Tidigare utgivning på annat förlag: Dödsängeln (2005) Violinisten (2006) Den röda damcykeln (2007) Mordet på Ragnhildsholmen (2009) Dömd för livet (2010) Dockmakarens dotter (2012) På Hoi Förlag: Trasdockorna (2013)
Ondskans spår © Mats Ahlstedt 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Anna Henriksson Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Tryckt hos ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-7557-928-3 Översättningen av Lysistrate som citeras i prologen är gjord av Tord Bæckström.
PROLOG
Matilda Frimansson strök händerna mot byxbenen, handflatorna var fuktiga av svett. Om några timmar skulle hon stå på Aftonstjärnans scen. Flera tidningar hade meddelat att de skulle skicka recensenter. Egentligen förstod hon inte varför pressen brydde sig om att bevaka en pjäs från antikens Grekland, Lysistrate, spelad av några ungdomar i en fri teatergrupp. Hon anade att orsaken var deras regissör, Tom Levander, ett av de mest lovande namnen inom svensk film och teater. Det var tack vare henne som han intresserat sig för projektet. De hade träffats på Stadsteatern när hon var där med skolan. Han hade bara haft ögon för henne och bett att få hennes telefonnummer. När hon nämnde för honom att hon spelade amatörteater och frågade om han ville regissera deras pjäs, hade han omedelbart sagt ja. Spårvagnen klättrade långsamt uppför Hisingsbron. Hon såg ut genom fönstret men hade svårt att fokusera blicken. Det var bara en månad kvar till studenten. Hon hade sökt in på Calle Flygare teaterskola, men ännu inte fått svar. Tom skulle lägga ett gott ord för henne, det hade han lovat. Kom hon in skulle hennes dröm gå i uppfyllelse. Hon gick på nytt igenom replikerna tyst för sig själv. ”Nog längtar ni väl efter era barnafäder som dragit ut i fält? Jag vet ju mycket väl att var och en av er har någon karl där ute. Och några älskare finns inte röken av. Nu sen vi blev förrådda av Miletos så har man inte ens sett till det surrogat av läder som vi kunde trösta oss med förr. Om jag kan finna på ett sätt att göra slut på kriget – är ni med på det?
5
Då ska jag tala, må det inte döljas längre! Om vi – om kvinnorna – ska tvinga männen till att sluta fred, då är det bara en sak som vi måste avstå från.” Hon log inåtvänt. Någon sexstrejk i verkligheten handlade det inte om. Hon hoppades att hon och Tom … Matilda var så inne i sina tankar att hon var nära att missa hållplatsen vid Vågmästareplatsen och hann precis hoppa av spårvagnen innan dörrarna stängdes. Hon hade tur, bussen mot Frölunda stod inne. Hon sprang över gatan för att hinna med. Om några minuter skulle hon vara framme i Sannegårdshamnen, därifrån var det inte långt till Aftonstjärnan. Hon måste få vara tillsammans med Tom en stund innan de andra dök upp. Bara att gå in genom sceningången fick hennes hjärta att slå snabbare. En dörr stod på glänt, hon hörde röster. Vem i ensemblen var här så tidigt? Emma förstås, Emma skulle alltid ställa sig in. Så kände hon igen Toms röst. Han talade med en man som bröt kraftigt. Lättad andades hon ut, det var i alla fall inte Emma. – Känner din fru till det, Tom? – Självklart inte. Det hon inte vet har hon inte ont av. Mannen måste ha hört henne, för i nästa sekund var han framme vid dörren, högg tag om hennes arm och drog in henne i logen. – Vad fan gör hon här, Tom? Du sa ju för helvete att vi skulle vara ensamma. – Det är lugnt, Matilda spelar huvudrollen i pjäsen. En blivande stjärna. Vi brukar träffas … privat lite då och då. Han blinkade mot mannen i samförstånd. Hon sjönk ner på närmaste stol, försökte hålla tårarna tillbaka. Tom … var alltså gift. Hon som trodde … Efter den första förvirringen började ilskan krypa i henne. Var inte svag, börja nu inte gråta. Skit i honom, tänkte hon och svalde. Mannen lämnade dem utan ett ord till, dörren slog igen med en hård smäll. Helst av allt ville hon rusa därifrån. Hon stålsatte sig, försökte låtsas som om ingenting hade hänt. – Vem var han? 6
