sionen, Spider, Såtenäs–Råda; för 211:e divisionen, Wolf, Luleå– Jokkmokk. Aquila, från 161:a divisionen, var dock helt baserad på Ärnafältet, med tillhörande kortbanor utanför Uppsala i reserv, men så hade de också kärnvapensäkra berghangarer som skydd. Den vecka en division låg i beredskap var normalt all kommunikation med omvärlden förbjuden. Man fick inte ens använda mobiltelefon eller e-post för att kommunicera med anhöriga. Akuta familjeärenden fick hanteras via kansliet. Signalläget skulle inte skilja sig från den flygbas eller det regemente som inte var i beredskap. Vilka som låg i beredskap vid ett givet tillfälle var förstås också hemligt, men om en kollega inte svarade på mobiltelefonen och hans eller hennes respektive inte ville säga någonting, så visste man förstås. Konstigt att kollegorna på Aquila var ute och flög spaningsuppdrag så här på midsommarafton, tänkte Peter. Speciellt efter en veckas övningar borde all personal på granndivisionen vara hemförlovad. Att två divisioner låg i beredskap hade aldrig skett under hans år som flygförare. Det var illa nog att ligga i full beredskap var åttonde vecka, för att inte tala om att hålla två divisionshalvor aktiva direkt efter en omfattande övning. Peters Gator One-Five hade nu nått avsedd höjd och han planade ut elva kilometer över Östersjöns blå vatten. Nya varningar från den i övrigt avstängda radarvarnaren upplyste honom om att han nu även var belyst av två stycken jaktradar. Den elektroniska kartan visade att Alpha-gruppen låg bakom honom, och även hjälmsiktet indikerade att han hade två plan utanför synfältet. Han vred huvudet så långt åt sidan det gick i den tunga slutna hjälmen, och i en färg snarlik himlen såg han två otydliga skepnader, som omedelbart ersattes av två symboler i hjälmsiktets display. Strax därefter stängde två Su-50 Flatline av den optiska maskeringen och materialiserades som två grå, väldigt platta och dubbelfenade, stora jaktplan några hundra meter bakom Peters JAS 39 E. 20 |
midsommargryning