Issuu on Google+

en bok om medarbetarskap

Verbum


en bok om medarbetarskap Fredrik Hedlund & Gunilla LindĂŠn (red.)

Verbum En bok om medarbetarskap

3


Innehåll Förord 7 Det är möjligt med en annan berättelse

11

Fredrik Hedlund

Vad är en församling?

23

Bertil Johansson

Så sakteliga rör vi oss framåt i det nya

33

Ann-Katrin Tideström samtalar med Linda Hedlund och Lars Nyström

Att påverka och låta sig påverkas – om ledarskap i församlingen 43 Åsa Nyström

Jag har aldrig kommit längre än dit människor velat följa mig 55 Ann-Katrin Tideström samtalar med Ulla-Lena Bäckman

Tro gör vi bäst tillsammans

65

Hannah Kroksson

Troende men alltid tvivlande

75

Ann-Katrin Tideström samtalar med Gustav Rålenius

Att växa i sin tro

85

Sara Jacobsson Grip

Att lyssna och samtala – vem är jag i samtalet? Själavård 95 Cecilia Wadstein

Vidare läsning Medverkande

107

111

En bok om medarbetarskap

5


Förord

”Du har kallat oss att vara dina medarbetare, välsignad är du.” Så lyder orden i en av nattvardsbönerna. Så lyder orden i en av nattvardsbönerna. Men vad betyder det att vara medarbetare? Vem är medarbetare? Kanske kan några ord från ett grannland hjälpa oss att fundera vidare. – Ni behöver gå från ord till handling. Agera och förändra. Den uppmaningen kommer från Kirkens SOS i Norge. Ideellt forums styrgrupp är på studiebesök i Oslo och får med sig en tydlig utmaning: – Ni har formulerat församlingssyn och kyrkosyn bättre än vad vi har gjort, men vi agerar, vi lever den. Jag tror ni behöver förändra ert medarbetarskap i praktiken. Vi vill med den här boken bidra till en bredare syn på medarbetarskap. Medarbetare. Det är dem vi arbetar tillsammans En bok om medarbetarskap

7


med, oavsett om vi är körsångare, konfirmandledare, förtroende-valda, anställda, kyrkvärdar, aktiva i besökstjänsten eller internationella gruppen eller om vi medverkar i församlingens gudstjänstgrupp. Det här är en bok för dig som har ett uppdrag, som ideell, förtroendevald eller anställd i församlingen. Här finns texter som bidrar till en fortsatt reflektion och fortsatta samtal kring begrepp som medarbetarskap, församling, ledarskap och tro som ger dig konkreta redskap i mötet med människor som visar på möjligheter för dig att växa i din tro och utveckla ditt andliga liv, enskilt och tillsammans med andra där du får möta några andra medarbetare som delar med sig av sina tankar om delaktighet, tro och ledarskap Boken kan användas som en utgångspunkt för det gemensamma samtalet i medarbetargruppen, både bland ideella och anställda medarbetare som ett underlag för de kyrkoråd och kyrkonämnder som funderar över och samtalar om medarbetarskap som ett verktyg för att öka delaktighet i samtalet om uppdraget att vara församling tillsammans i arbetet med församlingsinstruktionen i församlingens ledarutbildning för enskild reflektion och eftertanke Det är vår förhoppning att du i den här boken ska hitta något som kan inspirera dig i ditt uppdrag. Vi hoppas att texterna 8


kan bidra till ett medarbetarskap som förändras inte bara i teorin utan också i praktiken, ett medarbetarskap där vi ser varandra som viktiga och värdefulla beståndsdelar i församlingens arbete. ”Herre, du har anförtrott oss en uppgift i din kyrka. Lär oss bruka det vi fått så vi växer till i styrka.” (Ps 821 i Psalmer i 90-talet) Fredrik Hedlund samordnare Ideellt forum

En bok om medarbetarskap

Gunilla Lindén projektledare Verbum förlag

9


10


Det är möjligt med en annan berättelse Fr edrik Hedlund

– Hur många medarbetare är ni i församlingen? Jag ställer frågan till de anställda medarbetare som jag möter i en helt vanlig församling i Svenska kyrkan. Medarbetarna vänder sig om mot varandra, börjar räkna, nämner de frånvarande och efter en stund tar kyrkoherden till orda och ger svaret. – Vi är 21, fördelade på 17 tjänster. Och det blir en snabb uppräkning av olika funktioner. – Okej, säger jag och gör en notering på blädderblocket. – 21 alltså. Det är ni anställda medarbetare. Men ni är väl fler? Hur många förtroendevalda finns i församlingen? På blädderblocket adderas den siffran och jag ställer nästa fråga: – Hur många ideella medarbetare finns i församlingen då?

