9789113026084 by Smakprov Media AB

LAPPLAND min fj채llv채rld

Claes Grundsten

andra böcker av Claes Grundsten Sveriges nationalparker, 1983 Former i fjällen, 1984 (med Olle Melander) Naturvård i fjällen, 1986 Vandra Kungsleden 1, 1988 Svenska naturbilder, 1989 (med Peter Hanneberg m fl) Vandra Kungsleden 2, 1991 Bilder av fjällen, 1991 Sveriges Nationalatlas. Miljön, 1991 (med Claes Bernes m fl) Fotografera i fjällen, 1993 Vandra Kungsleden 3, 1995 Lapplands världsarv, 1997 På fjälltur. Vindelfjällen, 1998 På fjälltur. Arjeplogsfjällen, 1999 Sarek och Kebnekaise: där ljuset skiftar, 2000 Världsarv: naturens mästerverk, 2000 (med Peter Hanneberg) Tyresta: nationalparken nära Stockholm, 2001 Terra firma, 2006 Dag Hammarskjölds fjällvärld, 2007 (med Dag Hammarskjölds text) Blommor och berg, 2007 Trekking: Dream places you´d rather be, 2007 Vandra Kungsleden (omarbetad), 2008 Äventyrets stigar: världens bästa trekking (senaste upplagan), 2009 Sveriges nationalparker, 2009 Fjällboken (senaste upplagan), 2010 (med Göran Palmgren) På fjälltur. Abisko Kebnekaise (senaste upplagan), 2010 På fjälltur. Kungsleden, 2010 På fjälltur. Sarek (senaste upplagan), 2010 På fjälltur. Padjelanta Sulitelma (senaste upplagan), 2010 Our world, 2010 Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Claes Grundsten och Norstedts, Stockholm Foto och text © Claes Grundsten www.fotograf-grundsten.se Grafisk form: Claes Grundsten Kartor: © Martin Thelander Dag Hammarskjölds text på sid 5 publicerad med upphovsrättsinnehavarens tillstånd. Omslagets framsida: Midnattssol på Kebnekaise från Kuopertjåkka, juli 1995. Omslagets baksida: Författaren fotograferad av Björn Esping september 2009. Bild sid 5: Drakryggen, Kebnekaisefjällen juli 2005. Tryckt inom EU, 2011 Prepress: Fälth & Hässler, Värnamo ISBN: 978-91-1-302608-4

lappland min fj채llv채rld

Claes Grundsten

förord Under årmiljoner var fjällen en ödslig vildmark utan människor. Om jag kunde resa i en tidsmaskin skulle jag helst återvända till Lappland någonstans mellan 1930 och 1960. Den perioden måste för en person med mina drömmar ha varit den mest inspirerande någonsin. Jag tänker främst på geografin. Landet var kartlagt i stora drag, men alla hemligheter hade inte uppdagats. Det fanns kartor, men de hade sina brister. Man kunde göra egna små upptäckter, och en del toppar var fortfarande obestigna. Man kunde vara först upp. Lappland hade blivit lättillgängligt med tåg, men en fjälltur krävde mer tid och planering än idag. Det måste ha varit stimulerande, färderna blev till små expeditioner. Levnadsstandarden växte stadigt, och det blev möjligt för allt fler att fara till fjällen. Friluftslivet var en populär trend och utrustningen utvecklades, men hade sina brister. Med lite uppfinningsförmåga kunde man göra egna förbättringar. Det var en tid av pionjäranda. Allra helst skulle jag ha velat vandra i Lappland under 1940-talet, samma årtionde som jag föddes. Det var då som Dag Hammarskjöld skrev inspirerande om sina upplevelser i fjällen, texter som kom att bli viktiga för mig. De hade en existentiell underton som berör. Kring mitten av 1960-talet gjorde jag mina första fjällturer. Det var innan moderniteten hade slagit igenom med full kraft i Sverige. Alla kunskapsluckor om geografin var inte ifyllda. Det fanns några pyttesmå vita fläckar kvar att hitta. Lappland var alltjämt ett aktningsvärt äventyr. Idag ser verkligheten annorlunda ut, men jag beklagar inte tidens gång. Det är fåfängt, och mycket är trots allt sig likt. Otroligt nog har imponerande stora arealer vildmark bevarats. Utvecklingen har inte förstört fjällnaturen, även om en del hänsynslösa ingrepp genomförts i Lappland. Trots att utbyggnader alltid lurar om hörnet och trots att många fler vistas i fjällen nu än förr, är orördheten bevarad över förbluffande stora ytor. Om man vill förstå vad tystnad och ödslighet innebär rekommenderar jag en vandring genom Sarek i november. Den som tror att vildmarken har utplånats genom samhällets utveckling och modernitetens effekter och att människan blivit naturens härskare, kommer garanterat att få sig en tankeställare. Fjällfärderna lär oss respekt för vildmarken, och vi får perspektiv på tillvaron, utvecklingen och oss själva. Det är viktiga drivkrafter för mig.

