9789176458471

Bjรถrn Runeborg Estonia

Bjรถrn Runeborg

ESTONIA

Roman

Modernista stockholm

TA L L I N N 27 septem ber 1994

Ett Va r f ö r har esterna smalare dubbelsängar? hade hon frågat och han hade inte svarat. Det tänkte han på när han tog sig upp, försiktigt för att inte väcka henne. Eller kanske sov hon inte? Det hände ofta att hon bara låtsades för att slippa säga något eller över huvud taget ha någon kontakt med honom, brukade han tänka. Behålla sin integritet kanske? Sömn är integritet. Det var något hon sagt som han hållit med om, för en gångs skull för att han verkligen tyckte det. Sömn är integritet. Den kan ingen dela med en.

Hade det där om esternas dubbelsängar varit en förtäckt an­ klagelse? Tanken kom för honom medan han tassade mot köket och han blev tvungen att stanna upp för att riktigt kunna av­ lyssna hennes röst när han för sig själv upprepade det hon sagt: Varför har esterna smalare dubbelsängar? Anklagelsen, om där funnits någon, hade i så fall dolts i ordet esterna och gällt allt som hade med honom och Estland att göra. Inte bara det att han nu jobbade i Tallinn och lät henne ta allt ansvar hemma i Bagarmossen, utan allt det andra också, hans familj, som en gång varit estlandssvensk och flyttat från Dagö i Estland till Ukraina, där de varit med om att grunda den by som kommit att kallas Gammalsvenskby, och sedan efter hundratals år till Sverige. Och själva hans namn, Petter Knutas, som ju inte alls var estniskt utan bara visade var släkten bott på Dagö, fick sin del av förebråelsen.

Den hade i så fall också riktats mot hans farmor, för att hon talat så mycket med honom om Estland, hans farmor som Karina trodde var den som fått honom att söka tjänsten i Tallinn när banken bestämt sig för att etablera sig där, efter landets befrielse från Sovjet. Men det hade han förklarat för henne, att så var det 7

inte. Han hade sökt tjänsten enbart för att den innebar ett avan­ cemang, men det hade hon inte trott på.

Han lyssnade tillbaka, in mot rummet. Nu vände hon sig i sängen. Hon sov. Hon låtsades inte.

Väl ute i köket kom han på vad han skulle göra, men först bara otydligt. Han skulle överraska henne. Utanför låg Tallinn under ett blygrått molntäcke. Säkert skulle det börja regna, men det skulle inte få hindra honom. Beslutet fanns där redan innan han visste vad det handlade om. De hade grälat dagen innan. Nej, inte grälat, eftersom han som vanligt fallit undan när hon var på det där humöret. När det hon sa uppenbarligen inte hade med hennes sinnesstämning att göra. Sinnesstämningen bestämdes av något helt annat, som hon kamouflerade genom att förebrå honom det ena eller det andra. I går hade det gällt att hon över huvud taget måst komma till Tallinn. Varför hade han bett henne om det, när han ändå inte hade tid med henne? Det stämde inte. Han hade visst tid med henne, men lämnade henne ensam eftersom han visste att det var det hon ville. Hon ville hellre gå omkring i Tallinn ensam än med honom. Så var det! Det var bland annat därför, att hon hellre ville vara ensam än med ho­ nom, som han bett henne komma. Det var det hos henne som han nästan mest saknade, det hade han upptäckt när han varit ensam en tid i Tallinn. Och att det var på det viset visste hon också, för det hade hon sagt till honom en gång.

– Det är bara därför du vill ligga med mig, hade hon sagt. För att du vet att jag föredrar att vara ensam.

Det hade han genast förnekat, men kanske var det sant.

Nu skulle han visa henne!

Han gick ut i hallen där hon ställt sin handväska. När han öppnade den försökte han komma ihåg om han någonsin gjort det förut, öppnat hennes handväska? Någon gång måste det ha hänt, men det trängdes bort av den gången han öppnat moderns och hon kommit på honom. Hon hade blivit alldeles ifrån sig.

Han hade inte känt igen henne när hon farit ut mot honom och 8

det kom tillbaka nu, när han tittade i väskan. Detta var förbjudet! Ändå snappade han åt sig båtbiljetten. Den låg där så tydlig, som om hon placerat den där för att han genast skulle hitta den.

Först när han läste avresedatum på biljetten, lördag 1 oktober, blev han klar över vad han skulle göra.

