9789170374869

MADS GILBERT och ERIK FOSSE

ÖGONEN I GAZA ORDFRONT

MADS GILBERT OCH ERIK FOSSE

ร GONEN I GAZA

Ordfront fรถrlag Stockholm 2010

Gaza_inlaga_NY.indd 3

2010-01-19 16.41

Denna översättning utges med ekonomiskt stöd från NORLA.

Mads Gilbert och Erik Fosse: Ögonen i Gaza Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Gyldendal Norsk Forlag AS 2009 Översättning: Cajsa Mitchell Originalets titel: Øyne i Gaza Först utgiven av Gyldendal Norsk Forlag AS, Oslo 2009 Utges enligt avtal med Hagen Agency, Oslo Omslagsdesign: Jesper Egemar Omslagsfoto: (framsida) Mads Gilbert Författarfoto: Nasser Nasser / AP / Scanpix Grafisk form: Lena Gustafsson Tryck: Livonia, Lettland 2010 ISBN: 978-91-7037-486-9

Gaza_inlaga_NY.indd 4

2010-01-19 16.41

INNEHÅLL

Kartor 6 Förord till den svenska utgåvan 11 Förord 17 Jumana 23 In i bombregnet 31 Bakgrund 49 Välkomna till Gaza 67 Död från ovan 87 Vem ska få leva? 107 Vanmäktiga vittnen 123 Fjärrstyrt folkmord 147 »Bara Hamasbarn« 167 Natt klockan tolv på dagen 185 Utan förbarmande 203 Det fega kriget 229 Gazadrömmar 253 Avsiktlig nöd 277 Vaktombyte 299 Krigsförbrytare 331 Tack 361 Noter 363 Förslag till vidare läsning 381 Förkortningar 383 Bildlista 384

Gaza_inlaga_NY.indd 5

2010-01-19 16.41

Förhåll

EREZ Begränsa för en de skilt tillstå

NAHAL O Öppen fe sorters br

Gaza_inlaga_NY.indd 6

2010-01-19 16.41

Gränsövergångar Philadelphiakorridoren Betongmur med vakttorn, 8 meter hög.

Dubbelt taggtrådsstängsel med vakttorn Militär förbudszon, 300 meter bred Norra militära förbudszonen Huvudled Vägnät Flyktingläger Stadsområden Förhållanden vid de av Israel kontrollerade gränsövergångarna mellan Gaza och Israel EREZ Begränsat öppethållande sex dagar per vecka för en del utlänningar och palestinier med särskilt tillstånd.

NAHAL OZ Öppen fem dagar per vecka för införsel av några sorters bränsle i begränsad omfattning.

KARNI (al-Montar) Stängd sedan den 11 juni 2007. Transportband för säd i funktion enstaka dagar. Stängd för all kommersiell varutrafik sedan den 29 oktober 2008.

SUFA Stängd sedan den 12 september 2008.

KEREM SHALOM Öppen sex dagar per vecka för begränsad trafik.

RAFAH Öppen under vissa förutsättningar för en del utlänningar och palestinier samt humanitära transporter.

Källa: Access and movement to and from The Gaza Strip, juni 2009.

FN:s organ för samordning av humanitära ärenden (OCHA).

Gaza_inlaga_NY.indd 7

2010-01-19 16.41

Till Gazas barn

Gaza_inlaga_NY.indd 8

2010-01-19 16.41

Så lång är denna natt, på bara fötter har jag vandrat Så tung är denna börda, och mina axlar trötta Förhärjat är mitt hjärtas gräs, förhärjat för er skull Våra svarta lockar har grånat Våra ljusa lockar har glesnat Fares, mitt ljus, Suhayl, min skatt, som hämtar medicinen, den kostbara och dyra Fares ska hämta medicinen, Suhayl ska ge mig bot Om landsflykten än varar länge, tro aldrig att vi glömmer er Jag har väntat tåligt som träet under sågens klinga Jag har väntat tåligt under mycket långa tider Du ska bli stor och stark, och Gud ska ge kraft och styrka och du ska bringa fienden på fall, min son

Rim Banna

Översättning Jonathan Morén

Gaza_inlaga_NY.indd 9

2010-01-26 14.48

Gaza_inlaga_NY.indd 10

2010-01-19 16.41

FÖRORD TILL DEN SVENSKA UTGÅVAN » DE BOMBADE DEN CENTRALA grönsaksmarknaden i Gaza stad för två tim-

mar sedan. 80 skadade, 20 dödade, alla kom hit till Shifa. Hades! Vi vadar i död, blod och avslitna lemmar. En massa barn. Gravida kvinnor.

Jag har aldrig upplevt något så fruktansvärt. Nu hör vi tanks. Berätta för andra, skicka vidare, ropa det vidare. Eller gör något. GÖR MER! Nu lever vi i historieboken allihop! Mads 3 januari Gaza stad.« Jag fick SMS:et under julledigheten förra året. Det spreds snabbt till biståndsarbetare, människorättsorganisationer, kyrkor, politiker och journalister. De norska läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse blev två av västvärldens få ögonvittnen inifrån Gaza då den israeliska »Operation Gjutet bly« pågick – ett Gaza som annars var hermetiskt tillslutet. Varken biståndsarbetare eller journalister kom in. Visserligen fanns palestinska och arabiska TV-team på plats men i den västchauvinistiska mediala världen räknas inte deras skildringar som »objektiv journalistik«.

Mads Gilbert och Erik Fosse nöjde sig därför inte med att »bara« vara läkare utan bemödade sig om att också berätta vad de såg för omvärlden. Deras vittnesmål är starkt. Somliga avsnitt av boken går nästan inte att uthärda. De rapporterar inifrån helvetet på jorden, dessa vinterdagar för ett år sedan. »Vårdpersonalen var lika utsatt för bombningen som alla andra.

