Alla barnen var samlade och alla föräldrarna stod och pratade. Jag ville vara hos min Mamma en stund till. Det var så mycket människor så att jag nästan inte såg dem. Det var bara som ett enda hav av ansikten och röster för mig. Så jag snurrade in mig i Mammas klänning och längtade efter att smyga iväg med Hubertus och kika på delfinerna. Klänningen var så len mot min hud och det kändes som att jag var i en fin tygkoja. Igenom tyget kunde jag se allt lite mer på avstånd. Det kändes skönt tyckte jag. Hubertus tycke det var lite läskigt när det var många människor, så han gömde sig en bit bort. På så vis var det bara jag som kunde se honom. Lenas mamma berättade för alla att vi kunde börja gå runt och kika. Hon pratade så högt så att hon nästan stod på tå. Lenas mamma pratade med hela sitt ansikte när hon sa något, det såg lite skojigt ut tyckte jag. Men hon var så stirrig att hon nästan inte ens gick på marken, där hon spatserade i mitten av alla barnen.
Jag drog lite i Mammas klänning. Mamma böjde sig ned till mig. – Vad är det Lilla Lia? Vill du inte gå med gruppen och titta på djuren? – Jag vill gå lite längre bak med dig, viskade jag till Mamma. Mamma tittade lite fundersamt på mig men nickade sedan vänligt. Barnen där framme skrek och sprang runt. De pratade i mun på varandra och jag blev så trött av deras stoj, bara genom att titta på dem. Det var så skönt där jag och Mamma gick. Där var det lugnt och vi kunde se så bra när vi stannade vid djuren själva.
– Titta Lilla Lia! utbrast Mamma med sin mjuka sjungande röst. – DELFINERNA! tjoade jag och hoppade upp i luften av glädje. Där var det en stor affisch om en delfinshow. Mina ögon blev stora av iver.