9789173872898

s

Patricia Tudor-Sandahl

Din Din egen väg egen väg Patricia Tudor-Sandahl

libris fö rlag • örebro

l i br i s

Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse) copyright © 2013 författaren och Libris förlag, Örebro texterna är hämtade ur hennes bok En given väg (2005) illustrationer © Mats Ottosson foto © Magnus Aronson författarfoto André de Loisted formgivning Maria Mannberg tryckt i Lettland 2013 isbn 978-91-7387-289-8 www.librisforlag.se www.tudorsandahl.se

Innehåll

4 Förord 7 Att ta sin längtan på allvar 13 Att börja sin upptäcksresa 19 Bli den du är ämnad att vara 25 Värdet av det vanliga 31 Den stora utmaningen 37 Visshet om sin väg 43 Urskilja vägen i vardagen 49 Att fyllas av liv 55 Den oförlösta glädjen 63 Den andliga vägen 69 Längtan efter något mer 75 Vår plats i det stora hela 81 Att sätta fokus på det goda 89 Min egen väg 95 Besjälat liv 107 Ett förhållningssätt till livet 113 Kallad att vara sig själv

Förord

”vilken av dina böcker gillar du mest?” Oj, vilken fråga, tänkte jag, det kan jag inte svara på. Mina böcker är som mina barn: alla är viktiga, alla har sin egen historia och en särskild plats i mitt hjärta.

Sedan tänkte jag till. Svaret måste ändå vara En given väg, boken som jag skrev efter många års funderingar kring vad som verkligen är väsentligt i mitt liv. Den kom till efter en lång och bitvis svår process som gradvis förde mig tillbaka till den tro som jag hade tagit avstånd från för ett halvt liv sedan.

Att ge ord till mina tankar blev en vändpunkt i mitt liv. När jag blev tillfrågad om att medverka till den bok som du nu håller i din hand – Din egen väg – var svaret självklart ja. Inte bara

4 din egen väg

för att den sammanfattar det väsentligaste i vad jag tidigare skrev, utan också för att den berikas av Mats Ottossons och Magnus Aronsons underbara bilder.

Det andliga sökandet tog fart hos mig först sent i livet och har banat väg för ett perspektivskifte i min syn på livet och hur jag vill leva i min vardag. Vart är jag på väg? Är det verkligen dit jag vill gå? Vad för sorts människa vill jag vara? Är det något som ska förverkligas medan tid finns och vad står då i vägen för att sätta igång med detta? Frågor som jag tror bör hållas levande om man vill fortsätta att växa som människa och urskilja sin egen, unika väg.

Skaparen vill mer och människan vet i sitt inre att hon är bestämd för detta mer. Ungefär så minns jag att förre ärkebiskopen KG Hammar sade en gång. Det finns mer att hämta hos oss. Vi lever under vår egentliga kapacitet.

Jag tror att var och en har ett uppdrag här i livet – en kallelse om man så vill – som vilar i väntan på att tas i bruk. Det kan ta ett helt liv att bli den man är ämnad att vara, att hitta sin egen väg och vara beredd att följa den.

Vi är aldrig framme, alltid på väg. Utveckling kan pågå hela livet. Att inse detta och ha modet att dra konsekvenserna är en utmaning och en möjlighet. En trösterik tanke, tycker jag.

Patricia Tudor-Sandahl, 19/6–13

5

Att ta sin längtan på allvar

jag var nyligen på fest. Mannen som satt bredvid mig var en trevlig och pratsam person. Medan vi åt berättade han ivrigt om sitt jobb och sina resor.

Först då vi hade hunnit till efterrätten och druckit några glas vin började han tala om sig själv. Det saknades någonting i hans liv, trots framgång var han inte nöjd – han ville något mer. Han ville öppna sig för förändring men hade hittills inte vågat, och tiden bara rann iväg.

Jag hörde entusiasmen i hans röst, det gick inte att ta miste på att han menade vad han sade. Och jag kände igen mig själv i hans aning om en kraft som ännu inte tagits i bruk och något nytt som bidar sin tid.

7

Men utveckling är besvärlig och kan kosta på. Man kan alltid hitta skäl för att inte rubba sina cirklar, inte ta sin längtan på allvar, slå ifrån sig tanken på en ny väg innan den fått mogna och ta form. Och detta är synd tycker jag, för lust och längtan är bra vägvisare för den som söker annat i sitt liv.

Jag tror att varje människa har ett uppdrag, någonting som hon är särskilt lämpad för att göra. Men det kan ta tid och mod att upptäcka vad det är och att sätta det i verket.

Många lever kringskurna liv. De flesta av oss har en större potential än vi vet om. Vi använder oss inte av vår kapacitet, ser inte de alternativa vägar som vi skulle kunna ta.