En bok om medarbetarskap

11


De två första frågorna har snabbt fått sitt svar och det råder ingen osäkerhet. Svaren finns det handlar bara om att tänka till, men nu blir det svårare. De ideella, hur många är de? Det blir först tyst, osäkerhet råder omkring begreppet ideella. Men ganska snart börjar räkningen, vi hittar ideella krafter lite här och där, de unga ledarna, i väntjänsten, kyrkvärdarna, kyrkkaffegruppen, internationella gruppen med flera. – Har ni några körer? frågar jag. – Ja, visst. Flera, får jag till svar – och vi räknar vidare. Vi summerar ihop och upptäcker att antalet kända ideella medarbetare är anställda multiplicerat med tio, cirka två hundra. – Då är ni alltså totalt 240 medarbetare i församlingen, säger jag och frågar: – Hur kommer det sig att ni inte vet om det? Berättelsen är sann, den har mött mig i utbildningsdagar med arbetslag efter arbetslag. En bra bit över hundra arbetslag de senaste åren. Den här korta berättelsen sätter fingret på några perspektiv som jag vill diskutera i denna artikel. Berättelsen säger något om medarbetarskap och rollen som anställd medarbetare i Svenska kyrkan. Vilka som räknas, och vilka som glöms. Det i sin tur leder till frågan om vilken typ av organisation Svenska kyrkan är, och slutsatserna blir att vi behöver utveckla vår syn på medarbetarskap och att förändringsarbete är nödvändigt. Då finns det möjlighet till en annan berättelse – en rikare och mer sann.

12


Medarbetarskap och identitet

Alla medarbetare behöver äga en tydlig identitet. Känna sammanhang och tillhörighet. Det är en viktig utmaning att skapa en stolthet över sammanhanget som man är en del av. Det behöver finnas tydlighet och samsyn kring den stora bilden, ändamålet. För alla medarbetare behöver helheten vara minst lika viktig som enskildheten. I detta brister många delar av Svenska kyrkan. I möten med arbetslag är ofta verkligheten mer präglad av enskildheter än helhet, bilden av öar och stuprör där den ene inte vet så mycket om vad den andre gör är levande. Den gemensamma identiteten blir då väldigt fattig, till och med okänd. Fragmentiseringen är ett stort hinder för att utveckla medarbetarskapet i Svenska kyrkan. Det är också viktigt att förstå att i rollen som medarbetare är alla, ur vissa perspektiv, ledare och förebilder. Ambassadör kanske är ett lika bra ord. Genom ett förtroende har man fått en plats och kan bidra på olika sätt. I sin roll ingår man i ett ”representantskap” i relation till församlingens alla människor. Man representerar ett sammanhang, Svenska kyrkan lokalt, och då måste det betraktas som viktigt att känna stolthet och samhörighet i detta sammanhang. Paradigmskifte

Vi behöver arbeta för ett paradigmskifte när det gäller medarbetarskap inom Svenska kyrkan. Det behövs en ny förståelse för medarbetarskapets djup och bredd. Svenska kyrkan är ett idéburet sammanhang. Det är kyrkans folk som utgör helheten och kraften i medarbetarskapet. Några har förmånen att vara anställda, andra förtroendet att sitta i kyrkorådet, men det grundläggande medarbetarEn bok om medarbetarskap

13


skapet – kallelsen om man så vill – delas med alla döpta, alla som vill vara med och gestalta Svenska kyrkan. Berättelsen om besöket i arbetslaget ovan synliggör med all önskvärd tydlighet att självbilden inte är sådan. Svenska kyrkan – och medarbetarskapet – definieras i allt för hög grad av dem som finns på lönelistan. Det är inte en rimlig berättelse för vår kyrka. Medlemsengagemang och delaktighet bör vara normalitet, en förutsättning i församlingslivet. Det är precis här vi står inför ett paradigmskifte. Gå in på vilken församlings hemsida som helst och fundera på det ”vi” som mer eller mindre tydligt presenteras. Du kommer att hitta undantag som tydligt talar om ett ”helhetens vi”, men majoriteten verifierar berättelsen ovan. Titta in i närmaste församlingshem. Kika in med inställningen att du skulle vilja bidra i din egen församling. Sök dörrar in till engagemang och delaktighet, helt enkelt signaler på att du är efterfrågad. Jag är rädd att du blir besviken i många fall. Definiera och synliggöra

