9789188345028

Ända in i

märgen

AV A N N I K A TA E S L E R

BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Ända in i märgen – en sann berättelse om en bruten nacke, ett liv i spillror och vägen tillbaka © 2016 Annika Taesler utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2016 omslag: Designstudioe.com tryck: ScandBook AB, Falun 2016 isbn: 978-91-88345-02-8

Del 1

En bruten

nacke

Uppvaknande Egentligen förstår jag inte vad han säger. Mannen med den vita rocken står precis intill min kudde, så nära att jag borde kunna sträcka ut armen och ta på honom om det inte vore för taklampan som lyser mig rakt i ögonen. Och kanske spelar det ingen roll – för någonstans, långt långt bak i huvudet, förstår jag att det här måste vara en dröm. En absurd, grumlig feberdröm som inga Alvedon i världen rår på: Sjukhussängen håller mig fastlåst, inlindad i ett sammelsurium av maskiner och slangar och nålar. Rockmannen – är han läkare?

– fortsätter prata, lika lugnt och sakligt som tidigare. Men om vad?

Ridolycka, säger han. Någonting med nedsövd. Intensivvård.

Min kollega Kristina skrattar så gropen i kinden blir klotrund. Hon slänger över en trasa från rykthinken. Du har lera i hela ansiktet! Ser ut som du kört motocross. Jag gnuggar lite under ögonen, låtsas inte om att frottén redan är mättad av hästsnor och räcker ut tungan åt henne. Jag kände allt hur det stänkte. Nästa gång är det jag som rider först!

Vi fortsätter garva, och jag sätter på vattenslangen för att ta hand om min lika skitiga Diego. Vattnet i stallet tar alltid en stund innan det blir varmt … Hur kan jag somna i stallet?

För somnat måste jag ha gjort, eftersom jag tydligen drömmer igen. Samma dröm som tidigare! Samma säng, samma läkare.

Samma slangar! Den här gången vet jag handlingen, och kan lägga märke till scenens detaljer. Min familj står runt läkaren, 9

och alla ser så ledsna ut. Mamma är askgrå i ansiktet. Jag vill få dem att förstå att det inte är någon fara, att det här bara är en dröm som jag snart kommer vakna upp ifrån, men jag får inte fram ett ljud. Jag försöker peka, men armarna rör sig inte. Det är knappt att jag kan vrida på huvudet.

Jag sköljer ur trasan under kranen med iskallt vatten medan min kompis Emma hänger upp en sadel på hållaren närmast fönstret. Diegos kropp är varm när jag lutar mig mot honom.

Plötsligt är jag i ridhuset, och Simsons galopprytm gungar mig framåt. Jag blinkar och är tillbaka i Diegos box. Ännu en sadel hängs upp på samma hållare.

Taklampan bränner mot det vita. Leran rinner ur trasan.

För varje gång blir drömmen lite längre, och stunderna i stallet kortare. Jag blundar hårt. Varför kommer samma bilder tillbaka hela tiden? Nästa gång jag hamnar i sjukhussängen ska jag fråga vad jag gör där.

Men det är lönlöst. Nog berättar de samma sak, läkaren, mamma och Martin: att vi är på Karolinska, att jag har ramlat av en häst och sedan sovit i två veckor. Och det är acceptabelt.

Acceptabelt, därför att det måste finnas en anledning till att jag ligger där jag gör – som en levande nåldyna som attackerats av kirurgtejp och vita lakan.

Däremot påstår de att jag har brutit nacken, och det går jag inte på. Alla vet ju att bryter man nacken så dör man! Död är jag inte. Men var är jag? Var är stallet?

En olycka.

Tre brutna nackkotor.

En totalförlamning.

Hur konstig fixeringen vid min nacke än var hade jag inte tid att dröja vid den. Tvärs över rummet, ovanför de två dörröppningarna, hängde två klockor. En av dem gick något före den andra – för mycket för att kunna låtsas som om det var en synvilla, och irriterande för lite för att låta bli att jämföra dem.

Trots det talade visarna samma övertydliga språk: halv två på eftermiddagen.

Halv två!

Om mindre än två och en halv timme var det dags för stallets eftermiddagsfodring. På den korta tiden måste jag få läkaren att koppla loss alla maskiner och slangar, visa mig vägen ut från sjukhuset – vilket jäkla sjukhus?, ta mig hem, hämta bilen – var är den?, köra till Strömsholm och byta om. Hur skulle jag hinna? Frågorna studsade ur mig: men ju snabbare jag rörde läpparna, desto mer desperat märkte jag att det enda som hördes var ett dovt sus från apparaten bredvid sängen och det fuktiga knäppet när min tunga slog mot tänderna och gommen.

