HITTEBARNET DEL 1
I_Ficktjuven.indd 3
2015-06-10 10:56
Läs mer om Bo R Holmberg på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm © Bo R Holmberg 2015 Omslag: Jonas Lindén Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-29-69512-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Ficktjuven.indd 4
2015-06-10 10:56
FÖRSTA KAPITLET
Jag var minst. Jag var den ende som kunde krypa genom fönstergluggen. Jag ålade mig in, tog emot mig med händerna på golvet och var snart uppe på fötter. Det var skumt därinne och det dröjde innan jag kunde se något. Hjärtat slog hårt, jag kände rädslan som en darrande klump i magen. Jag blinkade lite förvirrat, men sedan såg jag. Det hängde torkat kött längst uppe vid taket. Och i ena hörnet stod kistan. Det var som Grels sagt. Det var den jag skulle ta. Men kistan var låst. Det var ett rejält lås och naturligtvis fanns ingen nyckel. Jag försökte lyfta den, tung var den men jag skulle kanske klara av det. Jag mätte med blicken och insåg att den inte var för stor för gluggen. Avlång och inte så bred var kistan. Jag baxade den mot öppningen. Jag kastade en blick ut genom gluggen och såg Grels och 5
I_Ficktjuven.indd 5
2015-06-10 10:56
Måns alldeles i närheten. Jag visslade till och de kom närmare. Med stöd av väggen kunde jag lyfta kistan och få in kortsidan i gluggen och sedan sköt jag på. Det gick trögt och jag fick ta i men till slut dunsade den ner på marken. Jag såg Måns och Grels hugga tag i den. Jag vände tillbaka till det torkade köttet och slet åt mig två bitar och stoppade dem innanför skjortan. Sedan gick jag runt rummet för att se om det fanns något annat ätbart än kött här. Men jag kunde inte se något. När jag kom tillbaka till gluggen hade Grels och Måns redan försvunnit in i skogen med kistan. Men vi hade bestämt att träffas vid båten. Jag kände mig lite förargad över att de bara gått utan att vänta på mig. Det var ju ändå jag som gjort storjobbet. Öppningen var trång. Det hade gått lätt att komma in, det var svårare nu. Jag fastnade halvvägs och kunde inte komma längre. Jag famlade med händerna i luften. Rädslan för att fastna i öppningen ilade genom mig. Jag skulle sitta där som en fånge tills husägarna kom åter. Och Grels och Måns skulle vara långt borta. Svetten porlade nerför pannan. Jag tog i av alla krafter, försökte dra mig ut men jag satt fast i midjan. Jag lyckades vända huvudet uppåt och upptäckte att det satt en krok i väggen. Vad den användes till 6
I_Ficktjuven.indd 6
2015-06-10 10:56
begrep jag inte, men jag fick fatt i den och med hjälp av den och min högra hand kunde jag dra mig ut och tumlade ner på marken med huvudet före. Det var då jag hörde hundskallet och så såg jag männen. De var två och kanske femtio meter bort. De var beväpnade med träklubbor. När de såg att jag fått syn på dem började de skrika och svära. En dräglande hund var ännu närmare mig. Jag kom kvickt upp och började löpa. En av männen slängde något efter mig, det ilade till i ena benet och jag höll på att förlora balansen. Hunden gläfste, jag kastade en blick bakom mig och såg den väldiga hundens öppna, dräglande gap. Närmare och närmare kom den, den skulle slita mig i stycken! Det fanns en möjlighet, en enda. När den var tillräckligt nära slängde jag ifrån mig ena köttstycket. Skulle den stanna eller skulle den strunta i köttet …? Jag kände redan dess käftar slå till om mina ben. Jag hörde flåset, stegen … Och så stillnade de. Hunden stannade, den stannade! Och männen hade inte knappat in på mig. Hade de haft ett gevär hade jag legat död nu. 7
I_Ficktjuven.indd 7
2015-06-10 10:56
