rp_dirigenten.indd 24
2013-03-01 10:47
rp_dirigenten.indd 1
2013-03-01 10:47
www.damm.se Copyright © 2013 Camilla Grebe & Paul Leander-Engström Utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB, Malmö Svensk utgåva © 2013 Damm Förlag, Forma Books AB Omslag Maria Sundberg Omslagsfoto © Nik Keevil/Arcangel Images Sättning Forma Books Typsnitt Sabon LT Std Tryck ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-7537-042-2
rp_dirigenten.indd 2
2013-03-01 11:01
Алты́нного во́ра ве́шают, а полти́нного че́ствуют.
”Små tjuvar hängs, men stora kommer undan.” Ryskt ordspråk
rp_dirigenten.indd 3
2013-03-01 10:47
Förord
Så här i efterhand tvivlar jag ofta på att jag faktiskt bevittnade de osannolika händelser som inspirerade mig att börja skriva Dirigenten från S:t Petersburg. Åren som gått och mitt nya liv i trygga Sverige får tiden i Moskva att framstå som en film snarare än någonting hämtat ur verkligheten. Länge marknadsförde jag Ryssland som en av de bästa investeringarna i modern tid. Under dessa år, med början vid Sovjetunionens upplösning, förde jag anteckningar om det jag var med om. Jag skrev om mina möten med oligarker och politiker. Jag skrev om de män och kvinnor jag träffade i styrelserum, på datjor och ute på fabriksgolven. Om de som tjänade förmögenheter och de som förlorade allt. Tretton år senare, på julaftonskvällen 2004, började jag skriva Dirigenten från S:t Petersburg – en thriller inspirerad av min tid i Moskva som underrättelseagent och senare som entreprenör och finansman. Men efter flera år av skrivande kände jag att någonting saknades. Berättelsen fanns där, men jag behövde hjälp att blåsa liv i karaktärerna och sovra i mitt jättelika manus. Jag bestämde mig för att be Camilla om hjälp … När Paul först kom till mig med sitt manus var jag tveksam. Jag hade redan gett ut tre spänningsromaner tillsammans med min syster. Böckerna om psykologen Siri hade fått stor uppmärksamhet både i Sverige och utomlands. Jag frågade mig om det var en bra idé att börja skriva med en annan person. Men så fort som jag började läsa Pauls manus hände något. Tidsskildringen och
rp_dirigenten.indd 4
2013-03-01 10:47
Förord
miljöerna var unika och karaktärerna bokstavligen drog in mig in i historien. Efter bara några kapitel hade jag bestämt mig: jag ville skriva den här boken med Paul. Paul hade jag känt länge, sedan studietiden på Handelshögskolan i Stockholm, så samarbetet flöt lätt redan från start. Tillsammans jobbade vi om det jättelika manuset. Tom Blixen, svensk finanskille på flykt från sitt traumatiska förflutna, växte fram som huvudkaraktär. Den ryske åklagaren Sergej Skurov fick bli hans andreman. Verkliga oligarker, politiker, affärsmän och skurkar inspirerade till de övriga karaktärerna. Vi gick loss med rödpennan. Hundratals sidor skars bort och ett nytt manus växte fram. Vi vill att du som läser Dirigenten från S:t Petersburg ska känna dig omskakad och full av nya intryck. I bästa fall kanske du känner det som om du själv var med under den där tiden i Moskva då allt var till salu och ett liv inte mer värt än en dyr middag på Kafé Pusjkin. Kanske får du också svar på några av de frågor du haft kring hur saker fungerar i vårt stora grannland i öst. Paul Leander-Engström Camilla Grebe
rp_dirigenten.indd 5
2013-03-01 10:47
Till Isa, Stella och StĂŠphanie, Calle och Josephine
rp_dirigenten.indd 6
2013-03-01 12:30
S:t Petersburg 1993
rp_dirigenten.indd 7
2013-03-01 10:47
rp_dirigenten.indd 8
2013-03-01 10:47
