s
Patricia Tudor-Sandahl
Din Din egen vÀg egen vÀg Patricia Tudor-Sandahl
libris fö rlag ⹠örebro
l i br i s
Utgiven med bidrag frĂ„n Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse) copyright © 2013 författaren och Libris förlag, Ărebro texterna Ă€r hĂ€mtade ur hennes bok En given vĂ€g (2005) illustrationer © Mats Ottosson foto © Magnus Aronson författarfoto AndrĂ© de Loisted formgivning Maria Mannberg tryckt i Lettland 2013 isbn 978-91-7387-289-8 www.librisforlag.se www.tudorsandahl.se
InnehÄll
4 Förord 7 Att ta sin lÀngtan pÄ allvar 13 Att börja sin upptÀcksresa 19 Bli den du Àr Àmnad att vara 25 VÀrdet av det vanliga 31 Den stora utmaningen 37 Visshet om sin vÀg 43 Urskilja vÀgen i vardagen 49 Att fyllas av liv 55 Den oförlösta glÀdjen 63 Den andliga vÀgen 69 LÀngtan efter nÄgot mer 75 VÄr plats i det stora hela 81 Att sÀtta fokus pÄ det goda 89 Min egen vÀg 95 BesjÀlat liv 107 Ett förhÄllningssÀtt till livet 113 Kallad att vara sig sjÀlv
Förord
âvilken av dina böcker gillar du mest?â Oj, vilken frĂ„ga, tĂ€nkte jag, det kan jag inte svara pĂ„. Mina böcker Ă€r som mina barn: alla Ă€r viktiga, alla har sin egen historia och en sĂ€rskild plats i mitt hjĂ€rta. Sedan tĂ€nkte jag till. Svaret mĂ„ste Ă€ndĂ„ vara En given vĂ€g, boken som jag skrev efter mĂ„nga Ă„rs funderingar kring vad som verkligen Ă€r vĂ€sentligt i mitt liv. Den kom till efter en lĂ„ng och bitvis svĂ„r process som gradvis förde mig tillbaka till den tro som jag hade tagit avstĂ„nd frĂ„n för ett halvt liv sedan. Att ge ord till mina tankar blev en vĂ€ndpunkt i mitt liv. NĂ€r jag blev tillfrĂ„gad om att medverka till den bok som du nu hĂ„ller i din hand â Din egen vĂ€g â var svaret sjĂ€lvklart ja. Inte bara
4 din egen vÀg
för att den sammanfattar det vĂ€sentligaste i vad jag tidigare skrev, utan ocksĂ„ för att den berikas av Mats Ottossons och Magnus Aronsons underbara bilder. Det andliga sökandet tog fart hos mig först sent i livet och har banat vĂ€g för ett perspektivskifte i min syn pĂ„ livet och hur jag vill leva i min vardag. Vart Ă€r jag pĂ„ vĂ€g? Ăr det verkligen dit jag vill gĂ„? Vad för sorts mĂ€nniska vill jag vara? Ăr det nĂ„got som ska förverkligas medan tid finns och vad stĂ„r dĂ„ i vĂ€gen för att sĂ€tta igĂ„ng med detta? FrĂ„gor som jag tror bör hĂ„llas levande om man vill fortsĂ€tta att vĂ€xa som mĂ€nniska och urskilja sin egen, unika vĂ€g. Skaparen vill mer och mĂ€nniskan vet i sitt inre att hon Ă€r bestĂ€md för detta mer. UngefĂ€r sĂ„ minns jag att förre Ă€rkebiskopen KG Hammar sade en gĂ„ng. Det finns mer att hĂ€mta hos oss. Vi lever under vĂ„r egentliga kapacitet. Jag tror att var och en har ett uppdrag hĂ€r i livet â en kallelse om man sĂ„ vill â som vilar i vĂ€ntan pĂ„ att tas i bruk. Det kan ta ett helt liv att bli den man Ă€r Ă€mnad att vara, att hitta sin egen vĂ€g och vara beredd att följa den. Vi Ă€r aldrig framme, alltid pĂ„ vĂ€g. Utveckling kan pĂ„gĂ„ hela livet. Att inse detta och ha modet att dra konsekvenserna Ă€r en utmaning och en möjlighet. En trösterik tanke, tycker jag. Patricia Tudor-Sandahl, 19/6â13
5
Att ta sin lÀngtan pÄ allvar
jag var nyligen pĂ„ fest. Mannen som satt bredvid mig var en trevlig och pratsam person. Medan vi Ă„t berĂ€ttade han ivrigt om sitt jobb och sina resor. Först dĂ„ vi hade hunnit till efterrĂ€tten och druckit nĂ„gra glas vin började han tala om sig sjĂ€lv. Det saknades nĂ„gonting i hans liv, trots framgĂ„ng var han inte nöjd â han ville nĂ„got mer. Han ville öppna sig för förĂ€ndring men hade hittills inte vĂ„gat, och tiden bara rann ivĂ€g. Jag hörde entusiasmen i hans röst, det gick inte att ta miste pĂ„ att han menade vad han sade. Och jag kĂ€nde igen mig sjĂ€lv i hans aning om en kraft som Ă€nnu inte tagits i bruk och nĂ„got nytt som bidar sin tid.
