Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 3
BRÄNDA BROAR
Översättning Lena Karlin
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 4
I Val McDermids serie om Tony Hill och Carol Jordan finns även: Sjöjungfrun sjöng sin sång Under ingrodda ärr Den sista frestelsen Andras plåga Med gift i blodet I mördarens nät Hämndens skugga Av Val McDermid finns även: Dödligt spel Glashus Crackjakt Blå gener Stjärnspådd Dödsdomen Imitatören Ett fjärran eko Bounty – Myteristens återkomst I terrorns skugga Mörka domäner Flyktpunkten
Nyfiken på mer? Titta in på www.alfabeta.se
Engelska originalets titel: Cross and Burn Ursprungligen publicerad av Little, Brown Copyright © 2013 Val McDermid Publicerad enligt avtal med Leonhardt & Høier Literary Agency, Köpenhamn Copyright © 2014 svensk utgåva: Alfabeta Bokförlag AB Översättning: Lena Karlin Omslag: Niklas Lindblad Tryck: ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-501-1659-5
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 5
Till mina vänner vid havet. Tack för att ni gav mig tak över huvudet och hjälpte mig att hitta vägen hem.
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 9
Det svåraste i livet är att veta vilka broar man ska gå över och vilka man ska bränna.
Men ni är inte här och kan ta mig vid handen, leda mig i säng. Ingen av er. Se på snön, sa jag, till den som råkade vara nära. Jag fryser. Lägg armarna om mig. Håll mig. Släpp ditt tag. Hammersmith Winter
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 11
KAPITEL ETT Dag ett
Han vaknade varje dag med ett pirr av spänning. Var det i dag det skulle ske? Skulle han äntligen träffa henne, sin perfekta fru? Han visste självklart vem hon var. Han hade iakttagit henne i ett par veckor nu, lärt känna hennes rutiner, tagit reda på vilka hon umgicks med och noterat hennes små egenheter. Att hon drog håret bakom öronen när hon slog sig ner i förarsätet på sin bil. Att hon tände alla lampor så snart hon kom hem till sin tomma lägenhet. Att hon aldrig verkade titta i backspegeln. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och hissade upp persiennerna på takfönstren högt ovanför honom. Regnet strilade oupphörligt ner ur en kompakt, jämngrå molnvägg. Men ingen vind piskade vattendropparna, de bara hällde ner. Det var den sortens väder från vilket människor gömmer sig under paraplyer, sänker huvudet och ignorerar sin omgivning, med ansiktet dolt för övervakningskameror. Första posten avprickad. Och dessutom var det lördag. Hon hade inga ärenden, inga inbokade affärsmöten. Ingen som skulle lägga märke till att hon inte dök upp. Ingen som skulle slå larm. Andra posten avprickad. Att det var lördag innebar också att chanserna var mycket större att hon skulle bege sig någonstans där det var lämpligt för dem att mötas. Någonstans där han kunde påbörja arbetet med att göra henne till sin drömfru. Vare sig hon ville eller inte. Men vad hon ville var faktiskt oväsentligt.
