9789185873586

Operation Oden Jack Tanner i Norge  James Holland

Översättare: Claes Göran Green

Operation_oden_4a.indd 3

09-06-11 16.28.04

1 Torsdagen den  april . Den tyska invasionen av Norge var nio dagar gammal men under den tiden hade den lilla norska byn Økset inte sett mycket av den katastrof den fredsälskande nationen stod inför – några flygplan uppe i luften, det var allt. Men Stig Andvard hade lyssnat på nyheterna på sin radio med en växande känsla av overklighet. Hakkorsfanor vajade nu i Oslo och i Kristiansand, Stavanger, Bergen, Trondheim och Bergen – kuststäder där oumbärliga livsförnödenheter skeppades in i landet. Kungen och regeringen hade flytt, bara Gud visste var de höll till, men majestätets knastrande röst kunde fortfarande höras via etern. Några grabbar i byn hade hörsammat ordern om allmän mobilisering och störtat iväg till Elverum för att ansluta sig till sina arméenheter och hade sedan försvunnit in i den värld där krig stod på dagordningen. Var fanns de nu? Kämpade de fortfarande eller var de fångar hos tyskarna? Det stod helt klart att det norska motståndet söderut var tillintetgjort men i norr hade brittiska trupper landsatts i Namsos och Royal Navy hade sänkt ett antal tyska krigsfartyg.

Men ändå, ägde verkligen allt det här hemska rum? Det verkade så avlägset. På bondgården var Stig fortfarande upptagen med att mata sina grisar, mjölka sina kor och hålla uppsikt över sina får. Och som alltid hade han de senaste två onsdagarna druckit öl på en krog tillsammans med Torkjel Haugen och Jon Kolden. Under de här nio dagarna hade livet gått vidare i samma invanda fotspår som det gjort så länge Stig kunde minnas.

I dalen började fläckar av grått gräs bryta igenom snötäcket men som så ofta i april var landskapet fortfarande färglöst. Det var vår:

5

Operation_oden_4a.indd 5

09-06-11 16.28.05

en säregen tid på året när dagarna var långa och ljusa och den mörka delen av dygnet knappast mer än tre timmar. Men jordytan klamrade sig fast vid vintern, det verkade som om den ännu inte hade hunnit ifatt solen.

När Stig den här morgonen hade matat grisarna hörde han ett avlägset muller söderifrån följt av dova knallar. ”Elverum”, muttrade han högt för sig själv och stövlade in till sin fru. ”Det är artillerield”, sa han till henne. ”Den hörs från Elverum.”

Agnes höll sig för munnen. ”Herregud, tror du att de kommer hit?”

Stig ryckte på axlarna. ”Det här är ju bara en liten by, vad skulle tyskarna ha att hämta på ett sånt här ställe?” ”Åh, Stig, vad ska vi ta oss till?” ”Vi måste försöka behålla lugnet.” Han visste att hans svar inte var till någon större nytta och skulle han vara ärlig hade han ingen som helst idé om vad de skulle göra. Deras gård var första huset söder om byn och det låg mer än en halv kilometer från nästa. Han funderade på om han skulle gå in till byn och försöka ta reda på vad alla andra hade för planer men bestämde sig för att strunta i det. De andra byborna visste väl inte mer än han. Han kastade en snabb blick på Agnes och såg att hon tittade vädjande på honom. Han var irriterad över sin beslutsvånda och bankade i köksbordet med knuten näve samtidigt som han undvek hennes blickar. Han gick sedan ut på gårdsplanen där ljudet från detonationer och krevader blev allt mer genomträngande och ihållande.

Vad vore det bästa man kunde göra? Stanna, eller packa lastbilen och bege sig norrut? Han gick ut i skjulet och öppnade motorhuven för att kolla oljan och hur mycket bensin det fanns i tanken och att tändstiften och brytarspetsarna var rena. Han tittade som hastigast upp mot huset och såg att hans fru stirrade på honom från köksfönstret. Hennes panna låg i djupa veck. Han slog igen motorhuven med större kraft än vad han brukade göra, suckade, sparkade i lervällingen och gick med långa kliv rakt över lagårdsplanen och in i köket. Där satte han sig ner och trummade med fingrarna på det gamla furubordet. ”Stig, jag är rädd”, sa Agnes efter några sekunders tystnad. ”Jag ska gå och hämta Anton.”

6

Operation_oden_4a.indd 6

09-06-11 16.28.05

Stig nickade. Deras yngste son var fortfarande i skolan inne i byn. ”Ja, det tycker jag du ska göra.” När hon tog av sig förklädet lade han till: ”Vi stannar kvar här, tillsammans. De låter oss säkert vara i fred.

