9789198354638

Drakens Dotter Resans Bรถrjan Ulrica Edvinsson Sundin

Drakens Dotter - Resans Början ISBN: 978-91-983546-3-8 Text copyright © 2016 Ulrica Edvinsson Sundin Print in Baltic, Litauen 2017

Till Adrian

1 Bojorna hängde tungt runt handlederna. Stenväggarna saknade fönster och rummets enda ljus kom från en fackla. Fukten kröp in i tyget på den vita klänningen och kölden fick henne att rysa. Drokina pressade händerna mot öronen i ett försök att stänga skriken ute, men de bröt sig envist genom fingrarna och slingrade sig som ormar ner genom hörselgångarna.

På ett bord mitt i rummet låg mor fastspänd med Drokinas far lutad över sig. Hans svarta hår låg slickat mot pannan och de tunna läpparna blev ännu tunnare när han grimaserade av ansträngning.

Han rörde den smala armen med ryckiga rörelser och modern skrek av smärta när kniven skar genom låret och ner i benet där den fick kämpa för att ta sig igenom. Blodet bildade små bäckar som porlade ner för träytans kanter och vecklade ut sig som en matta över golvet.

Drokina drog åt sig fötterna för att skydda dem och släppte samtidigt taget om öronen för att dra in klänningen under sig i ett försök att gömma den gula fläcken som spridit sig över det vita tyget.

I periferin kunde hon se konturerna av lillebror, hopkrupen intill väggen. Damiens ögon verkade tomma bakom den blonda luggen, men trots att den lilla kroppen ryckte till vid varje skrik flyttade han aldrig blicken. Han var för liten för att förstå vad som hände.

Ett extra högt knak ledsagades av ett nytt skrik och Drokina vred skakande blicken mot sina knän. Tårarna rann nerför kinderna och -1-

tyngde på de mörka ögonfransarna. En del av henne ville låta mörkret ta henne men hon tvingade sig själv att sitta upp. Om hon svimmade skulle hon vara helt maktlös.

Ytterligare ett skrik hördes och ljudet från ett nytt ben som knäcktes fick det att kännas som om en kall hand brutit sig genom bröstet och gripit tag om hjärtat. Drokina såg på nytt mot Damien.

Han hade fortfarande inte rört sig men tårar flöt nu nerför hans kinder och lämnade blöta ränder på den bleka huden. Drokina ville sträcka sig mot honom. Trösta honom, men kedjorna höll henne kvar. Hon kunde inte hjälpa honom. Handen tog ett hårdare tag om hjärtat och hon höll sig för bröstet. Det kändes som om hon skulle gå sönder och förtvivlan växte sig allt starkare. Det fanns inget hon kunde göra för att förhindra det som hände.

Ett nytt ljud fick henne att tvinga upp blicken.

Han skrattade.

Far skrattade.

Det breda leendet och de hysteriska ögonen skrek vansinne och han verkade vilja ta in varje sekund av det som pågick. Han njöt av det här.

Skrattet fick henne att rysa. Drokina knöt nävarna så hårt att de skakade. Hon hade alltid hatat honom, men aldrig såhär. Känslan spred sig som en elektrisk ström igenom henne och med krafter hon inte visste att hon hade tog hon sig på fötter. Drokina såg mot sin mor vars hud var så blek att den liknade frostat glas. Hon var knappt vid medvetande och den glansiga blicken blev alltmer tom.

Den kalla handen tog ett hårdare tag om hjärtat och pressade det så hårt att benen nästan vek sig under henne. ”Sluta!” Drokina skrek så högt hon kunde men far ignorerade henne och modet falnade igen. Hon försökte skrika igen men fick inte fram ett ord. Tårarna tog ny fart och hon drog i kedjorna bakom sig.

-2-

Hon var hjälplös.

Och hon hatade det.

Hon sökte desperat mors blick även om hon visste att hon inte kunde hjälpa, men när hon äntligen nådde den frös hon till. Mor hade slutat skrika och trots att hon var lika blek som innan var paniken i hennes ögon borta.

Drokina hade svårt att acceptera vad hon såg, men mors lugna blick gjorde att den värsta skräcken avtog. En värme spred sig i bröstet och fick den kalla handen att lossa på sitt strama grepp så att hon återfick muskelstyrkan. Drokina försökte tala men orden fastnade på vägen ut. Hon ryckte i kedjorna igen, som om hon intalade sig själv att hon kunde slita sig ur sina bojor. Men de satt orubbligt kvar. Far rörde sig fortfarande och kniven fortsatte sin framfart. Han skrattade och flackade med den vansinniga blicken mellan kniven och moderns ansikte, och verkade inte märka att hon inte längre skrek. Det var då Drokina insåg att hon enbart kunde se honom skratta. Hon hörde honom inte längre. Det var som om en osynlig barriär hade rest sig och skilde henne och mor från det som utspelade sig utanför. Världen hade blivit stum.

Hon såg mot mor igen. Blicken var helt glasklar men trots det kände Drokina hur rädslan och hopplösheten fortsatte att trubbas av och hon drog i kedjorna igen. Något inom henne manade henne att fortsätta, växte och gav henne en styrka hon inte tidigare haft.

Pulsen ökade av ansträngningen och smärtan från handlederna var obeskrivlig, men hon slutade inte.

Kedjorna skakade.

Händerna skakade.

Känslan fyllde henne. Tog över. Hon drog hårdare och öglorna bakom henne töjdes sakta ut. Värmen tog över och motade bort det sista av den kalla handen som till slut släppte taget.

Ut, tänkte hon. Jag måste ut!

-3-

I samma ögonblick kom alla världens ljud tillbaka. Kedjorna gick av och ljudet av metallringar som slog mot golvet ekade genom rummet. Far kastade sig runt men hon var redan framme hos Damien, drog honom på fötter och slet med honom ut i korridoren.

Smattret från deras steg ekade gentemot stenväggarna och överallt grenade korridoren ut sig i mindre gångar. De passerade låsta dörrar och igenmurade fönster och hon fick kämpa för att hålla takten uppe med sin bror släpande i armen bakom sig.

Ekot från fars steg jagade dem men hon vägrade se sig om.

De svängde höger, sedan vänster och sedan höger igen. Allt såg likadant ut. Bara mörk sten och dörrar. Paniken kom tillbaka och ett tag trodde hon att de sprungit fel, men ett svagt ljus längre fram gav henne nytt hopp. Gången öppnades upp och de möttes av en smal stentrappa som låg i ett svagt ljus från dörröppningen ovanför.

Drokina kastade en snabb blick mot Damien. Han var utmattad. Hon ville bära honom men armarna var så trötta att hon visste att det inte skulle gå. Han var tvungen att orka lite till. Hon satte av uppför trappan och besteg varje trappsteg med stora kliv. Damien hade svårt att hålla jämn fart med henne men hon tillät honom inte att sakta ner. De var nästan där. Ljuset kom närmare och blev starkare. Bara lite till. De skulle klara det.

Halvvägs uppe stannade världen.

Damiens svettiga hand gled ur hennes. Drokina snurrade runt för att fånga honom men han föll redan handlöst nedför trappan. Hon stod som förfrusen och såg på när hans kropp slog i, studsade och slog i igen för att sedan ligga livlös på golvet nedanför. Rummet blev till is. Hon kunde inte röra sig. Huvudet var så tomt att hon inte ens kände förtvivlan. Inte en tanke passerade. Inte ett andetag. Det enda som övertygade henne om att hon fortfarande levde var den sträva känslan i lungorna och den kvarliggande smärtan i de ömma handlederna. Hon ville springa ner till honom, men ekot från stegen -4-

borta i gången väckte henne ur transen. Blicken hoppade mellan dörröppningen bakom henne och Damiens livlösa kropp nedanför där en röd pöl hade börjat sprida sig från huvudet och ut över golvet.

Handen i bröstet kom tillbaka med dubbel kyla. Allt hopp var ute och benen höll åter på att vika sig. Hon såg tvekande bakåt mot ljuset ovanför trappan.

Sedan vände hon sig om och sprang.

-5-

2 Drokina vaknade med hjärtslagen fortfarande ekande i öronen. Först kunde hon inte lokalisera var hon var men snart började minnena av verkligheten sakta komma tillbaka. Hon rullade över på sidan och kände hur ryggen var blöt av svett och att luggen låg klistrad mot pannan. Hon försökte dra tillbaka den med fingrarna, men den låg envist kvar.

Himlen var fortfarande mörk utanför de smala fönstren och det enda som hördes var det skrapande ljudet från buskarna när de svajade mot glaset. Hon drog undan luggen igen och höll kvar handen för att förhindra att den föll tillbaka innan hon svalde några gånger för att försöka få bort den torra känslan i halsen. För ett ögonblick slöt hon ögonen, men öppnade dem lika snabbt när bilder av den mörka källaren spred sig över näthinnan.

Armarna darrade när hon tog stöd med de bleka händerna och drog sig upp på sängkanten. Världen rörde sig som om hon var mittpålen i en gammaldags barnkarusell som inte ville stanna och gjorde det svårt att fokusera blicken. Hon kunde fortfarande minnas ljudet från när Damien slog i stentrappan, men det var inte det som plågade henne mest utan vad hon gjort efter. Hon svalde igen. Det var över fyra år sedan nu, men det kändes som det precis hänt.

Hon hatade sig själv för att hon lämnade Damien den kvällen.

Flydde för att rädda sig själv. Den kalla handen kom tillbaka när hon -6-

tänkte på det. Hon visste inte hur han dött men hoppades att fallet varit nog. Att dö för fars hand skulle vara så mycket värre.

Drokina hade många gånger velat ta reda på vad som hänt efter hon flytt, men världen hon lämnat var inte längre tillgänglig för henne. Det hade tagit lång tid att ta sig över gränsen, från den magiska världen hit, och nu kunde hon inte återvända. Hon hade byggt upp hela sitt liv runt att inte låta far hitta henne igen. I staden där hon nu bodde rörde hon sig bara ute på nätterna och var inte skriven någonstans. Namnet på brevlådan var stulet, och hon hade köpt kontraktet till lägenheten kontant. Förhoppningsvis trodde far att hon var död vid det här laget, men hon vågade inte ta chansen.

Drokina reste sig och snavade på det röda draperiet framför sovalkoven. Benen vek sig nästan under de få stegen som krävdes för att ta sig till soffan men hon var tvungen att komma undan den kvava värmen i sängen. Ögonen hade redan vant sig vid mörkret i rummet så hon såg det som om det vore fullt dagsljus. Hon satte sig på armstödet och föll bakåt ner mot de svala sittdynorna. Taket roterade fortfarande sakta ovanför men det svala tyget gjorde det lättare att både andas och tänka.

