9789155261382 by Smakprov Media AB

Här berättar Clas Svahn, journalist på Dagens Nyheter och internationell samordnare inom Riksorganisationen UFO-Sverige, om en rad spännande svenska ufoobservationer gjorda under 100 år. Observationer som han själv har dokumenterat och undersökt. Vi får möta de som säger sig ha sett okända varelser på nära håll och de som menar att de står i kontakt med utomjordingar, de som fångat föremålen på bild eller hittat delar av dem på marken efteråt. Clas Svahn berättar också historien om det märkligaste av alla svenska ufofenomen, spökraketerna. Föremål som inte bara setts av hundratals vanliga svenskar utan också jagats av flygvapnets piloter och som flera gånger slagit ned i sjöar.

ISBN 978-91-552-6138-2

UFO_skyddsomslag_tb.indd 1

VITTNESMÅL UR BOKEN:

CLAS SVAHN

CLAS SVAHN Clas Svahn (född 1958) är sedan 1990 journalist på Dagens Nyheter där han bland annat skriver bloggen Märkligheter. Han är internationell samordnare inom Riksorganisationen UFO-Sverige och en av de drivande personerna bakom världens största arkiv för ufo och andra okända fenomen, Archives for the unexplained i Norrköping. Han är en ofta anlitad föreläsare och har med text och bild skrivit eller bidragit till närmare 30 böcker, senast ”Osannolikt” (Semic 2013) om märkliga sammanträffanden och ovanliga händelser. Han är huvudperson i en dokumentär som kommer att sändas i Sveriges Television under 2015.

Människor har i alla tider sett fenomen och föremål på himlen som de inte har kunnat förklara. Flygande kors, glober av ljus, cigarrformade farkoster och ”flygande tefat”. När dessa inte har gått att identifiera har de fått beteckningen ufo.

SPÖKRAKETER, LJUSGLOBER OCH UTOMJORDINGAR

UFO

Foto: Markus Svahn

UFO

CLAS SVAHN ”Då jag tittade upp såg jag tre cementgrå föremål som svävade ljudlöst alldeles ovanför mig. De var så nära att jag hade kunnat kasta sten på dem om jag hade försökt. Föremålen pulserade ungefär som om de andades och jag kunde se hur vart och ett hade två mörkare streck på ytan. Lite längre bort, över storskogen, flöt ytterligare två föremål fram.”

UFO

Östen Engström, Kolsva, 1922

SPÖKRAKETER, LJUSGLOBER OCH UTOMJORDINGAR

”Framför oss hängde plötsligt en jättestor lysande farkost som rörde sig långsamt mot norr. Det märkliga var att det kom ett slags signaler från marken lite längre bort. Det var som tre avhuggna ljusstrålar som for upp i luften, och då sänkte sig farkosterna mot dem. Vi stod bara som förstenade.” Hillevi Andersson, Vallentuna, 1974

”Först trodde jag att det skulle störta i den täta skogen på andra sidan sjön men precis när jag tänkte den tanken så svängde det åt vänster och störtade ned i vattnet mot andra stranden till. Det blev en ordentlig vattenkaskad.” Yvonne Järvid, Backsjön 1999

s a rn n a k fo s n u 100 e d Sv me

en t mö er d n u år

”Det blev så ljust att man kunde tro att det blivit morgon redan. Så vi gick ut på altanen som vetter mot sydväst för att titta vad det var och då hängde föremålet där, då var det nästan som att det var dagsljus, föremålet lyste upp hela sjön nedanför oss.” Roger Johansson, Moskojärvi, 2003

2014-06-26 17.58

Till Ole Brænne som alltid är en inspiration och Sven Andersson som försöker hålla ordning på mig.

Omslagsfoton: Eric Reuterswärd, Ingmar Norlén, Christer Sundström/AFU © Bokförlaget Semic och Clas Svahn 2014 www.semic.se Redaktör: Andreas Nyberg Omslag: Anja Gullberg Formgivning inlaga: Moa Edlund Tryck: ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-552-6138-2

Innehåll

Förord

”Det försvann ut i rymden”

212

Förlorad tid

Diskus över Nacka

222

Historien om Ljuset

Ufojakten ingen minns

227

Jakten på spökflygaren

Cigarren som sjönk

233

Raketer över Gallejaur

En vätte på bild

242

Mysteriet spökraketerna

Klotet i kohagen

248

En egendomlig projektil

Mötet på vintervägen

252

Ljusklot över Mora

Piloternas ufojakt

265

En gåtfull bild

Krocken med ett ufo

272

Metallbiten på vägen

Som ondskan själv

275

Som rostfritt stål

En omöjlig sväng

281

Ljust som på dagen

100

Cigarren över Vittsjö

287

En natt i skräck

105

Hemligstämplat

298

Diskusar träffade träd

116

Säpo löste inte gåtan

304

Tefat över Vallåsen

120

Varelser i sovrummet

314

Den mystiska bilden

127

Flygvärdinnans bilder

319

Närkontakt i natten

132

En märklig flyguppvisning

323

Lille mannen

138

Paralyserade av ljusklot

326

Ett glödhett klot

144

Ljuset fick bilen att stanna

331

Bilden av ett tefat

149

Operation Sjöfynd

339

Ingen vanlig väderballong

160

Ufo fångat med mobil

351

Svart som synden

168

Jägarnas oväntade möte

355

Ufovågen ingen glömmer

176

Inget vanligt flygplan

359

Kristallcirkeln på isen

187

Körde in i ljuset

363

Skadad av det okända

200

Gåtfull farkost över Grevie

368

Möten med varelser

204

Efterord

373

Källhänvisningar

374

Förord

lockan är halv tio på kvällen och det är svalt i luften trots att det är juli månad. Solen, som så här års inte går under horisonten, skyms av ett kompakt täcke av moln. Myggorna är så rikliga att jag kan hitta många av dem surrande i luften när jag framkallar mina bilder efteråt. Någon timma tidigare har jag stannat till utanför Bruno Nygårds hus i Sahavaara. En by som redan då var liten och som i dag håller på att klyvas av den nya gruvan. Grusvägen svänger lätt bortom skogen några hundra meter framför oss där vi har stannat till för att återuppleva det som hände här för sju och ett halvt år sedan. Det var här som Bruno mötte de två ”pojkarna”, pojkar som inte betedde sig som några andra han tidigare mött. I dag är Bruno Nygård borta liksom många andra i den här boken. Människor som varit med om det oförklarliga, om möten som fick dem att ifrågasätta sin egen världsbild och som inte alltid tänkt berätta om dem. Med tiden försvinner historierna, upplevelser glöms bort och papper hamnar på tippen när nya generationer tar vid. Det jag har försökt att göra är att rädda något av detta till eftervärlden. Se till att röster som en gång berättade dem åter kan höras. Att berätta ett stycke svensk nutidshistoria innan den försvinner för alltid. För vad man än tror om ufofenomenen så har de påverkat många människors liv, och frågan om deras förklaring diskuteras lika livligt i dag som den gjorde förr. Okända fenomen har intresserat mig så länge jag kan minnas, särskilt ufofenomenet. Som ung minns jag hur bilderna av tefatsformade farkoster hängande i skyn fascinerade mig när jag bläddrade i böcker och tidningar. Fotografierna var skarpa och rika på detaljer, vädret klart och solen såg ut att lysa på deras metalliska skrov. Det faktum att de hängde där helt stilla i luften antydde att de på något sätt kunde upphäva gravitationen. Det var lätt att kittlas av tanken på att det inne i dessa farkoster satt varelser från en annan värld som nu av någon anledning besökte oss på jorden. I dag vet jag att många av dessa föremål hade hjälp av trådar och finurliga fotografer. Men på något sätt har bilderna ändå blivit symboler för vår längtan att inte vara ensamma i rymden. Och några av fotograferna hävdar fortfarande att det som de tog bilder av verkligen hängde där i luften. Som 14-åring började jag läsa allt jag kom över om dessa ”flygande tefat” 5