Varför skulle de vilja göra oss något?” Agnes tittade på Stig, klappade honom lätt på axeln och gav sig sedan iväg. Han svor för sig själv och var arg för att han hade röjt sin osäkerhet. Han visste att hans fru hade lagt märke till den.

Under ytterligare två timmar försökte Stig hålla sig sysselsatt och låtsas att allt skulle bli bra, men han hade läst artiklar om kriget i Polen. Tidningarna hade tryckt bilder på brinnande byar och städer insvepta i rök. Det polska motståndet hade skingrats för vinden och han avskydde att tänka på vad som hade hänt med folket där. Agnes återvände med Anton, och Nils, deras äldste son, kom tillbaka från skogen där han sågat timmer av de tallar de fällt dagen innan. ”Stanna här hos mamma”, sa Stig. ”Jag vill att ni alla håller er nära huset.”

Vid lunchtid samlades de runt köksbordet. Det sades inte många ord och åts inte särskilt mycket. Stig satt och petade med skeden i soppan. Han hade en klump i magen och kände sig illamående. Till slut sköt han tallriken åt sidan och gick ut igen, till ladan, för att reparera ett par stolar. Han hoppades att hammarslagen skulle överrösta ljudet från striderna dryga milen söderut.

Det var Anton som hämtade honom tidigt på eftermiddagen. ”Henrik är här, pappa”, sa han, ”med ett par andra män.”

De stod i en halvcirkel runt köksspisen när Stig kom in, det var fem personer och de höll sina händer över värmen från spisen. ”Henrik”, sa Stig. ”Ursäkta att vi tränger oss på”, sa hans kusin och gav honom ett fast handslag, ”men vi behöver tyvärr din hjälp.” ”Det är helt i sin ordning.” Stig tittade på de andra fyra männen.

Alla var som Henrik Larsen klädda i norska arméns gråblå dubbelknäppta yllekappor med röda linningar runt kragen och ärmuppslagen. Deras stora ränslar i grön smärting låg staplade i ett hörn tillsammans med gevären. En av männen tog ett steg framåt. Han hade ett guldfärgat band runt uniformsmössan som han höll i ett stadigt grepp med sin vänstra hand. ”Vi ber så mycket om ursäkt”, sa han. ”Jag är överste Peder Gulbrand vid Hans Majestet Kongens Garde. Vi måste snabbt bege oss

7

Operation_oden_4a.indd 7

09-06-11 16.28.05

mot norr, men oturligt nog fick vi motorstopp ett par kilometer söderut.” Stig gissade att han var drygt fyrtio år. Ögonen och munnen inramades av ett kraftfullt ansikte, han såg välvårdad ut bortsett från en två dagar gammal skäggstubb. Översten verkade dock medtagen, det gjorde de alla. Stig synade dem åter med blicken. En löjtnant som nog var runt trettio och en annan yngre officer i Henriks ålder. Den femte mannen var äldre, han hade runda glasögon och mörk, gråsprängd mustasch. Stig lade märke till att han inte som de andra bar någon vapenrock under sin uniformskappa utan en polotröja och en yllekavaj. Han hade inte heller några uniformsbyxor. Överste Gulbrand följde Stigs blick och sa rappt: ”Jag önskar att jag kunde berätta mer men jag ber dig att tro på mina ord när jag säger att vårt uppdrag är livsviktigt och att det sker på direkt anmodan av kung Haakon.”

Stig nickade. ”Ni har kommit från Elverum?” ”Ja, nu på morgonen.” ”Vi har hört skottlossning.” ”Stan kommer att vara i tyskarnas händer ikväll.” Överste Gulbrand kastade en blick på Stig och sedan på sin klocka. ”Jag har en lastbil bakom huset”, sa Stig. ”Ni kan ta den. Jag tittade till den i morse. Tanken är full och jag har några extra dunkar med bensin som ni också kan ta. Lastbilen är gammal men den har hittills alltid varit pålitlig.” ”Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig”, svarade översten. Det såg ut som om han tänkte tillägga något men avbröt sig. ”Har ni tid att få i er lite mat?” frågade Stig. ”Förlåt att jag säger det, men ni ser trötta ut. Vi har bröd och köttsoppa.” ”Överste?” sa Larsen. ”Javisst”, sa översten. ”Gud ska veta att vi alla skulle må bra av att få något inombords.”

