9789144085852 by Smakprov Media AB

Empati

Teoretiska och praktiska perspektiv Empati behövs för god vård, bra undervisning och ett gott bemötande i yrken där möten med andra människor står i centrum. De senaste åren har intresset för empati ökat påtagligt. Forskningen har på ett nytt sätt blivit tvärvetenskaplig och lett till en mängd nya fynd. Bland annat har man kommit empatins bas i hjärnan på spåren genom upptäckten av spegelneuroner. Empati. Teoretiska och praktiska perspektiv ger en överblick över den snabbt växande forskningen inom området, och samtidigt praktisk vägledning för yrkeslivet. Boken ger också möjlighet till fördjupning i den psykologiska, neurovetenskapliga och filosofiska forskningen, empatitankens historia och forskningen om empati i yrkeslivet. Ur bokens innehåll: • empati som förståelse av andras tankar och känslor • empati som professionellt förhållningssätt • spegelneuroner och empatins grund i hjärnans funktionssätt • sambandet mellan empati, medlidande och moral • empati och brott • mätning av empatiförmåga • empatitankens utveckling och historia Boken passar i utbildningar för bland andra psykologer, sjuksköterskor, terapeuter, läkare, sjukgymnaster och yrkesverksamma inom pedagogik, social omsorg och socialt arbete. ”Empati är en egenskap av fundamental betydelse för mellanmänskliga relationer. Förstår vi oss inte på vår medmänniska kan vi heller inte interagera, stötta, hantera konflikter och samarbeta på ett optimalt sätt. Och det kan handla om allt från vardagliga möten till situationer på liv och död.” Ur bokens förord av Stefan Einhorn

Art.nr 37171

Henrik Bohlin Jakob Eklund (red.) | Empati

Henrik Bohlin är docent i filosofi och lektor i idéhistoria vid Södertörns högskola. Jakob Eklund är docent och lektor i psykologi vid Mälardalens högskola. Övriga medförfattare är framstående empatiforskare från olika discipliner: Per Andréasson, Jonna Bornemark, Jodi Halpern, Ulla Holm, Mats Johansson, Marianne Kristiansson, Peter Nilsson, Andreas Olsson och Marianne SonnbyBorgström.

Empati Teoretiska och praktiska perspektiv Redaktörer

Henrik Bohlin Jakob Eklund

www.studentlitteratur.se

978-91-44-08585-2_01-cover.indd 1

2013-10-16 12.54

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt Bonus Presskopias skolkopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37171 ISBN 978-91-44-008585-2 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2013 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Les Amants, 1928, Magritte, Rene. Foto: Bridgeman / IBL Printed by Eurographic Danmark A/S, Denmark 2013

978-91-44-08585-2_book.indd 2

2013-10-18 12.06

Innehåll

Författarpresentationer 9 Förord 11 Inledning: den mångsidiga empatin 13 H e n r i k B oh l i n Kognitiv empati: att förstå andra 14 Affektiv empati: att dela andras känslor 18 Empati som professionellt förhållningssätt: att lyssna aktivt och terapeutiskt 21 Översikt över boken 24 Referenser 28 Del I

Filosofisk a perspek tiv

K apitel 1

Sympati och empati i David Humes teori om människan 33

H e n r i k B oh l i n Humes teori om sympati: en översikt 34 Förhållandet mellan sympati och empati 37 Sympati och likhet 41 Sympati, medmänsklighet och moralutveckling 42 Hume och positivism-hermeneutikfrågan 46 Slutsats 49 Referenser 50

978-91-44-08585-2_book.indd 3

2013-10-18 12.06

Innehåll K apitel 2

Empati, sympati, medlidande 51

Pet e r N i l s s on Inledning 51 Empati som sympati eller medlidande 53 Empati som ett nödvändigt villkor för sympati och medlidande 58 Empati som orsak till sympati och medlidande 62 Sammanfattning och slutsatser 65 Referenser 66 K apitel 3

Empati och moral 69

M at s Joh a ns s on Inledning 69 Empati som perception 70 Empati som moralisk kompass 74 Empati – som integrerad del i det goda? 79 Slutsatser och begränsningar 82 Referenser 83 K apitel 4

Empati i vetenskapsteori och medvetandefilosofi 85

H e n r i k B oh l i n Positivism och hermeneutik i vetenskapsteori 86 Empati som metod för tolkning i humanvetenskaperna 89 Carl Hempels kritik av empati som vetenskaplig metod 91 Simuleringsteori och teoriteori i medvetandefilosofi 93 Grundläggande och återskapande empati 96 Två ansatser: modulteori och teorier om fiktiv identifikation 97 Argument för simuleringsteori 101 Dennetts kritik av empatitanken 102 Slutsatser 105 Referenser 106

978-91-44-08585-2_book.indd 4

2013-10-18 12.06

Innehåll K apitel 5

Inkännande och enkännande i fenomenologin 109

Jon na B or n e m a r k Inledning 109 Fenomenologin och fenomenologerna 110 Edith Steins teori om inkännande 111 Max Schelers teori om enkännande 117 Merleau-Pontys förnyelse av Schelers teori 123 Soffers försök till syntes 126 Avslutande reflektioner 128 Referenser 130 Del II Psykologisk a perspek tiv K apitel 6

Samtida forskning om empati i psykologi 133

Ja kob E k lu n d Carl Rogers bidrag 134 Heinz Kohuts bidrag 136 Martin L. Hoffmans bidrag 137 Nancy Eisenbergs bidrag 138 C. Daniel Batsons bidrag 140 William Ickes bidrag 141 Mark H. Davis bidrag 143 Jean Decetys bidrag 144 Tania Singers bidrag 146 Avslutande reflektioner 147 Referenser 148

978-91-44-08585-2_book.indd 5

2013-10-18 12.06

Innehåll K apitel 7

Empati ur ett neurovetenskapligt perspektiv 151

A n dr e a s Ol s s on Introduktion 151 Vad tillför det neurovetenskapliga perspektivet? 152 Konvergerande forskningstraditioner 156 Form och innehåll: Två dimensioner av empatiska processer 157 Empati för smärta 159 Situationsspecifik påverkan 164 Summering och avslutande reflektioner 167 Referenser 168 K apitel 8

Empati och affektiv kommunikation 173

M a r i a n n e S on n by-B org s t röm Ett processperspektiv på empati 174 Empatins evolutionära ursprung 175 Emotionell smitta 177 Barnets utveckling genom imitation och affektiv kommunikation 182 Top-down processer och fantasier i empatisk inlevelse 183 Faktorer som kan påverka den empatiska processens resultat 185 Sammanfattning och reflektioner 192 Referenser 194 K apitel 9

Att mäta empati 201

Pe r A n dr é a s s on Inledning 201 Definitioner av empati 202 Självskattningsformulär 204 Emotionell empati och fysiologiska reaktioner 207 Neural aktivitet och empati 209 Andra sätt att mäta empati 210 Slutord 212 Referenser 212

978-91-44-08585-2_book.indd 6

2013-10-18 12.06

Innehåll Del III Empati i prak tiken K apitel 10

Empati och professionellt förhållningssätt 217

U l l a Hol m En analys av professionellt förhållningssätt 219 Uppfattningen av yrkesroll och empati inverkar på mötet med klienten 222 Professionella hjälpare i praktiken 225 Professionell identitet 227 Att bevara och öka den empatiska förmågan 231 Avtrubbning och bristande motivation 233 Referenser 236 K apitel 11

Empati och brott 239

M a r i a n n e K r i s t i a n s s on Två fallbeskrivningar 239 Aggression, våld och brott 242 Samband mellan empati och brott 244 Tillstånd med empatistörning och brott 245 Avslutande reflektioner 247 Referenser 247 K apitel 12

Hantering av känslor som yrkesideal 251

Jodi H a l pe r n Klinisk empati som distanserad insikt 251 Estetiken och empatibegreppets ursprung 258 Psykoanalytiska uppfattningar om empati som känslomässig sammansmältning 260 En modell för klinisk empati som känslomässigt resonerande 266 Referenser 277

978-91-44-08585-2_book.indd 7

2013-10-18 12.06

Innehåll K apitel 13

Var är vi och vart ska vi ta vägen? 281

Ja kob E k lu n d Kan vi nå konsensus om en definition? 284 Var sitter empati i hjärnan? 287 Vilken är empatins relation till etiken? 290 Kan vi få överblick? 292 Referenser 294

Person- och sakregister 297

978-91-44-08585-2_book.indd 8

2013-10-18 12.06

Förfat tarpresentationer

Per Andréasson är lektor i psykologi vid Uppsala universitet. Han har forskat om sambandet mellan emotionella empatiska processer och kroppsliga reaktioner som till exempel reaktioner i ansiktets muskler. Henrik Bohlin är docent i filosofi och lektor i idéhistoria på Södertörns högskola. Han har forskat om filosofiska perspektiv på empati, David Humes filosofi, kunskapsteori, relativism och bildning. Jonna Bornemark är filosofie doktor i filosofi och föreståndare på Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola. Hennes forskningsintressen är bland annat fenomenologi, existensfilosofi, religionsfilosofi, human-animal studies och bildningsbegreppet. Hon har även undersökt empatibegreppet i relation till fostrets erfarenhetsvärld. Stefan Einhorn är professor i molekylär onkologi vid Karolinska institutet och överläkare vid Radiumhemmet. Han har skrivit flera populärvetenskapliga böcker, bland andra Konsten att vara snäll och Medmänniskor. Jakob Eklund är docent och lektor i psykologi på Mälardalens högskola. Han har forskat om vad empati är, vilka faktorer som får oss att känna empati och empatins relation till etik.

