9789175250557

Anna maxted

Höga klackar Översättning Marianne Mattsson

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 3

2012-03-08 14:44:00

www.fenixbok.se Originalets titel Running in Heels Copyright © 2001 by Anna Maxted Omslagsfoto © Julia Davila / Archangel Omslagsdesign Åsa Hjertstrand Brensén Första svenska utgåva Bokförlaget Forum 2004 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-055-7

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 4

2012-03-08 14:44:00

Till Phil Robinson, min hjälte

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 5

2012-03-08 14:44:00

I_maxted_Hรถga klackar_s1-410.indd 6

2012-03-08 14:44:00

1 Bruden är på väg upp i ett träd. ”Babs, jag vet inte om den där grenen håller. Är det säkert att…?”

Brak. Plask. ”Ja ja”, säger hon och kravlar sig upp ur dammen som ett glatt brun­grönt lermonster. ”Jag fick åtminstone ner bollen.”

Ett sus av förundran rycker mig ur mina tankar och jag inser att bruden inte längre är tolv år och genomblöt. Hon är fullvuxen och underbar, en livs levande Botticelli. Det frasar av siden och prasslar av taft när min bästa vän skrider fram till brudgummen. Blicken hon ger honom är så innerlig att jag tittar bort. En gås snattrar eller kanske är det min mamma som snyter sig. Kyrkoherden ler surt tills tystnaden lagt sig och börjar sedan jämföra äktenskapet med ett husbygge.

Jag försöker se över alla rader med fjäderprydda hattar när min bror kör en vass armbåge i revbenen på mig och säger: ”Inget går upp mot en stor brud. Påminner mig alltid om att hoppa över tårtan.”

Jag rodnar. ”Tony, lägg av!” viskar jag. ”Babs är en amason.”

Min bror behöver uppmärksamhet som andra behöver luft, men trots hans fula nuna är det här en perfekt dag för Babs. Hennes alldeles egna saga blir sann i en sky av confetti och spets. Hon formligen strålar. Och jag vet där jag sitter och suckar och suktar som alla andra att jag aldrig ska glömma hennes bröllop så länge jag lever. Det här är början och slutet. Början på ett äktenskap och slutet på en vacker relation. Vår.

Att säga att Babs är min närmaste vän är som att säga att Einstein var bra på att räkna. Babs och jag känner varandra lika väl som vi känner oss själva. Vi blev blodsystrar vid tolv års ålder (innan min mamma bände rakbladet ur Babs hand). Och om du någonsin har 7

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 7

2012-03-08 14:44:00

haft en bästa vän vet du vad jag menar. Om du någonsin har haft en bästa vän behöver jag knappast berätta om hur vi gjorde björnbärsvin i trädgården och spydde kungsblått i bilen på väg till sjukhuset. Eller om vårt hemliga språk (tur för dig, för i så fall hade du varit tvungen att dö). Eller när vi kände på varandras tungspetsar och höll på att smälla av. Eller om resan till Spanien när vi var sexton. Eller om när Babs var ihop med den coolaste, längste, blondaste killen i skolan och tussade ihop mig med hans mesigare, kortare, redan tunnhårige kompis. (Han var inte tänd på mig heller.) Eller om när Babs trodde att hon var gravid och vi skolkade från biologin för att böna och be hennes läkare om att skriva ut dagen efter-piller.

Jag behöver knappast berätta om det eviga pratet om småsaker – om tandkräm som man kunde använda som finnmedel, om pappor som plötsligt stack till Los Angeles med sina sekreterare (äktenskapsbrott är knappast originellt), om hur det var att prova sin första behå i en affär där burdusa gamla damer basunerade ut ens bystmått, vilka chanserna var att man skulle få gifta sig med Matt Dillon, om tandställningar som inte Hannibal Lecter skulle vilja sätta på sig, om mammor som hämtade en från festerna med nattlinnet utstickande under kappan – så mycket prat, vi pratade oss genom tonåren.

Till och med när våra ambitioner var det viktigaste stod vi inte ut med att vara ifrån varandra. Jag valde ett college i London för att vara nära Babs. Vi delade lägenhet, vi delade liv. Ingen man kunde såra oss så som vi kunde såra varandra. Killar kom och gick – och det står dig fritt att tolka det bokstavligt. Några pojkvänner var på allvar, de flesta var på skoj. Vi brydde oss inte särskilt mycket. Det blev alltid en ny lördagskväll och förresten var vi förälskade i våra framtidsplaner. Babs och jag hade en så vacker relation att ingen man kunde överglänsa den.

Och sedan träffade hon Simon.

Jag ser honom sätta ringen på hennes finger och märker att han darrar på handen. Vad vet jag? Är det kärlek eller baksmälla? Suspekt att tänka sådana tankar i en kyrka, så jag arkiverar dem under ”avund”, kysser och kramar de unga tu och låtsas inte höra när Tony muttrar: ”Jag har räknat till sjutton pärlhalsband.”

