9789113018591

Summan av daaa na

)3!"%, !,,%.$% 3UMMAN AV DAAA NA ykZgh~iic^c\ =VccV 6m c

Översättning: Hanna Axén

Av Isabel Allende har tidigare utgivits på Norstedts: Andarnas hus (1984) Kärlek och skugga (1986) Eva Luna (1988) Eva Lunas berättelser (1990) Den oändliga planen (1993) Paula (1995) Afrodite (1998) Ödets dotter (2000) Porträtt i sepia (2001) Odjurens stad (2002) Den gyllene drakens rike (2003) Landet i mitt hjärta (2004) Zorro (2005) Inés min själs älskade (2007)

ISBN: 978-91-1-301859-1 © Isabel Allende, 2007 och Norstedts, 2009 Spanska originalets titel: La suma de los días Översättning: Hanna Axén Omslag: Maria Larkman Omslagsbild: © Marcia Lieberman Tryckt hos W S Bookwell, Finland 2009 Norstedts ingår i Norstedts förlagsgrupp, grundad 1823

DE MÖRKASTE VATTNEN

A

ndra veckan i december 1992 samlades vi hela familjen så snart regnet hade upphört för att sprida din aska, Paula. Därmed uppfyllde vi de anvisningar du hade lämnat i ett brev, skrivet långt innan du blev sjuk. Så snart din man, Ernesto, och din pappa fick veta vad som hade hänt kom de flygande från New Jersey respektive Chile.

De hann ta farväl av dig, av din orörliga kropp insvept i ett vitt lakan, innan du skulle kremeras. Efteråt samlades vi i kyrkan för att delta i katolska mässan och gråta tillsammans. Din pappa var tvungen att resa tillbaka till Chile så snart som möjligt, men ville ändå vänta tills regnet hade upphört. När en försiktig solstråle tittade fram två dagar senare satte vi oss hela familjen i tre bilar och åkte till en skog. Din pappa körde först och visade vägen. Han känner inte till trakten, men hade dagarna innan åkt runt och letat efter en lämplig plats, den plats du själv skulle ha sett ut. Här finns många platser att välja på eftersom det är ett generöst landskap, men som av en av alla dessa tillfälligheter, som är så vanliga när det gäller dig, älskade dotter, visade han oss raka vägen till den skog där jag så ofta promenerade för att stilla vreden och smärtan medan du var sjuk, samma skog som Willie tog med mig på picknick till när vi just hade lärt känna varandra, samma skog där du och Ernesto brukade promenera hand i hand när ni kom och hälsade på oss här i Kalifornien. När din pappa hade svängt in i nationalparken körde han ytterligare en stund innan han stannade. Sedan bad han oss att följa honom. Han visade oss till exakt samma plats som jag skulle ha valt. Jag hade varit där flera gånger och bett för dig: en bäck omgiven av höga sequoiaträd, vars kronor bildar ett högt valv som i en grön katedral. Den lätta dimman löste upp verklighetens konturer, ljuset trängde knappt ner genom trädkronorna, men löven glittrade, fuktiga av vinter. Från marken steg en kraftig doft av jord och dill. Vi 17

ställde oss runt en liten damm som hade formats mellan stenar och nedfallna trädstammar. Ernesto såg allvarlig och plågad ut, men ögonen var torra eftersom han inte hade några tårar kvar, och i händerna höll han urnan med din aska. Jag hade tagit undan lite grann och lagt i en porslinsskål för att ha på mitt altare. Din bror, Nico, bar på Alejandro, och i Celias famn låg Andrea, som fortfarande bara var en liten bebis, invirad i sjalar och sög på sin mammas bröst. Jag höll en bukett rosor i handen, och en efter en kastade jag ner dem i vattnet. Därefter tog vi alla, även Alejandro som bara var tre år, en näve aska ur urnan och lät den falla ner i vattnet. En del av stoftet flöt runt en liten stund bland rosorna, men det mesta sjönk till botten som vit sand.

– Vad är det där för nåt? undrade Alejandro.

– Din faster Paula, svarade min mamma snyftande.

– Det ser inte ut som hon, påpekade han förvånat.

