Page 1


JEAN GENET

M atrosen & st järnan Översättning Nils Kjellström

Modernista stockholm


Förord Jag läste den första meningen i I skuggan av unga flickor i blom.* […] När jag läst färdigt meningen stängde jag boken och sade till mig själv: »Nu är jag lugn, jag vet att jag kommer att gå från under till under«. Genet i »Samtal med Hubert Fichte«, Essäer och artiklar, Site editions/Propexus, 2006

G ö t e b o r g s stadsbibliotek 1982. Jag är sjuk och har feber och behöver något att läsa. Fortfarande kan jag minnas hur jag går rakt fram till en hyllrad och, liksom i blindo, fiskar fram en bok: Tjuven och kärleken. Författare: Jean Genet. Jag läser den första sidan, lånar boken och lämnar inte tillbaka den. Samma år har Rainer Werner Fassbinders film Querelle premiär. Jag ser filmen [svensk titel: Matrosen och stjärnan] något år senare när den kommer till Sverige. Mitt under filmen är det flera som lämnar biosalongen. Jag lyckas få tag på Genets bok antikvariskt och reser sedan, via Paris, med tåg till Brest. Färgad av filmens gula kulissvärld och Genets poetiska prosa är det med en viss bestörtning (och besvikelse) jag betraktar denna alldagliga, ganska fula stad. Senare förstår jag att den återuppbyggts efter andra världskriget. Edmund White skriver i sin biografi om Genet att Genet valde sina miljöer bland platser som inte längre fanns: Brest och Marseille före kriget, det gamla Montmartre, ungdomsvårdsanstalten Mettray efter att den stängdes. Platser som kunde fyllas av fantasin och föreställningen. Fassbinders framställning av ett helt och hållet artificiellt Brest är alltså kongenial. * Andra volymen i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.

V


*

Genets fem romaner är utgivna mellan 1943 och 1949. Han börjar skriva dem under sina fängelsevistelser. Han åker fast för småbrott – stölder, inte minst av böcker, som ett band av På spaning efter den tid som flytt – och sitter inne otaliga gånger. I fängelset behöver han inte bekymra sig om sin försörjning. Han är inlåst, berövad sin frihet – således hänvisad till fantasin. Hans debutroman är Tjuven och kärleken [skriven 1942]. Liggande under det grova täcket på bädden i sin cell frammanar berättaren sitt idealpar Mignon och Divine, arrangerar sina »egna verkliga och uppdiktade öden«. Berättelsen drar genom hans kropp i alla sina skälvningar, rysningar, extaser. »Ensamhetens njutning, ensamhetens gest som gör att man blir sig själv nog och sätter en i stånd att intimt äga andra, att tvinga dem att tjäna ens njutning utan att de har en aning om det!« Medan Tjuven och kärleken, Rosenmiraklet [skriven 1943], Pompes Funèbres [skriven 1944–45] och Tjuvens dagbok [skriven 1946–49] framställs som i hög grad självbiografiska, presenteras Matrosen och stjärnan [skriven 1945–46] som en fiktion: »Vi följer utvecklingen i ett drama som äger rum inom oss själva, i vår själs djupaste och mest asociala skikt.« Fartyget Hämnaren anlöper det granitgrå, dimmiga Brest. Ombord finns matrosen Georges Querelle. Andra storheter: bordellvärden Nono, hans hustru Lysiane, polisen Mario, hans tjallare Dédé, muraren Gilbert Turko, Gils unge vän Roger, löjtnant Seblon och Querelles bror Robert, som är älskare till Madame Lysiane. Querelle kommer för att finna sin bror, för att mörda och förråda, för att »verkställa den dom han hört avkunnas i dimman« – denna dimma, en storhet i sig, som omger dem, döljer deras gärningar; som de träder fram ur, försvinner i. Därtill havets oroande närvaro. De blå dyningarna från Querelles byxor blir till svallvågor.