– En kompis till mig. Han log snett. – Varför var det så viktigt att ingen mer skulle vara här? Vad är det din fru inte ska bry sig om. Att jag är din … Hon orkade inte fullfölja meningen. – Han snackar en jävla massa skit som du inte ska bry din lilla hjärna med. Det hade inte med dig att göra. Gör dig i ordning nu. Det är mycket som står på spel för din del. Tom försvann. Mekaniskt hämtade hon sina scenkläder och satte sig framför spegeln och började sminka sig. I vanliga fall skulle hon älskat den här stunden. Tom har en fru, ekade det inom henne. Hans svek sved i bröstet, hjärnan var helt blank, hon kom plötsligt inte ihåg en enda replik. Inte förrän hon stod på scenen och såg publiken i den fullsatta salongen. Då var rampfebern oförklarligt nog borta, hon befann sig i sin egen bubbla. Smärtan och besvikelsen formades till raseri – och publiken jublade. Men nu var det över och allt var bara … tomt. De firade i logen efteråt men hon kände ingen glädje. När Tom hällde upp champagne till henne vågade hon inte ens se honom i ögonen, hon var rädd att brista i gråt. Matilda var redan berusad när de anlände till restaurangen på Wieselgrensplatsen. Det var Tom som hade bestämt att de skulle gå dit och äta efter föreställningen. Han satte sig vid ett bord en bra bit ifrån henne, låtsades inte om henne. Det gjorde ännu mer ont. Plötsligt var hon som luft för honom. Mörka tankar, marinerade av sorg och besvikelse, snurrade i huvudet. Hon skar missmodigt i tournedosen, köttet växte i munnen. Hon försökte skölja ner det med en klunk vin, men det smakade bara surt. Hon reste sig ostadigt och gick nerför trappan till toaletten. Illamåendet kom och gick i vågor. Hon öppnade dörren, Tom stod lutad över handfatet med ryggen mot henne. Vad gjorde han på damtoaletten? I spegeln såg hon att han höll ett cigarettpaket i ena handen och ett sugrör i den andra. En sträng av vitt pulver låg på det gröna paketet med mentolcigaretter. Det gick inte att misstolka. Han höll på att snorta kokain. Nu först insåg hon att det inte var henne mannen 7
och Tom pratade om tidigare. Tom knarkade. Det måste vara knarket hans fru inte kände till. Men hon visste förstås inte heller att Tom hade en älskarinna som inte var mer än arton år. Hur kunde hon vara så dum och naiv och tro att hennes känslor var besvarade? De träffades ju bara på hans villkor, när han hade tid och på de platser han bestämde. Såg de filmer och pjäser han ville se. Tom såg sig om över axeln och log mot henne. – Vill du pröva? Om du visste hur jävla bra man mår. Han låtsades som om allt var precis som förut mellan dem. Inte ett ord till förklaring eller ursäkt. Bara det där hånflinet som suddade bort allt det som varit så attraktivt hos honom. – Du är ett förbannat svin, Tom. Vad tror du händer med din karriär om det kommer ut i medierna att du både knarkar och bedrar din fru? Tidningarna skulle älska det. Hon kände ingen triumf, endast sorg och förakt. Han stirrade på henne, pupillerna var svarta, vidöppna. Hon skyndade sig in i båset närmast dörren och låste om sig, rädd att han skulle komma in. När hon var klar hade Tom gått. Långsamt tog hon sig uppför trappan och tillbaka till sitt bord. Helst ville hon åka hem, men det skulle väcka en del uppmärksamhet, det var ju ändå hon som hade huvudrollen. Det förväntades av henne att hon skulle vara glad och stolt och fira med de andra i gruppen. Hon fick helt enkelt spela med. Tillfället