Lärare lär-Bedömning av elevtext:N&K
08-05-19
17.46
Sida 115
och emot olika sätt att lösa problemet framförs. Först i slutet av texten presenteras tesen som en slutsats av den förda diskussionen. Den modellen fungerar under förutsättning att budskapet är tydligt, att tesen verkligen framförs. Ett annat sätt som ofta rekommenderas i läroböcker är att tidigt i texten formulera sin tes. Ofta kan tesen framgå redan i rubriken, annars uttrycks den i inledningen. Därefter vidtar själva argumentationen. Sist upprepas tesen för att understryka budskapet. Eventuellt kan det vara på sin plats att också uppmana läsaren till handling. Nuförtiden ser många debattartiklar ut på ytterligare ett annat sätt. De är anpassade till dagens tidningsläsare som inte ”hinner” läsa en hel, omsorgsfullt uppbyggd artikel utan skummar igenom morgontidningen. För att budskapet (tesen) ska gå fram skriver debattören, t.ex. en politiker, sin tes i nästan varje stycke. Den läsare som kastar ett öga på artikeln uppfattar ändå huvudbudskapet. I en sådan artikel spelar det inte så stor roll i vilken ordning de olika styckena kommer. Vart och ett innehåller tesen och något argument för den. Det sättet att disponera har kallats ”lösgodis-principen” av en forskare (Svensson 1995). I vilken ordning man äter ”godisbitarna” spelar ingen roll, var och en smakar bra för sig. Att utnyttja styckeindelningen kan bli mycket effektivt med ett argument per stycke och tydliga övergångar: för det första, för det andra osv. I kapitel 1 skriver vi om sådana sammanhangssignaler. Det resonemanget gäller också argumenterande text. En medveten struktur är alltid en styrka i texten. Varför debattinlägg? En argumenterande text tänkt för publicering i en tidning kan ha olika form beroende på syftet med texten. Gemensamt för dem alla är att de är tänkta att läsas av för skribenten okända läsare. Vanliga genrebeteckningar är insändare, 115