Vår tid erbjuder nya möjligheter att uppleva fjällen. Tillgängligheten har blivit bättre, på gott och ont. Vad som bekymrar mig är miljöhoten. Snöskotrar och terränghjulingar växer i antal vilket skadar ostördheten. Vindkraftverk kan vanställa landskapets skönhet över stora arealer, och intresset för små mineralfyndigheter kan leda till nya gruvor och vägar i orörda områden. Vattenkraften kanske blir aktuell igen. Att på samma gång tänka positivt och realistiskt är ofta en utmaning. Jag har en from förhoppning om att många fler kommer att värdesätta orörd natur i framtiden. Det är vildmarkens bästa garanti. Hur min lust att utforska naturen uppstod vet jag inte, men den fanns tidigt. Vid fyraårsåldern rymde jag hemifrån med en jämnårig kamrat, och våra skräckslagna föräldrar hittade oss på en klippa vid ett stort vatten, så har det berättats för mig. Någon tid senare hade jag rymt igen. Nyfikenheten fanns troligen i blodet. Antingen har man den eller inte. Mitt perspektiv på Lappland är vandrarens och fotografens. I den här boken har jag koncentrerat mig på vyerna i det Lappland jag tycker så mycket om. Lappland är oändligt mycket mer än så, men ett landskap definieras inte bara av vad det objektivt sett innehåller, utan också av hur vi upplever det. I denna bok formulerar jag mitt förhållande till fjällen, vandrandet, fotografin och naturskyddet. Vissa platser sätter tankarna i rörelse. Boken har fått titeln Lappland min fjällvärld, men handlar bara om en begränsad del av detta stora svenska landskap. Mitt Lappland sträcker sig från Abisko, Kebnekaise över Sarek till Padjelanta och Sulitelma. Det är där jag vandrat mest, det är i de trakterna jag har förlorat mitt hjärta. Flera bilder i denna bok är gamla men tidigare opublicerade, flera är nyfotograferade och några har jag publicerat förr. Bilderna är utvalda för att spegla geografin. Tanken från min sida är att dessa bilder ska komplettera texten i mina guideböcker om samma områden (i serien ”På fjälltur”). Man kan titta i böckerna samtidigt när nya turer planeras. Att väcka längtan, lust och drömmar är mitt syfte. Men också eftertanke. Claes Grundsten

Till mina färdkamrater

Författaren på Tielma, Sarek, 13 augusti 1969

INNEHÅLL Varför jag vandrar i fjällen sid 10 – 33 De som utforskade Lappland sid 34 – 53 Min syn på fjällfotografin sid 54 – 69 Reflektioner på en fjälltopp sid 70 – 73 Bilder från Abisko & Kebnekaise sid 74 – 177 Tankar vid vildmarkstorget sid 178 – 181 Bilder från Sarek sid 182 – 289 Med känsla för topografi sid 290– 293 Ortnamnen i texten baseras huvudsakligen på dagens fjällkarta. Om den äldre stavningen står kvar har den

Bilder från Padjelanta & Sulitelma sid 294 – 335

valts framför den nya. Namn som inte alls återfinns i dagens karta markeras med citationstecken. Namn i citerad äldre litteratur stavas som i källan.

