revan i horisonten
Revan i horisonten lee seger
lee seger books and art
lee seger books and art ab www.leeseger.com ©2017 Lee Seger och Lee Seger Books and Art AB Andra upplagan. Första upplagan 2013 Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridnig etc. form omslag och inlaga Misan Friberg, Art Industry tryck Print in Baltic, Kaunas, 2017 isbn 978-91-983431-1-3
till hanna och victor f
What the world needs now is love, sweet love, It’s the only thing that there’s just too little of. What the world needs now is love, sweet love, No not just for some but for everyone. f hal davids
kapitel ett
vera hörde sina egna klackar smälla hårt mot trottoaren. Det var inte skor som var menade att springa i men hon var så illa tvungen. Arbetsdagen hade dragit ut på tiden och nu fann hon sig vara ute i sista minuten. Hade hon inte bestämt träff hade hon hellre valt att sitta på bussen hem för att spendera en skön kväll framför tv:n. Nu fick hon i stället stressa för att hinna i tid, men precis innan dörrarna stängdes till föreläsningslokalen hann hon igenom. Hennes väninna Caroline verkade ha haft ögonen på dörren för hon vinkade till henne och gestikulerade att hon hade en plats för Vera bredvid sig. Precis i tid till att Vera fått av sig sina ytterkläder och hunnit stänga av mobilen kom föreläsaren ut på scenen. Hon vinkade glatt till alla och gick rakt fram till det genomskinliga podiet som stod mitt på scenen. På varje sida av podiet pryddes scenen av en hög vas fylld med vita liljor. Då även föreläsaren var klädd i vit kavaj såg det hela nästan lite sakralt ut, men hennes utstrålning och mörka storlockiga hår gav ett motsatt intryck. Vera satte sig till rätta och 9
beredde sig på att bli inspirerad och på att en timme senare kunna lämna lokalen fylld av självkärlek, vilket var temat för kvällen. ”Att älska dig själv är det mest betydelsefulla du kan göra. Oavsett vad du vill uppnå eller vilka förändringar du vill åstadkomma behöver du först och främst älska dig själv.” Föreläsaren gick rakt på sak och tittade intensivt ut över publiken. ”Om du vill förändra världen, tjäna mer pengar, ha djupa kärleksfulla relationer eller vara en bra förälder. Då är det kärleken till dig själv som är nyckeln.” Hon strök en hårslinga från ansiktet och fortsatte: ”Det låter kanske enkelt, men jag tror uppriktigt att just detta är en av våra största utmaningar. Brist på kärlek till oss själva påverkar vår självkänsla och vårt självvärde. Den påverkar vår förmåga att känna frid och det hindrar oss från att förstå att vi är värda det bästa. Känslan av brist hindrar oss också från att förstå att vi faktiskt har något att ge andra. Genom att älska oss själva skapar vi en bättre värld. En värld där kärleken får styra och där vi inte är rädda vare sig för att älska eller att för att älskas.” Vera funderade helt kort på om inte hoppet från att älska sig själv till att förändra världen var lite väl stort och pretentiöst. Hon kände att tanken gjorde henne lite lätt irriterad. ”Är det enkelt att älska sig själv?” Föreläsaren tittade frågande ut mot åhörarna. Vera följde hennes blick och såg en publik som till nittio procent bestod av kvinnor mellan 35 och 70 år. Så typiskt det kändes, att det alltid bara är kvinnor på plats när det handlar om känslor. 10
