KAPITEL 1
”Titta här, Theo!” ropade Ramona upphetsat och viftade intensivt med armarna för att fånga Theos uppmärksamhet. Ramona studerade fascinerat hieroglyferna på väggen. Hon tyckte att de gamla egyptierna hade haft en fantastiskt bildskrift. Ramona anade att varje bild betydde en viss sak, men kunde ändå inte klura ut vad de betydde. Theo kom fram till henne och böjde sig fram för att undersöka klippväggen. ”Vad har du nu hittat?” frågade han. ”Men ser du inte?” utbrast Ramona och pekade på tecknet som fångat hennes uppmärksamhet. ”Här är hieroglyfen som ser ut som ett kors med en ring högst upp.” ”Jag tycker mest att det ser ut som ett barn med stort huvud, armarna rakt utsträckta och benen ihop”, sa Theo skämtsamt. ”Men Theo!” utbrast Ramona och skrattade åt hans liknelse. De befann sig djupt nere i en faraos grav i Egypten. Runt omkring dem var väggar, tak och pelare täckta av målningar och hieroglyfer i blekta färger som berättade intressanta händelser ur faraons liv. En del bilder var 7
lätta att förstå, som den där tjänaren klädde på faraon medan några välklädda herrar i prydliga svarta peruker stod och tittade på. Där fanns också scener och texter som beskrev resan till livet efter detta. Det som fått Ramona intresserad var inga lättförståeliga bilder. Nej, hon var uppslukad av de egyptiska skrivtecknen som täckte större delen av en vägg. Ramona böjde sig fram och granskade tecknen intensivt. ”Vad är det för speciellt med det där?” undrade Theo. Han såg sig omkring på alla teckningar som täckte väggarna från golv till tak. I hans tycke var alla bilder lika fantastiska. ”Det här är ju Dödsboken, där farao berättar om allt ont han inte har gjort. Den är jätteviktig för att den döde ska få evigt liv. Det här är precis det tecknet som professor Möller sa åt oss att hålla utkik efter”, anmärkte Ramona förebrående. ”Kanske det”, sa Theo och såg generad ut. ”Jag lyssnade inte speciellt mycket på vad han sa. Jag tyckte att han var tråkig! Professorn mumlade ju hela tiden samtidigt som han åt och det var svårt att uppfatta något speciellt spännande.” ”Åh, du är otrolig. Han berättade ju den mest besynnerliga historia du kan tänka dig. Vad satt du och funderade på?” ”Jag tänkte på hur annorlunda mitt liv har blivit sedan jag träffade dig i Pompeji. Först räddade du mig ifrån vulkanutbrottet, sedan drog du med mig in i en skrämmande häxjakt. Förr var livet lugnt och tryggt. Då visste jag vad som väntade mig. Nu vet jag aldrig vad som ska 8
hända. Rätt som det är dyker du in i ett nytt äventyr och drar mig med dig.” Ramona lade huvudet på sned och granskade sin vän. ”Menar du att du inte har velat följa med mig på de där fantastiska tidsresorna”? ”Jo, visserligen har jag velat det. Men…” Theo avslutade meningen, lade armen om Ramona och gav henne en kram. ”Du måste ju medge att det trots allt är lugnare så här, när vi är vanliga turister som besöker faraonernas gravar i Egypten, än om vi är tidsresenärer som inte vet vad som väntar oss. Inte vill du väl ut på ännu en tidsresa?” Ramona log finurligt och gav honom en puss på kinden. ”Det kan jag inte svara på just nu”, sa hon lågmält. Hon lösgjorde sig sakta från Theos omfamning och fortsatte studera hieroglyferna. Theo vandrade runt i det lilla rummet som var fyllt av pelare och granskade bilderna som alla hade en berättelse att framföra. Om han ändå kunde förstå vad de sa. Varje enskild bild hade något att berätta. De visade hur folket var klädda, vad de åt, vilka djur som fanns på deras tid och många andra saker. Det var som att titta i en bilderbok utan text för små barn . Han gick fram till avspärrningen i slutet av rummet och lutade sig fram för att bättre se den utsirade stenkistan som fanns där. Han visste att den dödes mumifierade kropp låg kvar i kistan. Det gjorde att det kändes otäckt att stå här och granska den dödes sista viloplats. Två stora Horusögon tittade på honom från utsidan av stensarkofagen. Theo visste att de var ditmålade för 9