Jag ska berätta för dig vad som har hänt sedan 1993, då du lämnade oss, och jag kommer att hålla mig till familjen, som jag vet är det som intresserar dig mest. Jag blir tvungen att utelämna två av Willies barn: Lindsay, som jag knappt känner – vi har bara träffats ett tiotal gånger och aldrig kommit längre än till att utbyta de vanligaste artighetsfraserna – och Scott, eftersom han inte vill vara med på de här sidorna.

Du tyckte mycket om den där enstöriga och smala pojkvaskern med tjocka glasögon och rufsigt hår. Nu är han tjugoåtta år, påminner om Willie till utseendet, och heter Harleigh. Han gav sig själv namnet Scott i femårsåldern eftersom att han tyckte så mycket om det, och han kom att använda det under många år, men så i tonåren bestämde han sig för att ta tillbaka sitt dopnamn.

Den första person som dyker upp i mina tankar och i mitt hjärta är Jennifer, Willies dotter. I början av det året rymde hon för tredje gången från det sjukhus där hennes magra kropp hade hamnat på grund av ännu en infektion, en av alla de otaliga som hon har fått utstå under sitt korta liv. Polisen gjorde sig inte besväret att söka efter henne, det finns alltför många fall som hennes, och den här gången var inte heller Willies kontakter inom rättsväsendet till någon nytta.

Läkaren, en lång och försynt filippinsk man som tack vare sin ihär18

dighet hade räddat livet på henne när hon kom till sjukhuset med hög feber, kände redan till henne eftersom han hade behandlat henne vid tidigare tillfällen, och han förklarade för Willie att han måste leta reda på sin dotter så snart som möjligt, annars skulle hon dö. Om hon fick kraftiga doser antibiotika under några veckor skulle hon kunna klara sig, förklarade han, men det var viktigt att undvika ett återfall, för det skulle innebära slutet för henne. Vi satt i en sal med gula väggar, plaststolar och planscher med information om mammografi och hiv-tester. Där var fullt av patienter som väntade på sin tur. Läkaren tog av sig de runda glasögonen med metallbågar, putsade dem med en pappersnäsduk och svarade eftertänksamt på våra frågor. Han kände ingen sympati för vare sig Willie eller mig, som han kanske tog för Jennifers mamma. I hans ögon var vi skyldiga, vi hade försummat vår dotter och vände oss nu förkrossade till honom, på tok för sent. Han undvek att ge några detaljer eftersom det handlade om konfidentiella uppgifter, men Willie lyckades ändå få reda på att Jennifer hade uppvisat ett flertal splitterfrakturer och led av olika infektioner. Dessutom var hjärtat på väg att ge upp. I nio år hade Jennifer envisats med att utmana döden.

Veckorna innan hade vi besökt henne på sjukhuset, där de hade bundit fast hennes händer så att hon inte skulle slita bort sonderna under sina feberanfall. Hon missbrukade alla tänkbara droger, från tobak till heroin, och jag förstår inte hur hennes kropp hade kunnat överleva alla dessa påfrestningar under så lång tid. Eftersom läkarna inte hade kunnat hitta något oförstört blodkärl att injicera medicinerna i hade de valt att sätta en sond i en artär i bröstet. Efter en vecka flyttades Jennifer från intensivvårdsavdelningen till en sal med tre sängar som hon delade med två andra patienter. Hon var då inte längre fastbunden och bevakades inte heller som förut. Jag hälsade på henne varje dag och tog med vad hon bad mig om; parfymer, nattlinnen, skivor, men allt försvann. Jag antar att hennes vänner kom dit oombedda och försåg henne med droger, som hon i brist på pengar bytte till sig mot mina presenter. I behandlingen ingick metadon för att hon skulle uthärda abstinensen, men utöver det injicerade hon i hemlighet allt vad hennes leverantörer försåg henne med. Några gånger när jag var där 19

fick jag tvätta henne. Hennes vrister och fötter var svullna och kroppen full av blåmärken, infekterade nålstick och märken. På ryggen hade hon ett ärr som förde tankarna till en sjörövare. ”Ett knivhugg”, löd hennes kortfattade förklaring.

Willies dotter hade en gång varit en blond flicka med stora blå ögon, precis som sin pappa, men det finns få fotografier kvar från den tiden och nu är det inte längre någon som minns henne som den hon en gång var: väluppfostrad och prydlig och bäst i klassen.