*

VI


Redan från början görs klart att boken »riktar sig till de perverterade« och handlar om »onaturlig kärlek«. Är detta avsett som lockbete, för att leda den nyfikne, heterosexuelle läsaren (mannen, pojken) på avvägar, förföra honom? Läsaren får senare upplysningen att Mario »var lika lite som någon av de övriga hjältarna i denna bok en pederast (man får göra ett undantag för löjtnant Seblon, men Seblon är inte med i bokens handling)«. Seblon är, som Genet uttrycker det, själv »ansvarig för den lyrism han formulerar«. Divine och Seblon är besläktade naturer och allierade med författaren, men medan Divine har ihop det med olika män är Seblon ensam. Seblons dagbok är en lovsång till Querelle och ett utlopp för hans längtan. Han framställs som patetisk, men förblir på något sätt stark i – kanske just på grund av – sin dyrkan av Querelle; intakt bland dessa män där kvinnan inte har någon plats, utan måste uppfinnas (Seblon kupar sina händer till bröst). Madame Lysiane står utanför, hon hör inte dit. För Querelle är hon framför allt ett redskap. Den homosexuella kärleken är onaturlig i en värld där den heterosexuella är norm. Genets värld behöver en norm att uppresa sig mot, tjuven behöver polisen, offret bödeln, och vice versa. I det nazistiska Tyskland hade, som Genet säger, skandalen varit omöjlig – att förbryta sig där skulle bara ha varit att följa ordningen. Han önskar inte världens förändring, inte revolution: han är inte »en människa som ansluter sig« och menar att revolutionen inte skulle tillåta individuell revolt: »Jag skulle vilja att världen inte förändras, för att tillåta mig vara emot världen.« Querelle de Brest hade flera olika arbetstitlar innan Genet slutligen bestämde sig: »Tonnère de Brest« [Blixt och dunder], »Les Mystères de Brest« [Brests mysterier], »Querelle d’Egypte« [Querelle från Egypten]. Jean Cocteau gjorde (osignerade) illustrationer till utgåvan 1947, vilka tros ha bidragit till att Genet nästan ett decennium senare dömdes för osedlighet och spridning av pornografi. Det VII


spekulerades i om det efter omständigheterna hårda straffet (som dock sköts upp och efter vad jag förstår aldrig verkställdes) hade att göra med att han – tillsammans med andra författare – skrivit på ett upprop mot den franska dominansen i Nordafrika. Under årens lopp skulle han sympatisera med flera politiska rörelser. Han tillbringade en tid med Svarta Pantrarna i USA och sex månader i palestinskt flyktingläger – men säger att den dag palestinierna institutionaliseras kommer han inte längre att vara på deras sida. I en intervju med BBC 1985 berättar Genet för filmteamet att han under natten drömt att alla teknikerna gjorde uppror. Hur kommer det sig att de tolererar att sitta tysta och inte kastar ut honom – och intervjuaren – och tar över deras platser? Intervjuaren frågar Genet om det han menar är att han vill bryta ordningen i rummet. »Självfallet! Den är alltför rigid. Jag är ensam här, framför mig finns sex personer […] Ni står för normen och här har vi marginalen, där jag befinner mig, marginaliserad.« Han är arg på dem för att de tillhör normen, men lika mycket på sig själv för att han gått med på att vara med i programmet – för ett ögonblick blir han sedan helt svarslös när han får veta att hans böcker läses i engelska skolor. Redan på den första sidan i Tjuven och kärleken – i tidningsbilden av den vackre mördaren – initieras upphöjandet av det förkastliga, glorifierandet av brottet och brottslingen. Divine skall göras till ett helgon. Querelle påminner egentligen mera om Mignon, hallicken, som älskar att bedra och säljer sina vänner och medbrottslingar till polisen. När polisen säger till Mignon att han inte kommer att ångra sig om han börjar jobba för dem, känner Mignon det som om »någon smekt honom på ett sätt ni skulle kalla oanständigt, men smekningen blev bara så mycket ljuvligare av att han själv fann den oanständig.« Han berusar sig på sin uselhet – för att inte gå under av den? Genet tar udden av förnedringen genom att själv förekomma den: »genom att tala om för världen att jag är ett gammalt luder kan ingen överbjuda mej«. Till skillnad från VIII


Marcel Proust, som genom sju volymer av På spaning efter den tid som flytt låtsas vara enbart en iakttagare av den homosexuella världen, proklamerar sig Genet omedelbart som del av den. För det första måste man undvika att blanda samman nivåerna: det finns den litterära nivån, och så finns det den levda nivån. Idén om ett mord kan vara vacker. Ett verkligt mord, det är något annat. Ur »Samtal med Hubert Fichte«

Genet lovsjunger mordet eftersom han älskar mördaren. Men han mördar inte, han skriver, skriver fram sin ställföreträdande mördare Querelle – som allierar sig med Gil, som han skall offra, förråda, men som inte skall förråda honom. Att Querelle genom Gils död och tystnad säkrar sin egen räddning maskeras till att vännens död helgar hans stöld. Mordets ritual kräver ceremoniell förberedelse och försoning. Även själva romanen har ett starkt rituellt drag. Querelle dödar för nöjes skull, förråder för förräderiets skull. Han har sin stjärna, som är pålitlig. Den är hans leende, den gör honom övermodig, får honom att bära hem sina misstag som en hyllning till den. Misstaget blir en »kontaktpunkt«, som gör att han kan »göra om sin handling bakvänt – det vill säga göra den ogjord.« Han är räddad, han kan återvända till sig själv. Ett liknande resonemang används vad gäller Gilbert Turko: Gils brott är meningslöst, han har mördat utan att vilja det och utan att stjäla. Har man dödat måste man stjäla. Enligt Querelles logik kan detta brott göras ogjort, genom att han begår ett nytt, meningsfullt – det vill säga vinstgivande – brott. Querelle tillhandahåller detta, samt anförtror Gil sitt eget mord, det mord han själv redan har försökt befria sig från; när Querelle går till bordellen La Féria är det »i den trösterika vissheten att denna exekution skulle rentvå honom från mordet«. Han till och med fuskar för att uppnå denna anhalt i ett purgatorium, vars slutpunkt är den botten från vilken endast ett stigande kan ske. Man måste betala för »den högtid detta att döda IX


