9789176970423

Copyright © Johan Björkstedt 2017 Utgiven av Hoi Förlag 2017 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-042-3 Tryckt hos Bookwell Digital, Finland 2017

Till Hanna & Leonard

You put together two things that have not been put together before.

And the world is changed. – Julian Barnes

Jag vaknar av regnet. Som piskrapp snärtar det mot fönsterblecket.

Ett hårt regn. Jag ligger kvar i sängen och studerar förvånat min bröstkorg som kraftigt häver sig upp och ned som om jag nyss avslutat en språngmarsch. Av drömmen minns jag inget men ett spår av obehag har dröjt sig kvar, en kyla och en förlamning. Eftersom det är en ny känsla välkomnar jag den. Det är min mänsklighet som kommer tillbaka.

Ingen mer zombie. Lyfter min högerhand och ser att den skakar, som att den försökt hålla fast i något men i sista stund tvingats släppa det.

Genom en springa i gardinen skymtar jag blytung himmel och fallande rakblad. Jag får lust att gå ut i trädgården naken, falla på knä och be om förlåtelse. Om det ändå vore så enkelt.

Jag vet vad jag måste göra.

I det bleka morgonljuset ser mitt rum ut som en gravkammare.

Svart, vitt och grått. Helt tömt på blod och liv. Det enda som sticker ut är den röda bibeln i bokhyllan och den har jag knappt bläddrat i.

Jo, en rad ur Höga Visan har jag lagt på minnet. Ditt hår är likt en hjord av getter som strömma nedför Gileads berg. Det är ingen tillfällighet. Jag brukade dra den för dig, i början, när allt var nytt och otrasigt. Sedan hjälpte förstås inte ord längre.

Nere i köket hör jag mamma rota runt, liksom överdrivet högljutt, som att hon vill vara säker på att jag kan höra henne, säker på att hon aldrig är långt borta om det skulle vara något. Vad som helst.

Så har det sett ut den senaste tiden. Jag har vant mig vid att vara under observation. Det gäller ju även pappa, som också förändrats och nästan helt slutat skämta i min närhet. Hade jag också förlorat förmågan att skratta?

9

Som om det inte vore nog har syrran tillfälligt flyttat hem över sommaren – som ”stöd”. Jag är med andra ord djupt inbäddad i familjens trygga kokong. Nu kan inget ont hända mer.

Ett första muller av åska. En lätt vibration i husets fundament. Jag känner ett styng av hopp. När jag var liten föreställde jag mig ofta en gigantisk översvämning som skulle tvinga hela befolkningen att överge sina hus och prylar och flyta omkring hipp som happ i egentillverkade farkoster. Då brukade jag tänka att jag skulle gråta minst av alla över det som gått förlorat, att jag skulle vara en av de bäst lämpade att finna mig i katastroftillvaron, det nya livet, och långsamt bygga upp en helt ny värld. Så tänker jag fortfarande. Om vi bara kunde börja om på nytt.

När illamåendet kommer sätter jag mig upp. Lägger ned huvudet mellan knäna tills det stramar i nacken och blodet störtar mot hjärnan. Det brukar hjälpa. Böjer mig sedan ned för att titta under sängen. Där ligger bara några dammråttor och en biltidning jag fått av pappa. 2013 Aston Martin DB9 GT review … Style on a budget – used car buying guide.

Jag vet vad jag måste göra. Reser mig och kliver fram till garderoben, lyssnar efter ljud innan jag öppnar försiktigt och tänder den dinglande glödlampan. Söker igenom alla vrår, lyfter bort lager av tröjor och byxor, förstör mammas ordning. Hittar inget ovanligt, men blir inte av med den skavande känslan av att vara iakttagen. Går till skrivbordet.

Får en impuls att dra isär gardinerna och släppa in ljuset, men ångrar mig. Drar istället ut skrivbordslådan och tar därur en plastmapp fylld med post-its, ett femtiotal, var och en med några enstaka ord på. Sprider ut dem så att de fyller hela den svarta, repiga bordsskivan. Varje ord bär med sig en värld. Vår värld. Den vi ägde. Den som försvann.