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 12
Tredje posten avprickad. Han tog en lång dusch och njöt av den sensuella känslan av varmt vatten mot huden. Om hon spelade sina kort rätt skulle hon få dela den med honom, göra den till en upplevelse som han skulle finna ännu mer tillfredsställande. Vad kunde vara skönare än att börja dagen med en avsugning i duschen? Det var sånt som en drömfru mer än gärna skulle glädja sin man med. Den saken hade han aldrig tänkt på förut och nu lade han glatt till den på listan. Den första hade inte heller tänkt på det, ett typexempel på hur dåligt hon levt upp till hans höga krav. En ny post i den mentala listan. Det var viktigt att ha ordning och vara väl förberedd. Det var viktigt att vara systematisk, tänka på allt och gardera sig. En utomstående kunde kanske tro att han gett upp, med tanke på hur lång tid som gått sedan den där slynan satte sig upp mot honom. Så fel den personen skulle ha haft. Först hade han varit tvungen att ta itu med den oreda hon ställt till. Det hade tagit absurt mycket tid i anspråk och han var enormt irriterad över att behöva ägna en enda sekund mer åt henne. Sedan hade han varit tvungen att analysera vad han var ute efter. Han hade övervägt att köpa det han ville ha, som hans far hade gjort. Men hur fogliga de asiatiska kvinnorna än var så förmedlade det helt fel bild att dyka upp med en sån vid armen. Det signalerade otillräcklighet, perversion och misslyckande. Samma sak gällde postorderfruar från det forna Sovjet. Den hårda brytningen, det blekta blonda håret och de ingrodda kriminella anlagen som inte gick att tvätta bort – det var inget för honom. Man kunde inte visa upp en sån för sina arbetskamrater och vänta sig att bli bemött med respekt. Sedan hade han funderat på nätdejting. Problemet var att man köpte grisen i säcken. Och han ville inte ha sex med en säckgris. Han skrockade åt hur han fått till det, hur vitsig han var. Folk beundrade honom för det, det visste han. Men ett ännu större problem med nätdejting var att det fanns så få utvägar om något gick på tok. Man hade lämnat ett spår efter sig som var brett som en
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 13
brandgata. Det krävdes stor ansträngning och skicklighet för att verkligen lyckas vara anonym på nätet. Risken att avslöja sig genom bara ett litet felsteg eller en ouppmärksamhet var för stor. Och det innebar att om saker och ting inte gick som det skulle hade han ingen möjlighet att straffa henne för det. Hon skulle bara återgå till sitt gamla liv som om inget hade hänt. Hon skulle vinna. Det kunde han inte tillåta. Det måste finnas ett annat sätt. Och sedan hade han gjort upp en plan. Det var därför det tagit honom så lång tid att komma till den här punkten. Han måste skissa upp en ny strategi, granska den i varje tum och sedan göra efterforskningar. Inte förrän nu var han redo att sätta planen i verket. Han klädde sig anonymt i svarta jeans från en stor klädkedja och en polotröja, snörde noggrant de svarta arbetskängorna med stålhättor. För säkerhets skull. Nere på bottenvåningen gjorde han sig en kopp grönt te och åt ett äpple. Sedan gick han in i garaget för att än en gång kolla att allt var i ordning. Frysen var avstängd och locket uppslaget i väntan på att den skulle fyllas. Avklippta tejpremsor var fastsatta längs en hyllkant. På ett fällbord låg handbojor, en elpistol, taveltråd och en rulle silvertejp prydligt uppradade. Han tog på sig oljerocken och stoppade föremålen i fickorna. Till slut tog han upp en metallbox och gick tillbaka in i köket. Fjärde och femte posten avprickad. Han tittade in i garaget en sista gång och såg att han dragit in lite torra löv förra gången han varit härinne. Han ställde med en suck ifrån sig boxen och hämtade en sopborste och skyffel. Kvinnogöra, tänkte han otåligt. Men om allt gick som det skulle i dag fanns det snart en kvinna som kunde uträtta det.