innebär«, tvätta sig ren. »Att tvätta sig så väl att ingenting av ens jag blir kvar. Man måste återfödas. För att återfödas måste man dö. Sedan skulle han inte behöva frukta någon. […] Querelle skulle inte längre behöva svara för någonting eftersom den som begått mordet var död.« Som ett spöke över hela boken ligger de bägge brödernas likhet, tvillingarna Georges och Robert Querelle. Den hemsöker den ena efter den andra, inte minst Madame Lysiane, för vilken den är katastrofal. De blir alltmer lika, de är ensamma och dubbla, i en dubbel ensamhet. Robert tror sig avsky sin bror, men de är sammansvetsade. Denne bror, Robert, som det framför allt då och då talas om, framstår som den mest diffusa personen i boken, en sorts skuggfigur. Bröderna slåss. Eller omfamnas. »Kanske tänkte de sprätta upp varandra för att sy samman sina kroppar och ympa sig på varandra.« Querelle slåss mot sin kopia, sin spegelbild. I Fassbinders filmatisering klär Querelle (Brad Davis) ut Gil (Hanno Pöschl) till sin bror innan han skickar honom att utföra det planerade brottet. Sedan anger han honom. Han offrar sin dubbelgångare för att själv gå vidare. Vilket är exakt vad chokladfabrikanten Hermann Hermann (Dirk Bogarde) har för avsikt att göra, men fatalt misslyckas med, i en annan av Fassbinders filmer, Despair [1978], byggd på Nabokovs roman. En som inte är anfäktad av likheten är löjtnant Seblon, vars bild av Querelle inte har utrymme för någon kopia. Däremot skall Seblon till sist komma att irritera sig på den verklige Querelle, men fortsätta dyrka honom i fantasin, liksom Querelle föreställer sig en ensamhet där hans kärlek till Gil kan blomstra. Genet sitter i fängelse, skriver sina romaner, sitter sedan inte efter 1944 i fängelse mera – och romanerna avtar. Inte bara gränsen mellan brödernas identiteter är i upplösningstillstånd. Querelle »mångdubblas« av sina brott, han håller Gil i sina armar som »en liten Querelle«. Mario och Nono smälter för X


honom samman. Även deras funktioner är gränsöverskridande: »Det var omöjligt att värden inte var en tjallare men det var lika omöjligt att Mario var rätt och slätt en snut.« Querelles styrka flyter över i Mario, Dédé tycker att han drunknar i Mario, Querelle går ut ur sig själv, blir Vic, kommer tillbaka till sig själv, Gil förintas och ställs utanför sig själv, Gils vän Roger förintar sig själv genom att låta Querelle och Gil träffas, Seblon och Lysiane går under i Querelle och så vidare. När Querelle gömmer sitt tjuvgods i muren upplever han hur han blir ett föremål, han blir muren – och faran existerar inte längre. Glömma sina handlingar, sig själv, fly fara, ensamhet, in i något annat: upphetsningen, ruset, tinget – boken. Genet talar om det som »kärleken egentligen är: medvetande om kluvenheten i ens väsen, medvetande om att man är splittrad, medvetande om att ens jag iakttar en.« Ett sökande efter en försvunnen hälft? Aktualiseras detta medvetande i mötena mellan dessa personer som går in i och ut ur varandra, samtidigt som det uppnås en smula kontakt? Är det därför Lysiane kan uppleva att det är tack vare Querelle som hon och de andra kan bryta sig ut ur ensamheten, och att de genom hans försvinnande kommer att kastas tillbaka in i den? Genet i »Samtal med Hubert Fichte«: – […] Den uppmärksamhet man för med sig till konstverket är en handling. Om jag inte med mina egna medel blygsamt komponerar vespern i Beata Virgine samtidigt som jag lyssnar på den gör jag ingenting, förstår jag ingenting, och om jag inte skriver Bröderna Karamazov samtidigt som jag läser den gör jag ingenting. – Det är alltså dubbelt. – Ja. Tycker inte du att det är ungefär så?

