»Hej det är Peter från körskolan.Vi väntar på Emma. Hon skulle köra upp idag, men hon har inte dykt upp än. Har hon fått förhinder?«
Författarens ord och tack
Första gången jag träffade Emma var en dag mitt i sommaren 2014. Jag
hade fått en förfrågan om att skriva Emmas bok, ett uppdrag som jag kände stor ödmjukhet inför och även vånda. Efter att ha läst otaliga artiklar om Emma, och det hon varit med om, så bestämde jag mig. Kan Emma göra en sån enorm bragd så vill jag verkligen försöka hjälpa henne att förverkliga sin dröm om en bok. Det blev ett första möte. Ett förutsättningslöst möte då vi skulle se om det kändes bra och vad Emma ville med sin dröm om att skriva sin bok. Kaffet och köpekakorna står på mitt köksbord, Emmas mamma och kurator sitter med. Emma börjar berätta, och inflikas både av mamman och kuratorn, jag antecknar och lyssnar. Emmas öppenhet och charm bygger direkt en bro till mig, och jag berörs på djupet av hennes berättelse om ’olyckan’, som hon väljer att kalla det, vägen tillbaka och av hennes livsglädje och framåtanda. I min värld känns det ofattbart att orka ta sig dit hon var efter det brutala övergreppet som lika gärna kunnat kosta henne livet. Jag frågar varför hon vill skriva en bok om sin resa. »Jag vill hjälpa andra som råkat illa ut, motivera och inspirera och visa att det går,« svarar Emma kvickt. »Jag blev inget offer. Jag blev en vinnare.«
5
Vid köksbordet startade den process som nu blivit boken Emma så
länge drömt om. Tack Emma, för allt du har lärt mig om livet och att jag fick förtroendet att skriva din berättelse. Nu är du inte bara en partyprinsessa igen, du är drottning av hopp, kämpaglöd och kärlek. Kristianstad sommaren 2016 Agneta Almqvist
Tack till:
Emma, Eva och Mats Anhöriga, vårdpersonal, poliserna och alla på Furuboda Yvonne Ulf Mina vänner som peppat mig Daniel på Kristianstad bokhandel Alla medverkande på skivan: Zara,Vera, Fredrik, Lasse, Jonas, Johan, Lotta, Ungdomskören Con Moto, Ulrika. 6
Jag är Emma
»Jag är Emma, Emma Pettersson. Inte bara den Emma som har blivit
utsatt för en hemsk misshandel. Inte bara den Emma som ni läst om i tidningarna eller sett på TV. Jag är Emma som har levt mitt liv helt vanligt i många år och som lever livet rätt så vanligt nu också.« »Jag hade en helt vanlig barndom med roliga kompisar, trivdes bra i min skola, växte upp i en trygg familj och så hade jag stora drömmar om framtiden. Precis som många av mina kompisar.« »Det som är ovanligt med mig är att jag har behållit mina drömmar trots det som hände mig när jag var nitton år. Att jag behållit min livsgnista och glöd trots all smärta och motigheter. Att jag fortsätter drömma, sätter upp nya mål och har vågat tro på kärleken igen. Att jag fortfarande är Emma som jag var innan.« »Allt rent praktiskt har jag fått lära om, men på insidan är jag den Emma jag alltid varit. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig även om jag var nära döden av misshandeln. Min inre styrka vann. Jag blev inget offer. Ingen kunde ta ifrån mig det som var jag. Ingen.« »En av mina drömmar, efter det som hänt, var att få skriva min bok. Att få berätta. Att få inspirera och uppmuntra andra som av olika orsaker kämpar sig tillbaka till livet.« »Jag visste inte hur stark man kan vara och hur mycket mer man orkar innan allt detta hände. Man orkar så otroligt mycket mer än man tror. Och jag förstod inte riktigt hur viktigt det är att få rätt stöd av dem som betyder mycket för en. Det gäller allt från de när7