Jag tränger mig igenom den parfymerade svärmen av gäster och kommer fram till det stora staffliet med bordsplaceringen. Jag hoppas 8

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 8

2012-03-08 14:44:00

att få sitta bredvid åtminstone en av Babs italienska manliga släktingar (hennes mamma Jackie kommer från Palladio, en liten stad utanför Vicenza, och hela stan – till synes filmstjärnor allihop – verkar vara på plats). Jag sveper med blicken över alla M tills jag hittar miss ­Miller, Natalie. Bord 3. Det råder en nedslående brist på allt vad Cirelli och Barbieri heter, men ligger på behagligt avstånd från mrs Miller, Sheila (Bord 14).

Det är det som är felet med vänskap som uppstått i de tidiga tonåren. Ens familjer ser det som sin gudagivna rätt att tränga sig på och innan man hinner säga ”föräldraövervakning” har man hakat i varandra som häktorna i ett blixtlås. Efter att ha skymts av mamma under hela vigselakten är jag glad att vi ska äta på skilda håll. Hon skulle ha försökt skära den pocherade laxen åt mig.

Jag hoppar till när någon klappar mig på baken. ”Ludd”, kvittrar min mor. Hon synar mig ingående, slickar sig på fingret och gnuggar runt det på min kind. ”Mamma!” Jag känner mig som en inhoppare i De dimhöljda bergens gorillor. ”Vad gör du?” ”Du har rött läppstift i hela ansiktet, gumman”, förklarar hon. ”Å. Tack.” (Att säga att jag föredrar läppstift framför spott vore uppnosigt.) ”Vilka sitter du med?” undrar hon och kikar på tavlan. ”Tony…” ”Aha! Han är otroligt tjusig i frack!” ”Frannie…” ”Frances Gump! En gnutta rouge skulle göra stor skillnad. Hon ser ut som en zigenerska i den där lila kjolen. Jag vet inte vad Babs ser hos henne, ja, vem mer?” ”Någon som heter Chris Pomeroy…” ”Låter som en pudel, vem mer?” ”Andy…” ”Brudens bror? Brudens bror! Vilken ära! Jag måste gå fram och hälsa, har inte sett honom på åratal sedan den där historien med fästmön, tänk så synd, och sa upp sig från jobbet gjorde han också.

Tydligen kom han hem så sent som i förra veckan. Älskling, du måste komma ihåg att tacka Jackie, ett brev och ett telefonsamtal tror jag vore lämpligt. Inte i morgon däremot, hon kommer att ha nog mycket 9

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 9

2012-03-08 14:44:00

ändå. Vänta tills på måndag. Är måndag en bra dag? Jo, jag är säker på att måndag är en bra dag, dagen efter en dotters bröllop är alltid laddad, fast vad vet jag om…”

Om du inte redan har gissat det har mamma för vana att tänka högt.

Hela tiden. Jag misstänker att det beror på att hon lever ensam, men bara för att man förstår en sak är det inte självklart att man tolererar den. När toastmastern ropar åt damerå herrar, pojkarå flickor att slå sig ner är jag inte sen att lyda order.

Stolarna pryds av vinterrosor. Vita rosor i januari. Jag hittar min innan någon annan ens har hunnit fram till bordet. Jag läser de närmaste namnkorten. Jag har Tony till vänster om mig och pudelmannen till höger. Frannie – efter en miss fullt jämförbar med att sätta en blåslampa i händerna på en pyroman – har placerats bredvid Tony. Jag sitter just och studerar menyn (som jag redan kan utantill eftersom Babs lade ner lika mycket tid på den som en skrivare på Magna Charta) när stolen bredvid min rycks ut och en man i vit kavaj och skrynklig svart skjorta sjunker ner på den. Jag tittar upp, ler villrådigt och han nickar kort.

I skydd av menyn betraktar jag Andy. Han sitter lutad över bordet och lyssnar på Frannie.

Tonys ögon glittrar. ”Tjenare, Anders!” gastar han och skär genom Frannies småprat som en kniv genom ister. ”Hur är det? Tjusig tillställning!”

Andy – som är irriterande solbränd – gör en hälsning med handen och ler brett. ”Kul att se dig igen, Tony”, säger han. ”Vi får snacka sedan!” Han blinkar åt mig och mimar: ”Hej, Natalie” innan han vänder sig mot Frannie igen.

Det är möjligt att hans minne är selektivt, men mitt är det inte. För tolv år sedan, när Babs och jag var fjorton, var våra storebröder hur bra kompisar som helst. De hade mycket gemensamt, bland annat ett sjukligt behov av att förpesta tillvaron för sina systrar. Var ska jag börja? När Babs och jag gick ut med deras golden retriever Silky Drawers och Tony gastade så att hela kvarteret kunde höra: ”Anders, kolla! Där går tre hundar!” När mamma skjutsade hem Andy och jag satt med i bilen och sjöng och Tony efteråt sa: ”Anders var mycket road av din sång.” När Andy släppte ut min undulat ur buren eftersom den ”verkade deppig” och den flög högst upp i gardinerna och Tony 10

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 10

2012-03-08 14:44:00

försökte fösa ner den med en kvast och krossade skallen på den.

Och det var inte det enda.

