9789186775704

TRASDOCKORNA

Av Mats Ahlstedt har tidigare utgivits: Dödsängeln Violinisten Den röda damcykeln Mordet på Ragnhildsholmen Dömd för livet Dockmakarens dotter

Trasdockorna © Mats Ahlstedt 2013 Omslag och grafisk form Anna Henriksson Omslagsfoto arsenik/istockphoto.com Första upplagan Hoi Förlag 2013 Tryck ScandBook, Falun 2013 ISBN 9789186775704 www.hoi.se

KAPITEL 1

Johannes Brobeck tvärbromsade och väjde instinktivt. Han hann precis uppfatta att det var en mörkblå Audi som kom farande i hög fart mitt på vägen. Dammolnet från grusvägen gjorde det omöjligt att uppfatta registreringsnumret.

Det var bara ett hundratal meter kvar till den gård där han hyrt ett mindre hus, eller annex som det stått i annonsen. Galningen måste ha kommit därifrån. Det här började verkligen inte bra.

Han parkerade på gårdsplanen och klev ur. En man satt hopsjunken på förstubron med blicken riktad mot marken. Det måste vara Holger Jakobsson, gårdens ägare. Johannes stannade osäkert några meter längre bort. Klockan var fem, det var ändå den tid de kommit överens om.

– Kommer jag olämpligt, är det något som har inträffat?

Holger Jakobsson reste sig klumpigt och strök sig över ögonen med baksidan av handen.

– Välkommen, ursäkta mig, jag blev yr och var tvungen att sätta mig. Jag har nog varit ute i solen lite för länge i dag.

Holger gick före in i huset och gjorde en gest mot Johannes att följa med. En kvinna han antog var Holgers hustru mötte honom i hallen och skakade hand.

– Välkommen. Jag heter Gunborg Jakobsson, sa hon och log hastigt innan hon vände sig mot Holger.

– Vem var det du pratade med innan? frågade hon. Vad ville han?

– Jag vet inte. Han hälsade … Holger såg tvekande på sin hustru … från Madeleine. Och frågade hur det var med Tanja.

5

– Vad är det du säger?

Johannes betraktade den upprörda kvinnan och kände sig obehaglig till mods.

– Ni kanske behöver vara i fred en stund? Jag tar en promenad så länge, min hund sitter i bilen, han måste ändå rastas.

Johannes gick längs kanten av grusvägen. Dikesrenen badade i färger från baldersbrå, fackelblomster, smörblommor, hundkex och flera andra arter han inte kunde namnen på. Rödhaken och koltrasten verkade ha en intern tävling om vem som sjöng vackrast. Dofterna av blommor och gräs blandades med den torra, solvarma lukten från tall och gran och han drog djupt efter andan. En smal stig ledde fram till ett kärr där öar av vitmossa med gräs och starr speglade sig i det svarta vattnet. Näckrosorna hade ännu inte börjat blomma, men det såg ut att finnas gott om dem.

När han till slut kom ut ur skogen tog han till vänster, men kom inte så långt. En hög järngrind tvärs över vägen, prydd med ett emblem som liknade en örn med vingar högst upp, förkunnade att marken var privat och tillträde förbjudet. Han kunde inte upptäcka vare sig människor eller hus bakom den höga grinden, men kände ingen större lust att utforska området närmare. Petrus, hans treåriga tigrerade boxerhanne, hade motsatt uppfattning, men fick ge sig. Johannes ville snarast träffa paret Jakobsson igen. Det första korta mötet gjorde honom nyfiken.

6

KAPITEL 2

– Du kommer precis lagom. Jag hoppas att du vill äta middag med oss innan du går in till dig, sa Holger när Johannes kom tillbaka efter promenaden.

