kristin hannah
Den frusna trädgården Översättning Micka Andersson
albert bonniers förlag
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 3
11-06-07 09.12.39
Av Kristin Hannah har tidigare utgivits: Mitt liv i dina händer 1998 Som rosor i december 2000 Viskar ditt namn 2001 Sommaren hon återvände 2002 Fjärran stränder 2003 Systrar emellan 2004 Angelas dotter 2006 En flicka som kallas Alice 2007 Vad som än händer 2009 Sanningens ögonblick 2010
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012569-1 Amerikanska originalets titel: Winter Garden Copyright © 2010 Kristin Hannah Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark on behalf of Jane Rotrosen Agency, LLC. GGP Media GmbH, Tyskland 2011
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 4
11-06-07 09.12.39
Till min man, Benjamin, som alltid. Till min mamma – jag önskar att jag hade lyssnat på fler av ditt livs historier medan jag hade chansen. Till min pappa och Debbie – tack för mitt livs stora resa och för minnena som kommer att vara ännu längre. Till min älskade Tucker – jag är så stolt över dig. Ditt äventyr har just börjat.
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 5
11-06-07 09.12.40
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 6
11-06-07 09.12.40
Nej, detta är inte jag, det är någon annan som lider. Jag hade aldrig stått ut, och det som har hänt kan nu kläs i svarta tyger och lyktorna föras bort … Natten är här. Anna Achmatova. Ur Dikter, i översättning av Barbara Lönnqvist.
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 7
11-06-07 09.12.40
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 8
11-06-07 09.12.40
Prolog 1972 på str änderna till den mäktiga Columbiafloden vilade tystnaden över fruktodlingen Belyje Nochi. Den kyliga årstiden var här och andedräkten stod som vit rök i luften. Äppelträd i vintervila, med stadiga rötter djupt förankrade i den kalla, bördiga marken, bredde ut sig så långt ögat kunde se. När temperaturen sjönk och både himmel och jord förlorade sin färg, orsakade det vita landskapet ett slags vinterblindhet som gjorde det omöjligt att skilja den ena dagen från den andra. Allting frös till is och blev skört. Tystnaden var som mest påtaglig hemma hos Meredith Whitson. Hon var bara tolv år, men hade redan upptäckt tomrummen som kunde uppstå mellan människor. Hon ville så gärna att hennes familj skulle vara som de hon såg på teve, där allting verkade perfekt och alla kom överens. Ingen, inte ens hennes älskade far, förstod hur ensam och osynlig hon ofta kände sig mellan dessa fyra väggar. Men imorgon kväll skulle allt förändras. Hon hade kommit på en lysande plan. Hon hade skrivit en pjäs baserad på en av moderns sagor och hon tänkte presentera den på den årliga julfesten. Det var precis en sådan sak som kunde hända i ett avsnitt av The Partridge Family. ”Varför får inte jag spela huvudrollen?” klagade Nina. Det var minst tionde gången hon ställt den frågan sedan Meredith hade avslutat manuset. Meredith vred på stolen och såg på sin nioåriga syster som låg på knä på trägolvet i deras gemensamma rum och målade ett mintgrönt slott på ett gammalt lakan. Meredith bet sig i läppen och försökte se obekymrad ut. Slottet 9
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 9
11-06-07 09.12.40
