9789173875301

Innehåll

Förord av Owe Wikström Det inre ljuset Helig lydnad Välsignad gemenskap Evighetsnu och socialt ansvar Förenkling av livet

7 13 35 61 73 97

Det inre ljuset

I

»Som du är i kyrkan eller i din klostercell«, säger mäster Eckehart, »sådan skall du gå ut i världen, och din sinnesstämning skall du ta med in i dess jäkt och obeständighet.« Djupt inom oss alla finns ett själens underbara tempel, ett heligt rum, ett gudomligt centrum, en talandes röst, ett ljus som vi alltid kan återvända till. Evigheten står vid vårt hjärta och vill tränga in i vårt tidssplittrade liv. Den värmer oss med aningar om en hög bestämmelse och kallar oss till sig. Att ge efter för den manande stämman och glatt överlämna kropp och själ helt och fullt åt det inre ljuset är att börja det verkliga livet: ett skapande och dynamiskt liv. Det pockar på att födas inom oss. Det är ett ljus som belyser Guds ansikte och kastar nya skuggor och dagrar över människoansiktena.

Det är sådd som skälver av liv om vi inte förkväver den.

Det är en »eldstod« i själen, Gud närvarande. Där är en slumrande Kristus som begär att bli väckt och att bli

13

den själ vi kläder i jordisk form och handling. Och han är i oss alla. Du som läser dessa ord känner redan till detta inre liv. Det är genom ljuset inom dig du förstår vad jag talar om. I vår humanistiska tidsålder anser man vanligen att det är människan som tar initiativet och att det är Gud som svarar. Men initiativet kommer från den levande Kristus inom oss, och det som kommer från oss är svaret. Gud, som älskar, som anklagar, som uppenbarar ljus och mörker, ropar inom oss: »Se jag står för dörren och klappar.« Varje initiativ som till synes kommer från oss är redan ett svar och vittnesbörd om att Gud är närvarande i det fördolda och verksam i oss.

Själens svar till ljuset är inre glädje och andakt, tacksägelse och tillbedjan, överlåtelse och lyssnande. Vårt hjärtas hemliga rum upphör att vara en bråkig arbetsplats och blir ett tempel där vi tillber, där vi offrar oss själva och där vi får erfara fullkomlig frid då vi litar på honom som nått oss i vårt livs dolda källsprång. I sällsynta ögonblick när vi överväldigas av Guds närhet kan vi ta helgedomens sinnesstämning med oss ut i världens oro och jäkt och i en själens överkänslighet se hela mänskligheten med djupare skuggor och med klarare återsken av nasaréens härlighet. Mäktigt berörs vår viljas källor, och vi grips av en stark lust att jublande älska Gud. Mäktigt fyller en ny och översvallande kärlek till den av det timliga för­blindade människan och till hela skapelsen. Här i ska-

14

pelsens centrum »tillhör allt oss«, men vi »tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud«. (1 Kor 3:21,23.) Vi är inte våra egna, och vi är beredda att »skynda iväg utan att mattas och färdas framåt utan att bli trötta«. ( Jes 40:31).

Men flamman sjunker, viljan slappas, vardagens enformighet återvänder. Kan vi stå emot denna avmattning? Nej, och vi skall inte ens försöka det, för vi måste tillägna oss Guds viljas disciplin och nå utöver den första erfarenheten av Guds nåd. Det eviga inre ljuset dör inte då extasen slocknar, inte heller kommer det och går alltefter växlingarna i vårt själstillstånd. Ständigt förnyad kontakt med det gudomliga, inte bara ett småningom försvagat minne därav, är allt fromhetslivs förutsättning. Låt oss tillsammans forska efter hemligheten med en djupare fromhet och med helgedomen i själens allra djupaste skikt, där ljuset aldrig slocknar utan brinner med beständig låga, där ur källorna levande vatten av gudomligt ursprung oavlåtligt väller fram, dag efter dag, timme efter timme, och förvandlar allt. Om vi med dödligt allvar ger oss åt ljuset och är villiga att efter det första skedet börja leva ett mognande andligt liv kan de »blixtlika flammorna från evigheten« förvandlas till ett inre ljus med stadig låga. Endast så kan ljuset i själens inre helgedom bli ett vardagens ljus på torgen, en ledare för vilsna söner, en skapare av nya kulturformer för mänskligheten.