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 14
KAPITEL TVÅ Dag tjugofyra
Tony Hill skruvade på sig i stolen och försökte undvika att titta på den ruin som var hennes ansikte. ”När du tänker på Carol Jordan, vad är det första du kommer att tänka på då?” Chris Devine, som formellt fortfarande var kriminalassistent vid Bradfieldpolisen, vinklade huvudet åt hans håll, kanske för att hon delvis blivit döv. ”Vad är det första du tänker på när du tänker på Carol Jordan?” Hennes röst hade ett medvetet retsamt tonfall och han förstod att det var ett försök att avleda honom från frågan. ”Jag försöker låta bli att tänka på Carol.” Trots att han gjorde sitt bästa för att inte visa något flöt sorgen upp till ytan. ”Du kanske borde göra det. Det kan vara så att du har större behov av det än vad jag har.” Det hade börjat skymma i rummet medan de pratade. Utanför fönstret höll dagen på att gå mot sitt slut, men det kändes som om dagsljuset flydde ännu snabbare ur rummet. Eftersom hon inte kunde se honom behövde han för en gångs skull inte samla anletsdragen. De visade raka motsatsen mot det hans obesvärade tonfall ville ge sken av. ”Du är inte min terapeut.” ”Och du är inte min. Om du inte är här som kompis är jag inte intresserad. Jag har sagt åt dem att jag inte vill slösa tid på nån kurator. Men det vet du väl? De måste ha informerat dig. Du är fortfarande killen de vänder sig till. Den kanin de drar ur hatten när
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 15
alla andra trollerikonster har fallit platt till marken.” Det var förbluffande att hon inte lät mer bitter, tänkte han. I hennes ställe skulle han vara ursinnig. Skälla ut alla som satt stilla länge nog. ”Det stämmer att jag vet att du har vägrat att befatta dig med krishanteringsteamet. Men det är inte därför jag har kommit hit. Jag är inte här för att försöka smygterapera dig. Jag är här för att vi har känt varandra länge.” ”Det innebär inte att vi är vänner.” Hennes röst var tonlös och fri från allt uttryck. ”Nej, vänskap är inte min grej.” Det var förvånande hur lätt han hade att vara öppen mot någon som inte kunde se hans ansikte eller kroppsspråk. Han hade läst om sånt, men aldrig upplevt det själv. Han kanske borde pröva att ta på sig mörka glasögon och låtsas vara blind när han hade med sina bråkigare patienter att göra. Hon skrattade torrt. ”Du gör en rätt bra fuskversion av det när det passar dig.” ”Snällt av dig att säga så. För länge sen kallade nån det för att ’spela människa’. Jag tyckte att det passade. Jag har använt uttrycket sen dess.” ”Det är att ta i lite väl mycket, polarn. Och vad har hur länge vi har känt varandra med den saken att göra?” ”Vi är väl de som blev kvar, antar jag.” Han skruvade på sig igen, med en känsla av att samtalet höll på att spåra ur. Han hade kommit för att han ville sträcka ut en hjälpande hand, finnas där för henne. Men ju längre han satt här desto mer kändes det som om det var han som behövde hjälp.”Efter att krigsdammet lagt sig.” ”Jag tror att du kom hit för att du hoppades att du skulle ha lättare att förstå det du själv känner om du pratade med mig”, sade hon med en viss skärpa. ”För jag råkade offra mig för henne, eller hur? Det är ett starkare band än vi nånsin haft förut under alla år när vi jobbat ihop.” ”Jag trodde att det var jag som var psykologen här.” Det var en kraftlös invändning som knappt parerade mot stöten hon satt in. ”Det betyder inte att du är medveten om vad som försiggår i ditt
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 16
eget huvud. Eller ditt eget hjärta, för den delen. Det är komplicerat, inte sant, doktorn? Jag menar, om det bara handlade om skuldkänslor skulle det väl vara enkelt. Det skulle kännas logiskt. Men det är mer. För de har en mörk sida. Vreden. Känslan av att det är orättvist, att du är den som ensam får bära bördan. Ilskan över att ha blivit pådyvlad ett ansvar för det som hänt, att vara orättvist behandlad, den svider i bröstet på en, bränner som syra.” Hon avbröt sig tvärt, chockad av de liknelser hon gjort. ”Förlåt.” Chris hand flög upp till ansiktet, men hejdade sig några millimeter från den blankröda hud som syran lämnat efter sig, fällan som gillrats åt en annan. ”Nå, vad tänker du på när du tänker på Carol Jordan?” envisades hon och nu var hennes tonfall hårt och strävt. Tony skakade på huvudet. ”Det kan jag inte säga”, sade han. Inte för att han inte visste svaret, utan för att han gjorde det.
