9789186587215

Arthur Dent har en riktigt dålig dag, redan innan Jorden förstörs för att göra plats åt en intergalaktisk motorväg. Och efter det blir det bara värre …

Sekunder innan Jorden sprängs i småbitar räddas Arthur av Ford Prefect. Tillsammans sätter de upp tummen och med endast en handduk, en liten gul fisk och en bok i sitt bagage ger de sig ut på en fantastisk resa genom universum.

Lyckligtvis är fisken rätt bra på språk och boken, Liftarens Guide till Galaxen, är till stor hjälp …

ISBN 978-91-86587-21-5

LIFTARENS GUIDE

www.pontopocket.se

TILL GALAXEN

Douglas Adams kultklassiker utmanar logiken, förvränger tid och rum och är väldigt, väldigt rolig.

DOUGLAS ADAMS

LIFTARENS GUIDE TILL GALAXEN

DOUGLAS ADAMS

LIFTARENS GUIDE TILL

GALAXEN

”Packa din handduk och njut av färden!”

Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen nånsin tagit notis om.

Kretsande kring denna, på ett avstånd av ungefär 150 miljoner kilometer, befinner sig en synnerligen obetydlig liten blågrön planet, vilkens ap‑baserade livsformer är så osannolikt primitiva att dom anser att digitalur är nånting att komma med.

Denna planet har – eller rättare sagt hade – ett problem, nämligen följande: dom flesta av dess innevånare var olyckliga större delen av sin tid. Många lösningar på detta problem blev föreslagna, men de flesta handlade på ett eller annat sätt om cirkulationen av små gröna papperslappar, vilket var märkligt eftersom det på det hela taget inte var dom små gröna papperslapparna som var olyckliga.

På detta sätt kvarstod problemet; många av innevånarna var elaka, och dom flesta var det synd om, även dom som hade digi­ talur.

Många blev alltmer övertygade om att dom hade begått sitt första stora misstag redan den gången dom klättrade ner ur träden. Och andra sade att även detta med träden hade varit en dålig idé; dom skulle ha stannat i havet hela bunten.

Och så, en torsdag, nästan tvåtusen år efter det att en man hade blivit fastspikad vid ett träd för att han antytt hur trevligt det vore om alla kunde vara lite snälla mot varann som omväxling, satt en flicka alldeles för sig själv på ett kafé i Rickmansworth och insåg plötsligt vad det var som hade blivit så fel hela tiden, och äntligen



visste hon hur man kunde förvandla denna planet till ett fint och bra ställe att leva på. Den här gången stämde det, det skulle fungera och ingen skulle behöva bli fastspikad på nånting.

Men innan hon hann gå till en telefon och berätta det för någon inträffade olyckligtvis en fruktansvärd och dum katastrof, och idén gick för alltid förlorad.

Den här historien handlar inte om henne.

Det är istället historien om den fruktansvärda och dumma ka‑ tastrofen och några av dess konsekvenser.

Detta är också historien om en bok, en bok med titeln Liftarens Guide till Galaxen – en bok som inte publicerats på Jorden och som ingen jordbo, före den fruktansvärda katastrofen, vare sig läst eller hört talas om.

I vilket fall är det en synnerligen märklig bok.

Ja, troligen är det den märkligaste bok som någonsin publicerats av något av de stora förlagen på Ursa Minor – som heller aldrig någon jordinnevånare hört talas om.

Det är inte bara en mycket märklig bok, den har också haft stora framgångar – blivit mer populär än Den Himmelska Husmoderns Alltiallo, mer såld än 53 Tips för Tyngdlösa och mer omdebatterad än Oolon Colluphids trilogi av filosofiska kvartersbomber: När Gud Gjorde Bort Sig, Ytterligare Några av Guds Klavertramp och Vem i Hela Friden är Gud Egentligen?

I många av de mera avspända civilisationerna på galaxens yttersta östra kant har Liftarens Guide redan ersatt den stora Encyklopedia Galactica som standardverket när det gäller kunskap och visdom. Även om mycket är utelämnat och mycket är av tvivelaktigt värde eller i vilket fall uppåt väggarna fel, har den nämligen två viktiga fördelar jämfört med det äldre och mera snusförnuftiga verket.

För det första är den lite billigare. För det andra kan man läsa orden TA DET LUGNT skrivna med stora vänliga bokstäver på omslaget.

