boefst sb oz ee ff sm tm szefmm QMVOESBSOB Ivs!ob{jtufsob QMVOESBSOB tubm!Fvspqbt Ivs!ob{jtufsob lpotutlbuufs tubm!Fvspqbt lpotutlbuufs Psegspou!g smbh!!Tupdlipmn!3124
Psegspou!g smbh!!Tupdlipmn!3124
I början av november 1945 hölls en presskonferens i Berlin. Den leddes av en lång, gänglig och närsynt engelsman strax över trettio. Generalmajor Hugh Trevor-Roper såg mer ut som en akademiker än en soldat, med illasittande uniform och glasögon med tjocka bågar. Trevor-Roper arbetade för den brittiska underrättelsetjänsten, Secret Intelligence Service, men hade före kriget varit historiker vid Oxford. Under presskonferensen skulle Trevor-Roper presentera resultatet av en undersökning som hela världen väntade svar på: Var Adolf Hitler verkligen död? Trevor-Roper hade i månader rest runt i det krigshärjade Tyskland på jakt efter personer och bevis som kunde bekräfta vad som verkligen hänt de där sista dagarna i Adolf Hitlers bunker. Nyheten om Adolf Hitlers död hade nått världspressen, via tysk radio, dagen efter hans självmord den 30 april 1945. Men det var många som tvivlade på att Hitler verkligen var död, och Trevor-Roper hade fått uppdraget att utreda frågan grundligt. Sovjetisk propaganda hävdade att Adolf Hitler hölls gömd i väst – trots att det var Röda armén som hade stormat Hitlers bunker och funnit de starkaste bevisen för hans död, vilka undanhölls från västmakterna. Men även de allierade var osäkra. Vid en tidigare presskonferens i Paris under sommaren hade till och med de västallierades överbefälhavare, Dwight D. Eisenhower, uttryckt tvivel. En del inom de västallierade trodde att Röda armén hade smugglat ut Adolf Hitler och Eva Braun ur Berlin och i hemlighet flugit dem till Moskva. 11
Sedan krigsslutet hade det kommit en ständig ström av uppgifter om att Adolf Hitler setts på olika platser i världen. Någon hade sett führern på ett kafé i Amsterdam, och att han skulle haft ovanligt lång kropp och mycket långa armar. En annan rapport kom från Zürich, där Hitler sades leva ett tillbakadraget liv, men hade åldrats så att håret vitnat. En tredje rapport meddelade att han levde på en gård i La Falda i Argentina, men så plastikopererad att han numera var närmast omöjlig att känna igen. Den franska tidningen Le Monde publicerade en artikel som hävdade att Hitler gömde sig i ett nazistfort på Sydpolen. På grund av ryktena, och för att omständigheterna kring Adolf Hitlers död fortfarande var oklara, var det viktigt för segermakterna att vända på alla stenar för att tysta spekulationer och förhindra mytbildningen kring den tyske rikskanslern. Så sent som i december 1945 hade Hitlerjugends ledare Arthur Axman gripits då han försökt organisera en underjordisk motståndsgrupp. Nazismen pyrde fortfarande bland Tysklands utbrända ruiner. Under sitt anförande på presskonferensen lade Hugh TrevorRoper fram ytterligare bevis för den version som redan var allmänt känd – nämligen att Adolf Hitler hade tagit livet av sig i führerbunkern i Berlin och att hans kvarlevor hade bränts tillsammans med Eva Brauns. Trevor-Roper, som inte hade tillgång till ryssarnas bevisning från bunkern, hade fått bygga sin utredning på intervjuer med vittnen, däribland Hitlers butler och sekreterare. Men de viktigaste personerna som varit på plats i bunkern saknades, som propagandaministern Joseph Goebbels och Hitlers privatsekreterare och ställföreträdare Martin Bormann. Trevor-Ropers rapport var visserligen mycket övertygande, men den saknade de hårda, ovedersägliga, bevis som skulle kunna ta död på ryktesspridningen. Kritiker hävdade att det var en dubbelgångare till Adolf Hitler som hade bränts vid bunkern. 12
