9789186629298

JAMES ELLROY

B ROWNS REKVIEM

JAMES ELLROY

BROWNS REKVIEM Översättning: Thomas Preis

Modernista stockholm

I J a g , e n p r i va t d e c k a r e

1

A f f ä r e r n a blomstrade. Det var samma historia varje sommar. Smogen och hettan kom vältrande in och lade sig som ett lock över dal­ sänkan; folk drabbades av apati och missmod; gamla föresatser föll i glömska; gamla åtaganden blev liggande utan att fullgöras. Och jag tjänade grova slantar: mitt skrivbord var övertäckt med återtagningsbeslut som beträffande bilmärken och modeller omfattade allt mellan Datsun sedan och Cadillac Eldorado cabriolet, och beträffande stadsdelar allt mellan Watts och Pacoima. Medan jag satt där och lyssnade till Beethovens violinkonsert och drack min tredje kopp kaffe räknade jag ut mina arvoden minus utgifter. Jag suckade och välsignade Cal Myers och hans rädsla för att bli avslöjad och hans snikenhet. Våra förbindelser daterar sig från min tid vid sedlighetsroteln i Hollywooddistriktet, när vi båda hade hamnat i ett taskigt läge och jag gjorde honom en stor tjänst. Flera år senare lever jag i något som liknar medelklassigt skattefritt överflöd, eftersom han fortfarande anser sig stå i stor tacksamhetsskuld till mig.

Vårt arrangemang är enkelt och en förträfflig gardering mot inflationen: Cals handpenningar för bilköp är de lägsta i Los Angeles och hans månadsavbetalningar de högsta. Mitt arvode för en återtagning är summan av köparens gjorda inbetalningar. För detta får Cal den tvivelaktiga tillfredsställelsen av att en legitimerad privatdetektiv utför hans bilstölder, och min obetingade tystnad om allt skumt han har haft för sig i det förflutna. Han har ingen anledning att oroa sig. Det skulle inte falla mig in att tjalla på honom under några som helst omständigheter. Ändå oroar han sig. Vi pratar aldrig om de där sakerna; vårt förhållande är på det hela taget av kringgående natur. På den tiden när jag krökade tyckte han att han hade övertaget, men nu när jag är nykterist tillskriver han mig mer begåvning och list än jag har.

13

Jag studerade siffrorna på kladdblocket: 11 bilar, 1881 $ i avbetalningar, minus 20 procent eller 376,20 $ åt min chaufför. 1504,80 $ åt mig.

Ljusa utsikter. Jag lyfte skivan från skivspelaren, dammade försiktigt av den och stack in den i fodralet igen. Jag såg på trycket av Joseph Karl Stieler på väggen i mitt vardagsrum: Beethoven, alla tiders störste tonsättare, när han med rynkad panna och penna i handen satt och komponerade »Missa solemnis«. Ansiktet var upplyst av ett själsligt hjältemod.

Sedan ringde jag upp min chaufför Irwin och sa åt honom att komma hem till mig om en timme och ha kaffe med sig – det var jobb på gång.

Han gruffade tills jag nämnde pengar. Jag lade på luren och tittade ut genom fönstret. Det började ljusna. Under mig fylldes Hollywood sakta av disigt solljus. Jag kände en svag skälvning: delvis koffein, delvis Beetho­ven, delvis en sista passage av nattluft. Jag kände på mig att mitt liv skulle förändras.

Det tog Irwin fyrtio minuter att köra sträckan från kosherkanjonen.

Irwin är jude, jag är andra generationens tyskamerikan och vi kommer superbt väl överens. Vi är eniga i alla väsentliga frågor: kristendomen är vulgär, kapitalismen har kommit för att stanna, och hur motsatta det tyska och det judiska än må vara har de frambringat historiens största musikskapare. Han signalerade med bilhornet, jag spände på mig höls­ tret och gick ut.

Irwin räckte mig en mugg med Winchells utan socker och en påse munkar när jag hade satt mig bredvid honom i bilen. Jag tackade och högg in. »Affärerna först«, sa jag. »Vi har elva försumliga personer. De flesta i södra centrala Los Angeles och östra San Fernandodalen. Jag har kreditupplysningar om allihop, och hela bunten har jobb. Jag tror vi kan haffa en om dan, tidigt på morgnarna på hemadresserna. Då hinner du till jobbet i tid. Det vi inte plockar hem där ska jag jobba med på egen hand. Din andel blir trehundrasjuttiosex dollar och tjugo cent, som förfaller till betalning nästa gång jag träffar Cal. I dag ska vi göra ett besök hos Leotis McCarver på South Mariposa 6318.« När Irwin svängde ut med sin gamla Buick på Hollywoodmotorvägen i södergående riktning uppfattade jag att han sneglade på mig, och jag 14

anade att han skulle säga något allvarligt. Det stämde. »Har du mått bra, Fritz ?« frågade han. »Kan du sova ? Äter du ordentligt ?« Jag svarade en aning korthugget: »Jag mår bättre i största allmänhet, det går upp och ner med sömnen och jag äter som en häst eller också inte alls.« »Hur länge är det nu ? Åtta nio månader ?« »Det är exakt nio månader och sex dagar, och jag mår som en prins.

Nu byter vi ämne, tycker jag.« Jag avskydde att snoppa av Irwin, men jag trivs bättre med folk som pratar mindre rakt på sak.

Vi svängde av från motorvägen i trakten av Vermont Avenue och Manchester Avenue och åkte västerut mot adressen på Mariposa. Jag kollade återtagningsbeslutet: en Chrysler Cordoba 1978. 185 $ i månaden. Registreringsnummer CTL 412. Irwin tog av mot norr på Mariposa, och efter ett par minuter var vi framme vid kvarteret med 6300-nummer. Jag fiskade fram mina huvudnycklar och plockade av nyckeln till Chryslern. Nummer 6318 var en tvåvåningskåk i rosa stuck och hade varit modern för tjugo år sedan. Den hade ingångar på gavlarna och en ful spinkig flamingo av svart plåt på fasaden mot gatan. Garaget var underjordiskt och sträckte sig under hela husets längd.

Irwin parkerade på framsidan. Jag räckte honom originalet av återtagningsbeslutet och stack kopian i bakfickan. »Du kan rutinen, Irwin.