FÖRORD | 11

Gaza_inlaga_NY.indd 11

2010-01-19 16.41

[...] en av läkarna på medicinavdelningen var hemma när en bomb slog ner. Den dödade hans gravida hustru och en dotter. Läkaren själv och hans andra dotter kom in allvarligt skadade«, beskriver de tillvaron på Shifa-sjukhuset i Gaza stad.

Gaza är en lång sandstrand med en smal landremsa innanför.

Från gränsen mot Israel i norr till gränsen mot Egypten i söder är det 42 kilometer. Avståndet från Medelhavet i väster till Israel i öster varierar från 6 till 12 kilometer. På detta område bor 1,5 miljoner människor. Gazaremsan är således ett av världens mest tättbefolkade områden. Dess befolkning är mycket ung – 56 procent av invånarna är under 18 år. »Jag var på väg ut från operationsavdelningen igen när hissdörren öppnades och Mads kom in med en tolvårig pojke på bår. Den här pojken var uppenbart allvarligt skadad, och trots att han fick dropp i båda armarna hade Mads problem med att hålla hans blodtryck uppe.

Vi tog bort lakanet som pojken hade över sig. Båda benen var bortsprängda. [...] Det blödde inte från dem, vilket är tecken på att den återstående vävnaden är död. [...]

På nedre delen av kroppen hade han hundratals små, punktformade sår i huden. Jag hade aldrig förr sett den här typen av skada.

Det måste handla om ett vapen som jag tidigare inte kommit i beröring med«, noterar Erik Fosse.

Vittnesmålen från Gaza handlar om barn som slits sönder av målsökande raketer, barn som skjuts med handeldvapen när de är ute och leker, barn som mister sina syskon, sina föräldrar, barn som av ockupationsmakten betecknas som »Hamasbarn«, presumtiva terrorister, men som är just bara barn.

Under Gazakriget dödades över 300 barn och fler än 1 600 skadades. Tusentals hem förstördes, alla polisstationer bombades liksom flera sjukhus, skolor, FN-byggnader och livsmedelslager.

El- och vattenförsörjningen slogs ut.

Mads Gilbert och Erik Fosse kan knappt ta in allt det de ser. Palestinska vittnesmål talar om massaker och etnisk rensning. Efter12 | HELLE KLEIN

Gaza_inlaga_NY.indd 12

2010-01-19 16.41

åt ska det stå klart att »världens mest moraliska armé« betett sig bestialiskt och helt utan proportioner. Kriget var uppenbarligen en kollektiv bestraffning med målet att, som generalmajor Yoav Galants uttryckte det, skicka »Gaza årtionden tillbaka i tiden«.

Israeliska soldater har själva vittnat om övergrepp och regelrätta mord på civila palestinier samt förstörelse av privat egendom. Någon skillnad mellan civila och militära motståndare gjordes aldrig.

Gazaborna straffas för att de valt »fel regering«. Trots att det palestinska valet år 2006 av valobservatörerna betecknades som demokratiskt blev omvärldens svar: bojkott. Den militanta rörelsen Hamas hade en politisk gren som vann allt större inflytande, inte minst på grund av rörelsens gedigna sociala arbete på Västbanken och i Gaza och förstås på grund av den utbredda korruptionen inom Fatah.

Hamas fick 42,9 procent av rösterna och bildade regering.

Bara det att rörelsen ställde upp i val till palestinska myndigheten innebar ett bejakande av Osloavtalet och rörelsens företrädare sa att de respekterade ingångna avtal och 1967 års gränser. »Vi accepterar 1967 års gränser, men gör Israel det? Gör USA?« sa Hamas högste ledare Khaled Masháal när jag intervjuade honom i Damaskus i juni 2006.

Hamas erbjöd dessutom vapenvila i tio år. Ändå valde omvärlden att stoppa allt bilateralt bistånd till Palestina.

Det skapade kaos.

Interna stridigheter mellan de palestinska falangerna blossade upp ur desperationen. I dag har Hamas makten över Gaza medan president Abbas och hans Fatahrörelse styr Västbanken. Abbas har deklarerat sin avgång. När nyval sker vet ingen. Vilka palestinier vågar tro på demokratin än en gång?

Det palestinska samhället splittrades och Israel kunde fortsätta sin ockupation med murbyggande och ständigt nya bosättningar – allt i strid mot internationell rätt. Omvärlden såg passivt på.

FÖRORD | 13

Gaza_inlaga_NY.indd 13

2010-01-19 16.41

Västvärldens bojkott drabbade vanligt folk och blev en signal till Israel att »kollektiv bestraffning« av palestinierna var acceptabelt.

Gazakriget följde ur denna logik.

Den ansedde folkrättsjuristen Richard Goldstone har i sin rapport till FN visat att Israel gjorde sig skyldigt till flagranta krigsbrott. Han talar också om brott mot mänskligheten. Även Hamas raketbeskjutning av södra Israel var ett folkrättsbrott. Rimligen borde de skyldiga ställas till svars inför internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Ett år efter ett krig som fördömts av FN ligger ännu stora delar av Gaza i ruiner. Den israeliska blockaden som började långt innan kriget utbröt har försvårat återuppbyggnaden – varken byggnadsmaterial eller biståndspengar kommer in i Gaza.

I detta »världens största friluftsfängelse«, som Gaza kallas, dör nu alltfler barn till följd av undernäring och smutsigt vatten. Fattigdomen är enorm. Arbetslösheten skyhög. Ur ruinerna föds desperation och knappast någon ökad tilltro till den så kallade fredsprocessen.