978-91-44-08585-2_book.indd 9

2013-10-18 12.06

Författarpresentationer

Jodi Halpern är psykiater och docent i bioetik och humanistisk medicin vid University of California, Berkeley, USA. Hon forskar om emotioner, fantasi och empati, och har gett ut boken From Detached Concern to Empathy: Humanizing Medical Practice. Ulla Holm är docent i pedagogik vid Uppsala universitet. Hon har forskat om empati i förhållande till professionell utveckling och utbildning samt om utveckling av metoder att mäta komponenter i den empatiska förmågan. Hon är författare till boken Empati: Att förstå andra människors känslor. Mats Johansson är filosof och verksam som lektor i medicinsk etik vid Lunds universitet. Han har i sin forskning utifrån ett filosofiskt perspektiv närmat sig frågan vad det innebär att empatiskt förstå en annan person. Idag fokuserar hans forskning primärt etiska aspekter på ställföreträdande beslutsfattande i vård och omsorg. Marianne Kristiansson är professor i rättspsykiatri vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet. Hon forskar bland annat om olika typer av empatistörningar hos lagöverträdare. Peter Nilsson är socionom och filosofie doktor i teoretisk filosofi. Han arbetar som universitetslektor i socialt arbete vid Högskolan Dalarna. Hans forskning har handlat om empati, medlidande, egoism och altruism ur ett filosofiskt perspektiv. Andreas Olsson är lektor i psykologi och forskningsgruppledare vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet. Han forskar om emotionernas roll i social interaktion och inlärning. Med detta syfte använder han experimentella metoder i kombination med hjärnavbildning, psykofysiologi och beteendemått. Marianne Sonnby-Borgström är f.d. docent i socialt arbete med inriktning mot psykologi. Hon har forskat om affektiv kommunikation via ansiktsimitation i relation till individuella skillnader i empati och anknytningsmönster.

978-91-44-08585-2_book.indd 10

2013-10-18 12.06

Förord

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Så formuleras kristendomens variant av Gyllene regeln, och intressant nog har andra religioner och livsåskådningar kommit fram till liknande ordalydelser för denna basala princip. Olika kulturer enas därmed om det ideala förhållningssättet till våra medmänniskor, vilket utgår från oss själva och våra preferenser. Men just detta är problemet med Gyllene regeln, vilket får som konsekvens att den haltar som rättesnöre. Människor är nämligen – hör och häpna – olika. Alla har inte samma behov, känslor, förväntningar, sociala sammanhang, mål etc. Ett av de stora misstagen i interaktionen mellan människor är att vi förutsätter att alla tänker som vi. Hur ska vi då bemöta människor på ett bra sätt om vi inte enbart kan utgå från oss själva? Ja, det finns två alternativ. Det ena är att vi frågar – hur vill du bli bemött? och hoppas på att få ett ärligt svar. Det andra alternativet är empati, vilket denna bok handlar om. Varför förstår föräldern orsaken till att spädbarnet skriker? Hur kan läraren se att elevens självkänsla sviktar? Hur kan vårdgivaren finna de rätta orden att trösta en uppgiven patient? Varför förstår vi att denna gång är det allvar och avbryter arbetet för att åka hem till en krisande vän? Empati är en egenskap av fundamental betydelse för mellanmänskliga relationer. Förstår vi oss inte på vår medmänniska kan vi heller inte inter agera, stötta, hantera konflikter och samarbeta på ett optimalt sätt. Och det kan handla om allt från vardagliga möten till situationer på liv och död. Det är därför vi alla måste bidra till ett samhälle där empatin kan växa hos våra barn redan i unga år och där människor känner sig så pass trygga att © F örfat tarna o c h S t uden t li t t erat ur

978-91-44-08585-2_book.indd 11

2013-10-18 12.06

Förord

fokus kan förflyttas till den andre. Det är också orsaken till att vi kontinuer ligt bör utveckla vår egen empatiska förmåga, för varje möte är i realiteten ett träningstillfälle i empati om vi använder det till att lyssna, läsa mellan raderna, känna av, vara uppmärksamma på signalerna och sedan kanske fråga för att få feedback. Empati (liksom den besläktade medkänslan) är en evolutionärt fram selekterad egenskap som har bidragit till den mänskliga artens överlevnad. Och i dag liksom förr är vi beroende av denna förmåga; den förutan skulle det mänskliga samarbetet bryta samman. För i en värld utan empati överlever ingen. Därför är det av grundläggande betydelse att vi fortsätter att utforska empatins mekanismer och utvecklar verktygen för att öka människors empatiska kapacitet. Så hur ska vi göra med Gyllene regeln, som har sina fördelar, men också sina problem? Tja, mitt förslag är att vi omformulerar den lite grann, så att även vår empatiska förmåga och vår medkänsla inkluderas. Då skulle Gyllene regeln 2.0 formuleras: ”Du ska sträva efter att bemöta andra som de behöver bli bemötta.” Stefan Einhorn

978-91-44-08585-2_book.indd 12

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin H e n r i k Boh l i n

Empati är ett högaktuellt ämne. En strid ström av artiklar och böcker om empati ges ut inom psykologi, filosofi, vårdvetenskap och andra forskningsområden. Intresset tycks bara öka. Lånebubblor och finanskriser har visat riskerna med egenintresse som mänsklig drivkraft och lett till ett nytt intresse för rötterna till samarbete och socialt ansvar (de Waal 2009, s. 11–12). Betydelsen av empati för mänskligt tänkande och beteende har bekräftats genom upptäckten av spegelneuroner (nervceller som avger impulser både när en individ utför en viss handling och när individen ser någon annan utföra samma handling). Framförallt beror uppsvinget på att empati tycks utgöra svaret på en rad viktiga frågor. Empati behövs för god vård, bra undervisning och ett gott bemötande i yrken där möten med andra människor står i centrum. Utan den skulle vi inte dela andras glädje och lidande och därför inte ha skäl att handla altruistiskt (osjälviskt, icke-egoistiskt). Den gör att vi kan förstå vad andra tänker och känner, både i vardagslivet och i vetenskaper som historia eller litteraturvetenskap, där man tolkar människan som kultur- och samhälls varelse. För att inse empatins betydelse kan man betrakta personer med psykopatisk personlighetsstörning och autism, som helt eller delvis saknar empatiförmåga och därför kan ha mycket svårt att fungera socialt på ett bra sätt. Empati har en avgörande betydelse i det mänskliga psyket, i yrkeslivet och för moral, samhällsliv och vetenskap. Åtminstone finns det starka skäl att anta allt detta. Som vanligt inom forskning är det mesta ifrågasatt och omdiskuterat, och det verkar finnas nästan lika många definitioner av empati som det finns empatiforskare, om inte fler. Söker man efter enkla svar blir man besviken. Men gör man sig mödan att gräva litet djupare och sätta sig in i de diskussioner som pågår, © F örfat tarna o c h S t uden t li t t erat ur

978-91-44-08585-2_book.indd 13

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

ser man att forskningen trots många kvarstående frågor lett till mycket omfattande ny kunskap om empatifenomenets olika aspekter. Senast en helt ny lärobok om empati utkom på svenska var 1987 (Holm 1987, se även Holm 1995). Det mesta av empatiforskningen har faktiskt skett sedan dess, och empatifenomenet har på ett nytt sätt utforskats ur olika ämnens perspektiv, däribland psykologi, filosofi, neurovetenskap och vårdvetenskap. Den här boken är skriven för att ge en överblick över dagens kunskapsläge och samtidigt ge möjlighet till fördjupning inom ett antal specialområden. Vi har särskilt försökt visa hur mångfacetterat empati fenomenet är och hur forskning inom olika ämnen belyser det från olika håll och ibland ställer helt olika frågor men lika ofta överlappar. De författare som bidragit är några av Sveriges mest framstående empatiforskare och den amerikanska psykiatern och etikern Jodi Halpern. Var står forskningen i dag? Vilken roll spelar empati för vårt sätt att förstå andra människor och för hur vi samspelar med andra i vardagliga och yrkesmässiga sammanhang? Vilken betydelse har den för moraliska känslor och ställningstaganden? Vilka är de processer i nervsystemet som styr den? Kan empati mätas? Och vilka är de viktigaste definitionerna – vad är egentligen empati? Dessa är några av de frågor som kommer att tas upp.