Till slut nådde jag ån och kastade mig tveklöst i. Frustande kom jag upp till ytan och simmade så fort jag förmådde över till andra sidan. Jag hörde Grels ropa efter mig. Han och Måns stod vid båten, den var femtio meter nedströms. Det verkade som om de begrep vad som hänt för de sköt snabbt ut båten och rodde över. När jag kom upp ur vattnet tog jag skydd i skogsbrynet, jag la mig ner och flåsade av ansträngning. Mina bröder hade nått land, såg jag. De var fort ute ur båten och kånkande på kistan kom de snart fram till mig. Jag reste mig och tittade över till andra sidan. De två männen stod och glodde. Det såg inte ut som om de funderade på en simtur. Och någon båt fanns inte i närheten. Hunden kom till slut lufsande fram till dem, satte sig ner och slickade sig om nosen. En av männen slog den med träklubban tills den ylande drog sig undan. Mitt hjärta dunkade våldsamt fortfarande. Det här skulle vara så lätt, hade mina bröder sagt. En barnlek. Det hade inte varit det. Men jag sa ingenting om det, istället plockade jag fram köttstycket. Jag hade inte förlorat det i ån, men det var blött. – Det var inte mycket, sa Grels. 8
I_Ficktjuven.indd 8
2015-06-10 10:56
– Jag matade hunden, sa jag. Annars hade den nog … Måns skrattade till. – Bra tänkt, sa han. Sedan försökte de öppna kistan. Det var inte så lätt, men Grels hade en yxa och med den bände han slutligen upp den. Vi glodde ner i den öppna kistan. Det var kistan som var tung. Inte det som fanns i den. Det enda var tre ringar. Bara tre ringar. Måns plockade upp dem, granskade dem noggrant och bet i dem. – Inte ens guld, muttrade han. Ögonen hade svartnat på honom. Han stoppade ringarna i fickan. Grels sa ingenting, men han såg skamsen ut. Sedan började vi gå in i skogen, jag sist. Vi lämnade den tomma kistan. De två männen stod fortfarande kvar på stranden. Hunden syntes inte till. Jag undrade om de slagit ihjäl den.
9
I_Ficktjuven.indd 9
2015-06-10 10:56
ANDRA KAPITLET
Måns är äldst. Han är störst också. Han är mycket äldre än mig. Han var redan vuxen när jag var ett litet barn. Våra föräldrar ligger begravda vid sidan av gården. De dog när jag var nästan nyfödd. Vi har en gård. Eller gård. Ett hus, ett skjul närmast. Det är på baksidan av huset far och mor ligger begravda. Jag vet nästan inget om dem, bara att de skötte den lilla jordplätten. Deras namn vet jag också och att de dog av något slags farsot men inget mer. Jo, också att far inte var stor som Måns utan mager som Grels och jag. Jag har bett Måns och Grels många gånger att berätta mer om far och mor, men de har bara muttrat och sagt att det inte finns något att berätta. Det är Måns som bestämmer. Det var han som bestämde att jag skulle med den här 10
I_Ficktjuven.indd 10
2015-06-10 10:56
gången. De behövde mig, sa han. Det var gluggen, förstod jag. Inte ens Grels hade kunnat krypa genom den, fast han är spenslig som jag. Men han är också mycket äldre än mig. Jag frågade inte vad det var jag skulle göra. Jag gjorde det de bad mig om. Jag gjorde som Måns sa. Det hade gått bra trots allt. Jag satt inte fast i gluggen och jag hade inte blivit sliten i stycken av en hund. Vi stannade vår vandring genom skogen efter en timme. Jag anade att det var till staden vi var på väg, men jag frågade inte. Måns torkade av köttet på sin skjorta och sedan delade vi lika. – Fanns det inte mer där? sa Grels. Han är ljusare än Måns, med glest skägg och bleka ögon. Och en röst som liksom hackar fram orden. Jag svarade inte. Jag kunde ha sagt att jag hade kunnat kasta ut massor av kött om de bara stannat och inte gett sig av så fort de fått kistan. Men jag sa ingenting. Jag visste att det inte skulle tjäna något till. Sedan började de bråka. Det var Grels som tydligen påstått att den där kistan var fylld med allt möjligt säljbart: smycken, mynt, guld och silver. Men det hade den inte varit. 11
I_Ficktjuven.indd 11
2015-06-10 10:56