Jag skrev för att inte glömma, som om det vore möjligt. I tre månader har de legat här i lådan orörda. Jag har väl saknat modet.

Vår kärlek har, som alla berättelser, en kronologi och en röd tråd.

Det gäller bara att följa den, intalar jag mig. Från början till slut. Jag går tillbaka för att fatta – dig, oss och den onda labyrint vi gick vilse i.

Förstå för att komma vidare, leva igen. Det är i alla fall vad jag hoppas.

10

Björnmössa Det började med att jag stod gömd bakom ett av träden vid Karlaplan, i väntan på dig. För att inte överrumplas var jag tidig, på så sätt kunde jag också smita om det visade sig att du var ful.

Klockan närmade sig två och ljuset var den typiska decembergrå nyansen vi stockholmare fått vänja oss vid de senaste veckorna. Min andedräkt lämnade ifrån sig en tjock rökplym. Fontänen i mitten av parken låg torrlagd och öde och svartklädda skepnader ilade brådskande fram genom alléerna. Sommaren kunde inte kännas längre bort.

Jag förde armarna i kors och pressade dem mot bröstet så att kylan inte skulle smita så lätt in under rocken. Mössa skulle jag också haft om jag inte var så fåfäng. Första intrycket är allt, jag kunde inte se ut som en tomte.

Jag tittade på klockan. Självklart var du sen och jag tröstade mig med minnet av alla de gånger jag väntat på folk. Något jag faktiskt gillade. Hellre tidig än sen. Hellre full av förväntan än samvetskval.

Till slut kunde jag se din rygg, jag bara visste. Du bar en tweedmönstrad trenchcoat, blå jeans och pälsmössa. När du vred dig i profil kunde jag se att du var snyggare än mig och kanske också längre. Jag lät dig känna av ovissheten ännu en minut innan jag klev fram och knackade på din axel. Vi omfamnade varandra stelt som två fiender. Sedan möttes våra ögon. Dina bärnstenar, starka och nyfikna, mina svaga ljusblå som hela tiden sjönk och fastnade på dina röda Doc Martens. Jag hamnade direkt i ett underläge som jag visste skulle vara svårt att vända. Kände hur du synade mig, log litegrann för dig själv, vilket kanske, kanske betydde att jag dög.

11

”Åh, rimfrost på ögonfransarna, får jag blåsa?” sa du och skrattade när jag blundade, som inför ett knytnävsslag, av den varma söta doften som strömmade ur dina lungor.

När vi sakta släntrade ned längs Narvavägen i riktning mot Djurgården försökte jag komma ihåg hur jag hade fått dig att skratta på mejl, genom dejtingsajten där vi hittat varandra. Troligtvis var det så enkelt att jag förde mig bättre i text än IRL, därför att jag vågade ta ut svängarna mer, vågade vara fräck.

För att slippa tystnaden frågade jag om pälsmössan, var den kom ifrån. ”Björn”, svarade du blixtsnabbt och jag kunde omöjligt bedöma om det var sant eller inte.

Vi stannade utanför min port på Riddargatan. Du strök med fingertopparna över husfasaden som om det var en rygg eller en arm. ”Gammelrosa, den finaste färgen! Då kan du inte vara en rakt igenom dålig människa i alla fall.”

Jag tryckte in koden, skymde med andra handen, för att låtsas som om du inte fick se den, när jag egentligen inte önskade något högre än att du i framtiden skulle knappa in den igen.

När jag fumlade med nycklarna i dörren frågade du hur det kom sig att initialen på namnskylten inte överensstämde med den jag uppgivit till dig. ”Du heter väl Rasmus?”

Motvilligt förklarade jag som det var, att det var pappas lägenhet men att jag fick låna den ibland på helgerna. ”Aha, en sån lirare”, suckade du.

Vi hängde av oss i hallen. Du noterade takhöjden, stuckaturen, ytorna, men du sa inget trots att du måste ha varit lite imponerad.