Att ta ett steg åt sidan och fråga sig själv vart man är på väg – och om det verkligen är dit som man vill gå – är en utmärkt startpunkt då man begrundar mål och mening med sitt liv.

Varje liv är unikt och varje människa har någonting särskilt att bistå världen med. Det kan vara stort eller smått, det spelar ingen roll. Allas uppgift är i grunden densamma: att leva sitt liv så sant och helhjärtat som man kan, till sin egen och andras glädje.

Ingenting är permanent här i livet. Allt går mot sin upplösning, ombildas till något nytt. Det gamla vissnar medan späda skott slår rot. Hela tiden sker död och pånyttfödelse, innanför och utanför oss själva, såväl i den materiella världen som i vårt med­vetande. Små osynliga förändringar, rubbningar i balansen förvandlar oss sakta men säkert och för oss dit vi ska.

Processen sker oavbrutet – även under tiden som du läser des­ sa ord. Man måste inte upprepa imorgon det som man gjorde igår.

8 din egen väg

»Vänd tanken inåt och du finner minst ett tusen regioner i din själ helt oupptäckta«, sade den amerikanske författaren Henry David Thoreau.

Du har en rikedom inom dig. Denna insikt kan bli början på en upptäcktsresa utan like.

Du har en rikedom

Problemet är att det är många som inte inom dig. Denna lyssnar till sin inre röst, särskilt som den bara är en svag och mild liten viskning som hörs bäst i insikt kan bli början still­­het. Det krävs en hel del kurage för att stanpå en upptäcktsresa na upp och verkligen höra vad man vill säga till sig själv. utan like.

Ibland springer vi lång väg efter svar på våra frågor men missar den visdom som finns att hämta i vår närhet. Måste vi fara långt bort innan vi begriper att vi inte hade behövt röra oss ur fläcken, att svaren fanns närmare än vi kunde ana?

Det påminner om historien om den fattige rabbinen Eisner från Krakow. Flera nätter i rad drömde han om en skatt som fanns nergrävd under Slottsbron i Prag. Drömmen var så verklig och hans begär efter skatten så starkt att han en natt tog fram sin största spade, sade adjö till sin fru och gav sig iväg i mörkret.

Efter en lång och tröttsam resa kom han fram och satte igång att gräva med en sådan iver att han inte hörde vakten, som tog honom på bar gärning och förde honom till fängelset.

När den vettskrämde rabbinen berättade vad han höll på med släpptes han dock fri av den flinande vakten.

9

»Åk hem med dig, din dumbom, tänk att du tror på sådant nonsens!« sade vakten.

Med skratt i rösten berättade han om sin egen återkommande dröm – om en skatt som fanns gömd bakom spisen hos en fattig rabbin i Krakow.

Rabbi Eisner tog sig hem och fann skatten, precis så som det var sagt.

Så kan det vara också för oss. Att vi är så inställda på att målet ligger långt framme att vi gång på gång går förbi det vi söker. Sådant händer lätt när man har för bråttom och hastar iväg med skygglappar på. Det gäller i synnerhet när man är på väg att komma till klarhet om vad man vill göra med sitt liv. Det är en stor utmaning att inte hasta förbi, utan våga stanna upp, stämma möte med sig själv och ge sig tid med frågor som:

* Vad vill jag ägna mig åt framöver? * Har jag resurser som inte tas i bruk? * Vill jag något mer medan det finns tid? * Vad bör förändras och vad är jag nöjd med? * Vad är livsviktigt för mig och vad kan jag lika väl vara utan? * Är det något som jag har funderat på att göra men hittills låtit bli? * Vad är mitt nästa steg?

10 din egen väg

Svaren är sällan givna. För att komma fram till dem måste man vara beredd att granska sitt hjärta och sätta sitt liv under lupp. Därmed får man chansen att se ett och annat som hittills varit dolt.

»Den längsta resan är resan inåt«, sade Dag Hammarskjöld.

Att vända sig inåt är inte att lägga till någonting utan att skala bort någonting, det vill säga allt det som vanligtvis kräver vår uppmärksamhet och som i längden gör oss ordtrötta och avtrubbade.

»Om du inte tar dig tid att gå inom dig själv löper du risken att gå genom livet utan dig själv«, sade någon till mig nyss. Jag skrev upp orden för att inte glömma.

»Om du inte tar dig tid att gå inom dig själv löper du risken att gå genom livet utan dig själv«, sade någon till mig nyss.

Jag skrev upp orden för att inte glömma.

11

12 din egen v채g

Att börja sin upptäcktsresa

det är spännande att komma sig själv inpå livet, upptäcka att man rymmer mer än man trodde och kanske skönja det nya som nalkas. Men det krävs också mod för att röra sig från periferi till centrum och ge sig helt tillkänna för sig själv. Somliga drar sig för detta, tackar nej till inbjudan att ompröva sina prioriteter och se livet ur nya vinklar. Jag kan väl förstå lockelsen att inte störa ordningen. Människan är mångbottnad. Resan till det innersta är lång och stundom svår – i alla fall var den det för mig.