var alldeles för slarvigt gjort, det såg inte alls bra ut. ”Måste vi prata om det här igen, Nina?” ”Men varför får inte jag vara bondflickan som gifter sig med prinsen?” ”Det vet du. Jeff ska spela prinsen och han är tretton. Du skulle se löjlig ut bredvid honom.” Nina ställde ifrån sig penseln i en tom konservburk och satte sig på huk. Hon såg ut som ett litet skogstroll med det korta, svarta håret, de klara, gröna ögonen och den ljusa hyn. ”Får jag vara bondflickan nästa år?” ”Absolut.” Meredith log. Hon älskade tanken på att hon kanske startade en familjetradition. Alla hennes vänner hade traditioner, men inte familjen Whitson. De hade alltid varit annorlunda. Deras hus fylldes inte av släktingar under de stora helgerna, de åt ingen kalkon på tacksägelsedagen, ingen skinka på påsken och de bad inga böner vid varje måltid. De var inte ens riktigt säkra på hur gammal modern var. Det berodde på att hon kom från Ryssland och var ensam här i landet. Det var åtminstone vad fadern sa. Modern sa aldrig särskilt mycket om sig själv. Meredith ryckte till när det knackade på dörren. Hon tittade upp samtidigt som fadern och Jeff Cooper klev in i rummet. Mer behövdes det inte för att Meredith plötsligt skulle känna sig som en ballong, en ballong som sakta fylldes med luft och ändrade form för varje pust – Jeff Cooper var hennes livsluft. De hade varit bästa vänner sedan fjärde klass, men på sistone hade det känts annorlunda att vistas i hans närhet. Spännande. Ibland kunde hon knappt andas när han såg på henne. ”Du kommer precis lagom till repetitionen.” Han gav henne ett leende som nästan fick hjärtat att stanna. ”Säg ingenting till Joey och grabbarna bara. De skulle reta mig hur mycket som helst för det här.” ”Jo, den här repetitionen”, sa fadern och klev fram. Han var fortfarande arbetsklädd i brun jacka och bruna byxor med orange kontrastsömmar. Lustigt nog syntes inte skymten av ett leende under den buskiga, svarta mustaschen och inte i ögonen heller. Han höll 10
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 10
11-06-07 09.12.40
fram manuset. ”Är det den här pjäsen ni ska göra?” Meredith reste sig från stolen. ”Tror du att hon kommer att tycka om den?” Nina ställde sig upp. Det hjärtformade ansiktet var ovanligt allvarligt. ”Tror du det?” Flickorna och fadern såg på varandra över det Picassoinspirerade gröna slottet som bredde ut sig på golvet och kostymerna som var utlagda på sängen. Den sanning de utbytte med sina blickar var att Anya Whitson var en kall kvinna. Den värme hon till äventyrs ägde var förbehållen hennes man. Ytterst lite nådde döttrarna. När de var yngre hade fadern försökt låtsas att allt var annorlunda, distraherat dem likt en trollkarl och hypnotiserat dem med lyskraften i sin kärlek, men som med alla illusioner visade sig sanningen till slut. Alltså visste de allihop vad Meredith ville veta. ”Jag vet inte, Meredoodle”, sa fadern och kände i fickan efter cigaretterna. ”Mammas berättelser …” ”Jag älskar att höra henne berätta”, sa Meredith. ”Det är enda gången hon verkligen pratar med oss”, tillade Nina. Fadern tände en cigarett och stirrade på dem genom den slingrande grå rökpelaren. De bruna ögonen hade smalnat. ”Ja”, sa han och blåste ut rök. ”Det är bara …” Meredith aktade sig för att trampa på målningen när hon gick fram till honom. Hon förstod hans tvekan. Ingen av dem visste någonsin vad som kunde få modern att gå i taket, men den här gången var Meredith säker på att hon hade rätt. Om det fanns någonting mamma älskade så var det sagan om en modig bondflicka som vågade bli förälskad i en prins. ”Pjäsen tar bara tio minuter, pappa. Jag har tagit tiden. Alla kommer att älska den.” ”Okej då”, sa han till slut. Hon fylldes av stolthet och hopp. För en gångs skull behövde hon inte tillbringa festen med en bok i något mörkt hörn av vardagsrummet eller med disken i köket. Istället skulle hon stå i centrum för moderns uppmärksamhet. Pjäsen skulle bevisa att Meredith hade hört vartenda litet ord som modern någonsin hade yttrat, till och med de allra tystaste orden som viskades i mörkret under sagostunden. 11
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 11
11-06-07 09.12.40
