UPPDRAG SUDAN är en personlig skildring av hur det är att vara biståndsarbetare i Sudan och av landet och människorna som lever där. Det är en berättelse om den viktiga tron på en bättre värld, men också om hur ont det gör att inse att ens drömmar är naiva.
NATALIE GERAMI UPPDRAG SUDAN
fotograf: kim naylor
Natalie Gerami är född 1979 och bor idag i Stockholm. Hon har besökt nära 150 länder, har ett eget företag som anordnar äventyrsresor och arbetar parallellt med bistånd. Just nu arbetar hon med demokrati och barnrätts frågor och reser jorden runt för att utbilda flickor som är i riskzonen eller som har utsatts för barnsexhandel. Uppdrag Sudan – min tid med Läkare utan gränser är hennes första bok.
Logistiker i fält för Läkare utan gränser. Natalie Gerami vill göra världen mer rättvis och fly den meningslöshet hon känner hemma. Väl på plats blir allt svårare än hon tänkt sig: Att arbeta i ett fattigt och konfliktdrabbat land, i en p atriarkal kultur, i en vardag fylld av evakueringar, hot och våld. 50 000 barn måste vaccineras på bara tre veckor. Regn säsongen är nära och med den kommer koleran. Trots att människor svälter och är allvarligt sjuka går tid och energi till fel saker. Brist på struktur och inkom petenta chefer står i vägen för det arbete som kan rädda liv. Mellan och inom de olika hjälporganisationerna pågår dessutom en daglig kamp om de biståndsresurser som är alltför små. Samtidigt som Natalie försöker utföra sitt uppdrag kämpar hon med minnen från förr. I en tillvaro där lidande och sorg är lika självklara ingredienser som lycka och glädje, börjar hon omvärdera livet och vad som egentligen är viktigt.
NATALIE GERAMI
UPPDRAG SUDAN Min tid med Läkare utan gränser
Utdrag ur boken : ”Jag skäms när soptippens barn kommer närmare och jag reagerar med att rygga tillbaka. Jag skäms över att jag inte kan hålla tillbaka mina tankar. Barnen är så smutsiga. Jag vill inte att de rör mig. Jag tittar på deras feta, toviga hår som kryllar av insekter, flugorna som är som en andra hud. Deras nakna, gravt undernärda, illaluktande kroppar. De verkar inte ta någon notis om mitt avståndstagande. De kanske inte ens märker det. Eller så är de vana. Jag står där med stövlar till knäna, kläder som täcker hela min kropp, en scarf över näsa och mun och gummihandskar upp till armbågarna när jag öser ur soptunnorna. Jag skyddar mig från samma massa som barnen någon minut senare kastar sig över och äter av.”
I S B N 9 7 8 - 9 1 -7 0 3 7-7 14 - 3
www.ordfrontforlag.se
Gerami-Sudan-Original-Skyddsomslag-131112.indd Alla sidor
2013-11-12 10:19
NATALIE GERAMI
UPPDRAG SUDAN MIN TID MED LÄKARE UTAN GRÄNSER
ORDFRONT STOCKHOLM 2014
Natalie Gerami: Uppdrag Sudan Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfrontforlag.se forlaget@ordfrontforlag.se © Natalie Gerami 2014 Omslag: Conny Lindström Grafisk form: Eva Jais-Nielsen Författarporträtt: Kim Naylor Satt med: Chronicle Text, Gotham Narrow och Senitel Tryck: Scandbook, Falun 2014 ISBN: 978-91-7037-714-3
Innehåll Förord 7 Ut i fält 8 Inte vad jag väntat mig 16 Khawaja på plats 35 Leda och ledas 45 Till sängs 65 Sudan och jag 72 Hur räddar man 50 000 barn? 83 Kirra kirra? Charri! 95 Hotade till livet 102 Mördade på organisationens mark 115 »Det är Magnus, Natalie. Magnus är död.« 122 Juba-fatigue 130 Sudan är det sista stoppet före helvetet 140 Hålla modet uppe 146 Vad är lycka? 156 Inget jävla mirakel 166 Att möta Gud 183 Källan till liv och död 189 Inshallah 203 I maktens korridorer 211 Odongo och Odonga 221 Nerverna utanpå 230 Snaran dras åt 240 Khalas 248 Epilog 254
Tack till Mathias E för att du fick mig att våga Erik G för alla kloka råd och allt stöd Nathalie S för konstruktiv kritik och ett givande samarbete och till min Mattias för tid, förtroende och uppmuntran
Förord Läkare utan gränser arbetar för att göra världen lite hu-
manare, lite mer rättvis och lite mindre fokuserad på gränser. När jag reste till Sudan var det med övertygelsen om att jag skulle kunna vara en del av och bidra till det. Väl på plats drabbades jag av svårigheterna som finns med att arbeta i ett fattigt och konfliktdrabbat land, i en patriarkal kultur, i ett mansdominerat yrke. För att hantera alla motgångar, och reda ut mina motstridiga känslor, skrev jag. Jag behövde något att hålla mig i när kärlek, hat, skönhet och misär kom mig in på livet, när minnen från tidigare upplevelser kom ikapp och när jag insåg att jag inte kan rädda världen. Det här är min skildring av min tid i Sudan. Det är mina upplevelser, så som jag upplevde det. Med hänsyn till de personer som förekommer i boken har vissa namn ändrats. Läkare utan gränser räddar liv och lindrar nöd inte bara i Sudan utan världen över. Därför är jag stolt över att ha fått arbeta med dem som logistiker i fält och stöttar organisationen så länge de kämpar för mål som jag tycker är viktiga. Trevlig läsning. Med värme, Natalie
7
Ut i fält Flyget går sent på kvällen. När jag tar farväl av min pojkvän
på flygplatsen känner jag mig trött och omtöcknad. Mycket motvilligt släpper jag hans hand. En sista blick genom rutan som så många gånger förr. Jag sätter mig en aning nedstämd och väntar i den för flygplatser traditionella, plastiga och hårda stolen. Jag slumrar till. När det är dags att stiga ombord har jag lite ont i ryggslutet. Jag sover hela flygresan och vaknar inte förrän planet går ner för landning. Min hand letar sig över till min pojkväns arm. En arm som inte alls känns som hans. En arm som inte är hans. Min hand rycks tillbaka. Nu är jag klarvaken. Jag mumlar ursäktande till mannen som sitter bredvid mig. Han svarar glatt att det inte alls gör något, jag kan gärna ha min hand där. Nu reagerar min kropp. Så många månader framför mig. Sverige känns redan långt bort. Jag suckar missmodigt när flygplanshjulen slår i marken. Första gången jag hörde talas om humanitära organisationer var jag ganska liten. Det var en vanlig kväll runt middagsbordet men det min pappa sa där och då påverkade mig djupt. Pappa var på väg att föra sitt glas till munnen men hejdade sig i rörelsen. Lite dröjande, nästan eftertänksamt sa han: »Jag såg en bra dokumentär på tv i går. Om det är några som verkligen gör något beundransvärt, så är det de som jobbar för Läkare utan gränser. De lämnar ett rikt och bekvämt liv för att ge sig ut i våld och misär och hjälpa andra.« Han tittade på mig när han sa det, tog en klunk hemmagjort rödvin och fortsatte att äta av sin saffranskyckling med 8 | UPPDRAG SUDAN