Jag slätar ut servetten i knäet. Tony har fått syn på den lilla engångskamera som godtroget lagts ut på bordet för att gästerna ska dokumentera sin egen kväll. Han packar upp den och glider allt längre ner på stolen tills han ser ut som en orangutang som sitter där med handen nästan nere vid golvet. Sedan riktar han nonchalant in linsen under Frannies kjol. ”Tony, nej!” viskar jag och försöker låta bli att fnittra. ”Snälla, gör det inte, du vet hur hon är, hon kommer att stämma dig!”

Tonys blå ögon blir smala och han börjar gapskratta. Han ålar sig upp och daskar till mig på armen. ”Jag luras bara, ärthjärta”, flinar han. ”Fast du skulle se dig själv.

Vilken min.”

Tony (trettio i år) är som ett hyperaktivt barn – socker och uppmuntran är inte bra för honom. Jag biter mig i läppen och läser pudelmannens namnskylt. Sedan knackar jag honom lätt på armen och säger: ”Ursäkta mig, Chris. Vill du vara så snäll och skicka vattnet?”

Chris, som just håller på att plocka sönder en cigarett på den gräddvita bordsduken, vänder sig långsamt om och ser på mig och hjärtat gör en baklängesvolt. Jag önskar att jag antingen vore mer slagfärdig eller osynlig. Killen har ett ansikte som en fallen ängel. Mörkt spretigt hår, skäggstubb, truliga bruna ögon och en bred plutmun. Min mamma skulle säga att han var i behov av ett rejält bad. För egen del skulle jag gärna göra honom sällskap. Han sänker blicken en aning mot mina bröst och tittar sedan upp igen, kastar en nonchalant blick på min namnskylt och säger: ”Jo, jag kan vara snäll och skicka vattnet.”

Han tar Perrierflaskan och häller upp. ”Tack”, muttrar jag och förbannar min goda uppfostran. Chris lutar sig tillbaka på stolen och ler inte. Jag rycker åt mig mitt glas men – jag blir fortfarande studerad som en labbråtta – klarar inte av att dricka.

Jag ska precis ta en klunk när han lutar sig mot mig och säger: ”Du har en avsugarmun.”

Jag biter nästan igenom kristallen. Hjärnan trampar vatten en sekund innan svaret kommer från ingenstans. ”Synd bara att du aldrig kommer att få veta säkert.”

Jag smiter en trappa upp för att ta en cigarett och försöka samla 11

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 11

2012-03-08 14:44:00

mig. Händerna darrar när jag ska tända. Man kan inte bara säga vad man tänker. Och vad gör en hälsorisk som Chris på Babs bröllop?

Man träffar inte mörka, glödande sexiga typer på bröllop (jag visste att jag inte skulle kom­ma i närheten av italienarna). Man träffar flintskalliga, slipsprydda typer som heter Keith, jobbar med marknadsföring och skrattar åt sina egna skämt.

Jag antar att det är brudgummens förtjänst. Babs har en beskyddande läggning och om det varit hon som hållit i bordsplaceringen hade jag fått sitta bredvid kyrkoherden. Jag ler och lutar mig över balkongräcket.

Andy sitter fortfarande och lyssnar på Frannie. Han höjer ett finger och reser sig från bordet. Jag undrar vart han ska. Jag kastar en blick mot honnörsbordet och ser bruden sitta tätt intill brudgummen. Han böjer huvudet bakåt som en eldslukare och klunkar i sig champagne från ett stort glas. Hon viskar i hans öra. Simon ställer genast ner glaset på bordet och skjuter det ifrån sig. Wow. Det måste vara kärlek.

Jag blundar. Babs skulle fortfarande vara singel om det inte vore för mig. Det var hennes idé att vi skulle gå ut (”Kom igen, Nat. Det är sjuttiotalskväll. Jag är utled på allt modernt, jag måste få klä upp mig!”).

Men det var jag som gick fram till Simon. I vanliga fall går jag inte fram till män. Jag skulle hellre gå fram till en grizzlybjörn – mindre risk att få nobben.

Men det här var annorlunda. Jag stod och försökte hitta takten i Ain’t No Stoppin’ Us Now och önskade att jag satt på mig något annat än en poncho när en gänglig kille i vida bruna byxor och platåskor vinglade fram. ”Var har du Scooby?” tänkte jag. Men Shaggy såg rakt igenom mig som om jag hade haft på mig glasögon (rosa hjärtformade glasögon, för att vara exakt), lade en hand på Babs korsrygg och ropade något djupsinnigt i hennes öra. Jag tror att det var: ”Är du modell?”

Babs, som väger sjuttio kilo i strumplästen, kastade med håret och fnissade kokett tills hennes seriefigur till beundrare slappnade av. Då slutade hon skratta – så där tvärt som gangsterbossar gör i alla filmer strax innan de avrättar en av sina hantlangare – och ylade: ”Är du knäpp?” En smartare man skulle ha lagt benen på ryggen. Men Shaggy bara skrattade dumt och ropade: ”Nej, men allvarligt, vad gör du?”

Babs gastade: ”Jag äter sådana som du till frukost.”

Shaggy flinade och ropade tillbaka: ”Det ser jag fram emot.”