På väg mot hamnen blåste duggregnet honom i ansiktet. Han in­ talade sig att det var skönt, att han behövde det. Den här svängen om färjeterminalen var en naturlig del av vägen till jobbet, han hade tagit den förr, morgnar när han velat se havet. Havet fanns inte så självfallet för ögonen här som i Visby, som var byggt på en klippa. Där såg man havet var man än befann sig. Det hade blivit uppenbart för honom när han kommit till Tallinn. I Tallinn var havet en aning som man måste anstränga sig för att få syn på.

Han gick fort, uppiggad av sin idé, men också för att han visste att han måste sätta den i verket innan han började ångra sig. För det skulle han säkert komma att göra. Så blev det varje gång han ville utmana henne. Och det här skulle hon se som en utmaning.

Liivaaja hette gatan. Han visste bara ungefär var han befann sig, men tyckte sig ha havsdoften i näsan. När han drev på stegen passerade han en låg byggnad med flera sönderslagna fönster.

Vid en garagedörr låg högar med trasiga motordelar. Skräpet fick honom att minnas något hon sagt. Tallinn känns så slitet, det gör mig trött, hade hon sagt.

Karina låtsades sova tills hon hörde Petter stänga ytterdörren.

Det första hon kommit att tänka på när hon vaknat var Katinkas mens, tanken hade följt med ur hennes förvirrade drömmar och det var något hon måste dölja för honom. Framför allt för honom! Därför hade hon rört sig och andats som om hon fort­ farande sov och han hade gått på det, inte viskat någon fråga så som han brukade göra när han trodde hon var vaken, utan bara smugit ut. Inte förrän han försvunnit ur lägenheten hade hon vågat tänka på det där.

Flickan hade ju bara precis fyllt tretton! Nästan på min födelse­ 9

dag, hade hon sagt när hon talat om det och det hade låtit som om hon skröt med det. Ingenting av det hon själv känt, skam, rädsla, hade funnits hos tjejen! Själv hade hon hunnit fylla s­ jutton in­nan det börjat. Så både tidpunkten och sättet att ta det på måste hon ha fått från Petter. Det stämde på något vis. Han var sådan, tänkte hon och det var därför hon inte kunde tala med honom om det.

Det hörde ihop med Katinkas namn också och det namnet hade han hittat på. Katinka! Som om han redan då vetat att hon skul­ le få tidig mens! Han hade försökt dölja det med att säga att han ville att flickans namn skulle påminna om hennes, Karina, Katin­ ka, och att det skulle börja på samma bokstav som efter­namnet.

Och det trodde han säkert själv på. Så omedveten var han! Han förstod inte vad som styrde honom! Katinka är ett öst-namn. Det väderstreck han kom ifrån. Det var därför han hamnat i ­Tallinn också. Men det var som om han inte begrep det. Hur präglad han var av allting österut. Och av sex.

Hon kom att tänka på hur ivrigt Katinka uppmanat henne att resa till Tallinn. Det är klart du ska åka, mamma, när han vill det.

Precis då hade hon förstått varför hon måste resa. För att tala om för honom att hon ville skiljas. Flickans ansikte, som hon ofta upplevde som spegelbilden av sitt eget, sa till henne att nu var det dags.

Gångvägen till terminalen slingrade genom en park. Där blev ­ etter stående när han kom på vad som måste ha varit själva start­ P punkten för det han nu gjorde. En enda gång hade de knullat se­ dan hon kommit, för tre dagar sedan. Det hade varit överväldi­ gande. Våldsamt, också från henne. Han hade inte känt igen det.

Det var som om det som alltid eggat honom, hennes oåtkomlig­ het, hade vänts emot honom och blivit till en öppen kamp, som han sedan velat upprepa kvällen därpå, men då hade hon inte velat. Och just då, när hon sa nej måste han ha bestämt sig för att göra det här.

Det handlade alltså om det vanliga när det gällde honom och henne: hans försök att nå fram! Att komma inpå! Inget ord 10

passade riktigt det han strävade efter, att vinna, att erövra, att ens komma i närheten, inget träffade rätt. I början, innan han legat med henne, hade han trott att det skulle räcka, bara ett enda samlag så skulle han nå henne. Men det hade blivit tvärtom, som om intimiteten fördjupat den där känslan och vidgat avståndet mellan dem. All sex mellan dem hade kommit att betyda det, oöverstigligt avstånd, och det hade inte minskat utan ökat hans begär, som blivit ett begär efter det främmande hos henne. Det var det han menat när han under samlagen viskat att han älskade henne, som om att älska var att känna sig främmande.