Ryssen som satt mitt emot honom vid det lilla slitna skrivbordet var hans klient. Han skrev just under det sista dokumentet och placerade det prydligt överst i högen på bordsskivan. Sedan lade han försiktigt ner pennan, som om den vore gjord av glas och rättade till den redan perfekta slipsknuten. – Utmärkt. Då var vi klara, sa Fredrik Kastrup. – Verkligen? Är du säker på att du inte har fler dokument som ska signeras? Sarkasmen gick inte att missta sig på. Fredrik klappade på pappersbunten och log. – Det blir ju tyvärr en hel del pappersexercis när man ska registrera bolag i det här landet. Regnet trummade mot rutan och genom fönstret kunde han se benen på förbipasserande S:t Petersburgbor i skymningen. Kontoret, som var allt han hade haft råd med när han flyttade hit, låg i källaren på ett bostadshus på Italjanskajagatan. Han delade det med en tandläkare, vilket ställde till problem ibland. Tandläkaren var restriktiv med bedövningsmedel och ofta hördes skrik och stön genom de papperstunna väggarna. Det störde honom egentligen inte, förutom när han hade klienter på besök. Fredrik Kastrup jobbade ensam av flera skäl. Han tyckte inte att han hade råd att anställa en rysk jurist, och han tvivlade också på att han skulle kunna hitta någon som hade rätt kompetens – jurister med erfarenhet av avancerad bolagsrätt växte inte på träd i S:t Petersburg. Men, kanske viktigast av allt: han såg sin vistelse 9
rp_dirigenten.indd 9
2013-03-01 10:47
S:t Petersburg 1993
här som tillfällig. Oräkneliga gånger hade han lovat sig själv att flytta från staden som kallades Rysslands brottshuvudstad till Moskva så snart han avslutat sina pågående projekt, men sedan kom alltid någonting emellan. – Det har varit ett nöje att hjälpa dig med bolagsbildningen. Får jag bjuda på ett glas? – Tack, men middagen väntar därhemma. Alltid så förbannat korrekt, tänkte han och granskade sin klient. Mannen, som var i trettioårsåldern, hade mörkt vattenkammat hår som lockade sig vid tinningarna. Fredrik hade aldrig sett honom i någon annan klädsel än mörk kostym och vit skjorta och redan första gången de träffades hade han konstaterat att mannen var aningen för välartad för hans smak. Vid flera tillfällen hade han föreslagit en drink, eller kanske en liten barrunda, men klienten avböjde alltid. Som många unga, framgångsrika ryssar verkade han se sig som moraliskt och intellektuellt överlägsen sina äldre landsmän, för att inte tala om hur han såg på sin svenske advokat. Fredrik reste sig upp och öppnade dörren till det lilla dokumentskåpet i hörnet. Det rymde inga papper, i stället stod rader av flaskor i olika färger och former i givakt på hyllorna. Han hade tidigt lärt sig att det kunde uppfattas som oartigt att inte föreslå en välgångssup efter ett bra genomfört arbete. – Är du säker på att du inte ska ha ett litet rjumotjka? Nu när vi är klara med vår lilla bolagskonstruktion. Whisky, kanske? Jag har en bra single malt – importerad. Hans klient höjde handen, uppenbart generad över att behöva avböja drinken ännu en gång. – Tack det är vänligt, men jag dricker sällan … Herregud, man kunde tro att karlen var mormon och inte ryss. Hur han klarade att navigera i det alkoholmarinerade ryska näringslivet var en gåta. Hans självkontroll i kombination med den välartade uppsynen fick Fredrik att tänka på en slätrakad ryskortodox munk. Trots att de jobbat tillsammans i flera månader hade de aldrig blivit särskilt personliga. 10
rp_dirigenten.indd 10
2013-03-01 10:47
S:t Petersburg 1993
– Förlåt om jag är nyfiken, men gör du någonting annat än att jobba? Mannen log brett och för första gången skymtade Fredrik en känsla i den andres blick – värme, engagemang kanske. – Familjen. Vi har två barn. Laura är fem och Alexia tre. Och så väntar vi ett tredje i dagarna. – Gratulerar. – Och själv? – Jag? Nänä. Det finns alldeles för många vackra kvinnor i den här staden för att jag ska gå och binda mig. Han skrattade ljudligt tills skrattet övergick i en hostning. Hans klient log avmätt och skakade på huvudet på ett sätt som Fredrik inte riktigt visste hur han skulle tolka, gesten skulle lika gärna kunna vara ett vänligt avfärdande som ett uttryck för återhållen avsmak. – Ja, hursomhelst. Jag tar väl ett litet glas själv då om du inte vill ha. – Självklart. Då är vi överens om att du får aktierna i stället för arvode? Han nickade. Arvodet, ja. Det var den här klientens otäcka