15

För allt detta krävs inre övning, sinnets goda vanor, som hjälper oss att i vår varelses djup ständigt söka oss in mot det inre ljuset och att leva så att vi inom oss ständigt böjer oss i andakt, medan vi samtidigt är upptagna av de dagliga uppgifterna i yttervärlden. Det gäller övningar av vårt medvetandes djupaste skikt så att vårt sinne blir känsligt som kompassnålen och alltid åter ställer in sig mot vårt väsens polstjärna. Det inre ljuset blir då vårt livs säkraste förare. Det visar oss oanade brister hos oss själva och våra medmänniskor, men även oanade möjligheter för den makt och det liv om vilka det heter: »Bland människorna en god vilja«.

Men han som är inom oss nödgar oss än djupare in till ett så underbart liv med honom att vi alltid då vi håller fast vid honom kan se hela världen i skenet från det inre ljuset och från vårt inre centrum möta människorna i spontan glädje. Håll dig till honom som är en långt bättre lärare än dessa utvärtes ord, och du skall finna mästaren själv! Av hans röst är mina ord blott ett svagt och brutet eko.

Inte bara för vissa religiösa samfund och små religiösa grupper ägnar sig denna andliga orientering, denna övning i inre tillbedjan och lyssnande. Den passar inte bara »inåtvända« naturer eller människor som dragit sig tillbaka till klosterlivet. Nej, den är själva hjärtat i all religion. Den är, det är jag viss om, det inre livets

16

hemlighet hos mästaren från Galiléen. Han väntade att envar som ville bli hans efterföljare skulle på nytt upptäcka denna hemlighet. Den skapar en underbar gemenskap, den allmänneliga och osynliga kyrkan. En ny gemenskap på ett nytt plan växer fram, samhället byggs på vördnad, historien rotas i evigheten, himmelska kolonier grundas på jorden. Ingen särskild grupp eller sekt kan göra anspråk på denna erfarenhet som sin speciella egendom. Den är en förpliktelse och ett privilegium för alla.

Romerska katoliker har högt skattat den andliga övningen men över det inre ljusets auktoritet har de lagt ett mäktigt lager av kyrklig överhöghet. Inom protestantismen har man, efter dess vackra början hos den unge Luther, blivit mer utvärtes rationalistisk. Dogmer, bekännelseskrifter, doktrinen om gudsuppenbarelsen som avslutad inom en bibelkanon har starkare framhävts än betydelsen av att hålla sig nära det inre livets friska källsprång. Den omfattande protestantiska litteraturens ringa tillgång på bidrag till den inre aspekten av kristet liv, utom då det gäller den erfarenhet som leder till omvändelse, visar att man lägger huvudvikten på annat håll.

Vännernas samfund växte fram ur återupptäckten av de inre källor varur gudsuppenbarelsen ständigt och oförmedlat flödar. George Fox och kväkarna fann hos

17

varje människa en »princip«, en »eldstod« i själen. De såg ett inre ljus lysa inom alla som kommit i världen.

Då de helgade sitt liv åt lydnad för den levande Kristus inom dem väcktes en ny och djärv medkänsla inför den blindhet som de fann hos kristna ledare. Upptända av ljuset i sitt inre gick de ut i världens oro och kallade människor att framför allt lyssna till det av Gud som talade inom dem och att inrätta hela livet efter den inre helgedomens ljus. »Kära vänner«, sade George Fox, »håll er nära det som är rent inom er, ty det leder er till Gud.« John Woolman, kväkarskräddaren från Mount Holly, beslöt att så ordna sitt yttre liv och alla sina affärsplikter att ingenting, absolut ingenting, skulle tränga undan det för honom främsta: att ge akt på det inre ljuset, den inre grundsatsen. Den känslighet han uppnådde inför sin själs altare kom honom att se och med framgång bekämpa det onda i många former: slaveri, krig mot indianerna, orättfärdiga lånetransaktioner.