Något stramade mot kinden. När jag sneglade neråt såg jag en genomskinlig slang, fäst med smutsbrun kirurgtejp, som slingrade över min axel och in i näsan. Det måste vara där11

för det dunkade mellan ögonen varje gång jag andades. Jag bestämde mig för att inte bry mig om det, att det fanns något annat som var mycket viktigare – men trots att jag grimaserade ”V-a-d ä-r d-e-t f-ö-r d-a-t-u-m?” allt jag orkade tog det flera gånger innan någon fattade. Snabba blickar vid fotändan bytte ägare innan mamma till slut svarade, till och med drog försiktigt på munnen. Men hennes leende nådde inte ögonen, och skulle det verka lugnande misslyckades hon helt. Den 19 december. Mormors födelsedag! Om man nu höll mig borta från stallet, borde vi inte vara hos henne i stället för i ett trångt sjukhusrum där lysrören gjorde allas ansikten illamåendegröna? Så här irriterad hade jag inte varit på flera år. Det var uppenbart att det var min familjs fel att vi var där. Varför sa ingen till läkaren att jag skulle följa med därifrån? Om bara personalen och alla andra hjälptes åt, skulle de utan vidare kunna få mig på fötter igen.

Klockan var antingen 01.29 eller 01.32, beroende på åt vilket håll jag tittade. För övrigt fanns det inget i rummet som avslöjade hur lång tid som gått sedan drömvärlden, stallgången, Diego och min lerprickiga hjälm försvunnit för gott. Mannen i den vita rocken hade lagt en allvarlig hand på min axel, ordinerat sköterskan att sätta en ny droppåse och sagt något med låg röst till mamma och pappa. Men när? Det hade jag ingen aning om. Det tysta mörkret, där bara minutvisarna dånade som missiler, slets bort då och då: och slangarna, ett entonigt pip bakom mig och dunket mellan ögonen var tillbaka. Någon gång – i kväll? Nyss? – hade mamma smekt mig över kinden, dragit bort en hårslinga ur mina ögon och lovat att hon skulle komma tillbaka i morgon. Sedan var hon borta. Kvar låg jag, ensam, med en ilande smärta i nacken och miljarder frågor som skrek i huvudet.

Tretton dagar hade de sagt att jag varit sövd. Två veckor.

12

ända in i märgen

Sedan när? Som en kriminaltekniker insåg jag att jag måste följa offret, mig själv, i de sista spår jag lämnat efter mig.

Med ens var jag klarvaken – och medan innehållet i droppåsen sakta rann in i armen finkammade jag minnet efter ledtrådar, något som band mig till samma berättelse som jag fått från vittnena vid fotändan. Jag blundade.

Stallet. Simson. Kristina.

Det gick fort. Utan att jag varken kunde pausa eller spola framåt började en film obönhörligt spelas upp på näthinnan. ”Fy Satan vad kallt det är!”

Emma kommer in i stallet med kängorna täckta av iskockor.

Snön och den vassa blåsten har gjort hennes ögon glansiga, kinderna ilsket rödflammiga. När hon drar av vantarna för att pillra upp knuten till höbalen förvandlas fingrarna till stela och fumliga glasspinnar. Jag flinar mot henne bakom grepen. ”Vi skulle inte ha sagt nåt om lervällingen för några veckor sen.”

Hon tittar upp från balsnöret, blänger på den grovstickade halsduken jag virat upp över hakan och öronen och låtsas se sur ut på riktigt. ”Helt sjukt. Och i somras höll man på att få värmeslag bara man drog på sig hjälmen.”

Jag skrattar till och föser undan några halmstrån med foten, lika mycket för att hålla värmen som att hinna klart med mockningen innan hästarna ska ryktas och ridas och få på sig de tjocka termotäckena igen. Augustisol, oktoberrusk och nu decembervitt – den är här, vår tredje årstid sedan vi kom till Strömsholm. I ett halvår har vi putsat och kånkat, levt och andats häst på den stora riksanläggningen för ridsport, med en före detta OS-ryttare till chef och alla samtalsämnen utanför den här världen märkligt främmande. En helg i månaden åker vi hem, till familjer och hemmastallet – och till mina biokollegor, 13

som fortfarande vägrar förstå hur jag kunnat överge drinkrundorna efter jobbet på Filmstaden för tidiga morgnar och skit ute på vischan. Ändå har jag rabblat samma förklaring varenda gång: jämfört jobbet på Strömsholm med att spela huvudrollen mot Brad Pitt i nästa Hollywoodsatsning. En jättechans!