ris. Mamma började prata om något annat och snart var de inne i ett samtal om att gräsmattan måste klippas. »Tack för din ansökan. Tyvärr har du inte de kvalifikationer vi söker.« Så stod det i e-postmeddelandet jag fick till svar när jag sökt arbete som logistiker. Skam den som ger sig. Jag ringde upp och informerade mannen, vars namn stod längst ner i meddelandet, om att han genom att neka mig gick miste om en enorm tillgång för organisationen. Det tog skruv. Han bad mig att komma till deras kontor om en vecka. Mer fick jag inte veta. Jag trodde att jag skulle på en enkel intervju. Väl på plats fick jag veta att jag förväntades vara där hela dagen. »Hela dagen?« »Ja, i morgon också. Du har väl förberett dig?« Snart var jag mitt uppe i ett två dagar långt antagningsprov med skriftliga tester, långa intervjuer och grupparbeten. Svettigt och svårt men utmanande och roligt. De ringde redan dagen efter. Det var samma man som jag hade talat i telefon med tidigare. »Vi har ett positivt svar till dig. Du har övertygat oss.« Jag hörde på rösten att han log. »Du kommer att skickas på utbildning i Danmark.« Jag vågade knappt andas. »Och sedan?« »Tja, sedan, om allt går bra, får vi försöka hitta ett jobb åt dig som logistiker i fält.« Jag jublade. Jag stiger ut från Bryssels flygplats och tar en taxi till den adress där mitt vandrarhem ska ligga. Jag tittar ut genom fönstret på den nattsvarta stad vi åker igenom. Chauffören har luftkonditioneringen på trots att det är kyligt ute och jag huttrar mot det svala skinnsätet. Bilen rullar fram på den jämna asfalten och det enda som hörs är ett lågt susande från motorn. Jag lutar huvudet bakåt och sluter ögonen. Tänker UT I FÄLT | 9
på att jag var i Bryssel för bara några veckor sedan, under ännu en utbildning som organisationen skickat mig på. »Förberedande, praktisk utbildning för logistiker i fält.« Jag och nio killar. Jag hade varit spänd på hur jag skulle bli bemött. Det var mycket fysiskt arbete och jag fick slita för att hänga med. Tillsammans byggde vi latriner på ett stort fält och fick lära oss grunderna i att bygga och renovera förråd och hus. Vi lärde oss att rena regnvatten så att det går att dricka och hur en generator fungerar. Hur man snabbt installerar en satellittelefon om man befinner sig i en krissituation. Hur man drar kablar och ledningar och hur man inte bör göra när man drar kablar och ledningar. Vi fick lära oss att formulera mängder med olika kontrakt, avtal och överenskommelser. Dagarna hade varit späckade med ny kunskap och vi hade varit fulla av frågor och funderingar. Vi var alla lika otåliga att få komma ut i fält och övertygade om att vi snart skulle få bidra till att förbättra världen. Och här är jag nu. På väg ut i fält. Jag vill inte erkänna ens för mig själv att jag känner mig nervös och lite osäker inför det som väntar mig. Chauffören saktar in. Han stannar på en mörk gata, framför ett nedsläckt hus utan skylt. Lite undrande stiger jag ur bilen, betalar och följer bilens svarta stålsiluett med blicken tills den försvunnit runt hörnet. Jag tittar upp på det tysta huset, stegar fram till dörren och ringer på. Ingen öppnar. Dörrklockan trycks in igen och jag väntar en lång stund, men inget händer. Helst vill jag inte behöva promenera den tomma gatan ner, ensam, för att hitta en telefon eller kanske ett annat boende. Vad för slags område har jag hamnat i? Det vore typiskt om jag skulle råka ut för något innan jag ens har kommit fram. Jag slår mig ner på den vinröda resväska som jag har fått låna av mamma. Jag kan inte bestämma mig för om jag känner mig uppgiven eller övergiven. »Ska du låna den får du lova att lämna tillbaka den«, sa hon med tårar i ögonen innan jag reste. Hon ville nog bara höra ett löfte om hemkomst. Jag har ingen egen resväska. Det har alltid varit ryggsäck som gällt när jag kuskat genom konti10 | UPPDRAG SUDAN
nenterna, från plats till plats som om jag ägt världen. Var är det självförtroendet, tänker jag för mig själv, när jag som bäst behöver det? Jag sitter där på min väska ett tag. Försöker sätta mig lite bekvämare till rätta. Den är ganska praktisk att sitta på. Lite hård. Det är inte så kallt ute och inte så många timmar kvar till gryningen, funderar jag uppmuntrande och drar tröjan tätare om mig. Det är väl lika bra att vänja sig, det lär inte bli så mycket bekvämare dit jag är på väg. En kille cyklar förbi, visslandes. Jag tittar på klockan: 01.43. Jag tycker att det är konstigt att en ung pojke cyklar förbi så här dags på en öde gata. Våra blickar möts som hastigast. Så gör han en stor lov och svänger tillbaka till mig. Han stiger av och lutar sig roat mot cykeln. Först säger han något jag inte förstår. »Vad gör du här?« frågar han sedan på franska. Jag förklarar lite stapplande att jag väntar på någon. Han frågar om jag pratar engelska och jag svarar nej. Har jag ägnat tre veckor åt intensiva franskakurser, för att sedan få ett uppdrag i Sudan där engelska är allt jag behöver kunna, ska jag minsann använda franskan någon gång. Vi pratar lite grann och jag märker till min belåtenhet att jag faktiskt gör mig förstådd. När han frågar om jag vill låna hans mobiltelefon påminns jag om att jag inte vill sitta här på min hårda resväska hela natten. Jag tackar ja. Flera signaler går fram innan en gäll röst svarar. Jag förklarar att jag sitter utanför och plötsligt tänds det i huset bakom mig. En kort, rultig kvinna med rufsigt hår öppnar dörren. Hon stegar ut på gatan och överrumplar mig med en hård kram medan hon på engelska, med vad jag tror är italiensk brytning, frågar vad jag heter och hur länge jag har väntat. Utan att invänta svar berättar hon att hon har ont i sitt opererade knä och därför har tagit sömnpiller. Hon hade helt glömt bort att jag skulle komma. Hon tar inte någon notis om mitt sällskap, rättar till sin morgonrock, lyfter upp min väska och stegar tillbaka in i huset. Innan jag går in vänder jag mig om för att tacka pojken på cykeln. »Du pratar ganska bra engelska för att inte prata engelUT I FÄLT | 11
ska«, säger han skrattandes medan han börjar rulla nerför gatan. Jag ler och följer efter kvinnan in i värmen. Jag ska vara en dag på organisationens huvudkontor innan jag senare på kvällen flyger vidare mot Sudan. Jag promenerar in på kontoret och flickan i receptionen visar var jag kan sitta ner och vänta. Hon verkar stressad. När jag ser mig omkring upptäcker jag att alla som är här verkar stressade. Inte en enda person går. Samtliga småspringer eller rent av störtar förbi. Jag får vänta en ganska bra stund, vilket ger mig gott om tid att intresserat se mig omkring och försöka identifiera ett system i kaoset. Jag hör fragment av konversationer och försöker skapa mig en bild. »Krissamtal kom just in.« »... flyg går först i morgon. Vi måste skicka akutrespons tidigare än så.« Vilken plats på jorden handlar det om? Vad är det för kris som hela kontoret verkar arbeta med att försöka lösa? En kvinna rusar förbi och ber mig i farten att ha tålamod. Jag får veta att hela världen tycks vara i behov av hjälp samtidigt. I Nigeria har oroligheter blossat upp efter ett val. På Haiti saknas ett antal barn från en by där Läkare utan gränser har ett projekt och man misstänker att de har blivit kidnappade. I norra Sudan har ett stort antal människor blivit dödade i en sammandrabbning mellan två folkgrupper. I Kongo har oroligheter resulterat i att människor har tvingats fly och att en svältkatastrof därför är att vänta. Människor springer runt till höger och vänster. Till slut är det bara tre av mina sex inbokade möten som blir av och två av dessa tre hålls av någon annan än planerat. En kvinna blir uppmanad att förklara organisationens uppbyggnad för mig, och jag måste verkligen anstränga mig för att hänga med. Hon pratar snabbt, kanske är hon påverkad av den allmänna stressnivån på kontoret. »Läkare utan gränser har sektioner i 19 länder. Fem av 12 | UPPDRAG SUDAN