att den döde skulle kunna se ut ur kistan, men också för att skydda den dödes mumifierade kropp. Theo rös vid tanken på att den döde kanske såg på honom. Trots obehaget han kände fortsatte han att studera stenkistan. Även den var utsmyckad med hieroglyfer och figurer. Han såg mumifieringens och de dödas gud, Anubis, med sitt sjakalhuvud på ena sidan av kistan. Den till häften människa, till hälften djurfiguren oroade honom. Theo var så koncentrerad på det han såg, att han inte hörde Ramonas utrop bakom sig. Han hörde inte heller vad hon ropade till honom. ”THEO! Jag har hittat det andra tecknet. Titta här!” Ramona pekade på en enkel bild i form av en rund ring liggande på en vågrät linje. Hon var inte medveten om att Theo inte hört hennes rop. Upptäckten hade överväldigat henne och tog all hennes uppmärksamhet. Hon granskade koncentrerat väggen framför sig. Själva tecknet var målat i en dunkelt blå färg och mitten av ringen var dovt mörkröd. Ramona förde händerna över de båda tecknen. De satt ungefär med två händers avstånd ifrån varandra. När hettan strömmade genom handflatorna blev hon rädd. Det kanske var sant det som professor Möller hade berättat, att man kunde färdas i tiden genom att beröra tecknen och uttala en ramsa. Villrådigt skakade hon på huvudet. Skulle hon våga pröva? Tänk om det verkligen hände? Nej, det var utan tvekan bara en oskyldig lek. Dessutom var Ramona säker på att hon skulle ha känt på sig om en tidsförflyttning var på gång. Hon började bli ganska van vid att känna igen tecknen nu: yrsel, suddig omgivning och plötsligt befinna 10
sig på en ny, okänd plats. Dessutom var ju Theo i hennes närhet och kunde rycka in om något oförutsett hände. Beslutsamt tryckte hon händerna hårdare mot hieroglyferna och uttalade på skoj ramsan som professor Möller lärt henne. ”Åh, du store Anubis, sänd mig genom tiden till den store farao Tutankhamon!” En brännande smärta for genom Ramonas händer och sedan svartnade allt omkring henne. ”Ramona, titta här ska du få se något roligt!” ropade Theo. Han vände sig om när han inte fick svar. Förvånat såg Theo att Ramona inte längre stod vid väggen där han senast sett henne. Han gick runt och tittade efter henne. Det var inget stort rum och snart hade han gått igenom hela. Ingen Ramona! Fundersamt gick Theo uppför gången och vidare till nästa rum, men det enda han fann där var en turistgrupp med amerikaner. De fotograferade varandra framför hieroglyferna samtidigt som de pratade högljutt med varandra. För säkerhets skull trängde han sig in bland dem och letade efter Ramona. Men hon fanns inte där! Då gick han tillbaka till den plats där han tappat bort henne. Men Ramona var fortfarande borta. Oron tog tag i honom, vad hade hänt? Hade hon gått ut utan att tala om det för honom? Plötsligt rörde sig ett svagt minne i honom. Ramona hade ropat något strax innan han hade vänt sig om. Hon kanske hade drabbats av panik och skyndat ut. Han visste att Ramona var rädd för att vara instängd i trånga utrymmen. 11
Att befinna sig längst ned i en gammal grav kunde ge vem som helst cellskräck. Dessutom var luften syrefattig och kvävande varm här nere, vilket gjorde att det var svårt att andas och kunde orsaka ångestattacker. Hon måste ha rusat ut! Med långa kliv skyndade Theo uppför de oändliga trapporna i de smala gångarna som förde mot utgången. Andfådd stod han slutligen utanför gravens ingång i den heta ökensolen. Luften dallrade av hetta. Han skuggade ögonen och såg sig omkring. Klipporna stod nakna runt sandplanen som låg öde framför honom. Längre bort skymtade Theo de små tåg som fört dem från bussarna och hit upp. Hastigt rusade Theo nedåt den ödsliga, sandiga klippdalen och granskade de närmsta gravingångarna för att se om Ramona fanns där. Men de var alla stängda med stora järngrindar och rejäla hänglås, och så värst mycket längre kunde Ramona inte ha hunnit. Nu började Theo bli ordentligt orolig. Vart hade hon tagit vägen? Svetten rann utefter ryggen på honom när han vände om och sprang uppför backen, mot den branta bergväggen och mot ingången till graven han och Ramona alldeles nyss befunnit sig i. Theo skuggade återigen ögonen mot den skarpa solen och granskade de ojämna klippformationerna som höjde sig runtomkring honom. Inte en enda människa inom synhåll. Ramona var spårlöst försvunnen!