Emma har fått upp balen och slängt snöret. På väg tillbaka från soptunnan borstar hon bort några envisa snöflingor från luggen, som i vanliga fall ligger lika avslappnat perfekt som allt hon har på sig men som i dag faktiskt smetar både blöt och stripig mot pannan. ”Ska vi förbereda för lunchfodringen redan nu?”

Hon väntar inte på svar, utan börjar dela höet i lika stora högar av sammanpressade kockor. Jag förstår henne: vi brukar väga upp fodret så fort stallet är rengjort på morgonen. Men i dag lutar jag kvasten mot boxväggen. Tvekar. ”Jag tänkte passa på att ta Simson nu, när Kristina kan göra mig sällskap. Skönt att slippa vara ute med honom ensam.”

Det är det. För Simson, nästa häst på dagens schema, kan papperskorgar, ryktborstar, plastpåsar − till och med hans egen spegelbild – när som helst förvandlas till skräckinjagande, hästätande monster. Ska vi ut i skogen, bland kala trädstammar och hotfullt vajande grenar är Kristinas häst en perfekt följeslagare. Gamla, trygga Jonatan.

Men det är knappt att jag ser dem komma mig till mötes.

När Kristina höjer armen och vinkar, under samma träd vi träffas vid varje gång, skymtar bara hennes blå täckjacka genom myllret av snöflingor som driver i sjok över vägen. Det är tur att hästarna har vilodag och inte kräver något aktivt arbete av oss. I stället väntar en lugn runda, där de – som vanligt – ska få skritta av sig stelhet och överskottsenergi. Jag och Kristina kan både fortsätta skvallra om hon som stötte på dressyrläraren på personalfesten förra helgen och förbanna den aldrig uppehållande skitsnön. Som vanligt.

När vi precis kommit över gångbron stannar vi till.

14

”Vänster eller höger?”

Vem är det som säger det? Spelar det egentligen någon roll? ”Vi tar väl vänster va? Så rider vi genom skogen och kommer fram på Österängarna.” ”Absolut.”

Som vanligt.

Pappa la sin hand mjukt över mitt hår. ”Sov vidare du lilla gumman. Jag och Gunilla åker hem och äter middag, men mamma och Martin är kvar här utanför. Vi kommer tillbaka igen i morgon bitti.”

Jag rynkade missnöjt på ögonbrynen. Gå redan, när de just hade kommit! I huvudet ekade Ska vi ta vänster eller höger? fortfarande, och eftersom jag lärt mig tonfallet med millimeterprecision förstod jag att filmen med mig och Kristina gått på repeat i hjärnan hundra, kanske tusen gånger nu. Ändå lät planerna på att äta middag absurda, när det knappt ens kunde vara dags för lunch. När dörren stängdes bakom pappas täckjacka sneglade jag mot klockan ovanför den högra dörröppningen.

Och kanske borde jag förstått. Åtminstone räckte det med en snabb blick, ett ögonkast bara, för att jag än en gång måste inse hur ryckig tiden var i den här nya världen. Jag hade knappt vaknat – ändå pekade visarna obevekligt på kvart över nio, och när en sköterska ersatte lysrören i taket med ett par bordslampor på arbetsbänken var det ett tydligt tecken på att det återigen var dags för natt. Jag orkade inte protestera, utan blundade och återvände till hästryggen och snöfallet och skogsvägen.

Nästa gång jag tittade upp var det tyst. En kort sekund drog en kall rädsla över ansiktet – var allt över nu? – innan en kör av främmande ljud fick mig att se ut över salen. Eller salen och salen: det var inte mer än två meter från min säng till dörren, och sträckte jag ut armen – hur då förresten? – kunde jag nästan 16

ända in i märgen

nudda vikskärmen som dolde den andra patienten härinne. Även om jag inte såg honom eller henne betydde det oregelbundna klappret från ett par tofflor att personal donade där bakom. Och ett par tofflor betydde två andra att lyssna efter, två sköterskor till som trängdes tillsammans med oss. Pappa hade sagt att det var lördag, mindre än två dagar sedan läkaren väckte mig, men redan hade jag förstått att vi var fem personer – två patienter och tre sköterskor – som dygnet runt samsades om ett utrymme obetydligt större än sovrummet hemma.