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 17
KAPITEL TRE Paula McIntyre kände igen pojken trots att hon bara såg honom bakifrån. Hon var när allt kom omkring kriminalare. Hon skulle vara bra på sådant. Särskilt när personen ifråga var ryckt ur sitt sammanhang. Det var det civilister inte brukade klara av. Utan sammanhang kände de oftast inte igen folk. Men kriminalare skulle finslipa sina naturliga talanger till sådan grad att de aldrig glömde ett ansikte. Jovisst, tänkte hon. Ännu en av myterna som odlades i tv-serier där snutarna genast hajade till inför välbekanta personer som dök upp i oväntade situationer. I det här fallet kände hon hur som helst igen pojken, trots att hon bara såg en liten skymt av hans profil. Om hon gått in på stationen genom serviceingången – bakdörren ut mot parkeringen – skulle hon ha missat honom. Men det var hennes första dag på Skenfrith Street och hon kunde inte portkoden. Så för enkelhetens skull parkerade hon i parkeringshuset mitt emot och gick in genom huvudingången, vilket innebar att hon hamnade precis bakom ryggen på tonåringen som stod och vägde från ena foten till den andra framför receptionen. Det var något i hållningen, något över axlarna och huvudet som tydde på trots och anspänning. Men inte på skuldkänslor. Hon hejdade sig och försökte få en uppfattning av vad som stod på. ”Jag fattar vad du säger. Jag är inte korkad.” Pojkens röst var snarare bedrövad än aggressiv. ”Men jag vill att du ska förstå att det här är annorlunda.” Han ryckte lätt på axlarna.”Alla är inte likadana. Man kan inte ta för givet att alla kommer ur samma form.” Han
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 18
talade den lokala dialekten, men det gick inte att missta sig på att han var av medelklass, trots att han gjorde sitt bästa för att dölja det. Civilisten bakom receptionsdisken muttrade något hon inte uppfattade. Pojken började frustrerat gunga av och an på hälarna. Han hörde inte till sorten som skulle tappa huvudet och ställa till med något, det kände hon sig ganska säker på. Det kunde ändå vara en god idé att försöka lugna honom, även om man inte löste alla problem genom att lägga locket på. Paula gick fram och lade handen på pojkens arm. ”Torin, eller hur?” Han snurrade runt och såg överrumplat och skrämt på henne. En tjock mörk kalufs inramade ansiktet på en blek tonårs-grottmänniska. Stora blå ögon med mörka ringar under, en framträdande näsa, smal mun vars läppar var märkligt rosenröda under en svag skugga av något som en dag skulle kunna bli en mustasch. Paula jämförde punkt för punkt med det hon mindes. Nej, hon hade inte tagit fel. De spända linjerna runt ögonen mjuknade en aning. ”Jag känner igen dig. Du har varit hemma hos oss. Med doktorn.” Han rynkade pannan och letade i minnet.”Elinor. Från akutmottagningen.” Paula nickade. ”Det stämmer. Vi åt middag hemma hos er. Din mamma och Elinor är jobbarkompisar. Jag heter Paula.” Hon log mot den lille grå mannen bakom disken och drog fram legitimationen ur jackfickan.”Kriminalassistent McIntyre, kommissarie Fieldings team.” Mannen nickade. ”Jag har sagt åt grabben att vi inte kan göra nåt förrän hans mamma har varit borta i ett dygn.” ”Borta?” Paulas fråga drunknade i Torin McAndrews översiggivna svar. ”Och jag säger åt den här …” Han andades häftigt genom näsan. ”… den här karln att man inte kan behandla alla på samma sätt för att alla är olika och mamma är aldrig ute hela natten.”
