mustaschen. Mannen var helt vithårig.

Marcus svor åt sig själv. Han hade gått en kurs i hjärt- och lungrädd­ ning. Visst, det var femton år sedan, i lumpen. Och visst, han kom inte ihåg särskilt mycket. Men han hade ju ändå varit Norrlandsjägare. Sve­ riges djävla elit, handlingens män.

Utan sömn, i extrem kyla och med Vita blixten-skidorna som bårar hade han lekt fältskär med den äran samtidigt som ett befäl med Tou­ rettes syndrom skrikit honom i örat. Men en vacker sensommardag i en av Stockholms lugnaste alléer var han plötsligt en tvehågsen stack­ are. En F-skalle. En åskådare. En observatör.

Med ännu större kraft än tidigare förstod Marcus att mannen i gru­ set hade betydelse för honom. Det kändes som om hela hans framtid skulle definieras här och nu under träden på Narvavägen, och det fick 8

honom att vilja kräkas. Marcus borrade in naglarna i sina lår där han stod, tvingade sig tillbaka till nuet. Till uppgiften som låg framför ho­ nom, som slog med svansen, som morrade hotfullt.

Kanske kom han inte ihåg så mycket från sina sjukvårdslektioner i Arvidsjaur, men den där killen då? Turisten som samman­bitet klämde på det där chockade, misstänkt orörliga bröstet i en position som skul­ le föreställa framstupa sidoläge? Hur många kurser hade han gått? Vad han än gjorde så var det inte hjärtmassage.

Trots rösten som viskade, »stanna kvar«, »det här rör inte dig« och »i mitten är du utsatt«, gjorde Marcus till slut entré på den lilla scenen.

Någonting gammalt inom honom, nästan glömt, gungade oroväckande till när han tog det första klivet. Ett stort kliv, det som innebar att han gick från skuggorna till rampljuset.

Marcus reflekterade plötsligt över att hela dramat utspelade sig i allén på Narvavägen, alldeles nära Strandvägen. Här hade ju Ingmar Bergman promenerat från sitt hem på Karlaplan till arbetsplatsen på Kungliga Dramaten. Ingmar Bergman hade dött nyligen. Men inte här, utan på Fårö. Ensam. Inga åskådare. Bakom scenen. Regissörens pri­ vilegium. Inte som den här stackars vithårige mannen.

Vad höll han på med, varför tänkte han på det nu?

Marcus entré var av den smygande typen. Inte som en karismatisk och salongsberusad Mikael Persbrandt utan som en skamsen ljudtek­ niker. En stackars ljudtekniker som tvingats ut där i blickfånget för att han måste. Och som hatade det. Så diskret som en invasion i händelser­ nas centrum kunde genomföras sjönk Marcus ner vid brödernas, kusi­ nernas, vännernas, troligtvis inte älskarnas, sida. »Andas han?« I de tre männens blickar fanns plötsligt hopp när de såg på Mar­ cus som satte sig ner bredvid dem och fattade den liggande mannens handled. »Vi är från Polen«, sade en av dem, vilket ju var helt betydel­ selöst. Men han sade det som om han delgav Marcus en betydelsefull hemlighet.

Alla hade tillförsikt i ögonen. För han såg ju så trovärdig, stabil och samlad ut. Marcus äcklades för en sekund av bilden av sig själv och av hoppet i deras blickar. Han hatade att han snart skulle släcka det. Han skulle så gärna vilja hjälpa mannen, dem, honom själv. Men Marcus var 9

ingen läkare. Vem försökte han lura? Han var knappt ens en männi­ska längre. Och den liggande mannens blick var långt borta. Så långt att han säkert aldrig skulle kunna hitta tillbaka.

Var befann sig den djävla ambulansen? Marcus kände inget speciellt när han höll mannens handled och fumlade upp fingrarna till halsen där det ju var lättare att känna pulsen. Kanske var där en svag vibration, men han kunde inte vara säker, inte när hans egna hjärtslag var så höga att de dunkade innanför skallbenet. Där! Fan, kanske var det bara spas­ mer. Mannen var med största sannolikhet på väg att dö.

Det handlade inte om andetag längre, utan snarare om andedrag.

