I skymningsljuset Del 1 Klarsyn
Irene Lundblad
www.lightspira.com
Utgiven av LightSpira, Sverige www.lightspira.com ISBN: 978-91-86613-17-4 Första upplagan 2013 Författare: Irene Lundblad Grafisk form: Irene Lundblad Omslag: Irene Lundblad Omslagsfoto & illustrationer: Irene Lundblad Sättning: Marianne Lindgren Copyright Irene Lundblad
Jag har ingen aning om hur länge jag hade varit på väg när jag började känna en sugande hungerkänsla som gjorde mig lite illamående. Jag funderade på när jag hade ätit senast. Bortsett från brödet och vattnet på eftermiddagen och chokladkulorna kvällen innan borde det ha varit lunchen på jobbet igår. Det var då inte så konstigt att jag var vrålhungrig. Jag tittade mig runtomkring och kollade hur långt hemifrån jag var. Eftersom jag inte kände igen mig på en gång gick jag lite till för att se om det kom något jag kunde orientera mig efter. Men ingenting verkade bekant. Så jag vände om och började gå tillbaka samma väg. Snart korsades spåret av en annan stig. Sannolikheten var ganska stor att jag hade gått rakt fram hela tiden, så jag gick rakt fram även på tillbakavägen. Jag började bli lite orolig eftersom det såg lika anonymt ut överallt. Jag hade nog aldrig gått här förut. Jag gick och gick, rakt fram hela tiden men jag började snart inse ett det förmodligen inte var rätt strategi i alla fall. Efter ett tag kom jag förbi en större kulle. Fylld med ny tillförsikt klättrade jag upp på den, jag ville se om det fanns någonting bekant längre bort. Men ganska snabbt sjönk hoppet ihop till en liten hög aska, det fanns bara ett hav av träd precis överallt. Vad kunde jag göra nu? Allt jag hade med mig var mina snart genomblöta kläder. Både kompassen och mobilen låg kvar i stugan. Mobilen skulle nog inte ha hjälpt mig så mycket eftersom det förmodligen inte fanns någon täckning här, men med hjälp av kompassen skulle jag möjligtvis ha kunnat räkna ut en ungefärlig riktning. Eftersom det var så tjockt och grått på himlen fick jag ingen hjälp därifrån heller och tyvärr var jag ingen sådan människa som kunde se väderstrecken i naturen.
45
Aj då, det var illa. Jag hade gått vilse. Lugn, bara lugn. Där jag växte upp kunde man gå rakt fram bara tills man kom till en väg eller skogskant. Men häromkring var skogen ändlös och sannolikheten att jag skulle stöta på ett samhälle var ganska liten. Jag skulle nog snarare gå i cirklar i en evighet. Dessutom visste ingen att jag var här ute. Det var mer än ett dygn kvar tills någon skulle börja sakna mig; när jag inte dök upp på jobbet på måndag morgon. Lugna dig, Theresa! Hungern skulle inte vara det värsta. Jag behövde snarare varmare och framförallt torra ytterkläder. Det duschade på mig hela tiden uppifrån och jag kände att mina så vattentäta allväderkläder snart skulle börja släppa in regnet på axlarna och låren. Just nu var det plusgrader men någon gång skulle temperaturen sjunka inför natten och det var mycket möjligt att det även skulle börja snöa igen. Genomblöta kläder var då allt annat än ett bra skydd mot kylan. Förr eller senare skulle jag dessutom inte orka gå tillräckligt snabbt längre för att hålla mig varm. Illa Theresa, det är riktigt illa! Vad du än gör nu, håll dig lugn bara. Eftersom jag inte visste vad jag annars skulle göra, fortsatte jag att gå rakt fram. Jag såg mig noga omkring, i hopp om att jag plötsligt skulle känna igen mig. Jag behövde fortsätta och hålla igång, annars skulle skräcken ta över. Min uppgift var att hitta tillbaka, det var det enda jag ville tänka på. Sedan tog stigen slut. Och med det även min kraft och självkontroll. Både utmattningen och hungern fick skogen att snurra runt mig i en vild ringdans och rädslan förvrängde
