9789152636275

vi plågas av oro, smärta och sorg, och vi kan då uppleva att vi har burits av något som ger oss en inre styrka, kanske till och med i våra allra svåraste stunder. Detta är nåd – och om nåd handlar denna bok.

Det förunderliga med nåden är att den är både självklar och överraskande. Den är oss redan given och är samtidigt ständigt ny. Å ena sidan talar vi om nåd när vi skildrar livets under och tillvarons förunderlighet – allt det som vi tenderar att ”ta för givet”. Å andra sidan har nåd med det oväntade och oförmodade att göra: nåden kan ställa allt på ända och välta omkull alla våra föreställningar.

Denna bok ägnar sig inte i första hand åt välkända, invanda och inlärda formuleringar om nåd. Den vill hellre undersöka om det går att tala om nåd på nya sätt och säga oss om nåd? Hur har dessa texter utlagts? Hur kan vi tillämpa dem idag?

JESPER SVARTVIK innehar Krister Stendahls professur i

religionsteologi vid Lunds universitet och Svenska teologiska institutet i Jerusalem.

JESPER SVARTVIK

med nya ord. Vad innebär nåd? Vad kan bibeltexterna

FÖR UNDER LIGT FÖR TRO ENDE

JESPER SVARTVIK

sig själv: ibland är vi riktigt lyckliga, det finns tider när

FÖRUNDERLIGT FÖRTROENDE

Varje människa för ett ständigt pågående samtal med

9 789152 636275

forunderligt_svartvik_cover161116.indd Alla sidor

2016-11-16 14:01

förunderligt förtroende

•

1•

•

2•

jesper svartvik

Förunderligt förtroende

•

3•

© 2016 Jesper Svartvik och Verbum ab omslag: Håkan Liljemärker formgivning: Margareta Brisell Axelsson tryck: Dimograf, Polen 2016 isbn 978-91-526-3627-5 Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Verbum ab Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbum.se

•

4•

Innehåll

Förord

• 7

1. Förunderligt

• 9

2. Förberedelse?

• 23

3. Förbunden

• 55

4. Förlorad?

• 87

5. Fördold

• 127

6. Förändring

• 151

7. Förhoppning

• 179

8. Förgät-mig-ej • 215 9. Förtroende

• 249

Förtydliganden • 301 Förkovran

• 305

Fördjupning • 375 Förteckning •

5•

• 403

Förord

Detta är en bok om nåd. Det förunderliga med nåden är att den är både självklar och överraskande. Den är oss redan given och samtidigt ständigt ny. Å ena sidan talar vi om nåd när vi skildrar livets under och tillvarons förunderlighet – allt det som vi tenderar att ta för givet: exempelvis att betrakta sommarsolnedgången över havet, att det lilla barnet får sina första mjölktänder, och att sådden mognar till skörd. Å andra sidan har nåd med det oväntade och oförmodade att göra: nåden kan ställa allt på ända och välta omkull alla våra föreställningar och förväntningar. Nåden är oss given och samtidigt är den ogripbar. Det ligger i nådens natur: i nådens partitur är det ibland pianissimo, som det tar tid och tålamod att uppfatta och uppskatta; vid andra tillfällen är det fortissimo, då vi kan tala om att vi drabbas av nåd här och nu, som av en stormvind som sveper in och radikalt förändrar våra livsvillkor. År 2017 firar de reformatoriska kyrkorna ett jubileum.

Det har då gått femhundra år sedan Martin Luther författade sina nittiofem teser. Ett centralt begrepp i den reformatoriska teologin och traditionen är just nåd. Den ofta åberopade formuleringen är sola gratia (lat. ”endast •

7•

[genom] nåd”). Det traditionella uttrycket är ”rättfärdiggjord av nåd allena”. En av huvudfrågorna i denna bok är något annorlunda uttryckt: vad innebär det att leva i nåd allena?

Denna bok ägnar sig inte i första hand åt välkända, invanda och inlärda formuleringar om nåd. Den vill hellre undersöka om det går att tala om nåd på nya sätt och med nya ord. Vad innebär nåd? Vad kan bibeltexterna säga oss om nåd? Hur har dessa texter utlagts? Hur kan vi tillämpa dem idag? Nåd är centralt i de trostraditioner som ständigt utlägger bibeltexterna, liksom barmhärtighet är en central tankegång i muslimsk tro och tradition.

