HĂĽkan A Bengtsson och Lars Ilshammar (red.)
demokratins genombrott Människor som formade 1900-talet
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© Historiska Media och författarna 2018 omslag: Lönegård & Co omslagsbilder: Nordiska museets arkiv (Signe Bergman); Bilder i Syd (demonstrationsbild); wikimedia (övriga) sättning: Typ & Design tryck: Scandbook AB, Falun 2018 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-7545-645-4
Innehåll Förord: På tröskeln till demokratins århundrade Av Håkan A Bengtsson och Lars Ilshammar
7
Samhället sådant det var Av Lars Ilshammar
14
Hjalmar Branting: Den tålmodige reformisten Av Lars Ilshammar
26
Elin Wägner: Tro på ljuset är kvinnoplikt! Av Ulrika Knutson
46
K G Westman: Slingrig väg till demokratin Av Henrik Berggren
68
Hjalmar Lundbohm: Demokrati och medbestämmande i Kiruna Av Curt Persson
88
Signe Bergman: Rösträttsrörelsens ordningsperson Av Barbro Hedvall
112
Zeth Höglund: Revolutionären som blev kommunpolitiker Av Håkan A Bengtsson
136
Anna Lindhagen: Politikens fragmentisering och hundra år av ensamhet Av Sverker Sörlin
158
Prins Eugen: En aristokratisk demokrat Av Anna Meister
182
F J G: Ett kyligt förnuft från Västervik Av Ola Larsmo
206
Sigfrid Edström: Direktör mellan det patriarkala och det moderna Av Therese Nordlund Edvinsson
224
Nils Edén: Liberal triumf och reträtt Av Anders Mellbourn
242
Herman Lundborg: Rasbiologin och det demokratiska genombrottet Av Maja Hagerman
272
Samhället sådant det blev Av Håkan A Bengtsson
290
Personregister 297
Förord : På trö ske l n t i l l demok r atin s å rhu n dra de Av Håkan A Bengtsson och Lars Ilshammar
För ett hundra år sedan stod Sverige vid en korsväg i historien, då motstridiga rörelser möttes och tiden tog en ny riktning. Historiker har räknat den omvälvande inledningen på 1900-talet som starten för ”det korta 1900-talet”. Ur revolutioner och världsbrand föddes demokratin och det moderna samhället, men också tankar som skulle leda till diktatur och ett nytt världskrig ett par decennier senare. Sverige gick från revolter och hungeruppror till ett genombrott för parlamentarismens principer. Åren i slutet av första världskriget var en port till demokratins århundrade. Inom mode, konst och litteratur firade det moderna segrar. Samtidigt grodde idéer om rashygien och förädling av nationens människomaterial. 100 år senare porträtterar tolv skribenter här tolv personer som på olika sätt var inblandade i denna dramatiska period i Sveriges historia, några i centrum, somliga i periferin eller från sidan. I Demokratins genombrott. Människor som formade 1900-talet ger de var och en sin bit av den mosaik som är berättelsen om en tid då historien stod och vägde. Läsaren får möta kungligheter och finansmän, statsråd och revolutionärer, men också konstnärer, författare och rösträttskämpar. Det är texter 7
demokratins genombrott
om deras roller när demokratin slog igenom i Sverige. Men det är också berättelser om hur de personligen kom att verka under 1900-talet, och om hur deras arv levde vidare. Samt om deras aktualitet i dag. Några av personerna blixtrar till i historiens ljus och försvinner sedan. Medan andra lever vidare in i vår tid. Lars Ilshammar skriver om Hjalmar Branting som den ”tålmodige reformisten”. Efter att mer eller mindre ha tvingats axla finansministerposten i Sveriges första liberal-socialdemokratiska regering blev han snart deprimerad och sjukskrev sig. Så slutade 1917 paradoxalt nog i ett personligt nederlag för Branting, som politiskt ändå blev årets store segrare. Han dirigerade på våren 1917 den länge väntade slutuppgörelsen med parti vänstern. Som partiledare manövrerade han skickligt när den allmänna rösträtten lotsades igenom i en urtima riksdag. Branting trivdes bäst i talarstolen eller på tidningsredaktionen och passade illa ihop med administrativa sysslor. Några av de social demokrater som han tog med sig in i regeringen skulle senare dominera svensk politik under decennier framåt och forma det blivande folkhemmet. Ulrika Knutsons essä tecknar bilden av Elin Wägner, författaren till Pennskaftet från 1910 som blev det viktigaste skönlitterära uttrycket för den kvinnliga rösträttsfrågan. Genom rösträttsrörelsen växte Wägners stora intresse för fredsfrågan. 