Västvärldens skuld till palestinierna är stor. Det är hög tid att göra allvar av alla löften om hjälp och återuppbyggnad. Så länge den israeliska blockaden pågår bör EU avbryta allt samarbete med Israel.

Isolera Israel istället för Gaza. »Jag vet inte hur mycket till vi orkar. Vi måste få en paus. En paus från blockad och bomber och otrygghet. Det är inte så att vi har 5 400 skadade. Vi har en och en halv miljon skadade. Alla i Gaza är traumatiserade«, säger doktor Khalil när Mads Gilbert träffar honom i mars 2009. Han arbetar för Röda halvmånen i Gaza.

Mitt i förtvivlan och hopplösheten växer trots allt kampen och solidariteten med det palestinska folket. Jag minns hur vi var tio tusen människor på Sergels torg i Stockholm som protesterade mot kriget.

Nyligen samlades vi till en minneshögtid i Immanuelskyrkan i 14 HELLE KLEIN

Gaza_inlaga_NY.indd 14

2010-01-19 16.41

Stockholm. Det var fullt av folk: biståndsarbetare, Palestinagrupper, kyrkfolk, kulturvänster, politiker och journalister. Vi samlade in pengar till »Ship to Gaza« och fick in 40 000 kronor. »Det viktigaste är inte pengarna utan solidariteten«, säger chefen för Gazas kommunala protesverkstad. I Norge startade man en insamling till den palestinska produktionen av proteser. »Ni är vårt universum nu. Allting är mörkt runt omkring oss, men vi ser ljuspunkterna från Norge – som stjärnor«, fortsätter han. »Då vet vi att vi inte är ensamma och att hoppet inte har gått förlorat.« Med Mads Gilberts och Erik Fosses vittnesbörd kan förhoppningsvis fler få upp ögonen för vår tids stora politiska tragedi och engagera sig för det palestinska folket och en rättvis fred i Mellanöstern.

HELLE KLEIN Politisk chefredaktör, Aftonbladet

Gaza_inlaga_NY.indd 15

2010-01-19 16.41

Gaza_inlaga_NY.indd 16

2010-01-19 16.41

FÖRORD Israels våldsamma anfall mot Gaza vintern 2008–2009 så som vi upplevde det. De omfattande israeliska attackerna mot palestinska institutioner och civilpersoner hör antagligen till de mest brutala händelserna i palestiniernas moderna historia. Attackerna kom inte minst att riktas mot barnen i Gaza.

Fler än 300 barn dödades, och över 1 600 skadades.

Det hänsynslösa angreppet kom efter mer än två år av vittgående blockad och utarmning av palestinierna i Gaza. Under lång tid dessförinnan hade Israel systematiskt hindrat västerländska biståndsarbetare och journalister från att komma in i området. Själva tog vi oss till Gaza via Egypten på nyårsaftonen 2008, offensivens femte dag. Vi upptäckte snabbt att det bara fanns några få andra européer där och inga västerländska journalister. Det fanns inga andra som kunde eller ville träda fram och berätta om de israeliska övergreppen. Vid sidan av arbetet som läkare på al-Shifa-sjukhuset, blev det vår uppgift att förmedla till omvärlden det vi upplevde. Vi rapporterade om det fruktansvärda lidandet, om skadorna vi var med om att behandla och om det kristillstånd som skapades av de israeliska attackerna och blockaden. Vi rapporterade om palestinskt hjältemod, humanitet, okuvlig optimism och motståndsvilja.

Under tre decennier har vi båda arbetat med palestinier som kollegor, vänner och patienter, dels i det ockuperade Palestina, dels DETTA ÄR BERÄTTELSEN OM

FÖRORD | 17

Gaza_inlaga_NY.indd 17

2010-01-19 16.41

i Libanon och Egypten. Vi har bott, levt och arbetat i nära kontakt med de palestinska flyktingar och den libanesiska befolkning som drabbades i Libanon, liksom med befolkningen i Palestina.

De har delat några av sina tyngsta och mörkaste upplevelser med oss, och vi har fått fira högtider och vara med om lyckliga ögonblick tillsammans.

Vi tror fortfarande på möjligheten att lösa Palestinakonflikten på fredlig väg, men att det måste ske den politiska vägen för att leda till en varaktig fred. Då måste Israel, som för närvarande har full kontroll över läget, i handling visa att palestiniernas mänskliga och nationella rättigheter respekteras och att man är villig att finna en lösning grundad på FN:s resolutioner om Palestina från 1947 fram till idag.

Vi upplevde angreppet på Gaza, som läkare och som vittnen, inne på ett sjukhus. Vi såg inget av det som hände på annat håll i Gaza. Hur brutalt och överlagt angreppet var har först i efterhand gått upp för oss, inte minst genom den dokumentation som journalister och granskningskommissioner tagit fram.