Hon hade något eteriskt över sig. Jag träffade henne första gången 1988, kort efter det att jag hade flyttat till Willie i Kalifornien, och då var hon fortfarande vacker även om hon hade något undflyende i blicken. Ett bedrägligt töcken omgav henne som en mörk aura. Upprymd över mitt nya förhållande med Willie blev jag inte förvånad när han en vintrig söndag tog med mig till ett fängelse på östra sidan San Francisco-bukten. Vi fick vänta länge på en ogästvänlig innergård där vi köade tillsammans med de andra besökarna, men till sist öppnades gallergrindarna och vi släpptes in i en dyster byggnad. De få männen skildes från den stora gruppen kvinnor och barn. Jag vet inte vad Willie utsattes för, men en uniformsklädd matrona beslagtog min handväska, knuffade in mig bakom ett skynke och tryckte upp fingrarna där ingen annan har vågat trycka upp dem. Hon gjorde det dessutom våldsammare än nödvändigt, kanske för att jag i och med min brytning betraktades som misstänkt. Som tur var hade en salvadoransk indiankvinna, som var där på besök precis som jag, redan i kön talat om för mig att jag inte skulle protestera eftersom det bara skulle bli värre då. Till slut stod Willie och jag i en trailer inredd till besöksrum för de kvinnliga fångarna. Rummet var smalt och långsträckt och delades av med ett galler, och där bakom satt Jennifer. Hon hade suttit inne några månader vid det laget och var så ren och välnärd att hon i jämförelse med de andra råa fångarna såg ut som en söndagsklädd skolflicka. Hon mötte sin pappas blick med outsäglig smärta. Under de följande åren märkte jag att hon alltid grät när hon träffade Willie, och jag vet inte om det berodde på skam eller bitterhet. Willie presenterade mig helt kort som ”en väninna”, trots att vi bodde ihop sedan en tid tillbaka, och blev sedan stående framför gallret med armarna 20

i kors och blicken fäst vid golvet. Jag drog mig undan en aning och betraktade dem på håll, och kunde därför bara uppfatta brottstycken av deras samtal över de andra mumlande rösterna.

– Och vad har hänt den här gången?

– Det vet du redan, så varför frågar du? Se till att få ut mig härifrån istället, pappa.

– Jag kan inte.

– Är du inte advokat kanske?

– Jag sa förra gången att jag inte kommer att hjälpa dig igen. Om du envisas med att välja det här livet måste du också ta följderna av det.

Hon torkade tårarna med tröjärmen, men de fortsatte ändå att trilla nerför kinderna på henne medan hon frågade efter sina bröder och sin mamma. Så med ens var det dags att ta farväl och hon eskorterades ut ur rummet av samma uniformsklädda kvinna som hade beslagtagit min väska. Den gången hade hon fortfarande en gnutta oskuldsfullhet kvar, men sex år senare, när hon rymde från den filippinska läkarens omvårdnad på sjukhuset, fanns det inget kvar av den flicka jag träffade i fängelset den gången. Hon var tjugosex år, men såg ut som en sextioårig gammal kvinna.

När vi kom ut regnade det och vi sprang, genomblöta, de två kvarteren bort till parkeringsplatsen där vi hade ställt bilen. Jag frågade Willie varför han var så kylig mot sin dotter och varför han inte skrev in henne på ett rehabiliteringsprogram istället för att låta henne sitta kvar bakom galler.

– Hon är säkrare där, svarade han.

– Kan du inte göra något? Det måste väl ändå finnas någon form av behandling!

– Det är meningslöst, hon har aldrig velat ta emot hjälp och jag kan inte tvinga henne eftersom hon är myndig.

– Om hon var min dotter skulle jag riva upp himmel och jord för att rädda henne.

– Hon är inte din dotter, svarade han strävt.

I samma veva uppvaktades Jennifer av en kristen ung man, en av alla dessa alkoholister som har blivit frälsta och som därefter hänger 21

sig lika intensivt åt religionen som de tidigare hängav sig åt flaskan.