Men historien om denna fruktansvärda och dumma torsdag,



historien om dess egendomliga konsekvenser, och historien om hur dessa konsekvenser på ett oupplösligt sätt är förenade med denna märkliga bok, börjar mycket stillsamt.

Den börjar med ett hus.



Kapitel 1 Huset stod på en liten sluttning alldeles i utkanten av samhället.

Det låg för sig själv med en vid utsikt över en stor del av West Countrys jordbruksbygder. Det var verkligen ingenting särskilt med detta hus – det var omkring tretti år gammalt, fyrkantigt och liksom hoptryckt, byggt i tegel och med fyra fönster på framsidan, alla av en storlek eller ett format som på det ena eller det andra sättet helt undgick att tilltala en betraktare.

Den enda människa som hade någon som helst känsla för detta hus var Arthur Dent, och enda anledningen till det var att han råkade bo där. Han hade bott där i nästan tre år, ända sen han flyttade från London, därför att London gjorde honom nervös och grinig. Han var också omkring tretti, lång och mörk och aldrig helt tillfreds med sig själv. Det som brukade plåga honom mest var att folk alltid brukade fråga honom varför han såg så plågad ut. Han arbetade på den lokala radiostationen. Detta, brukade han säja till sina vänner, var betydligt intressantare än dom trodde att det var. Och det var det också – dom flesta han kände jobbade med reklam.

På onsdagskvällen hade det regnat häftigt, gången var våt och lerig, men torsdag morgon lyste solen starkt och klart på Arthur Dents hus för – skulle det visa sig – sista gången. Ännu i denna stund hade Arthur inte fått klart för sig att kommunen hade för avsikt att riva hans hus och bygga en motor­led där istället.



Torsdag morgon klockan åtta mådde inte Arthur så särskilt bra.

Han vaknade omtöcknad, klev upp, gick omtöcknad omkring i sitt rum, öppnade ett fönster, fick syn på en bulldozer, hittade sina tofflor och släpade sig ut i badrummet för att tvätta sig.

Lite tandkräm på borsten – sådärja. Och så borsta.

Rakspegeln pekade mot taket. Han rättade till den och fick se en skymt av ännu en bulldozer genom badrumsfönstret. När spegeln kommit rätt såg han sin egen skäggstubb. Han rakade av den, tvättade sig, torkade sig och traskade iväg mot köket för att hitta nånting trevligt att stoppa i munnen.

Kastrullen, kontakten, kylskåpet, mjölken, kaffet. Gäsp.

Ordet bulldozer gled genom hans huvud för ett ögonblick och försökte få något slags fäste.

Bulldozern utanför köksfönstret var en stor sak.

Han stirrade på den.

Den är gul, tänkte han, och gick tillbaks till sovrummet för att klä sig.

När han gick förbi badrummet stannade han för att dricka ett glas vatten, och därefter ett till. Han började misstänka att han hade baksmälla. Varför skulle han ha baksmälla? Hade han möjligen druckit igår kväll? Antagligen hade han gjort det. Han såg någonting i badrumsspegeln. Gul, tänkte han och traskade vidare till sovrummet.

Han stannade till och tänkte. Puben, tänkte han. Ja jävlar, puben. Han mindes vagt att han hade varit förbannad. Det var om nånting som var viktigt. Han hade pratat med folk om det, pratat länge och väl, misstänkte han. Uttråkade miner var hans tydligaste minne av kvällen. Det var nånting om en ny motorled som han just fått höra om. Den hade varit på gång i månader men ingen tycktes känna till det. Löjligt. Han tog en klunk vatten. Det skulle ordna sig, bestämde han. Ingen ville ha en motorled där. Kommunen hade inget stöd för nånting sånt. Det skulle ordna sig.

Men en jävla baksmälla hade den skaffat honom i alla fall. Han



tittade sig i spegeln. Räckte ut tungan. Gul, tänkte han. Ordet gul gled genom hans huvud och försökte hitta ett fäste.

Femton sekunder senare var han utanför huset och låg på marken framför en stor bulldozer som kom körande uppför hans trädgårdsgång.