Litteratur 336

REFLEKTIONER PÅ EN FJÄLLTOPP Mitt emellan Abisko och Kebnekaise ligger en fjälltrakt som länge hört till mina favoriter. Jag tänker på dalarna Stuor Reaiddávággi och norra Visttasvággi, och framför allt på fjällmassiven som omger dessa djupt nedskurna dalstråk. Området är klassisk mark för ”fjällrävar”. Jag minns gamla böcker med bilder av vandrare som poserar framför den mäktiga bastionen Sielmmáčohkka. Sceneriet utstrålar en oförklarlig skönhet som biter sig fast om man är svag för Lapplands natur. Kanske charmeras jag också av området för att det ligger lite vid sidan av allfarvägarna i denna del av Lappland. När detta är sagt måste jag göra en bekännelse. Efter alla år som vandrare betraktar jag mig själv som en fjällkonnässör, och konnässörer har ofta en svaghet, de premierar udda kvaliteter. Fråga en kännare av något vad som helst. Många gånger har de en smak som skiljer sig lite grand från duvungarna och den stora massan. Samma sak gäller även en fjällkonnässör. Kebnekaise och Abisko är så pass kända och populära platser att det känns en aning tradigt för en finsmakare att höja dem till skyarna, fast de förtjänar det. En mänsklig reaktion kanhända. Först attraheras vi av det uppenbara, och med växande erfarenhet eggas vi mer av förtegen skönhet. Mitt favoritområde är långt ifrån okänt, om än inte berömt på samma nivå som Kungsleden, Tarfala, Kebnekaise eller Abisko. Landskapet kring Stuor Reaiddávággi och norra Visttasvággi har en majestätisk högfjällsnatur och innehåller samma sorts laddade dramatik som kännetecknar Kebnekaisefjällen i stort. Dalarna är smala och djupa och omges av brutala bergssidor. Glaciärerna har holkat ur bergen och faktiskt eroderat ned det nordligaste isbetäckta dalpasset i Sverige. Östra Bossusglaciären klyver rakt igenom fjällmassivet. Någon liknande glaciärfylld genombrottsdal finns inte längre norrut. Områdets toppar är högresta och trycker sig mot varandra som en folkhop. Sielmmáčohkka är den högsta, och antogs förr vara över 2 000 meter över havet, men blev i samband med den topografiska kartläggningen nedskriven till förargliga 1 997 meter över havet. en underbar sommardag 2009 går jag upp på Sielmmáčohkka. Vi är några vänner som har tälten placerade nära Nallostugan och på förmiddagen ger vi

oss iväg på en kort tur. Vid en av de islagda sjöarna, Nállojávrrit, stannar vi under flera timmar och bara vilar. Solen gassar hänsynslöst när ljuset reflekteras från väldiga mängder kvarliggande snö. Säsongen svävar mellan sommar och vinter, och en kombination av tropisk värme och arktisk ro får oss att glömma tid och rum. Ibland är fjällens väder lika härligt som en somrig dag i våra bästa barndomsdrömmar. På eftermiddagen skiljs vi åt. Medan de andra går tillbaka till lägret överfalls jag av en lust att klättra högt. Vill ta tillfället i akt. Snart kommer dygnets bästa tidpunkt med bra fotoljus, det vet jag. Då vill jag vara på en lämplig plats med kameran. Stigningen är behärskad när jag följer en bred brant uppför Sielmmáčohkka. Den vetter mot sydväst och är ett givet vägval, vad man skulle kunna kalla normalvägen. Ovanligt lite block belamrar marken, här är lättrampat. På sina ställen finns jord och även högt upp växer en samlad matta av vegetation med inslag av örter. Stillheten håller i sig medan ljuset långsamt blonderas. Uppmuntrad av det goda vädret som även piggar upp stegen, tar jag mig till ryggen mellan massivets högsta topp och Kugghjulskammen. I ett slag öppnar sig nya vyer åt de väderstreck som dittills varit stängda för ögonen. Sielmmáčohkka bjuder på en mycket konkret naturupplevelse. Jag fångas av den starka hänförelse som bara uppstår när man tagit sig till en otillgänglig plats av egen kraft. En rationell fotograf skulle kunna släppas ned från en helikopter. Vad det skulle betyda för intrycken behöver jag inte orda om. Belöningen efter en hederlig bestigning är att den fysiska ansträngningen talar om för hela kroppen var man befinner sig. Jag blir hundra procent närvarande och synfältet förvandlas till den karta som är verkligheten själv. Få stunder är mer minnesvärda än när man i tystnad och behagligt väder står på en hög fjälltopp och assimilerar landskapet. Man får helheten till skänks och lär sig hur landskapet hänger ihop. Med fascination kan jag identifiera platser i alla väderstreck, ställen där jag varit eller drömmer om att besöka. Utsikten ger mig möjlighet att likt en kartograf skapa en karta av den älskvärda naturen. En mental ritning som sedan alltid finns till hands. av Lapplands mest borgliknande massiv. Högresta bergväggar stupar i alla väderstreck, och innesluten i mitten ligger den svåråtkomliga Siehtagasglaciären. Ändå är det lätt att komma upp på den högsta punkten från det håll jag valt. I toppröset hittar jag en märklig artefakt, en kopparplatta med