dessa sektioner, Frankrike, Belgien, Holland, Spanien och Schweiz, är vad som kallas operationella sektioner. Det är härifrån projekten drivs. Här beslutar man vilka insatser som är nödvändiga: när, var och hur. De fem sektionerna arbetar som individuella organisationer med egna projekt, budgetar och personalstyrkor. De övriga 14 sektionerna, där bland annat Sverige ingår, arbetar huvudsakligen med rekrytering av volontärer, insamlingskampanjer och informationsverksamhet. Dessa 14 är vardera knutna till en av de fem operationella sektionerna. Sverige hör till den belgiska sektionen med huvudkontor här i Bryssel.« Hon tystnar en kort stund, inte längre än att hon hinner ta en klunk kaffe. »Om en privatperson donerar pengar till Läkare utan gränser i Sverige går de till verksamhet som den svenska sektionen arbetar med och de projekt som drivs tillsammans med den belgiska sektionen. Om en person i USA donerar pengar till Läkare utan gränser går de till projekt som drivs i samarbete med den franska sektionen.« En till, mycket snabb, kaffeklunk. Jag hinner inte mer än titta på min egen kaffekopp innan hon fortsätter. »Inom Läkare utan gränser finns i det avseendet alltså fem oberoende organisationer. Dock finns det ett internationellt kontor i Genève som arbetar med att se till att alla grenar håller sig till Läkare utan gränsers riktlinjer. I dag har de olika sektionerna projekt i över 70 länder världen över. I många av länderna har Läkare utan gränser varit verksamma i många år. Rent praktiskt tas alla beslut i en dialog mellan fältpersonalen, som möter de direkta behoven, och de operativa centrum som finns i Europa. Innan en hjälpinsats påbörjas och innan den avslutas bedömer den operationella sektionen det faktiska behovet: vilka de befintliga resurserna på platsen är, sett till vilka andra grenar och humanitära organisationer som finns på plats, och möjligheterna att ge meningsfull hjälp. Vilka projekt som ska drivas bestäms alltså av de olika sektionerna i samråd, man försöker täcka olika ytor av UT I FÄLT | 13
ett land eller ett problemområde. I södra Sudan arbetar den franska sektionen i ett område nära gränsen till norra Sudan. Den spanska sektionen arbetar mot gränsen till Kenya och Uganda. Schweiz finns i landets centrala delar, Holland i de nordöstra och vi, den belgiska sektionen, i den centrala delstaten Jonglei.« Jag antecknar febrilt. Därefter deltar jag i ett möte med andra logistiker som ska till olika platser i världen, och får mer information om vad det innebär att vara logistiker och anställd av Läkare utan gränser. Jag hade hoppats att jag under dagen skulle få insikt i vad just min tjänst som »logistiker på basen i Juba, Sudan«, förkortat baselog, innebär men så blir det inte. När solen snuddar vid trädtopparna lämnar jag det bunkerlika huvudkontoret med föga mer kunskap om det än när jag kom dit. Jag vet var Juba ligger på kartan och att det inte går att få något förskott på lönen, samt att det är förbjudet att nyttja droger och att köpa sex. Ändå ganska nöjd väntar jag på taxin som ska ta mig till flygplatsen. Det har varit spännande att få uppleva det enorma huvudkontorets stämning och fart. Jag har hört minst sju olika språk talas och kikat in i oräkneliga kontorslandskap med olika landsnamn skrivna på dörrposterna. Ländernas namn följdes av information som »HIV -projekt«, »malariaprojekt«, »undernäringsprogram« och »efterkrigsrespons«. Det var som att vara på alla dessa platser samtidigt och jag riktigt kände hur det kliade i mina fingrar när telefonerna ringde överallt. Jag vill också komma rusandes med en viktig min, ta del av information från en plats långt borta, fatta några avgörande beslut, klottra något i en loggbok och rusa till nästa ringande telefon. Under dagen har jag skrivit på ett anställningskontrakt som faktiskt gjort mig till en del av detta stora. På dörrposten med skylten »södra Sudan« stod det både »undernäringsprogram« och »efterkrigsrespons«. Jag är på väg ut i fält och kommer snart att vara en av rösterna på den andra sidan telefonlinjen. Vi mellanlandar i Nairobi i Kenya. Därifrån fortsätter fär14 | UPPDRAG SUDAN
den i ett litet propellerplan oroande likt en av flygplanstillverkaren Howard Hughes första konstruktioner. Visst ser det flygdugligt ut – om det hade visats i en film från 40-talet. Jag skjuter beslutsamt synintrycken av rost och sprickor åt sidan. Vi flyger över ett platt, torrt landskap och landar några timmar senare i Juba. Jag sätter för första gången foten på sudanesisk mark.
Inte vad jag väntat mig En sömnig liten lokal fungerar som flygplats och en gapan-
de dörrkarm utan dörr välkomnar oss in. Trots det bländande solljuset utanför står lokalen i ett dammigt dunkel. Endast några få solstrålar lyckas leta sig ner mellan de glipande brädor och plåtbitar som utgör taket. Det är hett och stilla som i en bastu och jag känner att svetten bryter ut på min panna. Alla som har kommit med planet ställer sig innanför dörröppningen i en föga mildrande skugga och tycks vänta. Jag ser inget bagageband och inte heller någonting annat som tyder på att det är bagaget vi väntar på. Men vad skulle det annars vara? Jag sällar mig till gruppen. Medan vi står där och väntar får jag syn på ett gulnande plakat med knappt synbar text, blekt av den starka ökensolen. Jag ställer mig närmare och lyckas efter en liten stund tyda vad där står: »Sudan är den afrikanska kontinentens största och stoltaste land, 2 505 810 km². Landet befolkas av olika folkslag och stammar. Invånarantalet är 42 292 929 personer. Förväntad livslängd är 59,3 år.« Längst ner till höger läser jag vidare: »Informationen är tagen från säkra sudanesiska källor« och sedan en underskrift av någon minister. Det var onekligen exakt information, tänker jag leende. Jag ser mig nyfiket omkring på de passagerare som har kommit med planet. Några är vita och jag undrar om de också är här för att biståndsarbeta. De verkar mycket lugnare och säkrare än vad jag känner mig. Det är säkert inte 16 | UPPDRAG SUDAN
första gången för dem, bestämmer jag mig för. De flesta är dock svarta män och många bär kostym och har en portfölj i handen. Affärsmänniskor som arbetar i Nairobi, funderar jag, eller kanske kenyaner som har jobb att sköta i Juba. Väntan blir så lång att jag hinner fantisera ihop alla medpassagerares namn, livssituation och personlighet, samtidigt som min mun börjar kännas torr och klibbig av törst. Jag sväljer och undrar vad det är som tar så lång tid. Det lilla propellerplanet står inte mer än 100 meter från oss och det sitter sysslolösa människor i arbetsuniform vart man än tittar. En stund senare reser sig en man upp. Han går fram till en traktor med släp som står parkerad intill ladan och hoppar upp. Efter att ha trotsat lite går motorn i gång och han kör i väg mot planet. Han försvinner in bakom det och jag misstänker att väskorna äntligen lastas av. Vi står tysta och tittar förväntansfullt som en grupp väluppfostrade hundar som väntar på ett köttben. Lättade suckar hörs när traktorn kommer inom synhåll med släpet fullt av väskor. Den kör fram till ett hål i väggen och vi skyndar fram för att trängas på den andra sidan. Väskorna ställs eller kastas ner på det dammiga golvet. Jag tar tag i handtaget på min väska. Den glider nästan ur mina svettiga handflator. Jag ser att någon har försökt dyrka upp låset men väskan verkar ha vägrat att öppna käften. Den inte alltför framgångsrika tjuven har antingen fått gå lottlös eller hittat vad han sökt i någon annan väska. Tacksamt tar jag mig mot utgången då en bister man i kamouflagekläder och med en pistol i bältet ställer sig i vägen. Mitt hjärta börjar slå lite snabbare. Han vill se vad jag har i väskan. Jag lägger mig på alla fyra och börjar kämpa med att få upp det trasiga låset. Svett sipprar fram på överläppen och jag torkar irriterat bort den med armen. Mannen står hela tiden med armarna korslagda över bröstet och stirrar stint på mig. Jag suckar och tänker att jag får avsluta vad som blivit påbörjat och dyrka upp låset. Jag ska precis till att be om något att bryta med när jag upptäcker att mannen plötsligt INTE VAD JAG VÄNTAT MIG | 17
