9789175579627 by Smakprov Media AB

Till min make, Leffe Delo. Av alla mina världar är du den vackraste.

Ankomst

ag drar med pekfingret i polotröjans krage. När jag körde hemifrån var bilen kall som en frysbox. Nu svettas jag. Det är november. Snart december. Sverige är täckt av snö från Smygehuk till Treriksröset. Det är minus femton grader och jag är nästan framme vid Frostavallen, där jag ska gå steg två i en ledarskapsutbildning som arrangeras av Studiefrämjandet. Egentligen är det skrattretande. Jag skulle inte kunna leda mig själv ut ur en halvöppen papperspåse. Jag slår på blinkersen. Till vänster brer konferenscentret ut sig. Jag har varit här förut. När jag gick steg ett. Att de bjöd in mig till steg två tycker jag är något av ett mirakel. När jag saktar ner och svänger upp mot parkeringen säger navigatorn: ”An-komst.” Jag sneglar på den. Den har lurat mig ett par gånger förut och hävdat att jag har varit framme vid min destination när jag befunnit mig mitt ute i ingenstans. Jag borde förmodligen köpa en ny. Har haft den här i sex år. Som om den har hört mina tankar säger navigatorn det plötsligt igen: ”An-komst!” Den här gången skarpare. Jag hoppar till. Vad fan? hinner jag tänka. 103

Sedan flippar den ut totalt. ”An-komst! An-komst! AN-KOMST!” Mansrösten går från djup och trygg till gäll. Jag spärrar upp ögonen och fingrar efter avstängningsknappen. Navigatorn har definitivt fått fnatt. Jag avskyr tekniska prylar som får fnatt. Sedan slänger jag en blick genom vindrutan, skriker och ställer mig på bromsen. Det står en kvinna några meter framför bilen. Hon har inga ytterkläder, bara en enkel, långärmad, svart klänning som når henne till knäna. På fötterna har hon svarta pumps med mjukt rundad tå och breda klackar. Inga strumpbyxor. Det måste vara kallt. Men det finns ett annat, större, problem. Kvinnan som står framför bilen har inget huvud. Bilen stannar direkt. Det känns som om gåshuden på armarna får tröjan att lyfta ett par centimeter ut från kroppen. Navigatorn fortsätter sitt skrikande. ”An-komst! An-komst!” Förut var det en mansröst. Det är den inställningen jag har valt. Nu är rösten en kvinnas. Jag tar loss navigatorn från hållaren och trycker hårt på avstängningsknappen. Sedan, trots att jag verkligen inte vill, tittar jag ut över parkeringen igen. Parkeringen är tom. Den huvudlösa kvinnan är borta. Längs sidan av byggnaden står sex bilar uppradade. Jag är inte först på plats. Jag svettas. Drar handen genom håret och fastnar med min ring. Stirrar med uppspärrade ögon. Det står faktiskt ingen framför bilen, varken med eller utan huvud. 104

Vad i helvete var det där? Jag krypkör in i en ledig ficka, sedan stiger jag ut i den kalla luften. Svetten på kroppen kyls ner och jag börjar huttra. Men frågan är om jag inte hade gjort det även om det var mitt i sommaren. Jag stänger bildörren försiktigt och ser bort mot platsen där jag såg kvinnan. Jag ser inga spår efter henne. Marken är täckt av snö. Några vilsna höstlöv virvlar fram över den. Det är allt. Jag vacklar till. Kan det vara stress? Jag har aldrig varit med om något liknande förut. En hjärntumör? Eller var det bara en synvilla? Skuggor och ljus som spelade över vindrutan samtidigt som den utflippade navigatorn gjorde mig mottaglig för kusliga fantasier? Jag bestämmer mig för att det är precis så det är, tar min väska från baksätet och stiger in genom huvudingången. En medelålders kvinna med kortklippt grått hår står i receptionen och ler så där som bara hotellanställda kan. ”Välkommen”, säger hon och nickar. Hennes mörkröda glasögon har kedjor fastsatta i sig och de hoppar och dansar när hon nickar. ”Hej”, säger jag och sätter ner ryggsäcken. ”Svensson.” Jag tittar ut över receptionen. I sofforna en bit bort sitter en man och två kvinnor. Båda ser åt mitt håll och nickar. ”Jag har två Svensson här”, säger kvinnan. ”Hur var förnamnet?” Jag harklar mig. Ler osäkert. Sedan säger jag det, mycket tyst: ”Sissy.” ”Ursäkta?” frågar kvinnan högt och tydligt, och jag vill sjunka genom golvet. Min mamma var besatt av en amerikansk skådespelerska när jag 105