Den där natten allt hände drog far med henne och Damien ned i underjorden under deras hem. Fram till den kvällen hade hon inte vetat att platsen existerade, men det fanns en lönndörr ner från biblioteket i deras herrgård. Hade hon vetat om det hade hon kämpat emot mer när han släpade dem från sina rum. Mor försökte hindra honom men så fort de nått det mörka rummet och hon klev över tröskeln hade kedjor sträckt sig genom luften mot henne, greppat tag om hennes ben och armar och dragit med henne tillbaka till bordet där de höll kvar henne.

Efter det gick allt fort även om det då känts som en evighet.

Drokina hade försökt minnas mor från tiden före den kvällen, men alla minnen hade blandats till en grumlig gröt utan klara gränser -7-

eller betydelser. Det enda hon var helt säker på var att hennes namn varit Catrin, och att hon varit en av de snällaste människor hon någonsin mött.

En vindpust drog undan molntäcket på himlen utanför och lät en månstråle träffa henne i ansiktet, och hon tog det som ett tecken på att det inte skulle bli mer vila i natt. Hon reste sig från soffan och gick ut i hallen mot badrummet. Dörrhandtaget kylde mot den varma handen och knarrandet från dörren skickade en sådan rysning längs ryggraden att hon funderade över hur mycket hon skulle ångra sig senare, ifall hon råkade sparka sönder den nu.

Hon muttrade för sig själv men infallet hejdades när en skugga plötsligt syntes i ögonvrån. Hon stannade upp och såg mot den. Den var helt solid trots mörkret och svävade över golvet som ett svart moln. Drokina rörde sig inte utan följde den bara med blicken. Först var den stilla, men snart kom den mot henne. Ett tag trodde hon att den skulle komma fram till henne men den passerade och gled in i mörkret bredvid byrån där den försvann. En stark kyla spred sig upp längs väggarna, svepte sig runt henne som en kall filt. ”Vad vill du?” fräste hon. Kylan blev alltmer påträngande men skuggan verkade inte ha några planer på att svara henne. ”Jag är upptagen!” Den här gången väntade hon inte på någon respons utan gick in i badrummet och smällde igen dörren bakom sig.

Lampan ovanför spegeln flimrade i takt med surrandet ifrån lysröret. Färgen i de gröna ögonen som mötte henne i spegeln förstärktes gentemot den snövita huden som tillsammans med de svarta lockarna fick det sextonåriga ansiktet att se något yngre ut.

Hon lutade sig över handfatet och kände hur det kalla vattnet mot huden fick henne att vakna till liv igen. Huvudet snurrade fortfarande men hon kände sig betydligt stadigare än för en stund sedan. Drokina tog tag i handduken bredvid handfatet och drog bort -8-

det värsta av vattnet innan hon åter vände uppmärksamheten mot sin egen spegelbild.

Linnet hade skurit in i axlarna så hon drog ner banden och masserade de röda märkena under. Nedanför höger axel fanns en tatuering av en svart drake som hade nosen i vädret. Den omgavs av en ring av svart eld som slingrade sig från den långa svansen och runt draken tills den slöts i en perfekt cirkel. Den var vackert gjord men hon kände väldigt sällan glädje över att se den. Den var en daglig påminnelse om livet hon lämnat.

Hon var på väg att hänga tillbaka handduken när ett osynligt finger drogs över huden. Drokina stannade upp och förblev stilla medan det fortsatte över axeln bort mot tatueringen och sedan upp över axeln igen. Hon bet ihop och försökte avgöra om han var värd besväret eller inte, men när fingret gled in under axelbandet och började dra ner det fick hon nog. Hon snurrade runt och gjorde sig beredd att skrika åt honom.

Bara för att mötas av ingen.

Hon bet ihop och kände hur det började koka inom henne. ”Nu får du fan ge dig!” skrek hon och slet åt sig de svarta jeansen från badkarskanten och tog på sig dem i farten på väg ut i hallen där hon greppade tag i sin jacka och svarta skinnstövlar och gick ut. Hon hade ingen lust att ge honom en chans att svara.

Drokina drog på sig de knähöga bikerstövlarna utanför dörren och såg till att snörningen satt åt ordentligt innan hon tog på sig jackan. Grusgången krasade under fötterna på väg bort till portalen i spaljén som ledde till gatan. Hon fortsatte över vägen och diket till skogen på andra sidan och lät träden resa sig som en växande mur mellan henne och husen bakom. Hon var inte på humör för att träffa honom ikväll men som vanligt kunde han inte ta ett nej.

Drokina hade vid flera tillfällen bett honom att hålla sig undan men det hjälpte inte. Han ansåg att han hade rätten att terrorisera henne.

-9-

Hon fortsatte i snabb takt och saktade inte in förrän träden blockerat nästan allt ljus från gatan och hon var säker på att hon var ensam. Hon kände sig redan bättre till mods ute i den svala nattluften. Det var en gammal skog med partier av både gräs och barrtäckt jord blandat med blåbärsris och buskar. Den låg på en hög kulle som utgjorde stommen för staden som var byggd som en halvmåne runt den. Hennes lägenhet låg på gatan i halvmånens ena spets, vilket gjorde att hon snabbt kunde ta sig till stadens andra halva bara genom att gena över kullen.

Skogen var ovanligt tät för att ligga så nära ett samhälle. Det var halvt omöjligt att ta sig fram eftersom träden avlöstes av snår och buskar. Träden var dessutom mycket större än i de flesta andra skogar och en del av dem var breda nog att gömma mer än en person bakom stammen ifall man trängdes. Drokina antog att skogens utformning var störande för många av stadsborna men hon kände sig hemma här. Hon kunde varje färdled och hade aldrig några problem att ta sig någonstans.

Vinden fick grenar att slå mot varandra. Lövens prasslande följde henne som ett avlägset viskande från naturen när de följde henne på stigen. Hon njöt av knarrandet under fötterna och snart började minnet av både mardrömmen och hennes oinbjudna gäst att sakta tunnas ut innan det slutligen upplöstes i en värld av barr och lövträd.

Drokina hade egentligen inte haft någon tanke med vart hon var på väg så när hon nådde skogens mitt stannade hon. Hon kunde fortsätta rakt fram tills hon kom ut på andra sidan, alternativt avvika till en av de mindre stigarna som gick uppför kullen och djupare in mellan träden. Drokina velade. Hon var inte säker på om hon hade lust att träffa någon ikväll och i staden skulle hon inte vara ensam.

Hon övervägde att försvinna uppför kullen men innan hon hunnit bestämma sig såg hon någon komma gående mot henne längre fram på stigen.

- 10 -

Han verkade inte ha sett henne så hon hukade sig snabbt bakom en buske och kikade försiktigt fram. Den gängliga kroppshyddan närmade sig i en stadig takt. Hon visste precis vem han var och även om Tim inte var en av de farligaste typerna hon mött så var han lika oskyldig som hålet i en läckande tunna. Han tillhörde ett av stadens många ungdomsgäng och hans ledare var inte känd som den trevliga typen.

Tim kom närmare och skulle antagligen passera utan att se henne om hon lät honom. Det var för mörkt för att hon skulle synas tydligt och med det svarta håret och mörka kläderna var hon nästan helt osynlig mot marken. Han var nästan framme vid henne nu men hon förblev stilla. Hon drog ett djupt andetag och sedan var de jämsides.

Drokina reste sig och först reagerade han inte så starkt på hennes närvaro, men när han insåg vem det var började han backa undan.

Drokina tog ett steg mot honom. Tim verkade vara på väg att säga något men efter att ha stakat sig några gånger gav han upp och vände sig om och sprang. Hon gav honom lite försprång innan hon satte efter men var snart ikapp. Hon kastade sig över honom och greppade tag om hans midja. Tyngden fick honom att tappa balansen och han föll framåt så att de landade med en duns mot marken.

Han stönade av smärtan från landningen och försökte slå sig loss men hon klättrade upp på hans rygg och låste hans armar med sina ben. Han vred och skruvade på sig så att skinnet i hans jacka gnisslade mot hennes jeans, men trots hans energiska försök att välta av henne satt hon envist kvar. Drokina drog hans armar bakåt. Tim kved till men hon höll kvar och körde ner handen i hans hårbotten där hon greppade tag om hans bruna hår och tvingade huvudet bakåt.

Tim ryckte till igen men la sig sedan stilla.

“Bråkat klart nu?” sa hon. Han gav ifrån sig ett ansträngt ljud och nickade sedan så gott han kunde. ”Bra!” Hon släppte taget om hans hår och klev av men utan att släppa honom med blicken.

- 11 -

Tim kravlade upp i sittande ställning men vågade inte ställa sig upp utan gav henne bara en moloken uppsyn nere ifrån marken.

Drokina la huvudet på sned och betraktade honom. ”Och vilken del av dig kom på den briljanta idén att komma in hit?”

Han svarade inte men det spelade ingen roll. Hon visste varför han var här och räckte fram handen. ”Ge mig.”

Han stelnade till och verkade först vilja vägra men stoppade sedan motvilligt ner handen i sin jackficka och fiskade upp en hoprullad sedelbunt. Hans blå ögon såg bedjande mot henne under den bruna luggen men Drokina sträckte bara handen närmare honom och han lämnade missnöjt över den. Hon drog fingret genom sedlarna för att uppskatta summan och stoppade sedan ner den i sin egen jackficka innan hon lutade sig mot honom igen.

Hon såg honom i ögonen men istället för att säga något höjde hon ett finger och placerade det framför sina läppar och gjorde ett hyschande ljud. Tim bet ihop och nickade undergivet. Drokina log triumferande och gav honom en klapp på axeln innan hon gick. Hon kunde höra hur han andades ut. Hans mardröm var slut för ikväll. I alla fall tills han var tvungen att förklara för sin chef varför pengarna han skulle frakta var borta. Inte för att det rörde henne. Ingen av de där puckona Tim hängde med kunde rå på henne. Det var en av fördelarna med att vara hon.

Hon fortsatte längs stigen utan att svänga av och snart gick det att urskilja kantiga byggnader och gatubelysning genom träden. Husen i det öde industrilandskapet påminde om lådor där de låg med sina platta tak sida vid sida på rad. Allt i tegel och allt numer förfallet.

Det gick ett rutnät med smala gränder mellan byggnaderna som skapade ett nätverk av gångar mellan husen. En del var passager mellan byggnaderna medan andra mynnade ut i återvändsgränder.

- 12 -

Det enda som skiljde området från gatan var ett högt plank som följdes av en parkering. Planket var för högt för att hoppa över och det var mellan det och ett av kartonghusen som den officiella ingången till det område som kallades Gränden var.