Mr L. Prosser var, som man säjer, inte mer än en människa. Med andra ord var han en kolbaserad tvåbent livsform med sina rötter i apsläktet. Vidare var han fyrtio år, fet och pussig och i kommunal tjänst. Märkligt nog, men det visste han inte, var han ättling i rakt nedstigande led till Djingis Khan, även om mellanliggande generationer och rasblandningar hade mixtrat till hans gener så att inga tydliga mongoliska drag fanns kvar. De enda spåren hos Mr L. Prosser av hans mäktige förfader var det kraftigt markerade bukpartiet och en viss förkärlek för små pälsmössor.

Han var knappast en stor krigare; i själva verket var han en nervös och ängslig person. Idag var han mer nervös och ängslig än vanligt eftersom någonting gått helt snett med jobbet, som var att se till att Arthur Dents hus röjts ur vägen innan dagen var slut.

– Lägg av med det där nu, mr Dent, sa han. Ni har ingenting att hämta här. Man kan inte ligga framför en bulldozer i evighet.

Han försökte få sina ögon att skjuta vilda blixtar, men det kom liksom ingenting ur dom.

Arthur låg i leran och skvätte på honom.

– Kom an bara, sa han. Vi får se vem som rostar först.

– Ni kommer att bli tvungen att acceptera detta, sa mr Prosser och snurrade pälsmössan runt på sitt huvud, denna motorled måste byggas och den ska byggas!

– Första gången jag hör talas om den, sa Arthur, varför måste den byggas?

Mr Prosser hötte med fingret åt honom en stund. Sen slutade han och stoppade undan fingret.

– Vad menar ni med det? Varför den ska byggas? Det ska bli



en motorled. Motorleder är till för att byggas!

Motorleder är anordningar som gör det möjligt för somliga människor att mycket fort ta sig från punkt A till punkt B, medan andra människor kan ta sig mycket fort från punkt B till punkt A. Människor som bor vid punkt C, som är en punkt mitt emellan punkt A och punkt B, råkar ofta in i grubblerier över vad det är som är så fantastiskt med punkt A eftersom så många människor från punkt B nödvändigtvis måste dit, och vad det är som är så fantastiskt med punkt B eftersom så många människor från punkt A till varje pris måste dit. Dom önskar ofta att folk en gång för alla kunde bestämma sig för var fan dom vill vara nånstans.

Mr Prosser önskade att han vore vid punkt D. Punkt D var ingen särskild punkt, det var bara vilken punkt som helst mycket långt från punkterna A, B och C. Han skulle ha en trevlig liten stuga vid punkt D med yxor över dörren, och sen skulle han tillbringa många trevliga stunder på punkt E, som skulle vara den pub som låg närmast punkt D. Hans fru ville förstås ha klangrosor över dörren, men han ville ha yxor. Han visste inte varför – han tyckte bara så mycket om yxor. Maskinförarnas hånfulla leenden fick honom att rodna.

Han flyttade sin kroppstyngd från den ena foten till den andra, men det var lika obekvämt på bägge. Uppenbarligen hade någon visat prov på en hjärtskärande inkompetens, och han hoppades bara att det för Guds skull inte var han.

Mr Prosser sa: Ni hade lagliga möjligheter att komma med förslag eller att protestera före bevärstidens utgång.

– Besvärstiden? skrek Arthur. Vilken besvärstid? Första gången jag fick höra talas om det var igår, när en arbetare kom till mitt hus. Jag frågade om han kommit för att tvätta fönstren, men han sa att nä, han hade kommit för att riva huset. Det sa han inte med detsamma förstås. O nej då. Först torkade han av några fönster och krävde mig på en hundring. Sen sa han det.

– Men mr Dent. Planerna har funnits tillgängliga på plane-



ringskontoret de senaste nio månaderna.

– Visst. Så fort jag fått veta om det gick jag raka vägen för att få se dom, igår eftermiddag. Ni hade inte direkt ansträngt er för att få uppmärksamhet kring dom, eller hur? Jag menar, i stil med att säja det till nån, eller så?

– Men planerna fanns utställda …

– Utställda? Jag blev tvungen att gå ner i källaren för att få se dom.

– Där ligger utställningsavdelningen.

– Jag var tvungen att ha med mig en fackla.

– Det var väl fel på lyset.

– Det var fel på trappan också. Den var borta.

– Men ni hittade planerna, eller hur?

– Jotack, dom fanns utställda längst ner i ett låst arkivskåp som var inställt i en före detta toalett, med en skylt på dörren där det stod Varning för leoparden.