Mannen drog in luft och varenda gång lät som den sista. Ljudet var för­ rädiskt kraftfullt, Marcus förstod att lungorna snart inte skulle orka.

Andetagen var oregelbundna. De var opålitliga. De kom och gick lite som de ville. Liksom jag helt nyss, tänkte Marcus, verkar de inte kunna bestämma sig om de ska stanna kvar och ta matchen eller om de bara ska smyga sin väg.

Hade mannen fått något i halsen? Marcus slog snabbt bort tanken.

Han tänkte inte ta risken att stoppa ner hela sin hand i halsen på ho­ nom. Tänk om han skulle dö av det? Och hur skulle det se ut att fista en döende person i munnen?

En blond man, kanske fyrtio, upphetsad, full av energi, av beslutsvil­ ja, kom med ett första hjälpen-paket, formgivet för handskfack. Marcus, som i en del av en akt hade spelat huvudrollen på den lilla scenen, var re­ dan bortglömd. Den blonde mannen, hjälten, tog upp ett munstycke av plast som skulle täcka nedre delen av offrets ansikte. På det sättet kun­ de man hjälpa en döende person utan att plågas av hans eller hennes po­ tentiellt dåliga andedräkt. Utan att bli förkyld. Utan att vidröra eller vid­ röras. Marcus undrade för en sekund om det var en svensk uppfinning. »Känner du någon puls?« Plötsligt var han tillbaka på den lilla scenen igen, generöst uppvin­ kad av den nye huvudpersonen. Men Marcus kände ingenting, inte ett skvatt. Det var som om huden på turisten hade spänts ut ovanför blodådrorna enkom för att omöjliggöra Marcus uppgift. Det kändes faktiskt som om han höll i en träbit. Men det kunde han ju inte gärna säga. Istället sade han: »Den är svag, väldigt svag. Obefintlig nästan.« 10

Lögn. Förbannad lögn, inför den snart döde.

Andetagen lät för en kort stund ännu högre. Som dova åsneskrin.

Det fanns inget lätt och naturligt över dem och i ögonen syntes ing­ en till. Sedan, plötsligt, var bröstet helt stilla. Inga fler åsneskrin. En av släktingarna gjorde mun-mot-mun-metoden genom den svenska plastuppfinningen. Den blonde gav hjärtmassage som för Marcus oträ­ nade öga såg bra ut både i frekvens och i belastning.

En av de tre polska turisterna, Marcus gissade att det var den liggan­ des son, slog sin näve i en parkerad silverfärgad bil och vände sig mot den liggande och skrek hjärtskärande. Han skrek »Waclav!« Marcus självpåtagna uppgift, att hålla i den träbitsliknande handle­ den och se ut som om han bidrog, hade utgått i och med att hjärtat på den flyende mannen nu säkert definitivt hade stannat. Han reste sig tungt upp och ställde sig vid sidan om, lite på avstånd, bland de andra.

Ambulansen rullade in på Narvavägen när det allra sista livstecknet i turistens kropp planade ut, som om ambulansens GPS var kopplad till offrets EKG. Alla åskådare stod ändå kvar, och de hade blivit så många att de faktiskt tvingades att stå nära varandra. Nästan så att deras axlar möttes. Marcus var en av dem nu.

Den liggande mannen, som inte längre var mitt i språnget eftersom han låg på rygg, vaknade inte när amatörmässiga händer mot hans bröst ersattes av professionella. Inte heller när professionella händer ersattes av strömförande elektroder.

Marcus gick när han såg mannens bröst studsa till för andra gången.

Han ville ge upp innan ambulanspersonalen gjorde det. Han var dess­ utom lite sen. Det var Nellys födelsedag idag. Hon fyllde fyra. Det var därför familjen hade varit på Gröna Lund och nu skulle äta prinsesstår­ ta, Nellys favorit. En lugn födelsedag skulle det bli. Helt annorlunda än hennes ettårsfest, före förödmjukande uppsägningar, Sydamerika­resor, döden på Narvavägen. Då, när han fortfarande varit på topp.