Bortsett från skogen var detta den värld hon kände bäst. Gränden var ett eget mikrokosmos som bara existerade nattetid. Den övriga staden visste vad som hände här inne på nätterna men så länge alla höll sig på sin planhalva så valde den att blunda. Därmed hade folket här lyckats etablera en stadig grund där det mesta fanns tillgängligt. Det enda det var ont om var skjutvapen, det var det som staden satsat hårt mot och som därmed blivit en del av det inofficiella avtalet mellan den och gängen. Inget skjutande. Det väcker pensionärerna.

Drokina fortsatte förbi ingången och in mellan två högre lagerbyggnader. Vanligtvis hade hon gått in i Gränden men kände inte för det ikväll. När hon kommit djupt in mellan byggnaderna stannade hon och betraktade några ensamma skuggor som rörde sig bort från henne. Hon väntade tills hon var säker på att hon var helt ensam och tog därefter sats, hoppade och gjorde ett avstamp mot en soptunna.

Teglet skrapade mot magen när hon slog emot men hon hade ett stadigt grepp om huskanten och i ett svep drog hon sig upp.

Hon vandrade över det platta taket och slog sig ner där hon hade en fin utsikt över både parkeringen och ingången till Gränden.

Myllret av folk nedanför hade avtagit men hon kunde fortfarande se lite rörelse, mest av killar i hennes egen ålder.

En bastant figur stod vid utkanten av parkeringsplatsen. Hans ansikte var delvis täckt av träden som kantade trottoaren men hon behövde inte se det. Hon visste precis vem han var. Han stod och viftade in mörkklädda individer mellan husen, något som väckte hennes nyfikenhet. Var de nya rekryter? Om de var det ville hon veta. Hon funderade på att ge sig ner men förblev kvar. Musklerna - 13 -

var fortfarande skakiga efter nattens mardrömmar och även om Tim inte varit någon match så ville hon inte riskera att ge sig på fler än hon kunde hantera i det här tillståndet.

Ytterligare individer passerade över parkeringen och försvann in mellan husen till Gränden. Hon satt kvar och betraktade dem och till slut flyttade sig även buffeln ifrån sitt hörn. Hon sträckte på sig och såg hur han försvann efter de andra. Hon funderade återigen på att följa efter, men ångrade sig. Inte ikväll.

- 14 -

3 Solen reste sig sakta över trädtopparna. De var högre än de högsta husen i området och sträckte sig så långt att skogen liknade ett grönt hav när man betraktade den från taken.

Staden var inte stor och bestod mest av bostadsområden. I den del av halvmånen som Drokina bodde fanns bara vita hus med platta tak som låg på rad längs med vägen. I andra halvan, där hon var nu, fanns enbart lager- och fabriksbyggnader, men de hade alla tagits ur bruk. Hela samhällets industri hade lagts ner för några år sedan och sedan dess hade det legat öde, med undantag för nattetid.

Bortom industriområdet låg den enda levande platsen som fanns kvar, stadssjukhuset, något som Drokina misstänkte ytterligare motiverade staden att låta gängkulturen blomstra. Utöver det som fanns i månens spetsar fanns olika bostadsområden, ett med höghus i mitten av månbågen, ett med villor och ett som låg längst bort från kullen med likadana hus som Drokinas. Det fanns inte mycket att göra här men de som var för unga för att jobba, eller ansåg sig för upptagna för att göra det, lyckades ändå hålla sig sysselsatta.

Drokina tillhörde inte någon av de grupperna, utan höll sig medvetet utanför dagsamhället. Det var säkrare om de inte visste att hon fanns.

Hon hade suttit kvar i hopp om att de från igår skulle ha kommit tillbaka från Gränden, men utan resultat. Hon ogillade att inte veta vad MC hade för sig. Hon hade haft ögonen på honom under ett - 15 -

par år, och om han var på väg att hitta på dumheter ville hon stoppa honom nu. Hon sträckte på sig och kastade en sista blick mot parkeringen, men när hon fortfarande inte kunde se någon reste hon sig och gick mot den delen av taket som vette mot skogen. Hon hävde sig över kanten och greppade tag i ett stuprör på andra sidan och klättrade längs det fuktiga teglet tills hon var ett par meter ovanför asfalten. Där hoppade hon och landade smidigt på marken innan hon återvände mot skogen och försvann in bland träden.

Den ljumma skogsluften slöt sig tätare kring henne när hon gick uppför backen. Det var inte ofta hon var ute i gryningen men hennes nyfikenhet hade tagit över och fått henne att stanna längre än hon borde. Hon ökade takten och fortsatte uppför kullen. Det var en bra bit från skogsgränsen till toppen men Drokina kunde alla genvägar och det dröjde därför inte länge innan marken började plana ut.

Längst upp fanns en glänta omringad av björkar med en stentron i cirkelns mitt. Den omringades i sin tur av ytterligare en cirkel av stenar som stack upp ur gräset och som på håll kunde misstas för gravstenar, men som vid närmare granskning var helt blanka och runda i formen. Det var ingen som visste vad tronen tidigare hade används till och idag var det nästan ingen som tog sig hit upp. För även om man bortsåg från de snåriga stigarna så hade ravinen bortom gläntan ett rykte om sig att vara väldigt oberäknelig och höll de flesta på avstånd, vilket passade henne perfekt.

Drokina la sig på tronen och kastade benen över det ena armstödet. Sitsen var stor nog att rymma hela ryggen och trots det hårda materialet var det den skönaste plats hon visste. Hon lutade huvudet bakåt och blickade upp mot trädkronorna som svajade över henne. Himlen vecklade ut sig i vackra toner ifrån soluppgången och tystnaden var så rogivande att hon genast började slappna av. Hon tog ett djupt andetag och kände hur huvudet började bli tungt. En lätt bris smekte henne och sömnen var nära. Kanske skulle hon sova - 16 -

bättre här? Bland träden fanns ingen källare, inget mörker och inga vittnen till de misstag hon en gång gjort.

Världen gled undan men kom snabbt tillbaka när ett finger placerades i hennes panna. Drokina tittade upp och möttes av de blåaste ögonen hon visste, ackompanjerade av ett brett leende och några väldigt ljusa lockar. ”Hej, Droki!”

Drokina log motvilligt. Hon hade egentligen föredragit att få sova. ”Hej, Nicki.”

Nikitas barnsligt ljuva stämma kunde göra henne glad på de mest dystra dagar, även om samma röst kunde göra henne lika dyster de dagar den inte kunde vara tyst. ”Vad gör du?” sa Nicki och la huvudet på sned så att den onaturligt släta luggen veckade sig. ”Inget”, svarade Drokina samtidigt som ögonlocken började glida ihop igen. ”Vad gör du själv?” ”Letar efter dig. Eller nu har jag ju hittat dig, så nu letar jag inte längre, men förut gjorde jag det.” ”Mhm.” Det var ingen idé att avbryta. ”Varför ligger du här?”

Drokina tänkte efter ett ögonblick för att komma på ett svar som kunde tillfredsställa Nickis kommande tusen frågor, men innan hon fick chansen svarade någon i hennes ställe. ”Inte för att bli utfrågad av dig i alla fall!” Det var en röst som inte behövde någon presentation. Rachels vassa stämma stack ut ur mängden. Hon lät nästan alltid vresig oavsett vad hon sa. Det var bara så hon var. ”Hej, Rach”, sa Drokina utan att sätta sig upp. Ett huvud med svarta lockar och mörkt bruna ögon hängde sig över ryggen på stentronen och såg ner på henne.

- 17 -

”Vadå?” snäste Nicki och stirrade surt på sin syster samtidigt som hon putade tjurigt med läpparna.

Nicki och Rachel var inte särskilt lika och det var svårt att förstå hur de två kunde dela genpol. Rachels svarta hår och nötbruna ögon var rena motsatsen till Nickis blå ögon och blonda hårtestar, och hade Drokina inte vetat säkert att de hade samma föräldrar skulle hon antagligen haft svårt att tro att de var syskon. ”Du pratar för mycket”, fortsatte Rachel. ”Och antalet frågor är ännu värre. Ge henne lite utrymme.” Hon blickade argt tillbaka på Nicki men lät sedan uppmärksamheten återvända till Drokina. ”Är allt bra med dig, förresten?”

Drokina öppnade munnen för att svara men blev återigen avbruten. ”Jaha, men du får ställa frågor!” Nicki gillade inte att bli tillrättavisad och speciellt inte av Rachel. Drokina suckade. Det här kunde ta en stund. ”Jo, men sluta ställ så förbannat många frågor så man slipper bli arg på dig”, snäste Rachel. ”Gör jag väl inte?” ”Jo, det gör du. Du låter som en jävla barnunge. Kan du inte bara vara tyst åtminstone en stund!”

Rachel och Nicki höll nästan aldrig sams och det var inte ovanligt att Rachel detonerade över sin lillasysters något ogenomtänkta kommentarer. De hade alltid haft ett sådant förhållande, i alla fall under de senaste fyra åren, sedan Drokina träffade dem första gången. Hon hade mött dem innan hon passerade gränsen över till den omagiska halvan. För det var så världen var uppdelad även om de som bodde på den omagiska delen inte visste om det. Det fanns en gräns och de som kunde använda magi levde på en sida, och de som inte kunde det på den andra. Den magiska halvan var mycket lik den omagiska där hon levde nu, men till skillnad från - 18 -

här så skedde distanssamtal via kristallkula och inte med telefon.

Det fanns magi för att sköta det vardagliga livet och trolldrycker att dricka om man blev sjuk. Tjejerna var de sista hon hade kvar från den magiska delen av världen, i alla fall om man bortsåg från inkräktaren hon lämnat kvar i lägenheten.

Samt några andra påfund som hon helst inte ville tänka på.

Tanken på honom gjorde henne irriterad så hon vände tillbaka uppmärksamheten till tjejerna. Hon övervägde ifall hon skulle lägga sig i eller inte, men insåg att de antagligen skulle behöva stanna här resten av dagen om hon lät bli. ”Jo tack, jag mår bra”, sa hon och både Rachel och Nicki vaknade till som om de faktiskt glömt att hon var där. Rachel kastade en blick mot hennes leriga byxor. ”Varit på dejt?”

Drokina log åt frågan. Rachel hade alltid en sådan normal ton angående vad de gjorde här ute på nätterna. Det var som om hon inte såg det ovanliga i deras beteende mot sådana som Tim och MC. ”Jag sprang in i Tim”, svarade hon och Rachel gav henne ett diaboliskt leende. ”Och han var pratglad om vanligt?” ”Oja, vi hade ett trevligt samtal.” Hon fiskade upp bunten med sedlar och höll upp den framför dem. ”Oh!” tjöt Nicki och Drokina hann knappt reagera innan hon snappat bunten ur händerna på henne och satte sig på marken för att räkna. Rachel himlade med ögonen och gav Drokina en ”jag kan inte fatta att vi är släkt”-blick.