Ett moln passerade över dom. Det kastade en skugga på Arthur Dent där han låg och lutade sig på armbågen i den kalla och kladdiga leran. Det kastade sin skugga på Arthur Dents hus. Mr Prosser såg på det och rynkade ögonbrynen.

– Det ser inte ut att vara något särskilt trevligt hus, sa han.

– Jag är ledsen, men jag råkar tycka om det.

– Ni kommer att tycka om motorleden också.

– Håll käften, sa Arthur Dent. Håll käften och försvinn, och ta er förbannade motorled med er. Ni har opinionen emot er, och det vet ni.

Mr Prossers mun öppnades och stängdes några gånger, medan hans hjärna hemsöktes av oförklarliga men ytterst tilltalande visioner av Arthur Dents hus kringvärvt av lågor och Arthur Dent själv springande bort från den rykande ruinen med minst tre kraftiga spjut stickande ut ur ryggen. Mr Prosser besvärades ofta av sådana visioner, och dom gjorde honom mycket nervös. Han kom av sig för ett ögonblick, sen samlade han ihop sig.



– Mr Dent, sa han.

– Jamen goddag. Vad var det nu då? sa Arthur.

– Lite information bara. Har ni någon aning om hur stor skada det kommer att bli på den där bulldozern om jag helt enkelt låter den rulla över er?

– Hur stor? undrade Arthur.

– Ingen som helst, sa mr Prosser och stormade bort, synnerligen brydd över varför hela hans huvud var fullt av långhåriga beridna krigare som alla skrek åt honom.

Som genom en tillfällighet var ingen som helst också en exakt beskrivning av hur stor aning apsläktingen Arthur Dent hade om att en av hans bästa vänner inte alls var släkt med aporna, utan istället kom från en mindre planet någonstans i närheten av Betelgeuse och inte från Guildford som han brukade påstå.

Detta hade Arthur Dent aldrig någonsin anat.

Denne vän hade kommit till planeten Jorden ungefär femton år tidigare och hade jobbat hårt på att smälta in i jordsamhället.

Och man måste säja att det hade gått skapligt. Så hade han till exempel i femton års tid påstått sig vara arbetslös skådespelare – en väl vald alias.

Ett misstag hade han trots allt gjort. Slarv med dom förberedande undersökningarna hade fått honom att välja det något iögonenfallande namnet Ford Prefect.

Han var inte uppseendeväckande lång. Han såg bra ut, men inte för bra. Håret var stripigt och rödblont och bakåtkammat.

Huden i ansiktet tycktes strama åt bakåt. Det var någonting som var lite fel med honom men det var svårt att säga vad det var.

Kanske det var att hans ögon inte blinkade tillräckligt ofta, så att ögonen istället började rinna på den som stod och pratade med honom. Kanske det var att hans leende var en aning för brett, så att man fick en känsla av att han tänkte bita en i strupen.

Dom flesta av hans vänner på Jorden såg honom som en ex-



centriker, ofarlig för all del – en tämligen oregerlig fylltratt med vissa egendomliga vanor. Till exempel brukade han dyka upp objuden på universitetsparties, supa ner sig ordentligt och därefter sätta igång med att göra livet surt för första bästa stjärnfysiker han kunde få tag i, ända tills han blev utslängd.

Ibland kunde han gripas av märkliga stämningar och stirra som hypnotiserad mot himlen tills någon frågade vad han höll på med. Då brukade han liksom rycka till och se skyldig ut för ett ögonblick, så smilade han upp sig igen.

– Åh, jag tittar bara efter flygande tefat, brukade han skämta, och alla skrattade och frågade vilken sorts tefat han tittade efter.

– Gröna, brukade han svara med ett knepigt leende, skratta ett vansinnigt skratt och så rusa in på närmaste bar och hämningslöst köpa drinkar åt sig själv och alla som satt omkring.

Sådana kvällar brukade sluta illa. Ford brukade hälla i sig whisky till oigenkännlighet, krypa ihop i ett hörn med någon flicka och förklara för henne med sluddrig röst att faktiskt så spelade färgen på dom flygande tefaten ingen större roll.