Det hände att vi mötte honom i fängelset under besökstiden, och han bar alltid en bibel under armen och log med sällheten hos den som vet sig vara utvald av Gud. Han brukade nicka åt oss med en medlidsam blick som förmodligen var förbehållen de människor som likt oss lever i andligt mörker. Willie blev alltid rasande, men hos mig fick hans blick önskad effekt: skuldkänslor. Det krävs väldigt lite för att jag ska känna mig skyldig. Ibland tog han mig åt sidan för att tala med mig och citera ur Nya testamentet: ”Till dem som ville stena äktenskapsbryterskan sade Jesus: ’Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne’.” Medan han pratade studerade jag fa­ sc­inerad hans fula tänder och försökte undvika salivstänken. Jag vet inte hur gammal han kan ha varit. När han var tyst såg han mycket ung ut på grund av sin fräkniga hy och sin syrseliknande uppsyn, men så snart han med gäll röst och yviga gester började predika försvann det intrycket. Till en början försökte han locka Jennifer till de rättfärdigas led med hjälp av trosläran, men den var hon immun mot.

Därefter försökte han med enkla gåvor, vilket gav bättre resultat: mot en handfull cigaretter kunde hon gå med på en stunds evangelisering.

När Jennifer släpptes ut i frihet väntade han på henne vid utgången, parfymdoftande och klädd i ren skjorta. Han brukade ringa sent om kvällarna för att ge oss nyheter om sin skyddsling och begära att Willie skulle ångra sina synder och ta emot Herren i sitt hjärta, eftersom han då skulle kunna döpas som en av de utvalda och förenas med sin dotter i skydd av den gudomliga kärleken. Men han anade inte vem han hade att göra med: Willie är son till en karismatisk frikyrkopredikant och uppvuxen i ett tält där hans pappa, med hjälp av en tam men kraftig orm kring midjan, satte skräck i de redan troende med sin påhittade religion. Så allt som luktar moralpredikan får Willie att lägga benen på ryggen. Evangelisten var besatt av Jennifer, bländad som en nattfjäril av lampan. Han slets mellan andlig glöd och köttslig lusta, mellan att rädda själen hos denna Magdalena och att få njuta av hennes kropp, en smula illa medfaren men fortfarande upphetsande, och han erkände det för oss med en sådan oskuldsfullhet att vi omöjligt kunde driva med honom. ”Jag kommer inte att hemfalla till 22

köttslig åtrå utan jag tänker gifta mig med henne”, försäkrade han oss med den märkliga vokabulär han använde sig av, och därefter höll han omedelbart en lång utläggning om avhållsamhet inom äktenskapet som gjorde oss alldeles förlägna. ”Antingen är han knäpp eller så är han bög”, var Willies enda kommentar, men samtidigt klamrade han sig fast vid förhoppningen om att de skulle gifta sig eftersom den där ynklige stackaren genom sina goda avsikter kanske skulle kunna rädda hans dotter. Men den dag kavaljeren gick ner på knä och friade till Jennifer svarade hon med ett gapskratt. Predikanten avled senare efter en brutal misshandel på en bar nere i hamnen, dit han hade sökt sig en natt för att sprida Jesus kärleksfulla budskap bland sjömän och hamnarbetare som inte alls var upplagda för religion. Vi behövde inte längre vakna mitt i natten av hans messianska utläggningar.

Jennifer tillbringade sin barndom med att göra sig obemärkt och gå undan medan hennes bror Lindsay, som var två år äldre, drog till sig de vuxnas uppmärksamhet, även om de för den skull inte kunde hantera honom. Hon var en väluppfostrad flicka, gåtfull och med en alltför avancerad humor för sin ålder. Hon kunde skratta åt sig själv med ett porlande och smittande skratt. Ingen anade att hon om nätterna smet ut genom fönstret förrän polisen en natt grep henne flera kilometer hemifrån i ett av de sjaskigaste kvarteren i hela San Francisco, kvarter som inte ens polisen gav sig in i nattetid. Då var hon femton år gammal. Hennes föräldrar hade varit skilda i flera år. Var och en var upptagen med sitt, och kanske insåg de inte vidden av problemet. Willie kände knappt igen den hårt sminkade flickan som varken kunde stå på benen eller få fram ett ord, utan bara låg och skakade på golvet i en av cellerna på polisstationen. Flera timmar senare, när Jennifer var utom fara och låg i sin säng, lovade hon att hon skulle bättra sig och att hon aldrig mer skulle göra något så dumt. Han trodde henne. Alla barn kan göra misstag. Han hade själv hamnat på fel sida lagen när han var ung. Det var när han var tretton år och bodde i Los Angeles, och hans busstreck bestod i att stjäla glass och röka marijuana med de mexikanska killarna i kvarteret. Men vid fjorton års ålder insåg han att om han inte själv såg till att komma in på den rätta vägen så skulle han gå vilse för resten av livet, för det fanns inte någon annan som kunde 23

hjälpa honom. Han drog sig därför undan ungdomsgängen och bestämde sig för att gå klart skolan och sedan börja arbeta för att kunna läsa juridik vid universitetet.