Kognitiv empati: att förstå andra Empati är ett mångfacetterat fenomen, och det finns ingen enkel definition som kan fånga alla aspekter av det. Man kan till och med fråga sig om inte termen blivit så populär att den kommit att användas om litet av varje som egentligen inte har så mycket med ursprungsbetydelsen att göra. Empati är svaret på många frågor, kanske så många att de egentligen inte har något gemensamt svar. Men samtidigt är det uppenbart att de fenomen som empatiteoretiker diskuterar hänger nära samman och att till exempel forskare inom filosofi tar starka intryck av den psykologiska forskningen och omvänt. Frågan om empatibegreppets innebörd kan konkretiseras med några exempel på sådant det använts för: a) Hemma i fåtöljen läser jag om en svår expedition till Nordpolen, och föreställer mig den bitande kölden, ljudet av vinden, tyngden av 14

978-91-44-08585-2_book.indd 14

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

packningen och rädslan för isbjörnar så som jag tror att deltagarna upplevde allt detta. b) En människa jag möter på gatan ler glatt. Jag märker att jag själv drar på smilbanden och känner mig glad. c) En fotbollssupporter ser en match på TV. När hans lag är nära att göra mål reser han sig ur soffan liksom för att hjälpa till att nicka in bollen. d) Jag läser om en attack mot civila under ett inbördeskrig i ett annat land, och blir upprörd över den grymhet och orättvisa de utsätts för, trots att jag själv aldrig varit i landet och inte känner någon där. e) En sjuksköterska talar med en patient som genomgått en svår behandling. Hon lyssnar uppmärksamt på patienten utan att själv säga något. f) En vän gör något som får mig att känna att han svikit mitt förtroende, men jag försöker behärska mig och föreställa mig hur han kan ha tänkt när han gjorde som han gjorde. g) Jag ser en kirurg skära upp buken på en patient och föreställer mig patientens smärta, trots att jag vet att hon är nedsövd och inte känner någonting alls. Finns det något alla dessa exempel har gemensamt, och vad är det i så fall? En ledtråd kan ligga i själva ordet empati, som kommer från grekiskans en eller em, med betydelsen in, och pathos, som kan betyda känsla, lidande eller lidelse. Den bokstavliga innebörden är alltså in-känsla, inkännande eller inlevelse. Om det fanns en enkel och allmänt accepterad definition skulle den kunna vara ”att leva sig in i en annan människas tankar och känslor genom att se hennes situation så som hon ser den”. Vissa empatiteoretiker definierar begreppet ungefär så (se också kapitel 6, ”Samtida forskning om empati i psykologi”). Här är några exempel: 1 förmågan att tänka och känna sig in i en annan persons inre liv … vår livslånga förmåga att uppleva vad en annan upplever, fast vanligen och skäligen i en uttunnad variant (Kohut 1988, s. 97) 2 att förstå en annan persons inre tillstånd, inbegripet hans tankar och känslor (Batson 2009, s. 4, min översättning)

978-91-44-08585-2_book.indd 15

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

3 förmågan att korrekt läsa av någon annans tankar och känslor; ett komplext psykologiskt resonemang där en kombination av observationer, minne, kunskap och slutledningar leder till insikt i den andras tankar och känslor (Ickes 1997, s. 2, min översättning) 4 förmågan att sätta sig in i och förstå en annan människas känslor och psykiska situation (Holm 1987, s. 39). Förstådd på detta sätt är empati en form av det som ibland kallas mentalisering, det vill säga ett sätt att få kunskap om andras mentala tillstånd, som övertygelser, förväntningar, känslor och handlingsmotiv. Redan de tidigaste empatiteoretikerna hävdade att empati är vårt kanske viktigaste sätt att förstå andra människor. Den skotske 1700-talsfilosofen och ekonomen Adam Smith skrev som följer: Eftersom vi inte har någon omedelbar erfarenhet av vad andra människor känner, kan vi endast bilda oss ett begrepp om hur de berörs genom att föreställa oss vad vi själva skulle känna i motsvarande situation. Även om vår broder ligger på sträckbänken, upplyser oss våra sinnen, så länge vi själva har det bekvämt, aldrig om vad han lider… Med hjälp av fantasin försätter vi oss själva i hans belägenhet, vi tänker oss att vi själva lider hela den plåga som han lider, vi träder så att säga in i hans kropp och blir i viss mån samma person som han, och bildar oss därav en viss föreställning om hans förnimmelser; vi till och med känner någonting som, ehuru svagare till graden, inte är alldeles olikt hans förnimmelser (Smith 1994, s. 311–312; Smith använder termen ”sympati; ”empati” började användas i sin nuvarande betydelse först på 1900-talet; Stueber 2013).

När jag förstår en annan människa genom empati tänker jag mig att jag befinner mig i hennes situation. Men det är inte tillräckligt att jag ser hennes situation så som jag själv skulle göra det, utan jag måste också kunna bortse från mitt eget perspektiv och föreställa mig verkligheten så som den ter sig för henne. Empati kräver det som psykologer kallar ”perspektivtagande”. Betydelsen av perspektivtagande kan illustreras av det så kallade Sally och Anne-testet. I ett psykologiskt experiment med barn visar försöksledaren två dockor, som hon kallar Sally och Anne, en glaskula, en korg och en ask. Barnen får se hur Sally lägger en glaskula i korgen och går sin väg. Medan hon är borta tar Anne kulan och placerar den i asken. Sedan kommer Sally 16

978-91-44-08585-2_book.indd 16

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

tillbaka. Försöksledaren frågar barnen: var kommer Sally att leta efter kulan? Normalbegåvade barn från ungefär fyra års ålder svarar att hon kommer att leta i korgen. Barn med autism svarar att hon kommer att leta i asken (BaronCohen m.fl. 1983; se även Wimmer & Perner 1983). De autistiska barnen tycks alltså sakna förmågan att försätta sig i Sallys ställe, bortse från sina egna kunskaper och se situationen så som hon ser den. Detta gör det naturligtvis mycket svårare för dem att förstå andra och fungera i sociala sammanhang. Det som mäts i detta experiment är en mycket elementär form av perspektivtagande. För att till exempel förstå en människa från en annan kultur och historisk epok krävs mer avancerat perspektivtagande, där man tar hänsyn till fler och mer komplexa faktorer som skiljer den andra från en själv, exempelvis religiösa och moraliska föreställningar som skiljer sig i grunden från våra. Många empatiforskare betonar perspektivtagande i själva definitionen av empati. En av dem är den holländske primatforskaren Frans de Waal, som ger följande definition: 5 Förmågan att (a) påverkas av och dela en annans känslomässiga tillstånd, (b) värdera skälen för den andres tillstånd och (c) identifiera sig med den andra genom att anlägga hans eller hennes perspektiv. Denna definition går utöver vad som förekommer hos många djur, men termen ”empati” … är tillämplig även om endast villkoret (a) är uppfyllt (de Waal 2008, min översättning). Den amerikanske psykologen Carl Rogers har föreslagit en definition som särskilt framhäver att man inte bara anlägger den andras perspektiv utan även håller isär sig själv och den andra – man skulle kunna säga att empati innebär att spegla den andra men ändå förbli åtskild från henne: 6 Att på ett tillförlitligt sätt uppfatta en annan persons inre referensram, med de känslomässiga beståndsdelar och innebörder som tillhör den, som om man vore personen, men utan att någonsin bortse från ”som om”-villkoret; eller med andra ord att känna en annans smärta och glädje så som den andre känner dem och uppfatta deras orsaker så som den andre uppfattar dem, men alltid med insikten att det är som om jag gjorde mig illa eller blev glad © F örfat tarna o c h S t uden t li t t erat ur

978-91-44-08585-2_book.indd 17

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

och så vidare; om denna ”som om”-egenskap försvinner rör det sig i stället om identifikation (Rogers 1959, s. 210–211, min översättning; Rogers ger en annan definition i ett senare verk; se nedan). Gemensamt för alla dessa definitioner är att empati uppfattas som ett sätt att förstå andra människors tankar och känslor genom att se verkligheten ur deras perspektiv. Detta kallas ibland kognitiv empati. Definitionerna (5)–(6) inbegriper också en annan och minst lika viktig aspekt av empati, nämligen affektiv empati, som också kallas emotionell empati: att dela andras känslor, att inte bara veta att den andra till exempel känner rädsla utan påverkas så att man själv känner samma sak. (”Kognitiv” betyder ungefär tankemässig eller intellektuell och ”affektiv” känslomässig.)

Affektiv empati: att dela andras känslor Robert McNamara, USA:s försvarsminister under större delen av sextiotalet, ger i en intervju ett fascinerande exempel på empati. 1962 upptäckte amerikanska spaningsflygplan att Sovjetunionen höll på att bygga missilramper på Kuba. Ett år tidigare hade en grupp exilkubaner med stöd av CIA försökt invadera Kuba och störta Fidel Castros vänsterregim. Nu svarade Castro och hans allierade med ett militärt hot direkt mot USA. Om ramperna byggdes färdigt skulle stora delar av Nordamerika kunna nås av sovjetiska kärnvapen. Bland president Kennedys rådgivare fanns militärer som ville slå tillbaka mot Kuba med bomber och ett nytt invasionsförsök. Men presidenten tvekade inför risken att utlösa ett globalt kärnvapenkrig. En av Kennedys rådgivare var Tommy Thompson, som hade varit amerikansk ambassadör i Moskva och kände den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov mycket väl. Thompson ansåg att krisen kunde lösas utan militära åtgärder. Chrusjtjov skulle ge efter om det bara kunde ske på ett sådant sätt att han slapp förlora ansiktet. Presidenten beslutade blockera all sjöfart till Kuba så att ryssarna inte kunde föra in mer utrustning till bygget av raketramperna. Sovjetiska fartyg var redan på väg, och under några dagar höll världen andan medan de närmade sig blockadgränsen. Men när fartygen nått fram vände de, och en tid senare undertecknades ett avtal där USA lovade att aldrig angripa Kuba militärt. McNamara berättar historien fyrtio år senare: 18

978-91-44-08585-2_book.indd 18

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

Thompson hade en idé: Chrusjtjov har hamnat i en riktig knipa och har sig själv att skylla. Nu kommer han att tänka: ”Jisses, jag önskar jag kunde ta mig ur det här med en bra uppgörelse så att jag skulle kunna säga till det sovjetr yska folket: ’Kennedy tänkte krossa Castro, men jag stoppade honom’.” Eftersom Thompson kände Chrusjtjov så väl trodde han att Chrusjtjov skulle acceptera det. Och han hade rätt. Det är vad jag kallar empati. Vi måste försöka byta skinn med dem och se oss själva genom deras ögon så att vi kan förstå hur de tänker och tar beslut (Morris 1983; händelsen beskrivs under rubriken ”När empati räddade världen” i Krznaric 2010).