Woolmans, Fox och de nutida kväkarnas betydelse för världen ligger inte enbart i deras yttre verksamhet till hjälp för en lidande mänsklighet utan fastmer däri att de kallar alla människor till hela varelsens inriktning på tillbedjan vid de källor i själens förborgade tystnad där gudomlig kraft oförmedlat och ständigt förnyad springer fram. Det inre ljuset, Kristus inom oss, är inte enbart en doktrin som huvudsakligen omfattas av ett

18

litet religiöst samfund, en trossats som kan antas eller förkastas. Kristus inom oss är det levande rättesnöret för alla enskilda kristna och kristna grupper – ja, även för ickekristna som på allvar vill leva inför den Allrahögste.

Han är vårt livs riktpunkt, inte ett ämne för diskussion.

Liv kommer först i religionen, inte teori eller dogm. De är frukterna, inte roten. Den som vill leva ett kristet liv måste framför allt ständigt återvända till själens tempel, föra den yttre världens företeelser in i dess ljus för att där få dem omvärderade, föra ljuset ut i världens oro och omskapa den eller förebilden i bergspredikan. Låt oss nu i ödmjukhet söka utröna vad ett sådant kristet liv innebär.

II

Det är möjligt att samtidigt leva i mer än ett plan, i mer än ett skikt av vår varelse. I ett ytskikt kan vi tänka, diskutera, se, göra beräkningar och möta det yttre livets alla uppgifter, men på samma gång därunder i ett djupare skikt leva i bön och andakt, lovsång och tillbedjan, i stillhet mottagliga för gudomlig impuls. Vår tids sekulariserade kultur uppskattar och odlar enbart det övre skiktet i tro att det är där mänsklighetens verkliga angelägenheter handläggs. Den harmas över eller möter med ett roat tolerant leende odlingen av det inre som en andlig lyx, ett tecken på vidskepelse, en sysselsätt-

19

ning som passar vissa temperament. I en sant religiös kultur däremot vet människorna att det djupskikt som är bönelivets och den gudomliga närvarons är det viktigaste i världen. Där avgörs livets verkliga frågor. Det profana förståndet är avtrubbat och stympat, ty det bygger endast på en del av människonaturen och förbiser en annan – en yppersta – med dess krafter och resurser. Ett religiöst sinne tar in hela människan och sätter tidsrelationerna på deras rätta grund och i deras rätta infattning som är hos den eviga kärleken. Det förblir nära de gudomliga skapelsekällorna och finner i ringheten en glädje och en säkerhet, en frid och en visshet som är helt ofattbara för profan uppfattning. Det har tillgång till krafter som för individen till lysande seger och gruppen till en gemenskap där fördragsamhet råder och där man är bunden vid varann i samfälld strävan och stimuleras till ett yttre liv i oavlåtlig verksamhet.

Mellan de båda nivåerna råder fruktbringande samverkan, men tonvikten måste alltid ligga på det djupare planet, ty det är där själen ständigt erfar den Heliges närvaro. Det övre planets angelägenheter bär en from människa in i ljuset inför Gud. Med trons och kärlekens genomträngande klara blick ser hon den liksom allt annat i världen på ett nytt och förvandlat sätt. Fakta förblir fakta också då de förs in till »närvaron«, men deras värde och betydelse blir helt förändrade. Mycket

20

som tycktes vara vete visar sig vara onyttiga agnar, annat som sett ut som agnar var vete. – Makter och väldigheter? De är utanför livet och måste falla samman. – En förlorad sak? Om Gud är för den, vem kan då vara emot den? – Till synes säkra och goda framtidsutsikter? På det dynamiska livets plan faller nytt ljus över dem, ibland bekräftande, ibland försvagande. – Tragiska lidandesöden? Han är redan hos de lidande, och genom hans ömhet kan också vi närma oss dem. – Oförbätterliga förbrytare? De är Guds barn, och därför angår de oss lika väl som honom. – Obevekliga naturlagar? De är underordnade utanverk i en gudomlig byggnadsplan.