När han blivit erbjuden jobbet i Tallinn hade han tackat ja med samma mål för ögonen, att detta kanske skulle kunna över­ vinna avståndet till henne. Genom att ge sig av, vara borta, skulle det kanske kunna uppnås. Men det hade han inte insett förrän långt efter att han kommit hit. Då hade han en dag drabbats av samma insikt som nu, ögonblicklig, klart upplysande. Och nu stod han där igen och tänkte samma sak, men nu skulle undret ske genom en gemensam hemresa.

Terminalen var öppen, en färja skulle gå till Helsingfors om en halvtimme. Bilar var på väg genom spärrarna under skyltar som lyste Helsinki 7:50. Han tänkte att han hade tur, allt gick hans väg. Snart skulle området ligga övergivet, avspärrat. Han mindes hur han för inte länge sedan kommit hit och stått häpen inför hur dött det verkat. I rulltrappan upp hamnade han bakom två flickor, som talade finska med varandra. Så mycket hade han lärt sig sedan han kom hit, att kunna skilja estniska från finska. Den ena flickans väska vägde över på rulltrappans trappsteg, så han stödde den med handen. Flickan såg på honom och sa tack på svenska.

Det var kö till kassorna och medan han väntade stod han vid den glasade väggen och betraktade Estonia, som låg vid kaj längre bort. Det var den de skulle resa med om han fick ­biljetter.

Tydligen hade den nyligen kommit in. Han såg folk på väg från båten till väntande bussar, flaggprydda, förmodligen för att åka 11

på sightseeing. Båten var påfallande mycket större än Helsingfors­ färjan, dominerade utsikten. Karina hade kommit med den. Själv hade han bara flugit.

Nu vet jag i alla fall vad jag är ute efter, tänkte han medan han stirrade på Estonia. Det väldiga skrovet lyste vitt i grådiset, som om det lovade något.

Det gick lätt att byta biljetten till kvällens avgång, flickan i kassan kunde svenska. Han fick en tvåbäddshytt på fjärde däcks styrbordssida, hyttnummer 4315. Han frågade om båten skulle ligga kvar hela dan och flickan svarade att den skulle det, så man kunde gå ombord tidigare om man ville. Men då fick man hålla sig i allmänutrymmena, eftersom det inte var säkert att hytterna var städade. 500 hytter skulle städas. Flickan ville gärna prata märkte han och i plötslig upprymdhet berättade han att hans fru inte visste om att hon skulle följa med.

– Det blir en överraskning för henne, sa han.

Flickan såg frågande på honom, kanske förstod hon inte ordet »överraskning«.

– Jag hoppas hon blir glad, sa hon sedan.

Han tänkte på Dagö medan han gick mot banken. Först skulle han gå dit och arbeta undan en stund, låta henne sova ut innan han spräckte nyheten. Det var säkrast så. Men något skulle hända, det kände han på sig. Varför var han så beredd på en strid? Var det inte bara så att han önskade sig den? Jo. Han bestämde sig för att få undan allt som måste göras innan han reste hem, redan nu, på morgonen, han listade det för sig i huvudet. Det var inte så mycket, han fick en känsla av att han förberett en hemresa utan att veta om det. Inga stora ärenden låg i »rännan«. Han kunde utan vidare vara borta till måndag. Och han hade hur mycket semester som helst att ta ut.

Färjan gick sex, då skulle det vara mörkt innan de passerade Dagö. Kanske skulle man se ljus vid horisonten? Antagligen inte.

Han måste se efter på en karta, kanske fanns färjerouterna inrita­ de? Hade han inte sett en karta i terminalen, med Dagös kontur?

12

Den kände han väl, hade så ofta jämfört den med Gotlands. Det var farmodern som visat honom på den likheten. Till Dagö hade hon längtat ända sedan hon var barn och fått lära sig att det var därifrån svenskbyborna utvandrat till allt det förfärliga som väntat dem i Ukraina, på stäppen. Stäppen var det enda som varit bra. Den kunde hon längta efter, men inte efter »byn«. Några av dem som emigrerat till Gotland hade återvänt dit. Hon trodde just för längtan till stäppen. Lämna aldrig Gotland du, hade hon sagt till honom. Varför hade hon då inte velat besöka Dagö, om det varit paradiset? Det hade ju varit möjligt, på Brezjnev-tiden.

Men hon hade skyllt på sin ålder, över nittio. Det hade han inte trott på. Hon hade varit alert in i det sista, skulle utan vidare ha klarat en sådan resa.