Att vi inte kan definiera ett ideellt medarbetarskap är ett större problem än vad vi tror och tänker. Det är symtom på en oreflekterad församlingssyn och ett medarbetarskapsbegrepp som hör en annan samhällssfär till. I näringslivet eller myndighetsvärlden är det givet att de anställda utgör navet, och kund- eller medborgarrelationen är given. Men den logiken fungerar dåligt i en organisation som talar om ”kroppen och lemmarna”. Som i dopet påminner om att man döps in i nåd, kraft och uppgift. Så länge vi inte synliggör och definierar de goda krafterna som viktiga och omistliga så kommer makten och självförstå14


elsen utgå från de anställdas perspektiv. De anställdas medarbetarskap behöver alltid vara relaterat till annat medarbetarskap i församlingen. Jag hör Svenska kyrkans unga med jämna mellanrum ställa den viktiga frågan: ”Är du anställd på de frivilligas villkor eller är vi frivilliga på de anställdas villkor?” Svaret är inte enkelt eller givet men reflektionen omkring frågan är viktig om man vill fördjupa förståelsen av att vara medarbetare i Svenska kyrkan. Det handlar inte om hierarki och position, särskillnad och funktion. I grunden handlar det om identitet och grundläggande förståelse av vad det innebär att vara kyrka. Potential och identitet

Det är hög tid att på allvar se potentialen som Svenska kyrkan har i att det finns ett så stort och djupt engagemang från bredden av medarbetarna – de ideella, förtroendevalda och anställda. För att göra det behöver vi stärka den gemensamma identiteten, tillsammans definiera och samtala om att vara kyrka just här. Vad betyder det att vi vid varje mässa påminns av orden ”Så är vi, fastän många, en enda kropp. Ty alla har vi del av ett och samma bröd” eller att det i kyrkoordningen fastslås i avdelningen om kyrkliga befattningar: ”Kallelsen att föra ut evangelium är given åt hela Guds folk. Alla i kyrkan är lemmar i en och samma kropp. Dopet är den grundläggande vigningen till tjänst i kyrkan och ger delaktighet i kyrkans gemensamma uppdrag.” Ju fler som involveras i fördjupande processer och samtal, desto rikare, trovärdigare och kraftfullare blir församlingen. En bok om medarbetarskap

15


Det kan vara inspirerande att lära från någon annan organisation. Friskis och Svettis är intressanta: en ideell organisation som växer så att det knakar, med mängder av medarbetare, de flesta ideella, och som tydligt och synligt lyfter fram värdet i att skapa identitet och samsyn bland dem som bidrar på olika sätt. För att våra funkisar ska känna sig delaktiga i uppdraget processar vi ständigt vår varumärkesplattform, vår ursprungsidé och våra grundläggande värderingar. Och vidare: Friskis & Svettis styrka är att vi alla är funkisar. Därför är det så viktigt att alla blir bekräftade. Det spelar ingen roll om jag är ledare, värd, styrelseledamot eller anställd medarbetare. Det är vår samlade kompetens och lust till uppgiften som resulterar i det där sköna leendet vi vill förknippa med träning. Alltså ska vi satsa stort på vårt personliga växande och arbeta ambitiöst med vår utveckling som funkisar. Vad skulle hända om den lokala församlingen hade liknande formuleringar och processarbete? Jag tror det är direkt avgörande för utveckling i riktning mot ett utvecklat medarbetarskap. En utmaning för Svenska kyrkan är att ordentligt fundera över på vilket sätt identitet skapas bland kyrkans medarbetare. En identitet skapas inte uppifrån, den skriver man inte ner en gång för alla. Identiteten, grundläggande värderingar, 16


lever man och att skapa delaktighet i dessa processer bland medarbetare kan inte ta för mycket tid och kan knappast betraktas som onödigt. Friskis & Svettis skriver att man processar dem ständigt. Det är uppenbart en framgångsfaktor. Min erfarenhet i mötet med många arbetslag är att även i den begränsade medarbetarskaran finns ovana att formulera den gemensamma identiteten. Det är illavarslande. Men det är också viktigt att notera att jag inte i något möte eller arbetslag mött motstånd i att gå i denna riktning. Många längtar efter dessa samtal, ser behov av samsyn och vill ha en mer enhetlig identitet. Men det blir inte av. Hur kommer det sig? Vem tar bollen?