övertalningsförmåga som fått honom att göra avkall på sin princip att bara ta betalt i pengar och inte gå med på någon byteshandel, ett av Rysslands stora gissel. Ingen verkade ha pengar, alla sköt på betalningar för att hyperinflationen skulle hinna äta upp skulderna eller försökte idka byteshandel med stål, olja, mat – eller kvinnor. Han hade förvisso aldrig sett så vackra kvinnor som i S:t Petersburg. Och de hade en mjukhet som han fann oemotståndlig. – Dina två procent kommer bli mycket värda en vacker dag, tro mig, sa hans klient som om han anat vad Fredrik tänkte på. – Det tror jag säkert. Fredrik visste mycket väl att 90 procent av alla bolag som startades i den här avkroken gick i konkurs inom tre år. Men om bara hans klient överlevde uppgörelser och utpressningsförsök hade hans företag nog bättre förutsättningar ändå, tack vare hans starka drivkraft. 11
rp_dirigenten.indd 11
2013-03-01 10:47
S:t Petersburg 1993
– Jag utgår ifrån att du hedrar vår överenskommelse och inte säljer till någon annan, om du skulle vilja avyttra innehavet någon gång i framtiden. – Det har du mitt ord på. – Bra. Det är så vi gör affärer. Och man bryter inte en överenskommelse med oss. – Självklart inte. Fredrik kvävde en rapning som antingen framkallats av ett växande obehag över att höra det mannen just hade sagt, eller av tilltagande hunger. Han hade lovat att äta middag med en vän i kväll och kunde redan känna smaken av borsjtj och kall vodka i munnen. Sedan skulle de gå på klubb, de gick alltid på klubb. Han hällde i sig det sista av den bärnstensfärgade vätskan och kände den välbekanta, brännande känslan när den letade sig neråt i halsen. – Då så. Han reste sig upp och sträckte fram handen. Hans klient reste sig också och skakade hans hand. – Som nybliven aktieägare vill jag att du ska få se någonting. Det kommer att ta mindre än en halvtimme. Jag hoppas du har tid. – Det går nog bra, svarade Fredrik, som konstaterade att det inte direkt var en fråga hans klient ställt. – Min chaufför väntar utanför. Han kör oss. Vi skjutsar dig tillbaka efteråt. Fredrik kände ett sting av obehag. Hans klient var en respektabel affärsman, men det här var Ryssland. Man åkte inte i väg med någons chaufför till en okänd plats efter mörkrets inbrott. Varje dag när han slog upp tidningen visades bilder på människor som mist livet i kriminella uppgörelser. – Jag vill att du ska förstå att jag gör allt för att skydda vår egendom. Han tittade på mannen igen, försökte värdera det han just sagt. Återigen kände han ett vagt obehag över att plötsligt befinna sig på insidan av klientens lilla, men växande, företagsgrupp. Uppdraget han just slutfört hade gjort det möjligt för mannen 12
rp_dirigenten.indd 12
2013-03-01 10:47
S:t Petersburg 1993
att minimera sin skatt framöver och hålla sitt ägande hemligt för utomstående – vilket kunde vara livsavgörande. – Jag förstår, sa han. Regnet öste ner när de småsprang den korta vägen mellan porten och den svarta Mercedesen. Fredrik hälsade kort på chauffören och satte sig i baksätet. Insidan av rutorna var täckta av imma som gjorde det omöjligt att se ut. Men de körde bort från centrum, så mycket kunde han avgöra. Chauffören satte på stereon, lät ”In the Army Now” fylla kupén. Hans klient trummade takten med handen mot vindrutan. – Vart ska vi? frågade Fredrik. Han var inte säker på att han tyckte om den här lilla utflykten. Någonting skavde i hans medvetande, men han visste inte riktigt vad. Han visste att faror lurade överallt. Allt i staden höll på att privatiseras: hus, lägenheter, företag. Alla försökte hålla sig framme. Byråkraterna också. Angelägna om att få sin del av kakan gjorde de ofta affärer med ljusskygga individer, vilket ledde till att de dog som flugor. Dessutom hade krig mellan ryska maffiagrupper och nyinvandrade tjetjenska gäng blossat upp. I S:t Petersburg mördades fler människor än någon annanstans i Ryssland. Han brukade inte känna rädsla. Han hade