»Men vi då, ska inte vi hjälpa till med någonting?«

Marcus föräldrar såg på honom, oförstående. Som om det fanns nå­ got orimligt och självfallet kränkande i faktumet att de omringades av cateringfolk på deras barnbarns ettårskalas. Som om de inhyrda var vit­ 11

klädda kränkare som sprang fram och tillbaka och manifesterade för­ äldrarnas överflödighet. Som om de faktiskt huvudsakligen betalades för att få föräldrarna att må sämre. Ingen tacksamhet över att de kun­ de luta sig tillbaka i soffan, lägga upp fötterna på divandelen och sip­ pa på lite Amaronevin, kanske äta lite ost. Och handen på hjärtat. De hade ju ändå aldrig hjälpt honom. De hade alltid förutsatt att han skul­ le klara allt själv.

Marcus stannade en av kvinnorna som var på väg till det imponeran­ de buffébordet i vardagsrummet med ett stort fat ostron. Han förmo­ dade att fatet var av silver. Han provsmakade ett ostron och förvånades ännu en gång över dess konsistens, hårt och mjukt slem som slemmigt omfamnade varandra. Han vinkade kvinnan vidare mot bordet där all mat skulle ställas fram. »Jag har allt under kontroll, verkligen. Jag lovade Luz Maria att jag skulle fixa den här festen och det är ett löfte jag tänker hålla. Ni kom ju ända från Göteborg. Det är vad som betyder något, att ni är här. Det be­ tyder jättemycket för Nelly.« Det sista var inte sant. Nelly var ett år gammal och att farföräldrarna var här betydde ingenting för henne. Luz Maria betydde mycket, och Marcus när hon var på gott humör, som nu. Idag hade hon faktiskt va­ rit på riktigt gott humör, Nelly, som om hon visste vad som var på gång trots att det var hennes första födelsedag. »När kommer de hem egentligen, gästerna kan ju komma när som helst.« Marcus mamma tittade på sitt armbandsur. Hon var märkbart uppe i varv, som om hon just den här morgonen hade dragit upp sig själv istäl­ let för klockan som han köpt åt henne förra året. Som om det var hans mor som skulle hållas ansvarig vid en eventuellt misslyckad födelse­ dagsfest och som om det vore en katastrof. Som om en första misslyck­ ad födelsedag skulle styra in Nelly på fel väg, kantad av fester där ingen kom, fester där fel gäster kom, fester där rätt gäster kom och blev mag­ sjuka eller inte imponerade. Inte underhållna.

Marcus visste exakt vad hon tänkte i den stunden, eftersom han var likadan. Han hade också dragit upp sig själv, var uppe i varv. Hade inte dragit upp sin klocka för den var automatisk. Dess små fjädrar och kugghjul drevs av kinetisk energi, av armens rörelse. Marcus ar­ 12

mar hade viftat åt köket och matbordet och den öppna spisen och ser­ veringsgången i ett par timmar nu. Klockan var därmed sannolikt lika full av energi som han själv.

Snart skulle Luz Maria och Nelly komma hit efter att ha varit på Rum för barn i Kulturhuset och sedan köpt ballonger och girlanger. Och vil­ ken överraskning de skulle få. Marcus liv var precis just nu som den här helt fantastiska dagen, perfekt, och festen skulle inte bli sämre än så. »De kommer snart, mamma.« Och som om Luz Maria och Nelly hade stått utanför och tjuvlyssnat, väntat på att bli kallade, ringde det på dörren. Marcus fick arbeta hårt för att ta sig fram före sina föräldrar, men lyckades och öppnade stolt, ivrig att visa hur flitig han hade varit. Han gav dem båda en jättekram, när han över axeln såg att någon ur serveringspersonalen var på väg åt fel håll med de grillade jätteräkorna.

Marcus drog sig ur kramen och lämnade sina föräldrar bakom sig, som två koner, två välklädda och malplacerade, lätt nervösa, hinder mitt i hallen, till för att hålla serveringspersonalen på tå. Nu två glada och lättade koner, eftersom Luz Maria och framför allt Nelly gjorde dem sällskap i hallen, vilket avgjort fick dem att se mindre malplacerade ut.

De var nu koner med en uppgift.

