9789185763313 by Smakprov Media AB

책gel huset F책gelhuset

ester roxberg

roman

Smakprov Utdrag ur Fågelhuset

FÖRETAG är en organisation eller verksamhet som säljer varor eller tjänster. Det kan också vara en sammanslutning av personer som bedriver ett medvetet arbete för att uppnå ett eller flera mål. Företaget kan utge sig för att vara en människa, men detta bör inte blandas ihop. Företag har ingen förmåga till abstrakt tänkande, att visa känslor och medkänsla, urskilja orsakssamband samt tolka språk och symboler. Företag är nära besläktat med stammen nässeldjur, och maneten är dess närmaste släkting.



ag känner syret successivt försvinna under dunet, söker en anledning till att stiga upp. Det finns ingen anledning. Jag rullar över på mage, begraver ansiktet i madrassen. Men så kommer mitt nya levande tillstånd sakta tillbaka. Jag viker undan täcket och sneglar ut över det omslutande rummet. Bakom persiennerna skiner solen. Jag kan se det. På morgonen blir allt så uppenbart, så tydligt och klart. När de ligger där framför mig, mina tillhörigheter vilande i nuet. De isolerade väggarna. Det knäpptysta. De dryga två metrarna i takhöjd. Det nybyggda huset där allt går i vitt och borstat stål och pilarna i hissen är röda hjärtan på alla hjärtans dag. De neutrala möblerna. Det finns ingenting att anmärka på. Jag har allt jag behöver. En salladsslunga, en kaktus, ett avlastningsbord utan något att avlasta. Det är en månad sedan jag gick in i stationshuset och stoppade tre tior i ett av förvaringsskåpen. Jag lade in pojkvännens luvtröja, alla ramar med bilder på oss. Pojkvännens läppar mot min hals. En torkad rosbukett. Den gången han skrev mitt namn på småstadens alla elskåp. När vi svängde av motorvägen och våra andetag immade igen rutorna på en öde grusplan. Jag låste skåpet. Ljusknappen blev röd. Tåget rullade in på spåret. Jag öppnade den knutna 11

näven och såg skåpnyckeln falla ner på rälsen under mig. Tågdörrarna stängdes och min hemstad försvann i väg, bort från ett låst stationsskåp. Före detta pojkvännen trivs superbra med sitt nya liv. Det är förresten komiskt att han ska bli läkare. När jag kräktes gick han ut ur rummet och stängde dörren. Jag ska också trivas superbra. Jag har allt jag behöver och allt är mitt. Det finns inte en enda blinkning, en enda mening eller en enda rörelse som inte är min. Makten känns hisnande när jag ligger i sängen och inser detta, att varje ljud är mitt eget. Om det hörs ett litet dunprassel så är det för att jag har bestämt det. Jag bogserar armarna upp i luften och kliver upp ur sängen för att jag själv vill. Mina steg är så lätta när jag rör mig mot badrummet. Det är något som håller på att förändras. Jag känner det. Pojkvännen och jag existerar inte längre. Jag har ett flygplan som lyfter inuti mig.

ag tittar rakt in i solen utan att kisa och trycker mig in i morgon trängseln på tåget. Jag läser gratistidningen, som alla andra. Jag sneglar på medpassagerarna. De ser krispiga ut på morgonen. Deras kinder är rosiga. Det doftar parfym, tandkräm och tvättmedel. Jag lutar mig mot pendeltågsväggen och drar in dofterna i hela kroppen. Bredvid mig står en flygvärdinna. Hennes väska är packad. Vi ser på den rödlätta himlen och ler mot varandra. Vi är båda på väg nu. På centralstationen går vi av och låter stegen bakom och framför stötta oss fram. Jag rullar fram som en studsboll, stannar endast när rörelsen har ebbar ut eller när något kommer i vägen. Jag har en ny horisont som driver mig fram. Se upp, säger jag, när jag studsar nerför gatan. Ljuset i korsningen är synligt endast för mig. Det är en väg som öppnas och stängs när jag trätt in.

Jag kommer samtidigt som receptionisten. Hon låser upp porten och jag följer efter. Hej, säger hon. Hej. Det är jag som är Liv. Jag ska till kontoret. Ja, skriv under här så ska jag registrera dig som besökare. Ditt ID, tack. Hon knapprar på tangentbordet och granskar mitt pass. 13