kom fortare än hon anat. Servitören smög tyst upp bakom hennes rygg och meddelade med låg röst att hennes mamma precis hade ringt till restaurangen och bett henne komma hem snarast. Förvånad tog hon fram sin mobiltelefon, varför ringde inte hennes mamma på den? För säkerhets skull kollade hon mobilen, men där fanns inga missade samtal. Det spelade egentligen ingen roll, nu hade hon ju ändå en ursäkt. – Jag måste tyvärr åka hem, mamma har blivit sjuk, sa hon till sina bordskamrater, bad om notan och betalade. Hon kände servitörens och kamraternas blickar i ryggen när hon snabbt skyndade därifrån. Det var inte långt till närmaste hållplats, men hon ville inte vänta på spårvagnen. En bit längre ner på gatan fanns en taxificka. 8
Matilda sneddade över parkeringen till Lundby sjukhus, hoppades att det skulle finnas en ledig taxi. Ryckte till när det prasslade i buskarna alldeles intill parkeringsplatsen och vände snabbt på huvudet. Instinktivt började hon springa, snubblade och föll handlöst. Den hårda asfalten kom rusande emot henne så snabbt att hon inte hann sätta upp händerna som skydd.
9
KAPITEL 1
De var båda två nykomlingar i området. Kanske var det skälet till att de började ty sig till varandra. Allt eftersom hade pratstunderna blivit lite längre. Johannes Brobeck hade till och med börjat planera sina promenader med Petrus när han antog att hon var ute och rastade sin hund, Pontus. Hans tigrerade boxerhanne hade snart blivit kompis med hennes svarta labrador, men det var inte bara på grund av det som han uppskattade stunderna de tillbringade tillsammans. De gjorde aldrig upp om att träffas, men han märkte att mötena inträffade allt oftare. Nu var klockan närmare tre, en blek vårsol färgade björkarna i violett och skänkte de mörka granarna och knotiga tallarna en gyllenbrun lyster. Det var dagen före valborg, han riktigt kände hur träden och stenarna ruskade på sig av förväntan. Han hade redan passerat de två koloniområdena och fortsatte utmed Klare Mosse utan att ha stött på en enda människa, trots att han varit ute i drygt en timme. Han spanade efter den ensamma hägern som ofta kom på besök för att äta sig mätt på grodyngel i dammen. Någon häger såg han inte, däremot Linn Frimansson som kom gående mot honom med raska steg. Utan hund. Han stannade förvånad. – Har det hänt något med Pontus? – Jag tog inte med honom, jag var faktiskt på väg hem till dig. Jag måste få prata med dig, Johannes. Halsen och kinderna färgades blossande röda, men ansiktet hade ett bestämt uttryck. – Jag lyssnar gärna, sa han och blev stående framför henne. 10
– Kan vi gå hem till dig? Hon trampade nervöst. Som en galopphäst i startboxen. Han förstod inte varifrån han fick den associationen. Men det var något graciöst över hennes gestalt. Det var en ovanligt kall vår och hon hade en brun täckjacka, en sjal runt halsen och jeansen instoppade i ett par kraftiga gummistövlar. Håret var långt och ganska tunt, slarvigt uppsatt i en knut och nästan vitt. Ögonen var sneda och påminde en aning om Mais, den enda kvinna han någonsin älskat. Linns hud var blekare och hon hade mörka ringar under de bruna ögonen. Kindknotorna var höga. Hon kanske var av samesläkt, tänkte han. – Givetvis kan vi göra det, om du vill. Hon log lättat, men ögonen var inte helt överens med den leende munnen. Där fanns stänk av melankoli och oro. Det var bara några hundra meter kvar till hans hus som låg inklämt mellan en återvändsgata och en större väg. En ridå av blandad lövskog skärmade av trädgården mot Björlandavägen. De tidigare ägarna hade dessutom låtit en häck växa upp som ett extra skydd. Den dolde det kraftiga staketet av ståltråd som omgärdade tomten. De hade ofta låtit sina egna