Genombrottet kom dock inte långt efter att Trevor-Ropers rapport hade släppts. Under hösten hade en journalist från Luxemburg vid namn Georges Thiers gripits i Tyskland, eftersom brittiska myndigheter misstänkte att han använde falska identitetspapper. Vid en kroppsundersökning upptäcktes att ett antal papper var insydda i hans kläder. Det var inte vilka dokument som helst, utan hävdades vara Adolf Hitlers politiska och privata testamenten, bevittnade och signerade av Joseph Goebbels. Under förhör erkände Thiers att hans verkliga namn var Heinz Lorenz och att han hade varit Adolf Hitlers presschef och på plats i bunkern under Tredje rikets sista dagar. Han hade fått order om att föra dokumenten, som hade gjorts i tre kopior, ut ur Berlin. En kopia av det politiska testamentet hade förts bort av Hitlers adjutant Willy Johannmeyer, medan en överste i Heinrich Himmlers ökända paramilitära organisation SS , Wilhelm Zander, hade lämnat bunkern med kopior av båda testamenten, samt Adolf Hitlers och Eva Brauns vigselintyg. Det var precis det slags bevis Trevor-Roper letade efter och om han kunde spåra upp Zander och Johannmeyer skulle han täppa till hålen i sin rapport och tysta tvivlarna. Johannmeyer återfanns snabbt, han bodde hemma hos sina föräldrar i staden Iserlohn i västra Tyskland. Men den lojale adjutanten vägrade avslöja något, trots hårda förhör. Wilhelm Zander visade sig dock vara svårare att hitta. Det skulle dröja till mellandagarna i december 1945 innan TrevorRoper till slut spårade upp SS -officeren. Det visade sig att han hade »skolat« om sig till trädgårdsmästare och gömde sig i den lilla bayerska byn Tegernsee under namnet Friedrich-Wilhelm Paustin. Wilhelm Zander var betydligt mer desillusionerad än sin kollega Johannmeyer och erkände snabbt. Zander hade fått i uppdrag att föra dokumenten till Hitlers efterträdare Karl Dönitz, men insett att det var lönlöst och istället gått under jord. Dokumenten låg gömda i ett omärkt kuvert, i ett dolt fack i 13
Zanders resväska i konstläder, som också innehöll hans svarta SS -uniform. Bevisen fick även Johannmeyer att ge upp, efter en del motstånd ledde han Trevor-Roper till bakgården till sitt föräldrahem i Iserlohn, där han med en yxa högg upp den frusna jorden och grävde fram en flaska som innehöll den sista pusselbiten. Hugh Trevor-Roper hade löst gåtan. Dokumenten som var daterade till den 29 april 1945 bekräftade den officiella bilden av Hitlers död. Adolf Hitler sammanställde två testamenten, ett politiskt och ett privat. I det långa politiska testamentet lade han ut texten om sin politiska gärning sedan första världskriget. Han spådde att nationalsocialismen en dag skulle återuppstå och utnämnde Karl Dönitz till sin efterträdare. Hitlers privata testamente var kortare, men betydligt mer anmärkningsvärt. Det var bara tre sidor långt och banalt i sin enkelhet. Hitler förklarar i några korta rader att han nu, när hans kamp är över, beslutat att gifta sig med Eva Braun och att de har valt döden framför kapitulation. Men ingen grav ska upprättas. Inga ägodelar ska lämnas kvar. Hitlers sista önskan är att de ska brännas »omedelbart« efter att de tagit sina liv. Adolf Hitler önskade att gå samma öde till mötes som Tyskland. Den 19 mars, en dryg månad före sitt självmord, hade han från sin alltmer isolerade tillvaro i bunkern under rikskansliet sänt ut Nero-ordern, uppkallad efter den romerska kejsaren Nero som enligt myten lät bränna ner Rom. Genom Nero-ordern skulle Tredje riket organisera sin undergång. Tyskland skulle brännas, sprängas, krossas. Folket skulle gå under. Adolf Hitler accepterade inte någon form av kapitulation. I Hitlers världsbild, där kriget fördes mellan raserna, fanns det bara seger eller undergång – och det tyska folket hade dömt sig själva till det senare. Berlins försvar leddes av gamla män och tonåringar från hemvärnet Volksturm. Ingenting skulle 14
lämnas för eftervärlden, förutom en enda sak som Hitler framförde i testamentet: Mina målningar, i samlingarna som jag har köpt under årens lopp, har aldrig samlats av privata skäl, utan endast för skapandet av ett galleri i min hemstad Linz a.d Donau. Det är min mest uppriktiga önskan att detta vederbörligen ska slutföras.