Agnes hade redan satt soppan och kaffepannan på spisen. ”Nils, gå ut i skjulet och hämta bensindunkarna och lägg dem i lastbilen.”

Nils skyndade ut och Stig bad männen sitta ner vid bordet. Under tiden sa överste Gulbrand: ”Jag trodde att du hade planer på att själv använda lastbilen.” ”Jag hade såna tankar men jag bestämde mig för att vi måste stanna här.”

8

Operation_oden_4a.indd 8

09-06-11 16.28.05

Dombås

Nordsjön

NORGE

SVERIGE

FINLAND

Vågåmo DANMARK

Otta

Heidal

Km 10

0

Sjoa

20

Vinstra GU

DB

RA

N

Låg e

D

Ringebu

n

S

D

Fåvang

A

LE N

a

Jo r

Olstad

Tretten

Balbergkampen

Fåberg

LILLEHAMMER

Teckenförklaring Tanners väg Landsväg Mindre väg

Mjøsa

Järnväg Sjö Vattendrag

Operation_oden_4a.indd 9

09-06-11 16.28.05

”Jag uppskattar ändå ditt handlande. Det är en stor uppoffring.” ”Men den kan inte jämföras med er”, sa Stig. ”Vi måste alla göra så gott vi kan.” Han vände sig till sin kusin. ”Var är Else och lilla Helena? Är de utom fara?”

Larsen nickade. ”Fortfarande i Oslo, hoppas jag. Som du förstår har vi haft stora svårigheter …”

Soppan hade nästan inte hunnit hamna på bordet när en storögd Nils rusade in i köket med andan i halsen. ”Tyskarna kommer!” ropade han och pekade uppskärrad mot vägen.

Männen flyttade sina stolar bakåt med skrapande ljud och ställde sig sedan upp. ”Hur långt borta är de?” frågade Gulbrand. ”En halv kilometer”, svarade Nils. ”Kanske lite mer. Två lastbilar fulla med soldater och en personbil i täten.” ”Snabbt till lastbilen”, sa Gulbrand. Männen ryckte åt sig sina packningar och gevär, men vid dörren sa Stig: ”Jag tror inte ni klarar det. De är alldeles för nära. Det är bättre att jag gömmer er. Kanske fortsätter de vidare genom byn. Sen kan ni ta er tillbaka till bron.”

Gulbrand stirrade ut genom fönstret, kastade en hastig blick på sina män och nickade till Stig. ”Då gör vi så, men snabbt.”

Stig ledde dem genom huset och ut på baksidan, bort från vägen, över en yta med packad snö och in i lagården där korna fortfarande var uppstallade. Djuren trampade fram och tillbaka och frustade nervöst åt de plötsliga inkräktarna, men männen banade sig väg mellan de tunga varma kropparna fram till en dammig stege som ledde upp till logen där det i ena änden fanns en stor hövolm. ”Göm er inne i den”, sa Stig. ”Jag ska jämna till den sedan.” Männen gjorde som de blev ombedda och just då nådde ljudet från lastbilarna ute på vägen logen. Samtidigt som Stig täckte över männen och tittade sig ängsligt omkring efter tecken på tyskarnas närvaro hörde han dova rop på tyska och kände hur hjärtat började slå allt snabbare. Inte mer än fyrtio meter bort, ute vid vägen, klättrade ett antal tyska soldater ner från en gråmålad Opellastbil och sprang fram till en officer som stod en bit ifrån sin stabsbil. Resten – ungefär trettio soldater, gissade Stig – väntade sittande i de två lastbilarna, deras gevärsmynningar pekade hotfullt mot skyn. Stig hade hjärtat i halsgropen och frös till is när han hörde officeren kalla. ”Du där!” skrek tysken. ”Kom hit!”

10

Operation_oden_4a.indd 10

09-06-11 16.28.07

Stig började gå mot honom och bad för sig själv att Agnes och pojkarna hade städat undan tallrikar och muggar och alla spår efter de fem männen. Officeren stirrade på honom och bevakade varje steg han tog tills han stannade på ett par meters avstånd. ”Vem bor här?” frågade tysken på flytande norska. ”Jag och min familj. Min fru och två barn.” Stig betraktade ett obevekligt ansikte. Mannen höll en pistol vid höften och bakom honom stod sex män beväpnade med gevär. Officerens pistol var riktad direkt mot Stigs mage. ”Vi letar efter soldater”, sa officeren. ”Har du sett några norska trupper?”

Stig skakade på huvudet. Han kände hur en svettpärla rullade nerför ryggen. ”Vi har fått rapporter om att trupper setts röra sig åt det här hållet. Du får visa mig runt. Om du talar sanning har du inget att frukta.