Ord är maktfaktorer. Definitioner och begrepp påverkar vår verklighetsuppfattning. Ord och beteckningar som används om konflikten i Mellanöstern har på ett okritiskt sätt halkat in i dagligt tal och nyhetsförmedling. Maktförhållanden och politiska realiteter höljs i dimmor. »Palestinakonflikten« används mer frekvent än »den israeliska ockupationen av Palestina«. »Palestinska områden« används oftare än »det ockuperade Palestina«. Namnet på landet där konflikten pågår är Palestina. Både staten Israel, Västbanken och Gaza ligger i Palestina. I vår bok omtalas därför Västbanken och Gaza som »Palestina«, inte som »de palestinska områdena«. »Bosättning« och »settlement« används ofta om områden där israelerna slagit sig ner i Palestina. »Bosättning« ger en föreställning om ett samhälle som grundats i ett obebott område. Om någon tar kontroll över ett område med militärmakt, jagar ursprungsbefolkningen från gård och grund och driver bort bönderna för att 18 | ÖGONEN I GAZA

Gaza_inlaga_NY.indd 18

2010-01-19 16.42

ta deras jord i besittning, då är den korrekta beteckningen »ockupation«. De som utför den sortens handlingar kallas vanligtvis »ockupanter« och samhällsstrukturen som etableras där utgör en »koloni«. Kolonisering av ockuperat land strider mot Genèvekonventionen. Den israeliska politiken på Västbanken och i Gaza är därför inte någon fredlig bosättningspolitik, utan en brutal ockupation och kolonisering i strid med internationell rätt.

De israeliska, nyetablerade samhällena i de ockuperade områdena beskriver vi därför konsekvent som »kolonier« och dem som bor där som »ockupanter«. Eftersom koloniseringen av Palestina är förankrad i den sionistiska grundtanken om att erövra jorden i landet Israel – Erez Israel – och ta den från den palestinska ursprungsbefolkningen och bilda en ny stat som bara ska vara till för judar, använder vi oss av uttrycken »israeliska ockupanter« och »israeliska kolonier«, trots att de som grundar dessa kolonier kan ha en annan nationell tillhörighet. Många av de mest aggressiva och militanta ockupanterna är nyinvandrade aktivister med amerikanskt medborgarskap.

De israeliska militära styrkorna kallar sig Israeli Defence Forces (IDF) eller »de israeliska försvarsstyrkorna«. Krigshandlingarna som vi skriver om är snarare »angrepp« och »expansion« än »försvar«. Vi använder därför det mer neutrala begreppet »de israeliska militära styrkorna«.

Benämningen på dem som strider i en konflikt varierar också beroende på vem som talar. »Terrorist« används flitigt i dagligt tal och betyder egentligen »någon som sprider skräck«. Palestinierna uppfattar Israels blockad, bombattacker, svältkampanjer och dagliga trakasserier som terrorism. Israel kallar alla palestinska motståndsmän och deras familjer för terrorister. USA har ensidigt definierat en rad politiska och humanitära organisationer och enskilda personer som »terrororganisationer« och »terrorister«. Dessa är därmed också definitionsmässigt att betrakta som kriminella och förbjudna enligt amerikanska terroristlagar. De terror- och terroristbegrepp som används i dagligt tal är i bästa fall onyanserade, ofFÖRORD | 19

Gaza_inlaga_NY.indd 19

2010-01-19 16.42

tast missvisande. Begreppen är till hinder för dialog och försvårande för fred och försoning. Vi har valt att kalla israeler eller egyptier som tjänstgör i reguljära, nationella militära styrkor för »soldater«. Palestinier som inte deltar i någon statlig armé, men som gör väpnat motstånd mot ockupationen under ledning av kända eller okända palestinska partier och grupper, har vi valt att kalla »krigare«. De som inte deltar i planläggning eller genomförande av väpnade aktioner, har vi kallat »civila«.

Ordet »säkerhetszon« har också missbrukats. Begreppet för tankarna till zoner som har upprättats till skydd för civilpersoner. I det ockuperade Palestina har Israels etablering av sådana säkerhetszoner på land, i luften och till sjöss inneburit politiska och militära verktyg som fråntar palestinierna tillgången till den egna jorden och det egna hemmet och rätten att utnyttja naturresurserna i det egna landet. Vi kallar därför dessa områden för »militära zoner«.

Vi har beskrivit våra upplevelser i Gaza så objektivt och exakt som möjligt. För eventuella fel i framställningen tar vi själva på oss ansvaret. Boken bygger på våra egna anteckningar, dagböcker, fotografier, videoupptagningar och samtal under vår vistelse.

I efterhand har vi gjort grundliga efterforskningar i nyhetsmedier och andra källor. I den mån våra dokumentära bilder har efterbehandlats har vi följt reglerna för fotojournalistisk användning av bildbehandlingsprogram. I görligaste mån har vi verifierat namn och händelser, och vi har inhämtat skriftligt tillstånd från patienter och andra på sjukhuset att publicera bilder. De flesta av familjerna uppmanade oss uttryckligen att använda bilderna. Vi vill tacka palestinska och norska kollegor som har hjälpt oss i arbetet med boken.

Vi känner djup vördnad inför de patienter och familjer som vi fick träffa och för vårdpersonalen som vi samarbetade med. Vi vill tacka för att vi fick uppleva ert hjältemod och er okuvliga optimism!

OSLO/TROMSØ, JULI 2009. FÖRFATTARNA

Gaza_inlaga_NY.indd 20

2010-01-19 16.42

Gaza_inlaga_NY.indd 21

2010-01-19 16.42

Gaza_inlaga_NY.indd 22

2010-01-19 16.42

JUMANA MADS GILBERT vidden av det jag fick höra. Den lilla nio månader gamla flickan som jag ombads ta hand om efter operationen den 5 januari var bara ett förebud. Hon var blek och medtagen efter narkosen och det gick knappt att väcka henne. Hon låg på rygg, och jag lyfte varsamt upp hakan på henne så att hon fick fria luftvägar. Jag lyssnade noga på bägge sidor av den späda bröstkorgen.

