Av journalisten som gav Palmeutredarna det nya huvudspåret
THOMAS PETTERSSON
N E R A D R Ö M A K I L O N N A S DEN O e
f Palm o l O å p t e d r o och m n e n n a m a i d Skan
EN BOK FRÅN
K APITEL 1:
59 minuter som förändrade Sverige Den sista fredagen i februari 1986 bjöd på stort och smått, privat och publikt, som dagarna såg ut för en statsminister med en diger agenda. Livvakterna hämtade Olof Palme i bostaden vid halv nio-snåret för en av veckans höjdpunkter: tennismatchen i Kungliga tennishallen mot Harry Schein, en tradition sedan många år. Efteråt stannade de till på Ströms herrekipering i korsningen Sveavägen/Kungsgatan: Olof lämnade tillbaka en kostym han köpt dagen före – den hade fått tummen ner av hustrun Lisbet.1 Efter lite partiangelägenheter på Statsrådsberedningen väntade ett tyngre inslag: ett möte med Iraks ambassadör om framför allt säkerhetspolitiska frågor. Det avslutades med en uppgift som störde statsministerns sinnesro: det verkade som om Iran hade tillgång till Boforstillverkade Robot 70, trots att Iran stod på förbudslistan för vapenexport.2 En surmulen och irriterad statsminister käkade lunch med sina regeringskollegor, men verkade ha tinat upp när tidningen Statsanställd kom på besök för ett reportage. Därefter vankades det semlor med norska ambassadören och sedan ett möte med Margareta Grape, VD för Arbetarrörelsens internationella centrum. Dagen klingade ut i blandade sysslor och när statsministern klev in genom ytterdörren till lägenheten på Västerlånggatan 31 i Gamla stan var inget bestämt för kvällen. Livvakterna hade skickats hem tidigare under dagen; inget ovanligt i det, bevakningen av landets statsminister var på hans eget initiativ minsta möjliga. Efter en del dividerande med sonen Mårten och hans flickvän
59 MINUTER SOM FÖRÄNDRADE SVERIGE
11
bestämde sig paret Palme för att gå på den sena föreställningen av Bröderna Mozart – en film där Olof Palme erbjudits att medverka men tackat nej. Makarna lämnade lägenheten strax efter 20.30 för att ta tunnelbanan till Rådmansgatans hållplats i närheten av biografen Grand.3 Nere på perrongen i Gamla stan tjoade en överförfriskad fredagsfirare »Tjenare Palme!« och Olof hejade tillbaka. Vem som helst kunde hamna på armlängds avstånd med landets statsminister, och en blivande biobesökare promenerade så nära paret Palme hela vägen från Rådmansgatans tunnelbaneuppgång till biljettkassan att han tidvis hörde vad de talade om. Han, liksom många andra, förvånades över att inga livvakter syntes till.4 När makarna Palme väl hämtat ut sina biljetter blev de stående på gatan utanför entrén tillsammans med sonen och hans fästmö. Mårten hade missat att filmen startade 21.15, så det blev till att bida sin tid en kvart. Bland de väntande biobesökarna knuffade man på varandra: »Titta, där är ju Palme!«5 Väl inne i salongen fanns en del personer som var personligen bekanta med statsministern och nickade igenkännande. TCO-ordföranden Björn Rosengren med fru Agneta satt i fåtöljerna precis bakom paret Palme, så de hann prata lite jobb innan reklamfilmen drog igång och Lisbet hyssjade åt dem. En stund före slutet av Bröderna Mozart avslutades kvällens andra film på Grand, den sovjetiska filmen Gå och se. Strax efter elva kom två väninnor, Margareta Storhök och Anneli Korhonen, ut från den filmen till foajén. Medan Korhonen gick på toa väntade Storhök innanför entrén. Hon reagerade då på att en man stirrade intensivt in genom glasdörrarna.6 När toalettbesöket var avklarat lade även Korhonen märke 12
DEN OSANNOLIKA MÖRDAREN