Jag tror vi tar boningshuset först.”

Stig gick i täten med bultande hjärta. Han kände hur näven slöt sig runt dörrhandtaget på baksidan av huset och blundade en kort stund innan han öppnade. Officeren smet förbi honom och tittade sig omkring för att sedan beordra sina män att börja leta. ”Var finns din familj?” frågade han. ”Troligtvis i köket. Det var där jag lämnade dem.” ”Vad menar du?” ”Efter lunch”, sa Stig snabbt.

Officeren tittade närgånget på honom, ögonen borrade sig in i Stig. ”Du verkar nervös”, sa tysken till honom. ”Vi är inte vana vid att ha soldater här. Ni är den förste tysk jag har sett. Alla dessa vapen …” Han lät meningen hänga i luften.

Officeren fångade honom med blicken igen. ”Fortsätt rundvandringen.”

Stig ledde honom in i köket där Agnes och de två pojkarna stod längst bort på andra sidan bordet. De såg skärrade ut. Han tittade sig hastigt omkring för att se att de hade avlägsnat alla spår efter sina gäster och klev sedan bort till sin familj och ställde sig där för att vänta. Officeren tittade nyfiket in i ett stort skåp och upptäckte sedan dörren ner till källaren. Han ropade efter sina män som tydligen inspekterade övervåningen. Det bullrande ljudet av tunga fotsteg och möbler som flyttades hördes tydligt genom brädgolvet. Två soldater

11

Operation_oden_4a.indd 11

09-06-11 16.28.07

dök snart upp, de hade hjälm på huvudet och fick ducka när de tog sig in under de låga takbjälkarna i köket. Sedan försvann de ner i källaren, men hittade ingenting. ”Nu går vi ut”, sa officeren. Stig tittade ängsligt på frun och barnen innan han följde med. ”Jag har ett par uthus och en lagård med loge”, sa Stig. ”Ingenting därutöver.” ”Du har en lastbil”, sa tysken. ”En Ford. Den kanske vi kommer att behöva.”

Stig tappade modet men officeren tittade nu bort mot lagårdsbyggnaden. En ramp av jord och sten förbunden med en bro av trä ledde upp från gårdsplanen till två stora dörrar på andra våningen.

Under bron stod en gammal skrinda. ”Kan du öppna de där dörrarna”, bad officeren. ”Just nu bara från insidan”, förklarade Stig. ”Det sitter en regel av trä på baksidan.” Han ledde dem istället till en sidodörr på bottenvåningen.

Ovanför dem hade Henrik Larsen ansiktet tryckt mot golvplankorna.

Där fanns en ytterst liten springa och genom den kunde han se hur Stig ledde de tyska soldaterna in i lagården. Även Larsen kände hur hjärtat bultade, så hårt att han var rädd för att det skulle röra upp damm och på så sätt avslöja deras gömställe. En ko råmade och sedan ännu en när soldaterna bryskt flyttade på kreaturen. ”Och vad har du däruppe?” frågade officeren Stig. ”Lite förråd, resterna av förra årets höskörd”, svarade Stig.

Larsen såg hur officeren banade sig väg mellan korna och stirrade upp mot golvplankorna, det kändes nästan som om tysken stirrade rakt på honom under sin skärmmössa med besynnerliga blomsterbroderier på sidorna. Hans ögon var mörka, läpparna tunna och ansiktet fyrkantigt. Larsen blev spänd när han såg hur officeren försiktigt öppnade sitt hölster och tog fram pistolen. Och Gud ska veta att han kände av värmen under höet, han hade fortfarande på sig skjorta, en tjock vapenrock och uniformskappa. Han kunde känna hur svetten rann nerför båda kinderna och han blev plötsligt orolig för att en svettdroppe snarare än damm skulle trilla ner genom en springa. Han höll sig stilla och vågade knappast blinka eller ens andas samtidigt

12

Operation_oden_4a.indd 12

09-06-11 16.28.07

som han kämpade förtvivlat för att inte höja näven och torka sig i pannan. Han kunde se att Stig var skräckslagen: hans blick rörde sig snabbt från den ene tysken till den andre och han svalde gång på gång. Skärp dig Stig, tänkte han, se till att du kommer levande ur det här. Som liten pojke hade Larsen alltid sett upp till sin äldre kusin.