Jämna andningsljud på båda sidorna. Vi körde henne på en alldeles för stor bår medan vi letade efter en nyöppnad intensivvårdssal på fjärde våningen. Salen var egentligen en postoperativ avdelning för vuxna, men på grund av den stora tillströmningen av krigsskadade barn som behövde övervakas efter genomgången livräddande kirurgi och narkos, fick sjukhusledningen hela tiden improvisera fram nya lösningar för att öka sängkapaciteten.

Vi hittade salen till sist. Solljuset flödade in i rummet med de sex sängarna. Fönstren stod öppna, ett var krossat och det var iskallt där inne. Personalen hade tydligen just fått besked om att göra sig beredd att ta emot fler patienter. De visade tydligt att de inte var det ännu.

– Please doctor, can you wait?

Ja, självklart kunde vi vänta.

Jag stod kvar vid båren där lilla Jumana Samuni låg. Delar av hennes pyttelilla vänstra hand hade måst amputeras efter den otäcka skadan som hade inträffat i familjens hem. Var hennes mamma FÖRST FÖRSTOD JAG INTE

JUMANA | 23

Gaza_inlaga_NY.indd 23

2010-01-19 16.42

fanns var det ingen som visste, men pappan och farfadern sades ha dödats. Med arabiska bokstäver hade man med tuschpenna skrivit på hennes bröstkorg vilken sorts skada hon hade och hur den skulle prioriteras. Röntgenbilden som låg på båren visade att tummen, pekfingret och långfingret var amputerade. Bandaget var genomdränkt av blod, men det verkade som om blödningen hade upphört.

Den lilla hade vackra, mörka, markerade, nästan vuxna drag och kraftiga ögonbryn. Den gulbleka ansiktsfärgen gav mig anledning att misstänka anemi orsakad av blodförlust eller av undernäring, som så många barn i Gaza led av. Hon såg ut som om hon sov lugnt, och de slutna ögonen gav ett nästan absurt intryck av frid. Jag kände på hennes hud. Den var sval och lite knottrig, som om hon frös.

Säkert hade hon förlorat värme både under operationen och nu där hon låg avklädd i det kyliga rummet.

Det här var ett problem som gällde alla patienter. Sjukhuset hade

Halva lilla Jumanas hand måste amputeras efter attacken. Nu sov hon, till synes lugnt och fridfullt, efter narkosen.

24 | MADS GILBERT

Gaza_inlaga_NY.indd 24

2010-01-19 16.42

många krossade fönsterrutor, och januaritemperaturen i Gaza präglades inte direkt av någon tropisk värme den här vintern. Nattemperaturen var mellan fem och tio grader, men på dagtid värmde solen. al-Shifa-sjukhuset ligger bara tre kvarter från kusten, och från tredje och fjärde våningen kan man se vågorna brytas mot den kritvita sandstranden när man går ronden i de sjuksalar som vetter åt väster. Vinden från havet var också kylig, och den knappa energitillförsel som kom från de båda nödaggregaten räckte ingalunda till för att upprätthålla tillräcklig värme i sjuksalarna. Det var bara i operationssalarna och på intensivvårdsavdelningarna som man verkade prioritera uppvärmning. I resten av sjukhuset var det isande kallt.

De flesta patienter hade försetts med filtar som tagits med till sjukhuset av familjerna – ofta tillsammans med den lilla extra mat de lyckats skaffa – eller av Islamic Relief, en biståndsorganisation som uppenbarligen hade ett lager i Gaza. Filtarna kom väl till pass under de kalla nätterna. Men Jumana hade inte fått någon, varken från Islamic Relief eller från någon annan. Hon var alldeles ensam, till synes helt och hållet utan familj.

Medan jag försökte täcka över henne med det tunna sjukhuslakanet berättade en sköterska för mig att barnet kom från fattigkvarteren i al-Zaytoun-området i de södra delarna av Gaza stad. Enligt sköterskan hade israelerna bombat familjens hus samma morgon och dödat elva familjemedlemmar. Någon annan berättade att markstyrkor från en israelisk stridsvagnspostering hade tvingat in många av medlemmarna i släkten Samuni i ett av familjens hus över natten, och att de sedan bombade huset nästa morgon, då det var fullt av människor. Familjen Samuni är en stor släkt. Sammanlagt påstods omkring hundra familjemedlemmar, också kvinnor, barn och äldre, ha tvingats in i en byggnad i al-Zaytoun innan den attackerades.

Kunde en så välorganiserad och erfaren armé som den israeliska genomföra en omfattande massaker på försvarslösa, obeväpnade, civila palestinier? En armé under ledning av officerare som får sina order från en statsapparat som gärna vill beskriva sig som en av världens JUMANA | 25

Gaza_inlaga_NY.indd 25

2010-01-19 16.42

starkaste demokratier, ledd av en president som fått Nobels fredspris? Det lät obegripligt brutalt. Det måste handla om ett misstag, ett uppblåst rykte, en fjäder som blivit till fem hönor. Mycket förvirring och många rykten cirkulerade i Gaza under dessa dygn, och fantasier är ofta värre än verkligheten. I det här fallet var de inte det.

För det visade sig dessvärre vara sant. Det var en massaker. Det var inget misstag, utan tydligen en planlagd, systematiskt genomförd operation från den israeliska arméns sida. Det var soldater från de israeliska militära styrkorna som hade utfört denna ohyggliga handling. Vår patient, lilla Jumana, var bara ett av många offer ur familjen Samuni den här dagen. Vi skulle komma att få in fler.

I det längsta vägrar man tro att det som är sant faktiskt är sant.

Det är en försvarsmekanism. Man vill att fall av övergrepp, mord, misshandel och ondska ska vara resultat av olyckliga omständigheter, ett ögonblicks förvirring, en blunder, en sjuk hjärna eller ett förfärligt missförstånd. Så var det inte i Gaza.