som de oftast kallades, jag klistrade in artiklar ur tidningarna i en särskild bok och fångades fullständigt av den tidens mest ansedde ufoundersökare, amanuens K. Gösta Rehn. Rehns böcker De flygande tefaten – Dokument och teori, UFO! Nya fakta om de flygande tefaten och den då nyligen utkomna Tefaten är här! träffade mig som en blixt. Jag fick dem alla tre av mina förstående föräldrar på julafton 1972 och kastade mig omedelbart över dem. Att säga att dessa böcker kom att förändra mitt liv är ingen överdrift. Här radade Rehn upp den ena svenska och utländska händelsen efter den andra. Här fanns bilder och dokument, uttalanden från FN och höga militärer och från astronauter. Vanliga människor berättade om ovanliga möten. När jag själv under tre till fyra sekunder den 25 mars 1973 såg en skarpt avgränsad och helt rund skiva flyga från horisont till horisont från bakgården på Borgmästaregatan hemma i Mariestad stegrades intresset och det är knappast underligt att jag två dagar senare bildade en liten ufogrupp tillsammans med min bäste vän några hus bort, Bosse Andersson. Den ”föreningen” kom så vitt jag minns aldrig att få några fler medlemmar än oss två. Men intresset var väckt. Intresset för ufo gick hand i hand med min stora passion, rymden. Något jag odlade genom att ivrigt studera himlen från bakgården där vi tillsammans frös oss igenom många sena kvällar. Trots vårt ufointresse var det inga rymdskepp vi spanade efter, istället lärde vi oss stjärnhimlen, registrerade meteorer och noterade satelliter som passerade. Allt nedplitat i loggböcker som jag ännu i dag har kvar. Det där med besökande utomjordingar kändes långsökt, men inte omöjligt. Trots att vi alltså befann oss mitt inne i en stad, om än inte så stor, kunde vi se mycket. Till och med vår egen galax Vintergatans stjärnbeströdda band när natten blivit mörk nog. Och stjärnornas myller fick snabbt en struktur när vi lärt oss stjärnbilderna – faktum är att jag fortfarande kan de flesta av dem, även på latin! Då vi inte stod på bakgården låg vi på rygg på garagetaken i kvarteret Rådmannen några kilometer bort tillsammans med andra kamrater för att jaga satelliter och meteorer. Garagetaken var perfekt anpassade för detta, de lutade lite lätt men inte så mycket att vi ramlade av och de tog oss upp en bit från störande ljus på marken. Därifrån lärde vi oss att satelliter kunde blinka och ändra ljusstyrka om de roterade runt sin egen axel, att meteorer kunde vika av i sin kurs eller dela sig i flera om de träffade atmosfären på rätt sätt och att en oskarp bild i vår fältkikare gjorde att ett föremål blev stort och runt istället för den lilla prick det egentligen var. Gösta Rehn kunde aldrig släppa greppet om mina tankar och den 17 maj 1974 slog jag och några av mina kamrater till och bildade föreningen UFOMariestad. Vi ansökte om att gå med i Riksorganisationen UFO-Sverige och drog snart igång ett antal undersökningar av rapporterade ufofenomen inom en radie på tre–fyra mil runt Mariestad. För nu räckte det inte längre med att 6

läsa om dessa undflyende fenomen. Vi ville alla ut och träffa dem som sa sig ha sett dem och efter vår bästa förmåga också försöka undersöka vad det kunde vara som låg bakom observationen. Då var jag och de flesta av mina kamrater 16 år. Ingenting verkade omöjligt och suget efter att lyssna till berättelser om svävande cigarrer, lysande skivor och farkoster som kanske till och med hade landat var stort. Mycket har förändrats sedan jag först började intressera mig för ufogåtan. Då fanns det bara en tevekanal och den sände aldrig något som hade med ufo eller flygande tefat att göra – med några få enstaka undantag. Tidningarna skrev visserligen om fenomenet men inte sällan på ett raljant och bortförklarande sätt. Den som talade om liv i rymden ansågs lite udda och misstänktes ha förläst sig på science fiction-litteratur. I dag är situationen den raka motsatta. Filmer och dokumentärer om ufo är lätta att hitta och utbudet är enormt. Tidningarna tar fortfarande upp ämnet men inte lika ofta. Å andra sidan är artiklarna ofta bra och objektiva. Den som inte tror att det finns liv i rymden anses lite udda och dåligt informerad. Men det är på nätet som de flesta i dag hämtar sin information. Och den som intresserar sig för ufo är inte många knapptryckningar bort från filmer och webbplatser som tar upp frågan. Att innehållet på många av dem är sorgligt dåligt med fejkade bilder och vinklad information är tyvärr det stora utbudets baksida. Mitt i detta brus av information och desinformation är det ibland lätt att glömma vad ufogåtan egentligen handlar om – människors upplevelser och iakttagelser. Och jag kan fortfarande känna samma pirrande i magen då jag sätter mig i bilen för att åka och möta en person som har en historia att berätta. En del etnologer har velat se de besökande rymdvarelserna som en ersättning för äldre tiders tomtar och troll. Men det vore att göra ufogåtan till något den inte är. Visst finns det ett stort element av folklore när jag möter människor som berättar om sina tolkningar av vad de har sett. Det är häpnadsväckande lätt att tolka en ljuspunkt på himlen – som senare visade sig vara en ljusstark planet – som ett besökande rymdskepp från en annan planet. Här har vårt sätt att förvandla en skugga i skogen till ett troll helt säkert ersatts av hur ljusskenet kan bli ett rymdskepp. Det ligger helt enkelt närmare till hands. Men lyckas man tränga förbi observatörens egen tolkning och kan eliminera alla misstolkningar så kvarstår att många människor har sett föremål och fenomen som i dag inte har kunnat förklaras. Och detta är vad som lockar mig. Att vända på ytterligare några stenar för att kanske bringa klarhet även i de fall som hittills fått beteckningen ufo. Det kan vara på sin plats att definiera begreppet ufo innan vi går vidare till själva händelserna. I dag blandas det ofta ihop med utomjordiska rymdskepp men om vi vet att det någon sett är ett sådant rymdskepp så är det inte längre ett ufo – det är helt enkelt inte längre oidentifierat. Förkortningen UFO, 7

som sedan några år blivit ordet ufo i svenska språket, kommer från början av 1950-talet då det infördes av amerikanska förvaret som ett sätt att beskriva föremål som man inte klarade av att identifiera. Unidentified Flying Object blev således något som flög men som inte säkert gick att sätta rätt landsnamn på. Någon värdering av vad dessa ufofenomen var lade US Air Force inte in i definitionen. I ett reglemente från 1962 definierar det amerikanska flygvapnet ufo som ”any aerial phenomenon or object which is unknown or appears out of the ordinary to the observer”. Riktigt så enkelt ser dagens ufoorganisationer inte längre på begreppet. I begreppet ufo läggs nu också att det som rapporterats måste ha undersökts på ett sådant sätt så att alla tänkbara förklaringar har kunnat avföras. I praktiken betyder det att den som undersöker en rapport om ett fenomen på himlen måste ha kunnat avfärda flygtrafik, astronomiska och meteorologiska fenomen samt när det gäller bilder effekter som uppstår i kameran eller rent fusk. Att en undersökare dessutom måste veta en hel del om psykologi och mänsklig varseblivning är självklart då det bakom varje observation finns en människa av kött och blod med alla de brister som vi människor kan ha. Med denna definition av ufo är det i det närmaste omöjligt att påstå att en viss observation verkligen är oidentifierad. Brister i radarutrustningen, meteorologiska stationer som ligger för långt bort från observationsplatsen eller oklarheter när det gäller den exakta tidpunkten för en observation är alla hinder som kan göra att vi aldrig riktigt säkert kan reda ut vad som låg bakom en viss rapport. Det finns alltid en sten till som vi inte har kunnat vända på. I den här boken använder jag ufobegreppet på det mera populära sättet och jag är väl medveten om att samtliga fall som jag berättar om inte är helt färdigundersökta. När en förklaring inte har hittats finns det alltid mer att göra men jag och många undersökare med mig har gjort vad vi har kunnat för att hitta förklaringar även om vi inte alltid lyckats. Nu är det inte bara UFO-Sverige och andra ufoorganisationer som har ägnat tid och möda åt att utreda ufogåtan. Under många år har också det svenska försvaret lagt med stora resurser på detta. Under två stora ufovågor, 1930-talets spökflygare och 1946 års spökraketer, satsades mycket omfattande resurser på att hitta en lösning. Under slutet av 1940-talet, hela 50-talet och till mitten av 60-talet fanns öronmärkta handläggare inom försvarsstabens flyg- och luftförsvarsavdelning som med stor skicklighet undersökte hundratals rapporter. I oktober 1965 överläts ansvaret till dåvarande FOA, Försvarets forskningsinstitut, sedan försvarsstaben inte längre ansåg att det fanns ett militärt hot i uforapporterna. Den 1 januari 2001 blev FOA Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) men man valde att fortsätta att behålla det omfattande ufoarkiv som fanns inom myndigheten. Under många år hade då dessa ufohandläggare fått 8

allt mindre tid och möjlighet att göra annat än att notera en rapport. Några egna undersökningar utfördes knappast. I december 2013 blev astronomen och experten på säkerhetsfrågor kopplade till rymden, Daniel Faria, och doktorn i atmosfärisk fysik och instrumentteknik, Kristofer Hallgren, FOI:s nya ansikten utåt då det gäller ufofrågan. Inte heller de har ufo som en arbetsuppgift även om de förväntas ta emot samtal och rapporter. – Våra instruktioner är att inte lägga ned någon tid på detta, sa Kristofer Hallgren när jag träffade honom och Daniel Faria i december 2013. De rapporter som ändå kommer in till FOI delas upp i två. Finns det ett militärt intresse så undersöks de av Försvarsmakten. Övriga skickas vidare till UFO-Sverige. Så i dag är det bara UFO-Sverige som undersöker rapporter om fenomen och föremål på himlen. En rapport om dagen når vår rapportcentral. En del nya, andra av gammalt datum. Den här boken berättar en del av dessa händelser och märkliga möten. Bruno Nygårds möte på grusvägen i Sahavaara är bara en av dem. Vad som ligger bakom dem är upp till er läsare att fundera över.