1915 deltog hon på kvinnornas fredskongress i Haag. Kongressen hoppades att världens kvinnor skulle kunna stå emot krigshetsarna – men de förhoppningarna kom på skam. Efter kriget och när rösträtten var vunnen frågade sig Elin Wägner vad som borde göras för att alla skulle kunna skolas till medborgare. Kvinnliga medborgarskolan i Fogelstad skulle under åren utbilda över två tusen kvinnor. Tidningen Tidevarvet var ett annat viktigt bildningsprojekt i samma anda. Elin Wägner var tidningens redaktör under dess storhetstid. Där visade hon bland annat på de likartade strukturerna i sexism och rasism. I Tidevarvet kan 8
förord
vi följa Elin Wägners utveckling från kvinnosakskvinna till radikalfeminist. Henrik Berggren skriver i sin text om K G Westmans slingriga väg till demokratin. För Westman var demokratins genombrott ett personligt nederlag. Han var motståndare till allmän rösträtt och förordade svensk anslutning på Tysklands sida under första världskriget. Westmans ideal var ämbetsmannastyre och han satt i den antiparlamentariska regering som styrt Sverige sedan vintern 1914 efter den så kallade borggårdskrisen. Men trots sin tjänstemannabakgrund och professorsgrad i juridik blev han medlem av Bondeförbundet som tog form 1921. K G Westman spelade en central roll i kohandeln mellan Bondeförbundet och socialdemokraterna under tidigt 1930-tal. Det var en förvånande vändning. Han var kritisk mot fackföreningar och strejker, men hade ett gott samarbete med socialdemokraterna och framför allt med Per Albin Hansson. Under den senare delen av den svenska industrialiseringsprocessen grundades ett flertal livskraftiga industriföretag i Sverige. I den nordligaste delen av landet startade Luossavaara Kiirunavaara Aktiebolag, LKAB, den omfattande brytningen av högprocentig järnmalm. Hjalmar Lundbohm kom att leda företaget de första tjugo åren. Curt Persson menar i sin text att Lundbohm kom att bli unik i sitt ledarskap eftersom han satte en humanistisk prägel, såväl på företaget som inom samhällsbygget Kiruna. Som disponent arbetade han konsekvent med teknikutveckling och kompetenshöjning, inom alla nivåer i före taget, samtidigt som han drev folkbildnings- och vetenskapliga projekt för att bygga ett modernt och långsiktigt samhälle, rikt på ändamålsenlig arkitektur, konst, litteratur och bildning. De materiella likväl som de immateriella spåren efter detta, är fortfarande tydliga i berättelsen om det nya Sverige de första två decennierna av 1900-talet. Barbro Hedvall betecknar i sin text Signe Bergman som röst9
demokratins genombrott
rättsrörelsens ordningsperson. 1917 var året då Signe Bergman fick nog. Kamraterna i LKPR, Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, förundrades, suckade och fortsatte arbetet utan sin ”rösträttsgeneral”. Då hade Signe Bergman i mer än tio år organiserat rösträttsarbetet, hon hade skrivit otaliga inlagor, uppvaktat makthavare, sänt ut talare, skött den stora namninsamlingen, hållit i den internationella rösträttskongressen med mera. Var det nejet från Sveriges nya regering, var det kriget som aldrig tog slut? Ett överraskande avhopp var det. Tiden gick, aktivisterna åldrades och nya namn blev kända i kvinnosaken. Men när andra världskriget bröt ut möttes några av dem igen i den antinazistiska Tisdagsklubben, och en av dem var Signe Bergman. Håkan A Bengtsson redogör för Zeth Höglunds turbulenta och dramatiska politiska resa. Han var en av tidens mest framstående och färgstarka politiska gestalter men också ”revolutionären som blev kommunpolitiker”. Zeth Höglund fick tidigt en central position som