Under de sista månaderna i bunkern hände det allt oftare, alltmedan Hitlers paranoia och depression tilltog, att han drog sig tillbaka ensam till ett litet källarrum i ljusa färger. Där försjönk han i timmar i sin sista dröm, framför en modell av en stad som aldrig skulle byggas. För en stund avskärmad från det oundvikliga slutet. Med en uppmonterad strålkastare kunde han simulera soluppgången, och föreställa sig hur morgonstrålarna speglade sig i Donaus långsamma färd genom Linz och steg upp mellan de vita monumentala byggnaderna. Det var den här vyn han ville möta varje dag efter sin tid som führer. Det var här han hade planer på att dra sig tillbaka efter sin politiska karriär, när Tyskland hade erövrat sin rättmätiga plats i historien. På andra sidan floden kunde han se det mausoleum där hans föräldrar skulle ligga begravda. Byggnaden var inspirerad av den romerske kejsar Hadrianus Pantheon i Rom. Han skulle också förlägga sin grav till Linz, staden där han tillbringat sina ungdomsår. En tid han betraktade som den lyckligaste i livet. Han blickade upp mot paradgatan som ledde fram till ett kulturtorg, som skulle bli Tredje rikets kulturella centrum. De överdimensionerade byggnaderna i nyklassicistisk stil längst huvudgatan skulle hysa ett bibliotek med 250 000 böcker, ett grandiost operahus med 2 000 platser och en konserthall tillägnad den österrikiske kompositören Anton Bruckner. Hitler tänkte riva större delen av Linz för att ge plats åt sin 15
dröm. Han skulle förvandla denna sömniga industristad till Europas, och i förlängningen hela världens, kulturella centrum. Ett Paris eller Florens för den nya människan. Staden skulle vara en hyllning till nationalsocialismens kulturella storhet. Amatörarkitekten Hitler hade själv gjort grundskisserna, som han filat på i decennier. De hade sedan gjorts till verkliga stadsplaner av Nazitysklands två främsta arkitekter: Albert Speer och Hermann Giesler. Omvandlingen hade redan börjat. 1940 hade bron Nibelungenbrücke färdigställts, döpt efter det medeltida hjälteeposet Nibelungenlied. Sedan nazisterna annekterat Österrike 1938 hade över 10 000 nya lägenheter byggts, och över 50 000 människor hade flyttat till Linz som utnämnts till »Führerstadt« – en av flera nya huvudstäder i Tredje riket. Arbetet med Linz hade pågått genom kriget, när många av de andra stadsplanerna hade skrinlagts. Det hade tagit nästan fem år att bara färdigställa modellen av Linz. Hitler återkom ständigt med förändringar, korrigeringar och nya förslag. Hermann Giesler hade installerat modellen i bunkern så sent som den 13 februari 1945 – samma dag som den tyska kulturstaden Dresden hade förvandlats till ett brinnande inferno, när 3 500 ton brandbomber föll över staden. Giesler beskrev senare hur Hitler stod överväldigad framför modellen första gången han såg den: »Jag hade aldrig sett honom så allvarlig inför en modell … och samtidigt så frånvarande och rörd.« Hitler bjöd in generaler, ledande partimedlemmar och tillfälliga besökare i bunkern för att se modellen – alltmedan bomberna föll över Berlin. »Han visade dem modellen som om det vore det förlovade land dit vi skulle hitta ingången«, vittnade Giesler om. Till chefen för Gestapo, Ernst Kaltenbrunner, sade han i mars 1945 att »om inte vi båda var övertygade om att vi, efter den slutgiltiga segern i kriget, skulle bygga detta nya Linz tillsammans, då skulle jag skjuta mig själv idag«. Ingen del i detta projekt engagerade Hitler mer än detta som 16