Vem tar bollen? Det är en viktig fråga. Vem eller vilka i ert sammanhang är ansvariga för att se till att samtalet om församlingens värdegrund, mål och identitet är pågående bland medarbetarna? Hur förs det bland ideella, förtroendevalda och anställda? Hur kan vi inspireras av till exempel Friskis och Svettis? När den gemensamma identiteten är synlig och tydlig – inkorporerad – faller mycket på plats. Då hamnar det som görs eller ska göras, i perspektiv av det gemensamma – ändamålet. Däremot, när inte grunden är lagd, när utveckling av medarbetarskap startar i funktion – i den enskilda rollen – i det som särskiljer och vad som ska göras, uppstår rädsla och maktkamp, oro och osäkerhet. I de församlingar som jag mött under de senaste åren ser jag precis detta. Många är ovana att reflektera omkring det gemensamma, men man är trygg i sin roll, sin enskildhet. Däremot har man svårt att beskriva det gemensamma. En bok om medarbetarskap

17


I samtal om att utveckla det ideella medarbetarskapet går tankarna till att hjälpa till, göra det som inte hinns med. Utvecklingstanken hindras av rädsla för att förlora jobb och funderingar på uthållighet och kvalitet. Det är viktiga frågor men jag tror det är avgörande att börja i rätt ände. Vad kyrkan är, vem som är kyrkan? Definiera sammanhanget och se helheten. Helt enkelt bottna i kyrkans uppdrag, vilket medarbetarskapet är medlet för att förverkliga. Vi förstår vad vi säger

Som vi pratar och benämner, så tenderar vi att förstå. Det är en viktig sanning och kan vara värt en reflektion. Är det skillnad på att vara löntagare och medarbetare, att vara arbetsgivare eller uppdragsgivare? För en organisation som Svenska kyrkan har det förmodligen stor betydelse. För vår självförståelse och för det som bygger vår gemensamma kultur. En präst skrev för en tid sedan att de ”slagit publikrekord vid söndagens gudstjänst”. Ordvalet säger – omedvetet eller medvetet – mycket om roller och funktion. Det säger mycket om församlingssyn. Många församlingars externa kommunikation säger också mycket. Jag har redan nämnt hemsidor. Jämför gärna Röda korsets och Svenska kyrkans hemsida och fundera på vem som ger signaler om att det finns plats för människors engagemang, att organisationen är medlemsburen, att vi är efterfrågade och önskade i ett viktigt medarbetarskap. Det som inte sägs uttrycker också något. Förändring

Att gå mot ett utvecklat medarbetarskap är ett nödvändigt och konkret förändringsarbete. För Svenska kyrkan handlar 18


det om en teologisk övertygelse som innebär kulturförändring och som behöver leda till praktiska konsekvenser. I förändringsarbete är det viktigt att fatta beslut och att ha en strategi, men än viktigare är det att skapa ny praxis och försvåra för den rådande kulturen. Stockholms stifts främjandedokument omkring idealitet och delaktighet uttrycker det så här: “Det handlar om en omorientering där kyrkans avlönade medarbetare går från utförare av verksamhet till möjliggörare av delaktighet och engagemang – ett ideellt medarbetarskap.” Min upplevelse är att de flesta vill gå i denna riktning, mot ett rikare och mer mångfacetterat medarbetarskap. Men då behöver vi förstå att förändringsarbete också innebär maktförskjutning. Det är av avgörande betydelse att bestämma sig för vilken utveckling vi vill främja och vilken som har haft sin tid. De som länge definierat och haft inflytande behöver förmodligen dela med sig av detta. Förändringsarbete utan hänsyn till maktperspektiv är som torrsim. Låg verkningsgrad och inget flyt. Ingen förändring kommer att ske om allt ska förbli intakt. Jag tror att Svenska kyrkan behöver mobilisera förändringskraft som går i önskad riktning. Jag anar att Svenska kyrkan behöver ställa sig den något obekväma frågan om det finns ett ledarskap som är berett att anta utmaningen att utifrån den församlingssyn som så tydligt bär vårt sammanhang också agera i den riktningen. Vi behöver kraftsamla för att fler församlingar ska prioritera fortbildningsinsatser för de anställda medarbetarna i att bli möjliggörare för engagemang och delaktighet. Jag tror de behöver rustas i att vara trygga i kyrkans uppdrag och församlingens liv – att se sin roll utifrån helheten. Många En bok om medarbetarskap