föddes. Sissy Spacek. Så hon döpte mig efter henne. När jag blev gammal nog bildgooglade jag. Sissy Spacek ser inte alls ut som jag. Hon är rödlätt med fräknar, uppnäsa och självsäker blick. Jag är tråkigt brunhårig. Det är allt. Jag har inga utmärkande drag. Ingen uppnäsa. Ingen speciell färg på ögonen. Jag är en sån man aldrig lägger märke till i en folkmassa. Den där andra Sissy har en hel hord av beundrare efter sig. Det var hon som spelade huvudrollen i den där Stephen King-filmen. Carrie. Den mobbade flickan med en religiös, galen mamma. Som får tamponger kastade på sig i duschen och en hink grisblod över sig på skolavslutningsbalen. Hon flippar ut och bränner alla inne med bara tankens kraft. Jag skulle aldrig få tamponger kastade på mig i duschen. Jag är inte tillräckligt speciell för att bli mobbad. Men namnet passar bra. Det betyder mes. Det är precis vad jag är. Det låter så fånigt när man säger det tillsammans med efternamnet. Jag harklar mig och lutar mig närmare kvinnan i receptionen. ”Sissy”, säger jag igen. ”Sissy Svensson”, upprepar kvinnan så högt att det mullrar ut över hela receptionen. Jag nickar och rodnar. Sedan får jag en nyckel och flyr till mitt rum. * Jag packar upp. Har med mig två tröjor, ett par jeans, underkläder och en svart, knälång klänning med långa ärmar. Vet inte riktigt varför jag har tagit med den. Eller jo, det vet jag. Men det är så fjantigt. När jag gick steg ett i utbildningen var det fest på kvällen, och 106

den gången fanns det en söt kille bland deltagarna. Han hette Per och höll studiecirklar i fotografering. Jag hoppas att han ska gå steg två också. I så fall ska jag ha klänningen på kvällen. Då kanske han lägger märke till mig. * ”Välkomna”, säger Tom, den ene av kursens två ledare när klockan är nio och vi har samlats i föreläsningssalen. ”Trevligt att se er. Vissa av er känner vi igen. Andra är nya. Vi kan väl börja med att presentera oss. Magnus, börjar du?” säger han. Magnus var också med på steg ett. Det är tydligt att Tom kommer ihåg honom. ”Magnus heter jag. Kommer från SBK. Håller kurser för hundägare.” Han har jaktbyxor och en militärgrön stickad tröja på sig. Ser ut precis som man föreställer sig att folk gör på brukshundklubben. Bredvid honom sitter Lina. Hon kommer också från brukshundklubben. Hon är blond och späd med flätor och blå ögon. Jag ser hur männen i gruppen tittar uppskattande på henne. Hon har också jägarbyxor och en stickad tröja. Över tröjan har hon en väst med bokstäverna SBK broderade på ryggen. Sedan är det min tur. ”Dig har vi inte sett förut”, säger Tom. ”Var kommer du ifrån?” Ska jag säga att jag gick ettan tillsammans med Magnus? Nej, bestämmer jag mig för. Det blir bara pinsamt. Man kan inte minnas alla. Jag har svårt för sånt här. Presentera mig. Vem är jag, egentligen, och vad gör jag på en ledarskapsutbildning? Ska jag säga som det är? 107