Drokina satte sig upp så att Rachel fick utrymme att glida upp på armstödet bredvid henne. ”Är det säkert att allt är bra med dig?” Rachel såg på henne och Drokina antog att hon hade spår i ansiktet efter nattens mardrömmar. ”Jag lever”, mumlade hon, lutade huvudet bak mot tronryggen - 19 -

och vände blicken mot himlen. ”Men jag tror vår käre vän MC har rackartyg för sig igen”, fortsatte hon.

Rachel såg inte övertygad ut men verkade ändå uppskatta ämnesbytet. Hon hade aldrig varit typen som gillade att prata känslor, eller den som erkände att hon hade några. ”Förvånar mig inte.”

Drokina log. Klunsen i gränden var ingen främling för henne, även om han konstant lyckades förbluffa henne med hur dum han kunde vara. ”Jag tror han har plockat in nya.”

Rachel kvävde ett skratt. ”Är han så puckad?” ”Verkar inte bättre.” Drokina såg mot Rachel som hade fått en blick som hon kände väl igen. ”Så vad tycker du att vi ska göra?” sa hon och Drokina tänkte efter en stund. Hon kunde ta reda på sanningen själv men såg på Rachel att det kröp i henne att få ta hand om ärendet. ”Har du någon sångfågel redo?”

Leendet Rachel gav henne visade att hon gillade svaret. Hon hade många sångfåglar som informerade henne om vad som hände i Gränden, och hon tvekade aldrig att använda dem. Ingen av killarna som delade vidare information vågade heller erkänna att de gjort det. Rachel hade ett rykte om sig som gjorde att de inte ville göra henne arg. ”Alltid!” Hennes ögon lyste av en entusiasm som Drokina visste skrämde många, mest för att de förknippade det med det som kom efter. För även om de flesta i Gränden medvetet höll sig undan henne själv, var det inget i jämförelse med hur de kände för Rachel som var drottningen av terror. ”Då lämnar jag det till dig”, hon såg upp mot himlen. ”Men nu kanske det är dags att söka skydd.” Hon hytte med huvudet mot den allt ljusare himlen. Rachel nickade till svar och skrek sedan på Nicki - 20 -

som reste sig upp frün marken och kom mot dem. Sedan gav de sig därifrün.

- 21 -

4 Det stod en tom vas på bordet framför soffan. Det var Nicki som envisats med att den skulle stå där. Hon var väldigt bestämd över att Drokinas hem skulle se bebott ut. Vad det nu innebar.

På kortväggen på motsatt sida av sovalkoven stod en helfigursspegel som till största del var övertäckt av ett av Drokinas nedryckta sovalkovsdraperier. Hon låg på sängen och granskade hur det röda tygstycket flöt in och ut mot spegelglaset som om det låg i vatten och rörde sig till rytmen av osynliga vågor. Ibland blottades spegelglaset och avslöjade att en grå rök rörde sig i cirkelrörelser mot glasets baksida, för att sedan dyka djupare in i spegelvärlden igen och upprepa mönstret i alltmer aggressiva rörelser i brist på utrymme.

Drokina suckade och slängde benen över kanten. Huvudet kändes tungt. Det hade inte blivit någon sömn den här gången heller.

Tårna färgades rosa mot det kalla trägolvet när hon stapplade ur sängen bort till soffan och drog till sig de svarta jeansen från soffryggen. Hon ignorerade ljudet av torkad lera som föll från knäna när hon tog på sig dem och kastade sedan en ny blick mot spegeln.

Draperiet hade slutat sväva. ”Tänker du komma fram nu, eller?”

Ett ögonblicks tystnad följdes av en svepande kyla som drog genom rummet och upp längs med väggarna. Drokina fnös. ”Rex!” skrek hon. Hon gillade inte när han lekte med henne.

- 22 -

Speciellt inte när hon inte kunde lokalisera honom.

Plötsligt kände hon ett bekant finger glida över axeln och ner över tatueringen. Hon snurrade runt men möttes även denna gång av ingen. Hon lät blicken glida över rummet igen och lyckades till slut urskilja en skugga som svepte längs med väggen bort mot hennes säng. Hon kände ett styng av irritation men släppte den inte med blicken.

“Ge dig nu”, viskade hon lågt. Skuggan stannade och blev stilla svävande i luften, men sedan dök den och kom släpande över golvet mot henne. Den stannade framför hennes fötter och började resa sig från golvet i form av svart rök som spred sig uppåt tills den fått konturerna av en människogestalt.

Konturerna var emellertid det enda som påminde om en människa.

Den gröna huden var täckt av små fjäll och hans gula ögon lyste påträngande i mörkret. Han bar en klädnad runt höfterna som hängde som ett skynke runt honom med öppningar vid benen som gjorde det lättare att gå. Det svarta håret stod till stor del rakt upp även om en del hängde fram i hans panna. Rexmond gav henne ett drygt grin som blottade vassa tänder. De hade alltid känts ovanligt stora i relation till hans mun och vissa stunder undrade hon hur de faktiskt fick plats. Händerna och fötterna hade svarta klor, och fötterna var böjda uppåt som om de hade en extra led som gjorde att han gick helt på främre trampdynan. Något som tillsammans med hans redan stora kroppshydda gjorde honom betydligt längre än hon, och hon tvingades vrida nacken i en onaturlig vinkel för att kunna se honom i ögonen. ”Vad vill du?” Hon hade medvetet snäst åt honom men han verkade oberörd.

Då kände hon ett tryck mot ryggen när hans arm slöt sig om den och han drog henne till sig. Fötterna lättade ifrån golvet och hennes kropp trycktes mot hans, men trots lättnaden över att kunna räta ut - 23 -

nacken när de hamnade i samma ögonhöjd så kände hon sig bara ännu mer irriterad. ”Sätt ner mig, Rex!” Hon spände ögonen i honom så gott hon kunde, men han log bara och använde sin fria hand för att kamma bort den envisa luggen som fallit tillbaka framför hennes ögon. ”Du är alltid så lättretlig”, sa han medan hans hand varsamt höll på att få tillbaka alla hårstrån bakom hennes öra. Drokinas enda önskan just nu var att få sparka honom, men hon höll sig motvilligt stilla. Rexmond skulle inte skada henne men det var aldrig trevligt att göra alltför hetsiga rörelser med hans klor i ansiktet. Drakdemoner kunde inte fälla in sina klor eller maskera sitt utseende på något sätt.

Så hon hade vant sig vid Rexmonds monsterlika gestalt trots att han antagligen skulle väcka skräck i de flesta. Hon ville inte erkänna det men hon hade känt honom längre än någon annan hon hade i sitt liv idag. ”Sätt ner mig”, beordrade hon igen med en aningen lugnare, men fortfarande lika bestämd, ton. Han gav ifrån sig en djup suck men sänkte henne ändå långsamt till golvet utan att släppa taget om henne. ”Varför så stel? Kan inte minnas att jag gjort något för att förtjäna det”, sa han.

Drokina gav honom en skeptisk blick. ”Inte nyligen i alla fall”, tillade han och log drygt.

Drokina fnös, drog sig loss från hans grepp och vände ryggen mot honom. Hon korsade armarna för att visa att hon menade allvar.

Han hade inte försökt hålla fast henne vilket vittnade om att han inte tänkte försöka sig på några dumheter idag heller. Rexmonds ovana att inkräkta på hennes privatliv var inget nytt, men vissa kvällar irriterade det henne mer än annars.

En ilning gick längs med ryggraden. Han alstrade mycket kyla utan att faktiskt vara kall själv. Drakdemoner är mycket varma av naturen så de kyler automatiskt ner miljön omkring sig för att inte - 24 -

överhettas, och Drokinas hud knottrade sig nu när hon inte längre hade hans varma hud mot sin. Något som nästan fick henne att välkomna hans händer när han la dem mot hennes armar. ”Inte pratglad idag?” Han viskade fram orden i hennes fria öra samtidigt som han tryckte sig mot henne.

Drokina svalde hårt men sa ingenting då hon egentligen inte ville vara ensam. Sömnbristen hade börjat påverka henne och trots att hon ofta skällde på honom för att han gjorde intrång i hennes hem så var han bättre än ingen. Mardrömmarna hade alltid funnits där men på senare tid hade de blivit värre, mer verkliga. Men hon ville inte ge honom tillfredställelsen att inse att hon var lättad över att han var där så hon förblev tyst och vred undan blicken. Han gav ifrån sig en ny suck. ”Som du vill”, han gav henne en snabb kyss mot tinningen.

Rexmond tog ett steg ifrån henne och omslöts sedan av en virvel av eld som slog upp mot taket för att sedan upplösas, sedan var han borta. Elden han frammanat lämnade inga spår på golvet utan hade försvunnit helt. Det hände varje gång han teleporterade sig så hon hade slutat reagera på det. Kylan avdunstade snabbt och Drokina kunde andas normalt igen. Det var någonting med hans närvaro som gjorde att luften kändes tung, nästan trögflytande. Hon kastade en blick mot spegeln. Draperiet låg stilla nu och dolde det klara glaset bakom.

Demoner hade en ovana att använda speglar som portaler för transporter och för att spionera, där det senare var anledningen till att hon täckt över den. Snart började frustrationen komma krypande som glas under skinnet och hon knöt nävarna så hårt att naglarna skar in i handflatorna. Pulsen ökade och innan hon egentligen tänkt igenom saken släppte hon sitt krampaktiga grepp, tog tag i vasen på soffbordet och kastade den rakt in i spegeln så att båda gick i kras.

Draperiet föll av och ringlade som en orm ner på golvet där det blev - 25 -

stilla. Inget av spegelglaset hade lossnat från ramen men det hade bildats spindelvävliknande sprickor som täckte större delen av ytan.

Drokina stod kvar ett ögonblick och tittade på sprickorna.

Sedan kastade hon tillbaka draperiet över spegeln och återvände till sängen.

- 26 -

5 Dagsljuset avtog sakta utanför köksfönstret. Drokina stod lutad mot köksbänken för att inte välta av yrseln. Hon hade inte kunnat slappna av efter Rexmonds besök så det hade inte blivit någon sömn nu heller.

Under andra omständigheter skulle inte den lilla mängden sömn vara ett problem, för till skillnad från andra behövde hon bara sova var fjärde dag, men på sista tiden gjorde hon inte ens det. Förmågan var inte vanlig ens i hennes hemvärld och Drokina visste inte varför just hon fått den. Det hade inte alltid varit så. När hon var liten hade hon varit som andra i sin ålder men när hon blev äldre hade något hänt. Hon visste inte vad, men nu hade hon krafter att utföra sådant som hon inte borde. Krafter som gjorde henne omänsklig.