Under den följande timmen regisserade Meredith sina skådespelare i pjäsen. Det var egentligen bara Jeff som behövde hjälp. Hon och Nina hade hört den här sagan i åratal. När repetitionen var över och de hade skilts åt fortsatte Meredith att arbeta. Hon gjorde en skylt med texten endast ikväll: en julföreställning och skrev dit de tre namnen. Hon snyggade till den målade kulissen (det var omöjligt att fixa till den helt – Nina målade alltid utanför linjerna) och satte sedan upp den i vardagsrummet. När scenen var i ordning sydde hon fast paljetter på balettkjolen av tyll som skulle vara hennes prinsessklänning i slutet av pjäsen. Klockan var nästan två på natten innan hon kom i säng, och då var hon fortfarande så spänd av förväntan att det tog lång tid att somna. Nästa dag gick långsamt, men till slut blev klockan sex och gästerna började anlända. Det var inte så många, bara den vanliga skaran: människor som arbetade på fruktodlingen och deras familjer, några grannar och pappas enda levande släkting, hans syster Dora. Meredith satt högst upp i trappan och stirrade ner i hallen. Hon kunde inte hindra foten från att trumma mot trappsteget medan hon undrade när tillfället var det rätta. Just när hon tänkte resa sig hörde hon ett skrällande, slamrande ljud. Åh, nej. Hastigt kom hon på fötter och rusade nerför trappan, men det var för sent. Nina stod i köket och bankade på en kastrull med en serveringssked medan hon ropade: ”Nu blir det teater!” Ingen kunde stjäla rampljuset som Nina. Skratten klingade medan gästerna rörde sig från köket till vardagsrummet, där målningen av slottet hängde över en filmduk som stod uppställd bredvid den stora öppna spisen. Till höger stod en gigantisk julgran, dekorerad med billig belysning och pynt som Nina och Meredith hade tillverkat under årens lopp. Framför dekormålningen fanns ”scenen”, en liten träbro och en gatlykta av papp med en ficklampa fasttejpad i toppen. Meredith dämpade ljuset i rummet, tände ficklampan och dök in bakom den målade fonden. Nina och Jeff väntade redan där i sina kostymer. 12
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 12
11-06-07 09.12.40
Det fanns inte mycket utrymme där bak. Om hon lutade sig åt sidan kunde hon se flera av gästerna och de kunde se henne, men det kändes ändå avskilt. När det blev tyst i rummet tog Meredith ett djupt andetag och inledde den berättelse hon så mödosamt hade satt ihop: ”Hon heter Vera och hon är en fattig bondflicka, ingen alls egentligen. Hon bor i ett magiskt kungadöme som heter Snöriket, men hennes älskade värld håller på att gå under. En ondska har kommit till landet, en ondska som rullar fram över de kullerstensbelagda gatorna i svarta vagnar som skickats ut av en mörk, ond riddare som vill förgöra allt.” Meredith gjorde entré och aktade sig noga för att snubbla på alla lager av långa kjolar när hon klev in på scenen. Hon tittade ut över gästerna och såg modern sitta längst bak med det vackra ansiktet dolt av cigarettrök. På något sätt såg hon ensam ut trots att hon var omgiven av människor. För en gångs skull såg hon rakt på Meredith. ”Kom, syster”, sa Meredith högt och rörde sig mot gatlyktan. ”Vi får inte låta kylan stoppa oss.” Nina klev fram bakom fonden. Klädd i ett gammalt nattlinne och med en näsduk knuten om håret vred hon sina händer medan hon såg på Meredith. ”Tror du att det är Svarte riddaren?” vrålade hon och lockade publiken till skratt. ”Är det hans svartkonster som gör det så kallt?” ”Nej. Nej. Det är förlusten av vår far som får mig att frysa. När kommer han tillbaka?” Meredith tryckte handens baksida mot pannan och suckade dramatiskt. ”Vagnarna är överallt nuförtiden. Svarte riddaren får bara mer makt … folk går upp i rök mitt framför ögonen på oss …” ”Titta där”, sa Nina och pekade på det målade slottet. ”Det är prinsen …” Hon lyckades låta full av vördnad. Jeff klev in på den lilla scenen. Han var så stilig i blå sportjacka och jeans, med en billig guldkrona i det rågblonda håret, att Meredith för ett ögonblick glömde sina repliker. Hon visste att han kände sig generad och obekväm – rodnaden på kinderna skvallrade om det – men han var ändå med och bevisade därmed vilken god vän han var. Och han log mot henne som om hon verkligen var en prinsessa. Han höll fram ett par sidenrosor. ”Jag har två rosor till dig”, sa han 13