Kanske var det för att inte rubba balansen mellan oss. Men för mig verkade det bara utjämnande. Du var snygg och jag kom från en familj med pengar = 1–1.

Jag visade vägen till soffan och valde en låt på stereon som kändes mogen utan att verka gubbig: en singer-songwriter som visste allt om hjärtesorg. Det var oklart hur jag skulle sitta så jag prövade skräddare precis som du. I den stunden slog det mig hur få gånger jag hade 12

suttit så verkligt intimt med en tjej. Jag saknade helt talang för det.

För dig var det enkelt, du såg ju så bra ut, men min lilla mun, mina fräknar och delvis sneda framtänder blev liksom förstorade om man tittade på dem alltför länge. För att undvika det frågade jag om du ville ha lite vin. ”Absolut”, sa du och reste dig. ”Nej, sitt kvar, I fix.”

Men du insisterade och följde med ut i köket.

Kastade en snabb blick in i kylskåpet som var tomt förutom en halväten delikatessost. I skafferiet hittade jag popcorn som vi körde i mikron. Tog fram ett vin jag visste var billigast ur pappas vinkyl.

Skruvade bort korken från den vackra avlånga flaskan och slog upp varsitt glas. Du följde allt lika uppmärksamt som när en trollkarl gör sitt trick och jag förstod direkt, fråga mig inte hur, att det var vaksamhet.

På väg tillbaka till soffan gick det upp för mig vilken risk du faktiskt tog genom att följa mig hem. Jag kunde ju lika gärna ha varit ett rötägg eller en mördare. Vad riskerade jag? Inte ett skit.

Vi satte oss, skålade högtidligt och tog varsin djup klunk av det friska somriga. Eftersom dina intensiva ögon inte gav mig någon vila började jag babbla om min nästsista termin på Viktor Rydberg, varför jag valt naturvetenskap, mitt bästa ämne som var historia, namnen på mina närmsta vänner – och framtiden. Det kändes som om det var första gången en tjej på riktigt intresserade sig för vad jag hade att säga. Jag var annars den som ställde smarta frågor och slapp säga något privat. Nu hörde jag mig själv prata om musiken som var min högsta dröm att jobba med efter skolan, och det lät så klyschigt att svetten rann från armhålorna.

Otroligt nog verkade det jag sa inte väcka vare sig äckel eller avsky. Dina pupiller växte när jag pratade om mitt piano ute i hallen som jag köpt förra året på en auktion i Malmö under en av pappas inköpsrundor, det jag spelade Neil Young på ibland.

Din röst var mjuk och snabb, jag hade svårt att hänga med, men försökte läsa dina läppar som tydligt artikulerade varje ord. Du gick på Södra Latin och hatade det, verkligen hatade det. Sedan var det 13

som om du tvekade inför fortsättningen, som att den var alltför svart.

En rynka for ned från pannan mot näsroten. ”Vill du inte kyssa mig?”

Jag måste ha ryckt till av förvåning. Anade att det var en kuggfråga. Vad hände med din osäkerhet? ”Hur menar du?” frågade jag och spelade dum. ”Du hörde mig. För rakt på sak?” ”Nja”, mumlade jag mest för mig själv och närmade mig försiktigt, livrädd för att du skulle säga att det var ett skämt. Den typen jag råkat ut för så många gånger. Men det verkade gå vägen. Lät mina läppar omsluta din fint skurna överläpp. Eftersom jag inte hade lärt mig hur man använde tungan behöll jag den för mig själv. Du blundade, dina långa ögonfransar krokade fast i mina. Från höger öra, såg jag först nu, hängde en påfågelsfjäder.

Jag höll ditt ansikte, försökte smeka ditt svarta glänsande hår, men då slog du hårt bort min hand. ”Aldrig håret!”