Hon drog igång kranen och det dunkade i rören innan vattnet slutligen kom. Det var inte ofta hon drack för hon behövde egentligen inte dricka, eller äta för den delen. Det var ytterligare förmågor som kommit när hon blivit äldre. Det var under flykten över gränsen från den magiska halvan som de flesta av hennes nya förmågor hade börjat utvecklas på allvar. Det var Rachel och Nicki som pekat ut det för henne. Att hon inte ätit på dagar men fortfarande inte var hungrig. Hon hade inte kunnat förklara vad som hänt och andra vänner hade antagligen övergett henne och kallat henne missfoster, men inte de. De hade stannat vid hennes sida ända - 27 -

sedan de träffades.

Drokina hade blivit ännu starkare sedan dess. Stark på ett sätt som gjorde att hon kunde springa fortare än andra, slå hårdare och hoppa högre. Hon hade känt av det mycket snabbare än hon gjort med de andra förändringarna, men det var inte förrän hon hamnade i Gränden som hon insett just hur stark hon blivit. Rexmond hade förklarat det som att hon var bättre än de. Att hon var skapt för att regera.

Hon svalde och tryckte bort tanken.

Rexmond var prins i sitt rike men hon hade aldrig uttryckt någon önskan att stå över någon annan. Krafterna hade valt henne, inte tvärt om.

Det enda hon överhuvudtaget visste om sina förmågor hade hon fått lära sig av Rexmond, och han hade alltid lika subtila förklaringar till vad hon var, för det var det hon oftast undrade.

Hon var inte människa men inte heller demon som han. Hon var något annat. Någon med demoniska förmågor men som inte var en faktisk demon. Hon avundades alla andra som undrade vilka de var.

De hade åtminstone en art att hålla sig till. Hennes föräldrar var människor så varför hon var annorlunda kunde hon inte svara på.

Hon hade frågat Rexmond men han gav alltid lika undvikande svar.

Ibland undrade hon ifall han undanhöll saker med flit för att han njöt av möjligheten att veta mer än hon, och även om hon var tvungen att erkänna att hon ibland njöt av sin styrka önskade hon ofta att hon kunde få vara normal. Rachel och Nicki hade liknande förmågor som hon själv, även om de inte var identiska. Kanske var det därför de stannat när hennes förvandling började. Det var antagligen så, men Drokina tyckte inte att det spelade någon roll. Det enda som räknades var att de var hennes bästa, och enda, vänner.

Hon drack lite av vattnet direkt från kranen och stängde sedan av den igen och blev kvar lutad mot diskbänken. I det lilla köket fanns - 28 -

enbart ett litet bord vid fönstret med två stolar. Rummet var så litet att det inte gick att öppna kylskåpet bakom den inre stolen om någon satt där men det gjorde henne inget. Det var en av fördelarna med att inte behöva äta.

Solen hängde envist kvar utanför fönstret. Hon tog inte skada av ljuset men föredrog mörker. Det var något med natten som gjorde att hon kände sig hel, och även om hon ofta föraktade de krafter som höll henne skild från ett normalt liv så kände hon sig aldrig så självsäker som under nattens mörka timmar. De var bara då hon kände sig levande.

Det var det som var nackdelen med sommaren. Nätterna var korta och dagarna långa och under vissa perioder kändes det som om hon gick i dvala på grund av brist på mörker. Det var under de tillfällena som Rexmond tjatade som mest om att han ville ta med henne till sitt rike. Att hon inte hörde hemma här, att människor inte var värdiga hennes närvaro och att alla de problem hon upplevde skulle försvinna bara hon följde med honom.

Hade han varit någon annan så hade hon antagligen bett honom dra åt helvete för länge sedan, men vissa dagar saknade hon att ha honom nära, även om hon andra dagar hatade sig själv för att hon en gång varit så dum att hon litade på honom. Rexmond brukade bli frustrerad över att hon inte omfamnade sina krafter mer. Hennes förmågor utvecklades fortfarande, men hon hade sina anledningar till att försöka hålla dem på avstånd.

Drokina la mer vikt mot händerna. Huvudet snurrade igen. Hon ville egentligen gå och lägga sig men tanken på fler mardrömmar gav henne en klump i halsen som var svår att svälja. Hon sneglade mot fönstret igen. Solen var nästan borta.

Hon slöt ögonen och lät huvudet hänga. ”Droki”, ljudet kändes som en viskning som spred sig avlägset i hennes sinne. Den telepatiska förmågan var något de hade alla tre - 29 -

och den fungerade för att läsa andras tankar också, även om de bara kunde läsa varandras när de tillät det. ”Nicki”, tänkte hon. Orden kändes glasklara även om hon inte sa dem högt och svaret var lika tydligt som om Nicki stått bredvid henne. ”Vi är i gläntan.”

Drokina log. De hade uppenbarligen varit lika ivriga att ge sig ut som hon. Hon öppnade ögonen och kollade ut genom det strimmiga köksfönstret. Solen var nere. Dags att leka. Hon rätade på sig och försvann i tomma intet, för att sedan uppenbara sig i Gläntan. Teleporteringen var en av de förmågor utöver mörkerseendet som hon faktiskt tyckte om.

Skogen låg i ett fuktigt skimmer från kvällsdaggen och doftade av blåbär och våt mossa. Månljuset sträckte sig in mellan grenarna och lyste upp lövsalen som en nattsol mot tjejerna. Rachel satt på marken och lutade sig mot ett träd. Hon gav henne en otålig blick när hon kom och Drokina misstänkte att hon också räknat minuterna tills att solen skulle gå ner. Nicki låg på rygg i gräset framför stentronen med sin mobil i näven. Ljuset från skärmen fick henne att se onaturligt blek ut och det knallrosa skalet skar sig mot den gröna naturen, vilket i och för sig hela hon gjorde med sin rosa skinnjacka och platinablonda hår. Hennes utseende vände ofta blickar till sig i Gränden, mest för kontrasten hon utgjorde till dem hon umgicks med. Drokina och Rachel var betydligt mer lika än syskonen någonsin varit, och faktumet att de båda alltid bar svart och hade likadana skinnstövlar och jackor gjorde att Nicki såg ut som en gående färgklick bredvid dem. Hon var även kortare än dem båda och bar därför platåkängor för att kompensera, även de – självklart – i rosa.

Teleporteringen var en av de förmågorna de delade så de reagerade inte på hennes ankomst. De var inte som hon och de hade - 30 -

kunskap om vilken art de tillhörde, även om hon anade att de ibland önskade att de inte gjorde det. Speciellt Rachel. Drokina visste att hon lidit lika mycket under sitt förflutna som hon själv, men antingen hade hon kommit över det eller så var hon bara mycket bättre på att dölja det. Nicki var emellertid den av de tre som verkade ha kommit över det som hänt bäst, men hon hade alltid haft en överdrivet positiv attityd, som om inget kunde påverka henne mer än en liten stund. Inte ens ett förflutet som deras.

Drokina gick fram till tronen. Den behagliga kylan strålade genom skinnjackan när hon satte sig ner. Det var helt tyst här utöver de vanliga ljuden i skogen och hon kände hur stressen rann av henne. ”Hört något från vår kära MC?” sa hon. ”Jupp”, svarade Rachel utan att resa sig. ”Puckot är lika dum som han ser ut. Nog rekryterar han alltid.”

Drokina fnös. ”Som vi misstänkte då.”

Rachel nickade och fortsatte. ”Hur vill du hantera det?”

Drokina tänkte efter en stund. ”Jag tar hand om det”, svarade hon till slut och reste sig från tronen. Hon skulle kunnat ta dem med sig, men irritationen från mardrömmen och Rexmonds besök gjorde att hon inte kände för sällskap och hon försvann nerför sluttningen.

Rachel låg kvar och såg efter henne med en granskande blick.

Drokina hade verkat så avlägsen. Det hände ibland att hon gjorde sådär. Isolerade sig men ändå inte, att hon var där fysiskt men inte mentalt, som om hon bara dykt upp för att försöka intala dem att hon var okej. Det brukade lösa sig av sig själv så Rachel brukade inte konfrontera henne om det, men det gjorde henne inte mindre orolig. ”Rachel.” Nicki hade kommit krypande mot henne och lagt sig i hennes knä. ”Vad”, fnös Rachel till svar. Hon var egentligen tacksam för avbrottet men det behövde inte Nicki veta.

- 31 -

”Jag har tråkigt.” Hon la huvudet på sned och gav Rachel sin mest lidande blick. ”Är väl inte mitt problem.” Hon försökte knuffa av henne men Nicki höll sig envist kvar. ”Men jag håller på att förgås av tristess!” Nicki kastade huvudet bakåt och la handen mot pannan i en dramatisk gest. ”Jaha, gör det då. Men dö någon annanstans. Det här är min plats.” Rachel tog spjärn med benet och kastade av Nicki så att hon landade med en duns på mage i gräset. ”Vafan gör du?” Nicki kastade sig över henne så att hon föll bort från stammen och ner på marken, där hon blev kvar med Nicki ovanpå sig, skrattande åt Nickis energiska försök att hålla fast henne.

Sedan kastade hon av henne igen.

- 32 -

6 Nattkylan tryckte mot det tunna skinnet i jackan när Drokina närmade sig ingången till Gränden. Hon frös inte, den enda gången hon gjorde det var när hon kände sig sjuk, annars höll sig hennes temperatur densamma oavsett vädret, men hon drog ändå upp dragkedjan på jackan för att försäkra sig om att inte visa axlarna.

Hon ville hålla tatueringen dold.

Det hängde en tjock gren med stora gröna blad över planket. Den slogs mot kanten när den fångades av vinden och löven prasslade påtagligt när de följde med i dess gungande rytm. Gågatan hon gick på utgjorde Grändens huvuddel. Den kantades av sidogränder och från dem sipprade skratt och röster som beblandades med det övriga sorlet på gatan. Det var inga stora gäng, men tillräckligt för att hålla polisen borta. Den som fanns. Staden var så liten att närmaste polisstation låg i staden bredvid, vilket var ytterligare en anledning till att avtalet hölls så troget. Ingen ville ha hit någon som kunde förstöra det roliga.

Runt henne stod människor lutade mot väggarna eller satt på diverse lådor eller annat skrot som lämnats kvar när området gått ur bruk. Deras rörelser reflekterades i ett skuggspel av svarta spöken som klättrade längs teglet och över marken. Ingen såg åt hennes håll längre än de behövde för att identifiera henne innan de snabbt återgick till det de gjort tidigare. Hon hade precis som Rachel ett - 33 -

rykte här som höll dem på avstånd. Ett hon egentligen inte helt förtjänade, men som ändå gladde henne då det gav fritt spelrum när hon rörde sig här inne. Det var bara ett fåtal som brukade ge sig på henne, där en av dem var samma kluns som hon sett några dagar tidigare.

Drokina fortsatte tills gatan började smalna av och husen växte sig högre. Det här området låg i ett mycket dovare mörker. Hon saktade ner och drog sig närmare väggen innan hon stannade vid en av de smalare sidogränderna. Sorlet omkring henne gick över till viskningar och snart började folk dra sig undan och bort från gatan.