19


behöver få stöd i att vara handledare för ideella medarbetare som längtar efter att komma i funktion men idag kanske inte ens känner sig efterfrågade. Tänk om fler skulle stava på en ny berättelse om sitt eget sammanhang. En berättelse om stolthet över sin del av sammanhanget, om alla förtroendevalda, ideella och anställda medarbetare som bidrar till kyrkans roll i samhällskroppen. En mångfaldig berättelse om att människor är sedda, bekräftade och tagna i anspråk. Under mina år som samordnare för Ideellt forum har en mening alltid följt med mig: ”Det ska vara lätt för den som vill”. Det vill säga, det ska vara lätt att finna sin uppgift för den som vill göra en ideell insats i Svenska kyrkan. Det är ett viktigt perspektiv – det handlar inte om alla utan om dem som vill. Det handlar inte heller i första hand om att kyrkan behöver frivilliga utan om att man trivs där man behövs. Det handlar om att förlösa den längtande kraften. Det är fler än vi tror som vill vara engagerade och delaktiga. En annan berättelse

Tänk om berättelsen om Svenska kyrkan skulle börja i rikedomen om allt kyrkans folk, alla de som vill tillhöra. De flera miljoner medlemmar som vill. Tänk om vi stolt och tydligt fortsätter berättelsen med att berätta om alla 250 000 människor som av fri vilja, utan betalning och i organiserad form vill bidra till kyrkans synliga kropp. I all viktig verksamhet som pågår dygnet runt, landet runt – hela tiden. De ideella medarbetarna. Tänk om vi skulle berätta om alla de 50 000 som är beredda att ta ansvar för styrning och riktning, som ger av sin tid och kunskap. De förtroendevalda medarbetarna. 20


Tänk om vi slutligen berättar om alla dem med förmånen att vara anställda i Svenska kyrkan, som med sin expertkunskap möjliggör allas engagemang och bidrar med ledningen och långsiktighet. De anställda medarbetarna. Den är rik, den där berättelsen om Svenska kyrkan. Det är dags att vi börjar berätta den.

En bok om medarbetarskap

21


22


32


Så sakteliga rör vi oss framåt i det nya Ann - Kat rin Tideströ m s am tal ar m e d Lin da Hedlund och L ars N ys trö m

”Det behöver inte bli perfekt.” Det är så lätt att säga så i kyrkan. Men sedan gör vi ändå allt för att bli perfekta. Vi kämpar krampaktigt för det. Vi pratar om Guds kärlek och om att vi alla är lika mycket värda. Men känslan av misslyckande kommer ändå så lätt. Vår rädsla, vad grundar den sig i? Ett tillåtande klimat tror man inte på förrän man känner det i kroppen. Och det är väl det vi börjar kunna känna här i Kåge när vi inte längre är så fastlåsta i plikten. Det är lusten som driver oss nu och när fler kommer med i frivilligarbetet får vi nya infallsvinklar och fastnar inte lika lätt i gamla hjulspår. Så sakteliga rör vi oss framåt i det nya. – Man ordnar program och suckar ”Varför kommer inte byborna?” Man blir besviken och ledsen. För man har ju ansträngt sig. Fast man ibland ärligt talat hoppas att ingen ska komma, för man vet – det här blir inte bra. Är du med om det stela och formella för ofta, till exempel En bok om medarbetarskap