Efter rymningen från sjukhuset och den filippinske läkarens omvårdnad klarade sig Jennifer därför att hon var så stark trots sitt bräckliga utseende, och vi hörde inte av henne på ett tag. Så en vinterdag fick vi höra ett rykte om att hon var gravid, men vi tillbakavisade det båda som en omöjlighet. Hon hade själv sagt att hon inte kunde få barn eftersom hon hade utsatt sin kropp för sådana påfrestningar.

Tre månader senare dök hon emellertid upp på Willies kontor och bad om pengar, något hon sällan gjorde. Hon föredrog att klara sig själv eftersom hon på så vis inte behövde förklara sig. Hennes blick flackade förtvivlat på jakt efter något hon omöjligt kunde finna och händerna skakade på henne, men rösten var stadig.

– Jag är med barn, förklarade hon för sin pappa.

– Det är inte möjligt! utbrast Willie.

– Det trodde inte jag heller, men titta … Hon knäppte upp herrskjortan som räckte henne ner till knäna och visade en bula på magen, stor som en grapefrukt. Det är en flicka och hon kommer att födas i sommar. Hon ska heta Sabrina. Jag har alltid tyckt om det namnet.

24

VARJE LIV, EN MELODRAM

J

ag tillbringade nästan hela 1993 med att under tårar och tillbakablickar skriva till dig, Paula, men trots det lyckades jag inte slingra mig ur en lång PR-turné till olika amerikanska städer. Jag skulle tala om Den oändliga planen, en roman som är inspirerad av Willies liv.

Jag hade skrivit den två år tidigare och den var redan översatt till ett flertal europeiska språk, men hade nu kommit ut även på engelska.

Titeln hämtade jag från Willies pappa, som hade kallat sin kringresande religion för ”den oändliga planen”. Willie hade skickat boken som present till alla sina vänner, och jag tror att han köpte nästan hela första utgåvan. Han var så belåten att jag kände mig tvungen att påminna honom om att det inte rörde sig om en biografi över hans liv, utan om ett skönlitterärt verk. ”Mitt liv är en roman”, svarade han.

Varje liv kan berättas som om det vore en roman, och var och en av oss är huvudrollsinnehavare i vår egen berättelse. Fast när jag i den här stunden skriver dessa sidor tvivlar jag. Skedde allting som jag minns det eller som jag berättar det? För trots mammas och min omfattande korrespondens, där vi dag för dag har skrivit ner en mer eller mindre sannfärdig version av såväl triviala som viktiga händelser, är de här sidorna skrivna ur min synvinkel. Willie menade att min roman utgjorde en karta över hans resa genom livet, och tillade att det var synd att Paul Newman var lite väl gammal för huvudrollen i den händelse boken skulle komma att filmatiseras. ”Du har väl tänkt på att Paul Newman och jag är väldigt lika”, påpekade han med sin sedvanliga anspråkslöshet. Det hade jag inte, men jag kände inte heller Willie som ung – då var de säkert väldigt lika.

Utgivningen av den engelska översättningen kom vid helt fel tillfälle för mig. Jag hade inte lust att träffa någon och tanken på en PR-turné kändes outhärdlig. Jag var sjuk av sorg, besatt av tanken på 25

vad jag hade kunnat göra men inte gjorde för att rädda dig. Varför reagerade jag inte på läkarnas vårdslöshet där på sjukhuset i Madrid? Varför tog jag dig inte därifrån och flyttade dig till Kalifornien omedelbart? Varför, varför … Jag låste in mig i det rum där du hade tillbringat dina sista dagar, men inte ens den heliga platsen gav mig någon ro. Det skulle behöva gå många år innan du istället blev en mild och trogen vän. För i den stunden upplevde jag bara din frånvaro som en skärande smärta, som ett spjut i mitt bröst som ofta tvingade mig ner på knä.