Förhoppningen är att boken ska bidra till en fördjupad förståelse och förnyade samtal människor emellan, panim el panim (hebr. ”ansikte mot ansikte”), om något av det mest fundamentala, angelägna och hoppingivande – och nog även svårbegripliga – i våra liv: nåden. Att begrunda nåden är nödvändigt för dem som vill ta kristen tro på allvar. Nåden är även en angelägenhet i vår värld långt utanför de kyrkliga sammanhangen. Kristna sjunger: ”Det finns nåd för nya världar, mycket större än den här” (Sv. Ps. 285:2). På ett liknande sätt finns det nåd för den värld som är långt mycket större än kyrkan.

Lund den 2 oktober 2016 (den islamska nyårsdagen, den helige Mikaels dag och dagen före det judiska nyåret) Jesper Svartvik

•

8•

Kapitel 1

Förunderligt

Varje människa för ett ständigt pågående samtal med sig själv: ibland är vi riktigt lyckliga, i så hög grad av vi kan uppleva att vi saknar ord för att uttrycka vår tacksamhet; det finns tider när vi plågas av oro, smärta och sorg, och då önskar vi att allt vore fullständigt annorlunda; och vi kan ibland uppleva att vi har burits av något som ger oss en inre styrka, kanske till och med i våra allra svåraste stunder.1 Detta är nåd – och om nåd handlar denna bok.

Vi skulle kunna tala om berättelsen och bordet: berättelsen är evangeliet, som ordagrant betyder ”det goda budskapet” (grek. to euangelion); bordet är platsen där en förunderlig måltid bereds. Åtskilliga vittnar om att budskapet – både berättelsen och bordet – har gett och fortsätter att ge djup och mening åt deras liv.

Berättelsen om snickarsonen från Galileen tycks vid första anblicken utmynna i katastrof: när han söker sig till Jerusalem, staden på berget och dåtidens religiösa centrum, blir han tillfångatagen och korsfäst av romarna.

Många måste ha uppfattat detta som ett totalt misslyckande. Ändå spred sig läran om hans förkunnelse och person snabbt i romarriket. Hans död var inte slutet, utan •

9•

början på något nytt för tusentals, sedan miljoner och med tiden miljarder människor över hela jorden. När allt hopp tycks vara ute finns det – trots allt – en framtid och ett hopp. Detta är den förunderliga nåden. Även bordet står i centrum för de allra flesta kristna.2 Måltiden är enkel, ja, rent av torftig: ett stycke bröd och några droppar vin är allt som bjuds när människor samlas vid altarrunden eller bildar en kö vid nattvardsstationerna under gudstjänsten. Trots enkelheten djupnar mysteriet. Måltiden i sig själv rymmer en berättelse om förvandling och förnyelse: kristna talar om bröd och vin som en gemenskap med Kristi kropp och blod, på ett sätt som är ”för himmelskt att begripa”.3 Det är en måltid som även förvandlar dem som tar emot den i nattvardselementen. Den kan ge dem hopp om och kraft att verka för en bättre värld, och den är även en försmak av något som också liknas vid en måltid, ett gästabud där till och med hedersplatserna kan vara vikta för dem som Paulus kallar ta mê onta (ordagrant ”de inte varande”), för dem som inte anses duga, för dem som i omgivningens ögon ses som otillräckliga.4 Detta är den förunderliga nåden.

Nåd i olika sammanhang Somliga ord använder vi på olika sätt och i olika sammanhang. Ett sådant ord är ”nåd” (hebr. chésed; grek. éleos; i båda fallen med betoning på första stavelsen).5 Det finns åtminstone tre sätt att tala om nåd: (a) sådant som har med ett uteblivet straff att göra, (b) välgärningar gent­ •

10 •

emot behövande medmänniskor, och (c) begåvningar, inte minst inom konstens område. (a) Ett första sätt att tala om nåd finns i uttryck som ”Gud nåde dig!” och att ”benåda” någon. Tankarna går då till ett straff som trots att det är välförtjänt uteblir. Någon borde straffas, men slipper, eftersom den som hade kunnat döma visade nåd. Det handlar här faktiskt om att avstå ifrån att göra något. Detta slags nåd innebär att någon bestämmer sig för att inte göra det som vi har anledning att befara.