33


när du är konfirmand, kan du bli vaccinerad för kyrkobesök för all framtid. Varför ska jag sitta här om jag inte blir berörd? Om det aldrig blir en dialog? Om språket inte talar till mig? Det spelar ingen roll om jag är femton år, femtio eller sjuttiofem. Det spelar ingen roll om det är Svenska kyrkan eller EFS, det spelar ingen roll om det är högkyrkligt eller lågkyrkligt. Det som berör och känns angeläget kan finnas överallt. Eller saknas överallt. – Vi började fråga oss vad vi själva längtade efter. Det är några år sedan nu och hela församlingen blev inbjuden att prata om vad vi ville ha kyrkan till. Och hur vi verkligen skulle kunna göra församlingshemmet till ett hem. Uppslutningen blev förvånansvärt stor och vi tillät oss verkligen att provtänka. Människor fick berätta om en gudstjänst de mindes, en gudstjänst de tyckt om. Det var i stort sett samma saker som var viktiga för alla. Att känna gemenskap. Att få en koppling till vardagen och nuet. Dialog. Musiken och psalmerna. – Det kändes mest akut att göra något åt gudstjänsterna. Tyngden i vår församling hade länge legat på veckoaktiviteterna. På gudstjänsterna kunde det vara lika många besökare som anställda och personalen hade förlorat tron på vad den kunde tillföra. Ur de tankarna och samtalen föddes Kågemässan. – Vårt mål var också att få ihop vår vidsträckta församling. Här finns tre kyrkor, Kusmark, Ersmark som är en samarbetskyrka med EFS och Kåge. Historiskt har byarna varit rätt åtskilda och vi vill verkligen att det ska bli lika naturligt att fara hit som dit. Men banden till hemkyrkan är starka och det är en lång process. 34


– Jag kom med i en referensgrupp. Det satte igång en häftig process. Också i mig. Från att ha varit släpvagn har jag åsikter. Det är fantastiskt att formulera sig kring tron. Det påverkar också mitt vardagsliv och mitt yrkesliv. Jag trodde inte att jag hade så mycket tankar och jag upplevde inte förut att jag hade ett sådant behov av att formulera mig. Men alla frågor ger en dialog i slutändan. – Varannan söndag klockan sex håller vi vår Kågemässa. De som vill vara med och hjälpa till träffas kvart över fem. ”Jag kan läsa bibeltexten”, säger någon, ”jag hälsar välkommen”, en annan. Någon vill dela ut nattvarden, någon tända ljusen. Inledningsorden är ett litet mirakel. Vi har själva skrivit dem. Kunnat enas om formuleringarna. Att de läses av olika röster varje gång gör det till en så stor stund. Någon läser långsamt, någon snabbt. Någon frimodigt, någon tvekande. Man betonar olika ord. En röst är ung, en annan gammal. Vi påminns om att vi alla är olika. Vi påminns om att inte söka rätt eller fel. De här orden sammanfattar oss. Välkommen du som är här för första gången och välkommen du som är här än en gång. Välkommen du som tvivlar, du som söker, längtar, hoppas och tror att det finns en makt större än oss själva, en kraft att ösa ur när vår egen tagit slut. Oavsett om du anser dig bära en tro eller inte så är du välkommen. En bok om medarbetarskap

35


Känner du dig tyngd av livet, värdelös och otillräcklig eller glad, tacksam och lycklig, eller bara som ”vanligt” – hur du än känner dig – så är du välkommen! I den här gudstjänsten får alla vara delaktiga. Vi vill rymma både yttre och inre olikheter. Mångfalden får plats och är viktig. Vi söker inte efter rätt eller fel, vi behöver inte vara överens. Vi är här för att vi har en andlig längtan, för att vi lever med frågor men kanske saknar svar – för att vi är människor. Och om något oväntat skulle inträffa så finns ingen katastrofplan. Men vi är här tillsammans och vi har inte längre till varandra än att vi kan känna värmen från varandras kroppar i bänkarna. Och det är inte lång väg att sträcka ut handen om någon skulle falla. – Förra söndagen satt jag bakom en ung flicka som var där med sina föräldrar. Det syntes hur blyg hon var när hon följde sin mamma fram till koret för att tända det stora Kristusljuset. Hon ville, men vågade inte riktigt. Men hon övervann sin blygsel och när de kom tillbaka hörde jag mamman viska ”Vad duktig du var.” Pappan visade också att han tyckte det. När sedan dopljusen skulle tändas, de var många den dagen, gick de fram igen. Mamman började, men sedan tog flickan över. Hon såg så jätteglad ut när hon gick och satte 36