En plötslig regnskur överraskade honom, blåste in bakifrån, från havet. Det vräkte ner och innan han hunnit söka skydd i en port var han för blöt för att kunna fortsätta till banken. Han måste hem och byta först. När det värsta passerat sprang han svärande längs fasaderna, förbannade att han gått ut i bara kava­ jen. Två kvarter hemifrån upphörde regnet och han tänkte att hans våta kläder kanske skulle göra den väntade konfrontationen lättare. Den hade funnits i luften ända sedan hon kommit och grälet i går hade inte räckt för att lätta på trycket. Han hade varit för undfallande. Det var därför han hade gått och bytt biljetten just i dag. Det insåg han nu. Han ville i själva verket det han försökt undvika i går: utmana henne.

Tanken lugnade honom. Det kändes som om han hade en plan. Resten av vägen hem tänkte han på den gången de åkt färja till Helsingfors.

Då hade de överraskats av samma störtregn som blåst in från havet. Det skulle han påminna henne om. Men inte för att blidka henne. Tvärtom, tänkte han. Tvärtom.

Hon satt fortfarande vid frukosten när han kom hem. Han gick raka vägen och ställde sig i köksdörren så hon skulle se honom, hur blöt han var.

13

– Vad har du gjort? sa hon. Jag trodde du var på banken för länge sedan?

– Jag måste byta först, innan jag går dit, sa han. Jag är alldeles genomblöt.

Han klev ur skorna och övervägde om han skulle gå fram och kyssa hennes nacke, som han plötsligt fått lust till, men hennes blick hejdade honom. Hon var sådär, långt borta från den upp­ sluppenhet han själv kände.

– Jag har en överraskning åt dig! ropade han bakåt när han gick till sovrummet.

Hon svarade inte, men han tyckte ändå han hörde att hon inte ville ha någon överraskning. På prov ropade han en fråga.

– Kommer du ihåg att det kom en sådan där regnskur när vi var i Helsingfors?

– Nej! – Det blåste in ett störtregn från havet? Vi sprang till hotellet?

– Jag minns inte, säger jag!

Det måste hon göra, tänkte han. Den språngmarschen var ingenting man glömde. Hennes avoghet gjorde honom bara ännu mer beslutsam. Det kändes som om hon bjöd in honom och han fick bråttom att byta om.

Medan han tog av och på mindes han för tusende gången när han först sett henne och den där känslan som han aldrig lyckats sätta rätt ord på dykt upp. Hon hade suttit med några andra från sjuksköterskeutbildningen och han var helt säker på att hon rökt, fastän hon sedan förnekat det. Hon hade också förnekat att hon sett honom vid det där tillfället, 1978 på hösten i kafeterian i studenternas kårhus på Holländargatan, som fortfarande funnits kvar då. Han hade kommit dit med några andra från Phålmans och det första han tänkt hade varit att hon verkat främmande bland de andra på ett sätt som han kände igen hos sig själv. Han upplevde en välkänd känsla när han såg henne, men det var inte något han kunde dela med henne, det gjorde henne tvärtom mer främmande för honom. Så hade hon sugit åt sig hans uppmärk­ samhet. Och det måste hon ha märkt! En gång minst hade hon 14

stirrat rakt på honom, det var han säker på, för just då hade han märkt att han hade stånd, trots att han inte haft en tanke på sex. Det måste ha kommit ur att hon verkat så främmande, i ett fördubblat främlingskap, först bland de andra, så inför honom.

Han hade varit tvungen att sätta sig, så häftigt hade ståndet varit.

Karina mindes mycket väl den där gången i Helsingfors. De hade sprungit till hotellet och sedan legat med varandra hela resten av den dagen och liksom inte fått nog. Det var det han velat påminna henne om med sin fråga. Det insåg hon, men säkert inte han! Tallinn är inte Helsingfors, tänkte hon och fick lust att säga det till honom. Var det tio år sedan? Ja, ganska precis, 1984. Katinka hade varit tre år och det hade varit första gången de gjort något på tu man hand efter hennes födelse. Palme hade ännu levt då, för hennes föräldrar som kommit från Tierp för att passa barnen hade sett honom i Kungsträdgården och inte pratat om annat när hon och Petter kommit hem. Hon mindes att när hon lyssnat på dem hade hon tänkt på vad de gjort på hotellet i Helsingfors och känt det som om hon lurat dem. Den känslan hade funnits med i hennes nej när han frågat. Men föräldrarna hade i alla fall fått se Palme, tänkte hon och det hade varit en stor sak, särskilt för mamman som alltid varit så socialdemokratisk.

Vad menade han med överraskning? Restaurangbesök kunde det inte vara. Det visste han att hon inte ville. Ingenting gjorde henne så otålig som att sitta och vänta på maten på en restaurang.