Stå vid din bil, vissla en signal om nån kommer in i garaget, två signaler om snuten dyker upp. Var beredd att förklara vad jag sysslar med. Släpp inte ifrån dig återtagningsbeslutet.« Irwin kan tekniken lika bra som jag, men fortfarande efter fem år med legaliserade stölder gör mig hela grejen nervös, så jag drar varje gång igenom instruktionerna för att få tur. Konstiga saker kan hända och har hänt, och Los Angelespoliser är skjutglada. Eftersom jag har varit en av dem vet jag det.

Jag kilade ner i garaget. Jag hade trott att det skulle vara mörkt där, men morgonsolen speglades i rutorna på de närliggande lägenheterna och lyste upp ordentligt. När jag fick syn på CTL 412, tredje bilen från slutet, började jag skratta. Cal Myers skulle skita på sig. Leotis McCarver var utan tvivel svart, men hans bil var en fullfjädrad tacoglidare: kapad och sänkt, med knäckäppelbrun och limegrön lack med orangeröda och 15

gula lågor som täckte motorhuven och slickade halvvägs bakåt längs bilens sidor. Svart lackskrift över de bakre hjulhusen tillkännagav att det här var »Drakkärran«. Jag tog fram huvudnyckeln och öppnade bilen.

Innandömet var lika otroligt: luddig svartvit zebrarandig klädsel, rosa velvetintärningar som hängde i backspegeln och en pälsklädd orange gaspedal formad som en naken fot. Ombyggnaden måste ha kostat vännen Leotis en förmögenhet.

Jag skrattade fortfarande när jag hörde ljudet av ett steg borta till väns­ ter om mig i den inre delen av garaget. Då vände jag mig om och fick se en svart man som var lika stor som jag komma stegande mot mig. Jag skulle inte hinna undvika en konfrontation. När han var tre meter ifrån mig skrek han »Jävla as !« och gick till anfall. Nu var jag ute i gången, och precis innan han var framme steg jag åt sidan och fällde honom med en spark på ena knät. Medan han stretade för att ta sig upp på benen gav jag honom en spark i ansiktet, en spark på halsen och en i skrevet. Han jämrade sig och spottade ut tänder.

Jag släpade in honom mellan två bilar nära inre väggen och muddrade honom efter vapen. Inget. Jag lät honom ligga där, klev in i hans galavagn och körde ut på Mariposa. Irwin stod kvar vid sin bil som om inget hade hänt. »Han försökte hoppa på mig, så jag sänkte honom. Stick härifrån. I morgon vid samma tid, hemma hos mig.« Irwin blev blek.

Det var första gången något i den stilen hade hänt. »Hörde du inget ?« skrek jag, stampade på gasen och brände gummi.

Jag tittade i den pälskantade backspegeln. Irwin hade precis öppnat dörren till sin bil för att kliva in. Det såg ut som om han darrade. Jag hoppades att han inte skulle lägga av och lämna mig i sticket.

Efter en kilometer tog jag av vänster på Slauson Avenue och sedan åt höger på Western Avenue. Jag hade redan kört i flera minuter när jag upptäckte att jag själv darrade. Till slut darrade jag så häftigt att jag knappt kunde hålla ett stadigt tag om ratten. Sedan kände jag att magen började göra uppror och försökte vända sig ut och in. Jag svängde in på parkeringen utanför en spritbutik och spydde på trottoaren, tills det gjorde ont i mellangärdet och lungorna. Spyorna smakade kaffe och socker och rädsla. Efter en liten stund började jag lugna mig. Ett gäng 16

spinkiga svarta tonåringar, som stod och hängde mot väggen till spritbutiken och skickade runt en pava billigt vin, hade betraktat skådespelet och skrattat åt mig som om jag var någon underlig varelse från yttre rymden. Jag tog flera djupa andetag, satte mig i bilen igen och körde i väg mot San Fernandodalen för att avlägga ett besök hos Cal Myers.

När jag kom ut på motorvägen hade min adrenalinrusch klingat av.

Under mina fem år som återtagare hade jag varit med om ett tiotal liknande incidenter, blivit beskjuten två gånger och fått ett rejält kok stryk en gång, men det här var min första sammanstötning sedan jag blev nykter, och det gladde mig att de gamla instinkterna och finterna satt kvar i ryggmärgen. Jag gillar inte att göra folk illa, det gör ingen som är klok i skallen, men den här gången hade jag inte haft någon annan utväg.

Under mina sex år som snut hade jag lärt mig avläsa om någon tänkte gå till våldsamheter, och den där killen hade tänkt göra blodpalt av mig.

Jag kom ihåg en annan återtagning ungefär tre år tidigare: banken hade meddelat att en kvinna blåst Cal med en check utan täckning för två månaders förfallna avbetalningar och tre månaders förskott. Jag kollade på hennes hemadress och fick veta av grannarna att hon var en höjdare på det lokala scientologicentret, lesbisk och socialbidragstagare.

Ingen på scientologistället eller i huset där hon bodde hade sett henne på flera dagar, så sent på kvällen samma dag bröt jag mig in och kons­ taterade att hon hade stuckit därifrån för gott. När jag meddelade Cal det och berättade om hennes livsstil blev han helgalen. Cal är väldigt högervriden och tog smitningen som en personlig förolämpning. Han sa åt mig att leta rätt på kvinnan och återta V W-bussen utan hänsyn till hur mycket tid och utgifter det skulle kräva, och han lovade mig en saftig bonus om jag lyckades.

Med hjälp av kraftfull övertalning och mutor fick jag scientologerna att lämna ut kvinnans nya adress i Berkeley. Jag flög dit upp och söp till på planet. Sedan jag hade sovit ruset av mig i ett hyrt rum tog jag en taxi till adressen jag hade fått. Ingen V W-buss, ingen hemma. Jag bad chaffisen köra mig till Scientologiska celebritetscentret. X LB 841 stod inte på parkeringen eller någon av de angränsande gatorna. Jag sa till chaffisen att vi hade lite väntan framför oss och lovade honom femtio 17

dollar förutom summan för körningen, om han höll mig sällskap. Han ställde upp på det.

Berkeley fick det att krypa i mig: folk som passerade såg estetsnobbiga och arga ut, inkrökta i sig själva av krafter som de inte förstod och skröpliga eftersom de vägrade äta kött. En ström av människor drog genom centret, men jag såg inte till några celebriteter.