maste i familjen och släkten, vänner och kompisar, engagerade lärare och andra människor som bryr sig, duktig, kompetent personal på sjukhus och på rehabiliteringen. Det gör så stor skillnad och ger rätt redskap för att våga ta stegen framåt. Ett i taget. Steg för steg.« »Dagböckerna från intensiven och rehabiliteringen har varit viktiga dokument för att pussla ihop resans olika vägskäl. Så klokt av dem att skriva ner allt – alla små, små framsteg jag gjorde och som jag inte riktigt minns.« »Det gör skillnad att människor brydde sig på riktigt och fanns där. Alla supervardagshjältar som hjälpte mig tillbaka. De som jobbar i det tysta och inte får många applåder. Jag är evigt tacksam för deras insatser att rädda mig och deras kärleksfulla omhändertagande.«
»Jag har velat skriva min bok i flera år. Men jag har inte haft ork eller
kraft att göra det på egen hand. Dels för att jag har svårt att minnas och dels för att jag har kämpat så mycket med rehabiliteringen.Till slut hittade jag en vän som ville hjälpa mig att berätta. Det är jag så glad för.« »Jag skulle själv ha velat läsa något liknande när det var som mest jobbigt och tungt. Jag hade behövt få veta att andra klarat det före mig.« »Med boken vill jag ge andra människor hopp, kraft och redskap för att inte ge upp – utan ta ett litet steg till och våga tro på framtiden. Min framtid blev inte precis som jag hade tänkt, inte sämre, bara annorlunda.« »Mina inre bilder jag har fått redigera många gånger under resans gång men framtiden känns både spännande och hoppfull.« »Jag vill ge mig ut med min bok och föreläsa för andra som också råkat ut för något som förändrat deras liv. Hjälpa andra människor 8
att våga tro igen. Stötta andra som kämpar. Inspirera och visa att det går.« »Jag vill också föreläsa och berätta min historia för personer som arbetar inom vården. För att uppmuntra dem till fortsatt viktigt arbete och för att ge mitt perspektiv på hur det är att vara så beroende av deras omsorg och hjälp.« »Jag har gjort en lång och tuff resa som inte är avslutad än. Kan boken ge en enda människa modet att våga leva igen är det värt allt.« »Jag är Emma, Emma Pettersson, och jag lever ett gott liv fullt av kärlek och hopp. Det tänker jag göra länge till.«
En selfie med Emma och Yvonne, kuratorn vars stöd betytt mycket för Emma.
10
Uppkörningen som inte blev av
»Jag var livrädd för att något skulle hända efter att jag polisanmält C
för våldtäkten,« säger Emma som sitter framför mig. Hon är fokuserad och koncentrerad på mina frågor och fortsätter: »Det var en magkänsla.« »Flera av mina kompisar hade ifrågasatt vår relation, men jag var fascinerad av honom. Jag hade ingen aning om vem han var, såg inget av hans mörka sidor. När jag fick veta om hans förflutna tänkte jag att jag ska göra honom god. Jag ska hjälpa honom att upptäcka livet, precis som jag fått göra.« »Jag ville att vi skulle få ett bra liv. Det var min dröm.« »Snart upptäckte jag att han ville styra och kontrollera mig. Han hade konstiga blickar och använde konstiga ord. Tog hårt i mig, ibland när han ville ha uppmärksamhet.« »Han var otroligt svartsjuk och misstänksam, det är sådant som borde låtit varningsklockorna ringa. Han kollade min mobil varje gång vi träffades, min telefonlista och mina sms.« »Han ville få in i min skalle vad som var rätt och fel, enligt honom. Jag tyckte inte alltid likadant, och det kunde han inte hantera. Det var vitt och svart i hans värld, inga färger.« »Samtidigt … han hade en väldig utstrålning, och det var den jag föll för. En del har lätt att döma människor, men jag vill inte vara den som dömer andra. Jag ville ge oss en chans.«
11
Emmas studentexamen 2009.