7
Men utveckling Ă€r besvĂ€rlig och kan kosta pĂ„. Man kan alltid hitta skĂ€l för att inte rubba sina cirklar, inte ta sin lĂ€ngtan pĂ„ allvar, slĂ„ ifrĂ„n sig tanken pĂ„ en ny vĂ€g innan den fĂ„tt mogna och ta form. Och detta Ă€r synd tycker jag, för lust och lĂ€ngtan Ă€r bra vĂ€gvisare för den som söker annat i sitt liv. Jag tror att varje mĂ€nniska har ett uppdrag, nĂ„gonting som hon Ă€r sĂ€rskilt lĂ€mpad för att göra. Men det kan ta tid och mod att upptĂ€cka vad det Ă€r och att sĂ€tta det i verket. MĂ„nga lever kringskurna liv. De flesta av oss har en större potential Ă€n vi vet om. Vi anvĂ€nder oss inte av vĂ„r kapacitet, ser inte de alternativa vĂ€gar som vi skulle kunna ta. Att ta ett steg Ă„t sidan och frĂ„ga sig sjĂ€lv vart man Ă€r pĂ„ vĂ€g â och om det verkligen Ă€r dit som man vill gĂ„ â Ă€r en utmĂ€rkt startpunkt dĂ„ man begrundar mĂ„l och mening med sitt liv. Varje liv Ă€r unikt och varje mĂ€nniska har nĂ„gonting sĂ€rskilt att bistĂ„ vĂ€rlden med. Det kan vara stort eller smĂ„tt, det spelar ingen roll. Allas uppgift Ă€r i grunden densamma: att leva sitt liv sĂ„ sant och helhjĂ€rtat som man kan, till sin egen och andras glĂ€dje. Ingenting Ă€r permanent hĂ€r i livet. Allt gĂ„r mot sin upplösning, ombildas till nĂ„got nytt. Det gamla vissnar medan spĂ€da skott slĂ„r rot. Hela tiden sker död och pĂ„nyttfödelse, innanför och utanför oss sjĂ€lva, sĂ„vĂ€l i den materiella vĂ€rlden som i vĂ„rt medÂvetande. SmĂ„ osynliga förĂ€ndringar, rubbningar i balansen förvandlar oss sakta men sĂ€kert och för oss dit vi ska. Processen sker oavbrutet â Ă€ven under tiden som du lĂ€ser des sa ord. Man mĂ„ste inte upprepa imorgon det som man gjorde igĂ„r.