De grillade räkorna var på väg åt rätt håll igen. Hittills hade de som serverat gjort allting rätt och Marcus skickade en tacksamhetens tan­ ke till Kostas på Café Creme. Han hade lovat en födelsedagsfest utöver det vanliga och pilgrimsmusslorna, champagneflaskorna i ishinkar, de små snittarna som såg fantastiska ut (men vad var det egentligen?) och hummersalladen höll med om att han hade hållit sitt löfte.

När Marcus för tredje gången inspekterade det alltmer propp­fulla plockbordet ryckte han till av en intensiv, plötslig välbehagskänsla. Nel­ ly var värd det här och mer därtill. Visst skulle det bli helt perfekt, ett­ årskalaset.

Marcus var djupt inbegripen i ett samtal med sina tre partners. De som tillsammans med honom hade grundat pr-byrån Rådgivarna. Djupt inbegripen betydde att han var snärjd i ett samtal som han inte kunde komma ur, eller, om man skulle vilja uttrycka det annorlunda, djupt nere i en trist geggig gegga av affärskaraktär.

13

Det fanns inget tydligt och lättbeskrivet fel hos någon av dessa tre herrar förutom det faktum att Marcus inte gillade någon av dem. De hade arbetat ihop i ett par år nu och han var så totalt och fullständigt ointresserad av dem att han tyckte att det var jobbigt att komma ihåg de mest elementära särdragen hos var och en.

När han pratade om dem med Luz Maria kallade han dem oftast för Midi, Maxi och Efti. Maxi var den lite större av dem, från Norrland. Hela han hade en mätt framtoning och inte bara på grund av midjan och kin­ derna som lojt ramade in ansiktet. »Tio miljoner kronor på fem år. Det är vad uppdraget är värt, Mar­ cus. Det är sköna pengar det, håller du inte med?« Maxi pratade ofta om pengar. Någonstans var det som om han skul­ le ha känts stor och mätt även om han inte varit tjock och även om ögo­ nen inte liksom kämpat för att hålla sig öppna under ögonbrynen som svällde framåt och nedåt. Marcus rättade sig själv. Maxi var nu inte hel­ ler sjukligt fet. Kanske vägde han hundratio kilo. Det var snarare ett in­ tryck, en känsla av fetma, än de faktiska valkarna, som karaktäriserade honom. Kanske var det plånboken.

Midi var mittemellan. I ett kundsamtal var han som en tolk mellan byrån och kunden, vilket kunde ge ett schizofrent intryck. Inte minst eftersom han själv ägde en fjärdedel av Rådgivarna och därmed inte var trovärdig som tolk. »Ja, alltså vi talar då om byråintäkt, kanske jag ska tillägga. Och visst är det ett attraktivt uppdrag, inte tu tal om det. Men å andra sidan är det en hel del jobb som ska utföras och kanske måste vi nyanställa. Och vi vet ju alla hur lätt det är.« Här himlade Midi med ögonen.

Byråns konsulter irriterades av hans försök att förklara och bena ut deras, enligt egen uppfattning, klara, koncisa och fullkomligt logiska resonemang. Maxis tunga ögonbryn visade ett lätt ogillande som blev överdrivet hotfullt eftersom vardera tjockt, blont och spretigt ögonbryn satt på en ansenlig mängd kött. Inte bara medarbetare irriterades av att bli korrigerade. Också de kunder som föredrog raka besked kunde tycka att det var jobbigt att få höra allt två gånger, en gång tydligt av nå­ gon normal person och en gång inlindat, välpaketerat och med en rosa rosett av Midi. Midis favoritkunder hörde hemma i den offentliga sek­ torn där Marcus aldrig slutade förvånas över hur mycket tid som kun­ 14

de avsättas för möten där de bara satt och sade »å ena sidan« och »å an­ dra sidan« och åt kanelbullar tills bullarna eller budgeten för uppdra­ get var slut, vilket som nu inträffade först.