Vid det här laget var jag ungefär lika rastlös som en get i voodoo12

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 12

2012-03-08 14:44:00

doktorns väntrum. Jag smet iväg, tände en cigarett för att motivera min närvaro, och såg Babs dansa. Två cigg senare stapplade hon fram. ”Han heter Will”, sa hon. ”Han är inte lika nördig som han ser ut. Kom och prata med hans kompisar.”

Fullt medveten om att jag representerade ”årtiondet som stilen glömde”, medan alla andra tjejer var glamrockare ända ut i lösögonfransarna, tackade jag nej. ”Jag har på mig en röd afroperuk”, sa jag. ”Jag ser ut som Ronald McDonald. Jag kanske går hem.”

Babs plutade med munnen. ”Är det okej om jag stannar?” frågade hon.

Jag tvekade och nickade sedan. ”Ja, ja visst.”

Babs strålade och sa: ”Perfekt.” Sedan tillade hon ödmjukt: ”Jag vet inte varför han valde mig när du stod där – han måste vara blind.

Blind och full kanske.”

Till väldigt stor tröst. Men eftersom det faktiskt är jag som har skrivit tjejregeln ”Jag är bara skit – du är toppen” gick jag inte på det. ”Spring och lek”, mumlade jag. ”Vi ses i morgon.”

Jag gick till damtoaletten och när jag kom ut därifrån mötte jag Babs i dörren. ”Will står i baren och beställer en vodka redbull åt mig”, sa hon glatt. ”Kolla in hans snygga häck!”

Jag kastade en pliktskyldig blick mot baren på jakt efter snygga rumpor, men såg ingen. Däremot såg jag ett gäng killar vika sig dubbla av skratt, alla utom en som skakade på huvudet. ”Fan, Will”, sa huvudskakaren, en lång kille i safariskjorta och mörka byxor. ”Du är en sådan tarm.”

Frånsett att jag aldrig hade hört ordet ”tarm” referera till något annat än magar blev jag nyfiken. Jag smög närmare. ”Hon får reda på det, Will. Det får hon alltid.” ”Det får hon inte alls. Hon kommer inte hem förrän i morgon kväll.

Kom igen, jag ska ju bara bjuda bruden på en drink, jag har inte dragit över henne!”

Jag fattade. Och visserligen är jag tjejen som en fluga inte skulle göra förnär, men jag låter inte någon göra sig lustig över Babs. Jag knackade Will i ryggen och sa: ”Jag skulle dricka upp den där själv om jag var som du.”

Will började skratta. ”Jaså? Varför det?”

13

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 13

2012-03-08 14:44:00

”För när jag talar om för Babs vilken slemhög du är kommer hon att hälla den i håret på dig.”

Will skrattade igen, men huvudskakaren verkade bli generad. ”Vem… vem är du?”

Jag stod och funderade på om jag skulle dra det där om Ronald McDonald igen när en liten ängslig röst sa: ”Nat, vad är det? Var är Will?”

Huvudskakaren och jag snodde runt och fick se Babs stå som ett frågetecken framför oss, och där Will och hans hejdukar nyss befunnit sig fanns nu en stor, tom plätt.

Huvudskakaren stirrade på min vän. ”Barbara hette du, va?” sa han lent. ”Jag är hemskt ledsen, men Will blev tvungen att gå hem. För att vara riktigt ärlig är han en idiot. Tråkigt för honom. Din väninna och jag bråkade om det. Men jag heter Simon, och om du inte har något emot det skulle jag gärna bjuda på en drink.”

Jag gjorde en grimas men Simon såg rakt igenom mig som om jag hade på mig orange batikbyxor. På bara någon sekund kände jag mig som en get igen. Den här gången gick jag hem direkt.

Det var för fem månader sedan, och nu detta! Jag ser Babs sitta där nere i sin luftiga vita klänning och tror knappt att det är sant. Jag borde ha förstått att det var något jäkelskap på gång när hon försvann i tre dagar. ”Oroa dig inte”, kuttrade hon när hon väl behagade ringa. ”Jag tar dina diskdagar nästa vecka!”

Varpå jag svarade: ”Tack, Barbara, men om du ursäktar måste jag ringa till polisen och tala om att de kan lägga ner utredningen.”

Jag väntade mig att hon skulle vara ångerfull men fick till svar: ”Bra idé, för Si har gjort sin egen utredning! Bah ha ha! Den var väldigt ingående!” ”Är det inte väldigt engelskt?” säger en röst bredvid mig och jag hoppar till.

Andy lutar armarna mot balkongräcket och ser leende på mig. ”Det är vackert”, svarar jag och vill både vara lojal mot Babs och riktigt taskig mot Andy. ”Mamma ville inte ha psalmer – på italienska bröllop har de inga psalmer – men Simons föräldrar vek sig inte en tum.”

14

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 14

2012-03-08 14:44:01

”Dina föräldrar är väldigt lätta att ha att göra med”, säger jag och hoppas att jag inte låter alltför snäll. ”Till skillnad från Simons. Jag tror att mamma och pappa känner sig som tyskarna gjorde när de undertecknade Versaillesfördraget.” ”Det var tråkigt”, svarar jag. Jag vet inte vad han pratar om. ”Nat”, säger han. ”Vad sägs om en dans senare? Till Rule Britannia förmodligen.” ”Alltså, jag…” ”Vi borde göra det, vi är praktiskt taget bror och syster!” ”Tack, men jag har redan en bror”, säger jag. ”Och tro mig, det räcker mer än väl.” Jag går ner och sätter mig igen.