12
»Jag hade sett fram emot uppkörningen extra mycket eftersom jag kug-
gat på första försöket. Jag hade fullt fokus på uppkörningen och var samlad. När jag vinkat hej då till pappa och gick in i körskolans trapphus såg jag en man stå med ryggen mot mig. Han vände sig om och sa ”hallå där”, det var C. Jag trodde hjärtat skulle stanna. Han tog ett hårt grepp runt min arm, och jag blev skräckslagen. Efter anmälan för våldtäkten hade jag varken pratat med honom eller sett honom, så det var en chock att möta honom i trapphuset.« »Jag bad honom att släppa taget och låta mig gå in till körskolan för att köra upp. Han visste hur viktigt det var för mig. Men hans grepp hårdnade, och han började knuffa ut mig ur trapphuset. Jag var vettskrämd.« »Vi fick blickar av folk som gick förbi. Jag är inte glad för att stressa upp andra människor och sa inget högt. Jag sa åt honom att lugna ner sig och ta det lugnt, om och om igen, men han höll mig hårt och svarade inte.« »Jag följde motvilligt med, kunde inte slita mig loss. Jag sa till honom att min uppkörning var viktig för mig. Försökte kommunicera, men han bara babblade i gåtor. Var inte kontaktbar, det var som om han pratade med sig själv. Han knuffade in mig i bilen och låste. Jag vädjade och bad att han skulle släppa ut mig. Sa att jag var rädd och ville gå tillbaka till körskolan. Istället startade han bilen och körde därifrån.« »I bilen blev det fasansfullt. Han slog och slog som en besatt. Han tog tag i mitt hår och bankade mitt huvud gång på gång i bilrutan. Jag skrek att han skulle sluta och släppa av mig. Jag försökte stoppa honom. Jag bad och skrek igen.« »Jag var medveten hela bilresan. Jag visste var jag var när vi kom till fältet. Där brukade vi inte vara.« »Nu fattade jag allvaret och blev desperat. Hans sjuka ilska glödde 13
i ögonen och han var utom sig. Han ville verkligen döda mig.« »Tankarna rusade och jag bad för mitt liv. Gud fanns i den ena tanken och i den i andra fanns det människor, ansikten, som skulle kunna hjälpa mig. Till dem försökte jag, genom mina tankar, att förmedla var jag var någonstans.« »Omtöcknad av misshandeln i bilen knuffades jag ut på marken. Molnen var grå ovanför mitt huvud, gräset var blött och det var kallt.« »Hans hårda känga landade rakt i ansiktet. Jag hörde det krasa. Jag vet inte om jag skrek. Kanske gjorde jag det. Inom mig skrek jag och ropade på Gud och människor.« »Det var så tyst, otäckt tyst, därute på fältet. Inte en människa syntes till. Hans flåsande andetag var det enda som hördes.« »Och dunsarna av slagen.« »Det sista jag uppfattade var stryptaget. Det svartnade för ögonen, och jag tappade medvetandet.«
14
Fältet
Vi sitter i mitt lilla rum och jag har tänt ett ljus. Det känns fint och all-
varsamt. Jag förstår att jag har ett viktigt samtal framför mig. I rummet har jag mött många klienter i terapisamtal och coachning. Här har det fällts många tårar och rullat många skratt. Det goda samtalet och det djupa mötet med en annan människa tycker jag är bland det vackraste som finns. Det Emma varit med om kan man aldrig tycka någonting om. Man kan bara lyssna med öppna sinnen och stor respekt. Hon har varit i dödens väntrum och kommit tillbaka. Det är oerhört. »Har du några minnen från fältet?« frågar jag lite försiktigt. Emma ler sitt finaste leende mot mig och nickar. Denna ofattbart generösa och glada tjej. Det är rent förunderligt. Emma tittar stint på mig och frågar: »Tror du på Gud?« »Varför vill du veta det?« kontrar jag. »Annars kanske du tror att jag fantiserar eller hittar på nu. Att det låter konstigt det jag ska berätta.« »Emma, allt du säger kommer jag att lyssna på med respekt. Ingenting är konstigare än att en annan människa ville dig så ont.« Emma tar en klunk ur sin vattenflaska, harklar sig några gånger, tar ett tuggummi och börjar berätta: »Allt var vitt omkring mig. Jag var överallt men ingenstans. Jag hann tänka: Fan, nu missar jag min uppkörning i alla fall!« 15
Vi börjar skratta båda två. Galghumorn löper som en röd tråd genom Emmas berättelse.