Clas Svahn Järfälla 24 maj 2014

1922 Kolsva

Förlorad tid

forapporter hittar till mig och UFO-Sverige på många olika vägar. Brev, telefon, mejl och numera också över Facebook. Ibland genom artiklar i tidningar. Inte sällan rör det sig om gamla upplevelser som någon har gått och funderat över i åratal men aldrig delat med sig av än till de allra närmaste. En sådan person var Östen Engström i Stockholm. Första gången jag hörde talas om Östen Engströms ovanliga upplevelse var genom en artikel i Expressen sommaren 1996. Min journalistkollega Börje Lundberg hade precis inlett en serie under vinjetten ”Det okända”, en serie som skulle komma att publiceras i mer än 50 avsnitt under drygt ett års tid. Här beskrevs möten med spöken, mediala personer, varsel, teknik i forntiden och inte sällan ufofenomen. Den 12 juni hade jag själv börjat arbeta på det som i dag har blivit DN.se fast som då hette DNet, de första stegen mot en nyhetstidning på nätet, och tre dagar senare kunde jag läsa om Östens omskakande närkontakt med något okänt. Östens berättelse låg 74 år tillbaka i tiden och kanske var det just detta som gjorde mig nyfiken. Att hitta ögonvittnen till riktigt gamla observationer är ovanligt. Efter att ha bett min kollega i UFO-Sverige, Andreas Ohlsson, att kontakta Östen Engström så bestämde jag mig själv för att ta med den då 82-årige pensionären ut till platsen för händelsen. Det han hade berättat för Andreas Ohlsson var helt enkelt alldeles för spännande för att jag skulle kunna hålla mig borta. Den 8 augusti 1996 hämtade jag upp Östen och hans fru Adele och körde sedan mot Kolsva norr om Köping där allting hände en vårdag 1922. Så låt oss för en stund återvända till denna härliga sensommardag med sol och klarblå himmel då vi tillsammans vandrar längs en stig upp mot den gård där Östen växte upp och där han skulle komma att möta några föremål som verkar ha fått den lille pojken att för en stund försvinna från den här delen av tillvaron. Vi befinner oss i Orsta i Västmanland, gränsen till Örebro län går några kilometer längre västerut på andra sidan Västlandasjön. Här på grusvägen gick Östen som knappt åttaårig statarpojke till och från skolan. På fritiden spelade han fotboll på somrarna och bandy på vintrarna och med tiden började han också simma och orientera. Redan som nioåring skulle han få sitt första riktiga jobb och hemma i familjens stall fanns nio hästar som han förväntades ta hand om. 10

För en åttaåring på 1920-talet var världen liten. Någon bil fanns inte i Östens familj och skulle han någonstans så fick han cykla. Eller gå. Den information man fick kom genom radio och tidningar. I den mån en statarfamilj hade tid och råd med sådant. Men denna lilla värld skulle komma att skakas i sina grundvalar på grusvägen som ligger framför oss. Som så många andra som blivit vittnen till ovanliga händelser var Östen Engström ensam. Hans upplevelse är egentligen omöjlig att kontrollera, särskilt som det när vi träffas har gått mer än 70 år sedan den ägde rum. Men mycket är sig likt. Husen ligger kvar efter alla år: skolan, hemmet, ladugården. Den raka vägen där han blev stående går nästan ända fram till huset. Hade någon därinne gått ut på förstubron den där eftermiddagen skulle han eller hon ha kunnat följa hela händelseförloppet. Längre bort var åttaåringen inte. Det som hände får nytt liv där vi tillsammans går längs grusvägen som skulle ta honom hem efter en lång skoldag. – Men jag gick inte hem med detsamma eftersom en av mina skolkamrater, jag tror att han hette Holger, ville att jag skulle följa med honom först. Han hade en massa spännande grejer han ville visa mig. Så vi följdes åt. Kanske gick vi en halvtimme. Du vet hur det är för pojkar i den åldern, säger Östen och ler, det är inte alltid de går raka vägen. Väl framme hos Holger gick pojkarna in i en lada för att leka, men de hann inte vara där länge förrän Holgers mamma ropade på sin pojke – som inte ville svara. När hon hade ropat sju, åtta gånger, gick Holger fram, sköt upp dörren och skrek: ”Tig kärring, jag har järn i fickan!” Den arga mamman och allt skrikande gjorde Östen skrämd och han bestämde sig för att knalla iväg hem. Från Holgers hus hade Östen ungefär tre kilometer att gå. – Efter ungefär en kilometer, när jag hade gått över ett fält, kom jag fram till den här torvmossen, säger Östen och pekar till höger om oss. Åt vänster kunde jag se över fältet ända upp till den rödmålade skolan där vår lärarinna bodde i en lägenhet ovanför klassrummet. I en stuga bakom skolan bodde rättare Wahlqvist som var arbetsledare på skolan och som såg till att allting funkade. Kanske skulle vi likna honom vid en rektor i dag. Åter på platsen där allting hände. Det var här som Östen Engström vaknade upp efter den skrämmande upplevelsen. Foto: Clas Svahn

När Östen kommit ut på vägen vid sidan om torvmossen lade han märke till att det fortfarande fanns torra och gulnande löv på björkarna. Fjolårslöv alltså. Löven gör att Östen kan placera händelsen i tiden, den måste ha inträffat någon gång i april månad 1922. Nu var det inte långt kvar. Längre bort på vägen såg han hemmet. Det var fortfarande ljust ute och snart skulle han vara där. På båda sidor om sig hade han stora fält med fri sikt. Det är där vi står för att minnas. Östen har stannat och ser sig omkring. Inte mycket har förändrats. Träden har blivit lite högre och framför oss har någon satt upp ett staket. Annars ser allt ut som den där eftermiddagen 1922. – Det var här jag fick se det, säger han. Det var här djuren plötsligt kom strömmande ut ur skogen. Och det som hände var overkligt och skrämmande. – Rådjur, harar, älgar, rävar, grävlingar och andra djur, en hel ström av dem, var plötsligt på väg ned mot torvmossen. Samtidigt förmörkades himlen, det blev ett så konstigt ljus och jag kände en frän lukt komma mot mig. – Då jag tittade upp och såg jag tre cementgrå föremål som svävade ljudlöst alldeles ovanför mig. De var så nära att jag hade kunnat kasta sten på dem om jag hade försökt. Föremålen pulserade ungefär som om de andades och jag kunde se hur vart och ett hade två mörkare streck på ytan. Lite längre bort, över storskogen, flöt ytterligare två föremål fram. De var ännu större och mörkare än de som hängde ovanför mig. – Så plötsligt vet jag ingenting. Den fräna doften måste ha fått mig att svimma. När jag vaknade låg jag på vägen här. Jag frös och kände mig allmänt ruggig och det hade blivit mörkt. Djuren var borta men när jag tittade ut mot Västlandasjön som ligger längre bort mot söder såg jag ett pulserande ljus vilket blev mindre och mindre. Jag minns att jag kände mig mycket trött och sakta började knalla iväg den bit som jag hade kvar hem. När Östen Engström kom hem var klockan halv åtta på kvällen. Där hemma väntade hans oroliga fosterföräldrar på honom. Han berättade att han varit hos Holger och försökte förklara sedan vad han sett men föräldrarna trodde inte på honom. Istället anklagade de Östen för att ljuga om var han befunnit sig hela eftermiddagen. Och de hade goda skäl att misstro den lille pojken. Att vägen hem och besöket hos Holger hade tagit fyra timmar var lika förbryllande för hans föräldrar som för Östen själv. När Östen dröjde allt mer hade de skickat ut Gustav, ett av de äldre barnen i familjen, för att leta. Gustav hade cyklat till skolan för att fråga Östens lärarinna om hon visste vart pojken tagit vägen. Hon tipsade Gustav att bege sig till rättare Wahlkvist som hade en son som gick i samma klass. Han visste nog var pojken tagit vägen. Mycket riktigt, rättare Wahlkvist visste att Östen gått från skolan tillsammans med Holger hem till Vågsjö. Hemma hos Holger fick han beskedet att Östen kommit dit men gått vid 12