En utflykt? Plötsligt kom hon på det. Dagö. Ön som han alltid pratat om, som hans farmor aldrig besökt. Han tänkte ta henne med dit. Varför då? Där kunde han ju inte visa henne något, som han gjorde på Gotland. Han skulle vara lika mycket främling där som hon, på sätt och vis mer, eftersom hans förfäder rest därifrån. Dagö var en plats som de övergivit. Måste det inte göra den dubbelt främmande för honom? Borde hon för hans skull tacka nej till en sådan utflykt? Eller vore det kanske just det rätta tillfället att säga det hon kommit hit för att säga? Varför hade 15

hon förresten inte sagt det genast hon kommit? Som hon faktiskt hade tänkt?

Hon hann inte tänka färdigt så stod han i dörren och nu i kostym, den snobbigt insydda. Av någon anledning retade det henne. Det var som om han försökte något med henne. Hon ilsknade till.

Först hade han placerat båtbiljetterna i kostymfickan, med tan­ ken att ta fram dem när han förklarat sig. Men på väg till köket insåg han att varje förklaring, hur han än formulerade den, bara skulle verka krystad och framför allt ge henne ett övertag som helt förtog effekten av överraskningen. Bäst var att bara visa henne biljetterna och låta hennes reaktion styra det han skulle säga. Kanske är det fegt, tänkte han – det kändes fegt, som det han företog sig när det gällde henne ofta gjorde – men han tog ändå biljetterna ur fickan och lade dem framför henne på bordet.

– Här, sa han. Vi åker hem med Estonia i kväll.

Hon läste på biljetterna.

– Vad är det här? sa hon och såg upp på honom med ett ur­ sinne han inte riktigt väntat sig. Jag har en biljett till på lördag!

– Den har jag bytt ut.

– Men jag förstår inte. Menar du att du har tagit den ur väskan utan att säga någonting till mig?

– Ja. Han var tillbaka i uppsluppenheten han känt när han kommit hem. Det var som om hennes överdrivna vrede uppmuntrade det.

Han ville verkligen utmana henne.

– Du har visat ända sedan du kom hit att du inte vill vara här.

Det har jag rättat mig efter. Du får åka hem i kväll och jag följer med.

Hon märkte hans ton, det såg han och den gjorde henne ännu argare.

– Och varför ska du åka med? Jag kan åka ensam.

Det lät som om hon sa det mest för att vinna tid och för att han höll på att få ett övertag.

16

– Är vi inte ett par? sa han. Och jag kanske vill träffa ungarna.

– De kommer att bli ursinniga om vi dyker upp i morgon. Sär­ skilt Johan. Han har planerat saker för att jag är borta. Katinka också.

– Vi får förvarna dem.

Hon reste sig, markerade pausen som uppstod genom att vän­ da sig bort. Han väntade, nästan lustfyllt. Nu skulle hon strax gå till attack, från ett helt annat håll.

– Du misstar dig fullständigt, sa hon fortfarande med ryggen åt. Jag har ingenting emot att vara här. Jag går gärna omkring ensam i Tallinn.

– Det vet jag.

– Varför går du då och byter ut biljetten? Tål du inte att jag vill vara ensam?

– Det tål jag i högsta grad. Det är därför jag vill att du ska komma.

– För att jag ska gå omkring ensam?

– Ja. Nu vände hon sig, som om hon kommit på honom.

– Ändå går du och byter ut biljetten. Inser du inte att det är någonting som inte stämmer?

– Nej. Eftersom du ifrågasatte att jag över huvud taget bett dig komma.

Han grep tag i hennes handled och höll henne fast, det ilade i honom när han gjorde det, han kunde inte minnas att han hållit henne på det sättet förut, men nu måste han.

– Vad gör du? sa hon och försökte dra åt sig armen, men han höll den bara hårdare, han måste.

– Släpp!

Men han släppte inte. Nu var uppsluppenheten där igen och det märkte hon. Det fick henne att leta efter något att säga, något som skulle förstöra den där känslan för honom, det såg han och gjorde en kyssmarkering med munnen för att ytterligare reta henne.

– Vet du vad Evalisa tror? sa hon och höll armen alldeles stilla.

17

Evalisa var den andra sköterskan på hennes jobb, en person som hon visste att han inte tålde.

– Hon tror att du är här för att du är på väg bort. »Fattar du inte det?« säger hon till mig.

Det han ville säga om Evalisa fick honom att släppa. Det ena invektivet efter det andra tryckte på medan han letade i hennes ansikte, men det enda han såg var att hon ville att hennes ord skulle bita honom ordentligt. Han fick gärna tro att det var vad hon misstänkte också. Att han var i Tallinn för att han planerade att överge henne. Tanken lugnade honom och han visste plötsligt precis vad han skulle säga.