Prasslet bakom skärmen följdes av ett kort klirrande, antagligen från metallinstrument som rörde sig mot varandra, och det rivande gnisslet av kirurgtejp som drogs av från hållaren.

Jag kände igen ljuden, och insåg att jag själv måste fått samma behandling någon gång medan jag var i mörkret. Däremot hade jag inte hunnit lära mig vad de gick ut på. Kanske var det en droppåse som hängdes upp, kanske ett sår som måste läggas om. Kanske bytte man blöja där bakom skärmen.

Oavsett vilket klapprade tofflorna ut igen, stannade vid en bänk bredvid dörren – raspet från pennan mot anteckningsblocket – och blev stilla. Långsamt andades jag ut. Visserligen hade jag hört de andra paren tassa runt sängarna, till och med skymtat en sköterskeskjorta – men bekräftelsen på att personalen var samlad, att de när som helst kunde dyka upp som livräddande änglar, gav ett lugn jag inte väntat mig från några Foppatoffor.

Jag blundade igen. Det behagliga mörkret var på väg tillbaka, och snart hörde jag ingenting.

Därför visste jag inte vad som kom först: tjuten rakt ut i mörkret eller taklampan som stack ilsket i ögonen. Omtöcknat vred jag huvudet bort från skenet, mot vikskärmen där hundra framrusande tofflor och rullvagnar och klirr och har någon ringt kirurgen? nästan överröstade larmet från apparaterna runt den anonyma kroppen. Jag väntade. Ljuden avtog så småningom, två par tofflor hjälptes åt att rulla ut sängen genom ena dörröppningen och larmet kvitterades. Ett klick bortifrån 17

väggen, och taklampan släcktes igen. Jag gäspade och vred tillbaka huvudet. Den här gången var det inte jag.

Personalen var snart på plats igen. Konturerna av deras skjortor reflekterades i bordslamporna på bänken, som med ett halvskumt ljus skvallrade om att världen utanför sjukhuset fortfarande hade natt. Det spelade ingen roll. Nu fattade jag inte hur jag väntat mig att rummet skulle vara tyst: snarare var ljuden så konstanta, och samtidigt oberäkneliga, att jag kunde glömma att få minsta blund i ögonen. Jag var för pigg för att sova, för trött för att övertala någon att spruta in mer sömnmedel i droppet. I stället sammanfattade jag informationen som sköljt över mig de senaste dagarna, medan väggklockorna släpade sig i olika takt mot morgonen: En olycka. Tre sjukhus. Tre brutna nackkotor. Tre punktformiga blödningar i hjärnan. Två nackoperationer. En totalförlamning. Tretton dygns djup sömn.

Och så jag.

Kudden var knölig. Igen. Eller, rättare sagt, en hård skrynkla mitt på örngottet skavde mot tinningen just där mitt ansikte trycktes ner som hårdast. I vanliga fall, det vill säga för två veckor sedan, hade jag förstrött lyft huvudet, slätat ut vecket med fingertopparna eller kanske handflatan och lagt tillbaka huvudet utan att ens lägga märke till något så banalt som ojämnt tyg mot huden. Att detta banala blivit mitt största problem!

Jag försökte tänka bort ilningarna i nacken, pressade ner näsan och nafsade efter rynkan med överläppen. Först efter någon minut, när kudden inte rört sig ur fläcken men en smärta jag inte trott existerade fick svarta fläckar att poppa upp framför ögonen, förstod jag att jakten var dömd att misslyckas.

Monitorn bakom sängen avslöjade däremot mina häftiga andetag, och när larmpipen ekade bort till medicindisken kunde jag inte hejda tårarna längre.

18

Tofflorna lät annorlunda än de andra. Varje nytt steg började med en liten smäll, som om bäraren slog ner hälen i golvet och sedan lät foten rulla fram mot tårna. Smäll-rull, smäll-rull.

Dess ägare stannade bredvid sängen, knattrade på monitorn och väntade tills den blivit tyst igen. ”Hur är det?”