– En sparv som faller till marken? Faderns älskade barn.

– När vi vänder oss att så underordna allt vi möter och även oss själva under det inre ljuset och att i ödmjukhet se allting med Guds ögon – om än dunkelt som i en spegel – då väcks i själen en tro, hopp och kärlek inför allt omkring oss.

Vår varelses övre skikt ger emellertid även sitt bidrag till gudsnärhetens och bönelivets djupskikt. Det förser oss med föremålen för den gudomliga omvårdnaden, »det synliga materialet för vår plikt«, som Fichte kallar det. Det ger oss vår grupps kulturmönster, dessa former som samtidigt är föremål för och medel till sin egen förnyelse: vårt språk, våra symboler, vår tradition, vår historia. Det förser mystikern med hans bildmaterial,

21

ja med själva grundbilderna »ljus«, »frö«, »helgedom«, varigenom han förmedlar det under han erfarit: Guds närvaro och makt. Det förser oss med samtidens tankeredskap, genom vilka evighetserfarenheten kan införas i tidens tankebyggnad. Teologier, symboler och trossatser – om än oundgängliga – är tidsbundna och blir föråldrade, medan Guds liv brusar genom människosjälarna i fortsatt uppenbarelse och nytt skapande. Det är detta gudomliga liv vi måste hålla oss till. Där blir vi alla ett innanför och i trots av yttre olikheter i form och kultur.

Det religiösa livets hjärtpunkt heter överlåtelse, inte reflexion och teori.

Hur skall vi kunna leva bönens liv utan uppehåll?

Genom att stilla och ståndaktigt dag och natt i bön och inre andakt söka vända hela vår varelse mot honom som kallar oss från djupet av vår själ. Vi måste förvärva vanan att orientera oss inåt. Efter veckor, månader eller år av övning, då vi misslyckats och fallit och börjat på nytt, kan en fördold inriktning mot Gud bli tämligen stabil. Det är en enkel konst, lika enkel nu som Broder Lorens en gång fann den, men det kan ta lång tid att vinna någon säkerhet i dess utövning. Börja nu, medan du läser dessa rader, att ge dig själv helt och fullt i stilla glad överlåtelse åt honom som är inom dig! Vänd dig med hemlig glädje och i ödmjuk undran mot ljuset hur svagt du än skymtar det! Behåll kontakten med den

22

yttre sinne- och tankevärlden! Det är inte en fråga om en världsfrånvänd disciplin. Vandra och tala och arbeta och skratta med dina vänner! Men fortsätt bakom scenen med enkel bön och inre andakt! Fortsätt dagen igenom! Låt inre bön vara din sista handling innan du somnar om kvällen och din första då du vaknar om morgonen! Med tiden skall du finna som broder Lorens att »i den helige Andes friska bris kommer vi framåt också under sömnen«.

De första dagarna, veckorna och månaderna är påkostade och plågsamma, men också mycket givande.

Påkostade, därför att ständigt aktgivande på och ansträngning av viljan är nödvändiga i vårt övre skikt.

Plågsamma, därför att våra felsteg är så talrika och stunderna av glömska så långa. Givande, därför att vi har börjat leva. Dessa veckor, månader, ja kanske hela år måste vi igenom innan Gud ger oss gåvan att med större säkerhet och lätthet stödja oss på honom.