Nåja, hon kände sig ganska stolt över att vara en del av den här kvinnliga skaran. Vera var så upptagen med att kolla in alla andra att hon glömde att själv fundera på frågan föreläsaren ställt. Hon såg dock att frågan verkade beröra för många skruvade på sig, någon suckade och alltför många skakade på huvudet. ”Jag tror inte det”, svarade föreläsaren själv på sin fråga. ”Jag tror inte heller att världen hade sett ut som den gör om vi hade känt ömhet, acceptans och villkorslös kärlek inför oss själva. Varför är det så svårt? Om jag älskar mig själv villkorslöst så innebär det att jag älskar och accepterar mig själv oavsett vad jag gör, tänker eller tidigare har gjort. Jag värderar inte mina beslut eller det jag upplevt. Skulle ni kunna det? Leva utan att ha åsikter om huruvida det ni gör är bra eller dåligt.” Hon väntade en stund och lät publiken känna efter. Det blev märkbart stelt inom Vera och hon kände att hon rynkade pannan. Vera försökte fånga Carolines blick men hon verkade vara upptagen med sina egna funderingar. ”Inte helt lätt, eller hur?” Den ledande frågan fick ett ganska unisont instämmande. ”Vi har alla de förutsättningar som behövs för att kunna älska, känna glädje och lycka. Det är ett naturligt sätt för oss att vara. Vi har allt detta inom oss. Livet gör dock ett styvt arbete med att få oss så långt bort från den kraften som möjligt. För det är en kraft, håller ni inte med om det? Att vara lycklig och att älska.” Hon fortsatte utan invänta något svar. ”Från tidig ålder lär vi oss motsatsen, vi lär oss 11
att detta är en svaghet. Vi lär oss att det är andra faktorer som styr och är viktigare. Vi lär oss att dölja vilka vi verkligen är och vi lär oss att böja oss för yttre omständigheter. Vi lär oss att vara rädda för oss själva, vår kraft och vår förmåga.” Föreläsaren betonade den sista meningen och stod en stund med händerna utsträckta framför sig. Alla satt tysta. Så fortsatte hon: ”Vi står inför en fantastisk möjlighet att ändra på allt detta. Livet behöver inte vara hårt. Det behöver inte vara en kamp med få vinnare och många förlorare. Det kan i stället vara lätt, enkelt och mycket kärleksfullt, och den förändringen – den börjar med oss själva.” Vera kände att hon mjuknade lite inombords. För bara en kort stund sedan var hon på väg att bli irriterad, men nu kändes det av någon anledning lite bättre. ”För att jag verkligen ska kunna känna villkorslös kärlek till mig själv, det vill säga, omfatta mig själv med kärlek oavsett hur jag hanterar livet, behöver jag lära känna mig själv. Många gånger försöker vi värja oss mot vissa sidor av oss själva. Vi kanske, djupt inom oss, tror att de är skamliga. Det är svårt att älska sig själv om man bär på känslor som skam, skuld, hat, bitterhet, svartsjuka eller sorg. Likaså är det svårt att slappna av och känna sig nöjd med sig själv på djupet om man samtidigt är rädd för att bli lämnad, för att inte vara älskad, för att bli slagen och straffad, för att förlora sin makt eller helt enkelt för att man själv eller någon annan ska dö.” Föreläsaren visade med hjälp av sina fingrar alla anledningarna som hon räknade upp. ”Det är helt enkelt så att rädslor och oförlösta känslor 12
håller oss separerade från oss själva och därmed också från den största kärleken av alla – självkärleken.” Det kände Vera att hon nog kunde hålla med om. Hon viskade till Caroline att hon tyckte att det stämde. Men Caroline såg lite tveksam ut och ryckte lite lätt på axlarna och sa ”Kanske”. Föreläsaren fortsatte: ”För att komma till rätta med vad som hindrar oss från att ha en sund självkänsla och ett starkt självvärde kan vi börja med att titta på vad i vårt dagliga liv som påverkar oss. Vad gör oss irriterade? Ledsna? Arga? Vad gör oss rädda? Det som påverkar oss fungerar som ledtrådar till vårt inre. Precis som allt positivt vi upplever talar om för oss att det här är bra, detta ska jag bejaka, kan det som stör oss visa oss vad vi behöver förstå om oss själva, vilka känslor vi behöver acceptera och släppa taget om.” Föreläsaren tog en klunk vatten och höjde handen i en skål ut mot dem. Hon fortsatte sedan: ”Vår omvärld fungerar som en spegel och om vi vågar titta kan vi se allt det vi kanske inte riktigt vill veta om oss själva. De som irriterar oss mest är väldigt bra lärare eftersom de visar det vi inte vill se, våra dolda sidor. Det kan vara känslor som ilska, avund och undfallenhet som gör att vi stör oss på dem. Vad vi egentligen stör oss på är kanske att vi tryckt ner dessa känslor inom oss och låtsar att vi inte har dem. Det kan också vara att vi tidigare varit utsatta för liknande känslor och att reaktionen på det är undantryckt och till synes glömd. Det kan lika väl vara vår egen storhet som vi är rädda för 13