Till slut svängde V W-bussen in på parkeringen och stannade. Plötsligt blev jag förbannad. Jag hade biljetter till en konsert med Los Angelesfilharmonin på kvällen, och där befann jag mig sextiofem mil från Los Angeles för att klämma åt en alternativkulturell subba och lägga vantarna på hennes skitiga buss. I stället för att vänta tills hon hade gått in i centret och sedan begå en enkel stöld, rusade jag rakt över gatan och gensköt henne, stack mitt återtagningsbeslut i ansiktet på henne och skrek: »Jag är privatdetektiv och har ett beslut om återtagning av det här fordonet.

Ni har fem minuter på er att plocka ut era grejer, sen försvinner åket.« Den snygga unga kvinnan nickade fogligt, men när jag gick bort till förarsidan anföll hon. Jag hade satt nyckeln i dörren när jag kände en skarp spark på benet. Med dörren halvöppen vred jag på huvudet och fick en smäll mitt i ansiktet av hennes handväska. Jag hade aldrig slagit en kvinna, men jag snurrade runt och tog sats med högerarmen.

Sedan tvekade jag. Den tunga skinnväskan var på väg mot mig i en båge igen, och jag grep tag i den med båda händerna, ryckte till mig den och slängde den tvärsöver parkeringen. Nu kastade hon sig över mig och skrek och försökte klösa mig i ansiktet. Hennes skrik drog till sig uppmärksamhet från scientologerna inne i huset och jag såg dem stirra häpet genom fönstret. Jag högg tag i kvinnan och vräkte omkull henne på marken.

Som tur var startade bussen lätt. Folk hade börjat strömma till. Jag svängde ut på den smala gatan bakom parkeringen. Kvinnan stod på knä och vräkte ur sig glåpord. Det värsta hon kunde komma på var »urbant rovdjur«. Taxichaffisen syntes ingenstans till. Jag letade upp adressen till taxifirman i telefonkatalogen, körde dit och lämnade ett kuvert med femtio dollar hos expeditören. Han lovade att chaffisen Manny skulle få det när han stämplade ut.

18

Jag körde tillbaka till Berkeley för att hämta mina prylar. Jag funderade igenom mina iakttagelser av kvinnan, hennes sätt att leva och hennes reaktion när jag ställde henne inför priset för hennes brottsliga beteende.

Jag kom till en bestämd slutsats: om livet var ett spel som handlade om att ge och ta, med en rationell moral som domare över vilka som gav och vilka som tog, fick jag se till att vara noga med min personliga moral men hålla mig kvar på deras sida som tog. Jag körde över bron till San Francisco och fixade ett rum på Fairmont Hotel, en magnumpava Mumms och en callgirl. L. A. verkade lovande nästa eftermiddag.

Jag tog av från motorvägen och fortsatte på Ventura Boulevard, där man kan köpa allt man vill ha, och allt man inte vill ha. Affärerna längs denna smogdisiga esplanad visar upp exempel på alla det slags listiga planer, drömmar och bondfångerier som blaserade amerikanska hjärnor kan fantisera ihop. De överträffar all tragedi, all vulgaritet, all satir. De är höjden av sveklöshet. Det finns i runda tal åtta miljarder sådana affärer – och tre miljarder firmor som säljer nya och begagnade bilar. Cal Myers äger tre av dem: Cals Casa de Carro, Myers Ford och Cals Import. Han tjänar grova pengar. Han skulle kunna teckna kontrakt med ett kreditbolag om sina återtagningar och spara pengar, men vi har känt varandra länge och han både gillar mig och är rädd för mig.

Jag avlevererade mexarbussen på Fordfirman och lämnade in nycklarna och återtagningsbeslutet till försäljningschefen. Han sa att Cal var mittemot på Casa de Carro och spelade in tevereklam.

Cal har samma etniska bakgrund som jag och vi har båda grovskurna, rödlätta ansikten, mörkt hår och bruna ögon. Mörka tyskar. Där upphör likheten: han är mycket mindre och ser betydligt mer dynamisk ut. Tevekamerorna panorerade medan Cal gick utmed en rad med parkerade bilar, stannade vid var och en av dem och lovprisade bilens förtjänster.

När han kom till den sista presenterade han sin senila schäfer Barko för tevetittarna. Barko är en riktigt trevlig hund, men han luktar illa. Cal har haft honom sedan innan han kom på grön kvist. När Barko var yngre kunde han ta sats och hoppa upp på motorhuvarna på bilar, vända sig om och skälla gång på gång mot kameran, medan texten rullade längst 19

ner på teveskärmen och räknade upp alla de fantastiska egenskaperna hos bilen han satt på. Nu när han har blivit orkeslös är han sparkad uppåt till en biroll: tre sekunders presentation och en klapp på huvudet av Cal. Hellre än att stå och hänga och glo på trista omtagningar av Cals försäljarsvada knallade jag bort till hans kontor och steg in. Det stora rummet hörde hemma i en annan tid, och jag gillade det: väggar av kvistig fur, mörkgröna persiska mattor på ett ekgolv, bokhyllor fullproppade med böcker och bildverk om andra världskriget, kvistiga furbjälkar prydda med en mängd hästskor. På den kraftigaste bjälken rakt över Cals jättelika ekskrivbord satt ätten Myers vapen, en vulgär komposition av flera kors, blommor och trumpeter runt en sårad vildsvinsgalts huvud. Väggarna var smyckade med inramade foton av Cal i famnen på diverse politiker som med förtjusning hade tagit emot hans kampanj­ bidrag. Där hängde Cal med Ronnie Reagan, Cal med Sam Yorty, Cal som högtidligt tryckte Trixige Dick Nixons hand före hans fall.

Cal kom in glatt leende. »Herrejösses, Fritz«, sa han, »vilket konstverk ! Den där killen, vad är det nu han heter ? McCoover ? Vi borde ge den jäveln i uppdrag att göra om stilen på våra väntrum, på våra försäljares kontor, till och med på våra tidningsannonser. Drakkärran ! Ha !