Du pressade mig istället baklänges, ned på rygg och lade dig över mig. Håret luktade bränt och kittlade mitt ansikte. Jag kände hur du pressade ditt underliv mot mig, först långsamt, sedan snabbare. Min snopp blev fullständigt överkörd, det sved och rev och brände. Ingen tillstymmelse till stånd. Ändå var jag i himlen. Musiken hade stannat, bara ditt juckande och ditt flämtande, som eskalerade för varje sekund. Jag som aldrig fått en tjej att komma var plötsligt helt säker på att du gjorde det när dina höfter gjorde en sista kraftansträngning och du for upp med ett ”Oh gud, min gud!” samtidigt som ögonen for som spelkulor utan att få fäste. Därefter föll du över mig som en döing. Så låg vi tysta och lyssnade på dina sakta lugnande andetag innan det var dags igen. Den här gången försökte du kränga av mig byxorna. ”Vänta, jag vill känna dig bättre först”, viskade jag i ditt öra.

Tror jag hört någon säga det på film, dessutom var det sant. Du tittade förvånat upp, eller var det ilska jag såg?

En mobilsignal ljöd. Du slingrade dig ur mitt grepp och flög ut i hallen till din jackficka. Jag hörde skratt och ett slags kodat språk som jag inte förstod något alls av. Jag tog en klunk av vinet.

14

Efter samtalet ställde du dig framför den höga hallspegeln och borstade håret. Jag kunde se den stora svarta borsten hypnotiskt stiga och falla samtidigt som du svagt visslade en melodi. Den var på samma gång simpel, heroisk och sorgsen. Känd och okänd. Som en nationalsång från ett litet exotiskt pytteland ingen brydde sig om eller en glömd vaggvisa från barndomen. Tonerna tycktes mig fulla av djup och mening på ett sätt jag aldrig förut erfarit. Jag hade dessutom fram till den dagen aldrig hört en tjej vissla annat än på skämt. Som att det var förbjudet på något vis, precis som killar inte bör vicka på stjärten eller kungligheter bära tatueringar och så vidare. Du hade gått över en gräns och jag kände gåshuden spridas över halsen, armarna, benen och ända ned till tårna.

Du kom snart tillbaka och satte dig vid min sida, smekte min heta panna och log ett leende jag aldrig förut sett på jorden. ”Det var Lisa, min bff, vi ska dricka lite spriiit nere på stan. Egentligen vill jag stanna här med dig, men … kanske får jag komma tillbaka i natt?”

Jag låtsades fundera innan jag svarade.

Djävulen började rida mig i samma stund som du lämnade lägenheten. Det var så fånigt. Jag försökte sysselsätta mig: klockan fem tände jag stearinljusen i fönstren och lyssnade på Neil Young, hela Harvest Moon-plattan, klockan sex slängde jag in en fryst pizza i ugnen och åt den som en hund, klockan sju kokade jag kaffe och åt en glassbåt, slängde in t-shirten jag bar, som luktade lite funky, i tvätten och funderade hela tiden hur det kom sig att jag saknade dig redan. Jag borde ju ha vetat bättre. Jag betedde mig som en tolvåring på sommarkollo förälskad i föreståndarinnan. Alice, hur kom det sig? Hur hade du utmärkt dig? Jag var inte oskuld, hade träffat några tjejer, både söta och smarta, och borde därför, tyckte jag, vara skyddad, ja immun mot den här … känslan av tomhet. Ändå var det tydligt att du hade tagit något av mig med dig när du gick, något lika viktigt som en kroppsdel eller ett inre organ. Jag bad som en vansinnig att jag också ryckt bort en bit av dig.

Klockan slog åtta och jag förflyttade mig till soffan, lade mig på 15

rygg med en pläd och tittade upp mot gatlyktorna utanför fönstret som svajade än hit än dit i den häftiga vinden. Prognoserna sa att den första snön skulle komma i natt, men det var inget jag fäste mig vid.

Snö var överskattat, kanske hade min barndom i Norrland för evigt botat mig från den romantiken.

Klockan nio såg jag två avsnitt av The Walking Dead, zombieserien, vilket alltid fick mig att glömma tid och rum. 22.44 fick jag ett sms: ”åååh, de spelar min låt, jag har neon på mina höfter!” och en bifogad, vågad bild av din blottade skinka, byxorna neddragna på sniskan.