ledare för det socialdemokratiska ungdomsförbundet där han övertog kommandot efter Per Albin Hansson. De två hamnade i en livslång konflikt. Efter en decennielång maktkamp splittrades socialdemokratin våren 1917. Men själv satt Zeth Höglund under denna dramatiska period i fängelse, dömd i den så kallade förräderiprocessen ett år tidigare. Brantings reformism konfronterades nu allt tydligare mot Lenins revolutionära aktivism. Efter ryska revolutionen var klyvningen definitiv och skulle bestå fram till Sovjetunionens fall. Efter några år i den kommunistiska rörelsen återvände Zeth Höglund till fadershuset. Till slut förvisades han till kommunpolitiken. De sista tio åren av sitt politiska liv verkade han som finansborgarråd i Stockholms stadshus. Sverker Sörlin tecknar ett porträtt av Anna Lindhagen – överklassdamen som blev radikal. 1917 stod hon på höjden av sin verksamhet, aktiv i rösträttsrörelsen, just avträdd redaktör för 10
förord
Morgonbris och med ett program för stöd till fattiga och egendomslösa som i sina idémässiga grunddrag utgjorde ett tidigt utkast till den socialt omhändertagande välfärdsstaten. Hon var idégivare på 1910-talet till mödravårdspenningen som infördes 1939. Hon blev också känd som förnyare av Stockholms stadsutveckling, idégivare och ivrare bakom koloniträdgårdsrörelsen och tillsammans med sin bror Carl en livlig förespråkare för egnahemsidén och för folkligt brukade trädgårdsstäder av den typ som förverkligades i Enskede. Idag kan hon närmast ses som en urmoder för ett slags gränsöverskridande och eklektisk livsformsradikal med många säkert ovetande själsfränder bland guerilla gardeners, hbtq-hipsters och civilsamhällets frivilligarbetare. Anna Meister skildrar Prins Eugen som en ”aristokratisk demokrat”. Prinsen var en av Sveriges mest betydande landskapsmålare runt sekelskiftet 1900. Han var också känd för sitt demokratiska sinnelag och sina radikala åsikter. Lojaliteten med den egna övertygelsen och solidariteten med den kungliga tribunen och brodern Gustaf V skulle sättas på prov vid flera tillfällen. Fram till de senare tonåren verkar hans uppfattningar och tankar ha varit en tämligen oreflekterad spegling av den konservative fadern Oscar II:s. Men en vistelse i Kristiania (i dag Oslo) 1884 förändrade hans världsbild. Prins Eugen kom att hysa ett starkt engagemang för liberalernas krav på rösträttsreform och han sympatiserade också med arbetarrörelsen. Trots att prins Eugen föddes i en tid med ståndsriksdag och där kungen hade stor personlig makt utvecklades han till en person som djupt omfamnade de demokratiska strävandena i sin samtid. Ola Larsmo återger historien om syndikalisten i Västervik, F J Gustafsson. I den stora vågen av hungerkravaller som drog fram över Sverige våren 1917 var det mycket som stod och vägde. Utvecklingen kunde ha gått åt samma håll som i Finland eller Tyskland året efter. Men det hela tog en annan vändning i Västervik 11
demokratins genombrott
den 16 april. När demonstrationerna mot matbristen höll på att bryta ut i öppet våld var det en person som manade till organisation och självdisciplinering: Frans Johan Gustafsson, ledare för den lokala LS. I en närmast klassisk scen ställer han sig på en låda på stora torget och manar de tusentals människor som börjat plundra affärer och slå sönder skyltfönster att samlas i nykterhetslogen samma kväll. Utan honom kunde mycket ha blivit så mycket våldsammare. Men ett år senare är han död i spanska sjukan. Han får inte ens en gravsten på Västerviks kyrkogård. Therese Nordlund Edvinsson karakteriserar företagsledaren Sigfrid Edström som en patriark och demokrat. 