Bit för bit framträdde de fruktansvärda detaljerna om familjen Samuni. Det fanns många bitar i det pusslet. Vi var bland de första utomstående som fick vetskap om vad som hade hänt. Jag rapporterade om det så snart jag hade fått ett minimum av dubbelkollade detaljer. Expressen i Sverige slog upp det stort. Journalisten som var från Libanon och kände igen mönstren hos den israeliska armén från sin egen personliga historia, blev oerhört berörd av det han fick höra. Sabra och Shatila är fortfarande namn som blivit symboler för skoningslös massaker och som bär de israeliska styrkornas signum, namn som etsat sig in i det kollektiva minnet hos alla av arabisk härkomst i Mellanöstern. Aftenposten i Norge hade också ett litet uppslag på sin nätsida. I båda reportagen var det Jumana som stod i centrum och i mindre utsträckning själva massakern. Så småningom skulle världen få kännedom också om den händelsen.

Sköterskorna ville att jag skulle lägga in en så kallad central venväg på Jumana, så att det skulle bli lättare att få i henne vätska. Hon hade redan fått en liten venkanyl, men de var rädda att det skulle 26 | MADS GILBERT

Gaza_inlaga_NY.indd 26

2010-01-19 16.42

Jumana var vaken när vi tittade till de nyopererade barnen på avdelningen vid midnatt. Hennes blick brände sig fast.

bli stopp i den. En central venväg är en något längre plastkanyl som förs in i ett av kroppens samlingskärl, vilket sker genom att man via huden och med en särskild teknik lokaliserar blodkärlet inne i bröstet eller på halsen. Fördelen är att det därmed går lättare att ge större vätskemängder och blod direkt in i kretsloppet, nackdelen är potentiella komplikationer i samband med penetreringen av huden samt betydande infektionsrisk. Jag ansåg inte att det fanns behov av en sådan central kanyl eftersom skadan var måttlig och hennes tillstånd var stabilt. Vi diskuterade saken lite medan Jumana gradvis vaknade. Hon såg sig omkring utan att gråta och slöt lika fort ögonen igen. Mamma fanns inte där.

– Jag kommer och tittar till henne lite senare, sa jag. Se till så att hon inte blir liggande naken och blir kallare än hon redan är. Ni lägger väl på henne någonting och kollar andning och puls ordentligt?

– Självklart! Vi ska göra vårt bästa.

JUMANA | 27

Gaza_inlaga_NY.indd 27

2010-01-19 16.42

Jag tittade till henne igen runt midnatt samma kväll. Hon hade lagts i en säng som var så stor att hon såg ut som en liten docka.

Ensam var hon inte längre. En svartklädd, äldre kvinna stod vid sängen. Sköterskorna presenterade henne som »en äldre släkting på faderns sida«. Först undersökte jag Jumana. Hon verkade pigg med normala »vitaltecken« som vi kallar de tre viktigaste livsfunktionerna: medvetande, andning och cirkulation. Hon såg sig omkring i rummet med förundrad, forskande blick. Den svartklädda kvinnan var upprörd. I likhet med andra familjemedlemmar som jag träffade på Shifasjukhuset ville hon berätta och ge uttryck för sitt raseri över det som hade inträffat.

– Var är Jumanas mamma? började hon. Det här barnet ammas fortfarande. Vad ska vi nu ge henne?

Jag hade givetvis inget bra svar.

– Berätta vad som har hänt, bad jag henne.

Via en tolk berättade hon om massakern. Jag gjorde anteckningar och fick omedelbart ett jakande svar när jag bad om tillstånd att ta några bilder.

Familjerna hade tvingats ihop i ett stort hus under dagen den 4 januari, nästan hundra kvinnor, barn och män i alla åldrar. De blev tvungna att stanna kvar i huset över natten, utan mat och dryck, närmast som någon sorts gisslan för de israeliska marktrupper som hade fattat posto alldeles i närheten. Tidigt nästa morgon bombades huset av israelerna. Jag fick då inte alldeles klart för mig om det var ett angrepp med bombflyg, helikoptrar eller drönare, eller om huset besköts från stridsvagnar. Oavsett tillvägagångssättet var angreppet så våldsamt att huset rasade samman. Många dödades och ännu fler sårades. Jumanas pappa, farfar och farmor dödades tillsammans med många andra familjemedlemmar, medan mamman var försvunnen.

Alla sökte efter henne.

Kvinnan såg rakt på mig medan hon talade. Rösten var hög och stark och hon lyfte händerna över huvudet i en klagande gest när hon beskrev de värsta detaljerna, såsom arabiska kvinnor brukar göra när de riktar sina klagorop mot himlen och Allah.

28 | MADS GILBERT

Gaza_inlaga_NY.indd 28

2010-01-19 16.42

– Varför händer det här? Varför har vi ingen som skyddar oss?

Varför dödar israelerna oss, vi som är försvarslösa, fattiga palestinier? Vi är inte politiska, vi är inte anslutna till något, vi är civila, vanliga människor! Vad har Jumana kunnat göra mot dem? Är de bara onda, dessa människor? Vem ska skydda oss?

Gaza_inlaga_NY.indd 29

2010-01-19 16.42

1

Gaza_inlaga_NY.indd 30

2010-01-19 16.42

IN I BOMBREGNET ERIK FOSSE TVÅ DAGAR FÖRE JUL 2008 tickade det in ett fax till NORWAC:s kontor

i Oslo. Där stod det att doktor Medhat Abbas hade utnämnts till »Director General of the International Cooperation Department Gaza«. Brevet var undertecknat av Bassem Naim, hälso- och sjukvårdsminister i Gaza. I meddelandet redogjordes för ansvarsförhållandena i samband med den allvarliga kris man förväntade sig.