Identiteten är inte solid. Rollpersonerna uppfylls av varandra, så som författaren uppfylls av dem, framför allt av Querelle: »Efter XI


hand märkte vi hur Querelle växte inom oss, i vårt kött och sedan i vår själ.« Men genom Genets genomgående användning av pronomenet »vi« raseras även gränsen mellan författaren och läsaren. Läsaren befinner sig i maskopi med författaren. – HELENA ERIKSSON –


M AT RO SE N & STJÄR NAN


»Under de två år han var vid flottan ådrog han sig genom sin uppstudsiga och depraverade natur sjuttiosex bestraffningar. Han tatuerade nykomlingarna, bestal sina kamrater och hängav sig åt egendomliga utsvävningar med djur.« Redogörelse för processen mot Louis Ménesclou, 20 år gammal, avrättad den 7 september 1880.

»Jag läste brottmålshistorier och Ménesclou förgiftade mig. Jag är mindre brottslig än han för jag varken våldtog eller styckade mitt offer. Jag måste se bättre ut på fotografiet än han för han hade inte krage och slips men det fick jag behålla.« Uttalande inför brottmålsdomaren av mördaren Félix Lamaître, 1 4 år gammal. [15 juli 1881]

»En annan soldat, som under striden av en slump stupat med ansiktet mot jorden, bad fienden, då denne höjde sitt svärd för att ge honom nådastöten, att vänta tills han hunnit vända på sig så att hans vän inte fick se honom med ett sår i ryggen.« Plutarchos: Om kärleken.


F ö r e s t ä l l n i n g e n om mord frammanar ofta föreställningen om hav, om sjömän. Hav och sjömän visar sig då inte med synbildens skärpa, snarare är det så att den upprördhet, som mordet framkallar inom oss, bryter fram i vågor. Förklaringen till att hamnarna så ofta är skådeplatsen för brott är alltför uppenbar för att vi ska uppehålla oss vid den. I talrika krönikor är mördaren en sjöman, falsk eller äkta; är han falsk ska det visa sig att brottets förbindelse med havet var så mycket intimare. Mannen som maskerar sig i matrosens uniform gör detta inte bara av försiktighetsskäl. Hans förklädnad har samband med det ceremoniella som alltid föregår planlagda brott. Vi kan till en början säga detta: Den omger den brottslige med mörka skyar, den får honom att stå fram mot en horisont där havet rör vid himlen, den får honom att skrida fram över vattnet i långa, böljande och muskulösa kliv, en personifiering av Stora björnen, Polstjärnan och Södra korset; den (vi talar alltjämt om brottslingens förklädnad) får honom att söka sig tillbaka till dunkla kontinenter där solen stiger upp och går ned, där månen tillstädjer mordet i bambuhyddorna tätt invid de orörliga floderna, uppfyllda av krokodiler; den ger hans handling synvillans skydd och tillåter honom att bruka vapnet medan hans ena fot ännu vilar på oceanens strand fast den andra redan trampar däcket över vatten som strömmar mot Europa; den skänker honom glömska i förväg eftersom sjömannen »återvänder fjärranifrån«; den tillåter honom att betrakta jordens varelser som plantor. Den vaggar brottslingen till ro; den höljer honom i sjömanströjans snäva och byxans vida veck. Den söver honom; den söver även det redan snärjda offret. Längre fram ska vi tala om sjöman19


nens dödsbringande framträdande. Vi har medverkat i många förförelsescener. I den mycket långa mening som började med orden: »Den omger den brottslige med mörka skyar…« har vi hängett oss åt en lättvindig verbal magi. Varje sats var ingenting annat än ett belägg på författarens polerade hyfsning. Vår avsikt är att framställa det drama, som här ska utvecklas, som en mycket egenartad inre rörelse. Vi vill också understryka att berättelsen riktar sig till de perverterade. Till föreställningen om hav och mord fogar sig naturligt föreställningen om kärlek och vällust, och då snarast om onaturlig kärlek. Visserligen är det vanligt att handelsflottan rekryterar de sjömän som blir behärskade (besatta förefaller oss vara ett riktigare ord, som vi ska se längre fram) av åtrå och drift till mord. Vanligen är det fråga om helbefarna sjömän, uppfödda på skorpor och stryk, slagna i järn för en obetydlighet, avmönstrade i en okänd hamn och påmönstrade igen på något lastfartyg i skum trafik. Men när man i en dimmig och granitgrå örlogshamn möter dessa stöddiga grabbar ur marinen, när man trängs med dem och känner deras hårda törnar i vilka man så gärna ville se en hotfull mening, när man ser deras axlar, deras profiler, deras svångremmar, deras gungande, vredgade länder – när man ser dessa starka och smidiga pojkar har man svårt att inte tänka sig dem i stånd till ett mord, som för övrigt skulle rättfärdigas genom att det var just de som begick det eftersom just de är värdiga att utföra en sådan handlings alla ädla rörelser. Vare sig de stigit ned från himlen eller stigit upp från domäner där de lärt känna sirenerna och havets alla häpnadsväckande vidunder så bor sjömännen när de vistas på land i hus av sten, i kaserner. Det är solida palats och deras orubblighet står i kontrast till havets nervösa och feminina lättrörlighet. (Heter det inte i en av sjömanssångerna: »man tröstar sig med havet…«?) I land har de sitt hemvist på kajer belamrade med kättingar, stängsel och pållare vid vilka de vet sig förankrade även ute på de vidaste haven. 20