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 13
11-06-07 09.12.40
till Meredith med en målbrottsröst som inte riktigt bar. Hon tog hans hand, men innan hon hann säga sin replik hördes en krasch. Meredith vände sig om och såg modern stå blickstilla mitt i rummet med blekt ansikte och blixtrande blå ögon. Blodet droppade från hennes hand. Hon hade slagit sönder sitt cocktailglas, och trots att Meredith stod en bit bort kunde hon se en skärva sticka ut ur moderns handflata. ”Det får räcka”, sa modern skarpt. ”Det här är knappast underhållning som lämpar sig för en fest.” Gästerna visste inte vad de skulle göra. Några reste sig, andra förblev sittande. Tystnaden sänkte sig. Fadern banade sig väg fram till modern. Han lade armen om henne och drog henne intill sig. Eller snarare försökte – hon mjuknade aldrig, inte ens när det var han. ”Jag skulle aldrig ha berättat de där löjliga sagorna för er”, sa modern. Hennes ryska accent var knivskarp av ilska. ”Jag hade glömt hur romantiska och tanklösa flickor kan vara.” Meredith blev så förödmjukad att hon inte kunde röra sig. Hon såg fadern leda in modern i köket, där han antagligen gick raka vägen fram till diskbänken och började se om hennes hand. Gästerna försvann som om detta var Titanic och livbåtarna de rusade till fanns alldeles utanför ytterdörren. Den enda som tittade på Meredith var Jeff, och hon kunde se hur generad han var på hennes vägnar. Han höll fortfarande de två rosorna i handen när han började gå mot henne. ”Meredith …” Hon trängde sig förbi honom och sprang ut i hallen. Längst bort i ett mörkt hörn hejdade hon sig och blev stående. Tårarna brände i ögonen och hon andades tungt. Från köket hördes faderns röst när han försökte lugna sin arga hustru. En minut senare stängdes ytterdörren och hon visste att Jeff hade gått hem. ”Vad gjorde du?” frågade Nina med låg röst när hon slöt upp bredvid henne. ”Ingen aning”, sa Meredith och torkade tårarna. ”Hon är för jävlig.” ”Det är ett fult ord.” 14
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 14
11-06-07 09.12.40
Meredith hörde att Nina darrade på rösten och visste hur svårt det var för henne att hålla tillbaka gråten. Hon tog hennes hand. ”Vad ska vi göra? Ska vi be om förlåtelse?” Meredith kunde inte låta bli att tänka på förra gången hon hade gjort modern arg och bett om förlåtelse. ”Det bryr hon sig inte om. Tro mig.” ”Men vad ska vi göra då?” Meredith försökte känna sig lika mogen som hon hade gjort imorse, men självförtroendet var borta nu. Hon visste hur det skulle bli: Pappa skulle lugna ner mamma och sedan skulle han komma upp till deras rum och locka dem till skratt och ta dem i sin stora, trygga famn och säga att mamma egentligen älskade dem. När han väl hade tagit sig igenom alla skämt och historier skulle Meredith till varje pris vilja tro honom. Igen. ”Jag vet vad jag ska göra”, sa hon och började gå genom hallen mot köket tills hon kunde se modern lite från sidan – den snäva, svarta sammetsklänningen och den ljushyade armen och det vita, vita håret. ”Jag tänker aldrig mer lyssna på någon av hennes dumma sagor.”
15
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 15
11-06-07 09.12.40
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 16
11-06-07 09.12.40
Vi kan inte ta farväl, vi vandrar bredvid varann. Nu skymmer det redan, du går i tankar, jag tiger. Anna Achmatova. I svensk översättning från det ryska originalet av Barbara Lönnqvist.