sig. Man anade att det var stort för henne. Och föräldrarna bekräftade henne åter. Det gjorde mig så lycklig att se henne. Det är en viktig pedagogisk poäng att vi får se uppgifterna i gudstjänsten och församlingsarbetet göras av olika människor och på många olika sätt. Det blev så tydligt där i mässan. – Vi försöker skapa en rörelse i hela kyrkan. Inte lägga så stort fokus på vad den ene eller den andra gör. Under nattvarden kan man tända sitt ljus i ett stort liggande kors framme vid altaret. Man kan skriva ner sina böner. Ge kollekt. Barnen får en uppgift när de går fram med bönerna och pengarna. Det är jättespännande för dem. Man kan knäfalla. Stå och titta på korset. Hitta det lilla rummet för stillhet trots att det är rörelse runt omkring. Och man blir bekant med hela kyrkorummet, inte bara med sin vanliga plats på sin vanliga bänkrad. I mer stillastående kyrkor tror jag det kan vara jobbigt att vara den som inte går fram och tar nattvarden till exempel. Man blir så synlig bland alla som gör det. – Fridshälsningen är inte vanlig i de här trakterna. Alla har bara tittat rakt fram under gudstjänsten. När prästen sagt ”Herrens frid” här har vi fortsatt att titta rakt fram. Jag var i Rom nyligen. Där tog fridshälsningen lång tid. De hälsade till och med på oss. Främlingar. Nu lär vi oss att man får vända sig om i kyrkan. Att man kan blinka och vinka. Röra vid varandras händer, till och med kramas eller kasta en liten slängkyss. Vi är ju ändå en församling och då är det ju bra att vi ser varandra. – Vår mässa är inte märkvärdig, men den utgår från de förutsättningar vi själva som gudstjänstdeltagare har. Vilka vi En bok om medarbetarskap

37


är. Vi bjuder inte in körer eller solister utifrån. Det här ska inte vara en scen. Men vi övar oss i att formulera vår tro. Den som vill kan berätta något under mässan, spela en skiva, sjunga en sång. När jag hör ordet vittna och minns min uppväxt, då får jag rent hurven – jag ryser. Det skulle vara så bibelsprängt och så fromt. Det har varit en fantastisk upplevelse att i våra mässor få höra vardagsformuleringar som är äkta och djupt berörande. – Jag var kyrkvärd för en tid sedan och skulle duka fram för nattvard med några konfirmander som gör gudstjänstpraktik. Men jag behövde inte vara med. De gjorde det ensamma och strålande. Killar som i vanliga fall är rätt spralliga och busiga fixade det med enastående allvar. Det är sådant som många äldre inte har vågat. ”Inte ska väl lilla jag.” Men nu törs de också. Och det har inte tagit bort något av värdigheten och heligheten. Tvärtom. – I våra ”Middagspauser” hjälper också barn och ungdomar till, ledda av en församlingspedagog. Ett hundratal människor, framförallt unga barnfamiljer, äter en enkel vardagsmiddag tillsammans här i församlingshemmet. Det är hög ljudnivå och intensivt och ett bra sätt att få kontakt i vardagen. Man behöver inte anmäla sig i förväg och det avslutas med en stilla stund. Hur stilla det nu kan bli med en massa glada barn på stora ytor. Ofta blir det bara en sång och bönen Du är gränslös från Gudspärlan i Martin Lönnebos Frälsarkrans. – Ideellt arbete kräver övning. Det ställer stora krav på de anställda att öppna och släppa in. Och det krävs hänsyn och respekt av oss som vill komma och vara med. Om det plötsligt är jag som ska ratta ljudet vid en musikandakt, hur känns det 38


för proffset som ska släppa fram mig till sina reglar? Om någon kommer in och möblerar om i köksskåpen, hur känns det då för den som ska stå för begravningskaffet nästa dag? – Det är den fasta personalens inställning som möjliggör ett meningsfullt volontärarbete. Om man som frivillig blir sedd som den som bara ska utföra löpande arbetsuppgifter och klaffa in i byråkrati och administration, då är det kört. Det har inte blivit mindre personal här i Kåge för att det finns frivilliga. Men karaktären på arbetet har förändrats. Det har blivit spretigare och kräver mer flexibilitet. – Jag tror de fast anställda idag får fundera mer över sin egen plats i kyrkan och sin egen tro. Men jag hoppas att de också fått det roligare. Med bara anställda blir ju allt på ett sätt enklare, mer ordning och reda, men inte lika utvecklande. Inget internationellt café som några driftiga dagmammor bjuder in till nu. Inga äldre, ofta pensionerade lärare, som läser läxor med asylsökande ungdomar på eftermiddagarna. – Jag har en bakgrund i EFS och där hade aktiviteterna börjat gå på sparlåga. Det var trevligt att träffas, men det skulle vara lika jämt. Det var tungt och det krävdes så mycket energi för att förändra. Dessutom hade vårt hus börjat bli en belastning. Att underhålla det tog den största kraften och lusten försvann. För mig är det ointressant om det står EFS eller Svenska kyrkan på loggan. Kyrkan är ju så mycket mer än de fyra väggarna. – Hur mäter man lyckanden? Eller misslyckanden? Måste man se det som ett misslyckande när det är fem barn i barnkören. Och lyckat när det är tjugofem? Allt som händer i församlingen nu skapar många samtal, mycket prat. Man måste våga försöka också. Och låta tankar ta tid. En bok om medarbetarskap