– Vet du vad du ska hälsa Evalisa från mig? sa han. Att jag befinner mig här därför att här känner jag mig varje dag som en hjälte. Eftersom jag arbetar med att slussa in pengar i den estnis­ ka ekonomin, så att de kan bygga upp landet efter befrielsen. Det är den stora anledningen och ingenting annat. Jag känner mig faktiskt som en hjälte varenda dag när jag går till jobbet.

Nu fick han sagt det! Det var inte varje dag som han kände sig som en hjälte, det stämde inte. Men ofta nog. Han hade velat säga det till henne, men inte vetat hur. Nu visste hon det. Och det kunde han tacka Evalisa för. Han såg den där kvinnan framför sig, med det missnöjda draget kring munnen som han genast hakat upp sig på. Hon ser bitter ut, hade han en gång sagt till Karina, som då genast förbjudit honom att säga sådana saker om hennes arbetskamrater, och Evalisa hade på det viset blivit en gestalt som trängt sig in mellan dem och funnits kvar som en skugga också när ingen av dem tänkte på henne. Om detta blev han nu medveten och tänkte att han borde säga något uppskattande om henne, för att på det viset bli av med hennes skugga, ge henne en eloge för att han fått säga det där, men han kom inte på något.

– Det kanske kan intressera henne att höra, var det enda.

Karina sa ingenting och ju längre hon teg, desto mer generad kände han sig.

– Du får ursäkta, sa han. Jag vet att jag inte är någon hjälte, men det är lite grann känslan här. Jättestora förväntningar som 18

folk tror att jag kan uppfylla. Om du stannade längre skulle du förstå vad jag menar.

– Men du vill ju inte det. Du vill att jag ska åka hem i kväll.

– Vi ska åka hem tillsammans.

Nu tyckte han att han förstod varför. För att bli av med Evalisas skugga och andra skuggor. Men det kunde han inte säga, det var för otydligt. Just en hemresa tillsammans skulle göra det möjligt.

– Vet du vad det känns som? sa hon. Det känns som att du vill tvinga mig till någonting som du själv inte vet vad det är.

– Inte tvinga dig, sa han.

– Det känns så. Och det är på något vis typiskt för dig. Att du aldrig riktigt vet varför du gör saker och ting. Men får mig att rätta mig efter det. Och jag vet inte om jag vill fortsätta att ha det på det viset. Det börjar kännas outhärdligt. Du vet inte varför du är här, men tvingar mig att komma hit. Du vet inte varför du vill åka hem, men tvingar mig att följa med.

– Jag har just förklarat för dig varför jag är här. Och varför jag vill att vi ska åka hem.

– Men de förklaringarna stämmer inte.

– Jaså?

Han låtsades vänta på svar, fastän han visste att hon inte skulle svara. Det kändes som om han hade fått henne dit han ville, till en punkt där hon hade övertaget och kunde bestämma.

Det gjorde hon också.

– Vet du vad jag vill? sa hon. Jag vill vara ensam och tänka över saker och ting.

– Javisst, sa han. Jag går till banken. Du har hela dagen för dig själv. Vi kan ju bestämma att vi ses vid båten klockan fem. Den går sex.

– Men då kanske jag har bestämt mig för att inte åka.

– Då stannar vi kvar.

19

20

Två N ä r Karina gick ut en timme senare hade molntäcket tätnat, men det regnade inte. Petter hade frågat om hon inte ville gå med till banken så han fick presentera henne för sina medarbetare, men det hade hon bestämt tackat nej till. Jag skulle inte känna mig bekväm med det, hade hon sagt. Jag vill inte bli uppvisad.

Och aldrig hade det väl hänt att hon tagit med honom till vård­ centralen i Kärrtorp och visat upp honom, ens med den där inskurna kostymen på sig. Han hade svarat att det inte alls var fråga om att visa upp och att det nog fanns en skillnad på Estland och Sverige när det gällde sådana formaliteter. Han hade blivit presenterad för flera av sina medarbetares partners och eftersom han berättat på kontoret att hon var i Tallinn på besök skulle de kanske se det som egendomligt om hon inte kom dit. Vissa, särskilt bland kvinnorna, kunde rentav känna sig förolämpade.