46
skogens annars så lugnande inverkan till en fasansfull illusion. I min fantasi började jag se faror lura överallt. Trädstammarna blev enorma, mörka klossar som lutade sig allt närmare mot mig, och jag kände mig observerad av hundratals ännu osynliga ögon som bara väntade på att träda fram. Med ett svagt jämrande gav jag upp och sjönk försvarslös till marken. Monstren kom allt närmare. Kvidande av rädsla kröp jag på alla fyra till en stor och gammal gran som stod en bit bort. De långa grenarna längst ner bildade ett krypin som skulle ge lite skydd mot regnet, men det viktigaste just då var att hitta en tillflyktsort mot skogens kusliga och vidunderliga skenbilder. Hopkurad, med tallriksstora, flackande ögon kikade jag mellan grenarna och letade efter andarna som försökte lura mig till avgrunden. De väntade där ute, men de kunde inte nå mig i mitt magiska gömställe. Det var jag säker på. När jag var liten så brukade sängen fungera som min heliga ö där ingen och inget kunde nå mig. Så snart kontakten bröts med golvet, när jag hoppade upp på sängen, slutade monstren jaga mig. De lurade fortfarande under sängen, bakom dörren eller gardinen, men tätt inlindad i täcken blev jag onåbar. Med det trygga minnet inom mig kurade jag ihop mig med ryggen mot granens stam, slappnade av och väntade tills hjärtat slutat jaga. Jag blundade och försökte tvinga bort kroppens svaghet som var extra påtaglig efter skräcksekunderna. Snart kände jag hur kylan, försiktigt till en början, smög sig på mig och bredde ut sig. Först fanns den bara i extremiteterna, men det tog inte lång stund innan även de större blodkärlen i kroppens centrum verkade dra
47
ihop sig allt mer. För att kunna hålla värmen lite längre lossade jag snörningen på kängorna, la armarna i kors innanför jackan och drog benen tätt mot magen. Det kändes något bättre. Kroppen fick i och för sig inte tillbaka någon styrka, men jag kunde tänka någorlunda klart igen. Det kanske var meningen att mitt liv skulle sluta här och nu. Jag hade ju många gånger önskat mig kraften att göra slut på det på egen hand. Men mellan att tänka tanken och att verkligen utföra det låg alltid en stor barriär av osäkerhet. Min vanliga eländiga osäkerhet. Skulle någon annan än jag ha uppmuntrat mig, skulle mitt namn nog vara ett minne blott nu. Halvt ledsen, halvt irriterad gick jag åter genom frågorna som jag ältat hundra, nej tusen gånger i det förflutna. Grundläggande frågor som inte verkade ha något trovärdigt svar – hur mycket jag än grubblade. Var fanns jag? Varför behövde andra leda min väg? Varför behövde jag en bekräftelse för att veta vad som var rätt eller fel? Varför gled jag bara med på andras banor? Än hit, än dit. Vem var jag? Vad var det för fel på mig? Endast ensamheten och flyktens optimism kunde stärka mig i mina egna handlingar. Men ändå fanns det alltid ett svävande frågetecken över mig. Hur skulle de andra ha gjort? Var det verkligen så det skulle vara? Det kunde till och med gå så långt att jag stod i en mataffär och kollade vad andra handlade, så att jag visste vad jag behövde lägga i min korg. Jag behövde antagligen en bara för mig synbar handledning eller en tidspress för
48