12
KAPITEL 2
Förskräckt drog Ramona ett djupt andetag när mörkret slöt sig om henne. Vad hade hänt? Hon lät fingrarna glida utefter väggen. Där fanns tecknen hon nyss hållit händerna på. Panikslagen tryckte hon dem hårt mot väggen igen, men ingen hetta strömmade upp genom huden. I samma stund insåg hon att de kändes annorlunda, ofullständiga på något sätt. Men hon kunde inte komma underfund med vad som var fel. Hon försökte skärpa blicken för att se tecknen, men det var så mörkt att det kändes som om själva luften försökte kväva henne. Flämtande upprepade Ramona ramsan hon nyss sagt, djupt nere i graven, i tryggheten tillsammans med Theo. Men ingenting hände! Nu hade hon inte långt till tårarna. Vem hade släckt ljuset? ”Theo?” viskade hon tyst. Hennes röst darrade av rädsla. Hade hon trots allt förflyttats i tiden? Men de vanliga igenkänningstecknen hade inte funnits där. Och varför kunde hon inte förflytta sig tillbaka till sin egen tid när hon upprepade ramsan? Ramona satte sig på golvet. Hon försökte dra den korta, prickiga sommarklänningen över sina bara ben, som 13
ett skydd mot det kvävande mörkret. Men klänningen var alltför snäv och hennes resultatlösa försök slutade med att hon brast i gråt. Hon var fruktansvärt rädd för trånga utrymmen. Var det dessutom mörkt som nu, var hon hysteriskt skräckslagen! Ramona slog armarna om sig och försökte stänga ute mörkret och ensamheten. Men det var inte till stor hjälp, tårarna fortsatte envist att rinna. Eftersom Ramona hade varit mörkrädd ända sedan hon var liten, hade hon tidigt lärt sig ett sätt att fly ifrån mörkret. Hon slöt ögonen och sa till sig själv att ljuset var tänt runt henne och att hon inte var ensam. Sakta återgick hennes andning till det normala, när hon för sitt inre såg det upplysta rummet med hieroglyferna på väggarna. Tårarna upphörde och hon började slappna av. För att lugna ned sig och fly från rädslan, tänkte Ramona tillbaka på vad Theo hade sagt till henne innan det blev mörkt. Ramona mindes hur hon hade färdats i tiden till år 79 e Kr, till staden Pompeji strax före det vulkanutbrott som förintade hela staden och dödade alla dess invånare. Hon hade varit skräckslagen den gången, för då visste hon inte att det var möjligt att färdas i tiden. Tack och lov hade hon träffat Theo. Han hade varit så förstående och tagit hand om henne. Ramona mindes hur hon försökt berätta för Theo och hans familj om det förestående vulkanutbrottet som skulle döda dem alla. Men ingen hade trott henne. Det var bara rena rama turen att hon hade lyckats undgå att bli dödad, när den heta askan vällde ned över staden och de giftiga ångorna kvävde invånarna. Sorgset tänkte Ramona på hur ledsen hon blivit när hon hade tappat 14
bort Theo och trott att han hade blivit kvar i sin tid. Sedan log hon vid minnet av Theo när han plötsligt dök upp ibland hennes klasskamrater. En sorgligt smutsig figur med en lika smutsig hund i sällskap. Ramona var glad över att hon hade lyckats övertala sina föräldrar att ta hand om Theo. Hon hade trott att det var ett omöjligt uppdrag. Men de hade till slut gett med sig och Theo och hunden Pluto, var nu en del av Ramonas familj. Ramona suckade av lättnad vid tanken på allt hon upplevt tillsammans med Theo första gången och att det slutat så bra. Hon lutade sig bakåt mot den svala stenväggen och fortsatte