Jag blev både glad och konfunderad. Var det meningen att jag skulle svara? Jag kände mig korkad som inte visste vad som gällde.

Bara du inte träffade någon annan i det ruset, var min enda tanke.

Midnatt och tamejfan om det inte började snöa. Flingor stora som knytnävar. Jag försökte blunda utan att somna, med mobilen vilande på bröstet. Du måste höra av dig, tänkte jag, du måste.

01.37 plingade det till igen: ”E jag välkommen?” och en undrande smiley.

Jag svarade, lite för snabbt, i versaler: ”JA. TAXI. JAG BJUDER.” In i det sista trodde jag att ett nytt hinder skulle uppstå som fick dig att försvinna för gott. Det var något nyckfullt och undflyende med dig jag inte kunde sätta fingret på. Men så knackade det på dörren, lätt som från tassen på en katt, och där stod du vildögd och fräck helt blick stilla, innan du med ett ylande hoppade upp i min famn.

Jag bar dig till toaletten där du fick låna en av mina tandborstar, sedan bar jag dig till sängen där jag knöt upp dina skosnören och lossade platåskorna. Men därefter försvann min pondus. Vi klädde av oss separat som värsta medelåldersparet och hängde prydligt upp kläderna på länsfåtöljen invid sängen. Jag kikade över axeln på din fulländade figur i halvdunklet. Visst hade du nämnt i förbifarten att du delvis förtjänade ditt uppehälle på utseendet, men först nu förstod jag att du var modell. Och att jag skulle få sova ihop med dig verkade osannolikt. Du var mer material för en player eller A-kändis. Men kanske sökte du något annat?

Först på varsin sida i den stora, kalla nybäddade sängen, men 16

sakta närmade vi oss varandra och snart hade du tänderna i min hals som vilken vampyr som helst. Jag kände hur ett sår öppnades och jag kände blodet sippra nedför bröstet. Jag ville skrika, men istället var jag tyst och bet tillbaka.

Efteråt ville jag sätta ord på det som hände. Det var bråttom innan bilderna bleknade. Med pennan i ett krampaktigt grepp letade jag efter slagkraftiga metaforer. För att komma dit igen, som en tidsportal rätt in i vulkanutbrottet. Men ord är ett hån mot det som pågick den natten. Jag insåg det. Språket sprängdes om och om igen. Jag kan bara säga: plötsligt var jag den jag skulle vara.

17

Lidokain Ett svagt eko av melodin du visslat fick mig att vakna morgonen därpå och jag förvånades över att du var kvar och inte hade lämnat mig på samma övernaturliga sätt som du kommit in i mitt liv.

Lade mig på sidan och tittade på ditt ansikte i säkert en kvart. Din afroamerikanska ljusbruna, skimrande hy, det speciella täta svarta håret som när det kommer i kontakt med väta tydligen står åt alla håll. Visst hade du sagt vid något tillfälle att din pappa var svart och kom från Mississippi, liksom för att testa om jag brydde mig om sådant. Vilket jag ju gör. Jag är nämligen en av dem som har positiva fördomar mot svarta, ja de flesta minoriteter när jag tänker efter. Jag inbillar mig att de alla är goda. Men det kunde jag ju inte säga.

Under natten hade du skrikit rätt ut: ”Hjälp!” och benen hade farit fram och tillbaka som om du sprang i den otäcka dröm du befann dig i. Jag fick en vass armbåge i sidan, en liten knytnäve på skulderbladet. Du var jagad av en eller flera personer. Trots att jag hört att man inte ska väcka folk ur sina drömmar så gjorde jag det; höll dig skakande i mina armar och sa att allt skulle bli bra.

När din kropp och dina ögonlock lugnat ned sig drog jag tyst på mig jeansen och en tröja och smet ned till Ica-butiken på hörnan för att köpa frukost. Pappa hade lärt mig göra en svingod ägg benedict, som jag ville prova.