Ha ! Ha ! Du fattar väl vad som ligger bakom, va, Fritz ? Det är den där jävla reklamen om Ricardo Montalban Cordoba. ›Jag är en man, och jag vet vad jag vill. Jag vill bli som Cordoba !‹ Grabben Ricardo är mexikan, den där typen McCoover måste vara svarting, han ser reklamen på teve, bestämmer sig för att han vill bli mexikan, och så sabbar han en vacker bil som är gjord för vita människor ! Man blir jämt blåst av det jävla gänget på Madison Avenue.« Cal skakade på huvudet. »Fast grejen hade två bra saker med sig. För det första fick vi tillbaka den kära Drakälsklingen, och för det andra hittade Larry en påse gräs i handskfacket. Jag sa åt honom att ta den med sig till Reuben och killarna på biltvätten för att lysa upp deras dag.« Jag glömde nämna att Cal också är innehavare av Cals Biltvätt, ett skatte­smitningsobjekt som han driver med förlust »för att ge mina kunder den allra bästa … totala … servicen av deras bilar«. Han anställer bara illegalt invandrade mexare och ger dem förstås bara minimilön.

20

Små extraförmåner, som gräset och de ölkartonger han då och då skickar över dit avhåller dem från att söka sig mer lönsamma jobb, till exempel som diskare. Jag beslöt att inte berätta för honom om min strid med McCarver. Det skulle bara stimulera honom till en ny rasistisk harang, som säkert inte skulle vara lika lustig. »Vi har en avverkad och tio kvar. Jag ska fixa dem allihop, under för­ utsättning att de inte har stuckit från stan spårlöst«, sa jag. »En om dan, nåt i den stilen. Allihop har jobb.« »Fint, fint. Jag litar på dig. Du kommer som vanligt att göra ett för­ nämligt jobb.« Cal såg allvarsamt på mig. »Några framtidsplaner ? Det har gått ett bra tag nu. Jag tror att du klarar det.« »Nej, inga riktiga planer, inte än. Fast jag sticker till Europa i höst.

Det är dödperiod med jobb här då, och jag kommer lagom för att hinna höra de stora orkestrarna i Tyskland och Österrike i början av deras konsertsäsonger.« »Du snackar ju språket också.« »Så pass att jag klarar mig. Jag vill höra storslagen musik där den skapades. Framför allt det. Kolla in Beethovenhuset i Bonn, Wienoperan, Salzburg. Göra en båttur på Rhen. Jag har en aning om att det finns en hel hop fina obekanta kammarensembler som spelar på små lantkrogar överallt i Tyskland. Jag har pengar till det och vädret är fint på hösten, så jag ska åka dit.« »Innan du ger dig av måste vi prata. Du ska få en lista med bra hotell och restauranger. Maten kan vara toppen i Europa – eller botten. Men just nu måste jag sticka. De väntar mig på golfbanan om en halvtimme.

Behöver du några pengar ?« »Inte för egen del, men jag behöver trehundrasjuttiosex dollar och tjugo cent åt min chaufför.« Cal gick till kassaskåpet i väggen, plockade fram summan och räckte den till mig. »Simma lugnt, Fritz«, sa han när han förde ut mig, tog en tiokilospåse med torrfoder för hundar och låste dörren efter sig. Han ropade till sekreteraren: »Raring, kan du vara bussig och ge Barko mat ? Han är nog hungrig.« Den snygga blondinen med glasögon log och gick och hämtade Barkos skål.

21

Jag såg på Cal och skakade på huvudet. »Din snåle jävel, den där hunden har dragit in en massa pengar åt dig, och ändå ger du honom sån där torkad skit ?« »Han gillar det käket. Det är bra för hans tänder.« »Han har inga tänder.« »Då är jag väl en snål jävel. Vi ses, Fritz.« »Ha det så bra, Cal.« Larry, försäljningschefen på Casa, ordnade fram en gammal lyxutrustad Cutlass demobil åt mig. Jag sa att jag skulle låna den i någon vecka och lämna tillbaka den tankad. Hellre än att spana in ställena där mina andra återtagningsoffer jobbade, bestämde jag mig för att ta ledigt resten av dagen och kanske hälsa på min kompis Walter. Jag körde i väg på Ventura Boulevard i riktning mot Coldwater Canyon Avenue. Klockan var halv elva på förmiddagen och det var redan hett och smoggigt. Jag var i fin form när jag åkte över berget, avslappnad och till och med lite hungrig. När jag rullade ner i Beverly Hills kände jag återigen på mig att mitt liv skulle förändras.

2

J a g har ett eget skattesmitningsobjekt, Browns detektivbyrå. Det är en detektivbyrå bara till namnet. Vad skatteverket beträffar är jag en svulten privatsnok som deklarerar för niotusen i total inkomst och betalar tvåhundrasjuttiofem dollar i inkomstskatt. Jag sparar åttiofem dollar om året genom att dra av mig själv som en utgift. Innan skojeriet med återtagningarna blev lönsamt brukade jag annonsera i Gula sidorna och fick faktiskt en del fall, som för det mesta handlade om att leta rätt på tonåringar som hade rymt hemifrån och halkat in i drogkulturen; men det var för två år sedan, när jag hade fler illusioner om mig själv som fixare i stadsdjungeln. Jag har kvar kontoret som ett åttiofemdollars avdrag i ett sjabbigt kontorshus på Pico Boulevard i Rancho Park. Där förvarar jag mitt bibliotek och åker dit när jag får lust att läsa. Det är ett råtthål, men det har luftkonditionering.

Nu beslöt jag att köra till kontoret, för Walter var säkert fortfarande utslagen av gårdagskvällens orgie med blaskvin och teve. Jag ställde bilen på parkeringen, gick över bakgatan till Apple Pan och kom tillbaka med tre ostburgare och två kaffe. När jag öppnade dörren till kontoret hade jag redan vräkt i mig två av burgarna. Det luktade unket där inne.

Jag satte genast på luftkonditioneringen och slog mig ner i min stol.

Det är inte mycket till kontor, bara ett litet kvadratiskt rum med persienner för ett fönster som vetter mot en bakgata, ett stort skrivbord i imiterad valnöt med en bekväm snurrstol klädd med konstläder bakom det åt mig själv, en smaklös rottingstol åt klienter och ett dokumentskåp av officiell modell som inte innehåller några dokument. Det hänger två fotografier på väggen, båda avsedda att inge förtroende: Fritz Brown cirka 1968, taget vid min avgångsexamen från Polisskolan, och ett annat av mig i uniform tre år senare. Jag var full när det togs, och det syns om man tittar närmare.