8 din egen vÀg
»VĂ€nd tanken inĂ„t och du finner minst ett tusen regioner i din sjĂ€l helt oupptĂ€ckta«, sade den amerikanske författaren Henry David Thoreau. Du har en rikedom inom dig. Denna insikt kan bli början pĂ„ en upptĂ€cktsresa utan like. Du har en rikedom Problemet Ă€r att det Ă€r mĂ„nga som inte inom dig. Denna lyssnar till sin inre röst, sĂ€rskilt som den bara Ă€r en svag och mild liten viskning som hörs bĂ€st i insikt kan bli början stillÂÂhet. Det krĂ€vs en hel del kurage för att stanpĂ„ en upptĂ€cktsresa na upp och verkligen höra vad man vill sĂ€ga till sig sjĂ€lv. utan like. Ibland springer vi lĂ„ng vĂ€g efter svar pĂ„ vĂ„ra frĂ„gor men missar den visdom som finns att hĂ€mta i vĂ„r nĂ€rhet. MĂ„ste vi fara lĂ„ngt bort innan vi begriper att vi inte hade behövt röra oss ur flĂ€cken, att svaren fanns nĂ€rmare Ă€n vi kunde ana? Det pĂ„minner om historien om den fattige rabbinen Eisner frĂ„n Krakow. Flera nĂ€tter i rad drömde han om en skatt som fanns nergrĂ€vd under Slottsbron i Prag. Drömmen var sĂ„ verklig och hans begĂ€r efter skatten sĂ„ starkt att han en natt tog fram sin största spade, sade adjö till sin fru och gav sig ivĂ€g i mörkret. Efter en lĂ„ng och tröttsam resa kom han fram och satte igĂ„ng att grĂ€va med en sĂ„dan iver att han inte hörde vakten, som tog honom pĂ„ bar gĂ€rning och förde honom till fĂ€ngelset. NĂ€r den vettskrĂ€mde rabbinen berĂ€ttade vad han höll pĂ„ med slĂ€pptes han dock fri av den flinande vakten.
9
Ȉ k hem med dig, din dumbom, tĂ€nk att du tror pĂ„ sĂ„dant nonsens!« sade vakten. Med skratt i rösten berĂ€ttade han om sin egen Ă„terkommande dröm â om en skatt som fanns gömd bakom spisen hos en fattig rabbin i Krakow. Rabbi Eisner tog sig hem och fann skatten, precis sĂ„ som det var sagt. SĂ„ kan det vara ocksĂ„ för oss. Att vi Ă€r sĂ„ instĂ€llda pĂ„ att mĂ„let ligger lĂ„ngt framme att vi gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng gĂ„r förbi det vi söker. SĂ„dant hĂ€nder lĂ€tt nĂ€r man har för brĂ„ttom och hastar ivĂ€g med skygglappar pĂ„. Det gĂ€ller i synnerhet nĂ€r man Ă€r pĂ„ vĂ€g att komma till klarhet om vad man vill göra med sitt liv. Det Ă€r en stor utmaning att inte hasta förbi, utan vĂ„ga stanna upp, stĂ€mma möte med sig sjĂ€lv och ge sig tid med frĂ„gor som: * Vad vill jag Ă€gna mig Ă„t framöver? * Har jag resurser som inte tas i bruk? * Vill jag nĂ„got mer medan det finns tid? * Vad bör förĂ€ndras och vad Ă€r jag nöjd med? * Vad Ă€r livsviktigt för mig och vad kan jag lika vĂ€l vara utan? * Ăr det nĂ„got som jag har funderat pĂ„ att göra men hittills lĂ„tit bli? * Vad Ă€r mitt nĂ€sta steg?
10 din egen vÀg
Svaren Àr sÀllan givna. För att komma fram till dem mÄste man vara beredd att granska sitt hjÀrta och sÀtta sitt liv under lupp. DÀrmed fÄr man chansen att se ett och annat som hittills varit dolt. »Den lÀngsta resan Àr resan inÄt«, sade Dag Hammarskjöld. Att vÀnda sig inÄt Àr inte att lÀgga till nÄgonting utan att skala bort nÄgonting, det vill sÀga allt det som vanligtvis krÀver vÄr uppmÀrksamhet och som i lÀngden gör oss ordtrötta och avtrubbade. »Om du inte tar dig tid att gÄ inom dig sjÀlv löper du risken att gÄ genom livet utan dig sjÀlv«, sade nÄgon till mig nyss. Jag skrev upp orden för att inte glömma.
»Om du inte tar dig tid att gÄ inom dig sjÀlv löper du risken att gÄ genom livet utan dig sjÀlv«, sade nÄgon till mig nyss. Jag skrev upp orden för att inte glömma.