att se och därför är även de som älskar oss och accepterar oss som vi är fantastiska lärare. De påminner oss om hur bra vi är, om vårt värde, och om vi litar på deras uppfattning om oss kan de lära oss att tycka bättre om oss själva. Oavsett så fungerar omvärlden som en spegel och har alltid något att lära oss.” Vera sneglade på Caroline och funderade på vad hon speglade i henne. De var ganska olika men väldigt goda vänner. Caroline var mer kraftfull än Vera, mer bestämd. Vera funderade på om det då innebar att hon egentligen också var kraftfull eller om hon inte vågade vara det? Vera blev nöjd över att slippa tänka vidare när föreläsaren fortsatte: ”Tycker ni att jag överdriver när jag säger att vi låter rädslorna styra våra liv?” Hon var tyst en stund och fortsatte sedan: ”Jag skulle vilja påstå att våra rädslor är vår största fiende. De får oss att leva långt under vår egentliga potential och i mångt och mycket anpassar vi hela vårt liv efter dem. Det gör man inte med kärlek. Kärleken gör mig fri medan mina rädslor begränsar mig. Så frågan jag ständigt ställer mig är: Hur vill jag leva? Rädd eller med ett öppet hjärta? Jag föreslår att ni under några minuter tar och funderar på om ni har någon rädsla som begränsar er.” Själv hade Vera inga som helst problem med att komma på vad som gjorde henne rädd. Oron för sina barn, för ekonomin, för världen, för sin hälsa. Bara hon tänkte på det fick hon ont i magen. ”Hur ser en dag utan rädsla ut? Hur är det att slå upp 14
ögonen på morgonen och inte fundera på saker som stör oss? Vad händer med oss när vi ser oss själva i spegeln och känner glädje och stolthet i stället för rädslan över att inte duga? Vilka blir effekterna när vi känner tacksamhet i stället för oro? Tänk vilka stordåd vi skulle kunna utföra om rädslan försvann!” Föreläsaren slog återigen ut med armarna och log stort. ”Fundera på det!” uppmanade hon åhörarna. Efter en stund tog hon upp tråden igen. ”Om ni nu kan hålla med om att rädslan är en stor del av våra liv, kanske ni också kan hålla med om att det finns de som tjänar på att vi är rädda? Vad händer när vi slutar vara rädda? Rent hypotetiskt, är det någon här som skulle förändra sitt liv om ni slapp er rädsla?” Flera händer åkte snabbt upp i luften och efter ett tag var nästan alla händer uppsträckta. Till Veras förvåning hade Caroline varit bland de första att räcka upp handen. Hon väste genom mungipan att hon hade slutat jobba direkt om hon inte varit så rädd att dö av tristess. Jo, det var ju ett sätt att se på saken. Själv var Vera tveksam. Resonemanget gick lite för snabbt och innan Vera hunnit tänka färdigt fortsatte föreläsaren och alla händer åkte ner. ”Ja, ni ser.” Föreläsaren log varmt. ”Får jag föreslå att ni under de närmsta dagarna funderar på vem som skulle påverkas av om ni inte längre var rädda. Kan ni tänka er att ägna lite tid åt det?” Hon tittade frågande på dem och log när alla verkade humma instämmande. ”Hur har då rädslan fått ett sådant grepp om oss? Det är en lång historia och det är förstås inte en förändring som 15