På den här akvarellen, som egentligen är i färg, visar Östen Engström hur djuren flydde ur skogen samtidigt som de konstiga föremålen flög fram genom luften. Illustration: Östen Engström

tre eller halvfyra. Då Gustav ilsket fått nöja sig med det svaret cyklade han tillbaka hemåt med oförrättat ärende. – Det märkliga var att Gustav cyklade den här vägen hem, säger Östen. Han cyklade förbi den plats där vi står just nu och där jag vaknade liggande på marken. Men han såg mig aldrig. Någon pojke syntes alltså inte till på vägen. Om Östen verkligen befunnit sig på eller intill vägen borde han rimligtvis ha blivit upptäckt. Särskilt som det fortfarande var ljust ute när Gustav trampade förbi. – Var har jag varit de där timmarna? Jag räknar med att … ungefär fyra, fyra och en halv timma var jag borta, säger Östen Engström eftertänksamt. Jag kom inte hem förrän halv åtta, åtta på kvällen. Då höll jag på att få stryk för de trodde att jag ljög. De motade mig i säng och jag minns att jag låg till sängs i fyra dagar för jag hade feber. Antagligen blev jag förkyld efter att ha legat där på vägen. Varför skulle Östen Engström hitta på en så osannolik historia? Djuren som flyr ur skogen, de pulserande föremålen, Gustavs sökande längs vägen. Och varför skulle han plötsligt berätta den mer än 70 år efteråt? Under alla mina kontakter med Östen Engström visade han sig alltid vara en trovärdig och noggrann person. Någon benägenhet att fantisera hade han inte. Och inte heller under vår vandring märkte jag att han överdrev eller försökte göra sin historia bättre. Den var helt enkelt konstig nog ändå. I april 1997 intervjuade jag Östen 13

Så här uppfattade Östen Engström de mindre föremålen. Illustration: Östen Engström

för Sci Fi-Channel och inte heller då ändrade han det minsta på sin berättelse. En av de detaljer som Östen mindes bäst var den fräna doft som kom emot honom samtidigt som djuren flydde ur skogen. Den liknade inget han känt tidigare. Han tror själv att det var den som fick honom att förlora medvetandet. – Det var när jag stod och stirrade på hur alla de där djuren stack iväg som jag kände den här doften. Den blev starkare ju närmare de här stora ”flaken” kom. När Östen Engström ska beskriva utseendet på föremålen, ”farkosterna”, liknar han dem vid korvar och han tyckte sig skönja mörka streck på de tre närmaste föremålen. – Det var som om föremålen pulserade samtidigt alla tre. Ungefär som man tänker sig att bläckfiskar fungerar. De tar ju in vatten och skjuter fart genom att blåsa ut det. Den tekniken tyckte jag mig se också hos föremålen. De rörde sig mycket elegant. Ändrade riktning och liksom styrde med den här pulseringen de hade. Nej, det var inga vanliga föremål Östen Engström såg. Ska vi ta honom på orden saknar de förmodligen motstycke. Vad som fick deras väg att korsa den åttaårige Östens kan man fråga sig. Vill man söka förklaringar går det givetvis inte att bortse från att de kan ligga närmare Östen själv än något fysiskt i luften ovanför honom. Kanske var det en annalkande feber som spelade den unge pojken ett spratt mitt på vägen. Kanske svimmade han helt enkelt och drömde alltsammans. Men om det var så, var befann sig då Östen Engström under de fyra förlorade timmarna? En feberfantasi kan knappast ha löst upp honom i tomma intet. Ska vi tro honom på hans ord finns det ingen bra förklaring på vad som hände där på grusvägen. – Var har jag varit? frågar Östen Engström flera gånger under vårt samtal. Gustav cyklade ju den här vägen medan jag låg här utan att se mig. Jag har funderat så många gånger över det här.

1926 Torsö

Historien om Ljuset

är jag i maj 1974 gjorde slag i saken och bildade den lilla föreningen UFO-Mariestad var det för att jag och några kamrater ville gå från ord till handling. Vi hade alla varit intresserade av rymden sedan vi var små och med tiden växte också intresset för ufo, eller flygande tefat som var det vanligare begreppet på den tiden. För att nå så många intresserade som möjligt stegade jag upp på Mariestads-Tidningens – eller Tidning för Skaraborgs Län som den hette på den tiden – redaktion på Stockholmsvägen och berättade att jag vill bilda en ufoförening. Den 3 maj tryckte tidningen en liten artikel med den trespaltiga rubriken ”UFO-förening ska bildas i Mariestad” där det stod att jag ville ha kontakt med alla som kunde tänkas vilja vara med i den. Då hade jag nyss fyllt 16 år och de som hörde av sig var även de i min ålder. Flera var klasskamrater och vänner medan andra var helt nya bekantskaper. Men föga anade vi att det fanns ytterligare en person i Mariestad som var djupt intresserad av detta ämne, och hade varit det i tjugo år. Henry Svensson var inte bara tre gånger så gammal som de flesta av oss, han var också oerhört kunnig när det gällde vad som hänt i Skaraborgs län och berättade för oss ungdomar om händelser som vi tidigare aldrig hade hört talats om eller i bästa fall läst i någon tidning. I mars 1926 var Henry Svensson fem år och han kunde höra sina föräldrar läsa i tidningen om hur länsskogvaktare Aron Karlsson gett sig av på spark från Klippingsberg på Torsö utanför Mariestad för att aldrig komma fram. Att människor gick ned sig på Vänern var inget ovanligt, men i Aron Karlssons fall var det inte försvinnandet utan hur han hittades som var det märkliga. Henry kunde berätta hur han sju år efter händelsen hade mött en Mariestadsbo som träffat Aron Karlsson strax före hans försvinnande. Mannen berättade för Henry hur flera poliser vallat honom i skogen och hur de försökt skrämma honom genom att avlossa ett pistolskott. Tydligen misstänkte poliserna att ett brott kunde ligga bakom Karlssons försvinnande. Låt oss återvända till 1926 och en mörk vinterkväll i början av mars månad då Aron Karlsson gett sig iväg på sin spark från Klippingsberg på Torsö. Karlsson planerade att ta vägen över det isbelagda Östersundet, där det i dag går en bro, och därefter följa stranden söderut mot Skeberga innan han slutligen skulle 15

ställa kursen hem mot Mariestad ytterligare en halvmil längre söderut. Det var långt och det var mörkt och till slut måste Aron Karlsson ha tappat orienteringen och kommit ut på is som inte bar. Någonstans i den mörka natten brast det under sparkstöttingen och han hamnade i det iskalla vattnet och drunknade. Det skulle dröja till Tidning för Skaraborgs Län den 23 mars 1926. Från AFU den 18 mars innan Karlssons kropp hittades tillsammans med sparken, på tre meters djup, några hundra meter från närmsta skär och nästan sju kilometer från Klippingsberg där han startat. I Tidning för Skaraborgs Län dagen efter kunde man läsa att Karlssons händer fortfarande var till hälften slutna som om han aldrig släppt taget om sparkens handtag. Kanske hann han inte ens ropa efter hjälp. Hans ryggsäck satt kvar där han knutit fast den fram på sparken innan han gav sig av hemifrån. Men Karlsson hade inte hittats av en slump. Istället var det ett ljus på himlen som ledde fram till honom. Redan några dagar efter Aron Karlssons försvinnande började folk i Mariestad se konstiga ljus över Mariestadssjön, det vatten som skiljer Mariestad från Torsö. Klockan åtta på kvällen den 5 mars kunde fem personer, från tre olika platser, se ett ljus starkt som från en bilstrålkastare röra sig i luften över isen sydost om Björklingeholmar. Från Sundsörn kunde lantbrukaren Gustaf Johansson se ljuset som då och då antog ett fladdrande, eldslågeliknande sken. Tillsammans med drängen Bertil Björk bedömde han att ljuset befann sig någonstans sydost om det yttersta skäret. Kvällen den 5 mars var beckmörk med klar sikt och några mil söderut, i utkanten av Mariestad, såg tre personer vid samma tidpunkt som Gustaf Johansson hur en gulvit eldkula svävade i riktning mot Björklingeholmar. Då och då sköt ljusbollen ut pilar av ljus. Efter en kvarts timma försvann ljuset. Den plats som ljuset svävade över visade sig senare vara den plats där Aron Karlssons lik kom att påträffas av Gustaf Johansson och Artur Abrahamsson. ”Huru som helst torde denna underliga ljusföreteelse ha bidragit till att finna olycksplatsen”, skrev Tidning för Skaraborgs Län den 23 mars som konstaterade att skenet setts av ”fem kända personer och därtill från två 16