Sättet du åt frukost på, iförd pappas stora svarta sidenmorgonrock, fick mig genast att misstänka bulimi. En sådan frenesi och sådana portioner kunde inte vara möjliga för någon utan en gnutta fett på kroppen. Inte för att jag hade någon personlig erfarenhet av det, men jag hade sett en dokumentär på tv. När du till slut var klar 18

och gick mot toaletten ställde jag mig därför tätt intill dörren och lyssnade efter kräkningar, men ingenting hördes utöver en Rihannalåt som du sjöng med din fina sopran.

Sedan låg vi med varandra. Eller älskade, som vuxna säger när de vill poängtera de närmast religiösa övertoner, halleluja-ögonblick, som skiljer sig oändligt från en simpel porrfilm. Vi var i köket. På golvet. Du satt på mig som en vild cowgirl med händerna upp i luften och tillsammans red vi ut i solnedgången. Det som tidigare, med andra tjejer, bara varit ren mekanik, in och ut, hade förvandlats till en äkthet folk kunde betala för att titta på. Efteråt rann tårar över dina kinder.

När jag kom ut ur duschen såg jag att du satt i den grå fåtöljen där pappa brukade sitta och läsa. Den som jag annars aldrig vågade använda av rädsla för att den skulle bli nedsutten och han skulle märka det. Det kunde, visste jag, räcka för att jag inte skulle få använda lägenheten igen. Han väntade väl till och med på det, ett första litet snedsteg från min sida.

Du såg allvarlig ut, något tyngde dig. ”Om du ska vara ärlig, vad tycker du om mina läppar?” ”Fantastiska såklart, jag vill kyssa dem hela tiden.”

Men det verkade inte vara rätt svar. Du synade dig själv i mobilen. ”Jag skulle vilja ha dem fylligare, inte som Angelina Jolies … men nästan”, sa du för dig själv och putade tillgjort.

Det fick mig att rysa. Känslan av att en isvind svepte rätt igenom våningen. ”Hur går det till, själva ingreppet alltså?” stammade jag fram fascinerad över att du inte var nöjd med dig själv. ”Enkelt”, sa du och sken genast upp. ”En liten injektion bara, in med lite fillers och ett ämne som heter lidokain. Tjoff, så är det över på någon minut!” ”Då så, vad väntar du på? Är det dyrt?” ”Nä, inte det heller.” ”So what’s the catch?”

Nu spände du ögonen i mig för att vara säker på att budskapet gick fram.

19

”Haken är att det tar några dagar innan svullnaden går ned.” ”Och?” ”Jamen, jag kommer se ut som Frankensteins monster i en vecka.” ”Och?” ”Du låter som en papegoja, vet du det? Okej, det största kruxet är att mina föräldrar aldrig i sina liv skulle godkänna att jag gjorde en sådan behandling, det är då en sak som är säker.” ”Typiskt föräldrar. Bakåtsträvare”, hittade jag på, väl medveten om att det gick helt emot mina instinkter. ”Exakt vad jag brukar säga”, föll du in, glad över att ha funnit en medbrottsling.

Sedan tittade du vädjande på mig med en outtalad fråga på dina fortfarande oskuldsfulla läppar. Och jag fick plötsligt syn på något som tidigare gått mig förbi. Jag såg att du gömde något. Under din fenomenala kropp och ditt vackra ansikte, som du nu ville göra ännu vackrare, fanns något viktigare, som du ville gömma. Vad var det? ”Självklart får du sova hos mig, om du bestämmer dig för att göra det.” ”Nä, är du verkligen säker på det?”

Du kastade dig upp ur fåtöljen och rusade in i min famn. Och medan jag höll dig, ditt hopp och din hemlighet, fladdrade en flyktig tanke förbi om en annalkande fara, som att du i en avlägsen framtid kunde innebära problem. Men jag resonerade att det ändå var ganska safe och att vi skulle ta en dag i taget. Om det blev värre kunde jag ju alltid gå. Inte svårare än så.

Nästa uppgift var att lista ut hur jag skulle kunna blåsa mamma och pappa och stanna i lägenheten hela veckan utan att sticka hem till Bromma. Jag måste vara smart.