Och nu detta. Även de andra soldaterna tittade nu uppåt, de hade osäkrat sina vapen. Officeren började sakta men målmedvetet klättra uppför stegen. Larsen följde honom med blicken tills bara hans kängor var synliga. Några sekunder senare hörde han hur tysken kravlade ut på golvplankorna och med bestämda steg rörde sig bort mot de två dörrarna längst in. Det slamrade till när han flyttade på något som låg i vägen och sedan gick han tillbaka mot höstacken. Larsen blev stel som en pinne. Han märkte att något rörde sig i höet. Med stängda ögon hörde han hur tysken spände hanen på sin pistol. Det kändes som om hela jorden flög i bitar när skottet gick av. Larsen ruskades om rejält men han kände ingen smärta och hörde inga förtvivlade rop från någon av kamraterna. Istället gav sig den tyske officeren tillkänna med ett gapskratt. ”Du har en råtta mindre på logen”, hojtade han till Stig.

Tyskarna gav sig därefter iväg. Men först när bilarna hade kört iväg i riktning mot byns centrum och Stig hade klättrat uppför stegen vågade någon av dem öppna munnen. ”De söker igenom resten av byn”, viskade Stig halvhögt. Den ene efter den andre reste sig då upp och borstade bort hötussar från håret och kläderna. ”De har ingen möjlighet att upptäcka er – vägen kröker sig mellan oss, kyrkan och resten av byn.” Överste Gulbrand kramade än en gång Stigs händer. ”Stort tack”, sa han. ”Jag ska se till att kungen får reda på vad du har gjort för oss.”

Stig log, den skräck han hade känt var borta. Den stora lättnaden blandad med det adrenalin som flödade i hans kropp fyllde honom med något som liknade segerglädje. ”Kör tillbaka ett par hundra meter, ta sedan bron över Glomma”, sa han till Gulbrand. ”Vägen i dalen leder mot nordväst och den är snöfri.”

Männen skyndade sig ut från logen bort till uthuset där lastbilen

13

Operation_oden_4a.indd 13

09-06-11 16.28.07

stod. De yngre soldaterna kastade upp sin packning på flaket och klättrade sedan själva upp. Gulbrand och den märklige glasögonprydde mannen tog plats inne i bilen. Motorn startade omedelbart.

Stig kastade en blick mot Larsen. ”Lycka till”, sa han. ”Nån gång i framtiden kan du väl komma tillbaka och berätta om ert uppdrag.” ”Tack ska du ha, Stig”, svarade Larsen. ”Ta väl hand om dig själv och din familj.” ”Jag lovar.”

Larsen höll ena handen om gevärskolven och med den andra tog han ett stadigt grepp i lastbilsflakets sida. Bilen rörde sig med ett brummande ljud över gårdsplanen och sedan svängde den ut på vägen. Som Stig hade försäkrat dem om fanns det inga tyskar i sikte.

Larsen tittade bort mot bondgården en sista gång och såg hur hans kusin vinkade innan han återvände in i huset.

Med Gulbrand vid ratten körde lastbilen över bron och sedan in på vägen i dalen. På andra sidan den breda Glomma kunde man mellan träden nere vid älvstranden skymta byn Økset. Larsen, liksom alla de andra, såg de tyska lastbilarna vid kyrkan och en molande känsla av oro gav sig åter tillkänna i hans mage. De skulle snart bli upptäckta, tänkte han. Han kunde nästan känna att tyska fältkikare var riktade mot dem.

Han blev illamående när det med plötslig klarhet gick upp för honom att hans kusin skulle hamna i svårigheter. Varför hade han inte tänkt på det tidigare? Naturligtvis skulle tyskarna återvända till bondgården, upptäcka att lastbilen var borta och sedan lägga ihop två och två. Herre min Gud, tänkte han. Vad är det jag har ställt till med?

Mittemot honom satt löjtnant Nielssen och smålog. Han hade tagit av sig tygmössan och håret hängde nerför pannan. ”Vad tror ni oddsen är för att våra vänner i Luftwaffe kommer att dyka upp?” ”För Guds skull …”, muttrade Stunde. Han var den yngste av dem, nyligen befordrad till fänrik. ”Två mot ett att det kommer att ta mindre än en timme.”

Det dröjde bara hälften av den tiden. De hade kört ett tjugotal kilometer när två Messerschmitt Bf  närmade sig med full fart.