Försummelserna och felen är så många! Vår omvärld tar så starkt vårt intresse. Vårt arbete är så krävande. När du kommer på dig själv med ett nytt avbrott i din inre andakt, förlora då ingen tid på självanklagelser, utan bed stilla om förlåtelse och börja om, just där du står. Offra denna försummelse åt Gud och säg: »Sådan är jag om du inte hjälper mig.« Tillåt dig inget missmod, utan vänd alltid stilla tillbaka till Gud och vänta i hans närvaro!

23

Inre böneliv kännetecknas i början av att uppmärksamheten växlar mellan de yttre tingen och det inre ljuset. Då vi är upptagna av det ena förbiser vi det andra.

Det vi vill nå är dock inte växling utan samtidighet: varje ögonblick buret av tillbedjan, livets alla skiften genomströmmade av levande bön.

Trägen övning krävs för att vi skall lämna växlingens stadium och förmå att ge odelad uppmärksamhet åt båda skikten samtidigt. De »vågräta styckena på övningskurvan« är så långa att många ger upp och nöjer sig med växlingens nivå som det högsta han kan nå till. Utan tvivel ger Gud i nåd sina gåvor också i en ofta avbruten gemenskap med honom och gör oss brinnande långt över vår förtjänst och förmåga. Men den som givit sig åt Gud hungrar efter ständig tillbedjan och oavbruten gemenskap med honom, och vi kan vara förvissade om att också han längtar därefter och att hans kraft »fullkomnas i svaghet« (2 Kor 12:9). Ty vår längtan utgår från honom. Hans mildhets makt för vårt sökande framåt, och genom hans nåd når vi målet.

Det första tecknet på samtidighet får vi då vi efter en period av glömska har en bestämd känsla av att vi inte helt förgätit Gud. Vi tycker att något som hela tiden funnits kvar – fastän dimmigt och otydligt – återkommer till liv och styrka. Det som sker är inte att en släckt låga åter tänds, utan att en svag gnista som hållits vid

24

liv åter flammar upp. Guds kärleks ström har hela tiden flutit, men i stället för att vi omedvetet drivit med den tar vi nu medvetna simtag i den. Det är som när vi ser en tavla där ett stort träd i förgrunden skymmer en del av bakgrunden. Inte bara intellektuellt vet vi att horisonten har obruten utsträckning bakom trädet, vi erfar det även estetiskt. Det är också likt ett uppvaknande ur sömnen. Vi vet, inte genom slutledning utan genom omedelbar övertygelse, att vi levde medan vi sov. Att enbart syssla med den yttre världen är sömn, men att uppgå i Gud är medvetet liv.

Tider av gryende samtidighet och av obruten medveten bön kommer och går. Långa perioder av återgång till den avbrutna bönens liv följs av förnyelse i underbar kraft. Vi lär foga oss i Guds fostran då han drar tillbaka sina gåvor. Om vi hyser minsta skymt av andlig stolthet över vår tillväxt i bön är det gott att Gud ödmjukar oss tills vi blivit mer värda hans förtroende. När vi börjar öva oss i bönens liv har vi kanske en stark känsla av att själva ha tagit initiativet och att genom vår vilja ha bestämt våra vanor, men vid mognare erfarenhet blir vi varse att en kraft inom oss möter oss, undervisar, renar och övar oss, gör oss »enfaldiga« och böjer oss efter Guds heliga vilja. Gud själv är verksam i våra själars djup. Han tar i växande grad ledning över dem allteftersom vi blir villigare att beredas för hans under.

25

Vi upphör att söka göra oss själva till diktatorer och Gud till åhörare, och vi blir i stället glada lyssnare till honom som »gör allt mycket gott«. Så länge vi troget vänder oss till honom har vi ingen anledning att känna missräkning om han endast långsamt för oss in i sin fördolda helgedom. Gör han vår känsla av hans närvaro allt beständigare har vi bara att stilla tacka honom. Håller han oss kvar i »avbrottsstadiet« kan vi tacka honom för hans kärleksfulla vishet och vänta tills han leder oss genom nya stadier när vi blivit beredda för dem. För vi kan inte ta honom med storm. En stark man måste bli lik ett litet barn som inte förstår fadern men ändå litar på honom. Åt några ger Gud likafullt i deras väsens djup en förunderlig trygghet och säker förankring i honom, ett liv i nästan aldrig avbruten ödmjuk och stilla andakt inför hans närvaro. Dag och natt, vinter och sommar, i sol och skugga, alltid är han hos oss, vår store förkämpe. Och vi är i honom, inneslutna i hans ömhet.