Men hon hade inte gett med sig och såg honom försvinna mot banken med ett paraply över huvudet, som det anstår en riktig »banker«, hade hon tänkt. Han hade dragit sin resväska också och hon hade frågat varför han tog med den till kontoret, »ifall han skulle bli tvungen att störta i väg«, hade han svarat, men ingen­ ting om varför det skulle kunna bli så. Han hade sett överlastad ut, med paraplyet i ena handen och väskan i den andra, nästan komisk. Min hjälte, hade hon sagt högt för sig själv, ironiskt, men medveten om att det nog kunde stämma, att han kunde ses så av esterna. Hon mindes sådant hon sett under sina promenader i staden som tycktes bekräfta det, plötsligt uppdykande lyxbilar, en kvinna som stigen ur ett modemagasin, på en nedskräpad trottoar. Just det kopplade hon nu till det han sagt.

Själv gick hon nu lika raskt åt andra hållet, mot Gamla stan som låg strax intill, arg på sig själv för att hon inte förmått säga 21

det hon måste, att hon ville skiljas, och på honom av samma skäl. Han borde ha förstått det ändå och frågat henne om hon kommit för att tala om att hon ville skiljas! När han sagt det där om hjälte, som på något vis verkat räcka för honom, han behövde ingenting annat, hade han erbjudit henne ett perfekt tillfälle att säga det, men hon hade inte gripit det. Varför? Hade hon gått på ett härskartekniskt grepp från hans sida, som han i sin hjälteroll använde sig av: genom att blotta sig själv, rentav göra sig lite löjlig, visade han henne hennes egen obeslutsamhet och feghet?

Tanken gav stegen extra energi. Hon var redan inne i de smala gränderna som Petter påstod såg ut som i Visby. Det hade hon opponerat sig emot. Husen här var pampigare. Men han hade vidhållit, på sitt alldeles egna sätt, som hon försökt beskriva för det där estniska paret som hon träffat på Estonia på hitresan. Även om han hade fel och det var alldeles uppenbart att han hade fel, så ansåg han sig ändå ha rätt i någon sorts högre me­ ning. Gränderna i Gamla stan i Tallinn såg ut som Visby, trots att husen var pampigare. Det var hans sätt att alltid ha rätt, som kunde göra henne galen.

Hon hade sagt alldeles för mycket om Petter till det där paret.

Men de hade verkat så intresserade och förtroendeingivande. Det hade varit fullsatt i restaurangen när hon kommit dit och de hade erbjudit henne plats vid sitt bord och hon hade pratat, antagligen för att hon druckit en gin och tonic och känt sig friare av det.

De var pensionärer hade hon fått veta och hade en lägenhet i Tallinn som de skaffat efter befrielsen och där de bodde delar av året. Hon hade förstått att de hade gott om pengar och det hade också gjort det lättare för henne att prata, det insåg hon nu när hon tänkte på situationen.

Kvinnan, som hette Leida, hade berättat att de båda kommit över havet till Sverige som barn, flytt med sina föräldrar i små båtar, han via Finland och hon till Gotland. Därför betydde ­varje båtresa över Östersjön ett återerövrande. Därför reser vi ofta, hade kvinnan sagt, men inte om det var Estland eller Sverige eller själva havet de återerövrade. Kanske var det alltsammans? Det 22

hade låtit äventyrligt på något vis och manat på henne att säga saker om Petter som hon bara tänkt för sig själv och då aldrig ens fullt ut. Som det där hon sagt om hans farmor, att han lånade ut pengar i Estland för att betala en skuld till henne, men att han inte var medveten om det. Han var full med sådana skuldkänslor.

Var hade hon fått det ifrån?! Hon skämdes nästan när hon tänkte på det, men det estniska paret hade sett ut som om de förstått vad hon menat och frågat mer om Petter, vilken bank han arbetade på, vilka estniska företag han lånade ut till. Mannen hade till och med föreslagit att hon skulle ta med sig Petter och komma och besöka dem i deras våning i Tallinn, eftersom det hon sagt intresserade honom. Han hade skrivit deras namn och adress på en tidtabell som legat på bordet och den hade hon stoppat i väs­ kan, men sedan hade hon inte velat säga något om det där mötet till Petter just för att hon varit så frispråkig och kritiserat honom inför främmande människor. När hon hört att han tagit biljetten ur väskan hade hon varit rädd att han också sett tidtabellen och kanske skulle fråga henne om den där adressen.

Hon blev stående och letade i väskan, mindes att mannen sagt att deras lägenhet låg i just Gamla stan, där hon nu befann sig.

Innan hon hittade tidtabellen hann hon bli förargad på Petter och tänka att han hade lagt beslag på den samtidigt med biljet­ ten, men den hade glidit in i sidofacket där fodret var trasigt. »Hans och Leida Tööniste«, läste hon, »Apteegi 6«. Det skulle ligga bakom Rådhustorget hade han sagt och där stod hon nu.