olika punkter, varigenom dess plats kunnat något så när exakt fixeras”. Två år efter det att jag träffat Henry Svensson för första gången, 1976, bestämde han sig för att söka upp Artur Abrahamsson, den man som slutligen var med och hittade den försvunne länsskogvaktaren. Abrahamsson hade kunnat se ljuset från sitt hem på Sundsörn och var alltså en av dem som Tidning för Skaraborgs Län nämnt i sin artikel. Artur Abrahamsson, som var 30 år när händelsen inträffade, kunde då berätta en viktig detalj som inte stått att läsa i någon tidning: ”Ljuset tändes och släcktes varje kväll tills vi hittade Karlsson.” Som en liten fyr. Varje kväll. På samma plats. Artur Abrahamsson hade inte bara talat med flera som sett ljuset i verkligheten, han hade dessutom sett det själv, köpt draggningsutrustning och börjat söka tillsammans med Gustaf Johansson. Där ljuset hade synts, där fann man också Karlssons lik vid 15.30-tiden den 18 mars. Sedan upphörde ljuset att visa sig. För Artur Abrahamsson var detta inte något onaturligt utan ett Guds ingripande. Hans tro på Gud var stark. Kanske var det så som en insändarskribent tecknade sina reflektioner en tid efteråt i Tidning för Skaraborgs Län: ”Visst finns det en naturlig förklaring till ljuset. Det var Guds svar på de många böner, som voro uppsända om Karlssons återfinnande. Och att eldskenet först kom att observeras av herr Gustav (sic) Johansson, Ekenäs, som var den trägnaste sökaren efter den förolyckade, och kom honom att inrikta sitt sökande just på den plats, där ljuset visat sig, bevisar att även härvidlag var det en högre makt, som styrde.” För insändarskribenten var det en ängel som syntes lysa över vaken. Ingen sa emot. Så vad kan det då ha varit som lyste på himlen den där marskvällen 1926? Faktum är att det inte är så lätt att veta. När det sågs vid 20-tiden den 5 mars fanns ingen av de ljusstarka planeterna över horisonten och den enda stjärna som lyste med någon särskild styrka var Sirius som långsamt rörde sig mot söder vid 20-tiden. Ska vi tro rapporterna i tidningen syntes ljuset från Sundsören mot Björklingeholmar, vilket betyder mot västsydväst, och från Snuggen mot ungefär samma punkt vid samma tid, vilket ger västnordväst. Inte mot söder i vilket fall. Att stjärnor som Sirius kan misstolkas är inte okänt och den som inte är bekant med stjärnhimlen kan också beskriva hur de skickar ut ljusstrålar och verkar ge ifrån sig ett fladdrande sken. Men att flera personer så till den milda grad skulle ta fel på riktningen är inte särskilt sannolikt. I dag skulle vi kanske ha kallat det för ett ufo. I vilket fall fyllde ljuset sin uppgift och ledde de sökande till Aron Karlssons kropp. Vem som tände det får vi nog aldrig veta. 17

1933–1934 Spökflygarna

Jakten på spökflygaren

rågan om när de första ufoobservationerna i Sverige egentligen gjordes är omöjlig att besvara. Som vi redan har sett har människor i alla tider observerat föremål och fenomen som i dag skulle beskrivas som oidentifierade flygande föremål. Det verkar mest vara namnen på dem som varierat. Vi kan ta ett exempel från Nya Wermlandstidningen i februari 1883 där det berättas om en eldkula som kom flygande över Glafsfjorden utanför Arvika för att sedan vända och sicksacka sig vidare mot nordväst samtidigt som den bytte färg. Vid ett tillfälle lyste den starkt som solen. Till slut steg klotet upp i ett moln men syntes fortfarande genom det innan klotet fortsatte mot sydost, också nu med olika avstickare från sin bana, tills det försvann bakom horisonten. Då hade det synts i mer än en halvtimma. Tidningen använde det namn som oftast förekom i tidningarna på den tiden – meteor. Alltså ett slags meteorologiskt väderfenomen av okänd natur. Så även om fenomenet alltså är tidlöst är det lättare att besvara frågan när den första svenska ufovågen ägde rum. Alltså då ett mycket stort antal iakttagelser gjordes inom en begränsad tidsperiod. Det svaret är vintern 1933–1934, ”spökflygarnas” vinter. Flera författare har haft svårt att skilja på spökflygare och spökraketer, men det rör sig om två vitt skilda händelser och med drygt tio år mellan sig. Och medan spökraketerna ofta har intresserat ufologerna så har spökflygarna till stora delar glömts bort. Själv började jag intressera mig för dem den 23 maj 1974 då jag och fyra andra medlemmar i nybildade UFO-Mariestad besökte den årliga stadsfesten Hjovialen i Hjo där UFO-Sverige var med och informerade om sin verksamhet. På plats fanns grundaren Carl-Axel Jonzon och eldsjälen Thorvald Berthelsen, som några år senare skulle ta över ordförandeskapet. Att möta dessa två var stort för en 16-åring, men lika fascinerande var att titta på den 79 bilder långa diabildvisning med suggestiva kommentarer som rullades fram på en vit duk i ett rum på festivalområdet. En av bilderna, diabild nummer 21, visade ett lätt gulnat tidningsurklipp från april 1934 med rubriken ”Generalen uppe i Boden tror på spökflygaren” medan speakern förkunnade att generalmajor Reuterswärd då skickat ut ett pressmeddelande men sedan ”lagt locket på”. Här hade vi inte bara en hög 18

militär som trodde på ufo utan också ett bevis för att militären hade något att dölja i ufofrågan! För en 16-åring var detta tungt. Vad jag då inte visste var att ingen inom UFO-Sverige hade satt sig in i vad spökflygarna egentligen var, inte läst den stora mängd artiklar som publicerats i pressen och än mindre försökt hitta det stora undersökningsmaterial som fanns sparat i militära arkiv från 1930-talet. I dag har jag gjort det. I rykande storm, dimma och snö sågs de mystiska flygarna komma. Ingenting verkade hindra dem. Ibland satte de ned sitt plan på någon otillgänglig fjälltopp som egentligen inte gick att Norrbottens-Kuriren den 23 januari 1934 kunde berätta att landa på. Spökflygarens ljus syntes ett stort antal militärer nu sett spökflygaren. Från AFU över stora delar av norra Sverige, Finland och Norge. Och de rapporter som snart kom att fylla dagstidningarnas spalter hade inte sällan något närmast övernaturligt över sig. De flygplan som människor tyckte sig se uppförde sig inte som några man tidigare hört talas om. Vädret verkade inte påverka planen och piloterna lyckades landa på svårtillgängliga platser där det egentligen var omöjligt att sätta ned ett flygplan. Deras starka ljus förvånade många som såg dem. Och de verkade kunna dyka upp på många platser samtidigt. Det är inte utan att vi kan känna igen dagens ufofenomen. I de svenska tidningarna kallades de okända föremålen ”spökflygare” eller som i Norrlandstidningarna ”det flygande X:et”. Deras sätt att behärska luftrummet väckte stor oro men också beundran. Den första observationen som nådde dagspressen inträffade i slutet av november 1933 då en ensam flygmaskin rapporterades ha gått ned på sjön Fjosokken i närheten av Sorsele i Västerbotten för att efter tio minuter åter lyfta. Sedan planet kommit upp i luften syntes det cirkla runt sjön i omkring en timmas tid med en stark strålkastare riktad ned mot isen. Varje kväll under en hel veckas tid återkom den ovanliga flygmaskinen för att återupprepa samma procedur. Maskinen beskrevs hela tiden som ljudlös och med sin strålkastare verkade 19