till den stirrande mannen, och då väninnorna gick ut på gatan upplevde de det som att han tittade på dem med en blick som var »spänd och ångestfylld«. Mannen stod kvar utanför biografen, till synes väntande på något eller någon. För Storhök och Korhonen var den 28 februari 1986 så här långt en helt vanlig dag. Varför skulle de fästa någon större vikt vid vad som försiggick omkring dem? Våra sinnen översköljs ständigt av intryck. De som saknar signifikans för oss sorteras bort mer eller mindre omedelbart, annars skulle våra hjärnor bli överbelastade. Här avvek en person i deras omgivning från det förväntade mönstret, och de noterade honom. Men hur såg han ut? Att i efterhand minnas en sådan sak är naturligtvis inte enkelt. När Storhök några dagar senare ombads beskriva den väntande mannen beskrev hon honom som nordeuropeisk, cirka 175 centimeter lång, med blå ögon och ljus hårfärg. Jackan mindes hon som halvlång och ljusblå, byxorna som mörkblå.7 En ordinär medelålders man, helt enkelt, bortsett från två detaljer som stack ut: enligt Storhök bar han även »stora ljusbågade eller storbågade glasögon« samt en »ljusbrun mössa med uppfällda öronlappar«.8 Några minuter efter Storhöks och Korhonens observation, klockan 23.07, slutade Bröderna Mozart. Paret Palme dröjde sig kvar en stund i salongen innan de gick ut i foajén, där Olof fångades av ett kort samtal med en tonårstjej som ville ha »mer pengar till kulturen«. Rosengrens resonerade sinsemellan om att erbjuda Lisbet och Olof skjuts hem, men avstod från att fråga. Ute på gatan blev Olof och Mårten stående med sina respektive utanför ABF-husets bokhandel en bit från biografen. De diskuterade fortsättningen av kvällen. Vid kvart över elva skildes paren åt, och Lisbet och Olof promenerade iväg mot
59 MINUTER SOM FÖRÄNDRADE SVERIGE
13
hemmet i Gamla stan. Då noterade Mårten en man som stirrade in i en möbelaffär bredvid bokhandeln. Mårten uppfattade honom som runt 40 år gammal, cirka 180 centimeter lång och kraftigt byggd, med en blå täckjacka som gick ner en bra bit över benen samt »en keps med knäppe till skärmen och troligen även stålbågade glasögon«.9 Samtidigt fortsatte paret Palme promenaden söderut. Efter en bit ville Lisbet kika in i ett skyltfönster på andra sidan gatan, så de sneddade över till Sveavägens östra trottoar där det stora Skandiahuset dominerade kvarteret. Här var betydligt färre människor i rörelse. Makarna dröjde sig kvar en stund utanför klädbutiken Sari innan de fortsatte hemåt med Olof Palme närmast fasaden och Lisbet arm i arm. Samtidigt, inne på försäkringsbolaget Skandia, tänjde grafikern Stig Engström på stegen på vägen mot entrén. Han hade mycket att göra på jobbet – som vanligt, om han fick säga det själv – och hade jobbat över. Den här gången för att bli klar med ett jobb inför en veckas skidsemester i Idre. Han bar en mörk trekvartslång rock, mörka byxor, lågskor och en keps med öronlappar som knäppts upp över skulten. I handen höll han sin handledsväska i brunt skinn. Stig Engström nådde skjutdörrarna till receptionen och drog sitt tidkort i kortläsaren. Klockan var 23.19. I entrén satt två väktare, varav Engström kände den ena ganska väl. Sin vana trogen bytte Engström några ord med dem innan han skyndade vidare. De båda väktarna såg Engströms breda ryggtavla passera ut genom Skandiahusets entré på Sveavägen 44 innan han försvann ut på trottoaren.10
14
DEN OSANNOLIKA MÖRDAREN
»Det är helt otroligt att polisen inte utredde Engström! Omständigheterna kring honom är bestickande, det får man säga.«
Mårten Palme, vittne och Olof Palmes son
I maj 2018 avslöjade journalisten Thomas Pettersson sanningen om »Skandiamannen« Stig Engström i magasinet Filter. Det var också Pettersson som gav tipsen som ledde till att dagens Palmeutredare har Engström som huvudspår. Stig Engström var på plats när Olof Palme mördades och fanns med i mordutredningen från dag ett – men utreddes sedan aldrig som gärningsman. Thomas Pettersson har nu hittat det som alla andra tidigare gått bet på: Engströms motiv, och att han hade skjutvana samt tillgång till samma slags vapen som Palme sköts med. I Den osannolika mördaren presenterar Pettersson en rad nya fakta för Palmemordets uppklarande – inklusive hur Stig Engström avfördes från utredningen på helt felaktiga grunder. Intervjuer med usa:s främsta expert på politiska mord och Mårten Palme fogar också viktiga bitar till pusslet. Resultatet är en sensationell, spännande och skrämmande bok om ett statsministermord som plågat Sverige i drygt 30 år, men nu närmar sig sin lösning.
ISBN:978-91-85279-58-6
EN BOK FRÅN