Det är för dem och deras kroppar som barackerna, fängelserna och de förvittrade fästningarna med sin magnifika arkitektur är byggda. Brest är en sådan hård, solid stad, byggd av grå granit från Bretagne. Dess hårdhet ger hamnen en fästningsmur och sjömännen en känsla av säkerhet, en startpunkt varifrån de kan väga nya språng. Den ger dem vila från havets evinnerliga otrygghet. Om Brest ibland kan förefalla lätt och svävande så är det för att solen förgyller dess husfasader och gör dem lika ädla som Venedigs och så för att nonchalanta matroser slänger omkring på dess smala gator. Det kan till sist också bero på dimman och regnet. Handlingen i denna bok utspelas i Brest. Vi börjar berättelsen i det ögonblick då ett avisofartyg, Hämnaren, ligger på redden sedan tre dagar. Det är omgivet av andra krigsfartyg: Pantern, Segraren, Den blodige; och runt omkring dessa ligger Richelieu, Béarn, Dunkerque och andra. I det förflutna har de haft många föregångare. På väggarna i sidokapellet i kyrkan Saint-Yves i La Rochelle hänger små votivtavlor som avbildar förlista och räddade fartyg: Trotsaren, Safiren, Cyklonen, Älvan, Den älskade. Querelles fantasi sysslade inte alls med dessa fartyg som han sett då och då i sin barndom, men inte desto mindre måste vi påpeka deras existens. För besättningarna var Brest den stad som hyste La Féria. När sjömännen var för sig själva och långt borta från Frankrike talade de mycket om denna bordell, men bara ryckvis och med nervösa skratt. De alluderade på bordellpappan och bordellmamman i fraser som: – Låt oss spela tärning om det som man gör hos Nono! – För att få sätta på en brud skulle han gärna spela med Nono! – Den fan gick till La Féria bara för att förlora! Om bordellmammans namn var okänt så gick i gengäld La Férias och Nonos namn jorden runt på sjömännens läppar i hånfull apostrofering. Ingen ombord visste egentligen vad La Féria i själva verket var och ingen kände reglerna för det tärningsspel som låg till grund för ställets ryktbarhet. Men ingen, inte ens 21


blåkragarna, tordes forska i saken: varje sjöman låtsade att han visste allt. En aura av legend omgav följaktligen detta Brestetablissemang. När man nalkades Brest drömde besättningen inte om något annat än bordellen, fast man alltid talade om den som på skämt. Georges Querelle, hjälten i denna bok, talar mindre än någon annan om bordellen. Men han vet att hans bror är bordellmammans älskare. Så här löd det brev från brodern som han fick i Cadiz och som upplyste honom om saken. »Kära brorsan! Jag skriver några rader för att tala om för dej att jag nu återkommit till Brest. Jag försökte få tillbaka mitt jobb på varvet men där var spikat. Jag hade oflax. Men du vet en annan har aldrig varit särskilt svag för att jobba och så och därför sökte jag upp Milo och mesamma efteråt märkte jag att värdinnan blitt kåt på mej. Jag gjorde så gott jag kunde och nu ger det full utdelning. Gubben skiter i det för du förstår han och hans fru är inte längre mer än vad man säjer kompanjoner i affären. Så en annan mår fint. Hoppas att du också mår fint och att du söker opp mej om du kommer hit på permis och så vidare… Undertecknat Robert.« Det regnar ibland i september. Regnet får hamnarbetarnas och varvsarbetarnas lätta bomullskläder, skjortan och blåbyxorna, att klibba fast vid skinnet. Men det händer också att kvällarna är vackra och murarna, snickarna och mekanikerna lämnar byggnadsställningarna och dockorna i grupper. De är trötta. Deras gång är tung och om de ibland tycks flyga fram så beror det på att deras sulor och tröga fötter krossar luftpölarna och får dem att stänka omkring. Långsamt och tungt banar de sig fram genom det snabbare och flyktigare myllret av sjömän på landpermission. Dessa sjömän är stadens smycke och ornament. Ända till gryningen skimrar staden i glansen av deras fladdrande byxben, deras skrattsalvor, deras sång, deras glädje, deras skymford mot flickorna, av kyssar och kragar och pomponer. Arbetarna vandrar hem till sina baracker. Hela dagen har de arbetat (en soldat, vare 22