Officiellt var det inte Bassem Naim som var minister. Den palestinska myndighetens internationellt accepterade regering satt i Ramallah på Västbanken, och där hade hälso- och sjukvårdsminister Fathi Abu Moghli sitt kontor. Men nu var det otvivelaktigt Gazaremsan som stod i fokus och där hade Hamas kontrollen. Bassem Naim var Hamas minister. NORWAC hade gått balansgång mellan de båda regeringarna sedan 2007.

På julafton fick John Eivind Jensen, NORWAC:s koordinator för Palestina, ett mail från Socialdepartementet i Gaza. Där stod att lagren var helt tömda vad gällde 105 livsviktiga läkemedel och 225 olika sorters nödvändiga engångsartiklar. Nu saknades i stort sett allting. Sedan i augusti hade knappt en tredjedel av varorna som skickats från Västbanken kommit in i Gaza.1 Medicinsk utrustning från NORWAC till sjukhusen i Gaza hade blivit stående i Israel i ett halvår i väntan på införseltillstånd.

IN I BOMBREGNET | 31

Gaza_inlaga_NY.indd 31

2010-01-19 16.42

Det var inget upplyftande meddelande att vidarebefordra till NORWAC:s styrelse just som Norge ringde in julen. Jag skrev: »Situationen är explosiv nu. Vi bör diskutera vad för slags beredskap vi bör ha, huruvida vi ska kontakta norska myndigheter etc.

Det är väl sannolikt att det kan bli en konfrontation, möjligen med omfattande skador i Gaza.« Det blev konfrontation. Klockan halv tolv på förmiddagen den 27 december inledde Israel ett häftigt bombanfall mot Gaza. Fler än 50 jaktflyg och stridshelikoptrar deltog i attacken. Mer än 100 bomber släpptes över regeringsbyggnader, polisstationer och Hamas högkvarter. Någonstans mellan 225 och 290 palestinier dödades och mer än 1 000 sårades denna första dag. En av de viktigaste måltavlorna var polisen. Samtliga polisstationer bombades. I Gaza pågick en installationsceremoni för ny polispersonal den dagen. Fler än 40 poliser dödades när stationen bombades.2 Två timmar efter det att angreppet påbörjats ringde Jensen till Bassem Naim. Denne kunde berätta att patienterna strömmade in till Shifasjukhuset i Gaza stad. Behovet av katastrofhjälp var stort.

Jensen ringde chefen för det norska representationskontoret i Ramallah, ministerrådet Tor Wennesland, och underrättade honom om situationen samt att NORWAC hade intresse av att få in katastrofhjälp om detta var möjligt.

Under söndagen fortsatte Israels attack med oförminskad styrka.

Ytterligare 25 luftangrepp ökade omfattningen av skadade med 287 dödade och 900 sårade.3 Ett jaktflygplan sköt en raket in i moskén som låg tvärsöver gatan från Shifasjukhuset. Moskén raserades fullständigt. Även byggnadskomplexet al-Saraya, som hyste Hamas regeringskontor, bombades liksom Gazas centralfängelse. al-Saraya hade redan evakuerats och endast fyra personer dödades. Samtidigt fortsatte Hamas att skjuta raketer mot Israel.

John Eivind Jensen ringde mig i Oslo på söndagsförmiddagen.

– Erik, jag tror att jag tänker sticka till Kairo och se om jag kan få in någon sjukvårdsutrustning till Gaza.

32 | ERIK FOSSE

Gaza_inlaga_NY.indd 32

2010-01-19 16.42

– Har du varit i kontakt med någon där inne? frågade jag.

– Nej, inte sedan igår, men jag ska ringa Bassem Naim nu.

Jag såg läget i Gaza framför mig. Jag hade befunnit mig i liknande situationer flera gånger tidigare. Även om sjukhusen genomgående håller hög standard och har många skickliga läkare, skulle de nu ändå behöva fler.

– Jag kanske måste åka till Gaza, sa jag till min sambo, Nina Husom.

– Det var väl inte precis någon överraskning, sa Nina lugnt. Måste du, så måste du. Där tog den julen slut.

Nina har själv arbetat som sjukgymnast i krigsområden i Eritrea, och hon förstod hur det kändes för mig.

Jag ringde tillbaka till John Eivind.

– Jag kanske följer med till Kairo. Vi kan bli ett kirurgteam.

– Ja, och ring till Mads Gilbert och fråga om Palestinakommittén har något på gång.

Samma eftermiddag ringde jag till Mads i Tromsø. Jag har känt honom sedan början av 1980-talet. Mads var med om att grunda NORWAC 1983 och vi har arbetat tillsammans i Gaza tidigare. Han är erfaren narkosläkare och akutläkare, och han känner till Gaza lika bra som jag.

– Hej Mads, nu är det färdigt igen.

För Mads är det inte långt mellan tanke och handling. Han hade redan ringt till Line Katheeb, ordförande i Palestinakommittén, och till några erfarna sjuksköterskor. Han hade också kontaktat ambassaden i Kairo.

– Ingen har full koll, men någon som heter Vethe vid ambassaden i Kairo säger att gränsen ännu inte är stängd.

Jag redogjorde för resplanerna.

– Jag följer med. Jag har kollat biljetter och gjort upp med familjen. Mina döttrar Anna och Siri och min svärson Torbjørn är här i Tromsø och firar jul. Alla stöttar mig och tycker att jag ska sticka.