Hon väntade tills området nästan tömts på människor, och gick in.

En lång bredaxlad kille stod med ryggen mot henne och blockerade öppningen som ledde in till den bredare delen av en återvändsgränd. Över hans axel kunde hon se några av de som stod innanför, men ingen verkade ha uppmärksammat henne.

Det satt en lampa monterad över en ståldörr längre in. Den gav ifrån sig ett elektriskt surrande som ledsagades av ett olycksbådande flimmer. Hon stannade där det svaga ljuset inte kunde nå henne och kamouflerad av mörkret lyssnade hon på vad som hände. Sorlet där inne var högre och snart uppstod en skrattsalva som efterföljdes av en bastant stämma som talade lite högre än vad som egentligen var nödvändigt. ”Det var helt sjukt. Tre glas sedan stupade hon. Fan, jag menar tre glas. Vem klarar inte det utan att tuppa?” ”Vilken mes”, kom det från en osäker stämma. ”Vem skulle vilja vara med henne?” kom från en annan.

Drokina flinade när skratten avstannade tvärt och gick över till ett spänt mummel. ”Jag, uppenbarligen”, sa den bastanta stämma igen. Gruppen tystnade helt, och även om Drokina inte kunde se den som uttalat den klumpiga kommentaren, anade hon att han stod och stirrade på - 34 -

ägaren till den bastanta rösten i väntan på hans nästa drag. Det måste emellertid vara hans turdag för MC verkade inte vara på humör för att dra det hela vidare utan fortsatte att prata, fast med en lite mer lågmäld ton. ”Hon var faktiskt jäkligt snygg. Dessutom brukar de ju bli mycket mer medgörliga när de inte längre kan säga emot”, sa han stolt och Drokina kände hur det knöt till i magen av ilska.

Lampan ovanför dem flimrade till igen, något starkare den här gången. Några mumlade instämmande till MCs kommentar.

Drokina kände att hon redan tröttnat på hans skitsnack och tog ett steg närmare. Hon kände igen ryggen på klunsen som stod i vägen.

Mikael var en av gängets äldre och smartare medlemmar, vilket inte ändrade faktumet att han var en idiot.

Drokina såg roat på när den breda ryggtavlan började skruva oroligt på sig.

Mikael såg besvärat på skådespelet. Han tyckte egentligen inte om att se en av sina kamrater bli gjord till åtlöje, men ville inte komma på kant med sin ledare. I sådana här fall var det alltid alla mot en och han ville inte bli den ende. Han rätade ut ryggen och knäckte med nacken. Han hade fått en stark känsla av att han var iakttagen men ville inte vända på sig och se efter. All uppmärksamhet var dålig uppmärksamhet för tillfället.

Drokina stod lugnt och lutade sig mot väggen på samma sätt som killen framför för att inte synas. Skratten hade börjat tillta igen medan MC återigen började skrävla angående olika bravader som han antagligen inte uppnått, men som publiken inte vågade ifrågasätta.

Hon kände hur blicken fastnade vid det med flit tilltufsade håret på Mikaels bakhuvud. Han skruvade på sig igen och det var bara en tidsfråga innan han föll för frestelsen att vända sig om. Hon höjde ena mungipan i ett snett leende samtidigt som hon höjde motsatt ögonbryn. Det var dags att ge sig tillkänna.

- 35 -

Hon rätade på sig och drog högljutt med foten mot marken och kunde nästan se hur nackhåren på Mikael reste sig innan han snurrade runt och mötte hennes blick. ”Hej, Mike”, sa hon och innan han hade tid att reagera gav hon honom ett hårt slag i ansiktet så att han tumlade bakåt ner i asfalten.

Allas blickar vändes mot henne och utrymmet blev helt tyst, men hon gav ingen av underhuggarna någon uppmärksamhet. Hon var fokuserad på den robusta figuren med den matchande stämman som nu avbrutit sitt skrävlande. ”God kväll, MC”, sa hon och såg på den högljudde individen samtidigt som hon log sitt falskaste leende.

MCs ögon lyste av illvilja. Gentemot den breda käken såg de för små ut för hans ansikte och de blev ännu mindre när han bet ihop och stirrade med avsmak på henne. Utöver det såg han antagligen bra ut i mångas ögon, men hon hade för många negativa känslor kopplade till hans personlighet för att se det. ”Vad i helvete gör du här?” Han snörpte ihop munnen så att den såg ut som ett torkat russin och orden lät mer som en väsning än ett uttalande. Drokina visade ingen rädsla utan såg istället tillbaka mot honom med ett ännu bredare flin. ”Tänkte bara säga hej”, svarade hon. “Och möjligtvis påminna er om att jag har ögonen på er.” Hon korsade armarna och la nonchalant över vikten på sitt ena ben. MC bet ihop tänderna av ilska vilket fick hans överdimensionerade käke att se ännu bredare ut.

“Du ska fan skita i vad jag gör.” Han försökte låta hotfull men Drokina bara fortsatte att le. Det fanns inget han kunde säga som kunde påverka henne. ”Du säger det varenda gång. Inte för att jag behöver en anledning, utöver den att jag är jag, men sist jag kollade levde vi i en hierarki och vad jag vet står jag över dig.” Hon spände ögonen i - 36 -

honom. ”Långt över, vilket ger mig full rätt att lägga mig i dina så kallade affärer.”

Det hela var sant enligt de regler som Gränden levde efter. Hon stod, trots sitt lilla gäng på tre personer, högst i rang i den hierarki av gängledare som fanns här. Precis som med sitt rykte var det inget hon egentligen förtjänade. Det ironiska var att det var MCs förtjänst att hon fått den graderingen, genom val han gjort första gången de träffades. ”Du står inte över någon ...” MC famlade efter ord, eller så försökte han lista ut vad hierarki betydde. Oavsett så brydde hon sig inte. Drokina lät blicken vandra över publiken. Killar i hennes ålder eller något äldre. MC och Mikael tillhörde de äldsta i skaran.

De var egentligen för många för den lilla ytan. Något som gjorde att det svårt att registrera exakt vilka som var där, men snart fastnade blicken på fyra nya ansikten. Det var en blond kluns med blå ögon som satt bredvid en brunhårig kille i halva hans storlek. Ytterligare en brunett som var större än de två första tillsammans, och så en svarthårig med isblå ögon som knappt syntes bakom en tjock lugg. ”Och de är?” Hon pekade med tummen mot kvartetten vid den inre stenväggen. ”Jag trodde jag redan informerat dig om att du inte har lov till att rekrytera några fler idioter till din trupp. Jag lider tillräckligt av att behöva se dem du redan har.” ”Jag följer inte dina jävla order”, snäste MC sammanbitet tillbaka. ”Tjejer som du ska hållas på plats. Eller hur, Mark?” Han såg mot den svarthåriga killen som nickade osäkert. Drokina hade aldrig sett honom förr så han måste vara ny i Gränden. Samma gällde för de andra. Drokina kände hur irritationen kom tillbaka.

Hon kände verkligen inte för fler idioter under MCs regim. ”Får väl se hur länge de vågar stanna”, sa hon hånfullt.

MC bet ihop och tog ett steg mot henne, och i periferin kunde hon se killarna omkring dem följa hans direktiv. Bortsett från - 37 -

Mikael som precis kravlat sig upp och stod lutad mot en vägg med handen över näsan. ”Vi är inte rädda för dig”, kom från en kille hon inte bemödat lära sig namnet på. ”Jag har något att plugga igen den där käften med om du har svårt att hålla den stängd!”

Det hördes att han försökte låta modig, men osäkerheten blödde igenom. Hon var inte rädd för dem, men hon kunde inte ta sig an allihop. För även om hon var säker på att hon skulle kunna besegra dem så fanns det en gräns för hur mycket uppmärksamhet hon kunde dra till sig, och att klå upp femton killar där många var större än hon var på fel sida av den. Det var dags att avvika. Hon hade redan fått informationen hon behövde.

Hon fyrade av ytterligare ett hånfullt leende och kunde se hur den sista självkontrollen inom MC tillintetgjordes. ”Ta henne!” skrek han och samma gängmedlem som lagt kommentaren kastade sig mot henne. Drokina hoppade åt sidan så att han landade vid hennes fötter, men ögonblicket efter var nästa framme och måttade ett slag mot hennes huvud. Hon duckade men det var inte lätt att varken parera eller hålla sig undan på en så här liten yta. Så innan någon hann blockera utrymmet bakom henne tog hon till flykten. Händer greppade efter henne men hon var redan ute.

Passerande fick kasta sig åt sidan när MC och hans klump av soldater kom rusande efter henne längs gågatan. Avståndet ökade stadigt och väl ute från Grändens höga väggar stannade hon och kollade tillbaka. De var inte långt efter men verkade ändå ha tappat bort henne i mörkret, men ett finger höjdes snart i hennes riktning och vittnade om att de hittat henne igen. Det var dags att försvinna.

Drokina tog fart och försvann in bland industrihusen och innan någon av förföljarna hunnit runt hörnet var hon uppe.

Takkanten var högre än det resterande taket och hon hukade sig och tog skydd bakom. Ljudet av fötter som tvärstannade nedanför - 38 -

följdes av svordomar och kommentarer angående vilket håll hon tagit. Först såg hon bara soldaterna men snart kom MC lunkande, sist av alla. Långsam som alltid. Hon sneglade ner över kanten och försökte göra sig osynlig. Inte för att hon var orolig, de skulle inte kunna ta sig hit upp oavsett. Taket var för högt och de var för tunga. ”För i helvete. Hitta henne!” MCs röst ekade upp mellan husen och majoriteten av killarna försvann iväg medan han ursinnigt stod kvar med två av sina närmaste. Drokina funderade på om hon skulle hoppa ner igen eller om det var bättre att försvinna över taket och återvända till skogen.

“Jävla slyna!” skrek MC, och sedan var det bestämt. Hon rörde sig längs med taket så att hon såg deras ryggar och gled sedan ner över kanten så att hon blev hängande i en hand. Ingen under henne hade märkt henne men hon förblev stilla. Hon ville inte väcka uppmärksamhet förrän hon var på marken.

MC stod och skällde på de två kvarblivna underhuggarna som inte kunde göra annat än att stå kvar och ta skiten. Jäkla pucko, tänkte hon. Det var inte som om du var nära att fånga mig själv. En av killarna började vanka fram och tillbaka över asfalten och var nu nästan direkt under hennes fötter.

Jordans rödbruna kalufs stod ut mot den svarta jackan och han såg väldigt liten ut i jämförelse med MC. Drokina spanade ut över gången men kunde inte se någon utöver trion, så hon siktade in sig på killen rakt under och släppte. Hon landade inte direkt på honom men använde kraften hon fick av fallet för att slå honom till marken.