De är inte särskilt lika. Vilka? Dina signaturer. Jaha, nej, jag har flera. Flera? Ja, flera signaturer. Hon ser på mig. Hissen är sönder. Du får ta trapporna. Jag går uppför trapporna till tredje våningen. Det är tyst. Jag ser mig omkring. Kopieringsmaskinerna står på rad i korridoren. Den blå heltäckningsmattan är mjuk och skön att gå på. Mina steg hörs inte. Lysrören tänds i taket. Skrivborden breder ut sig framför mig. De liknar smörblomstäckta fält i solen som skiner in. På borden står telefonerna och blinkar i grönt. Jag öppnar dörrar för att se vad som finns där. I några rum skymtar stadens blå vatten utanför fönstren. Dörrhandtagen är svala. På en av toaletterna hänger skyltar med deras namn ovanför varje handduk. Jag betraktar dem och känner viljan växa sig starkare, att få ha det så här. Det är någon som omsorgsfullt har skrivit ditt namn, som har sagt att här hör du hemma. Här ska bara du få torka dina händer. Det tar ett tag innan jag hittar tillbaka till mitt rum. De visade mig det i fredags. Jag har ett eget rum som vetter mot innergården. Jag är inte längre bara Liv. Jag är praktikant. Jag har fördelat min sommarjobbslön i fyra kuvert, ett för varje månad den här hösten. Sextusen kronor i månaden till hyra och mat. Jag ska klara det. I vår kommer jag att vara anställd. Jag sätter mig vid skrivbordet. Jag har ett eget skrivbord, med en egen dator. En egen sax. En egen häftapparat. En egen kalkylator. Mitt liv har fått en helt ny avsikt. Att sitta på en stol, lutad över en skärm. Ja ursäkta jag kan inte prata just nu, jag r e s e a r c h a r. Det är måndagsmöte i dag. Det står uppskrivet i min kalender. Jag sitter vid det runda bordet med kollegieblocket uppslaget framför 14

mig. Väggen mot korridoren är av glas. Jag ser hur de springer förbi där bakom. Min leopardmönstrade klänning glider upp till höftbenen när jag sitter ner. Jag drar i tyget. Men de ser mig inte. Jag tittar i min kalender igen, kanske har jag hört fel. Nej, det är i dag, klockan elva. Efter tio minuter kommer IT-redaktören, marknadskoordinatorn och administratören. De segnar ner på plaststolarna. Administratören sorterar sina papper. Marknadskoordinatorn sätter armbågarna på bordet med hakan i händerna. IT-redaktören lutar sig tillbaka och vilar huvudet mot axeln. Han blundar. Administratören: Skrev du ut rapporten? Marknadskoordinatorn: Ja, det är klart, den är här. Jag kanske borde säga något, men vet inte vad. Marknadskoordinatorn sträcker ut handen och drar chokladkartongen på bordet mot sig. Fingrarna letar sig in under locket och leendet sprider sig över det blanka ansiktet. när hon stoppar in flera i munnen på en gång. Marknadskoordinatorn: Ska ni inte ha? Skynda er. Vi skakar på huvudena. IT-redaktören flinar snabbt mot mig och ser på den nakna huden under mina vita spetsstrumpbyxor. Jag köpte dem för flera år sedan och det är första gången jag använder dem. Hallå allihop, säger chefen och fyller hela rummet med sin närvaro. Hallå, säger jag. De andra säger ingenting. Jag tittar ner i bordsskivan. Chefen har en vit skjorta och svart kostym på sig. Jag ser skymten av en förgylld klocka på handleden. Chefen dumpar två stora pappershögar på bordet med en smäll. Marknadskoordinatorn som gungar på sin stol tappar balansen och faller. En man kommer sakta in i rummet medan han stoppar in snus under läppen. Han stannar vid dörren och tittar upp. Han ser på mig. Är du tillbaka, Liza? Någon tappar något på golvet, en bläckpenna. Chefen vänder sig om. Chefen: Det här är Liv. Hon är vår nya praktikant. Jag trodde att ni träffats? 15

Rösten har ett irriterat tonläge. Formgivaren: Nej? Chefen: Nej, just det, du var inte här i fredags. Formgivaren: Jag var … Chefen: Liv det här är Alex, han är formgivare på kontoret. Formgivaren jonglerar med pennan mellan sina fingrar. Han höjer på ögonbrynen och kliver över marknadskoordinatorn som ligger på golvet. Formgivaren: Har hon fixat godiset till releasefesten? Han drar upp den svarta mössan över öronen. Chefen: Hon håller på med det. Formgivaren: Kan hon ta ansvar för städningen av köket också? Chefen: Ja, Liv är här för att underlätta för oss alla. Men nu måste vi börja. Var är Vera? IT-redaktören: Hon står i hissen. Vi lutar oss fram och ser ut i korridoren. Där åker hissen upp och ner. Innanför glaset skymtar två små ögon fram. De stirrar blint tillbaka på oss. Chefen reser sig och stänger dörren. Chefen: Det blir ett långt möte i dag. Till att börja med måste jag påminna er om att vi har en mycket begränsad ekonomi just nu. Vi måste alla vara medvetna och låta det genomsyra vårt dagliga arbete. Toalettpappret och kaffet kan omöjligt fortsätta vara gratis så mycket som ni konsumerar. Vera kommer att vara kassaansvarig och samla in pengar veckovis. Marknadskoordinatorn: Men fikabrödet är väl ... Chefen: Det gäller fikabrödet också. Så, nu kan vi sätta i gång. Administratören läser upp protokollet från förra mötet. Chefen: Martina, vad tyckte du om rapporten jag bad dig läsa? Marknadskoordinatorn svarar inte. Hon stryker med handen över bakhuvudet. Chefen: Liv? Utan att jag hinner förbereda mig ser de blå ögonen på mig. Min kropp rycker till. Chefen: Har du läst rapporten? 16