Jag var också orolig för din bror Nico eftersom vi just hade fått reda på att också han led av porfyri. ”Paula dog inte på grund av porfyrin, utan på grund av läkarnas slarv”, framhärdade han för att lugna mig, men han var också orolig, inte så mycket för sig själv som för sina två barn och det tredje som var på väg. Den hemska sjukdomen kunde ha gått i arv till barnen, men det skulle vi inte få reda på förrän de var tillräckligt gamla för att genomgå undersökningarna. Tre månader efter din död berättade Celia att hon väntade ännu ett barn, vilket jag redan hade misstänkt på grund av de mörka ringarna under hennes ögon och för att jag hade drömt det, precis som jag hade drömt om Alejandro och Andrea innan de ens rörde sig i sin mammas moderliv.

Tre barn på fem år var verkligen oförståndigt. Varken Nico eller Celia hade fast arbete och deras studentvisum skulle snart löpa ut, men trots det firade vi nyheten. ”Oroa er inte, varje litet barn kommer till världen med en brödkaka under armen”, sa mamma när hon fick reda på det. Och så blev det. Samma vecka inledde vi pappersexercisen för att ansöka om uppehållstillstånd för Nico och hans familj. Själv hade jag efter fem års väntan fått mitt amerikanska medborgarskap och kunde anföra familjeanknytning som skäl.

Willie och jag träffades 1987, tre månader innan du träffade Ernesto. Jag vet att någon sa till dig att jag lämnade din pappa på grund av Willie, men jag kan lova dig att det inte var så. Din pappa och jag levde tillsammans i tjugonio år, vi träffades när jag var femton och han skulle fylla tjugo. När vi bestämde oss för att skiljas anade jag inte att jag tre månader senare skulle träffa Willie. Det var litteraturen som förde oss samman. Willie hade läst min andra roman och var nyfiken 26

på att träffa mig då jag for runt som en komet i norra Kalifornien.

Han blev besviken eftersom jag inte alls är den sortens kvinna han brukar falla för, men han dolde det ganska bra och försäkrar i dag att han upplevde en ”själslig gemenskap” med mig redan från första stund.

Jag vet inte exakt vad det kan betyda. För egen del var jag tvungen att handla snabbt eftersom jag under denna vansinnesresa skyndade från stad till stad. Jag ringde dig för att be om råd och du undrade med ett gapskratt varför jag frågade dig när jag redan hade bestämt mig för att huvudlöst kasta mig in i det här äventyret. Jag berättade det för Nico som förskräckt utbrast: ”I din ålder, mamma!” Jag var fyrtiofem år då, vilket för honom var det samma som att stå med ena benet i graven.

Det fick mig att inse att jag inte hade någon tid att förlora, utan att jag var tvungen att agera snabbt. Min otålighet undanröjde Willies befogade försiktighet. Jag tänker inte upprepa vad du redan känner till och vad jag har berättat så många gånger förut – enligt Willie har jag femtio olika versioner av hur vår kärlekshistoria inleddes och de är alla lika sanna. För att sammanfatta det hela kan jag säga att jag några dagar senare lämnade mitt tidigare liv och utan att vara inbjuden plötsligt stod utanför dörren till den man jag hade förälskat mig i. Nico hävdar att jag ”övergav mina barn”, men du studerade i Virginia och han var tjugoett år, en stor pojke som inte längre behövde sin mammas omsorger. Så snart Willie hade hämtat sig från förvåningen över att plötsligt se mig stå där på tröskeln med en resväska i handen inledde vi förtjusta vårt liv tillsammans, trots våra kulturella skillnader och problemen med hans barn, som varken han eller jag kunde hantera.