blivit hans besatthet. Längst upp på boulevarden vilade Führermuseet – ett konstmuseum som inte bara skulle mäta sig med Louvren, Eremitaget och The Metropolitan Museum of Art – det skulle överträffa dem. En 150 meter lång fasad av marmorkolonner skulle möta de hänförda besökarna. Där inne skulle världens främsta konstsamling vila – Adolf Hitlers egen. Hans samling hade vuxit okontrollerat under kriget. Två gånger per år, på julafton och på sin födelsedag, fick Hitler inbundna album i halvfranskt band med nytagna fotografier separerade av silkespapper. Han bläddrade entusiastiskt igenom bilderna som föreställde de senaste konstverken som lagts till i samlingen. Där fanns mästerverk av världshistoriens stora konstnärer: Michelangelo, da Vinci, Rembrandt, Vermeer, van Eyck och tusentals andra. Konstverk som skulle bli Adolf Hitlers arv till eftervärlden – hans testamente. *** Skrevan var inte större än att en man i taget kunde tränga sig igenom. Explosionen hade fått tunnelgången att rasa samman, en mur av saltsten, grus och damm vaktade ingången till berget. De österrikiska gruvarbetarna hade på mindre än ett dygn med enkla hackor lyckats gräva ut en liten öppning, nära gruvgångens tak. Först igenom var Robert Posey, en officer i fyrtioårsåldern vid general George Pattons 3:e arme. Posey var en tystlåten man, som av sina kolleger betraktades som något av en enstöring. Posey hade vuxit upp under enkla förhållanden på en bondgård i Alabama men haft turen att kunna utbilda sig till arkitekt med ekonomiskt stöd från försvarsmakten. Efter Posey, genom springan, klev hans assistent, som var en betydligt mer färgstark person än sin chef. Lincoln Kirstein var bisexuell, extravagant och en kulturell konnässör som vuxit upp i en förmögen judisk familj i Boston. Ett par år efter kriget skulle han, tillsammans med koreografen George Balanchine, grunda New York City Ballet. 17
Robert Posey och Lincoln Kirstein tillhörde en av de västallierades mest unika avdelningar: The Monuments, Fine Arts, and Archives program – förkortat MFA A . En specialstyrka bestående av underofficerare med bakgrund som kuratorer, professorer, bibliotekarier, arkitekter och konstvetare. Deras uppdrag var att rädda Europas kulturskatter undan förstörelse och plundring – både från Hitlers trupper och från deras egna. För eftervärlden skulle de bli mer kända som The Monuments Men. När Posey och Kirstein klev in i gruvan hade bara en vecka förflutit sedan Nazityskland kapitulerat villkorslöst. Tyskland var ett svart hål, ett sönderfallet rike där miljontals människor var på flykt. Tillsammans blickade Posey och Kirstein in i mörkret, osäkra på vad som väntade dem. De hade hört rykten, men var de verkligen sanna? En månad tidigare hade general Dwight D. Eisenhower gett order om att de västallierade arméerna skulle stanna vid Elbe och inte fortsätta mot Berlin, som överläts åt Röda armén. De västallierades sista anfall riktades istället mot södra Tyskland – nazisternas hemmaplan. Eisenhower fruktade att Hitler, SS och resterna av Wehrmacht skulle dra sig tillbaka till södra Tyskland och använda alperna som sin sista fästning. Där, förskansade i bergen, skulle de kunna föra gerillakrig i åratal. Vad Eisenhower inte visste var att vägen söderut skulle leda till helt andra troféer än Berlin. Robert Poseys och Lincoln Kirsteins resa söderut hade varit som en nedstigning i Dantes helvete, genom en civilisation i upplösning. Städer och byar som förkolnade ruiner – om inte ödelagda av brittiska och amerikanska bombplan så av fanatiska nazister som genomfört führerns Nero-order. Vägar fyllda av hundratusentals flyktingar, ryska slavarbetare som försökte ta sig hem och tyskar från öst som flydde Röda arméns frammarsch. Och från koncentrationslägren. Posey hade själv besökt det nyligen befriade Buchenwald. Kirstein avstod. 18
Ödeläggelsen var så omfattande att båda hade svårt att föreställa sig hur ett land någonsin skulle kunna återuppstå ur dessa spillror. Men så plötsligt öppnade sig underjorden. I slutet av april hade en ung soldat vandrat in på en officersstab i Thüringen med Fredrik den stores kröningsspira och riksäpple. De visade sig härröra från en grotta utanför Benterode, där man vid en närmare utforskning fann ett valv med Fredrik den stores kista. Där låg även hans far, soldatkungen Fredrik Vilhelm I , som Adolf Hitler betraktade som urfadern till den moderna tyska staten. Packade i ammunitionslådor låg Preussens kronjuveler, Fredrik den