’Hej, jag heter Sissy, och jag gillar nästan inte någonting.’ Jag gillar för det första inte mitt namn. Tycker inte om mitt utseende. Min lägenhet gillar jag inte, och inte heller Landskrona, där den ligger. Jag tycker inte om att vara social. Det enda jag egentligen tycker om litegrann är mitt jobb. Jag jobbar i kassan på Bokia på Center Syd. Min chef, Johan, brukar få alla böcker som ska komma ut skickade till sig i förväg. Medan de fortfarande bara finns i manusform. Och han vet att en av de få saker jag tycker om är kärleksromaner. Han brukar ge mig pappersbuntarna när det har kommit något som han tror att jag kommer att gilla. Det var Johan som skickade mig på steg ett i utbildningen. Sa att det skulle göra mig gott. Det kanske det gjorde. Jag vågade ju åtminstone anmäla mig till steg två när papperna dök upp i brevlådan. Men egentligen vill jag inte jobba där. Det finns en sak till jag gillar och det är djur. Inte de stora eller de slemmiga djuren. Inte kor, älgar eller ödlor. Men hundar och katter, dem gillar jag. Jag drömmer om att öppna ett pensionat. Bara ett litet. Så att jag slipper ha anställda. Kanske plats för fyra, fem katter och tre, fyra hundar. Jag drömmer om ett stort hus på landet där jag kan ta hand om djuren medan ägarna är på semester. Ensam. Jag tycker inte särskilt mycket om folk. Men det kan jag ju inte säga. ”Jag heter Sissy”, säger jag. Då tänds igenkännandet i Toms ögon. ”Nu känner jag igen dig”, säger han och ler. ”Du gick steg ett i våras.” Jag nickar. Ser på de andra. ”Jag … håller inga kurser eller studiecirklar. Min chef har skickat hit mig. Tycker att det är bra för min utveckling.” Jag tystnar. Vet inte vad jag ska säga. 108

Tom ser att jag trevar efter orden och hjälper till. ”Det betyder förmodligen att han ser ett ledarämne i dig, Sissy.” Det tycker jag inte om. Men jag ler och säger att han kanske har rätt. Tom är snäll. De andra presenterar sig. Fia håller kurser i aurafotografering och healing. Hon har kolsvart page och grönmålade naglar. Margot och Pernilla har kommit tillsammans. De brukar ordna bokcirklar. De ser nästan likadana ut. Båda har kofta och loafers. Den siste deltagaren heter Jörgen. Han håller kurser i fotografering. Vanlig, lägger han till och kniper ihop ögonen mot Fia. Per är inte här. Förmiddagen fortsätter med att Tom och den andre ledaren, Stefan, presenterar sig. Sedan föreläser de om hjärnans olika funktioner. Jag förstår inte vad det har med ledarskap att göra. Det är förmodligen därför jag inte är någon ledare. * När det är dags för lunch kommer Margot och Pernilla, bokcirklarna, fram till mig. ”Ska vi göra sällskap?” frågar Margot. De tycker att det är superspännande att jag jobbar på Bokia. Jag nickar tyst, samlar ihop mina saker och följer med dem över gården bort till matsalen. De pratar om de senaste böckerna de har läst. Frågar om jag också har läst dem. Jag nickar. Sedan tvärstannar jag. Dörren in till matsalen står uppställd. Magnus från SBK och foto109

grafen Jörgen går precis in genom den. Bredvid dörren står kvinnan utan huvud. Min hals knyter sig. Margot och Pernilla stannar också. Kikar bort mot dörren. Jag förstår att jag stirrar. Sedan känner jag att jag håller andan. ”Vad är det?” frågar Margot. ”Mår du inte bra?” Jag känner hur jag blir röd i hela ansiktet. Kvinnan bara står där. Som om hon vore en hovmästare som välkomnar folk till en restaurang. Jag förstår inte hur jag vet att det är mig hon vänder sig till. Hon har ju inget huvud. Men jag vet. Det är mig hon har valt ut. Jag måste säga något. Jag harklar mig. Låter gråtfärdig. ”Ser ni något … konstigt där borta? Vid dörren?” De kisar ditåt. ”Näe …”, säger Margot tvekande. ”Inte jag heller”, säger Pernilla. Då höjer kvinnan vid dörren långsamt en arm. Hon håller upp handflatan mot mig, som om hon hälsar. Sedan tar hon ner den igen. Det har börjat blåsa mer och små, vassa snöflingor faller över gården. ”Kom igen nu, det är iskallt”, säger Margot och drar med sig både mig och Pernilla mot dörren. Mina ben vill inte röra sig. Men jag kan ju inte stå här som ett vettskrämt fån. De ser ingenting. Betyder det att det inte finns något där? Att spöket eller liket eller vad det nu är för något som står vid dörren inte är verkligt? Jag tvingar mig att tänka att det är så det är, och följer motvilligt med. Tänker att det ska vara som på parkeringen. Att kvinnan utan huvud ska försvinna efter några sekunder. Men det gör hon inte. 110