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 19
Paula kände inte Bev McAndrew väl, men hon hade hört mycket om apotekschefen av sin partner Elinor Blessing, som var akutläkare på Bradfield Cross-sjukhuset. Och inget av det hon hört motsade sonens bestämda påstående. Men det skulle knappast imponera på civilisten bakom disken. ”Jag ska ta en liten pratstund med Torin här”, sade hon. ”Är nåt förhörsrum ledigt?” Mannen nickade mot en dörr på andra sidan av den ödsliga väntsalen. ”Tack. Var snäll och ring upp kommissarie Fielding och underrätta henne om att jag är i huset och att jag snart kommer upp.” Han såg inte alltför förtjust ut, men han lyfte åtminstone telefonluren. Paula pekade med tummen mot förhörsrummet. ”Vi slår oss ner därinne en stund, så får du berätta vad som har hänt”, sade hon och gick i den riktningen. ”Okej.” Torin följde efter, hasade över golvet i sina för stora gympadojor med den typiskt hopsjunkna hållningen hos en tonåring som ännu inte har vuxit i sin kropp. Paula öppnade dörren till en pytteliten skrubb som knappt rymde ett bord och tre stålrörsstolar med sitt- och ryggdynor i ett klatschigt blåsvart mönster. Har sett värre, tänkte hon och drog ut en stol åt Torin. Hon satte sig mitt emot honom, stack ner handen i axelremsväskan och fiskade upp ett spiralblock med en penna nedstucken i metallryggen. ”Okej, Torin. Ta det från början.” Att inte stiga i graderna hade varit det pris Paula mer än gärna betalat för att få ingå i kommissarie Carol Jordans mordutredningsgrupp. Men när den avvecklades hade hon sökt det första befälsjobb som utlysts hos Bradfieldpolisen. Det var så länge sedan hon gick assistentutbildningen att hon ett tag fruktade att hon skulle bli tvungen att göra om proven. Det var inte så här hon hade tänkt sig att inleda karriären som kriminalassistent. Att hålla förberedande förhör trodde hon skulle vara någon annans slitgöra nu. Men det var å andra sidan precis så det var att vara polis. Inte mycket gick som man hade tänkt sig.
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 20
KAPITEL FYRA Mörkläggningspersiennerna gjorde det de skulle. Och det var bra, för så länge det var kolsvart kunde inte skuggor spela en spratt och sätta ens fantasi i rörelse. Carol Jordan behövde verkligen inget bränsle till sin fantasi. Det räckte så bra som det var. Blodiga brottsplatser var knappast något nytt för henne. I större delen av sitt vuxna liv hade hon konfronterats med ond, bråd död. Hon hade sett tortyroffer, äktenskapligt våld som totalt gått överstyr, sexuell sadism som inte hade något att göra med spännande experiment bland städade medelålders medelklassmänniskor. Carol hade sett slutresultatet av alla sorters tänkbara övergrepp. Ibland gjorde det henne sömnlös, fick henne att ta till vodkaflaskan för att trubba av det värsta. Men aldrig mer än några nätter i sträck. Behovet av att skipa rättvisa hade sporrat henne till att agera. Synerna blev den motor som drev undersökningarna framåt, motiveringen till att tvinga mördare att stå till svars för det de gjort. Men den här gången var det annorlunda. Den här gången kunde inget lindra chocken av det hon sett. Varken tid, alkohol eller avstånd. Nu för tiden var det som om en filmsekvens oupphörligen spelades upp i hennes huvud, om och om igen. Det var ingen lång sekvens, men upprepningen gjorde inte effekten mildare. Det märkliga var att hon inte bara återupplevde det hon sett. För hon var med i filmen. Det var som om någon stått bakom henne med en handkamera och spelat in en skakig hemmafilm av den värsta stunden i hennes liv. Färgerna var liksom lite fel och vinklarna likaså. Det började med att hon kom in i ladan och man över hennes
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 21