är borta. Min blick letar i den brokiga skaran av kamouflageklädda, beväpnade män och trötta, nyanlända passagerare. Han står tio meter bort framför någon annan stackare som kämpar för att få upp sin väska. Viktigare än så var alltså inte just min packning. Jag reser mig upp och smiter ut ur lokalen med väskan i släptåg. Jag står en stund och väntar utanför. I Bryssel fick jag veta att en chaufför skulle hämta mig men ingen syns till. Jag saknar telefon och har bara en adress på ett papper. Folkmassan börjar tunnas ut och snart är jag en av få som är kvar, om man inte räknar alla beväpnade män. Jag tycker inte om tanken på att bli ensam kvar. En bil står parkerad en bit bort och när jag går närmare ser jag att den har MSF :s logotyp på sidan. MSF står för Médecins Sans Frontières och betyder Läkare utan gränser på franska. Bilen tillhör den franska sektionen. Jag släpar min stora, otympliga väska dit. Jag frågar chauffören om han kan tänka sig att köra mig och blir först förvånad när han tvekar. Samtidigt så är det väl samma sak som om jag frågat en chaufför från Röda korset. Jag hade inte tyckt att det var konstigt om de var tvungna att kolla om det var okej att ta en okänd person från en annan hjälporganisation med i bilen. Jag har ännu inte vant mig vid att Läkare utan gränser-grenarna är som olika organisationer. Han tar sin radio och jag hör hur han frågar någon om lov. Vi väntar. Han lojt, jag spänt. Jag vill inte vara kvar här längre, i tryckande hetta och handikappad av min tunga väska. När jag hör att rösten över radion säger ja andas jag ut och hoppar efter anvisning in där bak. Hopträngd bland väskor och lådor börjar vi rulla mot vad jag antar är Juba centrum. Eftersom jag sitter på golvet ser jag inte så mycket av vad vi rullar förbi. Av skakningarna att döma kör vi på en mycket dålig väg. Plötsligt pekar chauffören och säger något. Han säger det på den engelska som talas här, som i mina öron låter lite släpigt och har ett runt uttal. En del ord har andra innebörder och nyanser, men de flesta pratar en engelska som lättast kan beskrivas som en förenklad version av den engelska jag är van vid. Men nu, 18 | UPPDRAG SUDAN
innan jag har vant mig vid uttalet, har jag lite svårt att förstå vad som sägs. »Där har vi vägen upp till ministerierna«, tror jag att han säger. »Ursäkta?« Jag försöker resa mig på knä för att kunna se ut i den krängande bilen. »Va?« säger han. »Ursäkta, jag hörde inte vad du sa«, upprepar jag. »Varför ursäkt? Är du okej?« Han tittar på mig och verkar försöka hitta orsaken till att jag sagt »ursäkta«. Samtidigt manövrerar han ostadigt förbi en lastbil som blåser förbi åt andra hållet. Jag drar efter andan och tänker att vi undgått en kollision med en hårsmån. »Nej, nej. Inga problem«, säger jag snabbt. Jag vill att han åter ska fästa blicken på vägen. »Där var ministerierna. Regeringen sitter där.« Han tittar menande på mig och jag vågar inte säga någonting. Jag vill bara att han ska sluta prata och titta framåt. Min tystnad verkar få honom att tro att jag inte har förstått och han vrider sig ytterligare mot mig samtidigt som han sneglar på vägen med, enligt mig, farligt långa mellanrum. Med hög röst säger han: »Vår regering! GOSS , Government of Southern Sudan. Vi är självständiga från övriga Sudan. Vi ska rösta om det och bli ett eget land också i världens ögon. Förstår du?« »Ja, jo, jag förstår. Tack!« säger jag lika högt och sätter mig på golvet igen där han inte kan se mig. Han verkar förstå hinten och ägnar mig ingen ytterligare uppmärksamhet. Nu tittar han på vägen medan han kör. Han hade låtit så stolt. »Vi är självständiga från övriga Sudan.« Jag tänker efter. Landet har en komplex historia vilket gör det svårt att skapa sig en komplett bild. Jag minns att landet har varit underkastat olika styren. Under de sista decennierna av 1800-talet var Sudan koloniserat av Egypten och Storbritannien. Under 1900-talet växte sig nationalismen stark INTE VAD JAG VÄNTAT MIG | 19
och 1956 utropade Sudan sin självständighet. 2005 slöts ett fredsavtal mellan Sudans centralregering i Khartoum och den sydsudanesiska motståndsrörelsen under John Garang. Avtalet innebar slutet för två inbördeskrig – det första utbröt i samband med självständigheten från Storbritannien och det andra utbröt efter en tioårig vapenvila på 70-talet. Kriget mellan nord och syd uppskattas ha orsakat omkring två miljoner sudanesers död, stupade i strider eller av svält. Tanken med fredsavtalet var att det skulle ena Sudan genom det lugn och den stabilitet som man hoppades skulle följa på avtalet. Men syd krävde, för att skriva under, att få självstyre fram till 2011. Då ska en folkomröstning avgöra om syd ska bli ett eget land. Utanför fönstret ändrar himlen hastigt färg från intensivt blå till mörkt grå. En droppe faller och följs snart av fler. Det blir svalare och luften känns med ens mycket friskare. Det här måste vara ett av de sista eftersläntrande regnen innan södra Sudan på riktigt går mot den betydligt varmare torrperioden, gissar jag. Jag blir avsläppt utanför kontoret där jag ska arbeta. Efter att ha tackat chauffören blir jag ståendes ett tag medan bilen sladdar i väg i ett gult moln av damm och sand. Lite håglöst och osäkert går jag in. Grinden står på glänt och vakten vinkar bara in mig när jag tittar frågande på honom. En betongbyggnad välkomnar mig och jag ser en handfull människor försjunkna i sitt. Ingen tycks ta någon notis om mig och jag stoppar till slut en kvinna som går förbi. »Var det ingen som hämtade dig? Det är som vanligt det. Som logistiker på basen blir det ditt jobb att lösa sådant«, säger hon och skrattar. »Jag heter Heather och är administrationsansvarig, följ med mig.« Jag informeras om säkerhetssituationen utan att egentligen förstå att det är vad som sker. Sedan får jag en radio. Jag presenteras för kollegor som heter Brittney, Arshad, Imani, Evans, Aiyana och Huguette och allt blir bara en enda trögfly20 | UPPDRAG SUDAN