När vi är några meter från ingången hör jag ljudet. Susandet. Väsandet. Det kommer från hennes avhuggna hals. Hon andas. Tårarna bränner i ögonen på mig. Vi kommer närmare. Kvinnan står kvar. När vi ska gå in genom dörren tar jag Margot hårt i armen. Vill egentligen blunda, men kan inte. Vi går förbi kvinnan. Då sträcker hon ut en hand och rör kort vid min axel. Jag skriker och springer in i matsalen. Bakom mig står Margot och Pernilla och stirrar. * Jag kan knappt äta. När jag har satt mig ner med maten kallpratar folk. Jag har aldrig varit bra på det. De andra märker det och efter ett par standardfrågor lämnar de mig ifred. Pratar som om de har känt varandra i flera år. Hur gör folk det där, egentligen? Jag petar i maten. Sedan tar jag mod till mig och sneglar mot dörren. Kvinnan utan huvud är borta. Men ljudet som trängde upp ur hennes hals dröjer sig kvar. Det är något mer också. När hon sträckte ut handen och rörde vid mig kände jag en intensiv ensamhet. Hon ville inte skrämma mig. Hon försökte bönfalla mig om något. Jag känner hur magen sluter sig. Stenhårt. Trots att jag är hungrig lyckas jag inte få ner mer än ett halvt glas vatten och lite rårivna morötter. Jag försöker le mot de andra. Nicka och skratta när de berättar intressanta historier. Men mina tankar virvlar runt kring det jag har sett. 111

Jag har aldrig upplevt något liknande förut. Tror inte på övernaturligheter. Tycker inte om skräckfilmer eller skräckböcker. Jag ursäktar mig och går från bordet långt innan de andra är klara. Ska jag åka hem? Nej, det kan jag inte. Jag vet att kursen, som varar över hela helgen, har kostat företaget nästan tretusen kronor. Jag kan inte bara åka. Och vad ska jag säga när jag kommer tillbaka till jobbet på måndag? ’Jag såg ett spöke och vågade inte vara kvar.’ Jo, tjena. Jag klär på mig vinterjackan och går ut. * Andedräkten står ut från munnen när jag korsar gården. Ska jag gå tillbaka till mitt rum? Jag tittar på klockan. Det är nästan en hel timme kvar tills nästa lektion ska börja. Jag bestämmer mig för att ta en promenad. Lite frisk luft och vacker natur borde göra gott. Är det inte det folk alltid säger? Jag drar jackan tätare kring kroppen. Plötsligt slår dörren till matsalen igen. Jag skriker till. Vänder mig om. Där står Lina från SBK och tänder en cigg. Hon höjer frågande på ögonbrynen, sedan ena handen. Precis som den huvudlösa vålnaden. Jag nickar kort. Försöker le. Det går inte så bra. Sedan börjar jag gå. När jag har kommit runt på baksidan försöker jag räkna fönstren och hitta mitt eget. Plötsligt skränar en kvinnoröst ur min ficka: ”An-komst!” Jag hoppar till. 112

”An-komst!” Jag fumlar med handen i fickan och får fram min iPhone. På något sätt har GPS:en gått igång. Jag har aldrig använt den. Har varit nöjd med min gamla. ”An-komst”, säger kvinnan, lugnare. Och jag vet att det är hon som pratar. Kvinnovålnaden utan huvud. Hon säger inget mer. Sedan hör jag det där väsande ljudet igen. Det som kom ur hennes strupe. Jag stirrar förskräckt på telefonen. Tårarna börjar rinna och jag inser att det inte är från telefonen det låter. Hon står bredvid mig. Sedan vet jag inte vad som händer, men jag tror att jag svimmar. När jag kommer till sans står jag på knä i snön, ensam. * På eftermiddagen ska vi lära oss om gula, blå, röda och bruna personligheter. Alla får göra ett test för att ta reda på vilka vi själva är. Jag är gul. En känslomänniska. Virrpanna. Men lätt att tycka om. Nästan alla de andra är röda. Ledartyper, men också lite egoistiska. Effektiva men kalla. Dessutom verkar de nästan stolta över att vara på det viset. Det tycker jag inte om. Jag ser hur Tom tittar bekymrat på mig då och då under eftermiddagen. Kan han se på mig vad som har hänt? Jag tvingar mig att rycka upp mig och koncentrera mig på uppgifterna. Efter en timme har de bekymrade blickarna försvunnit. * 113