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 17
11-06-07 09.12.40
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 18
11-06-07 09.12.40
Ett 2000 Var det så här det var att fylla fyrtio? Var det verkligen det? Under det senaste året hade Meredith gått från ”tjejen” till ”damen”. På ett litet kick, utan tillvänjning. Och som om det inte räckte med det hade hennes hud börjat förlora sin spänst. Det fanns små veck på ställen som brukade vara släta. Halsen hade blivit tjockare, den saken var klar. Hon hade inte fått några gråa hår ännu – det var i alla fall en tröst. Det kastanjebruna håret, som var klippt i en enkel, axellång pagefrisyr, var fortfarande tjockt och glansigt. Men ögonen avslöjade henne. Hon såg trött ut. Inte bara klockan sex på morgonen. Hon vände sig bort från spegeln och bytte den gamla T-tröjan mot ett par svarta mjukisbyxor, ankelsockor och en långärmad svart tröja. Hon drog samman håret i en kort hästsvans, lämnade badrummet och gick tillbaka in i det mörklagda sovrummet, där makens svaga snarkningar nästan fick henne att vilja krypa ner igen. Det hade funnits en tid då hon verkligen skulle ha krupit ner i sängen och kurat ihop sig tätt intill honom. Hon lämnade rummet, stängde dörren efter sig och gick genom hallen mot trappan. I det svaga ljuset från ett par omoderna, gamla nattlampor passerade hon de stängda dörrarna till barnens sovrum. Om de nu kunde kallas barn längre. Jillian var nitton och gick andra året på UCLA med drömmar om att bli läkare, och Maddy – Merediths baby – var arton och hade just börjat på Vanderbilt. Utan dem kändes huset – och hela Merediths liv – tommare och tystare än hon hade väntat sig. I nästan tjugo år hade hon ägnat sig åt att vara en sådan mor som 19
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 19
11-06-07 09.12.40
hon själv aldrig hade haft och det hade fungerat. Hon och hennes döttrar hade blivit bästa vänner. Deras frånvaro fick henne att känna sig vilsen, som om hon tappat mening och mål. Hon visste att det var dumt. Hon hade ju massor att göra. Men hon saknade flickorna – så enkelt var det. Hon gick vidare. Nuförtiden verkade det vara det bästa sättet att hantera saker. En trappa ner stannade hon som hastigast till i vardagsrummet för att tända julgransbelysningen. I groventrén hoppade hundarna upp mot henne, gläfste och viftade på svansen. ”Luke och Leia, sluta hoppa”, förmanade hon sina två siberian huskies, kliade dem bakom öronen och ledde dem fram till bakdörren. När hon öppnade den strömmade kall luft in. Det hade snöat igen igår kväll, och trots att det fortfarande var mörkt denna morgon i mitten av december kunde hon skönja vägen och fälten som glimmade vita. Andedräkten stod som en rökkvast ur munnen. När de kommit ut allihop och gett sig iväg på sin runda var klockan tio över sex och himlen dovt grålila. Hon var punktlig som vanligt. Meredith sprang till en början långsamt för att vänja sig vid kylan. Som alla vardagsmorgnar följde hon grusvägen från huset ner förbi föräldrahemmet och ut på den smala, gamla vägen som slutade ett par kilometer uppför kullen. Därifrån tog hon slingan ut till golfbanan och tillbaka. Exakt sex och en halv kilometer. Det var en vana hon sällan bröt. Hon hade faktiskt inget val. Meredith var en storvuxen kvinna. Hon var lång med breda axlar, kurviga höfter och stora fötter. Även hennes ansiktsdrag tycktes aningen för grova för det bleka, ovala ansiktet – hon hade en stor mun i stil med Julia Roberts, enorma, bruna ögon, breda ögonbryn och tjockt hår. Det var bara regelbunden motion, en strikt diet, bra hårprodukter och en rejäl pincett som hjälpte om hon ville se bra ut. När hon svängde in på sin egen väg igen lyste den stigande solen upp bergen och färgade de snötäckta topparna i lavendelblått och rosa. På andra sidan om henne stack tusentals nakna, spretiga äppelträd upp ur snön likt bruna stygn på vitt tyg. Den bördiga marken hade tillhört familjen i femtio år, och där, mitt i alltihop, reste sig det 20
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 20
11-06-07 09.12.40