axel kunde se den välbekanta inredningen med eldstaden, de blottlagda tegelväggarna och takbjälkarna. Soffor som hon en gång i tiden sträckt ut sig på, bord där hon lagt ifrån sig tidningar, ätit mat, ställt ner vinglas, handbroderade bonader hon beundrat och en tröja hon sett brodern ha på sig tusentals gånger, som nu hängde nonchalant slängd över en stolsrygg. En hopknycklad t-shirt låg på golvet i närheten av matbordet, där resterna av en lunch fortfarande stod framdukade. Och vid foten av trappan till övervåningen stod två uniformerade poliser med reflexvästar. Den ene såg chockad ut, den andre generad. Bakom dem låg en hög med tyg som kunde ha varit en kjol. En oroväckande syn, men inte fasansfull. För filmen kunde inte förmedla blodstanken. Men när Carol närmade sig trätrappan panorerade kameran mot taket ovanför sovloftet. Det såg ut som en Jason Pollock-tavla i enbart röda nyanser. Blod: kringstänkt och utsmetat över den vita gipsytan. Det var då hon förstått att det var mycket, mycket illa. Kameran följde henne uppför trappan, registrerade varje snavande steg. Det första hon fick se var deras ben och fötter, marmorerade av blod, rännilar och fläckar på sängen och golvet. Hon tog några steg till och såg Michaels och Lucys blodlösa kroppar ligga som bleka öar mitt i ett rött hav. Det var där filmen stannade, fryst vid just den fruktansvärda scenen. Men hennes hjärna slutade inte mala för att filmen slutat rulla. Skuldkänslorna skramlade runt i huvudet som en hamster i ett hjul. Om hon hade varit en bättre polis. Om hon tagit saker och ting i egna händer istället för att förlita sig på Tony. Om hon förvarnat Michael om att en förrymd brottsling ansåg sig ha förvridna, sjuka orsaker att utkräva hämnd på henne. Om, om, om. Men så hade det inte blivit. Istället hade hennes bror och kvinnan han älskade slaktats i den lada de själva restaurerat. Ett hem med metertjocka väggar där de hade all rätt att känna sig trygga. Och inget i hennes liv hade undgått att solkas av den händelsen. Hon hade alltid till stor del identifierat sig med sitt arbete. Det var, tyckte hon, det bästa med henne. Där hade hon hittat ett tydligt fokus för sin intelligens, en plats där man värdesatte hennes
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 22
tjurskalliga envishet. Hennes förmåga att ordagrant minnas allt hon hört hade fått ett praktiskt användningsområde. Och hon upptäckte att hon hade lätt för att skapa lojalitet hos sina underordnade. Carol hade varit stolt över sin yrkesroll som polis, men nu hade hon skurit av alla band med allt sådant. Carol hade redan lämnat in sin avskedsansökan vid Bradfieldpolisen innan Michael och Lucy mördats. Hon skulle ha börjat på ett nytt jobb vid Westkriminalen, men hon hade bränt sina broar där och struntade i det. Hon hade också tänkt dra ett djupt andetag och våga flytta in tillsammans med Tony i det jättelika edwardianska huset han oväntat ärvt i Worcester. Men den drömmen var också krossad. Mördaren hade i ett slag förstört både hennes privatliv och yrkesliv. Hemlös och arbetslös tog Carol sin tillflykt till föräldrarna. En vanlig vanföreställning var att man alltid kunde vända sig till familjen när allt annat var som mest hopplöst. Och det visade sig att hon haft fel i det också. Föräldrarna hade visserligen inte avvisat henne, och de anklagade henne inte heller rakt ut för broderns död. Men pappans lidande tystnad och mammans vassa tunga hade varit ständiga påminnelser och förebråelser. Hon stod ut i en vecka, sedan packade hon väskorna igen och gav sig av. Det enda hon lämnat kvar var sin älskade katt Nelson. Tony hade en gång skämtsamt sagt att relationen till den svarta katten var det enda fungerande förhållande hon hade i sitt liv. Dessvärre låg det för nära sanningen för att vara roligt. Men Nelson var gammal nu. Alltför gammal för att bli instoppad i en transportbox och kringsläpad från det ena stället till det andra. Och Carols mor hade lättare att visa kärlek mot katten än mot Carol. Så Nelson stannade och hon gav sig av. Hon hade fortfarande en lägenhet i London, men det var så länge sedan hon bodde där att det inte längre kändes som hennes hem. Dessutom var mellanskillnaden mellan amorteringarna och hyran som hennes långvarige hyresgäst betalade det enda hon hade att leva på tills advokaterna blivit klara med spillrorna av Michaels liv. Vilket innebar att endast ett alternativ återstod.