Larsen hade knappt hunnit se hur två små prickar hade förvandlats till flygplan som liknade getingar innan kulregnet rev upp klumpar

14

Operation_oden_4a.indd 14

09-06-11 16.28.07

av jord bakom dem. Elden nådde snart lastbilen, krossade en av de främre strålkastarna och slet upp ett stort hål i motorhuven. Inom några sekunder var planen rakt över dem, de två mörka korsen lyste mot den ljusblå undersidan på vingarna som var strimmiga av inbrända oljerester. De såg hur de två planen dånade fram för att sedan skeva och börja svänga tillbaka. ”Herregud, titta på motorhuven”, skrek Stunde. Larsen ställde sig upp och stirrade på det stora hålet där fräsande ånga läckte ut.

Gulbrand svängde in mot vägkanten. ”Ut, ut, snabbt”, vrålade han.

De slet åt sig sina ränslar, hoppade ner och sprang in i den höga täta tallskogen. Den här gången hörde Larsen det rasslande ljudet av automateld innan han blev varse dånet från de tvåmotoriga flygplanen. Med huvudet nerpressat i snön kände han hur något exploderade och att smällen följdes av bländande hetta i en tryckvåg som kom från bilen som nu var insvept i ett eldklot. Glasskärvor och metalldelar regnade ner bland träden och det knastrade av eld i grenarna som var närmast infernot. Larsen kastade en hastig blick på översten och såg att han nästan täckte den civilklädde Hening Sandvold med sin egen kropp. ”Någon skadad?” ropade Gulbrand. Mirakulöst nog var ingen skadad. ”Bra. Nu ger vi oss iväg härifrån.” Han tog fram en karta. ”Vi klättrar upp i bergen, går rakt över och tar oss ut på en väg här.” Han pekade.

Larsen tog mod till sig och gick fram till översten. Smältande snö från tallarna droppade ner över dem. ”Ni visste att de skulle komma tillbaka för att få tag i Stig?” ”Det var oundvikligt”, svarade han. ”Jag är verkligen ledsen. Men han är en stark person och jag är säker på att han klarar sig.”

Larsen log misstroget och fortsatte sedan att ta sig uppför bergssluttningen.

Men Stig Andvard var redan död. Som överste Gulbrand hade vetat hela tiden – och Larsen och hans kusin hade insett alltför sent – hade tyskarna sett lastbilen när den körde längs andra sidan dalen med fem man ombord. När de återvände till bondgården för att hämta lastbilen och såg att den var borta hade kapten Wolf Zellner blivit

15

Operation_oden_4a.indd 15

09-06-11 16.28.08

ursinnig över att ha duperats av en simpel bonde och skjutit Stig med ett pistolskott i huvudet. När Larsen kravlade upp ur snön hukade sig Agnes över sin make och grät stilla av sorg. Han låg utsträckt på marken och en blodpöl spred sig i en allt vidare cirkel på istäcket utanför det tomma uthuset.

Mer än fyrahundra kilometer därifrån, fågelvägen, stävade en lätt kryssare från brittiska Royal Navy över Nordsjön mot norska kusten.

Sjögången var måttlig och molntäcket grått, omständigheter som gjorde att HMS Pericles trivdes när hon med lätta krängningar skar sig väg genom det grågröna vattnet. För majoriteten av infanteristerna som fanns ombord och vars magar var vana vid stabilare fotfäste var dessa rullande rörelser för mycket. Under däck låg bleksiktiga soldater i sina kojer och jämrade sig. Några spelade kort eller rökte men trots doften av rök och olja var stanken från spyor genomträngande.

Det var orsaken till att en av soldaterna var uppe på däck. Han var en erfaren sjöman om man jämförde med huvuddelen av de andra noviserna ombord och hade inte känt av någon sjösjuka. Nu när det hade slutat regna hade han gått ut för att andas in den friska nordsjöluften.

Han lutade sig mot relingen vid babordssidans främre kanon – kaliber: , centimeter – och såg hur stäven skar ner i sjön och kastade upp plymer av vitt skum som yrde i luften. Vinden förde med sig små droppar av saltvatten som duschade hans ansikte, han tyckte det var mycket uppfriskande.

Han var drygt en och åttio lång, axelbred, och hyn i hans ansikte var brunbränd efter lång vistelse i stekhet sol. Solbrännan hade dessutom byggts på under den senaste veckan i Skottland där vädret hade varit ovanligt varmt och soligt. Det mörkbruna håret på huvudet och ögonbrynen framhävde hans ljusa, blå ögon. Runt dem spred sig ett mönster av rynkor. Hans näsa var smal och lite sned, den hade brutits många gånger under årens lopp. I övrigt var han välrakad och förvånansvärt slät i hyn – även om han bara var tjugofyra gav han genom sin framtoning intryck av att vara åtskilliga år äldre.