När han sedan vinglade iväg halvt paralyserad längs nattliga gator brukade han fråga alla patrullerande konstaplar efter vägen till Betelgeuse. Svaret brukade oftast bli ungefär: Kanske att ni skulle ta och knalla hem nu?

– Det är ju det jag försöker, det är ju det jag försöker, var vad Ford oföränderligt svarade vid dessa tillfällen.

Vad han i själva verket så desperat stirrade efter på himlen var vilket slags flygande tefat som helst. Anledningen till att han sa grönt var bara att grönt var den traditionella färgen på rymdfarkoster från den betelgeusiska handelsflottan.

Ford Prefect var mycket angelägen om att vilket flygande tefat som helst skulle dyka upp. Femton år är nämligen en mycket lång tid var man än råkar sitta fast, och särskilt på ett så fasansfullt tråkigt ställe som Jorden.

Ford önskade att det skulle komma ett flygande tefat snart.



Han visste hur man vinkar ner dom och får lift med dom. Han visste hur man får se Universums Underverk för mindre än trettio altairiska dollar om dagen.

I själva verket var Ford Prefect en resande faktasamlare för det enastående bokverket Liftarens Guide till Galaxen.

Människor är mycket anpassliga till sin natur, och vid lunchtid hade livet i dom omedelbara omgivningarna av Arthur Dents hus glidit in i nya, trygga banor. Arthurs roll var att ligga och plaska i geggamojan och då och då skicka efter sin advokat, sin mamma eller en god bok. Mr Prossers roll var att gå på Arthur med ständigt nya små vinklar på det hela, som till exempel för‑det‑allmänna‑bästa‑snacket, eller framstegssnacket eller dom‑rev‑mitt‑hus-också‑och‑det‑var‑inte‑mer‑med‑det‑snacket och diverse andra hot och övertalningsförsök. Och det var bulldozerförarnas roll att drälla omkring och dricka kaffe och trixa med avtalsbestämmelserna för att se om det gick att utvinna ekonomiska fördelar ur det uppkomna läget. Jorden fortsatte långsamt vidare i sin dagliga bana.

Solen torkade långsamt ut leran som Arthur låg i. Nu föll en skugga över honom igen.

– Hallå, Arthur, sa skuggan.

Arthur såg upp och kisade mot solen. Till hans förvåning var det Ford Prefect som stod lutad över honom.

– Ford! Tjänare, hur är läget?

– Bra, sa Ford. Är du upptagen med nåt särskilt just nu?

– Om jag är upptagen? sa Arthur. Nä, jag har bara en massa bulldozers och saker som jag måste ligga framför eftersom dom tänker riva mitt hus om jag inte gör det, men bortsett från det … nä, inget särskilt, hurså?

Ironi är någonting okänt på Betelgeuse och Ford Prefect brukade aldrig lägga märke till sånt om han inte koncentrerade sig.

Han sa: Bra. Kan vi gå nånstans och prata?



– Vadå? sa Arthur.

För ett ögonblick tycktes Ford helt glömma bort honom, för att istället stirra krampaktigt mot himlen ungefär som en kanin som väntar på att bli överkörd av en bil. Så hukade han sig plötsligt ner bredvid Arthur.

– Vi måste prata, sa han enträget.

– Okej, sa Arthur. Prata på!

– Och dricka, sa Ford. Det är ytterst viktigt att vi pratar och dricker. Nu. Vi går till puben nere i byn.

Han tittade mot himlen igen, nervöst som om han väntade på nånting.

– Vänta lite, fattar du inte? skrek Arthur. Han pekade på Prosser. Den där mannen tänker riva mitt hus!

Ford gav honom en förvånad blick.

– Men kan han inte göra det medan du är borta? undrade han.

– Men jag vill ju inte att han ska göra det!

– Åh!

– Vad är det med dej, Ford? sa Arthur.

– Ingenting. Det är inget fel. Hör på mej nu. Jag tänker berätta en sak för dej. Det viktigaste du har fått höra i hela ditt liv.

Det vill jag göra nu och jag vill göra det i baren på Hästen och Stallknekten.

– Men varför?

– För du kommer att behöva nånting verkligt starkt att dricka.

Ford stirrade på Arthur, och Arthur märkte till sin förvåning att hans vilja började svikta. Han kunde inte veta att detta berodde på att Ford var mycket skicklig i en dryckeslek som han lärt sig i rymdhamnarna vid madranitgruvfälten i Orion Betas stjärnsystem.