sig han är matros eller infanterist, har aldrig känslan av att ha arbetat), de har blandat sina rörelser och flätat ihop sina gester tills de fullbordats i ett arbete som blir deras gemensamma mödas hårda och synliga knut. Och nu vänder de hem. En dunkel vänskap – dunkel för dem själva – och ett lätt hat förenar dem. Bara några få av dem är gifta, och de som är det har sina kvinnor långt borta. Det är vid sexdraget på kvällen som arbetarna strömmar ut genom varvsgrindarna och hamnportarna. De går upp till hållplatsen där marketenteriet ligger eller ner till Recouvrance där de hyr ett möblerat rum per månad i något litet hotell garni. Större delen av dem är italienare och spanjorer, några är araber, några fransmän. Genom en sådan flod av trötthet, av tunga muskler och viril leda var det som löjtnant Seblon, en av officerarna på Hämnaren, älskade att vada. En kanon var ständigt riktad mot fästningen. Numera står denna kanon (d.v.s. röret enbart) på den gård där galärslavarna förr fick ställa upp sig på led. Det är egendomligt att tänka att man förr i världen straffade brottslingarna genom att göra dem till sjömän. Jag gick förbi La Féria. Jag såg ingenting. Allting vägras mig. På Recouvrance skymtade jag ett dragspel stött mot låret på en matros. Det trycktes samman och drogs ut igen. Fast jag ofta sett samma sak ombord blir jag aldrig trött på synen. Så snart jag får reda på en skandal, även om det bara sker genom en tidning, eller till och med om jag bara får skäl att frukta en skandal, så gör jag mig beredd att fly. Jag tror alltid man skall misstänka att jag är upphovsmannen. Jag känner mig demonisk bara genom att inbilla mig möjliga skandaler. De busgrabbar som jag håller i mina armar, vilkas huvuden jag hänfört smeker och kysser och vilkas axlar jag försiktigt höljer över med

23


lakanet, fyller mig med en ömhet som är till hälften tacksamhet och till hälften beundran. Efter att till den grad ha upplevt den förtvivlade ensamhet som min säregenhet tvingar mig till, måste jag fråga mig om det verkligen kan vara sant, om det verkligen händer mig att jag håller dessa nakna pojkar tryckta intill mig. Dessa pojkar som tack vare sin djärvhet och hårdhet står så högt över mig och föraktar mig. Jag vågar inte tro på denna lycka och tårarna fyller mina ögon och jag tackar Gud som tillstått mig den. Mina tårar kommer mig att smälta och medan de strömmar utför mina kinder översvämmas jag av ömhet för de hårda, magra pojkkinderna. Ibland händer det att pederasten ger den mötande unge mannen en sträng, nästan misstänksam, ja, man skulle kunna säga straffande blick. Denna blick är ingenting annat än en intensiv betraktelse över hans egen ensamhet. I detta ögonblick (den korta tid då hans blick fixerar den unge mannen) ligger innesluten en kompakt förtvivlan som alltid finns på botten men då dyker upp, omsorgsfullt invävd i skräcken för att bli avvisad. »Det skulle vara så underbart«… tänker han. Eller om han inte tänker det så skvallrar i alla fall hans rynkade ögonbryn om det, hans mörka blick förkunnar det som ett domstolsutslag. Om en del av hans kropp råkar vara naken, börjar Han (Querelle alltså – officeren kommer aldrig att skriva ut hans namn, inte bara av försiktighet gentemot kamrater och överordnade i vilkas ögon han skulle vara förlorad om de lärde känna innehållet i hans hemliga dagbok) att granska den. Han letar efter utslag, spruckna naglar, finnar. Hittar han inga blir han förargad och låtsas som om han gjort det. Det är sådant han leker med så snart han har en ledig stund. I kväll håller han på och granskar sina ben som är täckta av svart, tjockt men ändå luftigt hår, som från foten till ljumsken höljer honom i ett slags dimma och mildrar det hårda, kantiga och en smula flintvassa över dem. Jag förvånar mig över att ett sådant manbarhetstecken på ett ben kan ha en så sorgset mild verkan. Han roar sig med att sveda håren med cigarettglöden och sedan lutar Han sig fram och snusar

24


in den brända lukten. Han ler inte mer än vanligt. Han dyrkar sin kropp i vila, den är hans stora passion, en butter och alls inte svärmisk passion. Han lutar sig över den och speglar sig i den. Han granskar den som genom ett förstoringsglas. Han observerar allt som händer på den med samma iver som en entomolog studerar insekternas liv och vanor. Men om Han rör på sig, vilken lysande revansch tar då inte hela hans kropp genom sina härliga rörelser! Han (Querelle) är aldrig frånvarande utan alltid uppmärksam på allt vad han har för händer. I varje ögonblick är Han ovetande om drömmen. Han är ständigt vaken. Han ger aldrig ett svar med »tankarna på annat håll«. Hans puerila sätt att sysselsätta sig gör mig förvirrad. Med händerna lättjefullt i byxfickorna skall jag säga till honom: »Knuffa till mej ett slag så att askan på min cigarett slås av.« Och fräckt och brutalt skall han ge mig ett knytnävsslag i ryggen, jag flämtar. Jag hade mycket väl kunnat hålla mig fast vid relingen, rullningen var inte så svår, men jag drog med glädje fördel av fartygets krängningar och lät mig föras, »deporteras« till hans sida. Jag lyckades till och med snudda vid hans armbåge. Det är som om han vore åtföljd av en vildsint tillgiven gårdvar, färdig att varje ögonblick flyga en i strupen. Ibland tycks han lunka fram mellan sin herres ben och man kan knappast säga vad som är djurets rygg och mannens lår. Besten är jämt färdig att bita, han morrar jämt och visar tänderna och verkar så vild att man vilket ögonblick som helst väntar att han skall slita sönder testiklarna på Querelle.