stores privata bibliotek och 271 målningar från hans palats. Vad Posey och Kirstein skulle finna denna dag fick dock dessa fynd att blekna. Framför dem sträckte ett omfattande gruvsystem ut sig – den uråldriga saltgruvan vid byn Altaussee i Österrike. Här hade man utvunnit salt åtminstone sedan medeltiden. Och det gjordes fortfarande på samma sätt, genom att leda det klara smältvattnet från alptoppen genom gruvan. Vattnet upplöste saltet och tog med sig det nerströms, där man utvann det. Samma gruvfamiljer, som fortfarande levde på bergsluttningen, hade arbetat i gruvan sedan 1300-talet. De hade lett vattnet igenom labyrinten av gångar under berget, och sett till att gruvsystemet inte föll samman. Posey och Kirstein tog sig in i dunklet i skenet av samma slags facklor som gruvarbetarna använt i hundratals år. Luften var fuktig. Det första som mötte dem var en järndörr som brutits upp av explosionen. Längre fram fann de ytterligare en dörr. Bakom den, staplad på några enkla lådor, vilade ett av världens främsta konstverk. Den flamländska renässansens mästerverk, Gentaltaret. »De mirakulösa juvelerna i jungfru Marias krona tycktes attrahera det flackande ljuset från våra facklor«, skrev Lincoln Kirstein senare. Det stora altarskåpet som ursprungligen bestod av 19
12 paneler färdigställdes 1432 av Jan van Eyck, ett uppdrag han ärvde efter sin bror Hubert van Eyck som dog under arbetet. Altaret, som mäter 3,5 gånger 4,6 meter, visar Jesus sittande på sin tron, omgiven av Johannes döparen och jungfru Maria. På sidopanelerna stämmer två körer av änglar upp till sång, omgivna av Adam och Eva som skyler sig med händerna. Under Jesus tronar ett landskap upp sig, på ett altare står ett lamm omgivet av bedjande människor och änglar. Panelen har gett altaret sitt ursprungliga namn Het Lam Gods, Guds lamm. Lammet som offras representerar Jesus offer. I Johannesevangeliet pekar Johannes Döparen på Jesus och säger »Se Guds lamm som tar bort världens synd«. Offermotivet kom paradoxalt nog också att spegla nazisternas besatthet av verket. Sex av panelerna i altaret hade köpts av den preussiske kungen Fredrik Vilhelm III i början av 1800-talet och var under flera decennier utställda på Gemäldegalerie i Berlin. Under första världskriget stal den tyska armén de återstående panelerna från Sint Baafs-katedralen i Gent, där de hängt sedan 1400-talet. I Versaillesfreden tvingades Tyskland att återlämna alla paneler till Belgien, som en delbetalning av det stora krigsskadestånd landet ålades. Lammet på altaret kom att bli en symbol för Tyskland, ett orättfärdigt offer. Gentaltaret blev en del av den nationalsocialistiska revanschpolitiken och att få återta altaret hade varit ett politiskt prestigeprojekt för nazisterna. Nu låg altaret framför dem, »lugnt och fridfullt« med Kirsteins egna ord. Långsamt, i facklornas sken vandrade de djupare och djupare in i berget. Då och då öppnade sig stora bergskammare, valv urgröpta av smältvatten och gruvarbetarnas hackor. Överallt längs väggarna stod furulådor, vilande som kistor. Plötsligt, i fackelskenet, såg de den karaktäristiska mjölkvita färgen av italiensk marmor. På en smutsig madrass låg jungfru Maria, det nakna Jesusbarnet stod halvlutat mellan hennes ben. Det var Michel20
angelos Madonnastaty från Brygge – det enda konstverk av renässansmästaren som hade lämnat Italien under hans livstid, köpt av en rik handelsfamilj från Brygge i Belgien. När Posey och Kirstein vandrade vidare in i gruvan, förbi rad efter rad av trälådor kunde de se ställningar med tusentals tavlor. Nya kammare öppnade sig – fyllda av verk med europeiska mästerverk från antiken och framåt. Gruvan var en labyrint, från varje kammare fanns flera ingångar. De innersta rummen låg nästan två kilometer in i berget, och var tillgängliga bara via specialbyggda tågvagnar. Posey och Kirstein insåg att det skulle ta dagar, veckor, kanske månader att utforska gruvan. För att inte tala om att identifiera, katalogisera och evakuera