McNamara gör i samma intervju en jämförelse med Vietnamkriget. När det gäller Vietnam visste vi inte tillräckligt om dem för att kunna empatisera. Resultatet blev totalt missförstånd. De trodde att vi helt enkelt hade tagit fransmännens plats som kolonialmakt och ville lägga under oss Syd- och Nordvietnam som våra kolonier, vilket var fullständigt absurt. Och vi, vi såg Vietnam som en del av kalla kriget, inte som de såg det: ett inbördeskrig.

Förutom att exemplen visar hur värdefull empati kan vara, antyder de något annat och mer problematiskt. Man kan i åtminstone en mening av ordet förstå andra genom empati utan att för den skull dela deras känslor eller tankar, och utan prosociala känslor eller beteendetendenser. Man kan till och med göra det på ett kallt och beräknande sätt i syfte att skada den andra. Kan en sådan instrumentell attityd verkligen kallas empatisk? Är inte empati motsatsen till detta? Anta att jag ser mannen på sträckbänken torteras och föreställer mig vad han känner, men ändå inte upprörs, inte försöker hjälpa honom och inte ens känner en önskan att göra det. I så fall kan jag på goda grunder anklagas för allvarlig brist på empati. En viktig innebörd av empati är att dela andras glädje och lidande, att vilja dem väl även när det inte gynnar en själv, att inte betrakta deras välbefinnande som ett medel för egna syften utan som ett mål i sig självt. Redan de tidigaste empatiteoretikerna på 1700-talet såg empati (”sympati”) som förklaringen till det som i dag kallas prosocialt beteende, det vill säga beteende som gynnar andra, och altruism (från latinets alter, annan), fenomenet att människor handlar för andras bästa även när det inte gynnar dem själva. Adam Smith skriver till exempel att det är på grund av empati (sympati) som vi inte är fullständiga egoister utan känner sorg på grund av © F örfat tarna o c h S t uden t li t t erat ur

978-91-44-08585-2_book.indd 19

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

andras sorg och har ett behov av deras lycka (Smith 1994, s. 311). Här handlar det om affektiv snarare än kognitiv empati, om känsla snarare än tanke. De två empatiformerna hänger naturligtvis nära samman. Att föreställa mig en annans situation kan göra att jag förstår hur hon känner och tänker och samtidigt att jag själv känner likadant. Men kognitiv empati är möjlig utan affektiv empati och prosociala känslor, som McNamaras berättelse illustrerar. Även det omvända kan förekomma, man kan ha affektiv empati utan perspektivtagande och kognitiv empati. Att se en annan människas glada ansikte gör mig glad även om jag inte vet någonting om henne och inte har en aning om varför hon är på gott humör. Jag kan träffa någon som är nedstämd och smittas av hennes känsla trots att jag tycker att hon egentligen har all anledning att vara lycklig; jag föreställer mig hur det vore att leva hennes liv och ser för mig en drömtillvaro, men när hon gråter känner jag mig ändå ledsen. En människas känsla kan återspeglas i en annans på ett närmast reflexmässigt och automatiskt sätt. Detta kallas ibland emotionell smitta, spegling eller efterhärmning, och är besläktat med fenomenet motorisk (rörelsemässig) smitta. Ett exempel på det sistnämnda är att spädbarn drar på smilbanden när de ser ett leende ansikte, eller att synen av någon som griper efter en boll utlöser en impuls till samma rörelse hos någon som tittar på, något som kan förklaras med hänvisning till spegelneuroner. Empatin har många sidor. Rör det sig verkligen om ett enda fenomen eller flera olika men sammanhängande? Daniel Batson, en av världens mest framstående empatiforskare, anser det senare och ger därför i en av sina artiklar inte en enda definition utan åtta olika. En av dem är (2) ovan. En annan är följande: 7 En process som leder till att man känner vad en annan person känner (Batson 2009, s. 5, min översättning). Andra har föreslagit liknande definitioner, till exempel psykologen Nancy Eisenberg, som i likhet med Rogers betonar att man i empati skiljer på sig själv och den andra: 8 En känslomässig respons som orsakas av en annans känslomässiga tillstånd och där man håller isär sig själv och den andra personen

978-91-44-08585-2_book.indd 20

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

(Eisenberg & Fabes 1990, s. 132, min översättning; om Eisenberg, se kapitel 6). (1)–(4) är definitioner av kognitiv empati och (7)–(8) av affektiv empati. (5)–(6) inbegriper bådadera, det vill säga att kognitiv och affektiv empati uppfattas som två delar eller aspekter av empatifenomenet.

Empati som professionellt förhållningssätt: att lyssna aktivt och terapeutiskt Det som litet torrt vetenskapligt kallas prosocialt beteende är en viktig del av ett professionellt bemötande inom många yrken. Jodi Halpern berättar om ett möte med patienten Smith, en företagsledare som plötsligt förlamats från nacken och nedåt och behövde respirator för att andas. Hon har kallats in av läkarna och sjuksköterskorna som psykiater därför att Smith vägrar tala med dem, vägrar delta i sjukgymnastik och möjligtvis har självmords tendenser. När de första gången träffas ser hon på honom med ett uttryck av bedrövelse (vilket hon inser först senare). Han vill inte tala med henne, men inför andra mötet förbereder hon sig genom att föreställa sig hur situationen måste kännas för honom. Från att ha varit en mäktig person har han plötsligt blivit fånge i en kropp som inte längre vill lyda honom och blivit hjälplöst utlämnad till ständigt ny vårdpersonal. Han känner otålighet, frustration och skam inför sitt tillstånd. Att visa att man tycker synd om honom, som Halpern omedvetet gjorde första gången, får honom bara att må sämre. Hon möter honom med en ny attityd, de för ett samtal och han berättar att han upplever personalens behandling som kränkande och dem själva som inkompetenta. Hon säger något om hur frustrerande det hela måste vara för honom. Det blir början på ett samarbete (Halpern 2001, s. 87, översatt i kapitel 12, ”Hantering av känslor som yrkesideal”). Detta fall kan beskrivas i termer av empati så som den definieras i (1)–(8). Halpern anlägger patientens perspektiv, känner själv något av hans skam och frustration och kan på så vis möta honom med respekt och bygga en förtroendefull vårdrelation. Kognitiv empati leder till affektiv empati, som i sin tur leder till ett bra professionellt bemötande och god vård. Men ibland räcker inte kognitiv och affektiv empati. Halpern berättar om ett annat fall, där en psykiater under utbildning kallas till en kirurgavdelning © F örfat tarna o c h S t uden t li t t erat ur

978-91-44-08585-2_book.indd 21

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

för att ge råd om en patient. Fru G, en femtiosexårig kvinna med en allvarlig form av diabetes, har för andra gången fått ett ben amputerat ovanför knät. Hon har även allvarligt nedsatt njurfunktion och behöver dialys tre gånger i veckan. Men hon vägrar ta emot dialysbehandling, trots att hon vet att detta kommer att leda till döden inom några dagar. När psykiatern först träffar henne ligger fru G hoprullad i sjukhussängen med slutna ögon och ryggen vänd mot omvärlden. Ansiktet är spänt och visar tydliga tecken på smärta. För att lindra smärtan ber psykiatern fru G att i en serie bilder föreställa sig att hon befinner sig på en strand, hör vågornas brus och känner sanden och en mild bris mot huden. Patienten slappnar av, smärtan tycks avta och hon somnar. När psykiatern återkommer några timmar senare upprepar hon övningen och frågar sedan patienten om det finns något annat än hennes kropp som gör ont. För första gången talar fru G. Hon berättar gråtande att hennes man slutat älska henne. Han har träffat en annan kvinna och har flyttat in hos henne under fru G:s sjukhusvistelse. Han har sagt till fru G att han aldrig mer kan känna sig attraherad av henne efter hennes amputationer och andra hälsoproblem. Psykiatern lyssnar på berättelsen och föreställer sig hur det vore om hon själv skulle ha fått benen avkapade och förlorat sin man. Men innan hon hinner säga något vänder sig plötsligt fru G mot henne och skriker i raseri: ”Vad fan skulle du få mig att prata om det här för? Det är det värsta någon gjort mig någonsin! Jag vill inte prata, jag vill bara bli lämnad i fred så jag kan sova och slippa vakna igen. Gå härifrån!”. Psykiatern lämnar fru G. Hon för diskussioner med läkarna på avdelningen, en etisk rådgivare och en äldre psykiater, som alla är överens om att de inte kan göra något mot patientens vilja, utan måste respektera hennes beslut. Kort därefter dör fru G (Halpern 2001, s. 1–10). Hur gör man för att möta en sådan patient på ett empatiskt sätt? Enligt definitionerna ovan skulle det innebära att tänka eller känna sig in i den andras medvetande, se hennes situation som hon själv ser den och dela hennes känslor (självklart i en svagare form). Men om empati ska vara en grund för gott bemötande inom bland annat vården, kan den inte alltid innebära att uppfatta verkligheten så som den andra människan gör det. Fru G såg inget hopp och ingen väg framåt mot ett meningsfullt liv, inte så mycket för att hon förlorat benen som för att hon kände att ingen kunde älska henne längre. Ändå vakade en grupp av hennes vänner utanför sjukhus 22