Efter dessa spridda anteckningar, hämtade här och där – fast inte på måfå – ur en intim dagbok, önskar vi att ni fick klart för er – vilket ju också dagboken antyder – att matrosen Querelle, född av den ensamhet i vilken officeren själv var inspärrad, var en ensamhetens gestalt jämförbar med den av apokalypsens änglar vars ben 25


vilade på havet. Genom att ständigt försjunka i betraktelser över Querelle, genom att ständigt i fantasin mana fram hans skönhet, hans muskler, hans höfter, hans tänder, hans anade kön, blev i löjtnant Seblons inbillning denne matros en ängel (senare skall han, som vi får se längre fram, tala om »ensamhetens ängel«), det vill säga en mer och mer utanförmänsklig, en kristallik varelse omgiven av strukturer av en musik som byggts på motsatsen till allt vad som kallas harmonier, eller rättare sagt en musik som var och förblev musik sedan harmonierna förbrukats och malts sönder. Och mitt i allt detta rör sig denna väldiga ängel, långsamt och utan vittnen, med fötterna på havet men med huvudet – eller vad som borde vara huvudet – i stråltöcknet från en övernaturlig sol. Det var bara i andras ögon som den egendomliga likheten mellan de båda bröderna Querelle gjorde dem mera tilldragande. Själva förnekade de den. Som barn såg de varandra blott när de om kvällarna så sent som möjligt kröp till kojs i den gemensamma sängen i rummet intill deras fattiga mors rum. Måhända möttes de också i sin kärlek till modern, men i så fall på ett djup så dunkelt att de ingenting såg. Och så möttes de förstås i sina nästan dagliga slagsmål. På morgonen gick de hemifrån utan att säga ett ord till varandra. De ville inte låtsas om varandra. Vid femton års ålder hade Querelle redan lagt sig till med det småleende, som sedan skulle bli typiskt för honom i hela hans liv. Han valde att leva tillsammans med tjuvar och han talade deras slang. Denna sistnämnda detalj ska vi försöka hålla i minnet, då man annars inte kan rätt förstå Querelle, vars hela mentala föreställningsvärld och till och med känslor är beroende av och formas efter en viss syntax, en viss ortografi. I hans språk skall vi finna uttryck som: »klättra opp på’n som grabbar på en stege…«, »jag har gett’en solsting…«, »har du sett, sötnos, min står på tolv…«, »låta det gå« och så vidare. Sådana fraser uttalade han aldrig klart och tydligt, han snarare mumlade dem med en dövstums röst, djupt 26


ini sig själv och utan att göra orden synliga för sig. Eftersom de aldrig blev klart uttalade kastade de inget ljus över Querelle, de tecknade inte av honom om vi så får säga. Tvärtom föreföll de liksom gå in genom munnen på honom och samla sig i honom och bilda en tjock gyttja, ur vilken då och då en genomskinlig bubbla steg upp för att på ett utsökt sätt spricka mellan läpparna på honom. Det var ett slangord som stigit upp ur hans inre. Vad angår hamnens och stadens polis så lydde den under en kommissarie som på den tiden då vår roman utspelas hade under sig två inspektörer, Mario Daugas och Marcellin, vilka var förenade i en sällsam vänskap. Marcellin var snarast en sorts utväxt på Mario (man vet ju att detektiver alltid går i par), en ganska tung och besvärlig utväxt men ibland angenämt lindrande. Hur som helst hade Mario valt ut åt sig också en annan medhjälpare, en mer skicklig och en mer kär – och även lättare att göra sig av med om så skulle bli nödvändigt: Dédé. Liksom i alla franska städer fanns det i Brest ett Epa. Det var ett favorittillhåll för Dédé och för talrika sjömän som drev omkring där från disk till disk på jakt efter den sak de mest åstundade och ibland också köpte: ett par handskar. Slutligen fyllde en marinprefektur i Brest de uppgifter som åvilat det forna amiralitetet. De blåa yllebyxorna, som pojken köpt eller stulit från någon matros, dolde hans utsökta fötter som nu var orörliga efter att nyss ha avslutat några bravursteg som fått bordet att genljuda. De blåa dyningarna från hans byxor nådde från svångremmen ända ned till de svarta lackskorna som var spruckna i skinnet. En vit men något solkig bomullströja med rullkrage smet hårt åt hans överkropp. Querelle slöt läpparna till hälften. Han gjorde en rörelse som för att föra cigarettstumpen till munnen men hejdade sig halvvägs med handen i höjd med bröstet, och munnen förblev halvöppen. Han såg på Gil och Roger. Det var som om han såg på 27