all konst. Någon vecka senare hade de med hjälp av dokument de hittat gjort en uppskattning av omfattningen. Den första beräkningen visade att gruvan i Altaussee dolde 6 577 målningar, 954 grafiska tryck, 137 skulpturer, 129 vapen och rustningar, 122 gobelänger, 78 möbler av olika slag, 1 700 lådor med böcker och 283 lådor med ospecificerat innehåll. Det var inte bara Michelangelo och van Eyck som fanns representerade. Bland mästerverken återfanns många av Adolf Hitlers favoritkonstnärer, bland annat den nederländska målaren Johannes Vermeer och verk av Rembrandt van Rijn, Peter Paul Rubens, Antoine Watteau, Pieter Bruegel den äldre, Lucas Cranach den äldre och Albrecht Dürer. Poseys och Kirsteins fynd var bara början. I det bayerska slottet Neuschwanstein med sina fantasieggande torn, nära den tysk-österrikiska gränsen, hittade man nästan lika många konstverk, som visade sig härröra från över 203 plundrade konstsamlingar, de allra flesta rövade från franska judiska familjer. Bakom en tågstation i den lilla kurorten Berchtesgaden gjordes ett annat fynd. Där hittades Hermann Görings privata tåg. När den 101:a amerikanska armédivisionen anlände såg de orts21
bor som bar iväg gobelänger från 1600-talet, arabiska mattor, antika skulpturer, renässansmålningar och Görings champagne. Hemma hos nazisten Hans Frank i Neuhaus, söder om München, fann man Leonardo da Vincis berömda målning Dam med hermelin tillsammans med verk av både Rembrandt och Dürer. Alltmedan de västallierade styrkorna trängde djupare in i södra Tyskland fann de konstskatter som härrörde från samlingar över hela Europa, över 1 000 förråd med undangömd konst uppdagades. Hundratusentals konstverk hade stulits från Europas judar. Raslagarna, som även implementerades i de ockuperade länderna, blev ett verktyg för att utpressa och plundra den judiska befolkningen – ett brott som var nära sammanbundet med förintelsen. Folkmordet på Europas judar handlade också om att plundra, förstöra och förinta deras kultur. Men det var inte bara judar som drabbades, nazisterna plundrade alla som stod i deras väg. På östfronten förde Hitlers arméer ett lika hänsynslöst krig mot den slaviska kulturen, som mot dess folk. Bara från Polen stals hundratusentals verk, hälften av landets kulturarv. I det ockuperade Frankrike hämnades nazisterna Napoleons härjningar i centrala Europa 100 år tidigare. Och i Nederländerna användes landets egen statskassa för att lägga händerna på de eftertraktade nederländska målarna. Men nazisterna plundrade inte bara sina fiender utan även de tyska museerna. Uppskattningar efter kriget har gjort gällande att en fjärdedel av all konst i Europa plundrades av nazisterna. Nazisternas metoder för att komma över konst varierade kraftigt. Från ren plundring och utpressning till i vissa fall mer eller mindre »lagliga« köp. Samma bredd utmärkte gärningsmännen. Det rörde sig om allt från naziststaten till någon av dess mer eller mindre fristående organisationer, enskilda nazister, konsthandlare, affärsmän, lycksökare och vem som helst som såg möjligheten att berika sig på andras lidande. 22
Men det var en plundring som inte bara drevs av girighet, den hade ideologiska rötter. För nazisterna var konsten inte bara ett sätt att bygga ett imperium, det var genom konsten det tyska folket skulle spegla sin rasmässiga och andliga överlägsenhet. Konsten manifesterade och berättigade den nazistiska idévärlden. Nazisterna stal inte bara konst, de både skapade och förintade den. Lika entusiastiskt som de beundrade och eftertraktade den klassiska kulturen, lika hängivet skulle de komma att förfölja konstens moderna uttryck. Även Röda armén fann förråd med konst på sin väg från Baltikum till östra Tyskland. Efter de tyska arméernas övergrepp i Sovjetunionen hade inte Röda armén mycket till övers för det tyska kulturarvet. De rikt utsmyckade tsarpalatsen runt Sankt Petersburg hade plundrats och förstörts under den tyska ockupationen. Det berömda Bärnstensrummet