23

Jag glufsade i mig den sista burgaren, slog på radion och lutade mig tillbaka. Musiken var tidig barock, en cembalotrio; snyggt men utan inlevelse. Jag lyssnade ändå. Barockmusik kan försänka en lyssnare i en skön avslappning som befrämjar stillsamma tankar, och jag befann mig i ett sådant tillstånd när det ringde på dörren. Det kunde inte vara hyresvärden, eftersom jag betalade hyran för ett helt år i stöten. Antagligen en dörrförsäljare. Jag steg upp och öppnade. Mannen som stod utanför såg inte ut som en dörrförsäljare utan snarare som en flykting från fylle­ häktet i Lincoln Heights. »Kan jag stå till tjänst med nåt ?« undrade jag. »Troligen«, svarade mannen, »om du är privatdetektiv och det här är din byrå.« »Svaret är ja på båda punkterna.« Jag pekade på besökarstolen. »Slå dig ner och berätta på vilket sätt jag kan stå till tjänst.« Han satte sig motvilligt efter att ha kollat in möblemanget. Han var närmare de fyrtio och fet, mellan en och sextioåtta och en och sjuttio lång och cirka hundra kilo tung. Han var klädd i fjompiga muslinbyxor som var flera centimeter för korta, en alligatorprydd golftröja som satt som ett korvskinn om den plufsiga bålen, och golfskor i svart och vitt med borttagna tåjärn. Han såg ut som en grundligt försupen golfare. »Jag trodde att privatdeckare var äldre killar, pensionerade poliser«, sa han. »Jag gick i pension tidigt«, sa jag. »De ville inte göra mig till polischef när jag var tjugofem år, så jag sa åt dem att kyssa mig där bak.« Han fick en kick av det och började skratta nästan hysteriskt. »Jag heter förresten Fritz Brown. Vad heter du ?« »Freddy Baker. Du har samma initialer som jag. Du kan kalla mig Fet­knopp. Det är ingen förolämpning, alla kallar mig det. Jag gillar det.« Fetknopp. Herrejösses. »Okej, Fetknopp. Du kan kalla mig Fritz, eller mr Brown, eller vad du vill. Jaha, varför behöver du hjälp av en privatdetektiv ? I förbigående sagt är arvodet för mina tjänster etthundratjugofem dollar om dan, plus utgifter. Har du råd med det ?« »Ja, det har jag, och mer ändå. Jag ser kanske inte ut som nån miljonär, men jag har det gott ställt. Jag ska klämma fram lite stålar åt dig i dag, sen jag har berättat vad jag vill att du ska göra.« Fetknopp Baker borrade 24

vildsinta blå ögon i mig och sa: »Det är så här. Jag har en syster, en lillasyster som heter Jane. Det är den enda släkting jag har. Våra föräldrar är döda. Nu har hon bott länge hos en rik kille. En judisk kille. Han är gammal. Han har inga sexprylar för sig med henne – det är inget sånt – han bara försörjer henne och jag får aldrig träffa henne längre. Killen vill inte att hon ska ha nåt med mig att göra. Han betalar för hennes musiklektioner, och Janey, min egen syster, hon skiter i mig som om jag var en skitkorv !« Rösten hade höjts till ett skrik. Han svettades trots att luftkonditioneringen var på och hade knipit åt så hårt om låren att knogarna var vita. »Vad vill du att jag ska göra ? Är din syster myndig ?« »Jadå, hon är tjugoåtta år. Jag är inte ute efter att försöka få honom åtalad för otukt, men jag vet att det är nåt som inte stämmer med honom !

Han utnyttjar henne till nånting. Hon vill inte tro mig, hon vill inte ens tala med mig ! Du skulle väl kunna skugga henne ? Skugga honom, hänga efter honom runt i stan och kolla vad han sysslar med ? Han lurar henne på nåt sätt, och jag vill veta vad det handlar om.« Jag bestämde mig för att inte spola grejen. Det skulle gå att passa in den i min lediga tid mellan återtagningarna. Jag gillade tanken på ett spaningsjobb. Det lät som en intressant omväxling. »Okej, Fetknopp, jag tar jobbet. Jag ska skugga din syster och den där namnlöse skummisen. Vi lägger en vecka på det. Jag ska gräva fram allt jag kan. Men först behöver jag fler upplysningar.« Jag tog fram en penna och en anteckningsbok. »Din syster heter alltså Jane och är tjugoåtta år ?« »Ja, just det.« »Har du nåt foto av henne ?« Fetknopp tog fram en gammal handpräg­ lad plånbok och räckte mig ett kort. Jane Baker var snygg. Det fanns ett humoristiskt drag kring munnen och en intelligent glimt i ögonen.

Hon såg ut som raka motsatsen till sin fete bror. När jag lade ner kortet i skrivbordslådan tittade Fetknopp misstänksamt på mig, som om han nyss hade gett mig en ikon och var rädd att jag skulle ha sönder den. »Var inte orolig«, sa jag, »jag ska vara rädd om kortet och lämna tillbaka det till dig.« »Ja, det måste du. Det är det enda jag har.« 25

»Berätta nu om den där killen. Allt du vet, vad som helst.« »Han heter Sol Kupferman. Han äger Solly K:s Päls. Han bor på Elevado Drive 8914. Det är uppe i Beverly Hills norr om Sunset Boulevard, i närheten av Beverly Hills Hotel.« »Beskriv honom.« »Han är i sextiofemårsåldern, mager, lockigt grått hår. Stor näsa. En typisk judejävel.« Jag antecknade det korta signalementet. »Vad kan du berätta om Kupferman ? Jag antar att du har tänkt konfrontera din syster med all lort jag kan snoka fram om honom.« »Just precis. Det är vad jag har tänkt. Jag har hört massor av saker om Solly K. Alltihop dåligt, men det är bara rykten. Caddieskvaller, man måste komma ihåg varifrån det kommer. Men jag har mina aningar om honom. Liksom intuition, fattar du ?« »Javisst. Hur blev din syster bekant med Kupferman ?« »Jag gick som caddie på Hillcrest för så där tio tolv år sen. Det ligger vid den där gatan där alla judarna spelar golf. Hon brukade komma och hälsa på mig i caddiebyssjan. Ibland jobbade hon bakom disken i lunchbaren där. Men jag gillade inte att hon gjorde det. Caddier är snuskiga i munnen. I alla fall var det där hon blev bekant med Solly K. Han är klubbmedlem där. Han träffade henne ute på golfbanan. Hon brukade göra promenader där. Han fick henne intresserad av musik, fick henne att börja ta lektioner. Ända sen dess har hon bott hos honom.