978-91-44-08585-2_book.indd 22

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

rummet (hon släppte inte in dem), och när hon två år tidigare gjort sin första benamputation hade hon hämtat sig och byggt upp ett gott liv igen efter att först ha blivit djupt deprimerad. Med mycket tid och rätt stöd skulle hon antagligen kunnat komma tillbaka även denna gång. Att då dela hennes nattsvarta syn på livet direkt efter operationen hade inte varit att hjälpa henne utan motsatsen. Det hon hade behövt var hjälp att komma ur den tillfälliga kris som fick henne att tänka och känna som hon gjorde, och stöd att börja se och värdera de möjligheter till ett gott liv som hon faktiskt hade (Halpern 2001, s. 4–10). Den amerikanske psykiatern Harry Prosen har i en intervju definierat empati på ett sätt som passar denna terapeutiska användning av begreppet: 9 En känslomässig förståelse som tillåter terapeuten att på djupet återspegla en patients känslor så att den påverkar det terapeutiska förhållningssättet och terapeutens allians med patienten (Prosen 2013, min översättning). Denna definition är för oprecis för att vara särskilt användbar, men antyder ändå ett möjligt sätt att förstå empati som professionellt förhållningssätt. Den amerikanske psykologen Carl Rogers gör ett tankeväckande försök till utförligare definition eller precisering av ett sådant empatibegrepp: 10 Att gå in i en annan persons privata varseblivningsvärld och göra sig hemmastadd där; att från ögonblick till ögonblick känna av strömmen av skiftande upplevda innebörder hos den andra personen, den rädsla eller ilska eller ömhet eller förvirring eller vad det nu kan vara som den andra upplever; att tillfälligt leva i den andras liv och försiktigt röra sig i det utan att fälla omdömen; att uppfatta innebörder som den andra knappt är medveten om, men inte försöka upptäcka känslor som hon är fullständigt omedveten om, eftersom detta vore alltför hotfullt; att berätta vad man känner av i den andras värld medan man ser med friska och orädda ögon på det som skrämmer henne; att fortlöpande stämma av med den andra om man uppfattat rätt och vägledas av de reaktioner man får; att vara en tillförlitlig följeslagare i den andras inre värld; att peka ut möjliga innebörder i den andras flöde av upplevelser och på så © F örfat tarna o c h S t uden t li t t erat ur

978-91-44-08585-2_book.indd 23

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

vis hjälpa henne att fokusera på dessa så att hon i högre grad kan uppleva dem i sin helhet: att gå framåt i upplevandet (Rogers 1975, s. 4, min översättning; se också kapitel 12). Man skulle kunna säga att empati, som Rogers och Halpern förstår den, handlar mindre om att tänka och känna likadant som den andra, och mer om en sorts aktivt och stödjande lyssnande som hjälper den andra att tänka och känna annorlunda i syfte att bidra till den andras hälsa eller välbefinnande. Halpern beskriver detta som ett nyfiket lyssnande, men med nyfikenhet menas då inte sensationslystnad eller intellektuell vetgirighet, utan attityden hos en medmänniska som försöker förstå för att stödja och hjälpa (Halpern 2001, s. 12).

Översikt över boken Empati är inte ett enda fenomen, utan flera olika men nära sammanhängande. Man kan skilja mellan åtminstone tre övergripande frågor, som kräver delvis olika svar och därför olika definitioner av empatibegreppet (se Batson 2009 och Coplan 2011 för andra indelningar): • Hur vet vi vad andra människor tänker och känner?

Affektiv (emotionell) empati

Kognitiv empati

Empati som professionellt förhållningssätt

978-91-44-08585-2_book.indd 24

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

• Hur kommer det sig att vi påverkas av andras känslor så att vi själva

känner likadant?

• Hur bör man bemöta andra människor i vård, undervisning och

andra yrken där mänskliga möten är en central del av arbetet?

Kognitiv empati, affektiv empati och empati som professionellt förhållningssätt kan ses som svar på dessa tre huvudfrågor. Dessa tre typer av empati har så mycket gemensamt att de inte kan förstås oberoende av varandra, men det är också viktigt att kunna hålla isär dem. I anknytning till de tre övergripande frågorna uppkommer mer specifika filosofiska, psykologiska, neurovetenskapliga och vårdvetenskapliga frågor: Hur gör man för att förstå andra människor i tolkande vetenskaper som historia eller litteraturvetenskap? Hur arbetar man empatiskt som psyko terapeut? Finns det ett samband mellan empati och altruism? Hur utvecklas empatiförmågan hos barn? Hur mäter man empatiförmåga? Vilka processer i hjärnan gör empati möjlig? Finns det ett samband mellan empati och brottslighet? Hur förhåller man sig professionellt till andra människor? I den första av bokens tre delar diskuteras filosofiska frågor och teorier om empati. Kapitel 1, ”Sympati och empati i David Humes teori om människan”, handlar om den förste egentlige empatiteoretikern, samtida med Adam Smith. Ur dagens perspektiv är Humes teori om sympati eller empati kanske mest intressant därför att den behandlar nästan alla fenomenets aspekter, däribland dess betydelse för altruism, moral och moralutveckling och förståelse av andra. Det gör att den kan fungera som en sorts introduktion till hela området. Kapitel 2, ”Empati, sympati, medlidande”, behandlar förhållandet mellan de tre begreppen i kapitlets titel. Kan man empatisera utan att känna sympati och medlidande? Kan man omvänt känna sympati och medlidande utan att empatisera? Är empati en orsak till sympati och medlidande? Efter att olika användningar och innebörder av begreppen empati, sympati och medlidande preciserats diskuteras argument för och emot olika svar på dessa frågor. Ett av de största skälen till empatifenomenets betydelse är att många sett en koppling till altruism, prosocialt beteende och därmed till den mänskliga moralen. Om vi inte hade förmåga till empati, skulle vi då kunna skilja mellan rätt och fel, gott och ont i moralisk mening? Hur viktig är egentligen empati för moral? Dessa frågor diskuteras i kapitel 3, ”Empati och moral”. © F örfat tarna o c h S t uden t li t t erat ur

978-91-44-08585-2_book.indd 25

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

I kapitel 4, ”Empati i vetenskapsteori och medvetandefilosofi”, behandlas den teoritradition där empati förståtts som en vetenskaplig metod för de vetenskaper där man ägnar sig åt att tolka texter och andra meningsbärande företeelser, det vill säga humaniora, vissa samhällsvetenskaper, teologi och juridik. Gemensamt för dessa är att deras studieobjekt är mänskliga produkter och handlingar, om vilka man meningsfullt kan ställa frågan ”Vad betyder det?”, eller ”Vilken tanke eller känsla uttrycker det?”. Inflytelserika tänkare, bland annat inom den hermeneutiska traditionen, har hävdat att empati är en metod för tolkning av meningsbärande företeelser, som i grunden skiljer humanvetenskaperna från naturvetenskaperna. Kapitel 5, ”Inkännande och enkännande i fenomenologin”, ger en översikt av hur empatiproblemet behandlats inom fenomenologin, en filosofisk tradition av analyser kring den mänskliga erfarenhetens struktur och det sätt på vilket fenomenen framträder för oss. Fenomenologin frågar sig bland annat hur andras medvetanden visar sig för oss och hur vi erfar andra som ”erfarande”. En fråga är hur denna erfarenhet förhåller sig till näraliggande men ändå skilda erfarenheter, som dem filosofen Edith Stein kallar medkännande och enkännande. Bokens andra del presenterar psykologisk och neurovetenskaplig forskning. Kapitel 6, ”Samtida forskning om empati i psykologi”, är som titeln antyder en översikt av empatiforskningen inom psykologi från pionjärerna decennierna efter andra världskriget till i dag. Den psykologiska forskningen har bland annat gällt empati som terapeutiskt förhållningssätt, sambandet mellan altruism och empati, mätning av empati och utveckling av empati hos barn. Kapitel 7, ”Empatins hjärnfysiologi”, handlar om empatins grund i hjärnan. I hjärnan finns nätverk av regioner som styr olika empatif unktioner: ett för ställföreträdande emotioner, ett för mentalisering och ett för motorisk simulering (smitta, efterhärmning). Spegelneuroner har stor betydelse för vissa av dessa funktioner, men exakt vilken roll de spelar är ännu inte helt klarlagt. Det behövs också fortsatt forskning om hur de olika nätverken samverkar med varandra och hur de påverkar beteende i faktiska sociala situationer. Även kapitel 8, ”Empati och affektiv kommunikation”, behandlar empatins underliggande mekanismer i hjärnan. Fokus ligger på fenomenet emotionell smitta, som sker ansikte mot ansikte i en direkt och ofta ordlös känslomässig kommunikation, där imitationen av den andre tycks spela en 26