Han upplivar oss så att vi når frid och stillhet. Vi blir som barn i paradiset före syndafallet, och han vandrar vid vår sida i dagens hetta och i aftonens svalka. Det är inte fråga om extas utan om klarhet, orubblig visshet och säker livsinriktning. Vi har blivit vad George Fox kallar »established men« – stadgade människor.

Dem finner man inte endast bland kyrkans kanoni-

26

serade helgon. De är våra dagars John Woolman. De är husmödrar och hantverkare, grovarbetare och lärare, lärda och olärda, fattiga och någon gång även rika. De finns överallt. Lyckligt det samfund som räknar några av dem bland de sina.

De är kanske inte kända i vida kretsar. De sitter kanske inte i styrelser och råd, de predikar kanske inte från predikstolar. Där stolthet över den egna lärdomen råder, där finns de inte.

De förväxlar inte kunskaper i teologi och kyrkohistoria med ett åt Gud helgat liv i hans förborgade helgedom. De bryter sönder yttre bruk, ty de lever i gemenskap med honom som är det förblivande ljuset bakom alla föränderliga former, och visar därmed tomheten hos mycket av kyrkans yttre ståt. De har funnit nasaréens hemlighet. Och de har inte nöjt sig med att intellektuellt erkänna den utan har givit sig åt den i handling. De lever ett nytt liv inom den aldrig upphörande bönens vida broderskap.

Det behövs ingen ny teknik för att komma in i det själstillstånd där vi i djupet av vår varelse ständigt förblir hos Gud. Den inre bönen blir inte mer och mer komplicerad utan allt enklare. Under de första veckorna kan vi börja med enkla ord, som vi själva format: »Jag är din, endast din«, eller som vi hämtat till exempel ur Psaltaren: »Min själ längtar efter dig, min Gud.« Vi

27

upprepar dem inom oss om och om igen, ty medveten medverkan av vår själs övre plan är nödvändig innan bönen sjunkit ner till det inre planet som en invand inriktning mot det gudomliga. Förändra orden allteftersom du blir ledd därtill, från timme till timme eller från morgon till afton! Blir du förströdd så börja om igen! Med tiden blir orden mindre viktiga och ger plats för de olika själstillstånd som de var avsedda att ge uttryck åt: då vi ödmjukt böjer oss inför den högste; då vi sträcker hela vår varelse mot honom så att ljuset kan lysa in i dess innersta skrymslen och driva ut allt mörker; då vi närmar oss honom och smyger in under hans vingars skydd; då bestörtning och bävan griper oss inför hans himmelska härlighet; då vi uppger oss själva eller då vi mottar livets bröd i en inre helig nattvard. Finner du att din själs inriktning blir otydlig och obestämd så återgå till ordbönen för att så återställa dess stabilitet.

Lång övning i inre bön gör oss ihärdiga i vår tillbedjan och uthålligare att avspända lyssna mot djupen. Vi förmår utan ord inrikta hela vår varelse mot honom som är brännpunkten. Förloppet blir allt enklare. Det räcker med hastiga glimtar, med stilla andetag för att överlåta oss åt Gud. Regelbundna eller spontana bönetider faller in i och ökar den ständiga ström av stilla andakt som väller fram under tidens flöde. Bakom förgrundens ord

28

fortsätter bakgrundens himmelska horisont, medan vårt livs alla strömmar flyter hän mot Gud. Genom det strålande ljuset i Guds närhet ser vi ut över världen, och det kan bli oss givet att i ökad grad möta dess oro på ett sätt som har någon likhet med Människosonens.