– Jag trodde på dig! skrek Måns. Att jag aldrig lär mig! – Någon har tömt den, sa Grels. Det var någon annan som hann före. Måns reste sig. Han är stor. Allt är stort på honom. Breda axlar, kraftig bröstkorg och ett stort huvud med burrigt hår och skägg. Alla är rädda för honom. Nu blixtrade ögonen på honom. Grels såg rädd ut. – Jag litade på det man sagt, viskade han. Han försökte skratta. – Det finns väl flera kistor. Nog ska vi få så vi klarar oss. – Jag har lovat Vendor att komma med en massa värdefullt, sa Måns. Men hur blir det nu? Inget har vi! Han tog fram ringarna och höll dem i handen. Det såg ut som om han tänkte spotta på dem. Sedan slängde han dem på marken. – Värdelösa, sa han. Jag plockade upp dem och stoppade på mig dem. Måns kom fram till mig. – Jag nämnde ett namn här, sa han. Det namnet har du glömt nu, va? Jag nickade kraftfullt. – Bra, sa Måns och slog mig på axeln. 12
I_Ficktjuven.indd 12
2015-06-10 10:56
Det var inte mycket mat vi fått i oss, men vi blev kvar i gläntan och vilade en stund. Jag har god hörsel. Porlande vatten kan väl alla höra, men jag kan också höra det lätta dallrandet i en kallkälla. Jag var törstig och jag gick bort från den öppna plats där vi var för att söka kallkällvattnet. Jag fann det också och lossade kåsan från bältet och drack. Jag minns att Grels en gång sa att kallkällvattnet är godare än både öl och vin. Jag hade två kåsor och fyllde båda och började gå tillbaka till Måns och Grels. Då hörde jag dem! Jag hörde dem på långt håll, trots att de smög. Jag räknade till sex. Det var sex män, alla beväpnade. En bar till och med ett gevär. Men de andra hade träklubbor och spjut. Jag slängde mig ner på marken. Jag höll fortfarande kåsorna i handen men vattnet hade naturligtvis skvimpat ut. Jag var vapenlös. Jag kunde inget göra för att hjälpa mina bröder. Jag kunde bara se på. Det blev en kort strid. De var sex mot två. Och även om Måns är en väldig man, hade de ingen chans att klara sig. Jag fruktade att de skulle döda mina bröder. Vad skulle jag göra? Måns eller Grels skulle säkert ha gjort allt för att rädda 13
I_Ficktjuven.indd 13
2015-06-10 10:56
mig, men jag gjorde ingenting. Jag bara låg där darrande på marken och väntade. Gråten var nära. Jag hörde slagen och skriken och sedan tystnad. Hade de dödat dem? Snart hörde jag dem börja gå. Jag hörde männens skratt. Jag väntade länge innan jag smög fram. Jag fruktade för vad jag skulle få se. Hur skulle jag kunna leva med skammen att inte ha gjort något alls? De var inte där. De låg inte döda. De måste ha förts bort. Vart? Till ting, till fängelse? Jag hade inte gjort något. Jag bestämde mig på en gång. Jag skulle följa efter dem och se vart de förde mina bröder. Sedan skulle jag befria dem!
14
I_Ficktjuven.indd 14
2015-06-10 10:56
Bo R HoLMbE Rg ag var minst. Jag var den ende som kunde krypa genom fönstergluggen. Jag ålade mig in, tog emot mig med händerna på golvet och var snart uppe på fötter. Det var skumt därinne och det dröjde innan jag kunde se något. Hjärtat slog hårt, jag kände rädslan som en darrande klump i magen. Jag blinkade lite förvirrat, men sedan såg jag. Det hängde torkat kött längst uppe vid taket. Och i ena hörnet stod kistan. Det var som Grels sagt. Det var den jag skulle ta ... Han kallas Örn. Den här gången hjälper han sina äldre bröder när de stjäl. Men det går inte så bra. Bröderna tas tillfånga och förs till det vita huset i staden vid älven. Men Örn bestämmer sig. Han ska få dem fria. Till sin hjälp får han så småningom Ficktjuvarnas drottning, som också heter Marta. Men många faror hotar, inte bara från väktarna i det vita huset utan också från mannen med det blodröda ärret. Ficktjuvens vän är första delen i serien Hittebarnet.
I S B N 978-91-29-69512-0
9
BO_R Ficktjuven O.indd 1,3
H I T T E B A R N E T
D E L
1
789129 695120
2015-06-10 11:08