Det fanns, trots den lättsamma tonen, en oro i blicken, ett spänt drag över munnen hos hans hyresvärd. Han antog att det hängde samman med mannen i Audin, men kommenterade det inte. Ville inte verka nyfiken. I stället såg han sig om. Köket var trivsamt. En gammal vedspis av järn fanns i ena hörnet, men han förmodade att maten lagades på den moderna spishällen intill. Väggarna var vitmålade med hyllor av furu där olika kopparkärl förvarades. De glänste i solstrålarna som filtrerades genom de fluffiga vita tyllgardinerna. På golvet av gedigna furuplankor låg trasmattor i ljusa pastellfärger. Allt var rustikt, lantligt, rent och prydligt. På den rappade vita murkåpan över vedspisen fanns en spiselkrans fylld med porslin och ännu fler kopparföremål. Bordet var dukat med en vit linneduk och blåblommigt porslin. En behaglig doft av oxstek retade näsan och fick det att vattnas i munnen. Även på Petrus, noterade Johannes när han såg den bedjande blicken.

– Vad heter hunden? Han kanske också vill ha lite oxstek? frågade Gunborg där hon stod vid diskbänken och fyllde små skålar med vinbärsgelé och inlagd ättiksgurka.

– Petrus, svarade Johannes. Han skulle nog helst vilja ha hela steken för sig själv, den doftar underbart.

Gunborg gjorde i ordning ett fat med två skivor oxkött åt Petrus, 7

innan hon satte en karott med ångande färskpotatis med klippt dill och stekfatet med det skivade oxköttet mitt på bordet. Johannes betraktade henne under tiden. De intensivt blå ögonen spanade över köksbordet för att se om något saknades. Håret var ljust, uppsatt i en fläta, men han kunde inte avgöra om det var äkta eller färgat.

Gunborg var utan tvekan fortfarande vacker, trots att hon borde vara närmare sextiofem år med tanke på att Holger nämnt att de båda var pensionärer. Hon log, men leendet ville inte fästa, det flög över ansiktet och gömde sig i skuggan. Blicken var allvarlig.

Under tiden de åt berättade Holger om gården som gått i arv i flera generationer, men att det nu var slut med jordbruket, att de sålt av det mesta av marken. Efter honom och Gunborg fanns ingen som kunde eller ville ta över.

– Har ni inga barn som vill behålla gården? frågade Johannes.

Holger sträckte sig över bordet med blicken fäst på sin hustru och tog för sig ännu en portion utan att svara.

– Vår dotter Madeleine är inte intresserad. Vi träffas inte längre och hon hör inte av sig.

Ett tungt allvar vilade över Gunborgs ansikte.

– Vi har ett barnbarn, men hon är inte road av jordbruk. Tanja är sexton år. Hon har växt upp hos oss, bodde i annexet sista året, men flyttade för ett par månader sedan. Vad ska du göra på fängelset? frågade Gunborg.

Johannes blev förvånad över hennes hastiga byte av samtalsämne.

– Det handlar mest om att prata med internerna och finnas tillgänglig som medmänniska. Det är oerhört påfrestande att vara inlåst.

De intagna har gott om tid för reflektion och kan ibland behöva lätta sitt samvete. Då kan en präst vara ett bättre alternativ än en psykolog.

Visserligen har de möjlighet att få terapi, men det är frivilligt att delta och långt ifrån alla intagna tycker att det är bra.

– Hur kan det komma sig? undrade Gunborg. De borde väl ta alla tillfällen att få hjälp om det nu är en psykisk sjukdom som gör dem till våldtäktsmän eller pedofiler, för det är ju mest sådana som sitter på Skogomeanstalten, vad jag känner till.

8

– Ja, det är en specialanstalt för sexualförbrytare. Men vissa av internerna inser inte att de är sjuka och behöver vård, sa Johannes.

– Varför tänker du jobba där hela sommaren, Holger sa att du är pensionerad?

Johannes märkte att Gunborg var genuint intresserad. Även Holger verkade nyfiken. Oron hade lagt sig, åtminstone för stunden, ansiktsdragen slätats ut.

– Det blev för långtråkigt att vara pensionär, så när det här vikariatet dök upp tackade jag ja. Vi får se vad det leder till.

Det fanns ingen anledning att gå in på den egentliga orsaken. Tids nog kanske han lättade sitt hjärta. Men inte nu, och framför allt inte med människor han inte var närmare bekant med. Hans värdpar verkade dessutom ha nog med sina egna bekymmer.