minnas. De hade varit med om mycket sedan de träffats första gången. Det hade inte varit den sista tidsresan för dem, utan den hade följts av många andra, när de som minst anat. Även om de varje gång riskerade livet tyckte Ramona att det trots allt fanns en speciell tjusning med att resa i tiden. Hon fick uppleva det som hon tidigare bara hade läst om i historieböckerna. Om hon nu hade förflyttats i tiden, var det första gången hon gett sig ut på en tidsresa ensam sedan hon hade träffat Theo. Tanken oroade Ramona. Hon måste medge att det faktiskt inte lockade henne speciellt mycket. Även om hennes oskyldiga lilla lek med tecknen och ramsan hade haft till syfte att förflytta henne i tiden, hade hon inte trott att det var möjligt. Det var ju inte så hennes tidigare tidsförflyttningar hade skett. Åh, vad hon ångrade sitt påhitt! Varför hade hon inte berättat för Theo vad hon tänkte ta sig till? Men hon hade inte trott att det skulle fungera. För en stund hade Ramona känt sig lugn när hon låtit 15
minnena ta över. Men vetskapen om att hon kanske var helt ensam tog henne tillbaka till verkligheten igen. Hon snyftade av rädsla. I nästa stund skakade hon bestämt på huvudet. Nej, nu fick hon skärpa sig. Hon kunde inte sitta här och tycka synd om sig själv. Det var dags att göra något, hon var tvungen att ta reda på om hon hade förflyttats i tiden. Sakta reste Ramona sig upp, stålsatte sig för det väntande mörkret och öppnade ögonen. Det var kolsvart omkring henne. Hon kämpade med gråten och lyckades till slut tränga tillbaka den. Sedan började hon leta sig vidare i graven. Trevande kände Ramona utefter väggen för att hitta utgången. Hon fann en dörröppning och ramlade genast handlöst nedför en trappa. ”Men här fanns ingen trappa!” utbrast Ramona förvånat och gned sitt ömmande knä. I nästa stund tystnade hon och stirrade stelt ut i mörkret. Ett fladdrande ljussken kom sakta närmare. Hjärtat bultade vilt igen. Ramona tänkte snabbt igenom de alternativ hon hade att välja på. Antingen hade strömmen gått och hon hade kommit vilse i graven på något sätt. Därför gick en guide omkring med ficklampa och såg efter om det fanns turister kvar nere i graven, eller så hade hon, åh hemska tanke, förflyttats i tiden utan Theo. Ficklampors sken fladdrar inte, tänkte Ramona. Även om Ramona inte gärna ville medge det, insåg hon, att den naturligaste förklaringen var, att hon hade förflyttats i tiden. Den som kom kunde vara en vakt som undersökte graven efter inkräktare. Hon måste gömma 16
sig! Men var? Här fanns bara släta väggar och pelare. Försiktigt kröp hon bakom en av dem och kikade fram mot ljuset. Mörkret kändes inte lika tryckande när skenet från facklan lyste upp rummet. Pojken som steg in var endast iförd ett höftskynke. Hans överkropp glänste mörkbrun mot henne. Han var i hennes ålder. På huvudet bar han tecknet för sin gudomlighet, den huggande kobran! En faraos tecken! En förvånad flämtning for ur Ramona innan hon hann hejda den. Pojken stannade, lyfte facklan över huvudet och såg sig sökande om i rummet. ”Vem där? Stig fram!” sa han uppfordrande med myndig röst. Han visade inte minsta tecken på rädsla. Ramonas ben skälvde däremot där hon satt, osäker på om hon skulle svara eller inte. När pojken inte fick något svar började han gå runt i rummet för att lysa upp vartenda skrymsle. Han kom närmare