Faktiskt hade Marcus ibland lyssnat på Midis telefonsamtal och även utan att ha någon att medla mellan sade han »å ena sidan, å andra si­ dan«. Det kunde låta så här: »Jag tror att det absolut kan vara en bra idé att gå ut med nyheten på söndagen eftersom det råder nyhetsbrist då in­ för måndagens tidning. Å andra sidan så har ju redaktionen gjort myck­ et av måndagens tidning redan på fredagen.« Marcus blev inte klokare på vem som kunde bli klokare av ett sådant råd. Det var en fullkomlig gåta för Marcus att Midi överhuvudtaget kun­ de fakturera tvåhundratusen kronor per månad. Å ena sidan var det som att sälja tavlor som kunden själv fick måla. Men, det fick han hålla med om, å andra sidan var det någonstans genialt. »Man måste våga för att vinna och det går inte att bromsa sig uppför en uppförsbacke. Om vi måste anställa för att få in kunden så är det ett pris som vi måste vara villiga att betala, eller hur?« Efti var en aning trög för att vara en välbetald pr-konsult. Men på nå­ got sätt hade han lärt sig en så stor och imponerande samling floskler att de nu kom automatiskt. På ett möte kunde han luta sig tillbaka och säga: »Ni saknar first movers advantage och därmed måste ni kill your darlings. Det handlar om att ta ett steg tillbaka och se på kommunika­ tionsprocessen ifrån ett helikopterperspektiv. Foka på kärnverksamhe­ ten och rak och tydlig kommunikation som främjar försäljning. Mindre prat och mer action, så att säga.« Efti var helt enkelt lite efter, det tyckte Marcus. Men å andra sidan var han Rådgivarnas främsta säljare och detta gjorde Marcus allt som oftast brydd.

Kontentan av Marcus åsikter om sina partners var att de hade sina brister och att han inte tyckte bra om dem. Alltså varken om Midi, Maxi och Efti, eller om deras brister. Vad som var problematiskt var att han alltmer hade förstått att de inte heller älskade honom. Och det värsta var att han inte kunde förstå varför. Han hade ofta den högsta faktureringen av dem. Han var varken fet, velig eller trög. Han var all­ tid välklädd och, helt opartiskt, rätt snygg. Han var trevlig och social och gick bra ihop med alla sorters kunder. Men ändå verkade de inte 15

riktigt uppskatta honom och det gnagde i honom eftersom det bor­ de ha varit tvärtom.

Han hade stått och iakttagit och nickat från den ena till den andra, varvet runt, och han måste nog säga något nu om det stora energibo­ laget som verkade vilja jobba med dem.

Marcus harklade sig, gjorde plats i halsen för luften som snart skulle bli till ord. Han såg snabbt på alla tre för att de skulle förstå att han inte pratade till den ena mer än till den andra. De var tio år äldre än han själv, slog det honom plötsligt. Han var nu, vid knappt trettio, där de befann sig karriärmässigt vid fyrtio. Leendet klöv Marcus ansikte mot hans vil­ ja och han hoppades att det inte såg drygt ut. »Klart att vi ska ta in den där kunden. Det är ju fantastiskt, livet, är det inte?« Det hade varit en retorisk fråga, vilket Efti uppenbarligen hade mis­ sat. »Ibland går det upp och ibland går det ner.« Knipslugt. Så skulle Marcus beskrivit leendet från Efti. Och flera år efteråt skulle han fundera på om det varit här, vid Nellys ettårsfest, som han hade fått det första verkliga tecknet på vad som låg framför honom.

Det ringde på dörren och Marcus tackade en gång till för pengar­ na som hans kompanjoner avsatt i en sparfond åt Nelly, en stel present men frikostig, och satte sedan av mot det avklingande ljudet som om det hade en oemotståndlig magisk dragningskraft och inte alls var en vanlig tvåtonssignal som han helt kunde strunta i, eftersom Luz Maria och Nelly redan var framme vid dörren.

Det var mycket folk i lägenheten nu och sorlet hade nått sådana ni­ våer att det inte var helt lätt att höra vad någon sade. På ett bord i hal­ len stod ett veritabelt berg av paket i alla möjliga färger och former och storlekar och papperstyper och snören.