bott här i två år, kände till staden, talade flytande ryska, visste hur man skulle bete sig för att undvika problem. Hans 190 centimeter långa, generösa kroppshydda utgjorde inget skydd i en stad som inte kändes vid några lagar. Nu var han beroende av sin klients omdöme. Mannen bredvid honom var rätt klent byggd, något under medellängd och tyvärr alltför lik en religiös körledare för att få någon som helst respekt på gatan. – Vi ska besöka några affärskontakter som gjort oss besvikna. Chauffören, som suttit tyst hela resan, trevade i sina svarta träningsoverallsbyxor med vita revärer och fiskade upp en cigarett, men tände den inte. Fredrik mindes att hans klient hade bett honom att inte röka under deras möten och gissade att han inte heller tillät rökning i bilen. 13
rp_dirigenten.indd 13
2013-03-01 10:47
S:t Petersburg 1993
De körde in i en gränd som han inte kände igen. Mörkret hade sänkt sig över staden och ljuset från gatlyktor och neonskyltar reflekterades i regndropparna på rutan. Formerna förvreds, böljade som i ett kalejdoskop. Så saktade bilen in, stannade och det blev tyst. Båda männen hoppade ut. Själv satt han kvar, osäker på vad han förväntades göra. Hans klient ropade åt honom. – Poshli! Han gjorde som han blev tillsagd och klev ut. De hade parkerat i en återvändsgränd. Husen runt omkring såg ut att vara kontor, men nästan alla fönster var igenspikade med plywoodskivor och brädor. Gatlyktan närmast dem var trasig och allt han såg var männens konturer när de gick mot en mörk port. Hans klient höll en tidning över huvudet för att skydda sig mot regnet som föll med oförminskad intensitet. Gränden var översvämmad och han kände det kalla vattnet tränga in vid anklarna. Han var inte klädd för det här. Återigen kände han hungern växa inombords. Han borde ha tackat nej till den här utflykten och gått direkt till middagen i stället. Då hade han suttit i värmen med en öl och ett rjumotjka – ett litet glas, som inte nödvändigtvis var särskilt litet, med vodka. – Här, mumlade chauffören och höll upp en dörr åt dem. Han lät de andra två gå in först innan han själv klev in i mörkret. En stank av urin och cigarettrök slog emot honom. Han var nära att falla när fötterna snubblade på någonting som kändes som pappershögar och tomma plastförpackningar. Chauffören svor högljutt när han trampade på en plåtburk. Så blev det ljust. Hans klient hade tänt en liten, men stark, ficklampa. Ljuskäglan spelade över golvet, som tycktes röra sig runt dem. Råttor, konstaterade han. Ibland undrade han om råttorna höll på att ta över S:t Petersburg, de verkade finnas överallt: på gatorna, i kommunalkorna – de gamla paradvåningarna där varje rum gjorts om till en separat lägenhet och alla delade kök och toalett. Till och med skolor och sjukhus hade problem med råttor. 14
rp_dirigenten.indd 14
2013-03-01 10:47
S:t Petersburg 1993
Chauffören hejdade sig, tände sin cigarett och drog sedan ett djupt bloss. Ljuskäglan svepte över den fuktskadade väggen och stannade till slut vid en röd dörr. Att döma av de handskrivna skyltarna huserade flera bolag verksamma inom import- och exportverksamhet i lokalen. Chauffören tog fram en nyckelknippa, så tung att den hade kunnat användas som ankare till någon av de mindre båtarna i hamnen. Alla nycklar var försedda med små plastade textlappar. Med flinka fingrar letade han fram en gammal mässingsnyckel och öppnade låset. Innanför låg ännu ett rum. Någon hittade strömbrytaren och lysrören sprakade till när de tändes. De befann sig i en smal korridor, kanske tio meter lång. På båda sidor fanns dörrar med skyltar. Fredrik gissade att företagen som hyrde lokaler här helt enkelt hade lagt beslag på ett rum var. Utrymmet var fritt från sopor, men fimpar låg slängda i drivor på golvet. – Längst bort, sa chauffören och sprätte i väg sin egen fimp mot de andra på cementgolvet. Stora bitar av puts hade lossnat från väggarna och Fredrik hörde ett droppande ljud. Rör