Jag står på mitt rum. Det är dags för middag och fest. Jag brukar inte dricka särskilt mycket men just nu känns det som om en flaska vin skulle rädda livet på mig. Jag struntar i klänningen. Byter bara tröja. Per är ändå inte här, och ingen av de andra är särskilt intressant. * Jag blir snabbt full. De andra verkar först förvånade, men när de märker att jag faktiskt blir mer avslappnad, mer lik en normal människa i takt med att vinet sprider sig i kroppen, tar de upp samtalet med mig igen. Frågar saker om mig och mitt liv. Jag berättar. Margot och Pernilla verkar tycka om mig. Jag förstår inte varför. Fia, kvinnan som håller kurser i aurafotografering sätter sig intill mig när maten har dukats bort och bordet är fullt av ölglas och vinflaskor. ”Hur är det fatt egentligen?” säger hon och lägger handen på min arm. Ja, hur är det? När vi gick till middagen stålsatte jag mig för vad jag skulle möta i dörren. Men den huvudlösa kvinnan var inte där. Det har gått flera timmar sedan jag såg henne. Jag har stjälpt i mig en halv flaska vin. Jag är inte ensam. Just nu känns det faktiskt ganska bra. Jag säger det till henne. Tom, ledaren, dunsar ner mittemot oss. Han är röd i ansiktet. Han är också full. ”Vet du”, säger han och plirar simmigt mot mig. ”Jag ser det här på varje kurs.” 114

Jag baxnar. Gör han? Samtidigt känner jag mig lite lättad. Över att det finns andra som har sett det jag ser. Han skrattar när han ser min förvåning. ”Jajamän”, säger han. ”Det är jättevanligt. Folk kommer hit och är så stressade att de har axlarna ända uppe vid öronen. Precis som du.” Jag rynkar pannan och känner efter. Var sitter mina axlar? Jag försöker sänka dem. Tom skrattar. ”Så där ja! Det brukar inte ta mer än en dag så är folk mycket mer avslappnade. Och när de åker härifrån är de som nya människor. Det är nåt med det här stället.” ”Och innehållet i era kurser”, säger Fia. Fjäsk-Fia, tänker jag. Tom skrattar igen. Tömmer sitt glas. ”Är det … nåt mer, med det här stället?” frågar jag. Han spänner ögonen i mig. ”Vad menar du?” Jag rycker på axlarna samtidigt som jag försöker hålla dem lågt. Jag känner hur konstigt det måste se ut. Fia, Margot och Pernilla tittar på mig. Lina, Magnus och Jörgen sitter i andra änden av bordet och pratar om polishundsträning och hör inte vårt samtal. ”Jag menar bara …” Hur ska jag fortsätta? ”Ett sånt här ställe har säker en massa spännande historier, eller?” Jag tar tre stora klunkar och fyller på mitt vinglas igen. Fia lutar sig fram. ”Åh, ja! Finns det några spännande historier om Frostavallen?” Margot och Pernilla tycker plötsligt också att det är spännande. De gillar förmodligen skräckböcker. ”Vad menar ni?” frågar Tom igen. Han har fixerat mig med blicken. Jag tänker att det får bära 115

