Elfriede Jelinek Prinsessdramer
Atrium
Elfriede Jelinek
Prinsessdramer Döden och flickan I-V Förord och översättning Magnus Lindman
Atrium
Utgiven med stöd av Stiftelsen Längmanska kulturfonden och Bundesministerium für Unterricht, Kunst und Kultur
www.atriumforlag.se Atrium Förlag, Umeå, 2013 text © Elfriede Jelinek originalets titel: Der Tod und das Mädchen I-V. Prinzessinnendramen översättning och förord © Magnus Lindman Dramerna i denna samling är först utgivna av Der Tod und das Mädchen I (Schneewittchen) © 1999 Rowohlt Verlag GmbH, Reinbeck Der Tod und das Mädchen II (Dornröschen) © 2000 Berlin Verlag GmbH, Berlin Der Tod und das Mädchen III (Rosamunde) © 2002 Berlin Verlag GmbH, Berlin Der Tod und das Mädchen IV (Jackie) © 2003 Berlin Verlag GmbH, Berlin Der Tod und das Mädchen V (Die Wand) © 2003 Berlin Verlag GmbH, Berlin Published by agreement with the Leonhardt & Høier Literary Agency aps, Copenhagen Tryckt hos Totem, Polen, 2013. ISBN: 978-91-86095-35-2 Denna bok är tryckt på FSC-märkt papper, för miljöns skull.
innehåll Förord av Magnus Lindman
7
Döden och flickan I (Snövit)
13
Döden och flickan II (Törnrosa)
29
Döden och flickan III (Rosamunde)
43
Döden och flickan IV (Jackie)
63
Döden och flickan V (Väggen)
97
Prinsessan i underjorden (Istället för ett efterord)
135
DÖDEN OCH FLICKAN I (SNÖVIT)
15 snรถvit
Två stora marionettliknande figurer, helt och hållet stickade av ylle och sedan uppstoppade, den ena som Snövit, den andra som jägare med hatt och gevär, talar med varandra i lugn och ro. Rösterna kommer, lätt förvridna, från utanför scenen. snövit: Nu har jag gått i evigheter genom skogens krökar och vindlingar, och vad hittar jag inte? Dvärgar! Det sägs att de liknar oss i gemyt, men inte i gestalt. Ni däremot, min herre, ser ut som en som liknar mig i gestalt, men snarare är ogemytlig. Kanske beror det på ansvaret ni bär. Det är säkert mycket arbetsamt att sikta det varande och att rikta det riktiga. Själv ansvarar jag snarare för det lätta. Jag har länge haft framgång genom mitt utseende, men så föll jag, full av iver, på jakt efter än mer framgång, i min styvmors hål, hon som grep mig från ett håll som jag inte hade väntat mig och strax därpå förgiftade mig med frukt. Hon hade grävt en grop åt en annan och föll inte själv däri. Sen dess är jag sanningssökerska, även i språkliga angelägenheter. De flesta verkar tycka att det hela är oerhört intressant, eftersom min berättelse har funnits i hundratals år, men jag har ingen aning om vad som skulle vara så roligt eller spännande med den. Det är som om jag oupphörligen var tvungen att resa mig och falla igen, av kvinnohand. Ett trevligt undantag, vilket döden
snövit 15
inte är. Han kommer alltid, oftast som man, och sen är han ingen alls. Han lurar på oss, kommer objuden, och precis när vi, som i mitt fall, har nått framgång, så unnar han oss den inte utan tar oss av plan utan att lugna oss. jägaren: Är det möjligtvis vilse ni gått? Får jag föreslå att ni upphör med att vara er egen tillflykt. Och detta för att ni inte ska ta miste på sanningen, som för sin del hela tiden söker efter er, och som jag som hjälplös figur flera gånger funnit i denna skog – eller också i form av hemliga gravar för människa och djur. Djurgravarna härstammar inte från mig, för jag tar alltid med mitt byte. De är för goda för jorden. Eftersom ni inte har nåt funnet fressen att kasta till sanningen och inte heller har någon erfarenhet av bytesnedläggande, ni är ju byte själv, så tar förstås sanningen första bästa tillfälle att springa ifrån er. Jag tror helt enkelt inte på er version av berättelsen, fröken. Ingenstans finns det en förbifartsled där den skulle kunna väja undan för er, den stackars sanningen. Tänk er in i dess situation: det måste ju vara som att bli bländad av busstrålkastare när den plötsligt står framför en kvinna som ni, som dessutom har – så mycket fattar jag i alla fall av sånt – en för skogen helt olämplig klädsel. Denna kvinna frågar alltså nu efter en eller flera personer som bär hattar som enligt mitt förmenande andra människor aldrig nånsin skulle ta på sig. Hur skulle det se ut! Ta hellre min hatt som förebild, en sån borde ni och dem ni letar efter bära! Och de vackra knorrhanefjädrarna på toppen, häftigt va? Snälla,
16 snövit 17
aldrig såna där toppiga mössor! Vara så liten och försöka verka större med sånt! Höga klackar, specialinlägg, upptuperade betongfrisyrer! Inte undra på att sanningen inte vill identifiera sig med en sån figur. Varför skulle sanningen plötsligt uppträda som sju personer, när man knappt vill låta den passera som en enda. Trots att man då äntligen skulle ha det bakom sig och kunde berätta sagor igen? Det är ju just därför den blivit så skygg, eftersom alla sliter och drar i den. Och nu står även ni i vägen för den. Jag ska berätta en sak: i våra kretsar, som drar genom vildmarken, räknas er skönhet inte särskilt mycket. En gång i veckan är det paråkningsträning på den frusna sjön. Där deltar även Skönheten och Sanningen och kan på så sätt lära känna varandra