Men det ska bli en demonstration här i Tromsø i morgon och jag ska vara talare. Kan vi vänta till på tisdag?

IN I BOMBREGNET 33

Gaza_inlaga_NY.indd 33

2010-01-19 16.42

– Nej, det är bråttom, sa jag.

Frampå eftermiddagen talade jag med John Eivind igen.

– Mads har släppt demonstrationen i morgon och följer med. Jag har beställt biljetter.

John Eivind hade även talat med Dagfinn Bjørklid, NORWAC:s koordinator i Beirut, och bett att han skulle resa till Jerusalem så att han med kort varsel skulle kunna ta sig till Erez, gränsstationen i norr mellan Israel och Gaza.

– Vi vet ju inte var det kan bli möjligt att få in någon utrustning, sammanfattade han.

Det var viktigt att katastrofhjälpen från NORWAC till Gaza var förtullad och godkänd av de officiella sociala myndigheterna. John Eivind hade skickat ett mail till hälso- och sjukvårdsministern i Ramallah, doktor Fathi Abu Moghli, där han informerade om att vi tänkte resa till Kairo dagen därpå och skulle försöka komma in i Gaza. Samma kväll packade jag en liten väska med kläder, kamera och mobiltelefon. Medan jag slängde ner detta i väskan tänkte jag på Mads och på hur han packar. Jag tog för givet att han hade radat upp kamera, datautrustning, stetoskop, ficklampor, pannlampa, akutläkemedel och kanske några läroböcker på sängen och sedan packat ner allting i perfekt ordning. Det slog mig hur olika vi var och att det förhoppningsvis var en styrka.

Klockan fyra på måndagsmorgonen tog jag farväl av Nina.

– Gör inget dumdristigt, sa hon sömnigt.

– Nej då, jag ska vara försiktig och lovar att komma tillbaka. Jag har returbiljett till om en vecka.

Jag plockade upp John Eivind på väg till Gardermoens flygplats.

Mads hade kommit från Tromsø på söndagskvällen och var redan där. Under mellanlandningen i Wien fick vi bekräftelse från Utrikesdepartementets sektion för humanitära frågor på att man hade beviljat 30 miljoner i katastrofhjälp efter Israels angrepp på Gaza. Av dessa skulle NORWAC få fem miljoner. UD:s representant informerades om att vi hade fått listor från Hamas social34 | ERIK FOSSE

Gaza_inlaga_NY.indd 34

2010-01-19 16.42

Klara för avfärd från Kairo: Erik Fosse (till vänster), John Eivind Jensen och Mads Gilbert utanför Mariott Hotel i Kairo den 30 december 2008.

departement i Gaza över nödvändiga läkemedel och att Mads och jag skulle försöka resa in.

På flygplatsen i Kairo möttes vi av en vithårig man i sextioårsåldern.

Han höll upp en skylt där det stod »NORWAC« och presenterade sig som Abdallah, chaufför vid norska ambassaden. Han lotsade oss till den snabbaste passkontrollkön, förde oss till ambassadbilen och tog oss till Mariott Hotel i centrala Kairo. Utanför ingången stod en stor julgran av vit bomull, pinnar och ståltråd. Julstämning i Kairo.

Vädret var som en lite kylslagen, norsk sommardag. Vi satte oss vid ett bord under palmerna och beställde öl.

– Jag gissade att det var ni som satt här, sa Anders Vethe och log.

Välkomna till Kairo.

IN I BOMBREGNET 35

Gaza_inlaga_NY.indd 35

2010-01-19 16.42

– Vi har fått besked från Utrikesdepartementet om att vi ska hjälpa er att komma in i Gaza, sa Vethe. Vi har undersökt saken och jag är rätt säker på att vi kan klara det. Vi har talat med egyptiska statssäkerhetstjänsten och har fått signaler om att ni kommer att släppas in.

Alla ambassader är beroende av bra nätverk. Randa Hakim, den egyptiska kontorschefen på ambassaden, kände folk överallt i det egyptiska samhället. Hon visste vem som kunde lösa vad.

– Vi kommer att köra er till gränsen, fortsatte Vethe. Här vid ambassaden kommer vi att göra allt för att ni ska komma välbehållna in i Gaza och ut igen.

John Eivind ringde till Tariq Arafat och gjorde upp om ett möte klockan halv åtta. Tariq är son till Fathi Arafat, som grundade och ledde Palestinska Röda halvmånen. Han är också brorson till PLOledaren Yassir Arafat. Nu var han chef för Palestinska Röda halvmånens kontor i Egypten. När jag kom ner i hotellets trädgård satt Tariq tillsammans med Mai Aref från organisationens informationsavdelning och rökte vattenpipa. John Eivind och Mads fanns också där.

Listan från Socialdepartementet i Gaza var omfattande. Tariq ringde till några leverantörer, och det var ingen tvekan om att vi skulle bli tvungna att prioritera vad som var viktigast att få med oss in.

Under kvällen valde Mads ut de preparat som han ansåg vara absolut nödvändiga att få med sig, huvudsakligen narkosmedel och lite antibiotika.

Vi kom överens om att resa till gränsövergången vid Rafah påföljande dag och försöka ta oss in den vägen. John Eivind skulle stanna kvar i Kairo som koordinator för gruppen och inhandla resten av de förnödenheter som fanns med på listan. Dagfinn skulle avvakta och följa situationen från Jerusalem.

– I vilket fall som helst ska vi inte vänta länge på någon utrustning i morgon. Det viktigaste är att komma iväg tidigt så att vi tar oss in, sa jag.

36 | ERIK FOSSE

Gaza_inlaga_NY.indd 36

2010-01-19 16.42