eller brista. Jag behöver ju inte säga som det är. Jag säger: ”Jag är intresserad av det övernaturliga.” Fia piper till intill mig. Lyckligt. Tom ler ett trött leende. ”Spöken och sånt?” Han tänker efter. ”Nä. Inte vad jag vet.” ”Vad konstigt”, säger Margot. ”Det finns ju nästan överallt nuförtiden.” ”Ja, men inte här”, säger Tom och fyller på sitt glas. Det snurrar i mitt huvud. Nähä. ’Men kvinnan som ränner omkring här utan huvud, då?’ vill jag säga. Då sätter sig Stefan ner på stolen intill Tom. De har hållit ledarskapskurser ihop i snart femton år. Han är också full. ”Det finns en historia”, säger han och ler. ”Men inte om nåt spöke.” Alla utom jag lutar sig närmare. Luften blir tjock. ”Vadå?” frågar Pernilla. ”Det var en hemsk olycka här. På fyrtiotalet nån gång. Kommer du inte ihåg den historien?” frågar han Tom. Tom tänker noga. ”Nej.” Mina axlar har åkt upp igen. Det känns som att de sitter i höjd med hjässan nu. ”Olycka?” ”Det var en städerska. Hon skulle putsa fönster, eller nåt sånt. Det var vinter och kallt … precis som nu, faktiskt”, han slickar sig om munnen, nöjd med stämningen han skapar. ”Hon klättrade upp på en stege men nånting gick fel. Hon föll in genom ett fönster. Ett stängt fönster. De hittade hennes kropp samma kväll inne i rummet. Huvudet var helt skilt från kroppen.” Han visar med en handrörelse mot sidan av halsen. ”Avhugget!” 116

Margot, Fia och Pernilla piper igen. ”Och nu hemsöker hon Frostavallen?” säger jag. Tonlöst. En viskning. Stefan ser på mig, sedan brister han ut i gapskratt. Jag reser mig. Marken skälver under mina fötter. Springer till mitt rum utan att se mig om eller åt sidorna. Kanske har ingen annan sett henne. Någonsin. Men det har jag. När jag har stängt dörren om mig och ligger på sängen och gråter knackar det på dörren. Ljudet får mig att rycka till. En iskall skräck sprider sig ner genom benen. Sedan hör jag Fias röst: ”Sissy? Sissy, hur är det?” Jag snyftar till och öppnar dörren. Vi sätter oss på min säng och jag berättar vad jag har sett. Hulkar som ett barn. Fia lyssnar och nickar och ser varm och förstående ut. Jag faller ihop i hennes famn. ”Jag håller studiecirklar i healing”, säger hon. ”Jag vill gärna försöka hjälpa dig. Det verkar som att du är … öppen för sånt här.” ”Men det har jag aldrig varit förut. Jag tror inte ens på spöken”, protesterar jag. Hon nickar och ler överseende. ”Inte?” Jag tystnar. Motvilligt går jag med på att låta Fia genomföra en healing. Hon lägger mig på sängen. Sedan börjar hon mumla saker och för händerna fram och tillbaka några centimeter ovanför min kropp. Det börjar kännas varmt och bra. Jag tycker faktiskt om det. Sedan somnar jag. * När jag vaknar strilar morgonljuset in genom gardinen. Jag är lite bakfull, men förmodligen inte så mycket som jag borde vara. Det 117

är kallt i rummet. Jag huttrar. Hur kan det vara så kallt? Jag sätter mig upp. Får svårt att andas. Jag är naken. Mitt fönster står öppet. En liten driva av snö har bildats på golvet innanför. Därute faller stora, mjuka flingor. Vem har öppnat fönstret? Jag drar täcket upp till hakan och ser mig om efter min väska. Den står öppen mot väggen. Det finns inga kläder i den. Jag förstår inte. Sedan tittar jag ner på sängen och utan att jag vill det skriker jag. Min svarta klänning ligger där. Som om någon har lagt fram den åt mig. Jag börjar gråta när jag ser att ett par svarta pumps med bred klack och rundad tå står på golvet. Var är mina egna skor? Mina jeans och polotröjor? Alltihop. Försvunnet. Benen darrar när jag går ut till badrummet. Jag tänder ljuset. Tänker att jag fortfarande är full. Någon skämtar med mig. Fia har berättat för de andra deltagarna om vad jag sa. Så har de gjort en klassisk lägerpryl. Som om vi är femton bast allihop. De har lirkat upp mitt fönster, smugit in, tagit alla kläder och lagt fram klänningen. Skorna hade säkert en av de andra tjejerna med sig. Ett spratt. Precis som med Carrie, fast utan blod. Det lugnar mig lite, samtidigt som det gör mig arg. De förstår inte hur rädd jag har varit. Hur rädd jag blev nu på morgonen. Eller så bryr de sig inte. Det är precis därför jag inte gillar människor. En katt eller en hund skulle aldrig göra så här. Jag ställer mig i duschen. Låter vattnet skölja över mig. Tänker att 118