I den kristna traditionen förekommer ordet nåd förvisso i sammanhang som talar om brott och straff, om nåd som uteblivna konsekvenser av en oriktig handling.

Samtidigt är det väsentligt att minnas att detta inte är det enda område inom vilket ordet nåd förekommer. Att tro att nåd enbart handlar om vad Gud inte gör – det vill säga inte bestraffar dem som rätteligen borde bestraffas – vore att kraftigt begränsa tillämpningen av detta ord. I boken Seventy Images of Grace in the Epistles berättar Norma Cook Everist om en person som tillfrågades om han hade erfarenheter av gudomlig nåd på sitt arbete, men som då svarade att han inte hade upplevt Guds nåd där, eftersom han hittills inte hade förbrutit sig mot några av arbetsplatsens regler!6 Redan detta lilla exempel visar att nåd inte bör begränsas till brott och straff (eller snarare brott utan straff). Nåd är mer än förlåtelse. Det blir därför problematiskt om detta första perspektiv renodlas, eftersom det då kan ge oss intrycket att nåd skulle vara motsatsen till rättvisa.

•

11 •

(b) Ett andra sätt att tala om ordet nåd är mer aktivt, vilket innebär att det kompletterar – och kanske även korrigerar – det föregående perspektivet. Det är ett aktivt begrepp därför att det har med goda handlingar att göra. På hebreiska kan nåd användas tillsammans med verb som har med gärningar att göra: la-‘asot chesed (”att göra nåd”) och li-shmor chesed (”att hålla nåd”; endast Gud är subjekt när verbet li-shmor används).7 Någon tar sig an en annan person, men det finns samtidigt bieffekter eftersom relationen är så ojämlik och så asymmetrisk. I ett fattigt samhälle finns det personer som inte har någon egen inkomst eller några tillgångar, och därför måste de bli ”nådehjon” och ”leva på nåder” eller ”bo på nåder” hos någon.

Nåd används såväl i bibeltexter som i judisk och krist­ en tro och tradition för att beskriva konkreta, praktiska handlingar, inte minst för de svaga i samhället som är mer eller mindre obemedlade: för, som det heter, ”invandraren” (ha-ger), ”änkan” (ha-almanah) och ”den faderlöse” (ha-jatom).8 Det handlar här inte enbart om att nåd går utöver rättvisa utan att den faktiskt kräver rättvisa.9 Det handlar, med Gustaf Auléns ord, om ”saklig omsorg om nästan”.10 Det hebreiska uttrycket gemilut chasadim kan nog närmast översättas med ”välgärningar” eller ”goda gärningar”. Tyvärr har den formuleringen fått en negativ klang i vissa kristna sammanhang där det tycks finnas en rädsla för att människors gärningar enbart skulle vara fåfänga försök att göra sig förtjänt av Guds godhet. Intressant nog är perspektivet det omvända i Ruts bok: I den boken •

12 •

står det häpnadsväckande nog: ”Må Herren visa nåd så som ni har visat [nåd] mot de döda och mot mig [hebr. ja‘as ADONAJ ‘immachem chesed ka-asher ‘asitem ‘im-hametim we-‘immadi].”11 Med andra ord, må Gud vara lika god som ni har varit! (c) Ett tredje sätt att tala om ordet nåd finner vi kanske särskilt inom skapandet (bland annat konst, litteratur, dans, teater, film och musik), exempelvis uttrycket ”hon är en gudabenådad sångerska”.12 I det fallet handlar det om att någon är så framstående inom sitt område att alla goda gåvors givare går i dagen, och vi upplever att sången övergår det jordiska genom att peka hän mot en himmelsk verklighet. Det är kanske inte alltid uttrycket ”gudabenådad” används så medvetet, men alla skulle nog hålla med om att det inte bara är ett positivt omdöme, utan att det även hjälper oss att se bortom det sedvanliga, att tänka fritt, större och sannare, att det är detta som vidgar våra vyer och skärper våra sinnen. Även det tredje sättet att använda ordet – om skapandet som nåd – förekommer i bibeltexterna.13 En be-gåv-ning är just en gåva, en gåva från Gud. Det sägs ofta att ordet ”talang” kommer från den nytestamentliga liknelsen om att människor tilldelas talenter som de får i uppdrag att förvalta på bästa sätt.14 För att sammanfatta: det finns åtminstone tre sätt att tala om och tillämpa ordet ”nåd”. (a) Enligt det första synsättet handlar det primärt om upphävda följder av dåliga tankar, ord och gärningar. Detta perspektiv har varit synnerligen inflytelserikt i den kristna utläggningstraditionen, men det är inte det enda synsättet. Nåd är •