11
12 din egen vì±g
Att börja sin upptÀcktsresa
det Ă€r spĂ€nnande att komma sig sjĂ€lv inpĂ„ livet, upptĂ€cka att man rymmer mer Ă€n man trodde och kanske skönja det nya som nalkas. Men det krĂ€vs ocksĂ„ mod för att röra sig frĂ„n periferi till centrum och ge sig helt tillkĂ€nna för sig sjĂ€lv. Somliga drar sig för detta, tackar nej till inbjudan att ompröva sina prioriteter och se livet ur nya vinklar. Jag kan vĂ€l förstĂ„ lockelsen att inte störa ordningen. MĂ€nniskan Ă€r mĂ„ngbottnad. Resan till det innersta Ă€r lĂ„ng och stundom svĂ„r â i alla fall var den det för mig. All vĂ„r utveckling sker i samspel med andra mĂ€nniskor och med naturen. Vi formas av historia och sammanhang, dels den gemensamma historien (den tid och kultur som vi vĂ€xer upp i), dels den enskilda historien dĂ€r erfarenheter under barn- och
13
ungdomsÂĂ„ren spelar en stor roll i utformandet av den vuxna mĂ€nniskans karaktĂ€r och förmĂ„ga att anvĂ€nda sig av sin potential. Vi blir till i relationer, lĂ€r oss av varandra om godhet men ocksĂ„ om ondska, om nĂ€rhet och kĂ€rlek men ocksĂ„ om hat och distans. VĂ„ra möjligheter blir förverkligade eller förnekade, vi vĂ€xer eller krymper, lĂ€r oss att nĂ€rma oss eller fjĂ€rma oss frĂ„n varandra och vĂ„rt eget djup. Vi Ă€r gjorda för att vĂ€nda oss till varandra i kĂ€rlek och tillit. FörmĂ„gan att Ă€lska ligger djupt i vĂ„r natur men det hĂ€nder ibland att vi förlorar kontakt med den. Erfarenheten av att ha varit ett Ă€lskat, önskat barn ger en oersĂ€ttlig grund för en hĂ„llbar identitet. Men livet trasslar till det för oss. LĂ„ngt ifrĂ„n alla fĂ„r en bra start. Alltför mĂ„nga barn föds till en situation dĂ€r det saknas förutsĂ€ttningar för att utveckla en stabil identitet byggd pĂ„ tillit och kĂ€rlek. Barndomsvillkor Ă€r naturligtvis inte det enda som formar oss, verkligheten Ă€r mycket mer komplex Ă€n sĂ„, men allt tyder pĂ„ att den vĂ€sentliga grunden för hur vi Ă€r som vuxna lĂ€ggs mycket tidigt under vĂ„ra liv, i relation till dem som stĂ„r oss nĂ€rmast. En del barn tvingas klara sig sjĂ€lva lĂ„ngt innan de Ă€r mogna för det. Redan som spĂ€dbarn lĂ€r de sig dagtinga med sina behov, behaga och vara till lags i försök att locka fram den kĂ€rlek och omvĂ„rdnad som de vuxna inte kan ge. I vĂ€rsta fall sker detta till priset av barnets bristande kontakt med sina djupaste behov och Ă€kta kĂ€nslor. Och dĂ„ den inre stadgan inte byggs upp har man ingen fast punkt och gĂ„r lĂ€tt vilse. Tidiga erfarenheter gör outplĂ„nliga intryck, och ibland ger
14 din egen vÀg
de sĂ„r som aldrig lĂ€ker helt. Det kan till exempel visa sig i form av dĂ„ligt sjĂ€lvförtroende och mindervĂ€rdeskĂ€nslor, inte sĂ€llan förklĂ€dda till sjĂ€lvupptagenhet och arrogans. Det som en mĂ€nniska visar upp mĂ„ste inte alls vara en avbild av hennes innersta. Bakom fasaden pĂ„ den sjĂ€lvsĂ€kra besserwissern, den arroganta damen, den fĂ„fĂ€nga Tidiga erfarenheter ynglingen lurar kanske skuggan av ett litet utsatt gör outplĂ„nliga barn som kĂ€nner sig fult, dumt och skrĂ€mt. Vi tar pĂ„ oss mĂ„nga masker och har otaliga intryck, ibland ger sĂ€tt att mörklĂ€gga det som sker i vĂ„ra hjĂ€rtan. Man de sĂ„r som aldrig kan inte veta hur det Ă€r fatt med nĂ„gon förrÂĂ€n man slĂ€pps nĂ€ra inpĂ„. lĂ€ker helt. Att ge förtroenden gör oss sĂ„rbara, och