Det kan förfalla som om vi nått ner till bönens djup genom eget handlande, som om det vore vanorna hos vårt övre plan som sjunkit ner i det undermedvetna.

En sådan rent mänsklig uppfattning tar emellertid inte med i beräkningen bönelivets autonoma karaktär. Den bortser från det faktum att vårt inre har ett eget liv som inte leder sitt ursprung från oss själva utan framspringer ur en gudomlig källa. Det kan komma tider då bönen väller fram med en kraft och en ursprunglighet som vi aldrig skulle förmått skapa. Den forsar genom oss som en väldig flodvåg. Vår bön blandas med ett större ord, det ord som en gång blev kött. Vi ber och ändå är det inte vi som ber, en större ber i oss. Vårt jag-medvetande försvagas, dock utan att helt försvinna. Det enda vi kan säga är att bönen följer sin väg och att det är oss givet att befinna oss i dess bana. I helig tystnad lyssnar vi till det eviga och känner gudomlig omtanke omsluta oss och allt skapat med en kärlek som övertygar och övertalar. Allt mänskligt initiativ har gått upp i ett »jag samtycker«. Genom oss söker Gud de sina, ber och är verksam för dem i det liv han skänker oss och som han

29

fyller med kraft och fullkomning. Det inre livet når sin fulla överhöghet. I glädje känner vi hur gudomlig bön och gudomligt sökande strömmar genom oss ut i människovärlden.

Ibland är bönen speciell, och vi tvingas än stilla än stormande med en kraft som känns oemotståndlig att be för särskilda människor eller förhållanden.

Ibland riktas bönen och det liv som strömmar genom oss ut mot alla besläktade själar för att överlämna dem i Guds vård. Ibland åter utsträckes den till hela världen i dess blinda strävan, och vi blir medarbetare till världens frälsare som söker alla de borttappade.

Det är inte ofta vi får erfara en sådan »ingjuten bön« i full intensitet. Något av dess anda stannar dock kvar, inte bara som ett minne av en tid då skapelsens källor var öppnade och vi lyftes på deras stigande flöden. Kvar står även ett tydligare medvetande om ett något förmer än oss själva som vi vår själs rot nödgar och ger kraft och som verkar på djupet hos alla människor.

Vi har fått en erfarenhetens visshet om att världen är genomträngd av en gudomlig verksamhet och ett gudomligt nödgande som driver människorna till deras kors. I helig bävan dras vi åter och åter till livets urkälla.

Vi häpnar över det gudomliga verk som röjer sig i all tillvaros grund, vår egen och alla människors.

Vi får en förstahandskunskap om att han, »som

30

är allt gott verks begynnare« hos oss liksom hos Timotheos, kan rotfästa oss i sig själv och förvandla avbrott och ständig växling i vårt böneliv till kontinuitet och samverkan.

III

Den ledning för vårt liv som det inre ljuset ger inskränker sig inte, som så ofta antas, till ledning för särskilda fall. Den börjar med en total omprövning av hela vår inställning till världen. När vi lever i andakt inför ljuset blir vi nya varelser och möter på ett nytt och överraskande sätt det yttre livet i alla dess former. Dessa reaktioner har vi inte resonerat oss till. De har i stor utsträckning vuxit spontant ur känslan av oförenlighet mellan »världens« värdebedömning och det yppersta värde som vi dyrkar i själens djup.

Både för livet som helhet och i det enskilda fallet vägleder oss det inre ljuset. Den dynamiska belysningen från djupskiktet kastas över ytskiktets omdömen och »det gamla är förbi, något nytt har kommit«. (2 Kor 5:17) Vägledningen för livet går – paradoxalt nog – i två motsatta riktningar samtidigt. Vi lösgörs från jordiska band och strävanden – contemptus mundi (förakt för världen) – och vi eggas till en gudomlig men smärtfylld omsorg om världen – amor mundi (kärlek till världen).