Raekoja Plats. Skylten kändes som en uppmaning. Hon måste gå dit. På måfå styrde hon rakt över torget från det hon förstod var Rådhuset, hittade först en gata som hette Mundi och sedan Apteegi. Utanför nummer 6 blev hon stående och tänkte på nytt att paret Tööniste måste ha mycket pengar. Huset såg ut så. Det fick henne att tveka, men också att vilja fortsätta samtalet från båten och kanske reparera det hon sagt för mycket.

Förvånansvärt nog gick den tunga dörren upp bara hon tryckte på handtaget. Namnet, Tööniste, stod på fjärde våningen och hon valde bort hissen och gick långsamt uppför trapporna för att vänja 23

sig vid sitt beslut. Men riktigt vad hon skulle säga hade hon inte klart för sig när hon ringde på. Under mässingsskylten på dörren satt ett kort tejpat, som hon inte hann läsa innan den gick upp.

Den som öppnade var en kille i tjugoårsåldern och hennes första tanke när hon såg honom var att den skulle Katinka ha blivit kär i. Tanken irriterade henne och säkert berodde det på det hon grubblat över på morgonen, flickans mens. Det var inget särskilt med den här ynglingen, han var lång och blek och såg kanske bräcklig ut i kroppen. Han hade påfallande ljusa ögon som verkligen stirrade på henne, som om hennes närvaro chocke­rade honom. Hon kände sig tvungen att säga något.

– Jag söker herr och fru Tööniste, sa hon.

Pojken lyste upp. Det kom verkligen ett sken i hans ljusa ögon.

– Jag förstår svenska språket, sa han. Min älskade Aina talar svenska. Jag också lite. Var så god och stig in.

– Tack.

– Jag tror jag vet vem du är. Hon som min faster och farbror träffade på Estonia. De har talat om dig. Du var mycket vacker.

Du skulle komma hit med din man.

– Han kan tyvärr inte komma.

Redan ångrade hon att hon gått hit.

– Min faster har ännu inte stigit upp ur sängen, sa han och lade orden tillrätta när han talade. Min farbror är ute på lång promenad. Varje morgon går han lång promenad.

– Men då ska jag genast gå. Jag vill inte störa.

– Du får inte gå.

Han tog tag i hennes arm, nästan som Petter gjort, hon kände samma impuls att rycka den åt sig.

– De skulle bli mycket sorgsna. Är sorgsna rätt ord?

– Kanske ledsna?

– Ja. Ledsna.

Han såg hänfört på henne medan hon försiktigt drog åt sig armen.

– Ledsna.

Han smakade på ordet.

24

– Du lär mig svenska bättre än faster Leida. Hon vill bara tala estniska. Kom. Vi går och vaknar henne.

– Väcker.

Han hejdade sig i steget och vände sig mot henne.

– Väcker? Bra. Jag pratar. Du säger rätt.

– Rättar.

– Rättar. Rättar. Rättar.

Han gick före henne in i lägenheten medan han upprepade ordet.

– Hon vill att jag väcker henne så hon har kläder när farbror Hans kommer från promenaden.

– Är påklädd.

– Påklädd. Påklädd.

Han lät förtjust när han i en rörelse knackade på och öppnade en dörr och ropade in i halvdunklet.

– Påklädd! ropade han.

Innan Karina tog ett steg åt sidan hann hon se en skymt av en enorm dubbelsäng och kvinnan som lyft huvudet och frågade något på estniska. Hon hann också uppfatta pojkens namn, Peep.

– Den vackra flickan från båten är här, sa Peep. Hon lär mig svenska.

– Åh, Gud. Gå därifrån. Jag kommer strax.

Han stängde och såg glädjestrålande på henne.

– Vi dricker kaffe, sa han. Jag pratar och du rättar.

Medan hon följde efter honom till köket försökte hon bestäm­ ma sig för hur hon skulle förhålla sig. Det kändes som om hon höll på att dras in i något alltför lättfärdigt och kanske äventyrligt, när hon i stället borde koncentrera sig på det hon skulle säga till Petter när de sågs igen, om det nu skulle bli vid båten eller tidigare. Hon ville skiljas, det var det uppdrag hon gett sig själv, så kändes det. Och det var inte bara för sin egen skull, utan också för hans. Hon tänkte på hans försvinnande gestalt under para­ plyet. Den krävde något av henne, som hon nu höll på att slarva bort. Vad var det? Att något måste bli tydligt? Hon måste försöka komma åt det, trots den här pojken. Eller kanske med hans hjälp?

25