tande röra av olika, annorlunda namn och ansikten i mänsklighetens alla tänkbara färger. Jag blir lämnad att »se mig omkring« och jag gnisslar tänder över att dumt behöva släpa runt på den otympliga väskan. Det känns riskabelt att bara ställa den någonstans, just nu ligger ju faktiskt hela mitt liv i den. Hur lätt är det att köpa nya kläder här, om någon skulle stjäla den? Sådant löser sig säkert, tänker jag sedan, men bindor och tamponger då? Jag kikar på en stor dammig karta över Sudan som hänger på väggen. En by norr om Juba är inringad, den heter Bor. Längre österut är en ring målad i rinnig tusch och jag försöker läsa vad som skrivits för hand inuti. »P-i-b-o-r«, mumlar jag. Jag tittar upp när jag märker att det har blivit tyst runt om mig. Jag är plötsligt ensam på kontoret. Vart har alla tagit vägen? Det har väl kommit ett bud om omgående evakuering, tänker jag ironiskt, och tittar mig omkring för att se om någon alls är kvar. Väskan rullar dåligt i gruset ute på gården och jag får kämpa för att den inte ska tippa. Jag har burit den så länge att jag är slut i armarna och helt enkelt inte ids lyfta den. Vakten sitter och halvsover i sitt bås vid den stora järngrinden som delar av den smutsvita, höga betongmuren. Fånigt släpar jag fram väskan och frågar om han vet vart alla tog vägen. Han förstår inte engelska. Nu känner jag mig inte bara fånig utan även ganska ensam. På andra sidan byggnaden möter jag en annan vakt. Han pekar, ler och fortsätter att läsa sin tidning. Vad var det de hade sagt på säkerhetsgenomgången? Osäker på om jag egentligen borde befinna mig ensam utanför grindarna, lämnar jag området och börjar gå i den riktning vakten visat. Jag promenerar framåt och noterar den lilla sänka som följer vägen. Jag ser en liten fåra av vatten som försöker ta sig fram mellan högar av sopor. Här och var har någon tänt en liten eld som pyr och sprider en vass, stickande rök. Efter några meter ser jag en vit person slinka in genom en stor grind på höger sida av jordvägen. På grinden ser jag organisationens logga. Övertygande talar jag INTE VAD JAG VÄNTAT MIG | 21
om för vakten att jag är ny men att det är hit jag ska och undrar om han kan släppa in mig. Han vinkar bara med handen och fortsätter att läsa sin tidning. Jag går runt hörnet på en stor byggnad och kommer fram till ett tak utan väggar, omgärdat med myggnät. Där sitter runt 15 personer och äter lunch. Några vänder sig om när jag kommer och jag känner mig med ens blyg. Heather kommer till min lättnad fram till mig. »Hej du«, hon torkar sig om munnen medan hon fortfarande tuggar. »Jag ska visa dig ditt rum så att du kan ställa ifrån dig den där väskan. Den ser tung ut!« Jag muttrar något till svar och följer efter henne runt några hörn. Hon skjuter upp en vind, gnisslande dörr. Hon får ta i eftersom den skrapar mot det nakna stengolvet. Rummet är en betongcell. En säng med ett myggnät, en stol och en trasig fläkt. Inga fönster. Heather återvänder till sin lunch och lämnar mig i mitt nya hem. Det luktar illa från all fågelspillning som ligger och jäser i solen utanför. Fjädrarna i sängen knarrar under min tyngd och madrassen känns hård och nött. Den luktar lite unket och jag känner en tydlig fördjupning i mitten, antagligen har ett hundratal människor legat här innan mig. Det vore lögn att påstå att jag spontant känner att jag kommer att trivas. Utanför står två tält, det är åtminstone skönt att jag inte blev inackorderad i något av dem. På kvällen är det ett gäng som ska ut och äta och de frågar om jag vill följa med. Vi beställer en bil över radion och rapporterar till radiooperatören att vi åker. Det är inte långt och det hade varit skönt att gå men vi får av säkerhetsskäl inte gå någonstans efter mörkrets inbrott. Vi skumpar fram på något som inte hade kallats för väg hemma men som tydligen är huvudgatan här. Vi passerar hyddor, skjul och sopor i mängder. Så kommer vi fram till en »bar« på en av Nilens stränder. Innan vi kliver ur bilen rapporterar vi till radiooperatören att vi är framme. Det är ganska få människor på restaurang22 | UPPDRAG SUDAN
en, kanske för att det ännu är tidigt. Vi slår oss ner på plaststolar vid plastbord och beställer mat och öl. Jag tittar förvånat på det laminerade pappret som fungerar som meny. Den domineras av olika typer av pizza, hamburgare, pommes frites och »märkesöl«. Jag hade inte väntat mig att kunna få tag i sådan mat här, inser jag. Samtidigt undrar jag vad jag hade väntat mig. Priserna är höga. Jag ser mig omkring och observerar att det är väldigt få sudaneser som gästar stället. Jag ser människor med kläder från olika hjälporganisationer, såsom Röda korset, Rädda barnen och USAID , människor med FN uniformer och människor i kostym eller helt vanliga kläder. Förutom vårt sällskap är där cirka 15 personer och alla utom två är vita. Vi äter medan solen går ner på andra sidan floden och tar med sig det sista av dagsljuset. Jag sitter mitt emot en man som heter Marcus. Han är min närmaste chef. Redan tidigare under dagen har jag fått en känsla av ogillande från hans sida. Jag förstår inte varför och försöker lite nervöst att påbörja en konversation. Han svarar korthugget och trumpet. Hela hans väsen utstrålar motstånd. Det blir uppenbart att jag har haft rätt när jag hör vad han säger till sin bordsgranne. »Jobbet i Juba passar inte till en tjej.« Jag vågar lova att det är min tjänst han talar om och att han inte är omedveten om att jag sitter inom hörhåll. Vi köper nya öl och någon sätter på musik. Ännu fler öl beställs in och ett dansgolv börjar ta form. Den lilla klumpen i magen ligger ihärdigt kvar. Jag känner varken för att dricka eller dansa så när en kollega för tredje gången försöker dra upp mig på dansgolvet går jag ner på strandbanken i stället. En pojke har just dragit upp en stor fisk som skimrar blöt och slemmig i ljuset från baren. Jag går nyfiket fram och försöker prata med honom. Han kan bara arabiska. Vi kommunicerar lite trevande, nästan blygt, genom kroppsspråk och snart visar han mig hur man gör. Han biter av en bit lina, lindar änden runt en tyngd och fäster den sedan i en krok gjord av en böjd stålbit. Snart står vi och fiskar tillsammans. Min klump i INTE VAD JAG VÄNTAT MIG | 23
magen blir något mindre. Ingen av oss får napp men jag uppfattar det som att vi båda uppskattar stunden. Jag känner mig lite mindre ensam. En av mina kollegor kommer fram till oss. »Det är bråttom, vi är sena och måste åka. Vi har utegångsförbud efter 23.30.« Jag påminns om att jag befinner mig i ett krigshärjat land. Jag köper fisken av pojken och vi ger oss av. Vi rapporterar att vi åker och så snart vi är tillbaka på basen avlägger vi en ny rapport. Under högljudda och lite sluddrande samtal rinner hela gruppen ur bilen. Folk tycks inte mätta på öl och festen fortsätter under taket med myggnätsväggar. Det dricks ännu mer. Alkoholintaget gör intryck på mig. Jag tycker att mina nya kollegor dricker väldigt mycket. Hemma hade jag nog inte reagerat men här känns det olustigt. Förmodligen är det för att jag just har kommit och känner mig lite obekväm, tänker jag. Jag brukar alltid vara full av energi och aldrig ha problem med att prata. I dag känns det motigt. På andra sidan det improviserade dansgolvet tycker jag mig se någon sitta för sig själv med händerna för ansiktet. När det blir en lucka mellan de dansande kropparna ser jag tydligt att det är någon som sitter där och gråter. Jag blir nyfiken och banar väg genom människorna. Jag tvekar. Ingen annan tycks lägga märke till honom. Sedan tänker jag att hade det varit jag hade jag velat att någon brydde sig. Jag sätter mig bredvid honom. Han snyftar uppgivet. Jag frågar hur det är fatt och han berättar att han blivit uppmanad att hålla ett tal eftersom han ska åka hem nästa vecka. Det här är tydligen hans avskedsfest. Jag har inte hört hans tal. Han måste ha hållit det när jag var på toaletten. »Det slutade med att jag bröt ihop. Ingen har tackat mig, eller ens sagt något positivt till mig. Inte ens Henry har sagt något. Han är ändå chef här. Hans jobb är att stötta och finnas till hands.« Han gör en paus och snyter sig. »Vänta du bara. Du kommer snart att förstå hur det är här. Hur den här platsen äter upp dig. Ledningen är galen. Och 24 | UPPDRAG SUDAN
