Tidigare utgivet av Gustafson & Kant: Singöspionen (2015) Mordbrännaren (2016)
Sändebudet Copyright © Anders Gustafson & Johan Kant 2017 Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Omslagsformgivning: Nils Olsson Karta: Stig Söderlind och Alice Bulukin Grafisk form & sättning: Lisa Sjöblom Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-76293-72-0 www.bokfabriken.se
BOKFABRIKEN
Till vĂĽra familjer
Persongalleri solbritt andersson 62-årig kriminalinspektör som har sommarhus på Singö tillsammans med sin pensionerade man rune. Är utlånad till Norrtälje polisen från sitt ordinarie arbete som utredare på polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Hon gillar att gräva i gamla fall och lyssnar gärna på Bruce Springsteen. lena karlsson 42-årig kriminalinspektör vid Norrtäljepolisen. Gift med pelle som är målare. Tillsammans har de tre barn. erik strömberg 33-årig anställd vid Europol i Haag, utreder Rankena Techs affärer. isabelle palm 16-årigt barnbarn till Solbritt och Rune. Har nära kontakt med sina morföräldrar och tillbringar mycket tid på Singö med pojkvännen albin. henrik jonsson Nybakad journalist som extraknäcker på Norrtelje Tidning. D riven researcher som tidigare anlitats som konsult av polisen. jonas silander 19-årig före detta ledare för ett ungdomsgäng på Singö. maja ahl 17-åring uppväxt på Singö, som vid en livskris finner trygghet i kyrkan. allan sund Charmig och manipulativ präst i Singö kyrka. I konflikt med jerry nordberg, som Sund anser vara satanist. 4
jerry nordberg Inbiten hårdrockare, arbetar på Singö gräv och schakt. I långvarig fejd med prästen allan sund. sven löwengrip Tidigare yrkesmilitär, som försvann spårlöst 1986 efter Singömordet. Har flyttat utomlands och byggt upp ett affärsimperium med starka intressen i Roslagen. Den kallhamrade biltjuven wolf, och fox som avtjänar ett straff på anstalten Beateberg söder om Stockholm för en serie spektakulära fordonsstölder, är hans närmaste medarbetare. bertil sund Pensionerad militär och underrättelseman. max Gåtfull amerikan, har ett förflutet inom CIA, och är Sven Löwengrips överordnade.
5
Prolog Tre män med fiskedon i händerna rörde sig mot en brygga där några båtar låg förtöjda. Trots årstiden var det isfritt. Svartklubbens fyrsamhälle låg slumrande bakom dem. I hela Roslagen var det barmark och mildväder. På julaftonen några veckor tidigare hade det till och med varit varmare än på midsommar. Trion tog plats i en aluminiumbåt och lämpade av utrustningen. På styrhyttens sidor satt teakskyltar med namnet Roseanna. Bokstäverna var nedfrästa i ädelträet och fyllda med flagnande guldfärg. Kaptenen, den äldste mannen, öppnade en lucka i durken, satte huvudnyckeln på plats och vred om. Sedan gick han in i hytten och startade dieselmotorn. Inombordaren hostade några gånger och avgav därefter ett entonigt muller och vibrationer som fortplantade sig i skrovet. Han slog på GPS-skärmen, radarn och VHF-radion. De två andra lossade förtöjningarna och lyfte in fendrarna över relingen. En av dem tog sedan plats på ett bakre säte. Den andre satte sig bredvid den gamle. Roseanna satte fart och stävade mot öppet hav under en skiffergrå himmel. I ytterligare några timmar skulle det vara ljust, så sällskapet skulle hinna tillbaka innan skymningen sänkte sig. – Det var verkligen en överraskning att få se dig härute. Det var inte igår du tittade förbi, sa den gamle. 6
Mannen vid hans sida skrattade till innan han svarade. – Nä, du vet, jag har ju fullt upp för det mesta. Men nu är jag här. Kaptenen och hans gäster hade just avnjutit en förstärkt silllunch. Särskilt trevlig stämning hade det varit när den gamle stämt upp till sång: ”Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka, strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann.” Någon gång därefter kläcktes idén att ta en fisketur. – Jag kan inte lova att det nappar, men när du ändå är här kan vi väl göra ett försök. Fast jag utgår från att syftet med ditt besök inte enbart var att umgås. Den yngre mannens ögonlock sänktes och han svarade snabbt. – Det stämmer. Du har nåt som jag behöver. Den gamle nickade, men svarade inte. Istället pekade han mot GPS-skärmen som visade sjökortet. – Det