bättre. Vill ni inte vara med, fröken? Kanske ni till och med skulle tycka bättre om sanningen än om skönheten? Det blir ju en omväxling för er! Skönheten kan man högljutt sörpla i sig som en upplevelse, men då har man den och sanningen, hopklamrade vid varandra för att inte trilla på isen, redan bakom sig. Sju personer för sanningen vore, när jag tänker närmare på saken, å andra sidan inte alls så illa, för så liten som den är borde den kanske mångfaldiga sig för att åtminstone en gång kunna bli tagen för sanning. Då skulle den peta en i ögonen med sin mössa. Aj då!: sanningen som en klädhängare fylld med mössor. Och skönheten sen då, som inte kan sätta på sig en enda av de där hattarna om hon inte vill verka löjlig och därmed bli sin egen fiende. Sanningen som varats
snövit 17
förvillelse. Ni tar för övrigt miste, fröken, om ni tror att ni ser mig. Jag är osynlig. Och vore jag synlig, funnes jag inte, och då skulle ni i vilket fall som helst inte kunna se mig. Det gör alltså detsamma om ni känner igen mig eller inte. Antagligen misstog ni er när ni höll mig för att vara en av era sanningar, bara för att ni inte kunde se mig! Nå, till era sanningar hör jag i varje fall inte! Ta och studera min hatt lite noggrannare innan ni inte ser mig och ändå babblar på med mig! Jag är döden, punkt. Döden som den ultimativa sanningen. Sett på det viset gjorde ni till och med rätt som letade upp mig! Jag gillar det: döden som den yttersta sanningen, som fördenskull inte vill veta nåt om sig själv. Men så är det inte. Döden som det blinda djurets nakenhet, av vars apati människan låter sig ryckas med för att slutligen inte veta nåt mer om sig själv. Dö måste hon ändå, om hon så redan är medvetslös. Döden som blindheten inför er nakenhet. Men se upp! Inte allt ni inte kan se är döden, som jag precis förklarade. Vad mig beträffar kan ni därför aldrig vara säker. Jägare är ju verkligen inte någon särskilt originell förklädnad. Jag ryser när jag ser er oseende och dessutom blinda tro. Ni borde inte tvinga på mig en enda av era hemligheter, men jag vet, jag kan ändå inte hindra er. Tror ni att nån, om man kunde se döden, låt säga under ett middagsmål på obegravda djur som den ändå hade behövt skänka bort, då skulle befatta sig med honom? Nå, där ser ni! Kan inte påstå att jag därför skulle vilja ha nåt med sanningen att göra. Nej, verkligen inte. Sanningen gör allt detsamma utom sig själv. Men för tillfället finns det ingen som bättre
18 snövit 19
kan gestalta den än jag. Måste alltså fortsätta spela den, vet inte alls om jag fortfarande spelar. Jag har inte velat på länge, men måste. En, den allra sista, har jag behållit som förebild, de andra sanningarna före den har inte undsluppit mig och mitt vapen. Jag var grundlig. Den sista är ganska liten. Ändå tittar jag på den hela tiden, så att jag ska veta vem jag är. Ungefär så liten som det sägs att era dvärgar är. Med energi och flit har jag ändå jobbat mig uppåt som autodidakt och glider nu självmedvetet ut i livet som på den frusna sjön. snövit: Ack, livet vill ju bli beundrat och betraktat från flera håll, eller hur? Det är egentligen vackert. Inte ens bisaker borde vara för små för oss. Finner jag inte det lilla jag söker, kan jag alltid vända mig till det stora, som ni påstår er förkroppsliga. Vad finns det större än döden, som inte gör oss nån särskild nytta, men stor skada. Även när den smakar gott som ett Granny Smith-äpple. Men därinne sitter masken och gör sitt öppningsdrag, döden förvaras i bankfacket, där han i lugn och ro kan äta på för sig själv, och därmed har det grundläggande öppnats och stängts igen på samma gång: varat självt, hallå! Nå, det var ingen god affär! Min tarmsträng har kommit i olag av möglig frukt. Precis som mitt varas grundton. Den är tämligen överspänd, men tonen stämmer faktiskt aldrig. Ett beklagligt öde, en klen förstoppning. Sen: bergsbestigning som samhällets stora uppgift, men dessvärre finns det oftast inte några berg tillstädes. Bergen här är ju i bästa fall medelhöga, en medelhög bergströskel
snövit 19
”O min moder, förlåt mig! O mitt skrivande, förlåt mig! O mitt verk, förlåt mig! Natur, förlåt mig också! Mitt skrivande, förlåt mig igen! Tajta byxor, förlåt mig! Ärmlösa topp, förlåt mig!” I Nobelpristagaren Elfriede Jelineks rasande språkrymder möter vi en lång rad prinsessor av olika slag, kvinnor från olika tider som satts på piedestal och som offrat sig för sexualiteten och döden: Snövit, Törnrosa, Rosamunde, Jackie Kennedy, Sylvia Plath, Ingeborg Bachmann men också Marilyn Monroe och prinsessan Diana. Här blir prinsessorna till ett slags gengångare som ingen prins längre kan rädda. Dramasviten Prinsessdramer blottlägger det evigt kvinnliga som konstruktion och arketypiskt rollspel och står samtidigt som ett korrelat till världsdramatikens stora kungadramer. De fem dramerna, som utgör Jelineks mest omfattande projekt som dramatiker och samtidigt ger ett koncentrat av hennes teaterestetik, presenteras här i översättning av Magnus Lindman, som även skrivit ett förord.