akta dig för Henry. Han skickar hem dig i en handvändning om han har en dålig dag. Fast det kanske hade varit det bästa. Så hade man sluppit det här skithålet.« Frustrationen han känner är påtaglig. Han har väst fram orden mellan sammanbitna tänder. Han tittar ilsket in i folkmängden men jag ser inte vem han tittar på. Jag lägger handen på hans axel men vet inte vad jag ska säga. Efter en liten stund är det som om den rödgråtne killen kommer på sig själv. Han sträcker på sig och ursäktar sig irriterat innan han går därifrån. En bit bort står två personer och pratar. Förvånad hör jag hur den äldre av de två helt oprovocerat, vad jag kan förstå, snäser av den yngre. I nästa stund lutar sig Marcus fram emot mig. Han har suttit med ryggen mot mig i soffan framför. »Du har just påbörjat det tråkigaste jävla jobbet i hela södra Sudan«, säger han. Jag tittar oförstående på honom. Har jag hört rätt? Han hånler övertygat och ilska bubblar upp inom mig. Jag vet inte om jag vill skratta eller ge honom en snyting. Jag bestämmer mig för det tidigare och frambringar ett krystat skratt som klingar falskt. Det verkar reta honom. Han säger det igen. Jag trycker undan viljan att spräcka hans läpp. »Du är verkligen en motiverande chef, chefen.« Jag reser mig och går därifrån. Hans blodsprängda, alkoholpåverkade ögon har svårt att hinna med i rörelsen och jag tror inte att han förstår att jag har gått förrän jag redan är borta. Alla dansar till hög musik och jag sätter mig på en stol och tittar. Min klump i magen är där. Allt känns så surrealistiskt konstigt. Det känns som om jag sitter och tittar på en dålig film där regissören har valt att stoppa in så många trasiga människor som möjligt på en så liten yta som möjligt. Bara för att se vad som händer. För att höja dramaturgin har han supit alla fulla. Killen som jag just har försökt trösta står snart och hånglar med någon. Han verkar vara på bättre humör. Jag noterar INTE VAD JAG VÄNTAT MIG | 25
att jag sett den han hånglar med i armarna på en annan man tidigare under kvällen. Den mannen står nu en bit bort och iakttar paret. Han låtsas som ingenting och liksom sneglar i ögonvrån. Våra blickar möts och han tittar genast bort. När det omslingrade paret släppt varandra stegar den sårade kavaljeren fram till kvinnan och lyfter upp henne på sina axlar. Han skrattar och tjoar och snurrar runt med henne. Hon skrattar också. Så plötsligt tappar han taget. Det ser nästan ut som om han släpper henne, men jag kan ha fel. Med en dov smäll slår hennes huvud i betonggolvet. Hon reser sig omtöcknad med en tunn rand blod på väg nerför pannan. Hon säger att hon är okej. Jag ser mig omkring. Musiken fortsätter och alla dansar som om ingenting har hänt. Mycket förbryllad och ganska illa till mods känner jag att jag inte vill vara kvar. Jag har gjort mitt med att försöka smälta in, känner jag. Det kommer nog inte att bli bättre ju längre kvällen lider. Jag går och lägger mig, ganska nedstämd. Var har jag hamnat? Drivet att få komma ut i världen och »göra skillnad« är som bortblåst. Vad hade jag förväntat mig? Kanske att jag skulle komma hit och träffa ett gäng ivriga idealister, sammansvetsade i en gemensam strävan att göra världen till en bättre plats. Nu känns den tanken mycket naiv. Uppe på kontoret går någon förbi och pekar. »Det där är ditt skrivbord.« Ser man på, ett eget skrivbord. Jag slår mig ner. Jag har fått ett schema med möten. Mitt nästa möte är med någon som jag inte vet vem det är eller var personen i fråga befinner sig. Ingen verkar ha tid att svara. Personen som ska ha möte med mig lär väl komma och leta efter mig, tänker jag. Jag bestämmer mig för att börja med att gå igenom datorn och se om det kan finnas någon användbar information för mig där. Jag har fått veta att mannen som hade min tjänst före mig har blivit hemskickad för över en månad sedan vilket betyder att jag inte kan få någon överlämning. När jag frågade varför han 26 | UPPDRAG SUDAN
blivit hemskickad fick jag bara en menande blick tillbaka, som om jag borde förstå det själv. Jag förstod inte och den menande blicken byttes mot en irriterad blick och en snäsning. »Han kanske inte klarade av jobbet. Eller så var han inte omtyckt av ledningen. Eller så var det en kombination.« Jag ryser till av tanken på att bli hemskickad. Det måste kännas förnedrande, oavsett anledning. Bara hotet om att riskera att bli hemskickad känns obehagligt. Kommer jag att klara det? Kommer ledningen att tycka om mig? Jag lutar mig tillbaka i min stol medan jag väntar på att datorn ska starta. Vi är mellan fem och femton som arbetar i lokalen beroende på tid på dagen. Just nu verkar alla vara på plats. Det är ett myller av människor som springer fram och tillbaka och trängs på en liten yta och det råder en hektisk känsla av organiserat kaos i rummet. Eller kanske är det inte organiserat alls. Folk springer runt med papper i händerna medan de pratar i munnen på varandra. »Vem använder logistikprogrammet? Jag kan inte komma in!« »Vad i helvete är det för fel på printern nu då?« »Har någon sett min penna?« Endast några få sitter lutade över sina datorer försjunkna i arbetsuppgifter. Hur kan de koncentrera sig? En trött fläkt snurrar sakta i taket. Den orkar knappt röra runt dammet som strilar in genom de öppna fönstren. Solen får dammkornen att glittra i den kvava luften. I övrigt finns det inte mycket tilltalande att titta på här på kontoret. Min blick sveper över de fläckiga väggarna, de överfulla papperskorgarna, de vinda bokhyllorna och skrivborden som alla ser olika ut. De är belamrade med högar av papper och pärmar. Om jag inte får en arbetsbeskrivning kan jag börja med att strukturera kontorsmiljön, tänker jag. Kanske byta fläkt också? Klockan är strax efter nio och jag känner t-shirten klibba mot ryggen. Dagens varmaste timme är fortfarande långt borta. Ett pip får min blick att falla på dataskärmen. Den har tugINTE VAD JAG VÄNTAT MIG | 27