hundar springa lösa på gräsmattan, staketet hade hindrat dem från att ta sig ut på den trafikerade vägen. I trädgården fanns även en berså med en trädgårdsmöbel av vit plast och en hammock med solblekt tygöverdrag i blått. Han hade direkt fattat tycke för huset och den vackra trädgården när han väl hade bestämt sig för att flytta från Lindome där han hade bott i så många år. Han hade försökt bo kvar, men minnena var för närgångna, rev med sina vassa klor i hans undermedvetna. Han bad Linn stiga in under tiden han funderade på varför han så starkt associerade till Mai när han betraktade henne. Det måste vara intrycket av hjälplöshet och desperation som Linn utstrålade. Hon sparkade av sig stövlarna och hängde upp sin jacka på klädhängaren i den trånga hallen. Sjalen vek hon ihop och stoppade in i ena jackärmen. – Vill du ha kaffe? frågade han. – Ja tack, jag kan hjälpa dig att ta fram. 11
Ogenerat började hon leta fram kaffekoppar och fat som hon satte på köksbordet. Den oro och rastlöshet han tyckte sig ha noterat under den korta promenaden var nu borta. Eller så tyglade hon sina känslor väl. Johannes blev förvånad över hur självklart hon tog kommandot i hans kök. Som präst hade han tidigare fått både väntade och oväntade besök och vant sig vid att alltid ha någonting att bjuda på. Nu tinade han några kanelbullar under tiden kaffet blev klart i perkolatorn. De slog sig ner på var sin sida av köksbordet under småprat om sina hundar. Linn bet en bit av bullen, tuggade långsamt och la ner resten på fatet. – Jag behöver din hjälp, Johannes. De bruna ögonen var blanka. – Det beror på vad det gäller, sa han avvaktande. – Att hitta min dotter. Han ryckte till. Inte en gång till, det här kunde omöjligt hända honom igen. Hennes hand grep tag om hans, han kom att tänka på en kobra som högg, men Linn var ingen kobra, masken föll av och desperationen gick inte längre att dölja. Hon verkade vara en kvinna i djupaste förtvivlan. – Jag har hört så mycket om dig, Johannes. När jag förstod vem det var jag brukade möta i parken, blev jag så … förtröstansfull. Jag har tänkt på det i flera veckor men inte vågat fråga dig, var rädd att du skulle säga nej. – Jag tror inte att jag kan … – Jag begär inte att du ska ge mig min dotter tillbaka, men jag måste få veta vad som har hänt Matilda, så att jag kan få ett avslut. Ovissheten är det värsta. Linn snyftade till, tog bort sin hand från hans och gnuggade ögonen med knogarna. – När försvann hon? – I morgon är det tolv år sedan. Hon var med i en teatergrupp. De hade haft premiär på en pjäs och skulle fira det efteråt på en restaurang. Hon var där med de övriga i ensemblen, men gick ensam 12
därifrån. Sedan dess är hon försvunnen. Hon suckade, lyfte koppen och satte ned den med en hård smäll. – Matilda skulle ta studenten den våren. Jag hade flera gånger försökt få henne att dra ner på tempot, men hon lyssnade inte. Matilda brann för teatern och tänkte söka in till Calle Flygare teaterskola. Hon jobbade extra i en butik både under terminerna och på loven för att få råd med avgiften. Jag kunde inte hjälpa henne ekonomiskt, det visste hon om. Skolan, extrajobbet och teaterrepetitionerna blev för mycket för henne. Om hon ändå inte hade varit så envis … Det ryckte i ansiktsmusklerna. Hon kämpade för att hålla tårarna tillbaka. Johannes var på väg att stryka henne över håret som skimrade och glänste likt silver i ljuset från fönstret, men besinnade sig. – När hon inte hade kommit hem på morgonen ringde jag till polisen. De tog inte min anmälan på allvar först, det dröjde nästan en vecka innan man startade en förundersökning om människorov och eventuellt mord. Ett år senare blev utredningen nerlagd, det fanns