Jag tyckte att Willies liv och familj framstod som en dålig komedi där inget var som det skulle. Hur många gånger ringde jag inte dig för att be om råd? Varje dag tror jag. Och du svarade alltid samma sak: ”Vad är det mest generösa du kan göra i den här situationen, mamma?” Åtta månader senare gifte vi oss. Det var på mitt initiativ, inte hans. När jag insåg att den första förälskelsen höll på att övergå i kärlek och att jag förmodligen skulle bli kvar i Kalifornien, bestämde jag mig för att ta hit mina barn. För att återförenas med dig och din bror var jag tvungen att vara amerikansk medborgare, så jag hade inget annat val än att svälja min stolthet och föreslå Willie giftermål. Han reagerade 27

inte med någon överdriven lycka, vilket jag kanske hade hoppats på, utan med bävan. Han hade flera misslyckade förhållanden bakom sig som hade fått den romantiska glöden i hans hjärta att slockna, men till slut lyckades jag övertala honom. I själva verket var det inte särskilt svårt: jag gav honom betänketid till klockan tolv dagen därpå och började sedan packa väskan. Femton minuter innan tidsfristen gick ut svarade han ja, även om han inte kunde förstå varför jag så envist framhärdade i att leva så tätt inpå Nico och dig. I USA flyttar barnen hemifrån när de slutar skolan och kommer sedan bara på besök vid jul och på tacksägelsedagen. Amerikaner förvånas över det chilenska sättet att leva tillsammans som en klan, hela livet.

– Tvinga mig inte att välja mellan barnen och dig! varnade jag honom den gången.

– Jag skulle aldrig komma på tanken. Men är du säker på att de vill leva så nära dig? undrade han.

– En mor har alltid rätt att samla sina barn omkring sig.

Vi vigdes av en man som genom att betala in tjugofem dollar hade fått ett brev på posten med en fullmakt att utöva prästämbetet. Anledningen var att Willie, trots att han är advokat, inte hade lyckats hitta någon vän och juristkollega som kunde förrätta ceremonin. Nog väckte det onda aningar hos mig. Vår bröllopsdag var den varmaste dagen i hela Marin Countys historia. Vigseln förrättades på en italiensk re­ staurang utan luftkonditionering. Tårtan smälte, flickan som spelade harpa svimmade och de inbjudna, som dröp av svett, klädde av sig plagg efter plagg. Till slut hade männen tagit av sig såväl skjorta som skor, och kvinnorna hade varken strumpor eller underkläder på sig. Jag kände ingen, förutom din bror och dig, mamma och min amerikanska förläggare, som hade rest lång väg för att närvara vid ceremonin. Jag har alltid haft på känn att vårt bröllop inte genomfördes helt korrekt och hoppas att vi en dag bestämmer oss för att gifta oss på riktigt.

Jag vill inte ge dig intrycket att jag gifte mig enbart för egen vinnings skull, för jag kände verkligen den förbehållslösa åtrå för Willie som brukar få kvinnorna i vår släkt på fall, precis som för dig när du träffade Ernesto, men det fanns ingen anledning för oss att gifta oss i vår 28

ålder förutom visumfrågan. Hade omständigheterna varit annorlunda hade vi fortsatt leva tillsammans utan att vara gifta, vilket Willie förmodligen hade föredragit, men jag tänkte minsann inte avstå från min familj, hur lik Paul Newman den här motsträviga fästmannen än var.

Jag lämnade Chile tillsammans med dig och Nico under militärdiktaturen på sjuttiotalet, tillsammans med er sökte jag min tillflykt till Venezuela fram till slutet av åttiotalet, och tillsammans med er tänkte jag bli invandrare i USA under nittiotalet. För mig var det självklart att du och din bror skulle få det mycket bättre hos mig i Kalifornien än om ni levde utspridda över världen, men jag räknade inte med de juridiska dröjsmålen. Det gick fem år, som kändes som fem sekel, och under tiden hann ni båda gifta er, Nico och Celia i Venezuela, och du och Ernesto i Spanien, men det såg jag inte som något större hinder.

Efter ett tag lyckades jag få Nico och hans familj att bosätta sig två kvarter från vårt hus, och om inte döden hade slagit till i förtid hade även du bott här i närheten.

Jag gav mig ut på en resa kors och tvärs över USA för att göra reklam för min senaste roman och för att hålla de föreläsningar jag hade skjutit upp året innan, då jag inte ville lämna din sida. Märkte du någonsin min närvaro, flicka lilla? Det har jag frågat mig många gånger. Vad drömde du om den där eviga natten 1992? För du drömde, det är jag övertygad om. Dina ögon rörde sig under ögonlocken och ibland vaknade du förskräckt till. Att ligga i koma måste kännas som att vara fast i en mardröm. Enligt läkarna registrerade du inget i din omgivning, men det har jag svårt att tro.