MC for runt och detsamma gjorde Mikael, men när MC satte av mot henne stod Mikael kvar, med näsan fortfarande röd efter första smällen.

Drokina förblev orörlig när MC rusade mot henne. Han höjde armen och slungade en knuten näve mot hennes ansikte men hon klev åt sidan, greppade tag om hans handled, spände hälarna i backen och - 39 -

använde hans fart för att slunga in honom i tegelväggen med ansiktet före. Hon släppte taget och han vinglade bakåt innan han föll ner i asfalten och blev kvar. En kick av adrenalin sköt genom henne och hon vände sig mot Mikael som genast höjde händerna och backade undan. Jordan hade kravlat åt sidan men inte tagit sig upp på fötter.

Båda såg halvt panikslagna ut och verkade febrilt försöka bestämma sig för om de skulle fly eller slåss. Drokina flinade men innan hon hann säga något hörde hon steg bortifrån de andra byggnaderna, och snart syntes truppen av anhängare komma stormande mot henne.

Drokina gav Mikael en retsam blick.

“Ses då”, sa hon och vände sig om och sprang mot skogen. De skulle inte följa efter. Inte med sin ledare liggande på marken.

Mikael stod som förfrusen och stirrade efter henne. Han hade nog aldrig känt en sådan tacksamhet över att bli slagen först. Han hade antagligen råkat betydligt mer illa ut nu om han inte redan fått sin dos. De andra kom springande bakom honom och han hörde hur de skrek en massa frågor till honom, men han brydde sig inte om dem utan skiftade blicken mellan Drokinas rygg och den enorma lagerbyggnaden hon hoppat ifrån. Hur i helvete hade hon tagit sig dit upp?

- 40 -

7 Drokina vandrade djupare in mellan träden. Det hade tagit MC en stund att kvickna till och ta sig på fötter. Hon hade stått vid skogskanten och granskat det hela. Hans anhängare hade bildat en halvcirkel runt honom för att blockera sikten för förbipasserande så hon hade inte kunnat se honom. Däremot hade hon hört honom, gormande om hur de andra svikit honom och vad han borde göra med dem. Hon skrattade för sig själv. Jävla pucko.

Träden slöt sig snabbt om henne och hon fortsatte i stadig takt tills hon var säker på att ingen längre kunde se henne från gatan innan hon försvann, för att sedan uppenbara sig igen hemma i sitt vardagsrum. Hon andades ut, kvällen hade tagit mer på henne än vad hon trott. Hon borde egentligen inte teleportera sig när hon var så här utmattad, men hon hade verkligen inte orkat gå hem.

Hon gick över till soffan och satte sig på armstödet och föll bakåt.

De svala soffdynorna omfamnade henne och hon slöt ögonen och lät världen sakta sjunka undan. Just nu mådde hon bättre än hon gjort på länge. Det gjorde hon alltid när hon mött någon i Gränden, och att det varit just MC gjorde det hela mer njutbart. För trots att det fanns gott om andra gäng, och hon kunde inte säga att hon var bästis med något av dem, så var det MC som alltid varit hennes största plågoande.

Drokina mindes fortfarande tydligt allas chockade miner första - 41 -

gången hon knockade honom till marken. Han var en kluns redan då, även om han varit utan gängledarstatus. Hon visste fortfarande inte varför han attackerat henne den gången men antog att han trott att hon var ett säkert kort. Någon han kunde ge sig på utan risk, men det hade inte blivit som han tänkt sig.

Först hade hon bara tänkt fälla honom, men när han inte gav sig hade hon slagit till honom på riktigt och han hade fallit bakåt och landat som en klump blöt lera på asfalten. Hade han inte haft publik så hade han kanske gett sig där. Men killarna omkring dem hade eggat på och skrikit att han skulle sluta larva sig och göra slut på henne. MC hade då kravlat sig upp på fötter och försökt igen.

Drokina hade inte varit lika självsäker då som hon var nu och först hade hon inte vetat hur hon skulle hantera situationen, men hon hade reagerat instinktivt och slog till hårdare den gången. Efter det hade han inte rest sig igen utan låg stönande kvar på marken.

Det var efter den händelsen som ryktet om henne spred sig och dagen efter sökte en annan kille upp henne. Han var större än MC och skrattade när han såg henne. Detta hade efterföljts med att om hon var snäll och bad om nåd så skulle han inte “besudla henne så hårt.”

Fram till de orden hade hon tänkt dra sig ur det hela, men hans breda leende gjorde att han påminde så mycket om någon annan att det brustit inom henne, och han fick samma öde som MC. Efter det mötet hade det dröjt några dagar innan fler kom, men snart kom nästa kluns och ytterligare en efter honom. Sedan hade hon fått nog och alla som ens såg snett på henne hade fått veta vad hon kunde göra. Hon hade antagligen kunnat bli lämnad ifred efter det, men alla deras hånflin och dryga kommentarer hade dragit upp en hatisk känsla inom henne som inte ville försvinna.

MC var emellertid den som utpekat henne till sin nemesis. Inte för att Drokina kunde påstå att hon gjort någon större ansträngning - 42 -

för att lugna de hatiska känslorna mellan dem. Hon tjänade egentligen ingenting på att jävlas med honom, men varje gång hon gav sig på honom så fick hon lite återupprättelse för alla gånger hon låtit andra trampa på henne. Hon rös när hon tänkte på far. Han hade alltid varit ett monster mot henne. Henne och Damien.

Ibland kändes det konstigt att hon inte kände samma saknad efter sina andra syskon, men Damir hade varit fars ögonsten så honom la han aldrig en hand på, och Diane gav aldrig ifrån sig ett ljud om hon inte blev tilltalad och däremellan höll hon sig alltid på sitt rum som ”en bra flicka” tydligen skulle göra. Så hon kom också undan.

Det var alltid Damien, som var den snällaste av trillingarna, som drabbades hårdast. Det skiljde bara ett par år mellan Drokina och de andra men så länge hon kunde minnas så var det alltid Damien som, utöver henne själv, fick ta fars vrede. Hon visste inte vad de gjort för att förtjäna hans förakt, men det hade alltid varit uppenbart att det fanns där. Kanske var det därför de tydde sig till varandra som de gjort, men det var länge sedan nu. Staden var hennes nya hem, på gott och ont.

Drokina själv hade aldrig menat att dra till sig uppmärksamhet och ännu mindre bli utpekad som gängledare. Hon hade aldrig utgett sig för att vara ledare för någon men efter vad hon gjort skedde resten av sig självt. Rachel och Nicki misstyckte inte. Det hela var inte långt ifrån sanningen. De hade följt henne ända sedan de träffats första gången.

Drokina tryckte undan minnena. Hon ville inte tänka på det nu.

“Droki.”

Drokina vaknade till men utan att öppna ögonen. “Hej, Nicki”, tänkte hon och Nicki svarade på samma sätt.

“Sov du?”

“Nej”, ljög Drokina. Hon var rätt säker på att hon sovit. Även om det inte varit djupt.

- 43 -

“Gick allt bra förut?”

Drokina hade svårt att hålla fokus. Tröttheten tyngde henne och hon fick kämpa för att inte glida in i sömndimman.

“MC var lika charmerande som alltid. Såg rekryterna. De verkar inte vara något större hot. Samma vara som alltid.” Hon kunde känna hur Nicki nickade.

“Ska vi ta hand om saken?” Rachels röst kom från ingenstans och Drokina kunde känna Nickis irritation över att hon tjyvlyssnat.

Drokina skakade på huvudet. “Vi tar det imorgon.” Hon kände hur de ville fortsätta utfrågningen, men verkade bestämma sig för att låta bli.

“Okej, försök att sova nu.” Nickis ord kändes nästan för avlägsna för att Drokina skulle ta in dem.

“God natt”, mumlade hon utan att komma ihåg att använda telepatin.

“God natt”, svarade Nicki. ”Ses imorgon”, tillade Rachel. Så de verkade ha hört henne ändå och Drokina kravlade ner i soffan och somnade.

- 44 -

8 Månljuset strömmade genom de höga fönstren. Drokina visste inte hur länge hon sovit men det vita ljuset vittnade om att hon måste ha sovit genom dagen. Hon satte sig upp och det röda tyget som låg över henne gled från axlarna och ner i knäet. Hon stirrade på det en stund medan hjärnan hann ikapp. Draperiet. Hon kastade en blick mot den nakna spegeln och fnös. Rex. Drokina hade intalat sig själv att känslan av att få krossa glaset hade varit värt det, men nu sköt irritationen åter genom bröstet. Hon kastade av sig tyget så att det föll ner på golvet och tog sig på fötter. Hon var fortfarande påklädd så hon drog bara åt sig jackan och teleporterade sig därifrån. Hon orkade inte med tanken på att han inkräktat igen.

Fötterna landade mjukt mot taket på byggnaden som utgjorde ingången till Gränden. Det var egentligen riskabelt att teleportera sig ända hit. Det skulle bli en mindre katastrof om någon såg henne, men ikväll kände hon att risken var värt det. Hon vandrade över taket tills hon kom till den mer öde delen av Gränden. Där hoppade hon ner i en tom tvärgränd mellan två byggnader och gav sig ut på gågatan. Hon passerade en grupp med killar som såg oroligt mot henne så hon antog att nyheten om vad som hänt MC kvällen före hade spridit sig. Drokina flinade illvilligt åt dem och de bleknade men förblev stilla. Hon höll blicken fäst tills hon passerat men gick - 45 -

sedan vidare och log för sig själv när hon hörde hur killarna andades ut bakom henne. Det hade blivit ett vana för henne att göra så. Mest för att påminna andra om vem hon var.

Hon fortsatte in mellan husen mot den del av Gränden som var mest förfallen. Här fanns nästan ingen fungerande gatubelysning och det var hit man gick om man var ute efter att göra diskreta affärer.

Eller om man bara inte ville bli sedd. Hon fann ett obeskrivligt nöje i faktumet att alla här inne förutom hon och tjejerna var halvblinda, speciellt med tanke på att det bara var de som visste att det var så. Det var en av fördelarna med att leva bland människor. De trodde de var så allsmäktiga, när det egentligen bodde mycket mäktigare varelser omkring dem.

Drokina svängde in bakom en större byggnad. Hon hade inget mål med promenaden men var fortfarande frustrerad över Rexmond, och här inne fanns det alltid något att förströ sig med. Hon kom runt byggnaden och log när hon insåg att idag inte var ett undantag.