Denna lek var ganska lik en lek som fanns på Jorden och som kallades Indisk brottning. Den brukade gå till så här: Två tävlande sitter på varsin sida om ett bord med varsitt glas framför sig. Mellan dom placerar man en flaska Janx Spirit



(den sort som gjorts odödlig i den gamla gruvarbetarsången från Orion: Nej fyll inte mitt glas med Gammal Janx Spirit / Nej inte ett glas till Gammal Janx Spirit / För huvet trillar av / Och tungan får skav / Min kropp blir så skör / Och jag kanske dör / Häll i ännu ett glas Gammal Janx Spirit).

Båda de tävlande ska sen koncentrera sin vilja på flaskan och försöka välta den och fylla sprit i motståndarens glas, som denne då måste dricka ur. Därefter fylls flaskan på nytt och leken börjar om på nytt. Och på nytt.

Den som en gång börjat förlora kommer troligen att fortsätta förlora, eftersom en av de mera triviala effekterna av Janx Spirit är att bryta ner den telepatiska förmågan.

Så snart en viss förutbestämd mängd konsumerats måste förloraren som straff utföra en handling, ofta av obscent biologisk karaktär.

Ford Prefect spelade vanligtvis för att förlora.

Ford spände ögonen i Arthur, som just hade börjat känna att han nog ville gå till Hästen och Stallknekten, när allt kom omkring.

– Men hur ska det gå med mitt hus? sa han svårmodigt.

Ford kastade en blick bort mot mr Prosser, och plötsligt flög en illvillig tanke genom hans huvud.

– Han vill alltså riva ditt hus?

– Ja, han ska bygga en …

– Och det kan han inte så länge du ligger framför bull­dozern?

– Ja, och …

– Vi ska nog kunna komma överens, sa Ford. Ursäkta mig …! ropade han.

Mr Prosser (som befann sig mitt i en dispyt med en talesman för bulldozerförarna om huruvida Arthur Dent utgjorde en mental hälsorisk eller ej, och i så fall vilka tariffer som skulle tillämpas) vände sig om. Han blev överraskad och en aning bestört över att Arthur hade fått förstärkning.



– Ja? Hur var det? ropade han. Har mr Dent tagit sitt förnuft till fånga än?

– Kan vi för ögonblicket utgå ifrån att han inte har det? svarade Ford.

– Jaha, och i så fall … ? suckade mr Prosser.

– Kan vi också utgå ifrån, som ett antagande, att han avser att stanna här hela dagen? sa Ford.

– Nå?

– Ska ni och ert manskap i så fall stå här och hänga hela dagen utan att uträtta någonting?

– Det är möjligt, det är möjligt.

– Nå, om ni alltså har tänkt göra det i vilket fall, så behöver ni ju knappast ha honom liggande här hela tiden, eller hur?

– Vad för slag?

– Ni behöver ju faktiskt inte ha honom här. Mr Prosser tänkte över saken.

– Näej, i och för sig inte …, sa han, inte precis behöver …

Prosser började känna sig orolig. Han kände att någonstans, hos nån av dom, var det nånting som liksom skevade lite.

Ford sa: Så att om ni helt enkelt bara utgår från att han faktiskt är här, kanske han och jag kan slinka iväg ner till puben på en halvtimme. Hur låter det?

Mr Prosser tyckte att det lät vrickat till etthundra procent.

– Det låter ju helt vettigt, sa han med ett mycket övertygande tonfall, han bara undrade vem det var han försökte övertyga.

– Och om ni själv skulle vilja sticka iväg och hälla i er nånting senare, sa Ford, så ska vi alltid ställa upp på samma sätt.

– Tack så mycket, sa mr Prosser som inte längre visste hur man spelade det här spelet. Tack så hemskt mycket, det var vänligt …

Han rynkade pannan, så log han, så försökte han göra båda delarna samtidigt, misslyckades, tog tag i sin pälsmössa och började snurra den runt runt på huvudet, men ganska ryckigt. Han förmodade för enkelhetens skull att han hade vunnit.



– Så, fortsatte Ford Prefect, om ni då bara vill komma hit och ligga här.

– Va? sa mr Prosser.

– Åh, jag är ledsen om jag kanske har varit oklar, sa Ford.