Efter maten tog de med sig kaffet ut till bersån. Holger frågade Johannes om han ville ha ett glas konjak, men Johannes tackade nej, han skulle vara på Skogomeanstalten tidigt dagen därpå. Det var hans första dag på den nya arbetsplatsen och han var angelägen om att vara utvilad.

Holger hällde upp ett glas konjak åt sig själv som han långsamt smuttade på. Petrus, som ägnat sig åt att nosa runt i trädgården, låg nu och sov med huvudet på Johannes fötter. Inte någon gång under samtalet nämnde Holger eller Gunborg besöket som gjort dem så upprörda.

Det började bli kyligt i luften. Johannes såg på klockan, det var dags att dra sig tillbaka.

Annexet visade sig innehålla vardagsrum, sovrum, badrum och kök.

En trappa ledde upp till en oinredd vind. Möblemanget var enkelt, men funktionellt. En bokhylla längs väggen i vardagsrummet, en soffgrupp runt ett bord av mahogny och en teve i ena hörnet. Väggarna var vitmålade och nästan helt kala. Tavlor och prydnader lyste med sin frånvaro. I sovrummet stod en säng med tillhörande sängbord, ett skrivbord och en enkel kontorsstol. Flickan som bott här tidigare hade inte satt någon större prägel på huset.

9

För Johannes del spelade det mindre roll. Annexet var hans tillfälliga bostad under tiden han arbetade på Skogomeanstalten. Under sommaren skulle han även passa på att utforska omgivningarna. Han kanske skulle skaffa sig ett hus på Hisingen? Närheten till hav och skärgård var lockande.

Han packade upp och hängde in kläderna i garderoben, kopplade in sin laptop och placerade den på skrivbordet. Skummade igenom de senaste nyhetshändelserna och gick igenom sin e-post. Det var mer av gammal vana, efter att han gått i pension för knappt ett halvår sedan var det tunnsått med mejl i inkorgen.

Han stängde av datorn och strök med fingrarna över det ådriga träet på det antika skrivbordet. Av ren nyfikenhet drog han ut lådorna för att se om det fanns någon signatur eller datering, när hans blick fastnade på tre brev adresserade till Holger Jakobsson. Under breven låg två fotografier. Det ena fotot visade två kvinnor som såg ut att vara mor och dotter. Den andra bilden borde vara ett porträtt av dottern.

Dragen hos dem påminde om Holgers hustru Gunborg. Han vände på fotona. Där stod två namn, Madeleine och Tanja.

Det var alltså Holgers och Gunborgs dotter och dotterdotter. Han tänkte på Gunborgs reaktion när Holger nämnt att besökaren hälsat från Madeleine och frågat hur det var med Tanja. Varför hade de blivit så oroliga? Och varför hade föraren kört så fort och vårdslöst därifrån?

Han höll upp kuverten nära ögonen och studerade poststämplarna.

Det senaste hade kommit för bara några dagar sedan. De var uppsprättade med brevkniv, av det fina snittet att döma. Varför låg det brev adresserade till Holger i annexets skrivbord tillsammans med två foton av dottern och barnbarnet? Hade han lagt breven där för att inte Gunborg skulle få syn på dem? De andra lådorna var ju tomma och det fanns inte så mycket som en penna eller ett papper på skrivbordet.

Några hundra meter bort lyste det från hans nya arbetsplats, Skogome­anstalten med plats för närmare tvåhundra interner. En av landets fyra anstalter för sexualförbrytare. Några av dem även mördare.

10

KAPITEL 3

Solen var på väg ner väster om nöjesparken Liseberg och fick Stora scenens strålkastare att lysa svagare än ficklampor. På den öppna platsen framför scenen trängdes tusentals människor i väntan på att kvällens konsert skulle börja. Ingen la märke till den unga flickan som satt på marken nedanför avsatsen avsedd för rullstolsburna och skyggt såg sig omkring mellan alla byxben. Flickan tuggade frenetiskt på ett tuggummi och drog rastlöst gång på gång fingrarna genom håret.