Hon säger att han är hennes bäste vän och hennes välgörare. Nu tycker hon illa om mig. Den där jävla juden fick henne att tycka illa om mig !« Fetknopp var på gränsen till att tappa behärskningen och börja gråta eller få ett utbrott. Hans judehat var motbjudande, men jag ville få veta mer om honom. På något sätt grep hans vanvettiga raseri tag i mig och höll mig fången.

Jag försökte lugna honom: »Jag ska göra mitt bästa med det här, Fetknopp. Jag ska följa båda i hälarna och ta reda på allt jag kan om Kupferman. Spänn av och bekymra dig inte.« »Bra. Vill du ha några stålar med en gång ?« Bildstormaren i mitt inre litade på att det fanns något slags metod i 26

hans galenskap. »Nej, om du har så gott ställt som du säger har jag inget att oroa mig för. Jag lägger nån vecka på saken. Sen kan du ge mig betalt.« Fetknopp slet fram den gamla mexikanska plånboken igen, och den här gången tog han upp sedelbunten och viftade med den framför mig.

Det måste ha varit mellan sextio och sjuttio hundradollarsedlar. Jag blev inte förvånad. Ett helt liv i Los Angeles hade lärt mig att inte ta något för kontant, utom pengar. Fetknopp ville att jag skulle bli imponerad. Jag ville ogärna göra honom besviken, så jag slängde åt honom ett ben. Han skulle ju faktiskt slänga åt mig ett stort ben. »Oj ! Oj !« sa jag. »Jag lägger av med det här kneget och blir caddie ! Skaffar mig snygg brutta med fin sving som gillar att knulla. Jag ger henne järnnian på banan och skjuter i väg. Oj ! Oj !« Fetknopp skrattade som en hyena och riskerade att ramla av stolen. Jag hade gjort min bit men hoppades att han inte ville ha mer, för jag tröttnar fort på att spela pajas.

Efter någon minut samlade han sig och blev allvarlig igen. »Jag vet att du inte kommer att blåsa mig. Fetknopp kan bedöma folk, och du är sjyst.« »Tack. Vad har du för telefonnummer och adress ? Jag kommer att behöva få tag i dig.« »Jag flyttar runt väldigt mycket, och på sommaren sover jag utomhus.

Det är svårt att hitta mig. L. A. är fullt av jävla dårar, och man vet aldrig om nån av dem är ute efter en. Du kan lämna meddelanden till mig på The Tap and Cap – det är en ölkrog i hörnet av Santa Monica Boulevard och Sawtelle Avenue. Då får jag dem.« »Okej. En sista sak. Du sa att din syster är musiker. Vilket instrument spelar hon ?« »En sån där stor grej av trä som står på en pinne.« Cello. Det var intressant. När Fetknopp vinkade och knallade ut genom dörren till mitt kontor undrade jag om hon spelade bra.

Jag ringde en gammal bekant som jobbade på Los Angelespolisens brottsregister och lämnade honom tre namn, signalement och ungefärliga födelseår: Solomon »Solly« Kupferman, Frederick »Fetknopp« Baker och Jane Baker. Jag sa att jag skulle ringa senare och höra vad han eventuellt hade fått fram.

27

Jag hämtade min Cutlass demo på parkeringen. Den såg tillräckligt lyxig ut för spaning i Beverly Hills. Jag körde österut på Pico Boulevard och tog av åt vänster in på Beverly Drive, åkte upp genom centrum av affärsdistriktet i Beverly Hills och gled förbi butiker som tillgodosåg alla smakriktningar beträffande mode, nipper och välbärgad leda. Norr om Santa Monica Boulevard avlöstes de flotta affärsfasaderna av flotta bostadsfasader: vidsträckta, vackert välskötta gräsmattor framför villor i tudorstil, spanska residens och kvasimoderna herresäten. När jag hade korsat Sunset Boulevard blev villorna ännu större. Jag var inne i »påfågelsdistriktet«.

Sol Kupfermans hus låg två kvarter norr om Sunset Boulevard, i trakten av Coldwater Canyon Avenue. Det var ingen dålig kvart: ett moriskt gods i skinande vitt med dubbla torn och Kaliforniens fana med björnen fladdrande. Huset låg indraget minst trettiofem meter från gatan. En familj av stenbjörnar sökte efter föda på den breda gräsmattan, och det stod två Cadillacer på den cirkelrunda infarten: en ett år gammal Eldorado cabriolet och en fyra fem år gammal Coupé de Ville.

Jag parkerade rakt mittemot på andra sidan gatan och bestämde mig för att vänta i en timme bara, eftersom jag inte ville riskera en konfrontation med snutarna, som det vimlade av i Beverly Hills. Jag tog fram kikaren och kollade in nummerplåtarna på de båda Cadillacerna. Eldoradon hade en personlig plåt: SOL K. Coupé de Villen hade också en sådan skylt: CELLO-1. Så långt utvecklades mitt fall fint. Jag satte på radion lagom för att få in »Lunch i Los Angeles Music Center« på kanal KFAC. Thomas Cassidy intervjuade en fransk brutta om det aktuella tillståndet för den franska operan. Killen kunde inte uppföra sig snyggt. Man hörde hur han tappade gaffeln.

Jag stängde av radion och tog upp kikaren igen. Just som jag riktade den mot Kupfermans ytterdörr öppnades den och en man i kostym gick nedför trappan med en portfölj i handen. Jag var genast på det klara med att jag hade sett honom förut, men mitt formidabla minne behövde ett par sekunder för att hämta fram tidpunkten och platsen: Club Utopia i slutet av 1968, en kort tid innan stället brann in i odödligheten. Mannen, som på pricken stämde in på Fetknopps beskrivning, satte sig i 28

Eldoradon, backade ut till gatan och körde förbi mig åt motsatt håll som jag stod parkerad.

Jag körde in på hans infart och backade ut för att följa efter honom.