Emma får ett sms som hon kollar. Telefonen har en mycket viktig
funktion, den skapar struktur i hennes liv, så den får gå först. Hon sätter sig tillrätta igen och fortsätter lite allvarligare: »Jag såg stråna mitt i det vita, stråna på fältet jag låg på.« »Sedan såg jag bilder av mig själv som barn flyta förbi. Jag såg både bilder bakåt och bilder framåt. Jag tänkte att jag inte fick fastna i de gamla bilderna, jag ville framåt. Jag såg människors ansikten, starka människor jag litar på. Försökte genom tanken förmedla att jag behövde deras hjälp och var jag befann mig.« »Jag kände ingen smärta. Jag hade inte ont någonstans, och samtidigt infann sig känslan av en olustig frid. Det kändes som om jag kunde sväva uppåt. Vad gör jag här? Var är jag? Jag minns ändå att jag låg där. Jag minns att jag var medveten om att jag var ensam. Ensam på fältet. Jag tänkte: Nu dör jag.« »Då såg jag en ung, mörkhyad man. Samtidigt såg jag en gammal man med vitt skägg. Båda var vid min sida, men som en person, och de satte sig ner hos mig, satte sig nära. Det var då jag fick frågan: Vill du leva eller vill du dö? Gå vidare eller stanna kvar? Stannar du kvar blir det en svår kamp.« Emma tittar på mig med fast blick. Jag är helt koncentrerad på vad hon berättar. Jag nickar. Hon fortsätter. »Jag hade ett val då. Jag förstod att Gud var hos mig. Allt var frid, och jag kände hur jag ville flyta uppåt och bort från allt. Gud var trygg och i allt bara godhet och kärlek. Men så såg jag mamma, pappa, min syster, alla vänner, alla jag älskar framför mig och allt jag inte ville missa i livet. Alla drömmar jag hade. Det gav mig kämpa16
glöd.Tid och rum stod still i den vita världen och ingen rädsla fanns just då. Gud satt i stillheten vid min sida.« »När jag tog beslutet att stanna kvar upplevde jag att jag låg i min egen kropp oförmögen att förmedla mig.« »Jag var inte i livet, och jag var inte i döden. På avstånd hördes sirener och någon var där, och jag tänkte djupt i mitt omtöcknade tillstånd: Det får gå som det går.« »Jag vet att jag blev hittad av polisen och att en av dem blåste liv i min kropp tre gånger därute på det kalla, ödsliga fältet en grå novemberdag 2009. Jag vet också att polisen grät när han fick se mig.« »Det blev ilfart till intensiven där sedan min resa började. En ofantligt lång resa tillbaka till livet.Tillbaka till min familj, mina vänner och till mina drömmar. Tillbaka till förmågan att andas, tala, svälja, skriva och kunna gå på egen hand.«
Rummet har blivit mörkt och ljuset har brunnit ut. Jag tänder ett nytt,
tittar på Emma som sitter still i sin stol och tuggar på sitt tuggummi. Ingen av oss säger något på ett tag. Vi samtalar sedan en stund om det hon berättat. Efter ett tag reser vi oss upp, kramar om varandra och jag följer henne till dörren. »Vi hörs snart igen,« säger jag och klappar henne på kinden. Mamma Eva väntar utanför i bilen och jag vinkar hej då. Jag diskar mitt vattenglas, blåser ut ljuset, släcker, låser och går ut till bilen. Innan jag sätter mig i bilen drar jag ett djupt andetag. Den friska kvällsluften fyller mig. »Glöm inte att andas!« tänker jag och ler. Det känns som jag hållit andan nästan hela samtalet. Det svindlar.
17
Foto: Björn Lindahl/Aftonbladet
Emma har tagit studenten och nu väntar körkortet. Uppkörningen blir inte av, på väg in till körskolan förs hon bort av sin förre pojkvän. Systematiskt misshandlas hon med slag och sparkar, och knivskärs slutligen till oigenkännlighet. Lämnad ensam på ett fält, en kall grå novemberdag, för att dö. Emma hittas i tid tack vare en kedja av rådiga ingripanden, parat med flera tillfälligheter. Anhöriga slits i veckor mellan hopp och förtvivlan, och först när läkarna började le vågade de helt lita till hoppet. Emma överlever, men vilket liv väntar henne? Jonathan, en av de som vårdade henne, uttrycker sig så här: »Neurokirurgerna trodde att hon varken skulle kunna gå, se eller prata mer. Emma ville något annat. Hon är en riktig vinnarskalle. Hon ville nog inte att han skulle vinna. Beröva henne livet. Nej, hon är rent av tjurskallig, och det har varit hennes räddning.«
Agneta Almqvist är coach/terapeut, inspiratör i barnrättsfrågor och låtskrivare.
Bokpro
ISBN 978-91-89336-73-5
Här skildras Emmas kamp tillbaka till livet och alla de som gjorde det möjligt.