Gud rycker världen ur våra hjärtan och lossar tillgiven-

31

hetens band, och han kastar världen in i våra hjärtan, där vi och han tillsammans skall bära den i öm och oändlig kärlek.

I våra dagar accepteras paradoxens sista del som frossas i extas och andlig känslosamhet, medan världens nödrop förklingar ohörda. Några av historiens blad tycks ge skäl för denna fruktan.

Det finns emellertid en sund och äkta contemptus mundi som är det inre ljusets verk i hängivna själar.

Höga ämbeten, aktad social ställning, detta som vi en gång eftersträvade – hur litet och obetydligt har det inte blivit! – Våra gamla ambitioner och hjältedrömmar – hur många år har vi inte förslösat på att med dem nära vår omättliga stolthet och självtillräcklighet! Och så är det endast Guds vilja som har någon betydelse. – Vårt välstånd och våra ägodelar, trygghet nu och på ålderdomen, vilka svaga stöttor har vi inte litat till! Gud är ju vår klippa och vårt goda i eviga tider.

Vi har också kvalts och plågats av vår ringhet, vi har ängslats och oroats av den begränsning som vår natur och vår miljö medför. Uppgifterna är så stora, vi har kunnat göra så lite, vår begåvning är så otillräcklig, de uppdrag vi fått så obetydliga.

När ljus faller över paradoxens första led går vi med helig likgiltighet och heligt förakt fria från jordiska band fram över de berg och dalar som har betydelse i

32

världens ögon. Får vi mottaga utmärkelser och ärebetygelser, räknar vi dem som avfall, som mindre än intet.

Lever vi i obemärkthet är vi lyckliga över varje halmstrå vi får plocka för Guds kärlek. Ingen uppgift är så ringa att vi blir nedtryckta av den, ingen ära så hög att den förvrider huvudet på oss.

I tider då vi tydligt erfar Guds närhet är det lätt att lossa de jordiska banden. Vad ville vi i sådana ögonblick inte lämna för hans skull? Vad betyder ära eller vanära, välstånd eller brist då vi lever med honom? För somliga människor är dock lösgörandet från världen, contemptus mundi, ibland en intellektuellt fattad plikt som hänger över deras huvuden som ett damoklessvärd i stället för att vara en upplevd glädje över den nya frihet som den totala fattigdomen innebär.

Andra åter motsätter sig frigörelsen från världen som något absurt och obehövligt. De klamrar sig fast vid Mammon, medan de söker förlita sig på Gud. Dubbelhet i dessa stycken verkar direkt nedrivande på det andliga livet. Kristi krav är totalitära. Inte minsta förbehåll för »vår rätt« får finnas kvar. Inga kompromisser, inga dubbelbottnade avtal mellan vårt ytskikt och vårt gudomliga centrum kan bli bestående.

Om vi inte är villiga att bli berövade allt intill vår sista rest av jordisk värdighet och jordiskt hopp och ändå prisa Gud har vi inget budskap i denna tid: flyk-

33

tingarnas, de i kroppsligt och andligt avseende rotlösas tid. Och vi har inte följt de bud som mästaren i vårt inre givit oss.

Att i verkligheten helt frigöra sig från världen är oerhört mycket svårare än att tro sig vara fri. Bakom alla förenklingar av vårt liv kan dölja sig »tillflyktsöar« för tysta förbehåll.

Om vi eftersträvar absolut ärlighet har vi ingen annan utväg än att troget hålla oss i Guds närhet och be: »Rena mig från mina hemliga brister!« I ljuset från evighetens röntgenstrålar kan det kanske förunnas oss att se vårt livs mörka fläckar. Gudomlig nåd att stärka vår vilja till hel överlåtelse åt Gud kan bli oss beskärd. Ljuset är en kritisk ledare, brännande och skarpare än ett tveeggat svärd. Det begär allt, men det ger också allt.

34