och ledningar löpte längs taket i korridoren, flätades samman, bildade en nästan organisk form. Det var som att stå under ett stort träd och titta upp i grenverket, tänkte han. De stannade framför dörren längst ner i korridoren och hans klient mötte Fredriks blick, sedan sträckte han ut handen mot chauffören. Utan att säga någonting tog chauffören fram ett svart metallföremål ur fickan och lade det i handen på hans klient. Det var en pistol. Det kalla lysrörsljuset speglade sig i den svarta metallen. – Jesus, vad är det frågan om egentligen, sa Fredrik, men ingen av männen svarade. I stället rotade chauffören i jackfickan igen och tog fram en identisk pistol. Han räckte den till Fredrik, som trots sin första impuls att inte ta emot vapnet kände hur handen reflexmässigt slöt sig om den kalla metallen. Han hade inte skjutit sedan han låg i lumpen. Han var inte ens säker på att han kom ihåg hur man gjorde längre. Någonstans på avstånd hördes ett 15
rp_dirigenten.indd 15
2013-03-01 10:47
S:t Petersburg 1993
svagt dunkande och en musikslinga. – Okej killar, ni får nog förklara situationen för mig. Varför har ni vapen? Vad är ni rädda för? Chauffören, som var lång och kraftig som en kroppsbyggare, ignorerade hans fråga. I stället drog han upp träningsoverallsbyxorna, som hade hasat halvvägs nedför de håriga skinkorna och slog därefter flera gånger på dörren med handflatan. Musiken innanför tystnade och Fredrik hörde steg som närmade sig. Hans klient vände sig mot honom och plötsligt såg han inte längre så liten ut, han verkade nästan ha vuxit på vägen till det förfallna kontorshotellet. Hållningen var också en helt annan, vilket förändrade hela hans utseende: borta var den korrekte affärsmannen, som suttit mitt emot honom och fogligt signerat kontrakt i närmare en timme. Hans klient fixerade honom med blicken. – Vad vi är rädda för? Inte ett jävla skit. Dörren öppnades av en man i tjugoårsåldern i jeans och fläckig collegetröja med ”Princeton” tryckt på bröstet. Han ryckte till och cigaretten han hade i mungipan föll ner på golvet – det var tydligt att han förväntat sig andra besökare. Han gjorde ett försök att dra igen dörren, men chauffören hade redan stuckit in sin Makarov i dörrspringan. – Tatiana, stick, vrålade mannen i collegetröja inåt lokalen samtidigt som chauffören forcerade dörren. Fredrik drabbades av en intensiv overklighetskänsla. Sådant här hände inte på riktigt – folk blev påkörda eller spöade varandra på krogen. Flygplan trillade ner. Men – det här var någonting annat. Här var han med ens en del av en kriminell uppgörelse. Han visste inte var de befann sig eller varför de åkt hit. Inte heller förstod han varför hans klient ville ha honom med. Rummet var trångt och rymde två skrivbord, några datorer och en nedsutten skinnfåtölj. På golvet låg buntar med brev och pärmar, slarvigt staplade på varandra. Väggarna var kala och smutsgrå, men ljusare fyrkantiga områden avslöjade var tavlor en 16
rp_dirigenten.indd 16
2013-03-01 10:47
S:t Petersburg 1993
gång hade hängt. I taket gungade en ensam glödlampa långsamt fram och tillbaka. Kvinnan, som tydligen hette Tatiana, stod på ett av skrivborden och försökte få upp ett igenspikat fönster. När hon tog i och lutade sig bakåt slog hon i lampan som pendlade bort mot den motsatta väggen. Chauffören kastade sig fram mot bordet och fattade tag om kvinnans ben. Hon skrek gällt samtidigt som hon föll framåt. Fast hon försökte ta emot sig med händerna slog hon munnen i bordet när chauffören drog ner henne på golvet. Hon roterade ett halvt varv och blev liggande på rygg. En liten rännil av blod rann från den spruckna läppen längs hakan och fortsatte ner på hennes stentvättade jeansjacka. – Släpp mig din jävla bög, vrålade hon och sparkade mot chaufförens ansikte med klackar som var farligt vassa. – Håll käften, luder. Med ett enkelt grepp tvingade chauffören runt henne, tryckte ner henne på magen och låste armarna bakom