den lysa upp snön under sig.  Men rapporten visade sig betydligt mindre dramatisk sedan landsfiskalen i Sorsele förhört mannen och då fått beskrivet hur han sett ett ”irrande ljus vid horisonten”. I mitten av december förklarade landsfiskalen att föremålet måste ha varit ett norrsken eftersom något motorljud inte hade hörts, men i dag är det svårt att bortse från att det troligen var planeten Venus som befann sig där. Trots det kom iakttagelsen om den ovanliga ”flygmaskinen” att spridas över hela Sverige genom Tidningarnas Telegrambyrå vars telegram publicerades i ett mycket stort antal tidningar och därmed var scenen satt för spökflygarnas nationella entré. Tisdagen den 19 december kunde flera invånare i Blaiken vid Storuman se ett ljussken hastigt röra sig i nordlig riktning och höra ett starkt buller som från en motor. Snart började märkliga flygplansljud rapporteras också på andra håll i Norrland, liksom iakttagelser av starka ljus som från en strålkastare. Nästan varje natt syntes ljusen från vad man trodde vara ett flygplan passera över Kalix skärgård, och på själva julafton kunde flera ynglingar se ”ett ljus” röra sig över himlen. Och så skulle det fortsätta. I januari 1934 meddelade flygvapenchefen, general Eric Virgin, att försvaret hade inlett en undersökning och att det ”säkerligen varit ett flygplan” som observerats vid några av tillfällena. Generalen trodde att det måste röra sig om fler än en flygmaskin och att deras baser kunde ligga i Finska viken eller vid norska kusten. Men hur skulle det svenska försvaret komma tillrätta med dessa otillåtna överflygningar? En flygspaning i övre Norrland var ingen enkel affär. De nordligaste militära spaningsplanen befann sig i Östersund, 600 kilometer längre söderut. Innan en insats kunde komma igång måste också bränsle transporteras till det område som skulle bevakas, liksom servicepersonal. Att jakten på spökflygarna skulle bli dyr stod klart för flygvapenchefen. Under de närmaste månaderna rapporterades ett stort antal iakttagelser av flygplan i fullt dagsljus och i månsken men också av starka ljus på nätterna. Rapporterna kom främst från Västerbottens lappmark men också från delar av Norrbotten. Spökflygarna verkade finnas överallt. ”Rapporterna strömmar in tätt som dropparna i ett slagregn”, skrev Norrbottens-Kuriren den 8 januari 1934. Och det var ingen dålig liknelse. Vissa dagar kom över 100 rapporter om de okända flygplanens framfart över Norrland. Något av en ”spökflygarpsykos” rådde och i Luleå förväxlades Karlsviksbussens motorbuller med ett flygplan medan en man i Notviken trodde att en järnvägssignal var ett spökplan på låg höjd. Den 10 januari gick ryktet om att en maskin nödlandat i Sunderbyn norr om Luleå. En karavan av bilar och människor tog sig dit bara för att konstatera att de blivit lurade. Tidningarna började tala om masspsykos. I januari 1934 gick rykten om att två spökflygare landat vid norska kusten men när tullkryssaren Örnen kom dit 20

Den 12 januari 1934 publicerade Dagens Nyheter den här kartan över några av de senaste observationerna. Pilarna visar i vilken riktning spökflygaren rörde sig. Från AFU

hade de försvunnit. Dock försäkrade polisen i Rörvik för Dagens Nyheters Oslokorrespondent att man inte behövde tvivla på att de okända flygarna verkligen hade landat. Men bluffarna var få och misstolkningarna desto fler. I april satte ett mystiskt ljus över Skellefteå myror i huvudet på stadens invånare – tills det störtade och bärgades av en skolpojke i Stavaträsk. Ballongen, för det var en sådan, fördes till landsfiskal Burman i Skellefteå där det konstaterades att det som 21

I Norrbottens-Kuriren den 10 januari 1934 berättades om hur Sirius misstagits för en främmande flygare, den 3 februari berättade Norrbottens Allehanda om riksdagsdebatten dagen före och den 9 februari tog samma tidning upp den omöjliga landningen i Norge. Från AFU

hade flugit var gjort av gummi och utrustats med ett elektriskt batteri dit en trevolts glödlampa hade lötts fast. Mängder av norrbottningar såg och hörde de mystiska flygplanen och slutligen tvingades militären sätta in ett spaningsplan som under december till februari avpatrullerade Norrland på jakt efter depåer och gömda baser. En av dem som deltog i jakten var Åke Söderberg, bror till legendariske flygaren generalmajor Nils Söderberg, som med Vilhelmina som utgångspunkt försökte få en glimt av de svårfångade ”spökplanen”. Också i Finland skickade militären upp flygplan för att försöka identifiera vad man trodde var okända flygmaskiner. Den första rapporten, som bara beskrev ”ett sken starkt som en blästerlampa”, kom från Kemi den 23 januari. I mitten av februari 1934 spanade en av arméns flygmaskiner längs sträckan Kemi-Rovaniemi-Ranua-Simojärvi-Uleåborg, men utan resultat. På flera tidningars ledarsidor förespråkades att den svenska militären snabbt måste slå till mot de kränkande flygmaskinerna. ”Det är bättre att taga ett steg för mycket än ett för litet”, skrev Norrbottens-Kuriren som ville ”sätta hårt mot hårt”. Aftonbladet kritiserade regeringen för slapphet: ”Om man inte i fredstid förmår skicka upp folk, som kan följa en främmande flygare, som huserar över våra marker, vad skall man då göra i krig?” Samtidigt konstaterade andra att de allt fler rapporterna istället visade på en ren masspsykos. Debatten liknade mycket den vi hade under 1980-talets ubåtskränkningar och i dag då svenska försvaret anklagas för att inte kunna mota bort nyfikna ryska flygplan. Den 9 januari strax före klockan 18, såg Viktor Rhén och två kamrater i Liikavaara det mystiska ljuset. Rapporten är typisk för de hundratals iakttagelser av ljus nattetid som publicerades i tidningarna: ”Det såg ut som en rörlig stjärna, vilken höjde och sänkte sig i rymden ovanför bergen i väster.” Efter cirka fem minuter vände den och Rhén och hans kamrater var säkra på att det de sett måste ha varit ett flygplan, men ”något motorsurr hördes inte på grund av det långa avståndet”. Ska vi vara ärliga så såg Viktor knappast heller någon flygmaskin. Viktor Rhén var övertygad om att det han sett måste ha haft en flygplanskropp och i nästan 90 procent av rapporterna var det så mörkt ute att endast ”lanternorna och strålkastarna” observerades. Bara i enstaka fall syntes själva flygplansskrovet. Många av rapporterna rörde i själva verket ljusstarka stjärnor och planeter. Resten fyllde den folkliga fantasin i på samma sätt som USA fått uppleva vintern 1896–1897 då tusentals människor såg okända luftskepp över västra och mellersta USA. I tidningarna avbildades dessa luftskepp som farkoster utrustade med vingar och gondoler. I själva verkat såg nästan alla bara ett mer eller mindre starkt ljus som man med fantasins hjälp placerade på en flygande maskin. Men ryktena var igång och ”Det flygande X:et” blev det allmänna samtals23

ämnet. Teorin för dagen var att det rörde sig om spritsmugglare på väg till Norge. Flera personer hade sett hur det lyste ombord när föremålen bullrande passerade över deras huvuden. Den 12 januari hade oron nått en sådan omfattning att flygvapenchefen, generalmajor Eric Virgin, gick ut med ett uttalande: ”Jag finner det egendomligt att denna massföreställning om uppdykande flygmaskiner kan uppstå med ledning av de mer eller mindre mystiska ljus som man sett eller ser på himlen. Det måste ju stå klart för var och en att det vore rena barnsligheterna av en flygare, som hade något i kikaren att oupphörligen uppträda ovanför tätt bebyggda platser med strålkastare och lanternor fullt synliga. Skulle verkligen en spritsmugglare eller spion uppträda på det sättet? Nej, de teorierna höll inte.” Vid en genomgång av rapporterna, som dagligen publicerades i dagspressen, kan man konstatera att långt över hälften gjordes mellan klockan 17 och 19 och i sydlig riktning, alltså kring den tid då Venus syntes över horisonten i söder. Men i tidningarna märktes mycket lite av sådana tolkningar: ”Av alla tecken att döma är flygande X-kåren utrustad med maskiner av modernaste konstruktion och en väldig aktionsradie”, konstaterade Norrbottens-Kuriren den 9 januari 1934. Många tidningar skrev beundrande om den skicklige piloten vilket ytterligare späddes på när spökflygaren vid flera tillfällen, som över Nordmaling på Trettondagens kväll och två timmar senare över Holmögadds fyrplats, syntes flyga i hård snöstorm. Samma dag spreds också uppgiften om att spökflygaren skulle ha observerats av en vakt på den militärt känsliga Bodens fästning vid 17-tiden på eftermiddagen, men efter en telefonkonferens mellan militärbefälhavaren på fästningen, Pontus Reuterswärd, och försvarsminister Ivar Vennerström skickades en kategorisk dementi ut till pressen. Någon i vaktmanskapet hade helt enkelt tyckt sig se ett ljussken på himlen. Kanske var det Venus som åter spökade i sydväst. Men det fanns de som kunde skilja Venus och Sirius från en eventuell spökflygare. I en intervju i Norrbottens-Kuriren den 17 januari berättade sjökaptenen J. W. Englund från Nyborg hur han och hans besättning varje klar kväll kunnat se såväl Venus som Sirius men också hur de vid en rad tillfällen iakttagit ”stjärnor” som rört sig 120 till 150 grader över himlen på mellan 15 till 20 minuter: ”Då förstå vi att det ej är celesta föremål utan jordbundna det gäller”, säger han till tidningen. Kanske var detta ett av få vittnesmål där verkligt okända föremål faktiskt kunnat ses. En av de många som deltog i spaningarna efter inkräktarna var dåvarande furiren Sven Karlsson. Sven hade kommit till A8 i Boden redan 1931 och fick i januari 1934 order av överste Lagerfeldt, som då var chef för A8, att ansvara för en patrull på sex värnpliktiga. Patrullen gav sig per skidor iväg de sju kilometerna till Degerberget för att bemanna en 90 centimeters strålkastare som 24