de inte ska få nöjet att skratta åt mig. Jag tänker ta på mig klänningen som om jag hade planerat att ha den. Inte säga ett ljud till dem. Vara stolt och genomföra kursen. * När jag står framför spegeln ser jag hur mycket jag liknar kvinnan utan huvud. Hennes klänning är mer gammalmodig i snittet, men annars i stort sett likadan. Knälång, svart och långärmad. Pumpsen passar mig perfekt. Jag kammar håret hårt. Samlar mig. Jag har missat frukosten. Skyndar mig till föreläsningssalen. Öppnar dörren. Stiger in med en bestämd min. Sedan rämnar jag. Allas blickar vänds mot mig. Någon skrattar. Jag backar in i en vägg. ”Välkommen”, säger Tom. ”Hur mår du idag?” Bredvid honom står kvinnan utan huvud. Hon vinkar. Sedan gör hon en lockande gest med båda armarna. Kom till mig. Kom till mig, säger gesten. Jag stammar något. Jag kan inte stanna här. Någon ropar efter mig när jag springer ut ur föreläsningssalen. Jag bryr mig inte om det. Rusar upp på rummet och rafsar ihop mina saker. Kläderna? Skit i kläderna! Jag tar väskan och bilnycklarna och rusar ut på parkeringen. Tom och Stefan kommer efter mig. Jag slänger min rumsnyckel till dem när jag passerar. ”Jag måste åka”, säger jag. Min röst låter konstig. 119

De ser på varandra. ”Snälla Sissy”, säger Tom och börjar gå mot mig. Jag bryr mig inte om honom utan kastar mig in i bilen. Vrider om nyckeln. Bilen startar direkt. Sedan ser jag rutan. ”Fan!” vrålar jag. Ett tjockt islager gör det omöjligt att se någonting. Det kan inte hjälpas. Jag drar upp kupévärmen, ställer in fläkten på max och börjar backa ut. Det är kallt. Jag börjar hacka tänder samtidigt som jag gråter. Stefan ropar något när jag sladdar ut från parkeringen. Längst till vänster finns det en smal springa som inte är täckt av is. Jag lutar mig mot den. Försöker se vägen. Det är vitt, vitt, vitt överallt. Det har förmodligen snöat hela natten. Min fot trycker hårdare på gaspedalen. Plötsligt går navigatorn igång av sig själv. Börjar vråla: ”An-komst! An-komst! An-komst!” Jag skriker. Ordlöst. Vad som helst för att överrösta den. Trycker ännu hårdare på gasen. Sedan tystnar navigatorn tvärt. Jag snyftar ynkligt. Kan knappt andas. Isen på rutan har börjat smälta längst ner. Jag lutar mig fram och kisar. Kör jag ens på vägen? Då hör jag det bubblande, väsande ljudet. Vrider långsamt på huvudet. Kvinnan utan huvud sitter bredvid mig i bilen. Hon lägger en iskall hand på mitt lår. Ur strupen hör jag det: ”Aaaan-komst ...” Något exploderar i mitt bröst när hon nuddar mig. Jag känner hur ensam hon är. Hon tyckte inte heller om sitt liv. Tyckte inte om folk. Men mig gillar hon. Hon har väntat på att någon som jag ska komma. 120

”An-komst”, bubblar det fram ur halsen igen. Lite blod tränger upp ur strupen. Det skummar sig och rinner nerför hennes bröst. Hon är blek, så blek. Jag slår händerna för ansiktet. Sedan kommer smällen. Jag vet inte vad det är jag kör in i. Ett träd? Smällen får fronten att knyckla ihop sig som en pappersmugg. Jag kastas framåt. Har inte satt på bältet. Luften går ur mig. Det sista jag ser är vindrutan som spricker och en vass, vass egg. * Jag heter Sissy Svensson. När jag pratar låter det konstigt, för jag har inget huvud. Jag har en vän. Vi ser nästan likadana ut. Det tycker vi om. Vi brukar stå bredvid varandra. Hålla varandra i handen. Mitt bröst är täckt av blod, men min vän är ren och fin. Var vi är någonstans? Ankomst. Vi står precis bakom dig.

121