13 •

sålunda mer än förlåtelse. (b) En andra huvudtolkning använder ordet nåd som synonym för lojalitet, godhet och solidaritet. Om personer har möjlighet att göra gott så är de även förpliktade att göra det. När den starke bistår den svage är detta ett uttryck för nåd. Såväl det första som det andra perspektivet knyter alltså nåden till relationer. Det som skiljer dem åt är att det andra synsättet betonar aktiva handlingar. Nåd kan alltså inte förvisas till passivitetens uttydning, nämligen uppfattningen att nåd skulle handla om att inte handla. (c) Den tredje punkten uppmärksammar att nåd har med begåvning och talanger att göra. Skapande verksamhet är ett tydligt exempel på detta: det pappersark som vid dagens början var helt tomt kan bara några få timmar senare rymma en text som generation efter generation läser, reciterar och memorerar.

Det finns kanske ingen mänsklig handling som i lika hög grad påminner om gudomlig creatio ex nihilo (lat. ”skapelse ur intet”). När texten är skriven, musikstycket är komponerat och tavlan är målad kan konstnären ta sig friheten att utbrista: ”Nu gjorde jag något helt nytt. Se jag gör allting nytt.”15 Det tredje perspektivet är alltså i hög grad knutet till skapelse-teologin, men inte bara till den. Även den partikulära uppenbarelsen och den framtida frälsningen är fundamentalt och fullständigt präglad av nåd. Den Gud som skapar en underbart skön värld är även den Gud som vill alla människor väl.16 Enligt detta tredje sätt har nåd alltså med översvallande välvilja att göra. Nåd överstiger och överträffar förpliktelsen. Vi återkommer till dessa •

14 •

iakttagelser i det tredje kapitlet, som har till uppgift att analysera det hebreiska ordet chesed, som brukar översättas med ”nåd”.

”Nu har Gud gjort det igen!”

Hur beskriver kristna Guds verk och verksamhet? Det finns tider, tillfällen och stunder då människor upplever Guds närhet och omsorg på ett särskilt tydligt sätt, tillfällen då de känt sig tilltalade, uppmuntrade och kallade.17 Kristologi kallas det som kristna säger om allt det som Gud har gjort och fortfarande gör genom Jesus Kristus.

Det är lätt att då tänka och tala i termer av unicitet, exempelvis: ”aldrig tidigare har Gud gjort …” och ”aldrig förr har Gud handlat …” Detta sätt att tänka är vanligt förekommande, men det innebär inte att det är oproblematiskt – tvärtom! Skulle verkligen Gud bli större för att Nya testamentets händelser betonas på ett sådant sätt att Gamla testamentets berättelser förringas? För att tala i termer av trinitetsteologi (Gud som Fader, Son och helig Ande): det har funnits en tendens att tala om Sonen på bekostnad av Fadern. Finns det ett alternativt sätt att tänka och tala om Nya testamentets budskap?

Göran Larsson, som i decennier undervisat och verkat i Jerusalem, en stad som präglas av religiös mångfald, brukar säga att läsaren av Nya testamentet bör utbrista ”Nu har Gud gjort det igen”, snarare än använda begreppen ”aldrig förr har Gud …”, ”aldrig tidigare har män­ ni­skor …” och ”det är helt unikt att …” Om än Jesu liv, •

15 •

lidande, död och – enligt kristen tro – uppståndelse är unika synliggör och tydliggör han en lära som har funnits hela tiden. Detta är en viktig insikt: att betona Sonen genom att förminska Fadern är inte god kristen teologi.

Det är som om vi trodde att Gud skulle bli större genom att Guds handlande i Gamla testamentet förringades, nedvärderades eller till och med svartmålades. Är det inte samma Gud som framträder i Bibelns två huvuddelar?