gått över en natt. Men under mänsklighetens långa historia är det ändå en ganska kort period, vilket jag tycker är en hoppfull tanke.” Hon visade det långa perspektivet genom att sträcka ut armarna så brett hon kunde för att sedan visa en mycket kort sträcka mellan tummen och pekfingret. Några spridda skratt hördes. ”Förändringen handlar i stora drag om en maktförskjutning. Från inre makt till yttre makt och från en balans mellan det feminina och det maskulina till en vitt spridd obalans.” Att Vera var i obalans hade hon inte behövt gå på en föreläsning för att inse. Det visste hon sedan länge. Men å andra sidan, vilken heltidsarbetande, ensamstående förälder är egentligen helt i balans? Hon fnös lite diskret för sig själv. ”Låt oss börja med maskulint och feminint. Det handlar alltså inte om män och kvinnor utan om två olika former av energi. Den feminina energin gör att vi kan vända oss inåt, stilla oss och lyssna på vår egen röst men också på den vägledning som finns runt omkring oss. Den står för reflektion och introspektion. Den maskulina energin är mer utåtriktad. Den gör att vi agerar, står upp för oss själva, får saker och ting gjorda, tänker strategiskt och kreativt. Män och kvinnor behöver tillgång till båda dessa energier. Under de senaste årtusendena har vi sakta men säkert tystat ner det feminina. Dels genom att osynliggöra kvinnor och frånta dem deras rättigheter, dels genom att tysta den inre feminina kraften. Att vi under lång tid har fokuserat på det maskulina utan att värdera det feminina har skapat 16
en skevhet och det sunda maskulina har kompletterats med egenskaper som har med rädsla att göra. Exempel på det är aggressivitet, egoism och hänsynslöshet.” Caroline och Vera nickade i samförstånd. De hade båda gjort karriär i maskulint präglade branscher och inte var det deras eventuella förmåga till introspektion som hjälpt dem fram, precis. ”Det kvinnohat som präglar stora delar av världen, mer eller mindre förtäckt, drabbar alla. Män som förtrycker kvinnor förtrycker samtidigt det feminina i sig själva. Vi behöver alla uppgradera det feminina sättet att förhålla sig till livet. Utan det skapar det maskulina mer problem än lösningar. Varför drar vi oss så för att möta det feminina inom oss? För det första kommer vi oundvikligen i kontakt med det som vi försökt dölja inom oss, och när vi väl tagit oss förbi det blir både livskraften och passionen mer framträdande. Det kan te sig väldigt skrämmande och okontrollerbart för den som spenderat hela sitt liv med att kontrollera sig själv och andra. Men den frihet som uppstår när man är i balans gör att det på alla plan är värt att möta det som skrämmer en. För det andra är vår tids största hemlighet att vi de facto förändrar vår yttre värd när vi skapar balans inom vår egen. En individ i balans skapar en värld i balans. Inte konstigt att det finns de som vill hålla det hemligt, eller hur?” Föreläsaren gav upp ett skratt som var svårt att motstå. Vera tänkte att det var lustigt hur man påverkar varandra i en så här stor grupp. Alla skrattade och de flesta kanske 17
bara för att föreläsaren gjorde det. Inget fel i det och Vera skrattade själv med. Efter ett tag fortsatte föreläsaren: ”Om ni visste hur mycket energi vi lägger på att hålla oss själva nere! Hur mycket kraft vi använder för att begränsa oss, tänka negativa tankar om oss själva och för att behålla ett destruktivt leverne. Jag tycker det är dags att vi slutar med det! Det finns dock ingen ledare, ingen religion eller någon annan form av rörelse som kan hjälpa oss. Var och en måste våga ta sina egna steg. För att ta reda på om detta är någonting för dig kan du fråga dig själv om du är nöjd med världen som den ser ut? Om du vill utvecklas som människa? Om du vill komma så nära dig själv att du aldrig behöver tveka över vem du är och varför ditt liv ser ut som det gör? Om du svarar nej på den första frågan och ja på de två sista har du tagit ett viktigt steg på en resa som kommer att förändra både dig själv och den värld du lever i. Bokstavligen!” Återigen tystande föreläsaren. Publiken var knäpptyst. Vad andra tänkte visste förstås inte Vera, men det kändes som om föreläsaren hade pratat bara med henne. Föreläsarens så allvarliga ansiktsuttryck förbyttes i ett varmt leende och en stund senare avslutade hon föreläsningen. Vera började fumla med sin jacka och av någon anledning drog hon sig för att titta på Caroline. Kanske var hon rädd att mötas av en skeptisk grimas. Men Caroline verkade lika upptagen med att ta på sig sin jacka som Vera var med att ta på sig sin. Det påminde om när man efter ett biobesök är tvungen att samla sig innan man kan öppna upp 18