Tony sitter och pratar med en Keith över Frannies tomma stol. Min bror och Frances Crump kommer inte överens. Hon säger att han är en ”stockkonservativ neandertalare” medan han kallar henne ”gaffelskallen” (vilket ska tolkas som att han skulle vilja köra en gaffel i skallen på henne). Jag kastar en blick mot honnörsbordet och ser Frannie sitta på huk vid Babs som en eunuck framför Kleopatra. Jag sväljer hårt.

Jag kommer inte heller överens med Frannie. Frannie är Den tredje vännen. Hon följer Babs som en finne på ändan.

Jag ler hopplöst mot Chris som flinar på ett sätt som får mig att kippa efter luft. ”Jag pallar inte med bröllop”, säger han. Hans röst är mjuk och raspig, som grus och honung. Den svaga nordengelska dialekten går rakt ner i mina knän. Han släpper mig inte med blicken och tillägger: ”I vanliga fall.”

Jag ler och säger: ”Inte jag heller.”

Chris lutar sig bakåt och vickar på stolen. Han verkar ha myror i brallan. Under tiden går Babs och Simon upp för att dansa första dansen.

Chris muttrar: ”Jag skulle spola allt det här och åka till Vegas.”

Jag fnittrar och säger: ”Jag med.”

Sedan sitter vi tysta medan Kenny and The Drum Kit Krew sätter igång ett hiskeligt slammer som möjligen ska föreställa You’re Nobody Till Somebody Loves You. Det här är ett hårdkokt bröllop, tänker jag medan alla applåderar. Min mamma klappar händer så våldsamt att hon ser ut som en köttätande blomma på speed. ”Jag skulle åka till Vegas”, säger Chris igen. Han och jag sitter kvar 15

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 15

2012-03-08 14:44:01

under Lady in Red och Come on Eileen. Jag frågar Chris varför inte han har på sig smoking som alla andra män. Han fnyser två gånger till svar och kastar en förintande blick på alla andra män. Andy dansar med Frannie, ser jag. ”Vegas”, muttrar Chris. ”Som du nyss sa”, säger jag artigt. Han gnisslar tänder och jag är osäker på om han har Alzheimers. Sedan frågar han varför jag har på mig en brun hatt. Svaret är att min mamma som skämmer ut sig där borta till Agadoo tyckte att jag skulle ha det, fast så långt hinner jag inte förrän Chris rycker av mig hatten, släpper den på den extremt mönstrade mattan, knäpper loss hårspännet och – medan jag sitter där orörlig och mållös – drar händerna genom mitt hår och skakar ut det över axlarna.

Sedan lutar han sig närmare och närmare tills vi så gott som nuddar vid varandra och jag nästan kan känna doften av hans sträva andedräkt. ”Natalie”, mumlar han och lindar en blond lock runt sitt finger. ”Du borde ha håret utsläppt lite oftare.”

Han är så ljuvligt pang-på att jag bara dreglar när ett vitt mån­ ansikte tvingar oss isär och Frannie ylar: ”Nataleeee! Var har du din kille? Saul Bowcock!”

16

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 16

2012-03-08 14:44:01

2 Jag har känt Babs länge. Jag vet vad som får Babs att skratta – ortnamn som Piddlehinton och Brown Willy. Jag vet vad som får henne att gråta – allt från nyhetsinslag om svältande barn till slutet av Turner & Hooch när Hooch dör men lämnar efter sig en kull valpar. (Hon snyftade: ”Det är inte samma sak!”) Jag vet att hon avskyr små tänder och konsistensen på aprikoser. Jag vet att hon får utslag av bygelbehåar.

Jag vet att hon kan slå Tony i armbrytning. Jag vet att hon har en liten svart prick ovanför vänster knä där hon stack sig på en blyertspenna när hon var liten. Jag vet att hennes älsklingsord är ”halabalo” och ”pumpa”. Jag vet hur Babs låter när hon har sex.

Så du fattar att jag blev sur när Babs presenterade mig för Simon igen, en vecka efter sjuttiotalsfiaskot, och han sa: ”Hur känner du Barbara då?” Jag fattar inte att han kunde göra bort sig så kapitalt.

Som att fråga Gud: ”Hur känner du Adam då?” ”Hur jag känner henne?” gapade jag så högt att fladdermössen flydde från träden med händerna för öronen. ”Jag har känt henne i evigheter”, fortsatte jag med lägre röst. ”Vi är väldigt nära vänner.”

Jag var för skakad för att säga något mer, men frågan galopperade runt inuti huvudet som en tjur på en lekplats. Hur tokiga var de i varandra, Babs och Simon, om hon inte hade nämnt mig under sju dagars kollisionskurs? Det fick jag snart reda på. Deras besatthet var ömsesidig och total. Det var ett enda hånglande mitt framför ögonen på mig. Jag ville skrika åt dem att sluta. Men de hade bokstavligt talat bara ögon och öron för varandra. När jag talade eller log var det knappt att de såg eller hörde. Jag var utfryst. Det var hemskt. Det var som att bli utelåst från sitt eget hem av en tjuv. Jag trodde inte att det var sant. Min pojkvän kunde ha skrivit en avhandling om Babs efter att ha känt mig i två veckor. Men å andra sidan är kanske Saul Bowcock inte lika kär som Simon.