När Marcus såg att det var Vincent och Peter som kom drog han en djup suck av lättnad, sena var de och blanka i ögonen, men välkomna. Äntligen några som han verkligen ville träffa. Som inte hade med jobbet att göra (nåja, de hade arbetat ihop tidigare) och som inte var Luz Ma­ rias vänner och som inte var föräldrar som ville diskutera bajsets kon­ sistens och morgonvällingens vara eller inte vara. »Vad säger man, Nelly?« 16

Luz Marias röst. »Kack, kack.« Marcus log åt en av Nellys bättre tolkningar av ordet tack. När den här födelsedagen var över skulle hon kunna uttala det utan problem.

Hur många presenter kunde en ettåring få? Frågan fyllde honom med glädje åt det lilla experimentet i lycka som tog plats här och nu, i hans hall på Östermalm.

Luz Maria kramade om Peter och Vincent, till vilka hon hade någon sorts hat-kärlek eftersom de rätt ofta drack kopiösa mängder sprit till­ sammans med hennes man, men som hon ändå inte kunde låta bli att gilla.

Marcus vinkade åt sina vänner över huvudet på Luz Maria och Nelly.

Det var omöjligt att ta sig fram till ytterdörren, tycktes det honom. Skor och väskor och grejer överallt och han själv hade tagit ett par glas vin och ville inte ramla på sin dotters ettårskalas. Det skulle onekligen se dåligt ut inför hans kollegor och även vissa kunder.

Men vad släpade de på, Vincent och Peter? Och varför såg Vincent ut som om han precis hade sprungit fyra kilometer, med ansiktet helt blankt och pannan likaså, och kinder som hade en färg som påminde om presentens? De släpade in paketet som ledigt var en gånger en och en halv meter i diameter och helt rött.

Eftersom paketet ställde alla de övriga i skuggan, rent storleksmäs­ sigt, hjälpte Luz Maria till att öppna det direkt. Fanns ingen anledning att vänta och få andra gäster att skämmas för sina presenter och kan­ ske diskret stoppa ner dem i sina väskor igen.

Marcus trodde inte sina ögon. Det var en motordriven fyrhjuling för barn. Den måste ha kostat tiotusen kronor. Han kände en våg genom kroppen, en våg som avstannade bakom ögonlocken och små, nästan mikroskopiskt små tårar trängde fram och hann knappt vidröra hud innan de sögs upp av hans kavajärm. Vilka vänner hade han inte? Och vilken fantastisk dag. Gästerna stod i vardagsrummet, barnen lekte i det stora barnrummet, champagnen flödade och ostronen halkade smidigt ner i strupar till höger och vänster. Och nu hade hans dotter fått en fyr­ hjuling. Otroligt.

Vincent, som också var Nellys gudfar, placerade henne försiktigt på sadeln och startade tingesten. Marcus blev nästan lika imponerad av 17

det faktum att den faktiskt gick framåt, att den fungerade, som han hade blivit av själva åsynen. När Nelly kördes in genom spegeldörrar­ na till den stora barnkammaren var det som om hon ridit in på självaste Mamma Mu. Ett unisont skrik i ett flertal nyanser och fyrhjulingen var plötsligt omringad av barn som ville ta på den, prova den, slicka på den, slå den. Stackars Vincent skulle bli kvar där inne ett tag, tänkte Marcus. »Men vad fan, Marcus, en fyrhjuling till en ettåring!? Vad är det för fel på en sagobok eller en docka?« Luz Marias grepp om hans arm var långt ifrån behagligt men han var tacksam över hennes diskretion. Att hon lutade sig emot honom och viskade. För det var ju en sjukt otacksam reaktion, den hon visade upp. Tänk om han själv hade fått en fyrhjuling när han var liten. Vilken grej det hade varit! »Hon kommer att älska den, jag lovar. Och jag lovar dessutom att ta med henne ner till skolgården när hon vill köra.« Tanken på det sista, att släpa tingesten nerför tre trappor, naggade glädjen över den fantastiska presenten i kanten aldrig så lite. Han hade fortfarande Vincents högröda panna kvar på näthinnan. Och Luz Maria verkade ändå inte tro på honom, på hans förment lugnande föresatser.

Hon kände honom verkligen bra.

Snart var det dags för festens höjdpunkt. Han tog upp sin mobiltele­ fon och skickade iväg ett SMS. Inom fem minuter skulle de vara här och Marcus kunde redan känna de beundrande blickarna från dem som vil­ le vara han, framgångsrik och lycklig. Snart var det dags.