39


– Vi testar till exempel en idé med en koloniträdgård alldeles utanför kyrkan. Det finns många asylsökande här i Kåge och vi vet hur mycket outnyttjad kunskap de har. Så mycket oanvänd kraft, så stor frustration som kunde komma till användning där. Så mycket erfarenhetsutbyte mellan invandrare och bybor som kanske inte kan eller vill odla ensamma. Som bara vill sitta på en bänk och berätta hur man gjorde förr eller lyssna till berättelser om hur man odlar på andra platser på jorden. Man pratar om att vi måste sänka trösklarna så att folk lättare ska kunna kliva in i kyrkan. Men man måste också sänka trösklarna för att de som är därinne ska kunna gå ut. Själv har jag ingen brist på jord hemma i Östanbäck. Men jag tror på mötesplatser. Och vår kyrka ligger så mitt i byn. Som ett centrum i livet. Martin Lönnebo kommer ju från de här trakterna och vi ligger i startgroparna för att anlägga en Frälsarkransen-trädgård vid Kågedalens kyrka. Ja, vi har kommit en god bit på väg med gräsytor och bäckfåra, ledningar och belysning. Varje pärla i radbandet ska få ett trädgårdsrum. Gudspärlan, den största, får en anläggning på sju gånger sju meter och sedan kan man gå runt från pärla till pärla. Vi har planerat alltsammans i en studiecirkel och verkligen jobbat igenom de olika pärlorna, bekymmerslöshetens, bönens, kärlekens, tystnadens pärlor. Det är extra givande eftersom en del i första hand är intresserade av Frälsarkransen, andra framförallt av trädgård och odling. Vi ritar och berättar för varandra och just nu presenteras ett konkret odlingsförslag. Frälsarkransen – Bönens trädgård ska invigas i sommar. – I kyrkans värld presenteras ibland färdiga lösningar. Så här 40


ska du leva. Vid ett skede i livet ville jag bara vända allt sådant ryggen. Det är ju en tro jag söker. Inte en vetenskap. Du kan inte göra Gud till en fånge i språket, var det någon som sa. Jag tänker ofta på det. Vi kan bara använda bilder. Om vi är medvetna om det så måste vi acceptera att vi har olika bilder. Olika rum i vår trädgård. Att vårt tvivel kommer och går. – Jag utbildade mig i museibranschen, pluggade arkeologi och kulturhistoria. När jag arbetade med den stora vandringsutställningen Gud har 99 namn. Bara kamelen känner det hundrade lärde jag känna människor från andra religioner och insåg hur tron är präglad av den plats och den tid vi lever i. Religion är ju människans sätt att försöka förklara tillvaron och sätta ord på det obegripliga och jag kan känna en otrolig samhörighet också med en muslim eller en hindu. Om jag skulle vara tvungen att säga att det jag tror just nu och just här i Kåge är den absoluta, enda sanningen, då skulle jag inte kunna kalla mig kristen. Nu kan jag omfamna och uppskatta min egen tradition och se även den som ett provisorium. Både i museivärlden och i kyrkan kan man brinna för det man gör. Jag var tvungen att bromsa upp. Nu driver jag ett litet bageri i Östanbäck och är frivilligarbetare i Kåge. Jag tycker att livet hänger ihop. – Tidigare har jag aldrig känt samma längtan till en gudstjänst som jag gör nu. Jag vet inte varför. Jo, om jag tänker efter vet jag det. Det är för att jag blir så berörd av de personliga berättelserna. Det är stort när man får vara med om en dialog. Med sig själv. Men framförallt med andra.

En bok om medarbetarskap

41


9789152635193