978-91-44-08585-2_book.indd 26

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

viktig roll för känslosmittan. Kapitlet berör även bland annat empatins uppkomst i människoartens utveckling, samspel mellan emotionell och kognitiv empati, utveckling av empatiförmåga hos barn och faktorer som kan hindra och främja empatiförmåga, däribland relationen mellan det empatiserande subjektet och empatins objekt, som subjektet empatiserar med. Kapitel 9, ”Att mäta empati”, presenterar olika metoder för mätning av empatiförmåga. En metod är självskattningsformulär, där respondenterna får svara på frågor som exempelvis om människor i omgivningen har stor påverkan på deras humör. En annan metod är mätning av fysiologiska reaktioner, till exempel reaktioner i ansiktsmuskler. En tredje är mätning av aktiviteten i olika delar av hjärnan. Liksom andra mätmetoder leder dessa till frågor om validitet och reliabilitet. Är mätresultaten tillräckligt exakta och mäts rätt sak – går det till exempel att skilja kognitiv från emotionell (affektiv) empati? Bokens tredje del handlar om empati i yrkesmässig praktik. Kapitel 10, ”Empati och professionellt förhållningssätt”, undersöker empatins roll och möjligheter i professionella relationer, som exempelvis mellan vårdpersonal och patient, lärare och elev, socionom och klient, polis och allmänhet, åklagare och vittne. Ett professionellt förhållningssätt utmärks av en strävan att inte styras av sina egna behov utan av det som gagnar klienten. Detta ställer särskilda krav på bland annat självkännedom och respekt. Att utveckla ett sådant förhållningssätt är en viktig del av utbildning och professionalisering inom människoorienterade yrkesområden. I kapitel 11, ”Empati och brott”, redovisas forskningsläget vad gäller frågan om det finns ett samband mellan bristande empatiförmåga och brottslighet. Kapitlet inleds med två fallbeskrivningar som ger exempel på empatibrist och på hur empatibrist kan påverka beteende. Genomgång av forsknings litteraturen tyder på att det sannolikt finns ett samband mellan empati och prosocialt beteende och därmed mellan empatibrist och brottslighet. Men sambanden är komplexa och många faktorer behöver klargöras. Kapitel 12, ”Hantering av känslor som yrkesideal”, handlar om professionellt förhållningssätt inom vården. Paradoxalt nog har vissa teoretiker hävdat att empati i vården innebär ett känslomässigt distanserat förhållningssätt till patienten. Läkaren ska inte dras in i patientens känslor utan tänka rationellt på medicinsk vetenskaplig grund för att så effektivt som möjligt kunna bidra till patientens tillfrisknande och hälsa. Andra teoretiker har förstått empati i vården som en sorts resonans, eller återspegling, av patientens känslor. © F örfat tarna o c h S t uden t li t t erat ur

978-91-44-08585-2_book.indd 27

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

Kapitlet är ett försök att formulera en tredje modell, där empati uppfattas som ”känslomässigt resonerande”. Bokens avslutande kapitel, ”Var är vi och vart ska vi ta vägen?”, samman fattar det aktuella kunskapsläget och pekar på områden för fortsatt diskussion och forskning.

Referenser Baron-Cohen, S., Leslie, A. M. & Frith, U. (1983). Does the autistic child have a “theory of mind”? Cognition 21, s. 37–46. Batson, C. D. (2009). These things called empathy: Eight related but distinct phenomena. I: Decety & Ickes 2009, s. 3–15. Coplan, A. (2011). Will the real empathy please stand up? A case for a narrow conceptualization. The Southern Journal of Philosophy 49, Issue Supplement 1: Empathy and Ethics, s. 40–65. de Waal, F. B. M. (2008). Putting the altruism back into altruism: The evolution of empathy. Annual Review of Psychology 59, s. 279–300. de Waal, F. B. M. (2009). Empathy in primates and other mammals. I: Decety & Ickes 2009, s. 87–106. De Waal, F. B. M. (2011). Empatins tidsålder: Hur naturen lär oss skapa ett humanare samhälle. Stockholm: Karneval. Decety, J. & Ickes, W. (red.) (2009). The Social Neuroscience of Empathy. Cambridge: MIT Press. Eisenberg N. & Fabes R. A. (1990). Empathy: Conceptualization, measurement, and relation to prosocial behavior. Motivation and Emotion 14, s. 131–149. Halpern, J. (2001). From Detached Concern to Empathy. Oxford: Oxford University Press. Hoffman, M. L. (1984). Interaction of affect and cognition in empathy. I: C. Izard, J. Kagan & R. Zajonc (red.), Emotions, Cognition, and Behavior. Cambridge University Press, s. 103–131. Holm, U. (1987). Empati: Att förstå andra människors känslor. Stockholm: Natur och Kultur (utökad och omarbetad 2001). Holm, U. (1995). Det räcker inte att vara snäll: förhållningssätt, empati och psykologiska strategier hos läkare och andra professionella hjälpare. Stockholm: Natur och Kultur (omarbetad 2009). Ickes, W. (1997). Empathetic Accuracy. New York: The Guilford Press. Kohut, H. (1988). Hur botar analysen? Stockholm: Natur och kultur.

978-91-44-08585-2_book.indd 28

2013-10-18 12.06

Inledning: den mångsidiga empatin

Krznaric, R. (2010). The day empathy saved the world. Nätblogginlägg 24/10 2010, www.romankrznaric.com/outrospection/2010/10/24/658, läst 13-02-15. Prosen, H. (2013). Interview with Harry Prosen, M.D., Psychiatric consultant bonobo species survival plan. Odaterad intervju. Hemsidan Milwaukee Renaissance, www.milwaukeerenaissance.com/Bonobos/HomePage#toc14, läst 2013-02-13. Rogers, C. R. (1959). A theory of therapy, personality and interpersonal relationships as developed in the Client-centered framework. I: Koch Sigmund. Psychology: A Study of a Science. Study 1, Conceptual and Systematic, Vol. 3, Formulations of the Person and the Social Context. New York: McGraw-Hill. Rogers, C. R. (1975). Empathic: An unappreciated way of being. The Counseling Psychologist 5, s. 2–10. Smith, A. (1994). Den osynliga handen: Adam Smith i urval. Stockholm: Ratio (originalutgåvan 1759). Stueber, K. R. (2013). Empathy. Stanford Encyclopedia of Philosophy, 31/3 2008, senast reviderad 14/2 2013, läst 13-02-15, http://plato.stanford.edu/entries/ empathy/ Wimmer, H. & Perner, J. (1983). Beliefs about beliefs: Representation and constraining function of wrong beliefs in young children’s understanding of deception. Cognition 13, s. 103–128.

978-91-44-08585-2_book.indd 29

2013-10-18 12.06

978-91-44-08585-2_book.indd 30

2013-10-18 12.06

Del 1

Filosofiska perspektiv

978-91-44-08585-2_book.indd 31

2013-10-18 12.06

978-91-44-08585-2_book.indd 32

2013-10-18 12.06

Kapitel 1

Sympati och empati i David Humes teori om människan H e n r i k Boh l i n

Enligt den skotske 1700-talsfilosofen David Hume är sympati den viktigaste förutsättningen för moral. Sympatin får oss att känna gillande inför handlingar som gynnar andra men inte oss själva, och ogillande inför handlingar som skadar andra men som vi själva inte påverkas av. När jag hör om någon som skänkt pengar till nödlidande, känner jag själv något av deras glädje och tacksamhet. När jag läser om oskyldiga människor som fängslas och torteras i ett främmande land, känner jag något av deras lidande och upprördhet. Utan sympatin skulle vi överhuvudtaget inte beröras av andras lycka och lidande och inte göra någon skillnad mellan moraliskt rätt och fel, eller åtminstone inte ha någon drivkraft att välja det moraliskt rätta framför det som gynnar oss själva. Vi skulle sakna motiv att följa lagar, hålla ingångna löften och respektera andras egendom. Inte bara ett moraliskt förhållningssätt vore därför omöjligt utan också mänskliga samhällen. Hur förhåller sig sympati i denna mening till det vi i nutida filosofi och psykologi kallar empati? Jag kommer att hävda att sympati i Humes mening av ordet kan uppkomma dels genom det som kallats grundläggande empati, eller emotionell och kognitiv smitta, dels genom det som kallats återskapande empati, där man föreställer sig en annans situation och ser den ur hans eller hennes synvinkel. För sympati av det sistnämnda slaget krävs både kognitiv och affektiv empati. Empati är följaktligen en mycket viktig del av det Hume kallar sympati. Många av Humes tankar är fortfarande aktuella och intressanta för dagens empatiteori, däribland hans syn på förhållandet mellan sympati och moral, betydelsen av likheter mellan människor för möjligheten av sympati, och problemet att människor uppfattar samma saker olika och därför missförstår varandra när de föreställer sig hur andra upplever händelser eller © F örfat tarna o c h S t uden t li t t erat ur

978-91-44-08585-2_book.indd 33

2013-10-18 12.06

Henrik Bohlin

situationer. Jag utgår i första hand från Humes viktigaste verk, Avhandling om den mänskliga naturen (1739–40), där sympatiteorin är mest utvecklad. (I referenserna använder jag förkortningen Treatise, en förkortning av originaltiteln A Treatise of Human Nature, följt av bok, del, avsnitt och stycke. ”Treatise 3.3.6.1” betyder till exempel En avhandling om den mänskliga naturen, bok 3, del 3, avsnitt 6, stycke 1.)