1903 tillträdde han som ASEA:s verkställande direktör. Han hade också en framträdande position i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och var med och undertecknade Saltsjöbadsavtalet 1938. I början av 1900-talet utövade de flesta svenska industriledare ett auktoritärt ledarskap. Tidens ledarideal präglades av patriarkala tankemönster. Det fanns en föreställning om att ledningen visste vad som var bäst för den enskilde arbetaren. Men Edström var positiv till allmän rösträtt och hade genom sin amerikanska hustru Ruth Randall, som varit aktiv i kampen för allmän rösträtt i USA, en viss förståelse för kvinnlig frigörelse. Edström spelade också en roll i samhällslivet i en vidare mening, exempelvis som ordförande för Internationella Olympiska Kommittén. Anders Mellbourn tecknar bilden av Nils Edén som ledde den liberal-socialdemokratiska regering som slutgiltigt stadfäste demokratin i Sverige. Han var den förste och hittills ende ledaren för en vänsterkoalition mellan liberaler och socialdemokrater. Men till historiens ironier hör att Edén inte är lika bekant som många andra ledande politiker under årtiondena kring demokratins genombrott – som Hjalmar Branting, Karl Staaff eller Arvid Lindman. Nils Edén och hans regering såg till att lägga fram ett samlat demokratiseringsförslag. Den 17 december 1918 fattade riksdagens båda kamrar likalydande beslut om att infö12
förord
ra allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. För Nils Edén var rösträtten det överskuggande liberala reformkravet. Men Edén tillhörde en minoritet i sitt eget parti i andra frågor, försvann från partipolitiken och verkade sedan under lång tid som landshövding i Stockholm. Maja Hagerman beskriver i ett porträtt av Herman Lundborg ett synnerligen problematiskt arv. Lundborg bedrev rasbiologiska undersökningar i nordligaste Sverige, utförde skallmätningar m. m. för att kartlägga avvikande ”kortskalliga” rasdrag hos dem vars modersmål var finska eller samiska. Under sina vistelser i vackra trakter i Lappland blev han allt skickligare som fotograf och insåg 1917 hur han just med kamerans hjälp kunde föra ut rasbiologins budskap. Han skulle visa sina bilder på finsk och lapsk ”rastyp” för allmänheten, så att alla svenskar lärde sig känna igen hotet från de främmande. Han började planera en stor fotoutställning, ”Svenska folktyper”, som 1919 kom att bli den bärande delen i den lobbykampanj som ledde fram till att riksdagen 1921 beslutade om att inrätta Statens institut för rasbiologi.
13
Under 1800-talets sista år växer en fast organiserad rösträttsrörelse fram. På bilden ser vi medlemmar ur Varbergs Förening för Kvinnans Politiska Rösträtt. Damen i vitt till vänster håller en skylt med texten till fattigvård medan den utklädda kvinnan till höger bär en flagga med texten Rösträtt för kvinnor. Foto från 1913: Carolina Mathilda Ranch/Hallands kulturhistoriska museum.
S amhäl l et s å da n t det va r Av Lars Ilshammar
Våren 1912: Första kammaren röstar ner ett förslag om kvinnlig rösträtt med 86 röster mot 58. En nationalgåva på 45 000 kronor överlämnades till den svårt cancersjuke August Strindberg som avlider strax efteråt och följs till graven på Norra kyrkogården av 60 000 sörjande med 100 röda fanor i täten. Svenska pansarbåtsföreningen överlämnar drygt 10 miljoner kronor till kungen och regeringen för bygget av den så kallade F-båten. Stockholm förbereder sig för de femte olympiska sommarspelen. Samtidigt: en ordstrid förs på hög akademisk nivå i den nystartade konservativa idéskriften Svensk Tidskrift. Med sirlig hövlighet läxar den svenska nationalekonomiska nestorn Eli Heckscher, tillika en av tidskriftens grundare, upp en ung radikal licentiat i geografi som året innan har vågat publicera ett litet häfte på 86 sidor med den något pretentiösa titeln Samhället sådant det är – statistiska uppgifter om land och folk, produktion och fördelning. I skriften lyfter licentiaten fram tidigare närmast okända fakta – trots att källorna oftast är offentlig statistik – om inkomstoch förmögenhetsfördelning, barnadödlighet och skattebördor i Sverige. Hans uttryckliga syfte är att boken ska lämna brukbara vapen i kampen för ”samhället sådant det borde vara”. Det rör 15