Under resan hade jag med mig en liten väska med diverse tabletter mot sömnlöshet, mot inbillade smärtor, mot tårar och mot rädslan för att vara ensam. Willie kunde inte följa med mig eftersom han var tvungen att arbeta, hans advokatkontor stängde inte ens på söndagar, och det satt alltid ett helt följe av utblottade stackare i väntrummet och låg alltid hundratals rättsfall och väntade på hans skrivbord. Under den perioden var han fullt upptagen av ett tragiskt fall med en mexikansk invandrare som hade dött i samband med att han föll från femte våningen på ett bygge i San Francisco. Mannen hette Jovito Pacheco och var tjugonio år gammal. Rent officiellt existerade han 29

inte. Byggfirman rentvådde sina händer eftersom mannen inte stod på någon lönelista. Underleverantören hade ingen försäkring och kände inte heller igen Pacheco. Han hade några dagar tidigare rekryterat honom från en lastbil tillsammans med tjugo andra papperslösa och sedan kört honom till byggarbetsplatsen. Jovito Pacheco var lantbrukare och hade aldrig tidigare klättrat i en byggnadsställning, men han var uthållig och längtade efter att få arbeta. Ingen hade förklarat för honom att han måste använda livlina. ”Jag tänker ställa varenda en inför rätta om det behövs, för jag ska minsann få fram någon form av ersättning till den här stackars familjen!” hörde jag Willie säga om och om igen. Uppenbarligen var det inte något lätt fall. På kontoret hade han ett blekt fotografi av familjen Pacheco: pappa, mamma, farmor, tre små barn och en liten bebis, uppklädda som inför ett besök i kyrkan och uppställda på rad i solen på ett dammigt torg i Mexiko. Den enda med skor var Jovito Pacheco, en mörkhyad indian med ett stolt leende och en eländig stråhatt i handen.

Under hela min resa var jag klädd i svart från topp till tå. Jag ursäktade det med att det är en sober färg, för jag ville inte erkänna ens för mig själv att jag bar sorg. ”Du ser ut som en chilensk änka”, sa Willie och gav mig en knallröd halsduk. Jag minns inte vilka städer jag besökte, vilka människor jag träffade eller vad jag gjorde, och det spelade inte heller någon roll, jag minns bara att jag träffade Ernesto i New York. Han blev väldigt rörd när jag berättade att jag skrev på dina memoarer. Vi grät tillsammans och våra samlade sorger utlöste ett riktigt hageloväder. ”Det brukar hagla på vintern”, sa Nico när jag ringde och berättade det för honom. Jag tillbringade flera veckor långt borta från min familj i ett närmast hypnotiskt tillstånd. På kvällarna sträckte jag ut mig i främmande sängar, omtöcknad av sömntabletterna, och på morgnarna skakade jag av mig mardrömmarna med hjälp av en kopp svart kaffe. Jag pratade i telefon med familjen i Kalifornien och skickade brev via fax till min mamma, brev som med tiden kom att blekna eftersom de skrevs ut med ett mycket ljuskänsligt bläck. Många av den periodens händelser gick förlorade, men jag är övertygad om att det är bäst så. Jag räknade timmarna tills jag skulle få återvända hem och gömma mig från omvärlden. Jag ville sova vid Willies sida, leka 30

med barnbarnen och trösta mig med att tillverka halsband i min väninna Tabras ateljé.

Jag fick veta att Celia gick ner i vikt istället för upp som hon borde under graviditeten, att min sonson Alejandro hade börjat förskolan och hade egen ryggsäck, och att Andrea var tvungen att genomgå en ögonoperation. Min sondotter var en späd liten flicka med gyllene fjun på huvudet. Hon var vindögd och hennes vänstra öga levde sitt eget liv. Trots att hon var stillsam och tyst verkade hon alltid ha något lurt på gång, och medan hon sög på tummen höll hon krampaktigt i en tygblöja – hennes snuttefilt – som hon aldrig släppte taget om. Du var inte förtjust i barn, Paula. En gång när du var på besök och blev tvungen att byta blöja på Alejandro erkände du att ju mer du träffade din brorson, desto mindre lust fick du att bli mamma. Andrea hann du aldrig träffa, men den natten du dog sov hon tillsammans med sin bror vid fotändan av din säng.

31