Sergeant Jack Tanner kastade i förbigående en hastig blick på en flottist som passerade och gjorde samtidigt konstiga axelrörelser. Det

16

Operation_oden_4a.indd 16

09-06-11 16.28.08

tjocka ylletyget kändes fortfarande ovant – han hade ju under flera år gått i bomullskläder – och det kliade i nacken av den ofodrade kragen. Han tillhörde dock inte dem som sörjde den gamla fältuniformen med lång vapenrock och höga damasker. Förrådsofficeren hade blivit helt förkrossad men det berodde på att han inte kände till någon annan uniform och att han värdesatte att hans mannar såg oklanderliga ut när de paraderade – med borstade kängor, skinande mässingsknappar och uniformsmössan neddragen över ögonen. Att se elegant ut var väl helt i sin ordning men Tanner hade lärt sig att praktiska kläder var viktigare när man skulle försöka döda fiender och därför gillade han den nya kakifärgade uniformen med kort jacka och högt skurna byxor. Den skilde sig helt från vad som hade funnits tidigare och hade ännu inte nått Indien eller Mellersta östern – bataljonen hade fått den nya utrustningen först för ett par veckor sedan.

Tre gulvita vinklar på varje ärm visade hans grad och ovanför dem, längst upp vid axelns rundning, satt ett svart tygmärke med ”Yorks Rangers” i grön text. Det var regementsbeteckningen som var gemensam för de tre bataljonerna i King’s Own Yorkshire Rangers – ett emblem sergeanten fortfarande bar med stolthet efter åtta år.

Regementets historia var lång – den gick tillbaka till spanska tronföljdskriget – och det hade deltagit i många sammandrabbningar och fälttåg i Afrika, Asien och Amerika. Tanner var glad över att få vara en del av det, det gav honom en känsla av samhörighet och mening i livet.

När han tänkte på regementet var det på . bataljonen – den han hade tjänstgjort vid sedan han tog värvning för åtta år sedan. Han hade tagit för givet att han skulle återvända till Palestina – där . bataljonen fortfarande hade sin bas – när hans permission var slut men istället hade han fått veta att . bataljonen behövde erfarna mannar och därför skickats iväg till Leeds för att ansluta sig till den.

När det hände hade han blivit mycket upprörd över att tvingas lämna så många goda vänner, för att inte nämna en livsstil som han hade blivit så förtrogen med. Men det var också en fråga om stolthet och Jack Tanner var en stolt person. . bataljonen bestod inte av stamanställd personal utan av frivilliga reservister som, det visste alla, var dåligt utbildade ”deltidssoldater”.

17

Operation_oden_4a.indd 17

09-06-11 16.28.08

Under de sex veckor han hade varit tillsammans med dem hade han inte sett mycket som skulle kunna ändra den uppfattningen. De flesta i hans pluton var hyggliga grabbar, men många var undernärda och kom från fattiga familjer i industristäder som Leeds och Bradford. De hade inte den kondition och kroppsstyrka som han var van vid att möta hos yrkessoldater och få av dem kunde skjuta en salva på trettio skott med något som liknade en rimlig träffbild. Deras erfarenheter var begränsade till exercis på regementsplan, marschförflyttningar och lite övningar ute på hedarna. Löjtnant Dingwall, hans plutonchef, hade varit verksam som jurist i Ripon före kriget och även om han var en vänlig själ klarade han knappast av att läsa en karta, för att inte tala om att fälla en fiende på trehundrafemtio meters håll. Tanner visste att den här officeren ingav föga förtroende hos sina mannar. Ändå var de nu på väg till krigsskådeplatsen och det skulle bli Tanners uppgift att hålla dem vid liv och hjälpa dem att skapa en effektiv stridsenhet.

Tanner suckade och betraktade fartygen i den lilla styrka som ångade fram tillsammans med Pericles. Ungefär hundrafemtio meter bort låg transportfartyget Sirius som i sin last hade bataljonens artilleri, transportfordon och det mesta av deras ammunition och övrig utrustning. Han skulle gärna ha velat veta vem som hade kommit på idén att lasta så mycket av deras materiel på ett fartyg. ”Jäkla idioter”, muttrade han och sköt tillbaka hjälmen i nacken medan han lutade sig framåt och stirrade på havsvattnet som strömmade förbi.

Han hade faktiskt börjat tvivla på att någon inom armén, för att inte tala om . brigaden, visste vad de egentligen sysslade med.