Någon måste väl ligga framför maskinerna, eller hur? Annars är det ju ingenting som hindrar dom från att köra rakt in i mr Dents hus.

– Va? sa mr Prosser igen.

– Det är mycket enkelt, sa Ford. Min klient, mr Dent här, säjer att han reser sig upp ur leran på det enda villkoret att ni kommer och tar över den tomma platsen.

– Vad snackar du om, sa Arthur, men Ford puttade till honom med foten för att han skulle vara tyst.

– Ni vill, sa Prosser och försökte formulera denna nya tanke för sig själv, att jag ska komma och ligga där …

– Ja. – Framför bulldozern?

– Ja – Istället för mr Dent?

– Ja. – I leran?

– Som ni säjer, i leran.

Så snart mr Prosser insett att det var han som trots allt i varje avseende förlorat spelet, var det som om en tyngd hade lyfts från hans axlar: det kändes som att komma hem. Han suckade.

– Och i gengäld kommer ni att ta med er mr Dent ner till puben?

– Just så, sa Ford. Exakt.

Mr Prosser tog nervöst några steg framåt och stannade.

– Lova det? sa han.

– Jag lovar, sa Ford. Han vände sig till Arthur.

– Kom, sa han. Stig upp och låt honom lägga sig ner. Arthur reste sig, han kände sig som i en dröm.



Ford vinkade fram Prosser, som otympligt och med en sorgsen min satte sig ner i leran. Det kändes som om hela hans liv var någon slags dröm och han undrade bara vems dröm det var, och om den som eventuellt hade den kunde uppskatta den. Leran slöt sig runt hans armar och ryggslut och trängde in i skorna.

Ford såg allvarligt på honom.

– Och här rivs väl inga hus i smyg medan mr Dent är borta, eller hur?

– Denna tanke, morrade mr Prosser dovt, medan han lade sig tillrätta, hade inte ens börjat fundera på möjligheten av att dyka upp i min hjärna.

Han såg representanten för bulldozerförarnas fackförening närma sig och han lät sitt huvud sjunka tillbaka och slöt ögonen.

Han försökte bringa ordning i leden bland dom argument som nu skulle bevisa att han inte själv utgjorde en mental hälsorisk.

Han var inte så säker på detta – hela hans huvud var liksom fullt av stridslarm, hästar, rök och blodstänk. Så var det alltid när han kände sig eländig eller nedtryckt, och han hade aldrig kunnat förklara det för sig själv. I en högre dimension som vi inte vet nånting om vrålade den mäktige Khan av raseri, men mr Prosser bara darrade och gnällde lite grand. Han kände hur det började komma små vattendroppar bakom ögonlocken. Byråkratiska övergrepp, arga män liggande i leran, mystiska främlingar som kom med oförklarliga förödmjukelser och en hord av små krigare till häst som skrattade åt honom inne i huvudet – vilken dag!

Vilken dag. Ford Prefect visste att det inte var värt så mycket som två ruttna blåbär att kunna rädda Arthur Dents hus nu längre.

Men Arthur var fortfarande mycket bekymrad.

– Kan vi lita på honom? sa han.

– Själv skulle jag lita på honom intill världens ände, sa Ford.

– Visst, sa Arthur. Och hur långt är det dit?

– Cirka tolv minuter härifrån, sa Ford. Kom, jag vill ha en öl.



Arthur Dent har en riktigt dålig dag, redan innan Jorden förstörs för att göra plats åt en intergalaktisk motorväg. Och efter det blir det bara värre …

Sekunder innan Jorden sprängs i småbitar räddas Arthur av Ford Prefect. Tillsammans sätter de upp tummen och med endast en handduk, en liten gul fisk och en bok i sitt bagage ger de sig ut på en fantastisk resa genom universum.

Lyckligtvis är fisken rätt bra på språk och boken, Liftarens Guide till Galaxen, är till stor hjälp …

ISBN 978-91-86587-21-5

LIFTARENS GUIDE

www.pontopocket.se

TILL GALAXEN

Douglas Adams kultklassiker utmanar logiken, förvränger tid och rum och är väldigt, väldigt rolig.

DOUGLAS ADAMS

LIFTARENS GUIDE TILL GALAXEN

DOUGLAS ADAMS

LIFTARENS GUIDE TILL

GALAXEN

”Packa din handduk och njut av färden!”