Hon hade blivit förvånad när en av männen sagt att hon skulle få följa med honom till Liseberg för att lyssna på en konsert. Vid något tillfälle hade han frågat henne vad hon tyckte om för musik och då hade Beatles varit det första hon kommit att tänka på, något annat västerländskt band kände hon inte till. Hon antog att det inte var för att vara snäll som han lät henne följa med. Antagligen ville han att hon skulle ragga kunder i nöjesparken.

Hon var klädd i en vit urringad klänning och på fötterna bar hon ett par vita Converse.

Egentligen hade hon inte planerat att smita, men gripit tillfället i flykten när han stod i kö till kiosken för att köpa popcorn och släppte uppmärksamheten på henne några korta sekunder. Fler chanser skulle hon säkert inte få.

Hon lyssnade förstrött på musiken, väntade på att den skulle ta slut så hon kunde ta sig därifrån, gömd i massan av besökare. Hjärtat pickade snabbt som i ett fågelbröst. Det verkade dröja en evighet innan konserten äntligen var slut och publiken långsamt skingrades. Hon 11

följde strömmen av människor, drog djupa andetag för att få hjärtat att slå långsammare. Så här nära friheten hade hon inte varit sedan hon kom till Sverige. Då hade det varit vinter, snö och bitande kallt.

Hon slingrade sig mellan familjer med barnvagnar och ungdomar som strosade runt i parken, höll sig bakom ryggen på en person utklädd till Lisebergskanin och drog på nytt ett djupt andetag. Nu var det bara ett tjugotal meter kvar. Kom hon osedd ut genom grinden var hon äntligen fri.

Hon borde förstått att han bevakade stora entrén. Han stod och pratade med den ljushåriga kvinnan som hämtat henne på flygplatsen i vintras. Han sökte med blicken över de besökare som var på väg mot utgången.

Hon sprang uppför trapporna till Lustgården, hoppades att han inte hade upptäckt henne. Flåsande nådde hon toppen. Tvingade musklerna att lyda, trots att benen skakade. Det kändes som att springa i djup sand. Det snurrade i huvudet, det var många timmar sedan hon fått något att äta eller dricka. Hungern, törsten tillsammans med drogen han gav henne innan de åkte hade gjort henne svag och illamående.

På avstånd hörde hon en grupp människor prata och skratta, men förstod inte vad de sa. På en bänk i den lilla lunden satt ett ungt par och höll om varandra.

Hon följde stigen som ringlade sig nerför berget och la märke till att hon återigen närmade sig utgången. Staketet som ramade in parken var inte så högt, hon skulle utan större svårighet kunna klättra över. På andra sidan såg hon två stora byggnader som verkade vara gjorda av glas och en stor öppen plats med bilar och spårvagnar. En upplyst gångväg låg alldeles utanför. Det var bara några få steg kvar till friheten när hon fick se honom komma gående med ansiktet vänt in mot parken. Han tycktes se rakt på henne.

Skräckslagen vände hon om och sprang, följde den asfalterade vägen längs staketet och upptäckte en sänka bredvid gångstigen, delvis dold av träd och buskar. Staketet var lägre än vid entrén. Berget ner mot gatan var inte heller avskräckande brant, där kunde hon ta sig ner i skydd av husen som låg mot gatan.

12

Här kunde hon gömma sig tills parken stängde. Han skulle säkert sluta leta efter henne när det blev mörkt, i tron att hon lyckats komma undan.

Tiden verkade stå still, men till slut upphörde larmet från attraktionerna. Tystnaden sänkte sig över parken. Hon såg sig vaksamt omkring innan hon grep tag om järnstängerna och började klättra uppåt.

Ansträngningen och rädslan fick det att flimra för ögonen och hon hade blodsmak i munnen, men det var en smak av frihet.

Hon var nästan uppe, hängde som en skadskjuten fågel högst upp på staketet och andades flämtande. För första gången på länge spirade ett svagt hopp inom henne.

En kraftig stöt i ryggen fick henne att tappa andan. Hon hann inte ens känna smärtan. De svettvåta händerna förlorade sitt grepp, hon föll till marken och blev liggande på rygg. Ovanför henne skiftade försommarhimlen i mörkare blått, enstaka stjärnor såg ner på henne.

Huvudet vilade mot ena armen. På avstånd såg det ut som om hon sov.

13