Efter avfärden från Leeds och ankomsten till Rosyth hade de äntrat tre olika fartyg och lastat och lossat sin utrustning varje gång. Förvirring och kaos var resultatet. Grejer hade försvunnit och blandats ihop med det som tillhörde Sherwood Foresters och Leicesters, som också ingick i brigaden. En gång hade de till och med seglat iväg för att sedan få vända tillbaka till hamnen igen. Ingen verkade veta varför. Alla soldaterna hade muttrat och klagat och man var allmänt överens om att höjdarna borde få sina skallar undersökta. Det här var inte rätta sättet att föra krig på.

När de hade gått i land en andra gång hade de marscherat sjutton kilometer till en provisorisk förläggning utanför Dumfermline där

18

Operation_oden_4a.indd 18

09-06-11 16.28.08

de hade stannat en hel vecka. De hade gjort ett par långmarscher men ägnat föga tid åt stridsövningar och skytte: huvuddelen av deras ammunition och utrustning låg fortfarande någonstans på lastkajen i Rosyth. När de äntligen hade kommit iväg igår morse hade bataljonen splittrats upp på ett horribelt sätt: två kompanier och stabskompaniet fanns på Pericles och de andra två var delade på var sin kryssare, tillsammans med Foresters och Leicesters. Värst av allt var att inga försök hade gjorts att dela upp deras tyngre utrustning. Tanner stirrade på Sirius och undrade återigen vems idé det hade varit att placera alla deras fordon och tunga vapen på ett dåligt beväpnat och tunnskrovigt transportfartyg. ”Helvetes jävlar”, sa han och skakade på huvudet. ”Är allt som det ska, sergeant?” Korpral Sykes stod med ryggen mot honom och kupade sina händer för att försöka få eld på en cigarett. ”Javisst, Stan … och du står på benen?” ”Ja, jag tror jag kommer att klara mig och det är i alla fall bättre att hålla sig härute. Fy fan, vad det stinker där nere.” ”Varför tror du jag står här?” Tanner drog på munnen. ”Man måste äta innan man ger sig ut på sjön. Om man gör det klarar man sig bra.”

Fartyget dök än en gång och rev upp en stor kaskad av skum över stäven. Båda vände ryggen till i en reflexrörelse, men sedan fastnade längst ut på Tanners näthinna en vit strimma – nära vattenytan – som i hög hastighet rörde sig mot Sirius. ”Gode Gud!” Tanner skakade Sykes axlar. ”Det är för helvete en torped. Titta!”

I samma ögonblick gick larmet, man hörde vrål ute på däck och besättningen rusade till sina stridsstationer. Knappa tvåhundra meter därifrån hade även mannarna ombord på Sirius upptäckt torpeden och deras desperata varningsrop ljöd över den grå havsytan.

Både Tanner och Sykes iakttog i tystnad hur torpeden nådde fram till fartyget. Under bråkdelen av en sekund var det tyst, därefter hördes en öronbedövande explosion. En enorm vattenpelare reste sig mot skyn och följdes ett ögonblick senare av en andra detonation.

Plötsligt var fartyget insvept i flammor och tjock, oljig svart rök. Pericles girade tvärt med svåra krängningar för att undkomma ubåten

19

Operation_oden_4a.indd 19

09-06-11 16.28.08

som säkerligen fortfarande lurade under ytan. De två jagare som eskorterade konvojen styrde tillbaka mot den utslagna Sirius och från deras långsidor släpptes sjunkbomber som kort därefter exploderade i stora vattenkaskader.

Tanner och Sykes rusade akterut när Pericles började göra en ny gir. De förlorade fotfästet när fartyget krängde men grep tag i relingen och såg hur Sirius förtvivlat utkämpade sin sista strid. Hon låg nu död i vattnet. Män vrålade och tjöt, och kastade sig ner i det iskalla havet. Sedan hördes ett jämrande ljud av metall som håller på att rämna och Sirius klövs i två delar. Aktern sjönk först, den gled sakta ner under vågorna. Den främre delen tog längre tid på sig, förstäven pekade nästan vertikalt upp mot himlen innan den sakta dalade och försvann ur sikte. Det hela var över på mindre än fyra minuter. ”Herregud”, sa Sykes till slut. En av de luftvärnsbestyckade kryssarna hade tagit sig fram till platsen där Sirius nyligen hade legat och plockade upp överlevande. ”Hade du kunnat tänka dig det här? Hur ska vi nu kunna kämpa mot de jäkla tyskarna?”

Tanner rynkade på ögonbrynen. ”Jag vet inte, Stan. Jag vet faktiskt inte.”

20

Operation_oden_4a.indd 20

09-06-11 16.28.08