i Katarinapalatset, som bestod av väggar och inredning i bärnsten, hade monterats ner och stulits av nazisterna. Rummet återfanns aldrig. Över 2 000 museer, institutioner, bibliotek och arkiv plundrades av nazisterna i Östeuropa och Sovjetunionen. Tyska soldater attackerade metodiskt monument, museer och andra betydelsefulla kulturminnen som ett led i att utplåna de slaviska folkens kultur. Precis som de västallierade hade Röda armén trupper av specialtränade konservatorer. Stalins så kallade trofébrigader hade i uppdrag att konfiskera allt av värde och sända det österut. Det rörde sig inte bara om konst och antikviteter utan om möbler, mat, maskiner och hela fabrikskomplex. Tredje riket skulle länsas på samma metodiska sätt som nazisterna gjort i Sovjetunionen. Röda armén beslagtog de museiskatter som inte hunnit evakueras från Berlin. I hårt bevakade tåg transporterades det grekiska Pergamonaltaret och över 1 700 målningar av Rembrandt, Tizian, Rafael, Goya och Rubens från Berlins museer till Moskva. 23
Men all konst som hade plundrats återfanns inte av de västallierade eller Röda armén – mängder av konstverk från tyska förråd försvann, förstördes eller stals. Efter kriget och i decennier framöver skulle en svart konstmarknad blomstra, där tusentals av dessa stulna verk bytte händer. Evakueringen av konsten i Altaussee skulle pågå i veckor. För MFA A var detta arbete bara början. All konst de funnit i södra Tyskland och Österrike, i gruvor, slott, tunnlar, bunkrar och kyrkor fördes till München, där konstskatterna inkvarterades i nazistpartiets forna högkvarter. På bara några veckor fylldes utrymmet, när hundratusentals verk anlände. Snart var man tvungna att hitta nya lagringsplatser, som fylldes till bredden av allt från egyptiska mumier till romerska byster. Aldrig någonsin hade det på ett ställe samlats en så stor mängd av konstskatter som i München sommaren 1945. Kvar återstod dock det allra svåraste arbetet, återlämnandet. En administrativ mardröm i ett Europa i ruiner, som snart skulle delas av kalla krigets järnridå. Under de kommande sex åren efter kriget återlämnades över fem miljoner föremål. Även Sovjetunionen återlämnade en del av den beslagtagna konsten till DDR och andra sovjetiska satellitstater, åren efter Stalins död på 1950-talet. När arbetet ansågs avslutat i München fanns det fortfarande hundratusentals verk vars ägare inte hade återfunnits. Ännu fler konstverk var fortfarande försvunna, uppskattningsvis mellan 100 000 och 200 000. Få insåg då vilka konsekvenser denna förlorade och »herrelösa« konst skulle få. Konst som under närmare 50 år förblev bortglömd, tills det under 1990-talet började avslöjas att dessa verk hängde mitt framför oss – på väggarna hos världens främsta museer, i Paris, Berlin, Wien, New York, London, Sankt Petersburg och Stockholm. När The Metropolitan Museum of Art i New York i början av 2000-talet gjorde en granskning av sin 24
samling upptäcktes att nästan 300 målningar kunde härröra från nazisternas plundring. I Nederländerna publicerade myndigheterna en lista med över 4 000 sådana konstverk, som hängde på landets statliga museer. På franska museer troddes det finnas 2 000 sådana konstverk, bland annat på Louvren. På tyska museer uppskattades det finnas så mycket som 50 000 konstverk som skulle kunna härledas till plundringen. Återkommande har också sådana konstverk dykt upp hos världens stora auktionshus i London, Tokyo, Berlin och New York. Den stulna nazikonsten har blivit föremål för en av konstvärldens mest infekterade, och långdragna, konflikter. En konflikt som gett upphov till proteststormar, nationella identitetskriser och decennielånga rättstvister över hela världen. I centrum för denna konflikt står konstverk värda miljarder, diplomatiska kriser, mörkläggningsskandaler och ättlingar till nazismens offer som slåss för att återfå förlorade mästerverk. Adolf Hitlers museum gick under med Tredje riket, men arvet har fortsatt att hemsöka konstvärlden.