All vår utveckling sker i samspel med andra människor och med naturen. Vi formas av historia och sammanhang, dels den gemensamma historien (den tid och kultur som vi växer upp i), dels den enskilda historien där erfarenheter under barn- och

13

ungdoms­åren spelar en stor roll i utformandet av den vuxna människans karaktär och förmåga att använda sig av sin potential.

Vi blir till i relationer, lär oss av varandra om godhet men också om ondska, om närhet och kärlek men också om hat och distans. Våra möjligheter blir förverkligade eller förnekade, vi växer eller krymper, lär oss att närma oss eller fjärma oss från varandra och vårt eget djup.

Vi är gjorda för att vända oss till varandra i kärlek och tillit.

Förmågan att älska ligger djupt i vår natur men det händer ibland att vi förlorar kontakt med den. Erfarenheten av att ha varit ett älskat, önskat barn ger en oersättlig grund för en hållbar identitet.

Men livet trasslar till det för oss. Långt ifrån alla får en bra start. Alltför många barn föds till en situation där det saknas förutsättningar för att utveckla en stabil identitet byggd på tillit och kärlek. Barndomsvillkor är naturligtvis inte det enda som formar oss, verkligheten är mycket mer komplex än så, men allt tyder på att den väsentliga grunden för hur vi är som vuxna läggs mycket tidigt under våra liv, i relation till dem som står oss närmast.

En del barn tvingas klara sig själva långt innan de är mogna för det. Redan som spädbarn lär de sig dagtinga med sina behov, behaga och vara till lags i försök att locka fram den kärlek och omvårdnad som de vuxna inte kan ge.

I värsta fall sker detta till priset av barnets bristande kontakt med sina djupaste behov och äkta känslor. Och då den inre stadgan inte byggs upp har man ingen fast punkt och går lätt vilse.

Tidiga erfarenheter gör outplånliga intryck, och ibland ger

14 din egen väg

de sår som aldrig läker helt. Det kan till exempel visa sig i form av dåligt självförtroende och mindervärdeskänslor, inte sällan förklädda till självupptagenhet och arrogans. Det som en människa visar upp måste inte alls vara en avbild av hennes innersta. Bakom fasaden på den självsäkra besserwissern, den arroganta damen, den fåfänga Tidiga erfarenheter ynglingen lurar kanske skuggan av ett litet utsatt gör outplånliga barn som känner sig fult, dumt och skrämt.

Vi tar på oss många masker och har otaliga intryck, ibland ger sätt att mörklägga det som sker i våra hjärtan. Man de sår som aldrig kan inte veta hur det är fatt med någon förr­än man släpps nära inpå. läker helt.

Att ge förtroenden gör oss sårbara, och ett svi­ket förtroende kan grundligt skada självtilliten.

Det kan vara mycket, mycket svårt att komma riktigt nära en som saknar inre trygghet.

Rädsla för att bli svikna igen får oss att stänga våra hjärtan och avvisa det som vi mest av allt behöver. Och när vi stänger ute andra stänger vi samtidigt ute delar av oss själva. En gång i tiden var vi tvungna till det för att klara oss i en värld som vi inte begrep oss på. Först senare förstår vi vad sådant kan ha kostat.

Tyvärr finns det gott om vilsna barn som lever kvar inom oss och gör det svårt att fullt ut axla en vuxenroll. Ideligen upprepar vi mönster som en gång i tiden kom till för att hjälpa oss överleva men som inte längre behövs.

Jag tror att vi har en stark drivkraft att reparera det som har

15

gått sönder, att komma igen och att bli det som vi har resurser för.

För att komma vidare kan det vara nödvändigt att återvända till det förflutna, söka sanningen och konfronteras med sin historia, för att sedan försonas med den.

Det kommer en dag då man inser att det sårade barnets tid är förbi. Nu är det vi själva som ska bestämma vad för sorts liv vi ska leva. Hur svårt en människa än må ha haft det är hon aldrig helt offer för sitt öde.

Samhället ser ut som det gör. Yttre betingelser ändras inte i en handvändning. Mitt i detta kan vi dock leva på ett annat sätt om vi vill. Ibland glömmer vi den frihet som vi har. Eller vill vi kanske inte se den?

Den inre valfriheten är större än man tror. Den dagen man inser att man inte måste gå i ödets ledband, att det kanske finns en djupare mening som väntar på att bli upptäckt, kommer livet i ett nytt läge.

Christopher Bollas talar om »the drive to destiny«, (ungefär: driften att bli den man är ämnad att vara), som den basala och potenta kraft som driver oss till att vilja »nå vårt eget sanna varande genom erfarenheter som frigör denna potential«.