20

Studiegrupp Jag vaknade av klockan som ringde 06:10. Kysste din panna, skrev en kort hälsning och tog mig den omständliga vägen till Bromma. Buss, tunnelbana, buss. Framme vid huset 07:01. Använde stupröret för att ta mig upp på andra våningen. Takpannorna var hala av isfläckar, så jag tvingades krypa på alla fyra fram till fönstret som jag lämnat svagt på glänt. In i duschen och ned till den gemensamma frukosten med ett krystat ”Bonjour!”. Ovetande stackars föräldrar. Två mackor, ett ägg och svart te, sedan buss, tunnelbana, buss till Viktor Rydbergs gymnasium.

På historielektionen höll jag ett tio minuters föredrag om Romarrikets fall. Försökte emellanåt, i de partier jag tyckte var bäst, titta upp mot vår lärare, Thorleif. ”Vi kan alltså konstatera att sönderfallet inte enbart var en konsekvens av barbarernas organisering och enträgenhet utan att hotet i lika hög grad kom inifrån.”

Jag visste precis vilka knappar jag skulle trycka på. Kände mig som en robot.

Ringde pappa från lägenheten på lunchrasten. ”Hej far.” ”Hej son.”

Kunde höra hur stressad han var på rösten. Jag satt i den djupa fönsternischen och lyssnade på hans ytliga andhämtning samtidigt som jag tittade på dig som dansade runt i köket i bara underkläder, fjäderlätt som en älva.

Jag kretsade som en rovfågel runt pappa. Frågade om saker jag redan visste så att han skulle tappa garden och jag kunde dyka ned och attackera. Chansen kom och jag drog min lilla lögn.

21

”Det är just det, pappa. Jag tänkte höra med dig om det ibland är okej att vi kvällstid sitter på Riddargatan och studerar. Vi närmar oss betygstider och det är faktiskt en fråga om tidsoptimering. Köket där är så perfekt och rymligt att sitta i, vi har tillgång till ditt bibliotek, och alla de andra bor dessutom i närheten. Det är bara jag som bor i förorten.”

Hörde hans fejkhostning, som han tog till ibland för att vinna tid i sin argumentation. Han måste vetat inom sig att den här dagen skulle komma, och när den väl gjorde det blev han ändå irriterad. ”Ska du kalla Bromma förorten nu också … Varför kan ni inte vara hos någon annan då om nu alla bor i stan?” ”Därför att det är en jäkla röra, med en massa småkids som springer omkring och ylar. Ingen som helst studiero.”

Jag letade efter en teatralisk finish som skulle träffa honom mitt i hjärtat. ”Du litar väl på mig, far?” ”På sätt och vis”, svarade han drömskt frånvarande som om han plötsligt kom på alla gånger han själv lurat sin egen, nu döda pappa. ”På sätt och vis.”

Du hade förflyttat dig till samma rum. Du gjorde piruetter, putade med rumpan och mimade förföriskt till en låt av Adele. Det var en naiv och tillgjord sexighet du plockat ihop från alla musikvideos du sett på YouTube.

Pappa harklade sig igen. ”Så vad säger du? Tummen upp eller tummen ned?” ”Vi får prata mer om det i kväll … din mor ska göra en bouillabaisse.”

Vi la på och jag slängde en blick ned på den snötäckta gatan där en äldre, kutryggig kvinna försökte skrapa bort is från ett bilfönster.

Termometern visade minus fem.

Du hade slutat dansa. Allt var tyst och du stod där, orörlig, helt naken i det blåbleka vinterljuset och stirrade på mig med vidöppen mun. Allting stannade upp. Jag mötte din blick, det kändes som att titta rakt in i solen, men jag behövde inte mina ögon längre. I mitt mörker kunde jag höra din röst, lugnande som en vaggvisa, komma allt närmare.

22

Jag har dig under huden jag har dig i min mitt så djupt i min mitt att du blir en del av mig jag har dig under huden.

En hand strök sedan över min kind. Jag vilade mot den. Kysste den.

Och när jag tittade upp igen var världen förändrad. *** Jag river sönder de tre lapparna till små snöflingor så att de är omöjliga att föra samman igen eller förstå, slänger dem i papperskorgen och klär på mig. På toaletten kissar jag rostfärgat, det luktar unket och skarpt.