ett sviÂket förtroende kan grundligt skada sjĂ€lvtilliten. Det kan vara mycket, mycket svĂ„rt att komma riktigt nĂ€ra en som saknar inre trygghet. RĂ€dsla för att bli svikna igen fĂ„r oss att stĂ€nga vĂ„ra hjĂ€rtan och avvisa det som vi mest av allt behöver. Och nĂ€r vi stĂ€nger ute andra stĂ€nger vi samtidigt ute delar av oss sjĂ€lva. En gĂ„ng i tiden var vi tvungna till det för att klara oss i en vĂ€rld som vi inte begrep oss pĂ„. Först senare förstĂ„r vi vad sĂ„dant kan ha kostat. TyvĂ€rr finns det gott om vilsna barn som lever kvar inom oss och gör det svĂ„rt att fullt ut axla en vuxenroll. Ideligen upprepar vi mönster som en gĂ„ng i tiden kom till för att hjĂ€lpa oss överleva men som inte lĂ€ngre behövs. Jag tror att vi har en stark drivkraft att reparera det som har
15
gĂ„tt sönder, att komma igen och att bli det som vi har resurser för. För att komma vidare kan det vara nödvĂ€ndigt att Ă„tervĂ€nda till det förflutna, söka sanningen och konfronteras med sin historia, för att sedan försonas med den. Det kommer en dag dĂ„ man inser att det sĂ„rade barnets tid Ă€r förbi. Nu Ă€r det vi sjĂ€lva som ska bestĂ€mma vad för sorts liv vi ska leva. Hur svĂ„rt en mĂ€nniska Ă€n mĂ„ ha haft det Ă€r hon aldrig helt offer för sitt öde. SamhĂ€llet ser ut som det gör. Yttre betingelser Ă€ndras inte i en handvĂ€ndning. Mitt i detta kan vi dock leva pĂ„ ett annat sĂ€tt om vi vill. Ibland glömmer vi den frihet som vi har. Eller vill vi kanske inte se den? Den inre valfriheten Ă€r större Ă€n man tror. Den dagen man inser att man inte mĂ„ste gĂ„ i ödets ledband, att det kanske finns en djupare mening som vĂ€ntar pĂ„ att bli upptĂ€ckt, kommer livet i ett nytt lĂ€ge. Christopher Bollas talar om »the drive to destiny«, (ungefĂ€r: driften att bli den man Ă€r Ă€mnad att vara), som den basala och potenta kraft som driver oss till att vilja »nĂ„ vĂ„rt eget sanna varande genom erfarenheter som frigör denna potential«. PĂ„ vĂ€gen mĂ„ste man förlika sig med sin historia och samverka med sin lĂ€ngtan genom att hĂ„lla grundfrĂ„gorna vid liv: Vem Ă€r jag egentligen och vad Ă€r min uppgift hĂ€r i livet? »Jag vet ej vem â eller vad â som stĂ€llde frĂ„gan. Jag vet ej nĂ€r den stĂ€lldes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gĂ„ng svarade jag ja till nĂ„gon â eller nĂ„got. FrĂ„n den stunden hĂ€rrör vissheten att
16 din egen vÀg
tillvaron Ă€r meningsfylld och att mitt liv dĂ€rför, i underkastelse, har ett mĂ„l«, skrev Dag Hammarskjöld i VĂ€gmĂ€rken om sin upplevelse av kallelse. Sufipoeten Jalal ad-Din Rumi (1207â1273) skrev i en dikt: PĂ„ den yttersta dagen kommer Gud att sĂ€ga: »Vad gjorde du med styrkan och energin som din mat gav dig pĂ„ jorden? Hur anvĂ€nde du dina ögon? Vad gjorde du med dina fem sinnen medan de fördunklades och mattades? Jag gav dig hĂ€nder och fötter som verktyg att bereda marken för plantering. Jag gav dig hĂ€lsa sĂ„ att du kunde plöja. Gjorde du detta?«
17
Bli den du Àr Àmnad att vara