gat i gång och står och surrar febrigt. Det är den enda datorn som har tillgång till internet, har jag fått veta. Jag provar om uppkopplingen fungerar. Efter fem minuter är jag inne på startsidan. Efter femton minuter visar sidan att den inte kan öppna nästa sida jag har begärt. Jag har precis börjat orientera mig bland alla mappar och dokument, som verkar lika kaotiskt inslängda som allting annat här, när jag hör någon fråga efter mig. »Har någon sett Natalie? Jag skulle ha ett möte med henne nu.« Jag reser mig och går nerför trappan i riktning mot rösten. Jag går mot mitt första konkreta arbetsmöte. Känner jag mig nervös? Nog mer redo att börja jobba. Mötet inleds med att mannen framför mig presenterar sig som Henry, högsta chefen på plats. Jag blir först lite ställd. Det är samma man som varit med på festen kvällen innan. Han hälsade inte på mig då, vilket jag tycker är konstigt om han är en av mina chefer. Men mest ställd blir jag för att det jag minns av honom från föregående kväll är att han var odrägligt full och otrevlig. Det var han som slängde kvinnan i marken. Han verkar inte bry sig om det i dag. Verkar inte heller särskilt bakfull, även om han har mörka ringar under ögonen. Henry berättar om projekten och mina arbetsuppgifter. Jag får veta att det här kontoret, där jag ska vara stationerad, fungerar som ett administrativt centrum. Här i Juba hjälper vi de som arbetar i projekten i två byar lite längre norrut, Bor och Pibor. I Bor arbetar vi för att bygga ut deras befintliga, alltför otillräckliga sjukhus. I Pibor, där det inte fanns någon läkarvård innan vi kom, har vi upprättat och driver ett fältsjukhus. Här i Juba organiserar vi allt som projekten kan tänkas behöva. Förnödenheter och medicin ska komma till och från platserna i tid och personal och patienter ska effektivt kunna ta sig mellan platserna med flyg, alternativt bil eller båt. Vidare håller vi oss uppdaterade om säkerhetssituationen i landet så att projekten blir underrättade om eventu28 | UPPDRAG SUDAN
ella oroligheter. Visst har vi en del patienter här i Juba, men de vårdas på det statligt drivna sjukhuset i centrum. Vi har medicinskt sakkunniga som övervakar arbetet men i första hand vårdas patienterna av sjukhusets egna läkare och sjuksköterskor. Jag får veta att jag är ansvarig för att allting flyter här i Juba så att de andra kan fokusera på att allt flyter i projekten. På mitt bord ligger ombyggnad och utbyggnad, underhåll och reparationer, av våra tre hus med tillhörande gårdar. Jag ska ta hand om kontoret och angränsande lagerlokaler. Utöver det har jag personalansvar för cirka tjugo vakter, tio chaufförer, fyra radiooperatörer och tre städerskor. Det innebär att anställa och avskeda vid behov, skriva kontrakt, ordna med fortbildning och skriva scheman. Mer avdelningsspecifikt ansvarar jag även för bilanvändningsscheman, bensinkostnadsuppföljningar, kontraktering med bensinföretag, underhåll och skötsel av bilar, radioutrustning, uppföljning av förflyttningar samt underhåll och säkerhetskopiering av alla kontorets datorer. Förresten är vårt tredje hus bara uppbyggt men inte redo att användas. Där måste jag dra in el, inreda, anställa vakter och städerskor och ordna med vattenförsörjningen. Jag har en assistent till hjälp som inte har någon direkt utbildning eller erfarenhet. Jag får veta att jag även kan ta hjälp av daglönare, det vill säga arbetslösa män jag plockar från gatan. Henry har utan uppehåll rabblat upp mina ansvarsområden och när han är färdig tittar han ner i sina papper. »Det är säkert något jag har glömt, men i så fall kallar jag dig på nytt.« Nu är jag nervös. Jag tänker återigen på den förberedande utbildningen i Bryssel. Hur jag hade funnit den väldigt givande. Allt jag hade lärt mig om att konstruera byggnader, dra och ansluta el och bygga latriner. Nu undrar jag om den verkligen varit tillräcklig. Kommer jag att klara allt som ligger under mitt ansvar? Det är dags för ett möte med Marcus. När jag slår mig INTE VAD JAG VÄNTAT MIG | 29
ner vid hans skrivbord tittar han inte ens upp. Jag väntar tyst. Plötsligt säger han, fortfarande utan att se upp från sin skärm, att han vill att jag redogör för min bakgrund. »Bespara mig onödiga detaljer, tack«, lägger han till. Jag berättar om min utbildning och de olika arbeten jag haft och hur jag genom det företag som jag har drivit i flera år har erfarenhet av logistik, ekonomi och personalansvar. »När jag rekryterades av Läkare utan gränser genomgick jag skriftliga och praktiska tester för att lära mig mer om elektriska kopplingar, generatorer, pumpar och byggnadsarbeten.« Jag ger några konkreta exempel på vad jag har gjort, noga med att fatta mig kort och precist. Han blir inte imponerad. »Jag blev rekryterad på grund av min vana att arbeta med människor och de resultat jag fick på intervjuer och grupparbeten. Jag är bra på att lösa problem och har en bra organisationsförmåga«, förklarar jag och känner förargad hur snabbt jag pratar och hur illa jag döljer min nervositet. Marcus är fortfarande inte imponerad. Under intervjuerna på kontoret i Stockholm hade jag fått veta att man inte arbetar själv som logistiker utan att man har en mängd assistenter och kunnigt folk som hjälper en. Det egna arbetet består mycket i att organisera och leda. »Så då blir det inga problem«, säger jag med en skämtsam ton som mest låter desperat. »Det är jag ju van vid att göra sedan tidigare.« Marcus informerar mig kyligt om att den informationen stämmer i de flesta fall, men inte här i Sudan. På grund av många år av krig och oroligheter är utbildningsnivån oerhört låg. De flesta med utbildning har antingen omkommit i stridigheter eller flytt och bosatt sig i ett annat land. Majoriteten av de som är kvar saknar utbildning och arbetslivserfarenhet. De som har utbildning och erfarenhet är dessutom sedan länge anställda av FN eller väl betalande kommersiella företag. Jag är alltså ensam, får jag veta. Min assistent och de som ska arbeta för mig väntar på att jag ska lära upp dem. 30 | UPPDRAG SUDAN
Marcus vänder åter blicken mot sin skärm, som ett tecken på att mötet är över. Det sista han säger är att han har en lista på saker som behöver repareras, förråd som ska byggas, ledningar som ska dras om och existerande vattenläckor. Och förresten är det något fel på generatorn. Jag reser mig och går ut därifrån. Hur hamnade jag här? För bara ett år sedan hade jag fullt upp med att driva ett eget företag som arrangerade äventyrsresor med lyxinramning. Affärsidén hade sitt ursprung i att jag sedan tonåren velat besöka de mest avlägsna och svårtillgängliga platserna jag kunde komma på. Till de ställena har nästan bara välbeställda människor råd att åka. Jag började resa på egen hand på skolloven och fortsatte sedan som reseledare, guide och expeditionsledare. Slutligen hade jag startat eget och verksamheten gick som på räls. Jag fick tillbringa hela dagar ute i det vilda, utforskandes ryska Arktis eller Antarktiska halvön, med mina grupper. Rosiga om kinderna och blåa om näsan, uppfyllda av alla fantastiska djurmöten, återvände vi till ombonade, varma fartyg där varma drycker väntade i baren och trerättersmiddagar stod på borden. För att komma till det bästa fisket i Mongoliet åkte vi med jeepar över oländig terräng, red på hästar över stäppen och kameler genom öknen. Väl framme inackorderades vi i rymliga traditionella mongoliska tält, så kallade jurtor, med bekväma sängar vid öppna eldar. Hemfärden skedde i helikopter. Galapagosöarna, Grönland, Sydafrika, Island, Indien, Peru. Efter ett antal år började dock en känsla av meningslöshet att gnaga i mig. Jag ville uppleva en större mening med det jag gjorde. Jag hade jobbat med planeringslogistik, jag hade tagit varje tillfälle att på egen hand studera vad det innebar att »arbeta i fält«. Jag slukade handböcker, dokumentärer och biografier skrivna av biståndsarbetare som spännande romaner. Nu började jag studera u-länders historia, geografi och ekonomi och kartor fick helt nya innebörder. Världen knöts ihop på ett nytt sätt och jag ville lära mig mer. Min vilja INTE VAD JAG VÄNTAT MIG | 31