Vid buffébordet såg han en rygg som var formad som ett perfekt V, kärleksfullt omslingrad av en vit skjorta som verkade älska sin plats.

Han behövde inte se det cendréfärgade hårsvallet för att veta vem det var. »Samuel, vad roligt att du kunde komma.« Samuel presenterade den flickvän han hade för tillfället. Mörkt hår klippt i någon sorts page med en nästan obehaglig lyster, blå ögon, perfekt sminkad, ett par centimeter längre än Marcus själv vilket han snabbt tillskrev hennes höga klackar. Hennes namn gick honom helt förbi, kanske eftersom han inte trodde att hon var beständig eller för att han inte brydde sig tillräckligt. »Vilken mat, killen. De här grillade pilgrimsmusslorna var sjukt goda.« 18

Samuel blinkade menande mot Marcus. »Om vi hade fått sådan här mat i lumpen och om det hade varit lite varmare så hade det nästan varit uthärdligt.« Och Marcus kände plötsligt och oväntat en stor ömhet för sin per­ fekt tränade vän som han hade träffat och lärt känna i lumpen. Hans lätta sinnesstämning berodde inte enbart på de snälla orden, utan ock­ så på att hela dagen varit otroligt lyckad, även i hans egna kritiska ögon.

Samuels ord tillsammans med känslorna kastade honom tillbaka in i snögrottan som, liksom detta tillfälle, var en topp, en framgångens höjd.

Under värnpliktens slutövning hade de suttit och kurat, Marcus och

Samuel. Men då hade de varit Tirén och Baselius. Han lät sig svepas till­ baka till snön, till den sista natten i kylan och till känslan av framgång, plötsligt dubbelt manifesterad både här i vardagsrummet och där, då, medan han väntade på det storslagna som snart skulle göra sitt inträ­ de i vardagsrummet och tvinga även de svårligen imponerade hakorna mot golvet. Framgång då, framgång nu, framgång snart.

Snöbumlingen som var deras dörr hade hållit lagom tätt. Fjäll­vinden och syret hittade in och ut genom springorna i snökojan och det tju­ tande ljudet kunde gott och väl ses som en triumfatorisk fanfar, tänkte Marcus Tirén där han låg i sovsäcken. För det var slutövningens sista natt. Den sista övningens sista dag var förbi, bakom honom låg femton månader av strapatser och framför honom låg resten av livet i värme.

De högsta befälen, hans hjältar, hade kallat in honom för enskilt sam­ tal bara några timmar tidigare och det var deras ord som fortfarande gick runt i huvudet på honom, höll honom från sömnen. Vad hjältarna sagt hade gjort honom stolt, glad, lycklig. Men också rädd.

Kroppen var helt slut efter slutövningens andra del. De hade klampat fram med sina breda skidor genom fjällmassiven, tjugofem mil på tio dagar med full packning. Oftare än vad som känts bra hade han kopp­ lat på sig den otympliga pulkan med kamin, tunga tält och vita kamou­ flagenät.

Marcus hade egentligen kunnat undvika pulkan eftersom han gick som plutonchef, men det hade varit viktigt att visa de andra att han kunde hugga i. Många huvuden hade hängt och inte bara på grund 19

av tyngden från ryggsäckarna och vapnen. Huvudena måste rätas upp, så mycket hade han förstått under sitt dryga år i gröna kläder. Nackar måste sträckas på. Modlöshet föder overksamhet föder kyla föder mer modlöshet, föder död. Eller misslyckande, vad som nu var skillnaden.

Han såg på den orörliga sovsäcken där hans kamrat låg och sov, upp­ skattningsvis en meter bort. De hade grävt ut en extra rymlig snöka den här gången. Det var en tyst överenskommelse, att sista natten på fjället skulle bli bekväm. Sedan hade Samuel Baselius somnat som om någon slagit honom i huvudet. Somnat innan Marcus hade hunnit berätta om samtalet i befälstältet, samtalet som också inbegripit honom.