Humes teori om sympati: en översikt Hume definierar sympati som en förmåga eller tendens till ”kommunikation” av känslor och andra medvetandeinnehåll. Människor har en stark tendens att överta andras sinnesstämningar och åsikter. När jag möter någon som ser glad ut känner jag mig själv väl till mods. När jag möter någon med ett ansiktsuttryck av nedstämdhet blir jag nedstämd. Tendensen till kommunikation är så stark att få eller ingen kan ha en självständig åsikt om alla de umgås med tycker annorlunda, inte ens när det finns starka skäl mot flertalets uppfattning (Treatise 2.1.11.2). At t förstå andras k änslor och at t dela dem

Man kan urskilja två led i den tankeprocess där en utomstående betraktare enligt Hume övertar en annans känslor och övertygelser: kunskap om den andres sinnestillstånd och delande av det. Betraktaren kan inte direkt iaktta en annans sinnestillstånd, utan måste sluta sig till det genom hans ansiktsuttryck, kroppsrörelser, tal och andra yttre tecken (Treatise 2.1.11.3). När jag ser läkare och sjuksköterskor göra i ordning en operationssal inför ett svårt ingrepp, föreställer jag mig den skräck och smärta situationen måste framkalla hos patienten. När jag ser patienten leds tanken återigen till hans skräck och smärta, men denna gång från hans karakteristiska ansiktsuttryck och kroppshållning till det sinnestillstånd de uttrycker. I det första fallet sluter jag mig från orsak (synen av skalpellerna som tas fram, kirurgen som förbereder sig och så vidare) till förväntad verkan (skräcken och smärtan), i det andra från verkan (ansiktsuttrycket) till förmodad orsak (den känsla som det uttrycker; Treatise 3.3.1.7). Men när jag ser skalpellerna och bandagen läggas fram och patienten stelna i skräck, är jag inte bara en utomstående betraktare som kyligt drar 34

978-91-44-08585-2_book.indd 34

2013-10-18 12.06

1 Sympati och empati i David Humes teori om människan

slutsatser om den andres sinnestillstånd. Jag känner själv samma skräck, oro och till och med smärta som han, om än i svagare form. Slutledningen från orsak till verkan eller omvänt ger mig bara föreställningen om den andres känsla, inte själva känslan. Sympatins andra huvudled är övergången i betraktarens sinne från kognitiv till affektiv empati eller sympati, från att enbart föreställa sig vad den andre känner eller tänker till att sym-patisera, att själv känna eller tänka detsamma (Treatise 2.1.11.3, 2.1.11.8). Likheternas bet ydelse

Alla idéer om andras känslor och tankar omvandlas inte i lika hög grad till sina motsvarande intryck. Ju mer lika vi är de andra, ju mer benägna vi är att känna och tänka som de, desto större är också vår benägenhet att sympatisera med dem. Det finns en så stor likhet mellan mänskliga varelser att ”vi aldrig lägger märke till någon passion eller princip hos andra som vi inte i större eller mindre grad kan återfinna en parallell till hos oss själva”. Likheterna mellan människor är särskilt stora mellan dem som delar seder, karaktär, land eller språk (Treatise 2.1.11.5). Trots de många likheterna finns det uppenbara skillnader. Om till exempel gemensamt ursprung gör människor lika, kan skillnader i ursprung göra dem olika. Utan att göra någon fullständig uppräkning nämner Hume en rad faktorer som får betraktarens benägenhet till sympati att variera så att samma sak av en kan uppfattas som moraliskt rätt och av en annan som moraliskt fel eller neutralt. Egenintresset har ett starkt inflytande på de moraliska känslorna (Treatise 3.3.1.18), och sympatibenägenheten påverkas av seder, personlighet, nationalitet, språk, vänskapsband, sinnets tillfälliga skiftande disposition (Treatise 3.3.1.16) och avståndet i rum och tid mellan betraktaren och den andre. Det är lättare för en engelsman att sympatisera med en annan engelsman än med en kines, och personer vi träffar här och nu väcker lättare vår sympati än de som befinner sig på långt avstånd från oss i rum eller tid (Treatise 3.3.1.14–15). Dessutom förändras den individuelle betraktarens situation över tid, så att till exempel den som tidigare var främling blir vän (Treatise 3.3.1.14).

978-91-44-08585-2_book.indd 35

2013-10-18 12.06

Henrik Bohlin

Det fasta och allmänna perspek tivet

Det moraliska omdömet tenderar alltså att skilja sig både mellan olika människor och hos den enskilde individen mellan olika tillfällen. Hume drar en parallell till fenomenet att samma yttre objekt kan te sig olika för olika observatörer och för samma observatör vid olika tillfällen (Treatise 3.3.3.2). Om var och en enbart uttalade sig på grundval av hur de yttre objekten tedde sig för honom själv vid det enskilda tillfället, skulle han hamna i ständiga mot sägelser med både andra och sig själv. Samma sak gäller moraliska omdömen. Vi måste kompensera för skillnaderna i perspektiv så att vi inte i första hand uttalar oss om hur saker ter sig för var och en av oss vid det enskilda till fället, utan om hur de är oberoende av de egenheter i perspektiv som skiljer varje enskild individ från andra bedömare. Utan denna förmåga att bortse från våra individuella egenskaper och omständigheterna i det enskilda fallet skulle vi inte kunna kommunicera med andra i vare sig moraliska eller andra frågor (Treatise 3.3.1.16). För att slippa hamna i ständiga motsägelser med andra och sig själv måste var och en föreställa sig att han överger sin särskilda individuella synvinkel på världen och ser saker ur ”vissa fasta och allmänna perspektiv”, som han i tanken intar oberoende av sin faktiska situation för tillfället (Treatise 3.3.1.15). Den som anlägger ett fast och allmänt perspektiv tar i bedömningen av ett karaktärsdrag eller en handling inte hänsyn till om de personer som påverkas av det är hans egna bekanta eller främlingar, landsmän eller utlänningar (Treatise 3.3.1.17). Skillnader i egenintresse kompenseras genom att man utgår från hur den aktuella handlingen eller personligheten berör, inte en själv, utan dem som närmast påverkas av den. Skillnader i rumsligt och tidsligt avstånd kompenseras genom att man föreställer sig hur det vore om man betraktade personen eller handlingen i fråga på ett mindre eller mer rättvisande avstånd; för min skicklige och trogne tjänare hyser jag mycket starkare känslor av kärlek och omsorg än för den romerske statsmannen Marcus Brutus, men jag vet att om jag skulle komma lika nära den senare som den förre, skulle han inge mig en mycket starkare tillgivenhet och beundran, och det är på detta det moraliska omdömet grundas (Treatise 3.3.1.16). På så sätt bildar vi ett slags allmän, oföränderlig måttstock utifrån vilken vi kan gilla eller ogilla karaktärer och handlingar (Treatise 3.3.3.2). Hume föregriper här i viss mån den samtida skotske filosofen och nationalekonomen Adam Smiths begrepp ”den opartiske betraktaren” (the impartial spectator, Smith 36

978-91-44-08585-2_book.indd 36

2013-10-18 12.06

1 Sympati och empati i David Humes teori om människan

1759). Hume säger till exempel att moraliskt berömvärda karaktärsdrag hos människor av olika nationaliteter framstår som lika dygdiga och i lika mån vinner ”en omdömesgill betraktares (judicious spectator) beundran” (Treatise 3.3.1.14). Han talar också om ”en opartisk frågeställare (impartial enquirer), som inte tar ställning för någondera sidan i politiska konflikter och inte nöjer sig med mindre än sunt förnuft och filosofi” (Treatise 3.2.10.15; Hume och Smith var för övrigt nära vänner).

Förhållandet mellan sympati och empati Ordet sympati är sammansatt av grekiskans syn, med, och pathos, känsla, lidelse eller lidande, och betyder alltså ordagrant medkänsla eller med lidande. Etymologiskt är ordet nära besläktat med empati (efter grekiskans en, em med betydelsen i, på eller in i; se Stueber 2006 om empatibegreppets historia). Om empati är in-känsla är alltså sympati med-känsla. Antagandet ligger nära till hands att Hume med sympati menar det vi skulle kalla empati. Sympati som grundläggande empati

Nutida empatiteoretiker skiljer mellan grundläggande och återskapande empati eller simulering (se kapitel 4, ”Empati i vetenskapsteori och med vetandefilosofi”). Grundläggande empati gör att känslor och tankar ”smittar av sig”, som när ett leende framkallar ett leende. Vi ”läser av” andra och övertar deras känslor och tankar genom att iaktta deras ansiktsuttryck, kroppsspråk, tonfall eller beteende i övrigt. Återskapande empati innebär däremot att tolkaren försätter sig i den andres ställe och anlägger hans perspektiv, som när man föreställer sig att man själv befinner sig i en historisk persons ställe. Det finns stycken där Hume med ordet sympati tycks syfta på grund läggande empati, till exempel när han anmärker att ”en munter uppsyn ingjuter ett märkbart välbehag och lugn i mitt sinne, liksom en ilsken eller bedrövad min strax gör mig nedstämd” (Treatise 2.1.11.2). Notera ordet strax (sudden), som understryker att kommunikationen av känslor sker förreflektivt och utan något behov av att betraktaren föreställer sig hur det vore att befinna sig i den andres situation eller anlägger den andres perspektiv. I ett annat exempel föreställer sig Hume hur han fylls av sympati då han från stranden ser ett skepp driva in mot land under en storm och till slut kommer så nära att han © F örfat tarna o c h S t uden t li t t erat ur

978-91-44-08585-2_book.indd 37

2013-10-18 12.06

Henrik Bohlin

tydligt kan förnimma skräcken i sjömännens och passagerarnas ansikten, höra deras förtvivlade rop och se hur de tar ett sista farväl av sina vänner. På land och långt från havet kan han tänka på dem som befinner till sjöss och glädjas vid tanken på att han själv inte gör det. När han ser de nödställda kan han däremot omöjligt känna något annat än djupt medlidande (Treatise 3.3.2.5). Skillnaden kan förklaras av att de andras olycka bara ”smittar av sig” när han ser dem, det vill säga att den beror på grundläggande empati. Sympati som återsk apande empati