Det kristna budskapet är att Jesu ärende inte var att visa hur väsensskild han är från Gud, utan i stället hur lik – ja, väsenslik – han är Gud.18

Analogi och dialektik Detta anknyter till en annan diskussion, nämligen den som med hjälp av teologisk terminologi handlar om analogi och dialektik. Om vi talar om Guds person och handlingar med hjälp av analogier – överensstämmelser och paralleller – menar vi att vi kan förstå Gud med hjälp av jämförelser genom att säga: ”Detta påminner om …” och ge exempel från naturen, samhället och våra mellanmänskliga relationer. Det alternativa sättet att tala och tänka om Gud är att i stället betona dialektiken, det vill säga Guds annorlundahet, kanske genom att säga: ”Aldrig tidigare har Gud gjort eller sagt …” eller ”aldrig förr har det hänt att …” I katolsk fromhet och kultur har analogierna varit vanligare; i protestantisk tradition har i stället dialektiken betonats.19 Det kan vara berikande för kristna som hör hemma i •

16 •

den reformatoriska traditionen att oftare söka analogier, att frimodigt utbrista att den Gud som är Skapare, Befriare och Livgivare nu har gjort något förunderligt ännu en gång, snarare än att hävda att det som beskrivs i Nya testamentet eller som förkunnas i den kristna traditionen är unikt och står i motsats till den som Jesus kallade sin Fader, Gamla testamentets Gud. Det som tänks, sägs och görs kan mycket väl vara gott och gudomligt även utanför kyrkan och de kristna sammanhangen.

I denna bok förekommer en hel del analogier, kanske i synnerhet av tre slag: (a) Det finns en del paralleller mellan tro och kultur, i synnerhet litteratur, musik och film. Bibliska motiv förekommer där rikligt, och det kan ibland bli än mer frapperande om vi är medvetna om de bakomliggande bibeltexterna. Här finns alltså en växelverkan: litteraturen, musiken och filmerna får ett sammanhang, dess symboler tyds och tolkas, och bibeltexternas inneboende kraft och dess konsekvenser kan bli tydligare för oss. (b) Det görs i denna bok även många jämförelser mellan Gamla testamentet och Nya testamentet. Detta borde egentligen vara en självklarhet, men är det ändå inte. Det har funnits en teologisk tendens att åtskilja de två delarna i den kristna textsamlingen genom att reducera den förra till att vara blott och bart en förberedelse inför den andra delen och det som ska komma. Men Gamla testamentets texter var de första kristnas enda heliga skrifter.20 Det var just dessa som de tolkade och tillämpade. Det var Torah – och då avses i första hand de fem Moseböckerna – som •

17 •

Jesus läste högt ur och lyssnade till när han gick i synagogan ”som han brukade”.21 De många buden i Torah var inte ett teologiskt problem att lösa utan ett religiöst liv att leva.22 Detta ofrånkomliga faktum är utgångspunkten i denna bok om nåd. (c) En tredje analogi som ofta förekommer i denna bok är den mellan judisk och kristen tro och tradition. Judar och kristna delar gudstro, heliga skrifter och teologisk terminologi med varandra. Att tidigare generationer – framför allt kristna – har brukat framställa judendom och judenhet som motsatser till kristendom och kristenhet gör inte detta mindre angeläget. Det går inte att beskriva den kristna trons väsen, inte att skönja hemligheten och inte att ana mysteriet utan att lära känna judisk tro.23 Det traditionella kristna sättet att beskriva Jesu religiösa samtida har varit att framställa dem som krassa och känslokalla, på ett sådant sätt att vi därigenom har tagit ifrån Jesus hans kontext – hans religiösa hemvist, hans tankevärld, ja, hela hans släkt och vänner – som om han vore den enda person som på den tiden i den delen av världen tänkte storartade tankar om Gud, människan och världen. Genom att göra Jesu historiska kontext till hans teologiska kontrast har vi berövat Jesus inte bara hans judiska omvärld utan till och med hans egen judiskhet.24

Historisk och ontologisk unicitet Vi bör skilja mellan två slags unicitet: historisk och ontologisk unicitet. Att säga att något är historiskt unikt innebär •

18 •

att det aldrig har hänt, sagts eller tänkts, varken förr eller senare. När vi säger att något är unikt menar vi för det mesta att något är betydelsefullt för oss, men det finns mycket i vår värld och genom historien som har varit och är unikt utan att vara betydelsefullt. Det är därför problematiskt att framställa Jesus som historiskt unik, eftersom vi då inte beaktar att även andra judiska religiösa ledargestalter under antiken undervisade om Gud och Guds rike med hjälp av exempelvis liknelser. Detta har vi belägg för i den rabbinska litteraturen.25 Givetvis kan en kristen hävda att Jesu undervisning är bättre och slagkraftigare, men detta är inte unicitet. Ingenting kan vara ganska unikt eller tämligen unikt, det är antingen unikt eller inte unikt.