att göra något meningsfullt nådde sin kulmen. Jag bestämde mig för att det var dags. Jag trodde att jag var tillräckligt gammal, hade lärt mig tillräckligt mycket och hade nog med kompetens för att ta mig an vad jag hade väntat på i åratal. Det var dags att söka mig till den humanitära organisation som jag sedan länge hade siktat in mig på, Läkare utan gränser. Jag ansökte med samma självsäkerhet som alltid och lät mig inte nedslås av ett nej. Och drömmen gick i uppfyllelse. Nu var jag här. Ute i fält. På uppdrag, som jag drömt om i så många år. Under några sekunder sluter jag ögonen och önskar mig intensivt långt härifrån, till ett vanligt jobb med vanliga arbetsuppgifter, i ett tryggt Sverige, nära till mamma och pappa. Jag öppnar ögonen och finner att jag står kvar i korridoren med dammansamlingar i hörnen och sprickor längs med betongplattorna. Klumpen i magen är på plats, mina handflator känns fuktiga och jag känner mig faktiskt rädd. Mitt självförtroende är som bortblåst. Jag betraktar mig själv utifrån en stund. Jag ser ut som en liten skrämd flicka där jag står och tittar med stora ögon. Sådan brukar jag inte vara. Med ett kliv framåt greppar jag tag om axlarna på mitt riktiga jag. Hallå!? Jag ruskar omilt om mig själv. Vad är det frågan om? Var är kämparandan och tävlingsinstinkten? Jag ger mig själv en örfil och får min riktiga kropp att vakna upp och lägga alla självömkande känslor åt sidan. Mest av allt bestämmer jag mig för att Marcus inte ska få nöjet han verkar hoppas på, att se mig misslyckas. Han ska ta mig tusan inte ens få nöjet att göra mig arg. Han ska banne mig inte få se annat än kylig neutralitet och ett grymt välutfört jobb. Jag ger mig själv en rejäl »så ska det låta«-dunk i ryggen och samtidigt en förmaning om att jag ska sluta svära så förbannat mycket. Jag vänder på klacken. »Bring it on, jag är redo«, säger jag högt. Som om någon har hört mig får jag i samma stund ett meddelande över radion. »Baselog behövs vid Creekhouse för gasbyte.« Creekhouse? Jag får veta att stället där vi bor och äter våra 32 | UPPDRAG SUDAN
måltider kallas för Creekhouse. Jag går dit. Kockarna står och tittar på mig. »Ingen gas, ingen lunch«, är allt de säger. Ja, det hade ju onekligen retat upp Marcus, tänker jag. »Var är de tomma gasflaskorna? Var finns det nya?« Alla bara rycker på axlarna. Jag lokaliserar de tomma gasflaskorna och efter en del letande hittar jag de fulla. Jag finner inga verktyg dock. Jag tar fram mitt lilla verktygskit som jag har haft med från Sverige, stolt över att få använda det för första gången. Jag lyckas med lite lirkande byta flaskor. Jag meddelar kockarna att de nu kan fortsätta med lunchen. »Första uppgiften – Mission completed. Uppdrag slutfört. Mission succeeded. Uppdrag genomfört.« »Baselog, det finns inget vatten i kranarna!« Det har bara gått några minuter sedan jag fått gasflaskorna på plats. Jag frågar vår vakt om vi har en brunn och jag får veta att Creekhouse och kontoret har samma vattenförsörjning och att brunnen och pumpen finns på baksidan av kontoret. Jag går dit. En rännil av vatten på jordvägen utanför får varningsklockorna att börja ringa. När jag kommer in på gården sprutar en kaskad av vatten, likt en pampig fontän, rakt upp ur ett vattenrör som är helt av. Alldeles intill sitter vakten och halvsover precis lagom långt bort för att vattnet inte ska stänka på honom. Jag väcker vakten och har svårt att kontrollera ilskan i rösten. »Var är pumpen?« Utan att svara pekar han. Naturligtvis ligger den inom räckvidd för fontänen. Ett cyklop hade hjälpt. Jag hinner bli blöt inpå skinnet innan jag förstår hur man stänger av. Obekvämt medveten om att mina bröst antagligen syns genom min blöta, vita t-shirt frågar jag vakten hur länge vattnet har stått och pumpat och om han inte har vetat hur man stänger av den. Ett brett leende sprider sig på hans läppar. »Jodå, madame, jag vet, men ingen har bett mig.« Jag biter ihop om några väl valda ord och går för att leta efter verktyg. På vägen utbyter jag en blick med en ung man, INTE VAD JAG VÄNTAT MIG | 33
eller snarare en pojke någonstans i puberteten, huvudet kortare än mig. Han gör en ansats att säga något men jag känner mig alldeles för stressad för att hinna stanna upp. Jag springer runt hela området innan jag hittar rätt förråd. Något irriterad upptäcker jag att pojken har slagit följe med mig. Han får säga vad han vill mig eller så får han väl hänga efter då, tänker jag medan jag river runt i en låda med PVC-rör i olika längder och former. Jag tappar tålamodet en smula när pojken ställer sig alldeles intill mig och framåtlutad kikar ner i lådan så att han nästan täcker min sikt. »Kan jag hjälpa dig med något?« Samtidigt fiskar pojken upp något ur lådan, rätar på ryggen och håller fram just det rör jag har sökt. »Hur visste du vad jag letade efter?« »Jag tittade på läckan.« Jag får veta att han heter Tom och att han är min omtalade assistent. Han ler stort med en bländande vit tandrad och ser om möjligt ännu yngre och barnsligare ut. Han kunde ju sagt det i stället för att tyst följa efter mig, tänker jag. »Kom, syster. Jag ska hjälpa.« Det visar sig att Tom har lagat sådana här läckor förut. Så han kan lite saker ändå, tänker jag nöjt, och känner mig ännu gladare när jag ser hur enkelt det är.
Khawaja på plats Dagarna går snabbt. Jag har många möten och försöker få
ordning på allt som stått och förfallit sedan min företrädare åkt hem. Förråds- och verktygsrum är mer eller mindre tömda och ingen vet vart allt har tagit vägen. Att köpa in vad som behövs kostar pengar och tid. Jag ränner på marknaderna dagligen och det mesta är vansinnigt dyrt men prutandet leder till nya kontakter. Snart känner jag hälften av alla som har stånd och små butiker. Jag promenerar mellan de små stånden och försäljarna som sitter på marken med varor utspridda runt omkring sig. De flesta har ett tygstycke eller ett hörn av kläderna över huvudet för att skydda sig mot solen. Trots att jag försöker sätta ner mina fötter försiktigt orsakar varje steg en liten pust av röd sand som lägger sig till vila på de saker som ligger längst ut. Det måste vara ett evigt jobb att försöka hålla varorna rena, tänker jag. Jag snubblar till på en rot som sticker upp och håller på att ramla över en liten kvinna och hennes flätade korgar. För att inte falla helt tar jag tag om hennes knotiga axel som täcks av ett tunt, solblekt tyg. Hon tittar argt upp men får syn på mitt ursäktande ansikte och ger mig i stället ett tandlöst leende och håller upp en rosadammig väska mot mig. Jag har precis tillräckligt med småpengar för att köpa den. Den är så glest flätad att jag som mest kan bära bomull i den, om den ska hålla. Men jag köper den för att understryka min ursäkt. Vid ett DVD -ställ där de endast säljer »förstklassiga sudanesiska filmer«, som »När män är avundsjuka«, »Habib blir kär« och »Habib hämnas sin frus älskare«, känner jag att jag inte kan gå miste om chansen att 35