Jag: Ja, den var … intressant … Sten, sax, påse. IT-redaktören slår med fingrarna på bordet i takt med musiken från snäckan i hans ena öra. Han lägger hakan i handen och blinkar mot mig. Chefen: Hur menar du? Det är en stor fläck i heltäckningsmattan under bordet. Jag: Det var en bra rapport. Chefen: Ja, tack, Liv. Jag håller med. Marknadskoordinatorn räcker upp handen. Hon ser inte glad ut. Marknadskoordinatorn: Men ... man ska väl ändå inte ha djurmönstrat på sig? Chefen: Jaså? Marknadskoordinatorn: Jag skulle aldrig ha djurmönstrat på mig. Chefen: Vad har ni andra att säga i denna fråga? IT-redaktören: Jag tycker att det är okej, ibland. Chefen: Ja. Det är Livs första dag i dag, det måste vi ha överseende med.

å lunchen går jag ut och nerför trapporna från berget. Jag har inte sett mycket av staden än. Jag går ut på torget. Många har samlats kring fontänen för att äta glass. De har svarta kläder. Solen står som högst på himlen, det svider i mina ögon. Jag går in i skuggan, tar ett djupt andetag och ser upp i trädkronorna. En hel timme har jag på mig innan jag måste vara tillbaka. Asfalten är het. Från butikerna hörs musik. Personalen dansar där inne. Jag stannar för att titta i skyltfönstren, på jeans, klockor och lampskärmar. Det är rea. Kom in, säger en kvinna. Nej, tack, jag hinner inte, säger jag. Jag försöker lära mig gatunamn. Jag memorerar dem medan jag går. Jag stannar och ser på en staty. Det är en kung, på kungens huvud sitter en duva. Husen liknar guldklimpar i solljuset. Cyklisterna svischar förbi och plingar på mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Människorna på gatorna går så stadigt fram. Några sitter längs husväggarna och talar med varandra. Deras luggar är stilla i vinden. De matchar varandra. Deras gröna jackor, bruna scarfsar och blodröda skor är en enda färgskala. Allt flyter ihop till en perfekt massa. Jag måste rätta till klänningen hela tiden. Det är något som känns fel. Jag tar på mig jackan. 18

Det är ett nytt meddelande i min telefon, ett okänt nummer igen. Busvisslar. Jag ser mig omkring och blir lite orolig. En man i svart hatt ser på mig, men han går åt ett annat håll. Jag fortsätter. Snart ser jag vattnet. Det luktar strömming och tång. Jag vallfärdar med stadsmänniskorna uppför klipporna. Jag blundar, sträcker ut händerna och tar tag i stängslet. Staden sträcker ut sig under och framför mig. Terracottafärgade byggnader tornar upp sig mot himlen, broarna över vattenytorna. Fåglar försvinner ner på de svarta taken. Lyftkranar sticker upp långt bort. Stadshuset är mittpunkten i allting. När människorna där nere når fram så vänder de sig om och börjar om igen. Här blir man aldrig färdig. Här är alla Peter Pan.

Välkommen upp på scenen!

Omslagsdesign: Anna Winberg

Skådeplatsen är ett kontor i Stockholm. Genom praktikanten Livs många gånger opålitliga och minst sagt uppfinningsrika blick sätts kulturbranschens miljöer och figurer under lupp. En sanslös resa rakt upp och in bakom finrummets kulisser, där inget visar sig vara vad det utger sig för.

”Jag är inte längre bara Liv. Jag är praktikant. Jag har fördelat min sommarjobbslön i fyra kuvert, ett för varje månad den här hösten. Sextusen kronor i månaden till hyra och mat. Jag ska klara det. I vår kommer jag att vara anställd. Jag sätter mig vid skrivbordet. Jag har ett eget skrivbord, med en egen dator. En egen sax. En egen häftapparat. En egen kalkylator. Mitt liv har fått en helt ny avsikt. Att sitta på en stol, lutad över en skärm. Ja ursäkta jag kan inte prata mer just nu.”