Kanske är Saul för förståndig för att vara kär. Vi kör – i förståndigt tempo – till min mammas ensligt belägna vita hus i Hendon dit vi är bjudna på middag för att fira Tonys senaste befordran. (Från verkstäl17

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 17

2012-03-08 14:44:01

lande chef för marknadsavdelningen till vice verkställande direktör för marknadsavdelningen på Black Moon Records. Fast som min chef Matt sa: ”Jag slår vad om att de har en vice verkställande direktör för tepåsar på Black Moon Records.”)

Saul gillar att hälsa på hos mamma som pjoskar med honom och svansar omkring och tror att han ska fria till mig. ”Ska vi stanna och köpa lite blommor till Sheila?” säger han och saktar in när trafikljuset slår om till gult i stället för att gasa på som en normal människa. ”Bra idé”, nickar jag.

Det är det som är felet med Saul. Han är omtänksam, men han är samtidigt så fenomenalt ordentlig. Han är allergisk mot alla avsteg från rutinerna. Han tror att impuls är en deodorant. Jag sneglar på honom i ögonvrån och försöker tänka snälla tankar. Saul är en fin kille. Ärlig. Pålitlig. Trygg. Tillgiven. Den enda kille jag känner som knackar sin flickvän i ryggen och säger: ”Jag behöver en kram.” ”En snoppkram?” muttrade Babs när jag berättade det för henne. Nej! En fullt påklädd, opilsk kram. Saul är inte som andra killar. Vi träffades för nio månader sedan hos kiropraktorn och hans raggningsreplik var skrämmande nog: ”Du har ett så intelligent ansikte. Vad arbetar du med?”

Eftersom han aldrig skulle komma någonstans med den sortens hopplösa struntprat – till och med påven måste vara snabbare i replikerna än så – hade jag inte hjärta att avfärda honom. ”Jag är pressekreterare på Greater London Ballet Company”, svarade jag vänligt. ”Och du?” ”Jag är revisor”, sa han allvarligt. ”Men jag har faktiskt en väldigt fin bil.”

Medan Saul skyndar in på Texacomacken för att köpa en bukett skrikfärg­ade blommor sitter jag kvar i hans gröna Lotus Elise och biter på naglarna. Eller skinnet på fingertopparna rättare sagt, eftersom jag avverkade naglarna i förra veckan. Jag ser fram mot middagen lika mycket som mot ett cytologprov. Det är snart två veckor sedan Babs bröllop och jag vet att mamma kommer att vilja diskutera det in i minsta detalj och jag har inte kraft nog att stå emot. ”Jag undrar vad Sheila tänker bjuda på för mat”, säger Saul när han sjunker ner bakom ratten. ”Jag dör av hunger!”

18

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 18

2012-03-08 14:44:01

Vi hör Barry Manilow sjunga Copacabana redan på uppfarten. I en mäktig sky av Dune och stekt lök slår mamma upp dörren, rättar till min tröja och kramar nästan livet ur Saul. ”Så stilig du är! Verkligen synd att du missade bröllopet!” utbrister hon och skakar så hårt på huvudet att det förvånar mig att det inte lossnar. ”Men du lyckades bli färdig med arbetet?”

Saul drar tacksamt efter andan när han kommer loss och säger: ”Ja, tack, Sheila.” Mamma kilar iväg för att hämta ett glas mjölk till honom. Ja, ett glas mjölk. Saul är en stor och stadig tjugonioåring, men han dricker mer mjölk än en uttorkad elefantunge. Kalla mig laktosintolerant, men det där fattar jag bara inte. Det är nästan lika skumt som att han sover med en svart tröjärm över ögonen. Vilket är ungefär som Zorro – den maskerade hämnaren fast utan Antonio.

Jag följer efter mamma ut i det ångande köket medan Saul kastar sig ner i soffan och börjar skala pistagenötter. Jag riktigt hör hur det knastrar. Jag tuggar på fingrarna och ser mig omkring. Hyllan ovanför spishällen är full med böcker. Till vänster står F-dieten, Hollywoods ananasdiet, Beverly Hills-dieten, Scarsdaledieten, Dr Tooshis fiberdiet, Grapefrukt­dieten, Dr Atkins nya bantningsrevolution, Kroppoch själdieten, Rose­mary Conleys Höft- och lårdiet, Kolhydratmissbrukarnas diet: Det livslånga svaret på jojobantning, Portionsdieten, Banta med baronessan, Platt mage på 15 dagar och (den på det hela taget mindre effektiva) 32-tumsmidja på 32 dagar.