monterats upp på toppen. Varje patrull kom dit vid skymningen strax efter ett på eftermiddagen och avlöstes ett dygn senare av nästa. – När man stod där var det lätt att se allt möjligt, berättade Sven Karlsson när jag intervjuade honom i Luleå 1989. Det hände att soldaterna fick för sig att Karlavagnen var något mystiskt. Det inträffade faktiskt flera gånger. Men det hände också att vi hörde flygplansljud. I regel gick de mellan ost eller sydost mot nordväst. Men vi såg aldrig själva planen. – Personligen hörde jag motorljud vid fyra eller fem tillfällen. Det var inget ovanligt. Så fort vaktposterna hörde något ringde de i en klocka som gick ned i bergrummet där vi andra satt. Då var det bara att springa upp så snabbt det gick. Med stövlar och päls sprang man ju inte så fort. Oftast hann jag inte fram förrän ljudet var borta. Om strålkastaren skulle slås på var Sven Karlsson och hans kamrater först tvungna att få klartecken från en dagofficer i Boden. Och det hände vid några få tillfällen: – Men herregud, de där 90 centimeters strålkastarna de nådde ingenstans, berättade han. Utrustningen man hade till sitt förfogande var långt ifrån tillräcklig. – Jag hade ju önskat en lyssnarapparat dit upp. När jag låg i Karlsborg hade vi ett par trattar som sträckte sig några meter utåt och som man kunde dirigera och förstärka ljudet. Nu fick man lita på sina egna öron. – Vi lurade som en katt i mörker, och det var riktigt spännande. Vi var ju beväpnade med handeldvapen av typen m/96 och skarpa skott. Men ni sköt aldrig? – Nej. I den mån man kunde knöt man ju händerna i byxfickan. Något annat kunde man inte göra. Det var bara att observera. Under det att debattens vågor gick höga och tidningarnas ledarspalter fylldes av krav på ökade anslag till flygvapnet fortsatte allmänheten oförtrutet att rapportera. Givetvis misstänktes Sovjet och i mitten av januari kände sig dåvarande sovjetryska sändebudet i Stockholm, madame Kollontaj, tvingad att gå ut och dementera ryktena. Flygvapenchefen Eric Virgin erkände i en intervju i Dagens Nyheter den 11 januari att försvarsledningen ”praktiskt taget inget veta om vad det egentligen rör sig om” men att han ansåg att flygningarna inte gällde Sverige direkt utan bara passerade över landets norra delar. Spökflygarna skulle också få skulden för en ung löjtnants död. Löjtnanten hade försvunnit i fjällen utanför Storlien och när hans döda kropp återfanns i en ravin, tunt klädd som om mannen snabbt hade övergivit sitt läger, spekulerade tidningarna om att det kunde ha varit spökflygarna, som hade observerats i området de aktuella dagarna, som hade lockat löjtnanten att ge sig av på skidor i förhoppning om att det var ett räddningsflygplan som just hade passerat. 25

När man i dag pusslar ihop rapporterna finner man att ordet ”flygmaskin” nog måste ges en vidare betydelse än vad 1934 års observatörer egentligen hade tänkt sig. En del tidningar tvingades också att konstatera att ”flera flygmaskinsuppträdanden ha konstaterats vara ljusfenomen som icke gärna ha något med en flygmaskin att göra”. Liksom i dag var det då många som vägrade tro på berättelserna som nådde deras öron. När militären spanat över Norrbotten, Västerbotten och Bottenhavet utan resultat kände många sig än mer övertygade om att allt bara var en enda stor psykos. Vid en riksdagsdebatt om spökflygarna den 2 februari 1934 förklarade statsminister Per Albin Hansson att det ännu inte var bevisat att flygningarna verkligen ägt rum och därför fanns det heller ingen orsak att ingripa, menade han. Men myndigheternas signaler var oklara. Bara en dryg vecka tidigare hade militärbefälhavaren för Övre Norrland, generalmajor Pontus Reuterswärd, slagit fast det rakt motsatta i en intervju med Norrbottens-Kuriren: ”Flygplan hava iakttagits av trovärdiga personer, militära såväl som civila, varför man kan anse fastslaget, att flygningar verkligen ägt rum inom det förbjudna området.” De flygningar som generalmajoren syftade på var en serie iakttagelser av främmande flygplan i närheten av Bodens fästning några dagar tidigare. Allt detta måste ha förbryllat allmänheten. Vad skulle man tro? Tidningarna fylldes dagligen med redogörelser för spökflygarnas framfart. Rapporter kom nu också från både Finland och Norge. När det gäller spökflygarna finns det en intressant koppling till dagens ufofenomen. Varför flyga omkring med starka strålkastare när man istället borde försöka göra sig så osynlig som möjligt? Den frågan har många ufologer ställt sig genom åren och det var också den frågan som militären i Sverige började fråga sig denna spökflygarvinter. ”Det måste ju stå klart för var och en att det vore rena barnsligheterna av en flygare, som hade någonting i kikaren, att oupphörligen uppträda ovanför tätt bebyggda platser med strålkastare och lanternor fullt synliga”, sa som sagt flygvapengeneralen Virgin i en intervju samtidigt som han konstaterade att det hela rörde sig om ”en sällsynt utbredd panikstämning och en massuggestion”. Med tiden sällade sig allt fler till skeptikernas skara. En tidigare svensk flygattaché i London, Erland Mossberg, konstaterade också han att en flygare med avsikt att spionera eller att hålla sig dold knappast skulle flyga fram med tända lanternor. Den 6 februari sågs en ”spökmaskin” nödlanda på Fagerfjället vid Tromsö. Händelsen var spektakulär. En person som sett själva landningen rapporterade att han också sett två personer intill maskinen och spår efter dessa syntes också i snön. 26

Jakten på spökflygaren blev en ren katastrof för det svenska flygvapnet. Sammanlagt tvingades sex av de dubbelvingade Bristol Bulldog-planen, J7, att nödlanda. Flera förstördes. På bilden ser vi fänrik Gösta Svanlund strax efter det att hans J7:a slagits i bitar mot en björkdunge i Pilgrimstad i Jämtland den 24 februari 1934. Fänrik Svanlund hade varit på väg från Boden till Östersund när bränslet tog slut. Också hans rotekamrat, löjtnant Lindahl, tvingades nödlanda sedan han drabbats av samma öde. Foto: AFU:s BILDARKIV

Sammanlagt skickades tre expeditioner på 15–20 man upp mot det branta berget i ett försök att ta reda på vad som hade hänt. När den första av dem kom tillbaka till Målselv på onsdagen berättade deltagarna hur varken flygplan eller besättningsmän var kvar när de kom fram. Men i den hårda skaren, 300 meter från den plats där planet först hade iakttagits, syntes tre 75 meter långa och nästan fyra meter breda spår. Spåren tydde på att ett mycket tungt föremål hade släpats över snön. Vid sidan av spåren syntes också spår av fötter, men om dessa kom från de förmodade flygarna eller från ortsbor som jagat på berget gick inte att avgöra. För att göra det hela mera komplicerat så hittade den andra expeditionen inte några spår alls, och när två polismän tillsammans med löjtnant Kjær tog sig till platsen två dagar efter det att flygplanet först siktats identifierades spåren som resultatet av våldsamma stormkast. Polisen kom också fram till att ett flygplan omöjligt kunde ha startat från den lilla fjälltoppen. Den 9 februari gick så norska Adresse-Avisen ut med beskedet att flygplanet på Fagerfjäll visat sig vara en stor sten, sex meter lång och fyra meter hög, som låg uppe på platån. På den norska generalstaben trodde man allt mer att flygaren var tysk och inte något spöke. I det omfattande material som finns bevarat på Riksarkivet i Oslo framgår misstankarna tydligt. Så även när det gällde landningen på Fagerfjället. 27