dem med munnen, såg hur deras blickar spann en nästan synlig tråd som band dem samman liksom deras leende band dem samman. Gil sjöng för gossen och likt en härskare vid en hemlig orgie skänkte gossen sin gunst åt den adertonårige muraren, vars röst för en kväll gjorde honom till schappets hjälte. Querelles sätt att se på dem isolerade dem. Han blev på nytt medveten om att han höll munnen halvöppen. Hans leende i mungipan blev tydligare, men bara en aning. Ett ironiskt uttryck tändes i hans ansikte och spred sig först till hans kropp och sedan till hela hans hållning där han stod med ryggen lutad mot väggen. Eller kanske var det inte ironiskt utan snarare roat. Hans blick som tvangs åt sidan av det uppdragna ögonbrynet (som svarade mot det sneda leendet) fick en elak glimt då den fästes på de båda pojkarna. Gils leende försvann, det var som om han sväljt det som man sväljer en tugga som man gömt bakom kindtänderna, och i samma ögonblick utandades leendet på Rogers läppar. Men när Gil några sekunder senare på nytt klev upp på bordet, drog andan, log och återupptog sin sång, då föddes också på nytt leendet på Rogers läppar och stannade kvar där ända till sista strofen. Inte ett ögonblick upphörde de två pojkarna att se på varandra. Gil sjöng. Querelle stödde axeln mot krogväggen. Han blev tillräckligt medveten om sig själv för att känna sin egen levande massa, sin ryggs muskelvirrvarr ta törn mot murens svarta och oförstörbara massa. Det var två mörker som tysta brottades med varandra. Querelle kände sin ryggs skönhet. Vi kommer att få se hur han några dagar senare överlämnade den till löjtnant Seblon. Nästan utan att röra på sig fick han axlarna att gå i dyningar mot stenarna i muren. Han var stark. Han höll sin ena hand i fickan på oljerocken och med den andra förde han den brinnande cigarettstumpen till munnen. Han smålog. Robert och de båda andra matroserna var helt upptagna av sången. Men Querelle fortsatte att småle. För att begagna ett uttryck som var mycket omtyckt bland soldaterna så lyste Querelle med sin frånvaro. Han blåste ut ett rökmoln i riktning mot sina tankar (som om han velat beslöja dem eller visa sig 28


vänligt oförskämd mot dem); han höll alltjämt läpparna en smula uppdragna över tänderna, vilkas renhet han var väl medveten om men som nu lyste något mattare i dunklet och i skuggan från hans överläpp. När han såg hur Gil och Roger förenades i sina leenden och sina blickar kunde han inte besluta sig för att sluta sina egna läppar, dölja tänderna bakom dem och tändernas glans som gav hans vaga tankar samma ro som anblicken av azurn ger våra ögon. Bakom tänderna rörde han lätt med tungan vid gommen. Den var levande. En av matroserna började knäppa sin oljerock och slog upp kragen. Querelle kunde inte vänja sig vid den för övrigt aldrig formulerade tanken att han var ett odjur. Han betraktade, han såg på sitt förflutna med ett ironiskt, på en gång skrämt och ömt leende, i den mån han kände att detta förflutna hörde ihop med honom. Om en ung pojke, vars själ lyser fram ur ögonen, förvandlades till en krokodil så skulle han inte vara helt medveten om sin käft och sitt enorma gap, men han skulle på samma sätt kunna se på sin pansrade kropp och sin jättelika stjärt som piskar vattnet och sanden där andra odjur krälar och som är som en högtidsdräkt som förlänger honom och förlänar honom samma gripande, äckliga och oförstörbara majestät som det spetsprydda släpet, vapensköldarna och de tusen brotten förlänar ett kejserligt barn. Han skulle känna skräcken över att vara ensam och gripas av odödlighetens förtrollning mitt i en levande värld. Han ensam skulle ha privilegiet att vara medveten om sin monstruösa delaktighet i de stora gyttjeflodernas och djunglarnas regemente. Han skulle frukta att något slags ljus inifrån hans egen kropp eller hans eget medvetande skulle illuminera honom och hans fjälliga pansar och göra honom synlig för människorna och tvinga honom ut på jakt. Fästningsvallarna runt Brest är här och där bevuxna med träd som bildar alléer vilka man, en smula spefullt kanske, kallar Boulogneskogen. Här slår på sommaren några uteserveringar upp sina bord under träden, enkla träbord uppsvällda av regnet och 29

9789186629366  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you