På vägen måste man förlika sig med sin historia och samverka med sin längtan genom att hålla grundfrågorna vid liv: Vem är jag egentligen och vad är min uppgift här i livet?

»Jag vet ej vem – eller vad – som ställde frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något. Från den stunden härrör vissheten att

16 din egen väg

tillvaron är meningsfylld och att mitt liv därför, i underkastelse, har ett mål«, skrev Dag Hammarskjöld i Vägmärken om sin upplevelse av kallelse.

Sufipoeten Jalal ad-Din Rumi (1207–1273) skrev i en dikt: På den yttersta dagen kommer Gud att säga: »Vad gjorde du med styrkan och energin som din mat gav dig på jorden?

Hur använde du dina ögon?

Vad gjorde du med dina fem sinnen medan de fördunklades och mattades?

Jag gav dig händer och fötter som verktyg att bereda marken för plantering.

Jag gav dig hälsa så att du kunde plöja.

Gjorde du detta?«

17

Bli den du är ämnad att vara

jag kommer att använda orden kall och kallelse för att beskriva en mer eller mindre tydlig känsla av att det finns något som är i vardande i ens liv, något som vilar och gror i väntan på att mogna och bära frukt.

Dessa ord kommer av fornsvenskans kal som betyder uppmaning. I uppslagsboken står det bland annat: att benämna, namnge, inbjuda, uppmana, invitera, utnämna. Bland synonymer finns värv, livsverk, bestämmelse i livet, livsuppgift, gärning, mission och vokation, från latinets vox (röst) och vocare (kalla).

Ett kall kan alltså ses som en uppmaning och en inbjudan att finna sin äkta röst. Vi är ovana vid ord som kall och kallelse.

Till en början kan de kännas främmande, kanske till och med

19

w w w. l ibr is f or l ag. se

stötande.

För många dessutom med och trista Inbilla dig inte att du ärbelastas någon, de manar Jantelagen, fårassociatiooss att krympa. ner trots attdu kallelsemotivet är vanligt både i religiösa berättelser Bli den är ämnad att vara! manar kallet, och får oss att växa oss och iän folksagor. går till sådant som inkallelseorder till större vi troddeTankarna var möjligt.

Sanningen är atttillvitandläkaren är både störreoch ochannat mindresom än man vi anar. värnplikt, kallelser helst undviker. »Skulle inte livet vara något»stora« mer?« ord Densom frågan förfat I likhet med andra vi har terapeuten sorterat ut och har kall taren Patricia Tudor-Sandahl fått möta många gånger, både privat och och kallelse fallit i glömska, till och med i onåd i det hårt sekula- i sitt arbete.samhället.

En fråga som ocksåbestämt fått lov att ställa själv. dem riserade Jag hon har ändå mig för till att sig använda Och hon, det så att en orsakerna till stressen därför attkanske, de för menar oss nära en är dimension av av livet – den andliga – och oron i vårt samhälle är att vi fått eller tagit på oss uppgifter som många har fjärmat sig ifrån och nära nog glömt bort. som är för små för våra själar.

Samtidigt är jag som sagt medveten om att dessa ord kan ha Hennes bok Din egen väg är en inbjudan att ta våra liv på större en negativ klang. Man hör då och då exempelvis sjuksköterskor allvar, att våga »sträcka oss i vår fulla längd« och söka de vi är ämnade att hävda att deras jobb inte är ett »kall«. De lägger då i ordet betyvara – en process som pågår oavsett ålder. Att leva så sant och helhjärtat delsen av en uppoffring – att vara beredd att stå ut med vilka krav som vi kan, till vår egen och andras glädje. som helst utan att få rimlig betalning, därför att man har detta kall atten ta rikedom hand ominom sjuka.

Eftersom sjuksköterskorna, eller Du har dig.

Denna insikt kan bli början på vilken en uppyrkeskår det nu gäller, vill ha lika bra betalt som alla andra, gäller täcktsresa utan like. det alltså att slå fast att de är yrkesmänniskor och inte kallade …

Men vilken tragik det är att vi förlorat insikten om vad det betyder att varapatricia kallad och vikten av att finna sin kallelse.

Hur och tudor-sandahl är författare, psykolog kan man bli lycklig i ett yrke föreläsare som manoch interetreatledare. är kallad till? psykoterapeut, Texterna är

Människan kan bara uppleva och mening om hon hämtade från henneslycka bok En given väg (2005). finner just precis vad hon har för specifik och unik uppgift i livet.

Boken illustrerad med denna akvareller av Matstill Ottosson Genom att ge sig själväri denna uppgift, livsform, dessa och foton av Magnus Aronson. människor, finner hon sig själv.

Hela livets mening går för varje människa ut på att fullborda