pelaren där Ramona satt gömd. För en sekund funderade hon på att smyga över till nästa pelare, men det var för sent. Mörkret runt henne lystes upp och hon satt som i en ö av ljus. ”Vem är du?” frågade pojken häpet. ”Ingen annan än jag har tillåtelse att beträda konungagraven vid den här tiden.” Han stirrade med hårda, bestämda ögon på henne medan han väntade på svar. Ramona ställde sig upp, vilket förde henne till nästan samma höjd som pojken. Han var bara aningen längre än vad hon var. Han påminner om Theo, tänkte Ramona när hon stod 17
öga mot öga med honom. Tanken fick henne att le. I samma stund släppte lite av spänningen och rädslan. Någon som var lik Theo kunde inte vara elak. ”Mitt namn är Ramona. Vem är du?” ”Jag är den Store Farao Tutankhamon”, svarade pojken högdraget och granskade henne intensivt. Sedan fortsatte han: ”Om du inte vet det, så betyder mitt namn ’Välsignad av Amon’ ”, sa pojken överlägset och verkade tycka att han var väldigt märkvärdig som hade en Guds namn. ”Är du farao Tutankhamon?” frågade Ramona häpet. Då hade hon förflyttats i tiden! Till exakt den tid hon önskat komma. Nu hade hon en möjlighet att rädda livet på den här stackars pojken som skulle dö ung. Hon hade tidigare sett pojkens dödsmask på museet i Kairo. Hans öde hade gripit tag i henne. Hon ville gärna rädda Tutankhamon. Han var så lik Theo att de kunde varit bröder. Den stora skillnaden var att Tutankhamon hade en stor mage som pöste ut över höftskynket. Theo däremot var mycket vältränad. ”Jag har färdats genom tiden för att rädda ditt liv, o du mäktige farao”, fortsatte Ramona högtidligt. Hon ville göra ett gott första intryck på faraon. ”Åh, ni är en gudinna” utbrast Tutankhamon förvånat och blev genast artigare och vänligare. ”Men varför möter ni mig på denna plats? Och vad menar ni med att ni ska rädda mitt liv. Jag är ännu ung och har många år framför mig.” ”Tycker du inte att det är passande att möta dig här i gravkammaren? Speciellt när du känner mitt uppdrag.” Ramona försökte låta mystisk och vis samtidigt. Men 18
inom henne bubblade skrattet över att Tutankhamon såg henne som en gudinna. Det var första gången någon hade gjort det. ”Jovisst, gudinna”, svarade farao och böjde artigt på huvudet för henne. ”Det räcker om du säger Ramona. Vi ska väl inte avslöja för alla vem jag egentligen är?” ”Här finns ingen annan än ni och jag”, svarade farao. ”Du tänkte väl inte att vi skulle stanna här för evigt?” utbrast Ramona. ”Vill ni följa med mig till de levandes värld?” undrade farao Tutankhamon häpet. ”Ja, led mig ut ur mörkret”, uppmanade Ramona allvarsamt, kvävde fnittret som var på väg och lade sin hand på faraos arm. Han trodde att hon var en gudinna! Men ingenting spelade någon roll, så länge det innebar att hon blev räddad från detta fruktansvärda kvävande mörker. Ramona kände lättnad när farao förde henne mot utgången. Om han inte hade kommit visste hon inte vad hon skulle ha tagit sig till. Tänk om graven hade varit förseglade och hon inte hade lyckats resa tillbaka till sin egen tid? I nästa stund slogs hon av en hemsk tanke. Tänk om de kom på att hon inte var en gudinna? En häftigt smärta for igenom Ramonas mage när hon förstod att hon kanske måste åstadkomma ett mirakel för att bevisa sitt påstående inför faraos närmaste. Gudar och gudinnor utförde under. Vad kunde hon göra?
19