inga spaningsuppslag. Efter fem år fick jag en förfrågan om jag ville att Matilda skulle dödförklaras, men det kommer jag aldrig att göra. Inte förrän jag har fått visshet om att hon inte lever längre. Det konstiga var att någon hade ringt till restaurangen och utgett sig för att vara jag. Jag skulle ha påstått att jag var sjuk och bett dem meddela Matilda att hon måste åka hem. Det var ren lögn, om jag hade velat få tag i Matilda skulle jag så klart ringt hennes mobil. Någon ville att hon skulle lämna restaurangen ensam. Ändå kunde polisen inte göra något, inte ens ta reda på vem det var som hade ringt. Handen darrade lätt när Linn plockade fram ett foto av dottern ur plånboken och la det framför honom på bordet. Släktskapet var påtagligt, Matilda hade samma höga kindknotor och sneda ögon. Det nästan kolsvarta håret underströk på något sätt det samiska utseendet. En ung, vacker kvinna som log mot fotografen. En kvinna med hela livet framför sig. – Tolv år är en lång tid. Jag förstår inte hur jag ska kunna hitta din dotter när inte polisen klarade det? – Jag är tvungen att få veta vad som har hänt Matilda, upprepade 13
Linn. Du är den ende som kan hjälpa mig, Johannes. Jag sätter mitt hopp till dig – och till Gud. Först då kan jag få någorlunda frid i mitt hjärta. Med en dramatisk gest placerade hon högerhanden över hjärtat. – Hur har hennes pappa tagit det? – Stefan försvann när Matilda var tre år. Han var egen företagare. Stefan hade flygcertifikat och flög ofta själv på sina affärsresor runt om i Europa. Han var på väg från Göteborg till Warszawa när de påstod att planet försvann från radarn och att han troligen hade störtat någonstans i Östersjön. Det var på den tiden när Polen tillhörde Sovjetunionen. Jag varnade honom för att göra affärer med en kommuniststat, men han lyssnade inte på mig. Det fanns två människor jag älskade över allt annat. Båda är borta och jag har inte ens en grav att gå till. Kan du förstå hur det känns? I fyrtio år hade Johannes stöttat och uppmuntrat människor i sin roll som präst. Nu var han svarslös. Orden räckte inte till för att trösta den kvinna som nu satt vid hans köksbord och vädjade till honom. Det kändes oväsentligt att fråga vad hennes man gjort för affärer, men de hade tydligen gett honom tillstånd att flyga till Polen fem år innan järnridån föll. Varför var hon inte lika angelägen om att ta reda på vad som hade hänt hennes make? Han kanske i själva verket försmäktade i ett polskt eller ryskt fängelse. Eller hade han flytt fältet med en stor summa pengar, övergett hustru och barn för ett liv i lyx på andra sidan jorden? Var han till och med spion och hade tvingats gå under jorden? Han trängde irriterat undan tankarna. Det var inte hans sak att spekulera. Det här handlade om en ung kvinna, Linns dotter, inte hennes man. – Jag ska göra vad jag kan, sa han till slut. Men jag måste få mer information om din dotter och vilka hon brukade umgås med. – En del uppgifter har jag. Några var hennes klasskamrater, andra var med i samma teatergrupp. Du kan få en lista på namnen i morgon. – Om jag får din adress kommer jag hem till dig och hämtar den, om du inte hellre vill mejla över den. Hon reste sig hastigt, gick runt bordet, lutade sig över honom och kramade honom hårt. 14
– Jag visste att du ville hjälpa mig. Gud välsigne dig, viskade hon mot hans hals. Andedräkten var varm och doftade kaffe. Hennes parfym kändes som en lätt doft av jasmin en bra stund efter att hon hade lämnat honom. På bordet låg ett visitkort med namnet Linn Frimansson och en adress. Hon bodde på andra sidan parken. Det var en rejäl promenad, men omvägen med bil var betydligt längre. Han såg fram emot att få träffa henne igen.
15