brukar vara bra att kasta i där ute och köra nära grynnorna, sa han och gjorde en gest mot några kobbar längre ut till havs. Mörka vågor slog emot båtsidorna och havsvatten stänkte mot vindrutan. Efter någon distansminut slog den äldre mannen av på gasen och lade i neutralläget. Från det bakre sätet hördes inget. Mannen som satt där hade inte yppat ett ord på hela eftermiddagen. Han höll sig hela tiden i bakgrunden och iakttog de andra. Ibland kikade han ut genom sidofönstret på öarna som passerades. Motorn stånkade dovt och båten guppade fram och tillbaka. Kaptenen gick ut på däck och böjde sig ner, öppnade ett sidofack och tog ut ett slitet skeddrag ur sin fiskelåda. Den yngre mannen, som var några steg efter, rörde sig snabbt mot den gamles ryggtavla. Han grabbade tag i goretexjackans krage, ryckte upp den äldre mannen och lade sin ena arm kring hans hals. Den gamle släppte draget han höll i och försökte värja sig från det allt hårdare greppet. – Du får ursäkta om jag uttryckte mig otydligt. Var har du din gömma? 7
– Jag … får … ingen luft, väste den gamle. Greppet lättade något, och han fortsatte, nästan viskande: – Du förstår ju själv att jag inte kan berätta en sån sak. Inte för nån. Min primära uppgift är att vaka över materialet, på livstid. Jag sviker inte fosterlandet, och jag kommer fortsätta min vakt till mitt sista andetag. Allt det där vet du redan. Den yngre puttade den gamle framför sig mot aktern. Den tyste anslöt och pressade upp den gamles armar bakom hans rygg och satte handfängsel på honom. – Vad i helvete håller ni på med? Släpp mig! protesterade den äldre och ryckte i klovarna som fjättrade hans händer. Han talade för döva öron. – Ett uppfriskande vinterbad kan nog få dig att tänka om, sa den yngre mannen. De tvingade med gemensamma krafter ner den fjättrade mannen på knä på badplattformen och tryckte ner hans huvud i den kalla böljan. Efter tjugo sekunder ryckte de upp det och lät honom få luft. Neddränkta tunna hårtestar låg slickade utmed skallen på kaptenen. Ögonlocken var slutna. – Hur ska du ha det? Orden ven som pisksnärtar. Den äldre mannen svarade inte, utan kippade efter andan, spottade och fräste. Strax därpå pressade de båda återigen ner hans huvud under ytan. En vindby fick männen på plattformen att huttra till. Än en gång slet de upp huvudet över ytan. Den gamle spärrade upp ögonen. Hans ansiktsuttryck var sammanbitet. – Jag sviker … aldrig … – Om du slutar trilskas är det här snart över. Du vet, jag är bara ett sändebud här. Vi kan bli vänner igen och kanske fånga en fin lax till middagen. Sluta plåga dig själv, sa den yngre och mer talföre mannen med len stämma. Sedan reste han sig och suckade. – Fortsätt du, jag måste gå in och värma mig en stund, sa han till den tyste, som gjorde som han blivit tillsagd. 8
Inne i ruffen öppnade mannen en väska och fann kaffetermosen. Den behagliga doften nådde hans näsborrar. Han hällde upp en kopp och läppjade försiktigt på den heta drycken. Snart skulle gubben börja snacka. I morgon skulle allt vara klart. Det bultade på den aktre fönsterrutan. – Hallå, hallå! Jag tappade fanskapet! Mannen svor till, släppte koppen och störtade ut. – Jävla klantarsle! Gå in och lägg i backen så plockar jag upp gubben. En skakning gick igenom båten när växeln lades i. Mannen på däck vajade till men fick i sista stund tag i flaggstången. Svärande ställde han sig på akterplattformen och lade en arm kring den uppfällda badstegen. Med en båtshake försökte han nå den gamle och få fatt i handklovarna. Inte förrän på femte försöket lyckades han bärga den nu nedkylde mannen. Ögonen var slutna och läpparna hade antagit en blå nyans. Den yngre fattade tag under den gamles armar. Han gick baklänges och släpade den gamle mot hytten. Efter någon meter slank det glatta jacktyget ur hans händer och huvudet dunsade ner i däcket. Han böjde sig, tog ett nytt grepp och fortsatte baxandet. De blöta kläderna lämnade ett fuktigt spår, som efter en mördarsnigel. Den tyste lade i neutralläget och kom till undsättning. Han böjde sig ner och lade högra handens pek- och långfinger mot kaptenens halspulsåder. Efter en stund tittade han skräckslaget upp. – Fan, gubben är ju död. Vad ska vi göra nu?
9