ståtliga huset hon hade vuxit upp i. Belyje Nochi. Till och med i halvdagern såg det löjligt malplacerat och pråligt ut. Meredith fortsatte springande uppför kullen, fortare och fortare, tills hon knappt kunde andas och det högg till i sidan. Hon stannade till hemma på sin egen veranda samtidigt som hela dalen fylldes med ett gyllene solljus. Hon matade hundarna och skyndade en trappa upp. Jeff kom ut från badrummet samtidigt som hon var på väg in. Insvept i ett badlakan och med det grånande blonda håret dyblött gled han åt sidan för att lämna plats, och hon gjorde likadant. De teg båda två. Tjugo över sju torkade hon håret, och halv åtta – alltid punktlig – var hon arbetsklädd i svarta jeans och en figursydd, grön blus. Lite eye liner, rouge och mascara, ett lager läppstift och hon var klar att åka. På bottenvåningen fann hon Jeff vid köksbordet. Han satt på sin vanliga plats och läste New York Times. Hundarna sov vid hans fötter. Hon gick fram till kaffebryggaren och hällde upp en kopp. ”Vill du ha påtår?” ”Det är bra”, sa han utan att titta upp. Meredith rörde ner sojamjölk i kaffet och såg färgen förändras. Det slog henne att det fanns ett sådant avstånd i samtalen mellan henne och Jeff numera, som om de var främlingar – eller desillusionerade makar – och det enda de pratade om var jobbet eller barnen. Hon försökte erinra sig när de hade älskat senast, men mindes det inte. Det kanske var normalt. Det var det säkert. När man hade varit gift så länge som de måste det finnas lugna perioder. Men det gjorde henne ändå ledsen ibland när hon tänkte på hur passionerade de hade varit. Hon hade varit fjorton på den första dejten (de hade sett Det våras för Frankenstein, som fortfarande var en av deras favoritfilmer), och skulle hon vara ärlig var det sista gången hon överhuvudtaget hade tittat åt en annan kille. Det kändes märkligt när hon tänkte på det nu – hon ansåg sig inte vara någon romantiker – men hon hade praktiskt taget blivit kär vid första ögonkastet. Han hade varit en del av hennes liv så länge hon kunde minnas. De hade gift sig unga – alldeles för unga egentligen. Hon hade följt med till Seattle för att börja på college och arbetat kvällar och helger 21
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 21
11-06-07 09.12.40
på rökiga barer för att kunna betala terminsavgiften. Hon hade trivts i deras trånga, lilla lägenhet. Under det sista läsåret hade hon blivit med barn. Till en början hade det gjort henne vettskrämd. Hon hade oroat sig för att hon var lik sin mor och att föräldraskapet skulle gå dåligt. Men hon upptäckte till sin stora lättnad att hon var sin mors totala motsats. Kanske hennes ungdom hade hjälpt till. Mamma hade sannerligen varit allt annat än ung när Meredith föddes. Jeff skakade på huvudet. Det var en liten rörelse, knappt ens märkbar, men hon noterade den. Hon hade alltid varit känslig för hans signaler och den sista tiden tycktes den ömsesidiga besvikelsen skapa ett ljud som bara hon kunde höra, ungefär som en överljudspipa. ”Vad då?” sa hon. ”Ingenting.” ”Du skakade väl på huvudet åt någonting. Vad är det?” ”Jag ställde en fråga till dig nyss.” ”Det hörde jag inte. Fråga mig igen.” ”Det spelar ingen roll.” ”Då så.” Hon tog kaffekoppen och gick in i vardagsrummet. Det var någonting hon hade gjort hundratals gånger, men just i det ögonblick då hon passerade under den gamla taklampan med den meningslösa plastmisteln såg hon allting ur en annan synvinkel. Hon såg sig själv utifrån: en fyrtioårig kvinna med en kopp kaffe i handen som tittade på två tomma platser vid bordet och på maken som fortfarande fanns här, och under bråkdelen av en sekund undrade hon vilket annat liv den kvinnan kunde ha levt. Tänk om hon inte hade flyttat hem för att sköta fruktodlingen och ta hand om barnen? Tänk om hon inte hade gift sig så ung? Vilken sorts kvinna kunde hon då ha blivit? Och sedan löstes ögonblicket upp lika hastigt som en såpbubbla och hon var tillbaka där hon hörde hemma. ”Kommer du hem till middagen?” ”Gör jag inte alltid det?” ”Klockan sju”, sa hon. ”För all del”, sa han och vände blad. ”Vi kan bestämma en tid.”
* 22
Hannah_Den frusna tradgarden_CS3.indd 22
11-06-07 09.12.40