Till höger står House & Gardens kokbok, Laga mat med choklad, Delia Smiths vintermat, Leiths dessertbok, Hemmets kokbok, Evelyn Rose – det internationella judiska köket, Hemma hos bröderna Roux, Mejeristernas matbok, Mary Berrys stora kakbok, Cranks receptsamling, Woka året runt, Till bords i Toscana, En liten bok om bakverk från Wien, Amishfolkets mat, 365 härliga chokladdesserter, Nakne kocken och Den konstfulla kycklingen. ”Vad får jag bjuda på? När kammade du dig senast?” undrar mamma och daskar ner smör i en stekgryta. ”Apelsinjuice? Du ser ut som någon i Black Sabbath.”

Jag svarar: ”Vatten blir bra. Jag borstar det strax.” Jag ser på medan hon häller en skvätt solrosolja i det fräsande smöret. Hon vet allt om hårdrock, men tror att kolesterol är en vitamin. ”Är du säker på att du behöver allt det där, mamma?”

19

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 19

2012-03-08 14:44:01

Mamma torkar händerna på förklädet. ”Och sedan när kan du laga apelsinkyckling med örter?”

Det har hon i och för sig rätt i. ”Men vill du att jag gör en sallad?”

Mamma håller fram ett glas vatten, viftar bort mig med en kökshandduk och säger: ”Du skulle bara skära av dig fingrarna. Var nu en snäll flicka och gå och ut och sätt dig hos Saul.”

Den sötsliskiga stanken av luftrenande alpdoft blir bara starkare ju närmare vardagsrummet jag kommer (det har aldrig slagit mamma att hon kan öppna ett fönster). Sedan är det någon som lägger hela kroppstyngden mot den stackars lilla dörrklockan och står kvar. ­R­r­r­r­r­r­r­r­r­r­r­r­ing­g­g­g­­gggg!

Tony. Mamma svischar förbi och sliter upp ytterdörren. ”Hej, min älskling”, säger hon medkännande med tanke på den långa och mödosamma färd han har gjort från Camden Town i sin svarta, lyxiga BMW. ”Hur mår du? Ge mig din rock. Jobbig dag? Vad får jag bjuda på? Något att dricka? Jag har den där champagnen du tycker om i kylen och jag har gjort dina älsklingsdesserter, citronvisp och cheesecake med choklad. Jag vet att det är busigt, men vi förtjänar något gott. Jag var på Viktväktarna i går så i kväll gör jag som jag vill!”

Tony kysser mamma och ler brett. ”Mamma”, suckar han. ”Du är en ängel. Jag kan knappt tro att vi är släkt.”

Jag ler ansträngt. Sedan skilsmässan är Tony och jag utlämnade åt mammas nycker. Det enda är att Tony kan spelet bättre än jag.

(Han kan det faktiskt så bra att det inte kan uteslutas att han fuskar.)

Mamma färgar håret svart, klär sig helst i gult och bär handväskan under armen som en kulspruta. Man vill inte reta upp henne lika lite som man vill reta upp en geting. Hon förlorade sin humor för fjorton år sedan när min far lämnade en lapp åt henne på läkarblocket där det stod: ”Kära Sheila, ledsen för det här men jag skulle vilja hoppa av vårt äktenskap…”

Man tycker att en sådan händelse skulle avskräcka henne från att försöka tvinga sin avkomma till prästen. Men icke. Hon läste Bridget Jones dagbok och grät. Jag ger Tony en kyss och stålsätter mig. Knappt har våra rumpor nuddat stolarna förrän hon sätter fart som en greyhound efter en kanin. ”Så Barbara fick sitt lyckliga slut. Jag talade med Jackie i förra veckan, och i morse, och i går – ojojoj. Vilken påkostad tillställning.

20

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 20

2012-03-08 14:44:01

På det hela taget tyckte hon att det hade gått väldigt bra. Brudgummen, Simon, stilig pojke. Det skulle man inte kunna tro, med tanke på hans mors käke och tänder. Vilket spöke. Och klänningen sedan.

Gräddvit. Med den figuren. Det går bara inte. Den klädde henne inte det minsta, inte alls. Jag sa till Jackie, du såg åtminstone tjugo år yngre ut än hon. Du var balens drottning, frånsett Barbara, så klart. Hon var vacker som en dag, det var hon verkligen…” ”Mamma”, säger Tony med en snabb blick åt mitt håll. ”Hon såg ut som det hon är. En brandman i kjol.” Saul sätter vattenkrassesoppa i halsen. Jag lägger ifrån mig skeden. Tony har inte förlåtit Babs att hon utsatte honom för sin specialare (hon slängde upp honom på axeln inför alla människor och kutade iväg med honom längs gatan som om han vore lika lätt och försumbar som en uppblåsbar docka).

Jag säger: ”Babs är brandsoldat, Tony. Det är så det heter. Och hon var visst fin. Solbränd, lång…” ”Varför äter du inte?” avbryter mamma mig. (Hon är med rätta stolt över sin kokkonst och tar illa upp om man gör små avbrott i ätandet, som till exempel för att andas.) ”Jag äter”, protesterar jag för att undvika en katastrof. ”Det är jätte­gott.”

Jag viftar demonstrativt med skeden just som mamma säger: ”Jag gör mig allt det här besväret och du sitter där och stånkar över soppan som om det vore magsaft! Jag tänker inte…” ”Sheila, du måste vara väldigt stolt över Tony”, skjuter Saul in. ”Friska upp mitt minne. Hur många gånger har du blivit befordrad det senaste året, Tony?”