Alldeles innan han svängde åt höger in på Coldwater hann jag i fatt honom på hörnet. Jag lät en annan bil lägga sig mellan oss när Coldwater övergick i Beverly Drive, och vi rullade mot söder in i Beverly Hills. Det blev en kort tur. Han tog åt höger på Little Santa Monica Boulevard och parkerade på gatan efter ett halvt kvarter. Jag fortsatte förbi. Han hade ställt sig utanför Solly K:s Päls. I backspegeln såg jag att han gick in i huset. Han måste vara Kupferman.

I december 1968 brandbombades en sjabbig kvartersbar på Normandie Avenue inte långt från Slauson Avenue. Sex gäster omkom. Överlevande vittnen uppgav att tre män som tidigare på kvällen slängts ut från baren hade kommit tillbaka strax före stängningsdags och kastat in en molotovcocktail i den fullsatta lokalen, som förvandlats till ett inferno.

Några timmar senare greps de tre männen av kriminalpoliser. De erkände sig skyldiga men förnekade att det var de som hade »hittat på det«.

De påstod bestämt att det fanns »en fjärde man« som hade träffat dem utanför baren sedan de blivit utkastade och som hade »anstiftat saken«.

Ingen trodde männen, som arbetade som målare och hade många anteckningar i brottsregistret. De åtalades, dömdes skyldiga till mord och var bland de sista som avrättades i gaskammaren i San Quentinfängelset.

Jag kommer ihåg fallet väl, fastän jag inte hade något med det att göra.

Vid den tiden var jag en tjugotvåårig nybakad polisman vid ordningsroteln i Wilshiredistriktet. För att spänna av efter jobbet brukade jag tillsammans med andra patrullerande kamrater dra i väg till barer och supa och berätta »krigshistorier«. En kväll efter tacksägelsehelgen 1968 åkte jag runt med en annan gröngöling som hette Milner. På något vis hamnade vi till slut på Club Utopia, som snart skulle nå ryktbarhet. Vi satt vid bardisken, och mannen bredvid mig reste sig plötsligt och spillde whisky över hela min dyra nyköpta vita kashmirtröja. Det var en mager man i femtioårsåldern med semitiska drag, och han bad översvallande 29

om ursäkt och erbjöd sig till och med att bekosta en ny tröja åt mig. Jag avfärdade saken med god min fastän jag var förbannad. Mannen gick efter en rad nya ursäkter.

Jag har så gott som fotografiskt minne. Jag glömmer aldrig ett ansikte.

Det hade gått mer än tio år, men jag var säker: mannen vid bardisken den där kvällen var Sol Kupferman. Han hade knappt åldrats. Ett märkligt sammanträffande som antagligen inte betydde något. Om jag någon gång kom i samspråk med Solly K skulle jag fråga: »Vad gjorde ni egentligen på en sjabbig bar på sydsidan i december -68 ?« och han skulle med mycket goda skäl titta på mig som om jag var galen och säga: »Det vet jag inte« eller »Var jag där ?« eller »Det kommer jag inte ihåg.« Jag funderade på vad jag skulle göra. Jag kunde sitta och vänta och skugga Kupferman när han åkte från jobbet, eller också kunde jag sticka därifrån och återuppta spaningen nästa dag. Jag bestämde mig för att köra till de gamla barndomstrakterna och hälsa på min kompis Walter.

3

M i n a gamla barndomstrakter utgörs av Western Avenue mellan Beverly Boulevard och Wilshire Boulevard och kvarteren där omkring, och där de är belägna tre kilometer väster om Los Angeles centrum och en och en halv kilometer söder om Hollywood är det inget märkvärdigt med dem. Det banala liv man levde där alstrade under mina utvecklingsår inte något annat än en omåttlig mängd gossebarn, av vilka åtskilliga kom att spela roller som var symboliska för det plågade sextiotalet: Vietnamveteraner, knarkare, collegeaktivister, utbrända lik. Området har förändrats en smula till de yttre dragen: Ralph’s Market är nu ett koreanskt tempel, gamla bensinstationer och parkeringar har ersatts av små fula stormarknader. Kärnan av människor i området, de som hade kommit upp i medelåldern när jag var barn, börjar bli gamla nu och är fyllda av förbittring och vrede över tjugo års obegriplig historia.

Och det gör skillnaden. Biblioteket i hörnet av Council Street och S:t Andrews Plaza har fortfarande samma bibliotekarie, och barerna längs Western Avenue förser fortfarande Wilshires vaktdistrikt med rattfyllerister, men det är annorlunda nu. Det är en medelamerikansk gravplats hemsökt av mitt förflutnas olustkänslor, och en undergångsstämning får mig att rysa varje gång jag åker igenom där, och det gör jag ofta.

Jag stack därifrån rätt snart efter mina föräldrars död, precis som de flesta av killarna jag växte upp med, men min kompis Walter bor kvar ännu, förskansad i det gamla huset i hörnet av 5:e gatan och Serrano, med sin galna mamma som är med i Kristen vetenskap, sin teve, sina science fictionböcker, sina skivor och sitt blaskiga Thunderbirdvin. Han är trettiotvå år och vi har varit kompisar i tjugofem av dem. Han är den enda människa i mitt liv som jag har känt oreserverad tillgivenhet för.

Jag sätter mig inte till doms över hans slöhet, hans självförgörande livs31

stil, hans invecklade relation till sin mamma eller hans spirande psykoser. Jag accepterar hans förtäckta kärlek, hans självförakt och vrede. Vår relation är tjugofem år av gemensamma upplevelser: tillsammans och i våra skilda ensamheter; böcker, musik, filmer, kvinnor, mitt jobb och hans fantasier. På den punkten är Walter min överman: han är mycket mer begåvad än jag, och under de femton åren sedan high school har hans stillasittande livsföring gett honom tid att läsa tusentals böcker, allt mellan de djupaste och de mest banala, och tid att införliva storslagen musik med sitt medvetandes innersta, och tid att se varenda film som någonsin har hittat vägen till teveskärmen.

Detta är en utomordentlig referensram för ett rörligt intellekt, och Walter har fört fantasierna in i det genialas dimension. Det är helt och hållet muntliga fantasier: Walter har aldrig skrivit, filmat eller komponerat något. Ändå kan han i sin eviga blaskvinsdimma förvandla sina vinarfantasier till insikter och liknelser som berör livets kärnpunkt.