sielmmáčohkka är ett

ett reliefansikte som visar fjällets förstebestigare Hugo Nikolaus Pallin i profil. Genast lägger sig en atmosfär av sparsmakat kulturminne över den karga platsen. Pallin gick upp på Sielmmáčohkka för 86 år sedan. I femmannagruppen ingick den legendariske fjällfotografen Borg Mesch. Sällskapet siktade, som Pallin senare skrev, mot massivets ”ännu aldrig av en mänsklig lem berörda toppar”. Deras väg var en annan än den jag gått. Från Vissttasvággi klättrade de uppför Siehtagasglaciären till massivets nordöstra topp som de trodde var den högsta och kallade Järntoppen. Till deras förvåning övergick den i en kam som smalnade av och steg ännu mer uppåt till en topp som Pallin tidigare och helt ogenerat hade döpt till Pantoppen, efter sin signatur. De ”krälade som ormar en och en i sänder med svindlande avgrunder nedanför” och klockan sju på kvällen den 14 juli 1925 stod de där jag nu står, på högsta punkten av Sielmmáčohkka – Pantoppen. Året efter bestigningen skrev Pallin till regeringen och föreslog att Sielmmáčohkka med det närliggande fjällmassivet Påssustjåkka skulle avsättas till en ny typ av nationalpark, ”en löftespark till skydd för älskare av våra mest svåråtkomliga lapska högfjäll, för dem som söka ensamhetens hemligheter”. Någon framgång rönte inte hans udda förslag, och inte heller när Naturvårdsverket med mig som en av huvudrollsinnehavarna, långt senare på 1980-talet, försökte göra en modern och nydanande nationalpark av hela Kebnekaiseområdet från Sydtoppen i söder upp till Abisko i norr, inklusive Sielmmáčohkka och Vissttasvággi, blev det någon succé. Från toppen överblickar jag stora delar av det vidsträckta område som vi ville skydda åt eftervärlden under namnet Kirunafjällens nationalpark. Här och nu känner jag mig dubbelt fri. Fri på det sätt som bergsbestigare alltid är, men också fri därför att det är länge sedan jag lämnade naturvårdsbyråkratin. Jag var ingen lyckad ämbetsman, hade en alldeles för stark emotionell inlevelse i arbetet, och mitt temperament passade inte för sammanträdesrummen. När jag till slut insåg att statsförvaltningens arbetsformer inte gick ihop med min karaktär, tog jag konsekvensen och hoppade av. Ibland har jag sett tillbaka på mitt beslut med visst vemod, arbetet var trots allt engagerande och viktigt. Men på plats i den vilda natur som all vår strävan handlade om, är jag glad att slippa belasta utsikten med tankar på nästa schackdrag i den byråkratiska processen.

höga berg som Sielmmáčohkka och hela detta väldiga område mellan Kebnekaise och Abisko en stor fördel – det krävs förhållandevis lite aktiv skötsel för att uppnå syftet att bevara naturen. Fridlysningen behöver inte kosta stora driftpengar. Låt naturen sköta sig själv, så enkelt skulle det kunna vara. Allt samhället egentligen behöver göra för fjällens skull är att stoppa olika ingrepp och aktiviteter som förstör naturen. Hur enkelt låter inte detta budskap, och hur svårt är det inte att genomföra? Jag vet av egen erfarenhet. Vår tids samhälle och människor har ett komplicerat förhållande till den orörda naturen, vare sig vi talar om fjäll, skogar eller andra vilda naturtyper. Man skulle kunna tro att utvecklingen lett fram till konsensus kring idén att fridlysa de sista resterna av vildmark, för fakta är uppenbara. De naturområden som finns kvar i huvudsakligen ursprungligt skick minskar oavbrutet i antal och areal. Men dagens människor värderar den kvarvarande orörda naturen på olika sätt. Fortfarande ser många orördhet som en potential för kommande exploatering. Vänder jag blicken mot söder sticker Kebnekaise upp med sin kungakrona av is på andra sidan ett myller av toppar. Sveriges högsta berg har en värdig grandezza även så här på håll. Jag skulle önska att vi kunde förvalta denna klenod på ett sätt som naturen förtjänar. Det finns bara ett passande alternativ för ett område av denna dignitet: skapa en nationalpark som beslutas av riksdagen, skriv in skyddet i Sveriges grundlag och förvalta naturen med det långa tidsperspektivet för ögonen. I denna nationalpark måste allt som hör till Lapplands mest koncentrerade högfjällsområde ingå, hela svärmen av toppar och dalar från Kebnekaise i söder till Sielmmáčohkka i norr. Ett nytt och vettigt förslag med lämplig hänsyn till renskötseln har tagits fram av Naturvårdsverket. Det är en omarbetning av den idé jag en gång ägnade mig åt. Gränserna är ritade på kartan, endast beslutet saknas.