Rösten var låg, mjuk, som om den frågade i hemlighet och skulle ta svaret på största allvar. Jag vred hakan mot ljudet och blinkade. Med gråten bortsjasad såg jag vem den tillhörde: en man i fyrtioårsåldern, med likadan sköterskeskjorta som alla andra och ljusbrun skäggstubb som såg mer tillfällig ut än planerad och ansad. Någonting – om det var toffelljuden, eller läderbandet med en amulett som hängde runt halsen på honom, eller sättet han slöt händerna runt sänggrinden – kändes vagt, liksom avlägset bekant. Ändå kunde jag inte minnas att vi pratat med varandra förut. ”Kudden”, mimade jag. ”Den gör ont.”

Sköterskan tryckte in sin hand under min kind, lyfte försiktigt mitt huvud ett par centimeter och nöp tag i örngottet. När han släppte ner mig igen passade han på att kasta en blick mot den högra väggklockan. ”Det är snart dags att vända på dig. Ska vi köra redan nu tycker du?”

Jag drog in luft i näsan och höjde ögonbrynen som ett tyst godkännande. Det räckte för att han skulle sätta igång, med att dra undan täcket och lossa på kudden jag hade intryckt i svanken och hänga över kateterpåsen på andra sidan sängen och akta så det inte stramade i någon kanyl och långsamt dra i lakanet under mig så jag rullades över från ena sidan till den andra. Vikskärmen som jag stirrat på de senaste två timmarna försvann, och en garderobsdörr med en handskriven Handdukar-lapp på blev min nya utsikt. ”Det där ser inte skönt ut. Vänta lite.”

Garderobsdörren öppnades, och sköterskan fiskade fram ett 20

ända in i märgen

badlakan med Stockholms Läns landsting-loggan tryckt nertill. Han vek ihop den noggrant och puffade in den under kudden, precis där min nacke skrek efter extra stöd. ”Bättre?”

Jag rörde huvudet någon centimeter. ”Bra. Jag heter Håkan förresten. Vi har setts en del de här dagarna, men jag förstår om du inte kommer ihåg mig. Jag tittar till dig igen om en stund, så får du känna om handduken fortfarande funkar.”

Den här gången hindrade nacken mig från att ge någon synlig bekräftelse. Och efter kul att se dig vaken förresten och säg till om du behöver något annat var det Håkans tur att försvinna igen. Smäll-rull, smäll-rull avtog bakom ryggen och försvann.

Jag granskade handtaget till garderobsdörren. Någon centimeter nedanför skruven som höll fast fästet hade det gått en flisa, och ljust träspån blödde fram ur den vita folien. Jag blundade igen. Det spelade ingen roll: nästa gång det var dags för vändning visste jag att jag skulle veta exakt hur lång revan var och hur många stickor som stack fram ur den. Garderoben var min enda tillflykt från sängen här inne på neurointensiven, sängen som från och med nu var hela navet i min värld. Det var här jag låg, dygnet runt – tyst och blickstilla, som en schweizerost perforerad av kanyler hjälpligt fastsatta med vit kirurgtejp. Medicinerna som rann i dem var lika starka som knarket pundarna på Plattan sprutade i sig, och antagligen var det därför det tagit två dagar innan jag förstått att de inte ljugit förut – jag hade verkligen brutit nacken.

Brutit nacken. Och vad det innebar: att de skärande huggen i nacken och bakhuvudet berodde mindre på de krossade kotorna och mer på alla miljoner, kanske miljarder, nervtrådar som slitits av inuti min ryggmärg. Att det var den − ryggmärgsskadan − som var anledning till att jag kändes avklippt vid axlarna, och varken kunde röra eller känna en millimeter av kroppen nedanför dem. Och, framför allt, att den också tagit 21

annika taesler

ifrån mig förmågan att andas. Den största tuben, som ringlade sig över magen och satt fast i ett hål i halsen, gick till en respirator som puffade på med syre i varje nytt andetag. Stängdes den av var jag död.

Jag hade inte orkat fråga vad resten av slangarna var till för.

Dessutom var jag glad för varje kroppsdel som Håkan lagt täcke över. Tidigare i morse hade jag råkat få syn på mitt vänstra armveck, där kompressen som skulle dölja infarten hade solkats ner av mörkbrunt, levrat blod. Det såg äckligt ut. Tur att jag inte kände det!

Men inga täcken i världen kunde dämpa larmen inne i huvudet. De kom från övervakningsmonitorn, från ilningarna i nacken, från de alltid närvarande tofflorna – och från en fråga som jag alltmer befarade svaret på: Är det så här nu?

22