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 23
Enligt Michaels testamente ärvde Carol fastigheten i händelse av att Lucy inte var i livet. Ladan stod i hans namn, medan huset i Frankrike var Lucys. Så när bouppteckningen väl var klar skulle ladan bli hennes, med blod och spöken och allt. De flesta skulle ha lejt en städfirma, ersatt den inredning som inte kunde rengöras och sålt stället till någon som inte kände till husets historia. Carol Jordan var inte som de flesta. Hur knäckt och bräcklig hon än var hade hon kvar den beslutsamhet som hjälpt henne att överleva tidigare katastrofer. Så därför gjorde hon upp en plan. Och det här var hennes försök att genomföra den. Hon skulle utplåna alla spår av det som hänt och göra huset till en plats där hon kunde bo. Det hon hoppades på att uppnå var nog någon sorts försoning, även om hon innerst inne inte trodde att det var möjligt. Men hon kunde inte komma på något annat att sträva efter och det var ett projekt som skulle hålla henne sysselsatt. Hårt fysiskt arbete under dagarna som hjälpte henne att sova på natten. Och om det inte fungerade återstod ju alltid vodkaflaskan. Somliga dagar när hon besökte byggmarknaden kände hon sig som husförfattare med en shoppinglista som innehöll rena liturgin över nyupptäckta ting, uppstaplade som haikuverser över hela papperet. Men hon lyckades bemästra heminredningens snåriga poesi tillsammans med de främmande verktygen och nya teknikerna. Sakta men säkert suddade hon ut husets fysiska historia. Om det skulle skänka henne frid i själen visste hon inte. Förr i tiden skulle hon kunnat fråga Tony Hill om hans åsikt. Men det gick inte nu. Hon var helt enkelt tvungen att bli sin egen terapeut. Carol tände sängbordslampan och tog på sig den nya arbetsuniformen: trasiga och smutsiga jeans, stålhättade arbetskängor med tjocka sockor i, ren t-shirt och en grov, rutig skjorta. ”Byggarbetar-Barbie” var namnet hon fått av en av de medelålders män som brukade hålla till vid byggmarknadens uthämtningsdisk. Det fick henne att dra på munnen, bara för att det passade så kolossalt illa. Medan hon väntade på att kaffemaskinen skulle puttra klart gick hon genom ladans storstuga och klev ut i den friska morgonluften,
Brända broar inlaga
14-03-11
13.17
Sida 24
såg mot de hotfulla regnmoln som dolde de avlägsna åsarna. Nu när hösten smög sig allt närmare vintern tömdes det vildvuxna hedgräset på färg. Träddungen i sluttningen höll på att skifta nyans, från grönt till brunt. Ett par små fält av himmel skymtade genom grenverken för första gången sedan våren. Snart skulle grenarna vara helt nakna och det sista insynsskyddet från kullen försvinna. Carol lutade sig mot väggen och tittade upp på träden. Hon andades djupt och försökte hitta ett inre lugn. Förr i tiden skulle det välutvecklade sjätte sinne som ofta räddade begåvade poliser fått håret att resa sig i nacken på henne. Att hon var totalt omedveten om de ögon som tålmodigt iakttog henne visade hur långt hon glidit från den gamla Carol Jordan.