Det kristna för det mesta menar när de hävdar att Jesus är unik är att han är ontologiskt (grek. ontos av ôn, ”varande”; logos, ”ord”) unik: att ingen gestalt i världshisto­ rien – varken förr eller senare – har varit relaterad till Gud på ett sådant sätt som Jesus från Nasaret. Med andra ord, kristen teologi hävdar att Jesus var och är unik med anledning av den han var, inte det han sade; han var unik på grund av sin person, inte sin proklamation. Med E. P. Sanders’ ord: The claim of Christianity historically has not been that Jesus said six things which no one else said.

When scholars put themselves into the awkward position of proving his greatness by finding unique sayings, they unwittingly reduce him to the level •

19 •

of a phrase-maker. Classical Christianity claimed that in Jesus’ life, death and resurrection God acted for the good of the world. Sayings, no matter how original, will not prove that, and trying to prop up faith by specious arguments for uniqueness not only denigrates Judaism, it demeans Christianity.26 Att söka och finna likheter mellan Jesu och andra judiska lärdes undervisning är alltså något som uppmuntras i denna bok. Här finns sålunda många tankerim mellan tro och kultur och mellan kristen och judisk tro. Med ”tankerim” avses tankegången: ”detta påminner om …” Det som vi jämför med och liknar något vid är alltid något annat. Det innebär inte ett förminskande, inte ett relativiserande och framför allt inte ett ifrågasättande, utan är i stället ett sätt att försöka uttrycka en ny insikt, en grundläggande övertygelse eller en glädjefylld förvissning.

Kyrkofadern Augustinus (354–430) hävdar att om vi inte ska bli teologiskt stumma måste vi använda ord som inte säger allt.27

Förunderligt förtroende Efter detta introducerande kapitel diskuteras i det andra kapitlet det inflytelserika begreppsparet ”lag och evan­ge­ lium”. Nåd har knutits till begreppet ”evangelium”. Vi behöver därför först av allt reflektera över vad vi menar med ”lag”. Inom bibelvetenskapen har det under de senaste decennierna skett en stor omsvängning i fråga om •

20 •

just begreppet ”lag”. Vad får detta för konsekvenser för vår syn på nåd? Det blir således huvudärendet i nästa kapitel.

Kapitel tre ägnas åt det hebreiska ordet chesed som brukar översättas med ”nåd”. Hur används detta ord och hur ska vi tolka och tillämpa det? Det fjärde kapitlet handlar dels om de välkända liknelserna om dem som anses vara förlorade men som ändå blir uppsökta och återfunna (ett bortsprunget får, ett borttappat mynt och en utslagen son), dels om en person som ofta har beskrivits som fallen och förlorad, nämligen den samariska kvinnan vid Sykars brunn. Kapitlen tre och fyra handlar alltså om bibeltexterna: dels det mest centrala begreppet, i de gammaltestamentliga texterna, chesed, dels om några av de mest relevanta nytestamentliga texterna.

Det femte kapitlet behandlar det som är det kanske allra svåraste att beskriva – och än värre att genomleva – nämligen de tider då det tycks oss som om Gud döljer sitt ansikte. Kan vi i en sådan situation över huvud taget tala om nåd? Hur är det möjligt? Vad kan vi människor säga när Gud tycks tiga, trots att vi förtvivlat ropar på hjälp?

Kapitel sex bygger vidare på det föregående avsnittet och handlar om hur vi kan ta oss genom svårigheter och stormar av olika slag, och därigenom på nytt finna oss själva och våra medmänniskor. De två kapitlen fem och sex kan sålunda med fördel läsas i ljuset av varandra.