Mikael stod längre fram och snackade med några andra filurer som hon kände igen från gatan. De var vanliga lösdrivare utan gängtillhörighet men hon misstänkte att Mikael hade annat i görningen än att enbart socialisera. MC drev den största droghandeln i Gränden, och Mikael var utan tvekan här för att göra affärer. Hon smög närmare dem och runt ett hörn och såg hur Mikael lämnade över något till en av lösdrivarna och hur han sedan fick något som var misstänkt likt en sedelbunt tillbaka. Drokina flinade. Hon visste någon som ville ta del av det här. ”Rachel”, tänkte hon och sekunden senare uppenbarade hon sig precis bakom henne.

Rachel lutade sig över hennes axel och såg mot killarna lite längre bort. ”Är de ute och leker nu igen?”

Drokina skrattade till. ”Verkar inte bättre. Och jag kan slå vad om att han har en rejäl veckopeng i handen. Vi kanske ska lätta hans - 46 -

bördor lite?” Hon flinade mot Rachel som gav henne ett illvilligt flin tillbaka. ”Gärna för mig”, svarade hon och klev bort från hörnet. Drokina stod kvar. Hon visste att Rachel ville få göra sin grej.

Killarna stod fortfarande och pratade utan att inse i vilken fara de befann sig. Rachel gick långsamt men målinriktat mot dem och innan de kunde identifiera henne i dunklet hade hon nått fram. Hon ställde sig bredvid Mikael och la handen runt hans midja och drog honom till sig. Först såg han bara förvånat på henne, men ansiktet lyste upp av skräck så fort han insåg vem det var.

Lösdrivarna framför honom vände sig om och sprang utan att säga ett ord, lämnade Mikael till sitt öde. Rachel stod lugnt kvar med handen runt honom som om de var gamla vänner. Mikael vågade inte röra sig även om varje del av honom signalerade hur gärna han ville ta sig därifrån, och bara för att jävlas fyrade Rachel iväg ett ännu illvilligare leende mot honom.

Drokina kunde inte låta bli att skratta. Det var något med Rachels vassa ögon som skrämde folk. Mikael var inget undantag och verkade försöka komma på en ursäkt som han vågade använda för att ta sig ur situationen. Rachel nickade mot Mikaels ficka och Drokina såg hur han svalde innan han tvekande började röra handen mot den, men innan han nådde fram fångade Rachel hans handled.

Hon skakade på huvudet.

Rachel gillade att ge utvalda killar påtvingad kroppskontakt, och Drokina visste att möjligheten att behandla dem som de oftast behandlade andra tjejer gjorde henne mycket lycklig.

Mikael svalde igen och verkade rysa av beröringen när Rachel stoppade ner två fingrar i hans byxficka och fiskade upp sedelbunten.

Hon höll upp den så att Drokina kunde se den och Mikael bleknade ytterligare när han insåg att Rachel inte var ensam.

Drokina utgick från att han inte kunde se henne, men Rachel - 47 -

umgicks bara med henne och Nicki så han visste att det var någon av dem som stod där.

Mikael försökte ta ett steg ifrån Rachel nu när hon fått det hon ville ha, men Rachel hejdade honom genom att låta armen glida in under hans jacka och dra tillbaka honom mot sig igen. Mikael verkade beredd på att Rachel skulle tilldela honom smärta, men hon stod bara lugnt kvar och såg honom i ögonen samtidigt som hon pratade med låg ton. Drokina såg hur hon pekade mot hans jackficka och hur Mikael olyckligt nickade och Rachel drog upp hans mobiltelefon och skrev något innan hon stoppade tillbaka den på samma ställe hon tagit den. Det passerade fler individer men ingen gav dem någon uppmärksamhet då de från deras synvinkel antagligen såg ut som ett par som höll om varandra, och inte som en pågående gisslansituation.

Underbara mörker, tänkte Drokina.

Rachel sa något till Mikael som skruvade på sig och verkade tveka, men sedan blev han helt stel. Rachel hade placerat sin hand mellan hans ben och av Mikaels ansiktsuttryck att döma klämde hon åt hårt. Hon gav honom en uppmanande blick och han nickade lydigt. Hon släppte taget och han backade undan som om hon gett honom en stöt. Han vågade emellertid inte gå förrän Rachel vänt sig om, då han skyndade iväg så fort han kunde utan att faktiskt springa. ”Trevlig veckopeng”, sa Rachel med ett hånflin efter att ha nått fram till Drokina igen. Hon räckte fram sedelbunten och Drokina tog emot den och drog ett finger genom den för att uppskatta summan. ”Mycket trevlig”, svarade hon lika skadeglad.

De försvann in i tvärgränden där ingen kunde se dem, teleporterade sig därifrån och landade i en lägenhet som var belägen i ett av höghusen mitt i staden. Rachel och Nicki hade en tvåa vilket innebar att de fick dela sovrum. Drokina hade alltid tyckt att rummet var en humoristisk syn. Nickis halva var full av småplotter utplacerat - 48 -

på hyllor så fulla att minsta stöt skulle få allt att välta, men varje småsak var perfekt uppradad på sin bestämda plats. Hon var den enda Drokina sett som lyckats skapa en sådan ordnad oreda. Rachels halva däremot var så tom att spartanerna skulle reagerat. Hon ägde nästan ingenting utom sina kläder, vilka inte var många, och en säng, men på något sätt hade hon lyckats få dem i en såda oreda att det kändes som kaos trots den lilla mängden saker.

Utöver sovrummet fanns ett vardagsrum där fönstren tejpats för med svarta sopsäckar, vilket även var fallet i sovrummet. I resten av lägenheten – som bestod av en smal hall, ett badrum samt ett litet kök – fanns inga fönster. Tjejerna tillbringade dagarna här eftersom solljuset tärde på dem. De åt och drack även, till skillnad från Drokina, men födan skilde sig från många människors, och det på ett sätt som skulle ge även den tåligaste personen kväljkänslor.

Nicki satt och väntade i den röda soffan när de kom, och hon såg inte glad ut. ”Vart var ni?” sa hon surt med putande underläpp.

Drokina kollade på Rachel som försökte se oskyldig ut. Det var uppenbart att hon hade lämnat kvar Nicki med flit när Drokina kallat. ”Här”, sa Drokina och kastade sedelbunten mot Nicki i ett försök att släta över skuldkänslan. Nicki sken genast upp, fångade den i luften och började dela upp sedlarna efter valör i små högar på soffbordet.

Drokina slog sig ner bredvid henne men Rachel sparkade av sig stövlarna och satte sig sedan i skräddarställning på soffbordet, trots att soffan rymde tre. Drokina kunde inte låta bli att märka att hennes vas stod på bordet utan en spricka i sikte, så Nicki måste varit och hämtat den. Hon var emellertid säker på att spegeln där hemma fortfarande var trasig. Rexmond var ingen hemlighet för tjejerna och Nicki var smart. Hon hade säkerligen redan räknat ut scenariot och därmed bara reparerat vasen. Drokina ville tacka henne men - 49 -

det fick vänta tills de var ensamma. För det fanns två saker som gjorde Rachel riktigt arg. Det ena var när Nicki var i fara – även om hon aldrig skulle erkänna det – och det andra var Rexmond. Det var så illa att det inte gick att prata om honom när hon var i närheten.

Mest berodde det på att han konstant tjatade om att Drokina skulle följa med honom. Tjejerna var nämligen inte bara allt hon hade utan det gick åt andra hållet med. De hade alla tre lämnat allt och ingen ville riskera att förlora någon i den redan lilla gruppen.

Efter att ha sorterat sedlarna delade Nicki upp dem i tre högar med lika mycket i varje, för att till slut ge en av högarna till Drokina. ”Din del”, sa hon glatt. Drokina tog emot dem och stoppade bunten i fickan.

Nicki tog de två andra högarna och vek ihop dem och placerade dem i sin egen ficka utan att ge något till Rachel. De använde sina byten från Gränden till saker de behövde. För Drokinas del innebar det mest att betala hyran, medan Rachel aldrig använde sina. Allt hon hade var inhandlat av Nicki, och det var även till henne alla pengar gick till slut. Hon betalade deras hyra och resten spenderade hon. Nästan allt Nicki ägde var i rosa och hon var specialist på att hitta toppar med för mycket urringning och byxor som var så tighta att hon fick åla sig i dem. Det tillsammans med det platinablonda håret som, även om det var svårt att tro, faktiskt var äkta, gjorde att hon såg ut lite som en docka.

Det pep till i Nickis jackficka och hon fiskade upp sin mobil som bestod av mer mobilsmycken och glitter än av faktisk telefon. Hon suckade. ”En del förstår inte syftet med one-night stands”, sa hon och började skriva ett svar till någon av alla de hon chattade med.

Nicki var den enda som faktiskt umgicks med någon utanför gruppen.

Drokina visste inte vilka hon pratade med. Hon hade försökt hänga med, men efter ett tag hade alla namn blivit till en röra och - 50 -

hon kunde inte minnas vilket namn, som tillhörde just den personen, som gjort just det, som Nicki ville berätta om just då. Så nu lyssnade hon mest och hoppades att Nicki inte tog illa upp över hennes minskade intresse. ”Vem gav oss dessa då?” kvittrade Nicki glatt utan att sänka telefonen. ”Mike”, svarade Rachel hånfullt. ”Han kommer även hälsa sin chef att vi uppskattar den ökade omsättningen.”

Drokina skrattade. Hon hade undrat vad Rachel viskat till Mikael i Gränden, och det bästa med det hela var att Mikael var så pass rädd för Rachel att han faktiskt skulle vidarebefordra meddelandet.

Drokina undrade även vad det var Rachel skrivit på Mikaels telefon, men frågade inte. Det var Rachels ensak och hon fick berätta det ifall hon kände för det.

Rachel satte händerna bakom huvudet och sträckte på sig. ”Ryktet säger förresten att du gjorde någon förbannad igår.” Hon sa det med en så sadistisk glädje att Drokina skrattade igen. ”Så kan man uttrycka det”, hon sneglade upp på sin vän. ”Vem är ryktet?”

Rachel flinade. ”Sebbe”, svarade hon glatt och Drokina skrattade till. Sebastian var rätt person att vända sig till om man sökte information. Han tillhörde inte något gäng utan agerade som informatör mellan gängen och sålde informationen till högstbjudande.

Han var även Rachels favoritsångfågel, och helt gratis av någon anledning.

Drokina störde sig emellertid fortfarande på MCs nya anhängare.

Han brukade sköta första sållningen själv, vilket gjorde det hela ännu mer irriterande. Han hade lyckats gå under hennes radar och det störde henne oerhört. ”Så vad gör vi åt det?” frågade Nicki. Hon sneglade över skärmen mot Drokina men sänkte inte telefonen helt.

- 51 -

”Vi ger dem en varning och ser om de är smarta nog att dra sig ur gänget självmant. Annars får de samma behandling som resten av dem”, sa Drokina och tjejerna nickade. De hade gjort det här förr så de visste vad de skulle göra.

- 52 -