för naturvården har

BILDER FRÅN ABISKO & KEBNEKAISE

1. Från Björkliden mot Lapporten. (1) Abisko. (2) Tjuonatjåkka 1495 m. (3) Lapporten (C ˇ uonavággi). (4) Nissonˇcohkka 1633 m. (5) Malmbanans tunnel. (6) Torneträsk. (7) Njulla.

3. Från Loktačohkka mot Torneträsk. (1) Salmmeˇco hkat 1610 m. (2) Bálgesˇco hhka

Lapporten är en symbol för fjällen, den perfekta u-dalen som inlandsisen finslipade och konstnärerna älskar att måla av. Dalen är kort, bara en halvmil lång men erbjuder en attraktiv färdväg genom fjällkedjan söder om Abisko. Det samiska namnet Čuonavággi betyder ”gåsdalen”, vilket antyder att de numera mycket sällsynta fjällgässen hållit till vid sjöarna i dalens mitt. Lapportens välkända profil kan ses från många håll runt västra delen av Torneträsk. Det mest perfekta perspektivet är enligt min mening detta från Björkliden.

Strax söder om fjället Loktačohkka ligger Lapplands högst belägna turistanläggning, Låktatjåkkastugan 1 200 meter. Från stugans ”husberg” ser man denna vidsträckta vy mot Torneträsk som är Sveriges sjunde största sjö och den näst djupaste. När man på sommaren står vid stranden och tittar ut över vattnet, kan sjön upplevas som en stor havsfjärd, men i vinterdräkt och sedd så här från ovan, får Torneträsk sina rätta proportioner som insjö. Den är visserligen stor men snötäckets vita landskap gör att sjumilasjön sjunker in i sin vagga mellan fjällen.

2. Vássevággi från nordväst. (1) Vasseˇcohkka 1361 m. (2) Vuoiddasriida 1588 m.

4. Torneträsk och Abiskofjällen. (1) Pallentjåkka1737 m. (2) Tjåmuhas 1743 m.

Om Vássevággi hade legat djupt in i fjällvärlden skulle jag betraktat dalen som en av Lapplands pärlor, men Europaväg 10 passerar nära mynningen vilket grusar vildmarkskänslan. Ändå kan dalen under sommarhalvåret vara förvånansvärt ödslig. Längst in i Vássevággi bildar de stupbranta bergväggarna en oöverstiglig kittel. Fjället Vuoiddasriida är heligt enligt samisk tradition. Höjden Gumenaoalgi (4) har uppkallats efter en nåjd som ofta uppsökte en offerplats i dalen. Till toppen av Vuoiddasriida går en mycket storslagen bestigningsled från Vássevággi (A).

Iskallt speglar kristallvattnet i Torneträsk den långa kedjan av rundkullriga fjäll söder om sjön. Dessa toppar kallas ibland för Abiskoalperna, ett namn som är direkt missvisande. Landformerna har inte mycket likhet med de alpina bergens skarpa kanter och spektakulära stup. Abiskotraktens avrundade höjder, och hela landskapets arktiska karaktär, lockar fram associationer av annan art än Alperna. Författaren Sigfrid Siwertz skrev en gång: Våra berg likna ofta mer långa lugna jätteåsar än berg. Visst är det så.

1392 m. (3) Váivváˇco hkka 1334 m. (4) Torneträsk. (5) Gáisebákti. (6) Tjuonatjåkka 1554 m. (7) Lapporten. (8) Nissonˇco rru 1738 m.

(3) Vássejohka. (4) Gumenaoalgi. (A) Bestigningsled på Vuoiddasriida.

(3) Giron 1543 m. (4) Njulla1164 m. (5) Abisko fjällstation.