I det sjunde kapitlet diskuteras hur kristna kan se på andra religiösa traditioner. Eftersom nåd har spelat en så viktig roll inom kristendomen kan en förnyad reflektion •

21 •

behövas om synen på andra gudstillbedjare. Vilken roll spelar främlingen och det främmande – den Andre och det annorlunda – i teologier om nåd? Det åttonde kapitlet – ”Förgät-mig-ej” – handlar om måltidens betydelse för att kristna ska kunna växa som människor: hur hoppet kan förnyas, perspektiven förändras och insikterna fördjupas. Såväl det sjunde som det åttonde kapitlet belyser främlingens betydelse för den kristna teologin och liturgin: det sjunde kapitlet ägnas åt religionsteologisk gästfrihet vis-à-vis andra religiösa traditioner; det åttonde kapitlet handlar om nattvarden, den måltid som påminner deltagarna om att de är gäster – de kallas ju ofta just nattvards-gäster (!) – som har tackat ja till en inbjudan till en måltidsgemenskap som rymmer mer än ögat ser och tanken anar.

Boken avslutas med det nionde kapitlet – ”Förtroende” – som ägnas åt hur en konkretisering av hela bokens huvudärende – nåd i texter, traditioner och tillämpningar – och en gudsrikescentrerad tro förhoppningsvis kan ge människor en ökad klarsyn i fråga om dagens utmaningar.

Det kapitlet relaterar bland annat till en hittills opublicerad text av Krister Stendahl (1921–2008). Genom hela boken går en röd tråd av nåd, av förunderligt förtroende.

•

22 •

Kapitel 2

Förberedelse?

För att förstå vad nåd innebär behöver vi i detta kapitel ägna oss åt att undersöka några aspekter av hur begrepps­ paret ”lag och evangelium” ofta har tolkats och tillämpats.28 Denna dikotomi är en av de mest kända i kristen tradition, särskilt i reformatorisk teologi, och i synnerhet i de lutherska utläggningarna. Nåd har i hög grad knutits till ordet ”evangelium”; vad har vi då brukat säga om ordet ”lag”? I en bok om gudomlig nåd måste därför även den gudomliga lagen studeras. Kristnas syn på lagen – och därmed även på judisk tro – får konsekvenser för uppfattningen om evan­ ge­lium, om nåd och om kristen tro. Det är därför mycket utrymme måste ägnas åt denna fråga. Kapitlet är därför en viktig förberedelse – därav kapitelrubriken – inför de kommande sju kapitlen. Med risk för att någon läsare tycker att detta kapitel bromsar upp processen i en bok om nåd måste det betonas hur viktigt det är att tid och möda först ägnas åt hur vi har brukat beskriva och tala om lagen.29

Ersättningsteologi Det vi brukar kalla ersättningsteologin – det vill säga tankegången att judendomen har varit en god religion, •

23 •

vi plågas av oro, smärta och sorg, och vi kan då uppleva att vi har burits av något som ger oss en inre styrka, kanske till och med i våra allra svåraste stunder. Detta är nåd – och om nåd handlar denna bok.

Det förunderliga med nåden är att den är både självklar och överraskande. Den är oss redan given och är samtidigt ständigt ny. Å ena sidan talar vi om nåd när vi skildrar livets under och tillvarons förunderlighet – allt det som vi tenderar att ”ta för givet”. Å andra sidan har nåd med det oväntade och oförmodade att göra: nåden kan ställa allt på ända och välta omkull alla våra föreställningar.

Denna bok ägnar sig inte i första hand åt välkända, invanda och inlärda formuleringar om nåd. Den vill hellre undersöka om det går att tala om nåd på nya sätt och säga oss om nåd? Hur har dessa texter utlagts? Hur kan vi tillämpa dem idag?

JESPER SVARTVIK innehar Krister Stendahls professur i

religionsteologi vid Lunds universitet och Svenska teologiska institutet i Jerusalem.

JESPER SVARTVIK

med nya ord. Vad innebär nåd? Vad kan bibeltexterna

FÖR UNDER LIGT FÖR TRO ENDE

JESPER SVARTVIK

sig själv: ibland är vi riktigt lyckliga, det finns tider när

FÖRUNDERLIGT FÖRTROENDE

Varje människa för ett ständigt pågående samtal med

9 789152 636275

forunderligt_svartvik_cover161116.indd Alla sidor

2016-11-16 14:01