Men Hume ger även exempel som faller inom kategorin återskapande empati, särskilt i diskussionen av det han kallar utvidgad sympati, sympati som får oss att känna ”andras smärtor och njutningar fast de ännu inte existerar, utan bara föregrips i vår fantasi” (Treatise 2.2.9.13; se även Treatise 2.2.7.5–6). Om jag till exempel fick se en okänd person ligga och sova på ett fält där han riskerade att bli nedtrampad av hästar, skulle jag genast springa fram för att hjälpa honom, driven av sympati med den smärta jag förväntar mig att han annars skulle kunna utsättas för (Treatise 2.2.9.13). När jag före ställer mig den nedtrampade mannens smärta handlar det uppenbarligen inte om mental härmning (grundläggande empati), helt enkelt eftersom det vid sympatitillfället inte finns någon smärta eller något uttryck för den att härma. Samma sak gäller när vi vid anblicken av en nedbränd stad ”tränger så djupt in i de olyckliga invånarnas intressen att vi önskar att det skall gå dem väl, liksom vi känner deras motgångar” (Treatise 2.2.9.17), eller när jag ser patienten på väg att opereras och sympatiserar med honom, inte enbart därför att jag ser hans kroppshållning och ansiktsuttryck – så långt kan det handla om grundläggande empati – utan också därför att jag föreställer mig hur det vore att befinna sig i hans situation (Treatise 3.3.1.7). Att sympati som Hume hävdar är den viktigaste grunden för moralen (Treatise 3.3.6.1) förutsätter att vi har en betydande förmåga till återskapande empati. Karaktärsdrag och handlingar ska bedömas moraliskt enligt sina konsekvenser för de närmast berörda (Treatise 3.3.1.17). Eftersom grund läggande empati kräver att vi har direkt sinneserfarenhet av de andra, eller åtminstone har fått dem avbildade eller beskrivna till utseendet, förefaller den i betydligt högre grad än återskapande empati känslig för vår ”häftiga böjelse att föredra det närliggande framför det avlägsna” (Treatise 3.2.7.6), 38

978-91-44-08585-2_book.indd 38

2013-10-18 12.06

1 Sympati och empati i David Humes teori om människan

en av de störande faktorer som måste kompenseras i ett stadigt och allmänt perspektiv. Exempelvis kan jag vid synen av den nedbrända staden inte motoriskt eller emotionellt efterhärma invånarna om jag inte möter dem (kanske har de fördrivits eller dödats), och medkänslan med dem kan i så fall inte ha sin grund i grundläggande empati. Däremot kan jag förstå deras lidande genom att föreställa mig hur det vore om jag själv befann mig i deras situation. Sympati som kognitiv och affek tiv empati

I nutida empatiteori skiljer man mellan kognitiv och affektiv empati, mellan att förstå vad andra känner och att dela deras känslor. När Hume utvecklar sin teori om sympati är han inte i första hand intresserad av frågan hur vi tolkar och förstår andra, utan av hur moraliska föreställningar uppkommer och hur vi moraliskt bör bedöma andra och oss själva. Den affektiva empatin är uppenbart viktig, eftersom det är den som får oss att beröras av andras lycka och lidande och därmed gör moralen möjlig, men det är inte lika uppenbart att det Hume kallar sympati även inbegriper kognitiv empati. Att sympatisera med andra är att ”ta del av deras böjelser och känslor, oavsett om de skulle skilja sig från eller rentav vara motsatta våra egna”, som när någons glada uppsyn gör att jag själv känner mig glad (Treatise 2.1.11.2). Men kan inte andras känslor smitta av sig direkt, så att jag kan dela dem utan att jag för den skull har någon medveten föreställning om vad den andre känner eller tänker? En näraliggande fråga är om sympati innebär att dela andras tankar och övertygelser och inte bara deras känslor. Hermeneutiker som Wilhelm Dilthey ansåg att vi förstår andra genom empati, och menade då inte bara känslor, som glädje eller ilska, utan även till exempel en bibelförfattares föreställningar om skapelsen eller syndernas förlåtelse (Dilthey 1927; se kapitel 4). Visserligen står ordledet ”pati” för känsla (pathos), men liksom ordet empati skulle sympati mycket väl kunna användas för mer än bara känslor. (Man skulle annars utöver sympati och empati behöva tala om syndoxi och endoxi, efter grekiskans doxa, åsikt.) Är det så Hume använder termen, eller är det han kallar sympati bara delande eller förståelse av andras känslor? Som jag förstår Hume inbegriper sympati både kognitiv och affektiv empati och delande av både känslor och övertygelser. Innan jag lider med patienten som förbereds för operationen, måste jag först ha slutit mig till att © F örfat tarna o c h S t uden t li t t erat ur

978-91-44-08585-2_book.indd 39

2013-10-18 12.06

Henrik Bohlin

patienten själv lider eller kommer att göra det. För att värdera en handling enligt hur den påverkar andra, måste jag bilda mig en uppfattning om den lust och olust den framkallar hos dem (Farr 1978, s. 292, 298–99). Moraliskt tänkande bygger enligt Hume på känslan snarare än förnuftet, men ett välgrundat moraliskt omdöme bygger alltså delvis på kunskap om andras känslor. Och det som kommuniceras genom sympati är både åsikter och affekter, såväl övertygelser som känslor (Treatise 2.1.11.7, Farr 1978, s. 291). En invändning

Slutsatsen blir alltså att Hume med sympati i allt väsentligt menar det vi i dag skulle kalla empati. Den amerikanske statsvetaren och filosofen James Farr har dock argumenterat för en annan tolkning. Som vi har sett definierar Hume sympati som benägenheten att genom kommunikation ta del av andras tankar och känslor (Treatise 2.1.11.2, citerat ovan). Han talar också om ”principen om sympati eller kommunikation” (Treatise 2.3.6.7) som om det bara handlar om olika ord för samma sak. Enligt Farr visar detta att Hume, till skillnad från exempelvis Adam Smith, tänker sig sympati som kommunikation och inte som empati. Medan Smith skulle anse att vi lider med patienten i operationssalen eller offret på sträckbänken därför att vi föreställer oss hur det vore om vi själva befann oss i samma situation, anser Hume att vi sluter oss till den andres känsla utan att tänka oss att vi själva är ”i hans skor”. Farr ser denna punkt som avgörande därför att Humes teori, tolkad på detta sätt, skulle undvika en vanlig invändning, nämligen att empati egentligen inte säger något om vad den andre tänker eller känner utan bara utgör en projektion av betraktarens egna känslor och tankar (Farr 1978; för kritik av empatitanken, se till exempel Hempel 1942 och Dennett 1987, s. 100–101). Som vi sett är Hume väl medveten om att människor har olika perspektiv och att detta försvårar sympati. Farr drar slutsatsen att sympati för Hume helt enkelt betyder kommunikation, och att begrepp som empati och försättande av sig själv i den andres ställe är ”fullständigt främmande” för honom (Farr 1978, s. 306–307, min översättning). Men detta argument bygger, anser jag, på en tveksam dikotomi mellan empati och det Hume kallar kommunikation. Ingenting utesluter i själva verket att empati är ett av de sätt – kanske flera – på vilka övertygelser och attityder kommuniceras mellan människor (se även Bohlin 2009). 40

978-91-44-08585-2_book.indd 40

2013-10-18 12.06

1 Sympati och empati i David Humes teori om människan

Sympati och likhet Nutida empatiteoretiker har jämfört empati med simulering. På samma sätt som en fartygsmodell kan simulera ett verkligt fartyg, kan en människa simulera en annan. En förutsättning är att de liknar varandra tillräckligt mycket, det vill säga att de i tillräckligt hög grad reagerar likadant på samma yttre omständigheter (se kapitel 4). Att empati är möjlig beror alltså delvis på likheten mellan människor. Hume säger något liknande om sympati. Det är för att ”människors sinnen speglar varandra” (Treatise 2.2.5.21) som jag kan sluta mig till andras känslor och övertygelser från de yttre omständigheterna – läkarnas för beredelser inför operationen, hästarna som närmar sig – genom att föreställa mig hur det vore om jag befann mig i samma situation. Människor är så lika varandra att vi aldrig ställs inför en känsla eller föreställning hos andra som vi inte i någon mån kan finna en motsvarighet till hos oss själva. Dessa grundläggande likheter ”måste i hög grad bidra till att vi förmår sätta oss in i andras känslor” (Treatise 2.1.11.5, se också Treatise 3.3.1.7 och 2.2.5.21). Empati och projek tion

En invändning mot empatitanken i nutida debatt är att empati i själva verket är en sorts projektion av ens egna känslor och övertygelser på andra. Jag kan inte förutsäga en bros hållfasthet genom att föreställa mig att jag själv är bron, helt enkelt därför att människor och broar är för olika (se kapitel 4). Även om människor är mer lika varandra än broar, är vi så olika att när jag föreställer mig en annans situation, säger resultatet egentligen inget om den andre utan bara om mig själv. Empati går inte att särskilja från projektion. Hume är som redan framgått medveten om detta problem. När vi sympatiserar med andra kan vi inte ta för givet att deras perspektiv liknar vårt eget. Moraliska omdömen kräver ett ”fast och allmänt” perspektiv där man kompenserat för skillnader i fråga om avstånd i tid och rum, vänskapsband, egenintressen och så vidare. Och människor skiljer sig inte bara i fråga om egenintresse, vänskapsrelationer och avstånd i tid och rum till andra, utan även genom individuell läggning och seder, bruk och åsikter i olika grupper och historiska perioder. För att förstå ett tal från en annan historisk epok måste vi till exempel veta vilken publik författaren riktade sig till och tänka oss in i de avsedda åhörarnas situation, åsikter, känslor och fördomar. Om © F örfat tarna o c h S t uden t li t t erat ur

978-91-44-08585-2_book.indd 41

2013-10-18 12.06

Empati

Art.nr 37171

Henrik Bohlin Jakob Eklund (red.) | Empati

Empati Teoretiska och praktiska perspektiv Redaktörer

Henrik Bohlin Jakob Eklund

www.studentlitteratur.se

978-91-44-08585-2_01-cover.indd 1

2013-10-16 12.54