ryggen. Kvinnan skrek igen, men den här gången kunde man inte urskilja några ord. Det enda som kom ur hennes mun var ett grötigt vrål. Fredrik kände hur golvet gungade. Han lyckades slita blicken från chauffören och kvinnan för en sekund och vände sig om för att få en förklaring till det som skedde. Bakom honom stod hans klient med vapnet riktat mot mannen i collegetröja. – Sätt dig, sa han lugnt och pekade mot fåtöljen. Mannen i collegetröja hasade långsamt bakåt och sjönk ner i skinnfåtöljen. Hans fot råkade stöta till bergsprängaren som stod på golvet och musiken gick igång. – Och stäng av skiten, skrek hans klient för att överrösta musiken. Mannen sträckte sig framåt, men rörde inte stereon, kanske var han för panikslagen för att hitta rätt knapp. Till slut drog han ut sladden ur vägguttaget. Det blev tyst. Lampan i taket fortsatte att pendla, vilket fick skuggorna att 17
rp_dirigenten.indd 17
2013-03-01 10:47
S:t Petersburg 1993
röra sig oroligt fram och tillbaka genom rummet. Fredriks känsla av att inte längre stå på fast mark förstärktes. En tanke slog honom – hur många gånger hade han inte tänkt att han en gång skulle tvingas betala priset för att han assisterade ljusskygga affärsmän med kreativa företags- och skatteupplägg? Hade den dagen kommit nu? Hans klient började vanka fram och åter i det lilla rummet. Han såg märkligt malplacerad ut i den skräddarsydda, mörkgrå kostymen och det vattenkammade håret. Och så vapnet i handen. – Fy fan. Ni lever som råttor. Trodde ni att ni kunde lura mig? Jag har sett allting, jag vet precis hur mycket bensin ni har stulit från våra stationer och till vem ni har sålt. Jag vet hur länge ni har hållit på, var ni pissar och vem ni knullar med. Han gjorde en paus och pekade upp mot en svart låda som satt monterad i rummets högra hörn, strax under taket. Fredrik kisade och tittade upp, mötte kamerans likgiltiga, svarta öga. – Trodde ni verkligen att ni skulle kunna lura oss? Mig? fortsatte hans klient. Allt finns på film. Någonstans hördes ljudet av en dörr som slog igen. Steg närmade sig i korridoren utanför. – Nu håller ni käften, väste chauffören och tryckte ner kvinnan mot betonggolvet. Hon gnydde till. Runt hennes huvud växte sig blodpölen långsamt större. Allas blickar riktades mot dörren. Nycklar rasslade till, någon visslade och slutligen öppnades dörren på vid gavel. På andra sidan stod en kille i femtonårsåldern. Han hade blonderat hår och en antydan till mörk mustasch på överläppen. Han var klädd i en midjekort satängjacka och höll en vit plastpåse i handen. Den såg ut att innehålla flaskor. Så ung, tänkte Fredrik. Han kunde väl knappast jobba här? Innan han hann uppfatta vad som hände hade hans klient riktat vapnet mot killen. – Sätt dig. Där. Den blonderade killen tappade kassen i betonggolvet och ljudet av glas som krossades fyllde rummet. Fredrik kände den distinkta 18
rp_dirigenten.indd 18
2013-03-01 10:47
S:t Petersburg 1993
doften av sprit sticka i näsborrarna. – Sätt dig, sa hans klient, fortfarande med stadig röst. Utan att protestera gick killen med det blonderade håret fram till fåtöljen och satte sig på golvet bredvid sin vän. Han mötte Fredriks blick med ett frågande uttryck. – Duktig pojke, mumlade hans klient och sträckte på nacken så att ett knakande ljud hördes. Han gick fram till Fredrik, nickade lugnt åt honom och fortsatte: – Den lille bögen i fåtöljen har bestulit oss på minst en miljon dollar. Du ska skjuta honom. – Vad? – Hör du dåligt? Skjut honom. – Men jag kan inte … Jag är advokat. Fredrik hörde hur lam hans protest lät. Desperationen växte inom honom. Allt det här måste vara ett misstag. Allt han gjorde var att skriva avtal, sitta i möten och läsa lagtexter. Han hade aldrig, så vitt han kunde minnas, skadat en människa fysiskt i hela sitt liv. Hans liv hade, i korthet, gått ut på att studera och tjäna pengar. Däremellan hade han unnat sig att festa ordentligt, men våld var någonting han aldrig