De svenska, finska och norska generalstaberna bytte också i all tysthet information med varandra, och ett stort antal svenska polisrapporter och tidningsklipp finns i de utländska arkiven. Bland annat en hemligstämplad detaljerad lista över 96 observationer av ”spökflygplan” från september 1933 till den 23 februari 1934, skriven på svenska och översänd till de norska myndigheterna. I slutet av februari månad kunde militären konstatera det alla redan visste, att jakten på spökflygarna blivit ett fiasko. Tre svenska flygmaskiner som skickats upp till Östersund för vidare transport till Övre Norrland gick alla ett sorgligt öde till mötes. Den ena drabbades av motorhaveri, den andra havererade och den tredje drabbades av flera fel. När jakten slutligen avblåstes den 4 mars hade 24 olika flygplan deltagit och ”varje stycke land av Norrland överflugits” som flygvapnet uttryckte det i ett samtal med Dagens Nyheter. När tidningen ställde frågan till flygvapnet om vad man egentligen ansåg hade utspelat sig över norra Sverige den gångna vintern blev svaret: ”Det har aldrig funnits någon spökflygare.” Trots 96 anmälda rapporter i Sverige, 157 i Finland och 234 i Norge kunde någon flygare aldrig hittas. Notan för jakten skulle sluta på 12 667 kronor (närmare 400 000 kronor i 2014 års penningvärde) fördelade över Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. Spökflygarmysteriet vintern 1933–1934 skulle dock inte sluta där. Militärbefälhavaren för Övre Norrland generalmajor Pontus Reuterswärd i Boden var uppenbarligen inte nöjd med flygvapnets slutsats. I ett uttalande i Norrbottens-Kuriren den 30 april sa han att ett stort antal av observationerna under januari månad rört sig om verkliga flygplan som kränkt militärområdet och inte minst området kring Bodens fästning. Sammanställningar som gjorts visade enligt Reuterswärd hur flygplan observerats längs sin flygväg från en rad olika platser vilket skulle utesluta synvillor. Reuterswärds uttalande refererades av en rad tidningar och Dagens Nyheter valde rubriken: ”Generalsord: spökflyget en realitet”. ”Det är orimligt att söka bortförklara saken som synvilla. Det låter sig ej förneka, att en för nationen kränkande flygning ägt rum”, sa generalmajoren bland annat. Dagarna före intervjun summerade Reuterswärd spökflygarvågen i en lång rapport till regeringen. I den hemligstämplade rapporten slår han fast att det ”icke råda minsta tvivel om att obehörig flygtrafik ägt rum” och att flera observationer av flygplanen gjorts på så nära håll att enskilda detaljer på dem hade kunnat ses. Men den verkliga överraskningen kom i juli detta år då generalstabschefen publicerade en slutrapport över vågen 1933–1934. Till skillnad från tidigare slutsatser, att spökflygarna varit ett hjärnspöke, sa den högsta svenska militärledningen nu att de varit verklighet. Efter att ha analyserat inte bara de 96 svenska rapporterna utan samtliga 487 från Sverige, Norge och Finland, ansågs endast 28

46 ”fullt trovärdiga”. Generalstaben slog nu fast att ”det måste anses konstaterat att flygningar med flygplan vilkas nationalitet icke kunnat fastställas ägt rum under vintern 1933–1934 över norra Skandinavien över såväl svenskt som norskt område”. Generalstaben drog också slutsatsen att en del av flygplanen i vissa fall varit stationerade på fartyg utanför den norska kusten. Resultatet av spökflygarens framfart blev trots allt att såväl politiker som militärer insåg vikten av ett luftförsvar också i norra Sverige. Precis det som generalmajor Reuterswärd efterlyst. 1939 inleddes byggandet av landets nordligaste flygflottilj, F21 i Luleå, och en av dess första chefer skulle bli överste Gösta von Porat som själv varit med om att jaga de svårfångade spökflygplanen några år tidigare. När von Porat gick i pension 1946 hade han fått uppleva ytterligare en invasion av okända föremål över norrbottenshimlen. Men till detta återkommer jag längre fram. Nordkalotten utsattes alltså för åtminstone några kränkningar av oidentifierade flygplan under vintern 1933–1934. Några få av rapporterna skulle i dag ha klassats som uforapporter men troligen rörde det sig om tyska spionflygningar med tvåsitsiga Heinkel He60-plan som sköts ut med katapult från kryssaren Leipzig som låg utanför nordnorska kusten. Intressant är att ryssarna vid den här tiden höll på att flyga in ett långdistansplan med extrem vingbredd (ANT-25). Två prototyper var klara sommaren 1933. ANT-25 hade en aktionsradie på hela 720 mil, vilket mer än väl skulle ha räckt för en tur från någon rysk bas på andra sidan finska gränsen, till Norrbotten och sedan tillbaka igen. I september 1934 gjorde den här ryska typen en rekordflygning på hela 1 241 mil utan mellanlandning. Åren 1934–1937 genomförde ryska piloter en lång rad långdistansflygningar, bland annat över Nordpolen. Sovjet byggde en flora av specialkonstruerade experimentflygplan: stora flygbåtar och bombflygplan. Och rapporterna om konstiga föremål på himlen skulle fortsätta. Visserligen blev de två kommande vintrarna lugna men iakttagelserna blossade åter upp vintern 1936–1937. I Finland presenterade generalstaben sin rapport om spökflyget vid en presskonferens den 4 januari 1937. Också den finska militären kunde konstatera att de allra flesta iakttagelserna inte hade med några spionerande flygare att göra. Ljusstarka stjärnor och planeter hade lurat många nattliga spanare. En tjänsteman på Meteorologiska centralanstaltens drakstation i Ilmala hade till exempel beskrivit Venus som en ”zeppelinare med den tyska flaggan i aktern”. För att studera folks reaktioner på en verklig överflygning av ett spionplan genomförde finska armén i största hemlighet egna flygningar över de områden där de flesta rapporterna kommit in. Verkan blev överväldigande. Planen blev omedelbart upptäckta och deras ljud hördes vida omkring. Och 29

till skillnad mot spökflygarna kändes de snabbt igen som verkliga flygplan. Också i Sverige kom rapporter om spökflygplan åter i ropet vintern 1936–1937, men då i något mindre skala. I en intervju i Aftonbladet den 12 februari 1937 uttryckte den ständigt aktive generalmajor Reuterswärd sin oro över att mer än en tredjedel av Sveriges yta låg öppen för en flygande fiende. Och åter slog han fast att kränkningarna rörde sig om verkliga flygplan: ”Det är orimligt att söka bortförklara saken som en synvilla.” I ett hemligstämplat brev till försvarsministern slår Reuterswärd också fast att kränkningarna kommer från Sovjet, eller som han skriver, ”en fientligt sinnad östmakt” som kartlägger framtida invasionsmål. Av många anses spökflygarvågen över norra Skandinavien vara en av de första stora ufovågerna. Tittar man närmare på det enorma material som i dag finns på AFU i Norrköping finns det anledning att nyansera den åsikten. Någon ufovåg var det inte även om enstaka ufofall alltså rapporterades. Istället är det misstolkningar, möjliga kränkningar av främmande flyg och ren masshysteri som svarar för merparten av händelserna denna ovanliga vinter. När jag har gått igenom flera hundra artiklar om spökflygarna i de nordiska tidningarna och läst mängder av tidigare hemligstämplat material är det tydligt hur svårt många observatörer hade att skilja vanliga astronomiska fenomen från det som de, och många tidningsredaktörer, trodde utgjorde spökflygarnas yttre egenskaper. Ljus på himlen tolkades regelbundet som lampor eller strålkastare fästa på en flygplanskropp och få var medvetna om svårigheterna att iaktta en stillastående ljuspunkt på natthimlen utan att genom omedvetna ögonrörelser få den att se ut att röra sig. Ljusstarka meteorer observerades vid flera tillfällen men kom att rapporteras som snabbt flygande flygplan. Stjärnan Sirius och den evigt missförstådda planeten Venus förvillade många människor. Och varför är inte svårt att förstå. Plötsligt spanade halva Sveriges befolkning mot skyn i hopp om att finna en spökflygare – de allra flesta hade aldrig tidigare studerat en stjärnhimmel. Några flygplan fick de flesta inte se men väl starka ljus.

ISBN 978-91-552-6138-2

UFO_skyddsomslag_tb.indd 1

VITTNESMÅL UR BOKEN:

CLAS SVAHN

SPÖKRAKETER, LJUSGLOBER OCH UTOMJORDINGAR

UFO

Foto: Markus Svahn

UFO

Östen Engström, Kolsva, 1922

SPÖKRAKETER, LJUSGLOBER OCH UTOMJORDINGAR

s a rn n a k fo s n u 100 e d Sv me

en t mö er d n u år

2014-06-26 17.58