jag kommer att anvÀnda orden kall och kallelse för att beskriva en mer eller mindre tydlig kÀnsla av att det finns nÄgot som Àr i vardande i ens liv, nÄgot som vilar och gror i vÀntan pÄ att mogna och bÀra frukt. Dessa ord kommer av fornsvenskans kal som betyder uppmaning. I uppslagsboken stÄr det bland annat: att benÀmna, namnge, inbjuda, uppmana, invitera, utnÀmna. Bland synonymer finns vÀrv, livsverk, bestÀmmelse i livet, livsuppgift, gÀrning, mission och vokation, frÄn latinets vox (röst) och vocare (kalla). Ett kall kan alltsÄ ses som en uppmaning och en inbjudan att finna sin Àkta röst. Vi Àr ovana vid ord som kall och kallelse. Till en början kan de kÀnnas frÀmmande, kanske till och med
19
w w w. l ibr is f or l ag. se
stötande. För mĂ„nga dessutom med och trista Inbilla dig inte att du Ă€rbelastas nĂ„gon, de manar Jantelagen, fĂ„rassociatiooss att krympa. ner trots attdu kallelsemotivet Ă€r vanligt bĂ„de i religiösa berĂ€ttelser Bli den Ă€r Ă€mnad att vara! manar kallet, och fĂ„r oss att vĂ€xa oss och iĂ€n folksagor. gĂ„r till sĂ„dant som inkallelseorder till större vi troddeTankarna var möjligt. Sanningen Ă€r atttillvitandlĂ€karen Ă€r bĂ„de störreoch ochannat mindresom Ă€n man vi anar. vĂ€rnplikt, kallelser helst undviker. »Skulle inte livet vara nĂ„got»stora« mer?« ord Densom frĂ„gan förfat I likhet med andra vi har terapeuten sorterat ut och har kall taren Patricia Tudor-Sandahl fĂ„tt möta mĂ„nga gĂ„nger, bĂ„de privat och och kallelse fallit i glömska, till och med i onĂ„d i det hĂ„rt sekula- i sitt arbete.samhĂ€llet. En frĂ„ga som ocksĂ„bestĂ€mt fĂ„tt lov att stĂ€lla sjĂ€lv. dem riserade Jag hon har Ă€ndĂ„ mig för till att sig anvĂ€nda Och hon, det sĂ„ att en orsakerna till stressen dĂ€rför attkanske, de för menar oss nĂ€ra en Ă€r dimension av av livet â den andliga â och oron i vĂ„rt samhĂ€lle Ă€r att vi fĂ„tt eller tagit pĂ„ oss uppgifter som mĂ„nga har fjĂ€rmat sig ifrĂ„n och nĂ€ra nog glömt bort. som Ă€r för smĂ„ för vĂ„ra sjĂ€lar. Samtidigt Ă€r jag som sagt medveten om att dessa ord kan ha Hennes bok Din egen vĂ€g Ă€r en inbjudan att ta vĂ„ra liv pĂ„ större en negativ klang. Man hör dĂ„ och dĂ„ exempelvis sjuksköterskor allvar, att vĂ„ga »strĂ€cka oss i vĂ„r fulla lĂ€ngd« och söka de vi Ă€r Ă€mnade att hĂ€vda att deras jobb inte Ă€r ett »kall«. De lĂ€gger dĂ„ i ordet betyvara â en process som pĂ„gĂ„r oavsett Ă„lder. Att leva sĂ„ sant och helhjĂ€rtat delsen av en uppoffring â att vara beredd att stĂ„ ut med vilka krav som vi kan, till vĂ„r egen och andras glĂ€dje. som helst utan att fĂ„ rimlig betalning, dĂ€rför att man har detta kall atten ta rikedom hand ominom sjuka. Eftersom sjuksköterskorna, eller Du har dig. Denna insikt kan bli början pĂ„ vilken en uppyrkeskĂ„r det nu gĂ€ller, vill ha lika bra betalt som alla andra, gĂ€ller tĂ€cktsresa utan like. det alltsĂ„ att slĂ„ fast att de Ă€r yrkesmĂ€nniskor och inte kallade ⊠Men vilken tragik det Ă€r att vi förlorat insikten om vad det betyder att varapatricia kallad och vikten av att finna sin kallelse. Hur och tudor-sandahl Ă€r författare, psykolog kan man bli lycklig i ett yrke förelĂ€sare som manoch interetreatledare. Ă€r kallad till? psykoterapeut, Texterna Ă€r MĂ€nniskan kan bara uppleva och mening om hon hĂ€mtade frĂ„n henneslycka bok En given vĂ€g (2005). finner just precis vad hon har för specifik och unik uppgift i livet. Boken illustrerad med denna akvareller av Matstill Ottosson Genom att ge sig sjĂ€lvĂ€ri denna uppgift, livsform, dessa och foton av Magnus Aronson. mĂ€nniskor, finner hon sig sjĂ€lv. Hela livets mening gĂ„r för varje mĂ€nniska ut pĂ„ att fullborda