Min bror rycker på axlarna och svarar: ”Tre.” Saul och mamma och jag nickar frenetiskt. ”Fantastiskt”, mumlar Saul. Han hostar och flätar ihop fingrarna till ett rör där han visst hoppas att hostan ska fastna. ”Du måste vara otroligt duktig.”

Mamma utbrister med något glansigt i blicken: ”Det är han, Saul, jag är så stolt över honom, han är så begåvad!”

Saul ler mot henne och säger: ”Och det är du också, Sheila. Den här vattenkrassesoppan är sagolik. Det råkar väl inte finnas lite m…” ”Visst finns det det!” trumpetar mamma. ”Så gärna.” ”Är det säkert?” svarar Saul som är en gentleman ut i fingerspetsarna. ”Jag menar, Sheila, har du fått ti…”

21

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 21

2012-03-08 14:44:01

”Jag?” utbrister hon. ”Var inte dum! Jag värmer upp lite åt dig.” Hon skyndar ut i köket som en jäktad gepard och jag sjunker lättad ihop på stolen. ”Snyggt, polarn”, mumlar Tony. ”Jag vet visst inte när jag har gått för långt.”

Saul strålar av glädje och tacksamhet. Jag misstänker att han aldrig har blivit kallad ”polarn” förut. Å andra sidan är det något hos min bror som trollbinder människor. Han är helt klart en alfahanne. Man vill vara honom till lags. Ett leende från honom är som en kyss av en filmstjärna.

Jag ser på Saul som ler stort. ”Jag visste inte att du tyckte så mycket om vattenkrassesoppa”, säger han. ”Jag kan laga det åt dig om du vill.”

Jag kvider inombords. Saul är lika förödande för matlagning som stormar är för Kansas. ”Det är gulligt av dig”, svarar jag, ”men jag trodde att du skulle genomgå en hälsokur.” Saul blir lång i ansiktet. ”Va!” tjuter Tony. ”Du ska väl inte banta? Din fjolla! Börja hellre med någon sport, polarn. FIFA 2000, något i den stilen.”

Saul rodnar. ”Jag, jo, saken är den att jag inte är något vidare på fotbollsplanen…” ”Det är ett tevespel, Saulie”, muttrar jag just som mamma kommer flängande. Så vördnadsfullt som hon ställer sopptallriken framför min pojkvän skulle man kunna tro att hon är en hovman som räcker fram kronjuvelerna till kungen. ”Ät!” säger hon. Vi sitter tysta en stund medan Saul äter. ”Jag ger inte mycket för maten på bröllopet”, utbrister mamma som under de senaste tre minuterna bara har väntat på att få återkomma till sitt älsklingsämne. ”Om jag skulle hålla i ett bröllop, inte för att jag någonsin…” – av hänsyn till Saul hejdar hon sig – ”Alltså, om jag skulle hålla i ett bröllop skulle jag bry mig mindre om dryckerna, det är inte nödvändigt att folk blir så berusade, och bra mycket mer om att se till att maten höll restaurangkvalitet. Naturligtvis sa jag ingenting till Jackie, men sparrisen var” – här blir mammas röst en låg väsning – ”konserverad!” Vi tar till oss denna allvarliga nyhet under tystnad. ”Och det förskräckliga med alltihop är”, fortsätter mamma, ”att Jackie ville ha mat från delikatessbutiken. Men Simons föräldrar stod för kostnaderna och de insisterade på att anlita sin cateringfirma”, tillägger hon och låter personligen kränkt.

22

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 22

2012-03-08 14:44:01

Jag anar att ett utbrott är på gång. ”Men visst var det roligt att dansa, mamma?” skyndar jag mig att säga. ”Du är något av en Ginger Rogers när du kommer igång.” ”Det hoppas jag verkligen inte! Hon är så gammal att hon är död!” replikerar mamma. ”Mamma nallade säkert av elefantölet – du är rätt svag för det, eller hur, mamma?” flinar Tony. ”Anthony, sluta!” Mammas mun är ett bistert streck, men hon får behärska sig för att inte skratta. ”Det var en enda gång för länge sedan, och du gav mig det i ett vinglas och sa att det var Chateau de Sleepeengruff. Jag kunde inte veta att det var så starkt! Hur som helst, som om de skulle servera öl på ett tjusigt bröllop som Jackies. Jag menar, Barbaras!”

Det bästa mamma vet är när hennes son retas med henne, så hatten av för min bror – kvällen är räddad. Fast senare då Saul släpper av mig i snigelfart utanför porten är jag för trött för att bjuda in honom på en kopp kaffe (med vilket jag menar en kopp Nescafé). Och tur är väl det, för när jag trycker på playknappen på min grå dinosaurie till telefonsvarare börjar den surra och knäppa och morra och huden knottrar sig på mig när jag hör en torr släpig röst som säger: ”Hej, Natalie. Jag har tänkt på dig… Om du inte skulle ta och släppa ut håret.”

23

I_maxted_Höga klackar_s1-410.indd 23

2012-03-08 14:44:01