Och det var egentligen inte konstigt att han somnat efter allt grävan­ de. De som inte hade genomfört en jägarutbildning i lumpen verkade ofta tro att det var särskilda människor som klarade av den fysiska press­ en. Och de som hade genomfört en sådan utbildning intygade villigt att så var fallet. Men det var inte sant. Om han inte hade förstått det förr, matad av myten om Norrlandsjägarnas överlägsenhet, så hade han för­ stått det nu. När han själv hade hållit i kartan och kompassen. Alla var svaga. Alla var trötta. Även han med kartan. Men utanpå var han stark och de som skidade efter honom anpassade sig. Alla anpassade sig ef­ ter bilden av fysisk och psykisk överlägsenhet. Och de blev som han, de utmattade och av marschen sårade. De blev som de trodde att han var.

Och hade han inte lyckats? Marcus hade känt hur stoltheten fyllde bröstet. Den här natten kunde ingen ta ifrån honom. Känslan av stolt­ het som kapslades in mellan snöväggarna, som inte försvann ut ur snö­ kan tillsammans med fjällvinden.

Fyrahundrafemtio jägarsoldater hade gått ut i slutövningen och över hundra hade fallit ifrån. Majoriteten av de senare hade hävdat hjärt­ muskelinflammation och elementär sannolikhetslära gav därför vid handen att de flesta ljög, eftersom det var en relativt ovanlig åkomma.

Men hjärtmuskelinflammation, till skillnad från halsfluss, var omöj­ ligt att kontrollera för en läkare. Och konsekvenserna om läkaren skul­ le skicka fel person tillbaka till kylan och den hundra kilo tunga pulkan – ödesdigra. Om den personen dessutom skulle dö skulle det innebära en olägenhet för förbandet.

Bland de som hade försvunnit fanns några av de mest vältränade. Så­ dana som sprang en mil i kuperad terräng på trettiofem minuter. Så­ 20

dana som pressade etthundrafemtio kilo på bänken. Kraftiga lår och bred bringa betydde ingenting. Tirén var hemligt nöjd över varje sol­ dat som lämnade in. För varje som föll ifrån fanns mer ära att dela på för de som härdade ut.

Han vred på sig i sovsäcken. »Tirén, är du vaken?« Baselius röst drog honom tillbaka till verkligheten. Hans kamrat sov inte som han hade trott. Tirén andades ut och noterade att det bara var ett mycket lätt rökmoln som lämnade munnen. I snökojan där de låg på varsin noggrant utgrävd brits var det noll grader, eller maximalt en eller två minus. Luften i snökojan värmdes upp av deras kroppar. Ut­ anför var det säkert tjugo minus. »Ja.« Det var mörkt. De vita snöväggarna fick inte mycket ljus att reflekte­ ra. Baselius tände sin ficklampa och satte sig upp, inbäddad i sovsäcken som om han var en larv i en kokong. Överraskande flinkt arbetade han fram en platt yta mellan deras sitsar, en yta som med lite fantasi kunde tas för ett nattduksbord. I snön körde han ner ett ljus medan han tog ut tändstickorna ur den vattentäta lilla påsen. »Vi klarade det, Tirén. Och vet du vad? Det är fan värt en skål.« Tirén satte sig upp. Baselius drog fram en liten fickplunta ur ett fack i ryggsäcken. Det var fantastiskt, detta. Inte att Baselius hävdade att det var riktigt fin whisky i pluntan, utan att han faktiskt burit trehund­ ra gram eller så i tio dagar i väntan på den här natten. Själv hade han hänsynslöst slimmat sin packning, som från början vägt nästan trettio kilo och som nu var nere på dryga tjugo. Tirén kände att han, i brist på bättre ord, blev rörd av denna uppoffring som manifesterades i Base­ lius fickplunta.

Och visst hade de klarat det. Efter bara femton månaders värnplikt skulle han egentligen inte leda en pluton under slutövningen, men reserv­ officeren som skulle ta hand om dem hade åkt hem efter övningens för­ sta del. Innan det riktigt jobbiga hade börjat. Och nu var det jobbiga över.

Bara stolthet och muskelvärk påminde om den långa marschen och smär­ tan var ingenting mot den känsla som intog honom. Bara en natt kvar. »Shit vad grym du är som har burit på den här hela vägen. Skål, man­ nen, och tack.« 21