att klara av de flesta beslut som behövde fattas i livet, stora som små. Jag blev åter så irriterad över min livssituation att jag morrade högt och spände alla muskler i kroppen, nästan som i en stillastående och utsiktslös kamp mot eller snarare med min existens. Jag var skräp. En riktigt stor hög av skräp. Den tillfälliga upphetsningen vände min uppmärksamhet tillbaka till kroppen. Det gjorde nästan lite ont när blodet började cirkulera i mina ådror igen och jag förstod hur kall och stel jag hade blivit under den korta tid då mina tankar hade grävt runt i mitt livs misär. Som en liten extrapåminnelse fick jag även kramp i vaderna. Tusan också! Försiktigt sträckte jag ut benen. Allt var kallt och blött. Även om jag ibland funderat på att söka befrielsen i döden så har jag aldrig konkret kunnat föreställa mig hur. En snabbare avslutning var ju att föredra, men såvitt jag visste var det en skön död att frysa ihjäl. Jag undrade bara hur mycket och hur länge det skulle göra ont innan jag somnade. Hursomhelst hade jag inget val och behövde därför inte styra någonting själv längre. Den bördan tog naturen ifrån mig. Och så dumt var det ju inte att lämna livet med mina enda två trogna vänner vid min sida, ensamheten och skogen. Ja, precis. Det var inte så dumt trots allt. Irritationen släppte greppet om mina tankar och en välgörande inre ro började värma min själ. Kroppens ynklig blöta och kalla skal spelade ingen roll längre. Jag förlät varelserna där ute som drev med mig när jag bröt ihop vid stigens slut. Och det viktigaste av allt, jag slöt nog för första gången sedan min existens begynnelse fred med mig själv. Inte sjutton behövde jag kämpa mer nu. Jag hade
49
inte många timmar kvar som Theresa Hofmann och de orkade jag helt enkelt inte fylla ut med ältande och ångrande. Jag var som jag var. Och det var okej. Här ute fick jag en plats att vara och jag kunde äntligen bli en del av skapelsen. Jag tänkte på alla människor som fått uppleva smärta på grund av mig och jag bad dem om förlåtelse för mina svagheter. Jag tog avsked från mina föräldrar och bad dem om överseende med dottern som aldrig uppfyllde deras högsta önskan om ett lyckligt liv. Min lycka med andra ord. Och jag tänkte på Peter som aldrig skulle få mitt brev. Med tanken på Peter stannade mitt hjärta ett ögonblick och jag vaknade ur min fridfulla trans. Det fanns en sista sak jag kunde göra för honom, ja, som jag var skyldig honom. Eftersom ingen visste att min död i princip var en olyckshändelse skulle Peter förmodligen ta på sig skulden. Det var inte bra, inte alls. På något sätt behövde jag förmedla vad som hade hänt och att allt var i sin ordning. Mödosamt lyckades jag ta mig upp i sittande ställning. De kalla händerna behövde lite fingergympa innan de förmådde utföra några målinriktade rörelser. Jag var stel och jag frös, men jag kände ingen riktig smärta än. Tidskänslan hade jag tappat för länge sedan. Dock var det fortfarande grått och ljust, så det kunde inte ha gått så mycket tid än. Och för första gången idag hade jag tur. Det fanns ett helt paket torra näsdukar och en penna i min jackficka. Länge satt jag och funderade på vad jag kunde säga till Peter och alla andra som kanske brydde sig om mig. Till slut tvingade jag mina fingrar att skriva några ord:
50
Förlåt att det blev så här. Jag gick vilse. Trots att det inte var planerat, går jag i frid. Allt väl! Tessa Ja, det gick nog att läsa och kanske även att förstå. Jag la näsduk och penna tillbaka i fickan. Förhoppningsvis skulle det hålla sig torrt där tills någon hittade mig och mina avskedsord. Sedan la jag mig ner på marken och rullade ihop mig. Det spelade ingen roll längre att kylan fick en större angreppsyta genom marken på det sättet. Det kanske till och med skulle snabba på alltihopa. Nästan genast hittade jag tillbaka till mina fridfulla tankar och känslor. Nu var bara väntan kvar.
51