Stående vid handfatet undviker jag noggrant spegeln. Det skulle förstöra den här dagen som fortfarande kan bli bra, eller åtminstone intressant med tanke på pusslet jag börjat lägga uppe på rummet. Som att jag innerst inne hoppas att det skulle sluta på ett annat sätt än jag minns det. Ett slut med åtminstone en gnutta hopp i.

Hur tyst jag än försöker vara så knarrar den förbannade trätrappan när jag går ned en våning. Har den alltid gjort det och min uppmärksamhet varit på annat håll tidigare? När jag kommer till köket står en frukost lämpad för en tjock fransk kung som vanligt framdukad. Bara att titta på allting får mig ångra att jag överhuvudtaget lämnade rummet. ”Jag köpte sådana där croissanter du älskar. Rykande färska. Här”, säger mamma och sträcker fram en korg med två stycken, vad det verkade, perfekt gräddade.

Jag tar en för att vara snäll, håller den frasig och porös i min hand.

Men jag känner inget som helst begär efter att kasta i mig den. All denna möda som läggs ned på mig, allt detta daltande, jag tycker det är överdrivet förstås. Visst har jag hamnat i en svacka, det vore jag en idiot att förneka, men det skulle ju snart gå över. De säger dock att en del av mitt sjukdomstillstånd handlar om det att jag inte är förmögen att förstå mitt eget bästa. Att sjukdomen handlar om att jag fått en tvärtom-hjärna som hela tiden fattar felaktiga beslut åt mig.

När jag vill säga ”ja” så är det ett ”nej” jag behöver och vice versa.

23

Om jag känner mättnad så är jag egentligen hungrig. Svaret på alla mina frågor tycks vara mat, värme och sömn. Som i den där löjliga behovstrappan av Maslow vi alltid skrattade åt i skolan.

Radion står på. P2 med klassisk musik, som också hela min barndom är inlindad i. Ett par stråkar spelar en enkel melodi som inte kan handla om något annat än förlorad kärlek. Varje ton är en fallande tår, ett skrik i natten eller en begravning. Jag byter frekvens tills det kommer en rocklåt från 80-talet.

Mamma är en usel fångvaktare, men hon har i alla fall den goda smaken att låtsas som om hon inte studerar mig hela tiden när hon kretsar runt i kökets alla vrår. Plötsligt ska kryddburkarna stuvas om, blommorna vattnas, finporslinet putsas, sådant hon förr lämnade till städerskan Elena att fixa. Det finns också en våldsamhet i allt hon utför. Det räcker med att titta på hennes stelnade, klolika händer för att man ska få rysningar. Inom henne, antar jag, pågår hela tiden en strid.

Mot mig håller hon upp en leende och förstående mask. Rena rama Dalai Lama. Hon drar hela tiden ursinnet bakom sig som en tung kärra. En dag kommer den, det vet jag ju, dagen när mamma och pappa för en gångs skull är hemma samtidigt och tvingar ned mig i en fåtölj, ser allvarligt och hundaktigt på mig och frågar: ”Hur kunde du ljuga för oss? Efter allt vi gjort för dig, hur kunde du?” Som om jag skulle ha ett bra svar på den frågan. Ett svek är ett svek är ett svek. Det händer varje minut därute. Små och stora, förlåtliga och oförlåtliga.

Man sviker dem man älskar därför att man till slut tar deras kärlek för given. Man sviker av självbevarelsedrift, för att markera sin identitet.

Men framförallt sviker man därför att man har hittat något nytt, en drog, ett begär som inte går att säga nej till, det bara går inte. Till sist sviker man sig själv, vilket alltid är svårast att leva med.

Jag brer två ostmackor, tar ett glas apelsinjuice och går upp på mitt rum igen. ”Glöm inte att du har psykologen senare. Pappa kör dig”, hör jag mamma ropa.

Jag stänger dörren, låser och sätter mig vid lapparna igen. Vad kommer härnäst?

24