för andras intryck och därför först börjar prata om vädret eller hur mörkt det har blivit. Utanför föreläsningssalen stod ett bokbord där föreläsarens bok såldes. Vera försökte dra sig ditåt men det var fler som hade samma tanke och en kö bildades snabbt framför bordet. Många ville byta några ord med föreläsaren, tacka och kanske få sin bok signerad. ”Äh, kom nu. Jag är hungrig. Boken finns säkert på biblio teket, du kan låna den i stället.” Caroline krokade Veras arm och drog i väg med henne. Jo, det hade hon ju rätt i. Vera slog boken ur hågen för tillfället och tänkte att det hade varit en inspirerande föreläsning, och det räckte. f Natten efter föreläsningen hade Vera en underlig dröm. Den utspelade sig i en lägenhet där hon en gång hade bott. Hon hade suttit uppkrupen i en soffa tittandes på tv. Programmet var någon sorts show och just nu handlade det om en ganska stor kvinna som tydligen blivit kraftigt misshandlad. En speakerröst berättade att den skadade kvinnan tillhörde en grupp häxor och att hon där hade någon form av ledarroll. Helt utan förvarning förändrades kvinnans skepnad och hon blev till en utomjordning. Hennes huvud var på något sätt vridet ur led och hela hon såg ut att vara gjord av silver. Med på scenen fanns en annan kvinna som såg förhållandevis normal ut, förutom att hon hade tatuerade streck 19
längs hela halsen. Speakerrösten förklarade vänligt nog att kvinnan var en healer som skulle hjälpa den skadade kvinnan/utomjordningen. Healern satte sig mitt emot utomjordingen. Hon tog hennes händer och nedkallade gudinnan Isis. Gudinnan kom och gick från utomjordingens hjässa ner i resten av kroppen. Simsalabim, utomjordningen blev återigen människa och det var tydligt att hon hade blivit återställd. En ljusformation svävade nu genom rummet och gick rakt in i henne. Kvinnan som precis varit en utomjording var nu fylld av ljus. Vera, som vid det här laget visserligen satt spikrakt upp i sin soffa, var väldigt skeptisk. Hon tänkte att om det nu går till så här, måste de då göra en så överdriven show av det, med utomjordingar och förvridna huvuden? Hon tänkte, i sin dröm, att om de ville att hon skulle fortsätta titta måste de allt sansa sig lite. Med ett ryck satte sig Vera upp i sängen. Hennes hjärta dunkade och hon hade ett enormt tryck över bröstet. Vad var det här för en dröm? Nog för att hon hade drömt underligt förr, men inte alls som det här. Trots att hon hade sett allting på avstånd i drömmen och dessutom varit ganska distanserad, kände hon sig väldigt drabbad. Utomjordingar, healers, en gudinna vid namn Isis … Om hon precis hade sett en fantasyfilm hade hon kanske förstått, men den här drömmen var annorlunda. Vera gick upp och drack ett glas vatten och för säkerhets skull tittade hon sig i spegeln, utifall hon hade blivit en 20
utomjording. Men hon sĂĽg ut som vanligt. Tack fĂśr det! Det tog en stund innan hon somnade, men sedan sov hon gott.
21
Om att hitta kärleken till sig själv efter en skilsmässa Veras liv är bra. Skilsmässan var smärtfri, jobbet är toppen, barnen har det bra och även om det är tråkigt de veckor de är hos sin pappa är hon tillfreds med livet. Eller? Någonting inom henne pockar på uppmärksamhet och när hon under en föreläsning ställs inför frågan vad det skulle innebära att på djupet älska sig själv, känner Vera att hon är tvungen att hitta svaret på den frågan. Tillsammans med några vänner, föreläsaren och en bok låter hon funderingarna leda henne in på helt nya vägar och inget blir riktigt som förut.
lee seger books and art