Dagar när han är i bra form, vill säga. Dagar när han är i dålig form kan han låta som ett high schoolyngel som är nojigt av fultjack. Jag hoppades att han var i bra form i dag, för jag var själv uppvarvad och behövde få stimulans av honom: kraften i ett epigram av Walter kan klara upp den mest gåtfulla dag.

Jag stannade vid Mayfair Market och skaffade tre småpavor Thunderbird. Walter funkar bäst när han är inspirerad av den rätta mängden blaskvin. För lite gör honom retlig, för mycket lockar fram osammanhängande babbel. Thunderbird är Walters favoritdryck därför att det är billigt och han kan skaffa det lätt genom att hota sin mamma, plundra hennes handväska eller klippa gräsmattan för några dollar.

Jag gick runt till gården på baksidan, där Walters rum stack ut på det vissna bruna gräset från resten av huset. Walter är en urusel trädgårdsmästare. Jag hörde att teven stod på där inne och knackade på hans fönster. »Hallå, alkis Walt«, sa jag. »Det är jag. Jag har presenter med mig. Kom ut.« Jag gick tillbaka ut på gården, drog fram en trädgårdsstol, öppnade en burk läsk åt mig själv och ställde upp de tre småpavorna på ett rakt led på det gamla plåtbordet bredvid mig.

Fem minuter senare kom Walter hasande ut, klädd i avklippta jeans 32

och en T-tröja med Mahler på. Han är en och åttio lång och har lockigt ljusbrunt hår och otroligt ljusblå ögon. Fastän han inte är fet har han en benägenhet att vagga som en anka. »Välkommen, Fritz. Du har verkligen presenter med dig. Så om­tänk­ samt.« Han slog sig ner bredvid mig, högg en pava och svepte den i ett drag. Sedan fick han färg i ansiktet, ögonen tycktes vidgas och hela kroppen genomfors av en svag spasm. Han började fyllna till. Han tog upp ett paket Marlboro, tände en och drog ett djupt bloss. Jag undrade vilken riktning vårt samtal skulle ta. »Du ser fundersam ut, Fritz. Och lite orolig. Grubblar du på din framtid igen ? Det ser ut som om du kun­ de behöva en styrketår. Men jag vet att du inte ställer upp på det. Det är bara din ena halva som vill ha den. Om det är din bättre halva kan jag inte avgöra. Jag känner dig bara bättre än nån annan, inklusive dig själv.« »Far åt helvete. Men du har rätt. Jag har tänkt på framtiden. Hittills har det varit en konstig dag. En rubbad caddie har anlitat mig för hund­ ratjugofem dollar om dan plus utgifter för att snoka fram lort om en rik kille som hans syster bor hos. Han ser ut som en lodare, men han går omkring med sextusen dollar i fickan. Helknäpp !« »Du kommer att göra ett bra jobb. Du är född till lortsnokare. Du har inte en tillstymmelse till moral. En haj med pojkaktigt utseende. Vi är jämnåriga, men du ser ut som tjugofem och jag som fyrtio. Det tillskriver jag din vägran att dricka billigt vin ens när du är som mest under isen.

Fritz, vem tror du det var som egentligen mördade Svarta dahlian ?« Jag suckade när han nämnde denna gemensamma fixering från vår ungdoms dagar av dryckenskap. »Jag vet inte. Och vet du vad ? Jag skiter i det. Kan du vara så vänlig och byta ämne ?« »Okej, för den här gången. Langa hit en ny flaska, hör du. Jag är törstig.« Den här flaskan slukade han i två djupa drag. Nu var ansiktet riktigt rödblommigt. Blicken var på väg att bli manisk, och jag visste att han skulle börja prata antingen om science fiction eller om sin mamma.

De båda var i stort sett synonyma. »Tanten har till slut nått höjdpunkten, Fritz. Hon är senil men slug, och hon är fortfarande en mästare på att manipulera. Hon tänker leva i evighet och spanar efter nya offer. Jag och min far, Gud vare hans själ 33

nådig, vi var bara början. Hon har dragit omkring på såna där pensio­ närsdanser och hon har raggat upp en frukthandlare, en spanjak som är halvförmögen – han äger ett tiotal fruktstånd ute i dalen. Och jag tror att tanten tänker gifta sig med honom ! Sjuttio år är hon och har inte knullat sen jag kom till, och nu det här. Det är otroligt. Han kan inte prata, han bara grymtar. Han har emfysem och går omkring med en liten syrgaspuffra – den ser ut som en strålpistol. Herregud ! Hon har ekonomin på det torra, så hon behöver inte hans pengar. Jag har sagt till henne att inom fem år kommer man att ha infört kreditkort av antimateria, och att hon bara kommer att behöva gå fram till vilken bank som helst, köra sitt snack i högtalaren, sticka in kortet och få alla stålar hon behöver. Inom åtta år blir vi allihop förflyttade till den sublunara rymden, där den reglerade miljön gör det möjligt för oss att leva i flera hundra år. Den dumma fittan kan inte se att det obönhörligt närmar sig, så hon tänker kasta bort alltihop för en fruktspagges skull. Hon är rädd för att vara ensam. Det vet du väl, Fritz ? När hon har fått sig hopgängad med spaggen sparkar hon ut mig, precis som hon gjorde med farsan, och så måste jag skaffa mig ett jobb. Jag tycker fortfarande att det är otroligt.« Han sträckte sig efter den sista flaskan, men jag högg tag i den först. »Inte än. Om en liten stund är du uppe och flyger i rymden. Jag måste sticka. Jag har ett fall som jag jobbar med och en hel drös med återtagningar, så vi ses nog inte på nån vecka. Just nu vill jag åka hem och lyssna på lite musik. Kom ihåg att slutspelsserien börjar på Hollywood Bowl nästa vecka, och jag har fixat en loge åt oss. Var inte bekymrad för den där degon – slit bara syrgaspuffran ifrån honom om han ställer till nåt fanskap. Nu måste jag ge mig i väg.« »Okej. Ring om det dyker upp nåt problematiskt, vad som helst som du tror att jag kan reda upp åt dig.« »Jadå, Walter. Sköt om dig. Vi ses.« På vägen hem försökte jag låta bli att oroa mig för Walter. Det hade varit ett dåligt samtal i dag. Jag hade inte fått det jag behövde av honom, eller gett honom det jag trodde att han behövde. Det var plågsamt att se hans fortgående självmord. Jag stannade vid en telefonautomat och ringde Irwin på jobbet.

34