konfronterats med. – Det är mycket enkelt, sa hans klient. Du skjuter honom. Här. Han gick fram till fåtöljen och tryckte pistolpipan mot mannens halsgrop, den mjuka oskyddade lilla håligheten under adamsäpplet. Mannen i fåtöljen såg på honom med uppspärrade ögon. I hans skrev växte sig en mörk fläck på jeansen allt större. Hur gammal var han? Knappt tjugo, gissade Fredrik. Han skulle aldrig kunna döda någon – allra minst en livrädd tjugoåring med hela livet framför sig. Han skakade på huvudet och konstaterade sanningsenligt: – Jag kan inte. Han såg på sin klient, som suckade djupt medan han backade några steg från fåtöljen och gick fram mot chauffören och kvinnan i stället. 19
rp_dirigenten.indd 19
2013-03-01 10:47
S:t Petersburg 1993
– Skjut honom, annars dödar jag horan. Ett gurglande ljud hördes från kvinnan på golvet. Hon fick loss ena armen, försökte förgäves få grepp med naglarna i betongen. Chauffören greppade hennes arm blixtsnabbt och tryckte ner sitt knä mellan hennes skulderblad. Fredrik kunde höra ett knak när någonting i henne gick sönder. – Jag kan inte, upprepade han och såg på vapnet som om han inte längre förstod vad det var. Hans klient böjde sig ner, föste undan chauffören och tryckte pistolen mot kvinnans nacke. – Då så. Du bestämmer. Ett skott skar igenom tystnaden. Kvinnans kropp ryckte till och blodet började strömma från nacken ner på betonggolvet. Det blandade sig med den utrunna spriten, blev till en skär pöl vid hans fötter. – Skjut honom nu, upprepade hans klient. Men Fredrik förmådde inte röra sig. Hans blick var fäst vid den magra kvinnans kropp, vid blodet som pumpade ut från hålet i nacken. För ett ögonblick var han säker på att allting var en dröm. Att han och hans vän hade ätit middag som vanligt, druckit vodka, för mycket vodka, och att han befann sig mitt i sin egen, alkoholrusiga mardröm. Chauffören suckade och drog återigen upp träningsoverallsbyxorna. – Skjut honom, annars dödar jag den andra killen också, upprepade Fredriks klient. Tonåringen med det blonda håret snyftade ljudligt. – Snälla, snälla, mumlade mannen i fåtöljen medan huvudet guppade upp och ner i takt med snyftningarna. Fredrik var inte säker på hur det gick till, men plötsligt stod han framför fåtöljen. Han siktade mot mannens halsgrop så som hans klient instruerat honom. Han var nära nu, så nära att han kunde se mannens puls under den papperstunna huden på halsen, kunde känna doften av hans urin. Han kände hans rädsla, såg dödsångesten i de rödsprängda ögonen. 20
rp_dirigenten.indd 20
2013-03-01 10:47
S:t Petersburg 1993
Det här händer inte på riktigt. Det är bara en dröm. Så blundade han och tryckte av. Rekylen fick någonting i axeln att brista, en smärta spred sig ner i armen och bröstkorgen. När han öppnade ögonen såg han att mannen satt hopsjunken som en trasdocka med huvudet lutat mot bröstet. Blod rann nedför collegetröjan och vidare ner i fåtöljen. Fredrik stod helt stilla, tittade oförstående på vapnet i sin hand, såg sedan upp och mötte bevakningskamerans mörka, tomma öga. Hans klient gick långsamt genom rummet, noggrann med att undvika att kliva i pölen av blod och vodka som snabbt växte i storlek. Han stannade framför den blonde killen, som fortfarande snyftade ljudligt. – Snälla, snälla. Jag lovar, jag ska inte berätta. Snälla … – Nyckeln. Killen rotade i fickorna, fick upp en nyckelknippa och räckte fram den med skakande händer. – Tack, det var vänligt. Hans klient tog nyckeln, riktade pistolen mot det blonda huvudet och tryckte av. Det blev tyst i rummet. Det enda som hördes var ljudet av regnet som trummade mot plywooden på fönstret. Fredrik vaknade till liv igen. – Varför sköt du honom, du sa ju … Hans klient kom fram till honom, ställde sig så nära Fredrik, som var huvudet längre, att han kände hans andedräkt mot hakan. Långsamt lade han handen på Fredriks axel. – Nu vet du vad som händer om man lurar oss.
21
rp_dirigenten.indd 21
2013-03-01 10:47