9789176970430

Copyright © Kerstin Lundgren 2017 Utgiven av Hoi Förlag 2017 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Sporrong Form Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-043-0 Tryckt hos Nörhaven, Danmark 2017

1 När sommaren kom det året Hedda var nitton år hade hon läst två terminer till undersköterska på Komvux. Hon var nyinflyttad i den lilla stad hon bodde i, hade flyttat dit till synes för att plugga, men också för det som inte syntes, att bli en ny Hedda. En självständig och modig en. En som så enkelt bara flyttade till en främmande stad och började ett nytt liv.

På den där första sommaren i sitt nya liv skulle hon vikariera på kommunens korttidsboende. Hon såg fram emot det, att få arbeta och fylla hjärnan och hjärtat med viktiga saker, människoöden, och möjligheten att få göra skillnad för människor.

Ett korttidsboende var ett ställe dit människor, företrädesvis över sextiofem år, kom efter en sjukhusvistelse. De var medicinskt färdigbehandlade men inte tillräckligt friska för att komma hem till sina egna hus eller lägenheter. En del av dem behövde träna efter en stroke, ett benbrott eller en svår sjukdomsperiod. Andra väntade där i några veckor eller månader för att få plats på ett äldreboende. Några till fanns som aldrig mer skulle komma hem. Det var de som väntade på att dö. Så till korttiden kom man för att överleva eller för att dö.

Den första dagen Hedda jobbade fick hon en mentor, en erfaren ordinarie undersköterska att gå bredvid för att lära sig jobbet och lära sig att hitta. Inskolningen skulle vara några dagar innan hon fick bli mera självgående. Avdelningen var formad som ett stort U med patientrum i flyglarna och i mitten. I ändarna av mittenkorridoren, där flyglarna började, fanns matsal och kök i den ena, tv-rum i den andra. I den västra flygeln fanns tre patientrum som var lite större, där fick i första hand de bo som kom till korttiden för att lämna den 5

under ett vitt lakan. Utanför de rummen fanns en innergård där solen kom åt att lysa hela dagarna. Där växte kaprifol som klättrade på väggarna och de små ljusrosa blommorna spred en ljuvlig doft som om kvällarna kändes ända in i rummen. De ljusa rummen var möblerade med en soffa som kunde bäddas ut till en extrasäng för eventuella övernattande anhöriga, soffbord och tv, en sjukhussäng som var förklädd med trädetaljer för att så mycket som möjligt likna en vanlig säng, ett nattduksbord med lådor och ett bord att fälla ut för att kunna inta måltiderna i sängen, läsa och lösa korsord bekvämt tillbakalutad mot de mjuka kuddarna.

Den där första dagen gick Hedda och hennes mentor runt och presenterade henne för de boende. Mentorn, Elisabeth, var en energisk kvinna som introducerade henne för de boende som om hon var en ny familjemedlem. Hedda uppskattade det. ”Har du någon erfarenhet från att arbeta i vården sedan tidigare?” frågade Elisabeth när de gick tillsammans genom korridoren. ”Nej, inte alls”, svarade Hedda. ”Jag slutade gymnasiet förra våren, så jag har inte hunnit jobba så mycket.”

I själva verket hade Hedda inte jobbat något alls, men ville inte erkänna det där och då, i rädsla att de inte skulle vilja ha henne där, inte ge henne en chans att visa vad hon kunde. ”Det gör ingenting, du ska se att du strax kan mer än du kunnat ana. Det viktiga är att man har hjärtat på rätta stället, resten kan man lära sig”, sade Elisabeth vänligt.

Hedda log lättat medan de stannade till utanför den sista dörren längst ned i korridoren och Elisabeth försiktigt knackade på.

Där inne i rummet satt en kvinna i soffan med naken överkropp, och där hennes högra bröst en gång suttit fanns bara ett tunt, vitt ärr. Hon hade en mörkblå behå trädd över armarna som hon uppenbarligen misslyckats med att knäppa bakom ryggen. När Elisabeth knackat på dörren hade kvinnan ropat att de skulle komma in. Innan Elisabeth hann presentera Hedda såg kvinnan på henne och bad henne med lika delar vänlighet och värdighet om hjälp. ”Vill du hjälpa mig att knäppa den här?” ”Självklart”, svarade Hedda och skyndade fram till kvinnan på 6

soffan. Hon drog upp behån över kvinnans axlar och kände att den var märkligt tung. I den högra kupan, där det på kvinnan inte fanns något bröst som fyllde ut tyget, hade man sytt in en protes. Såklart, tänkte Hedda. Såklart att hon har en protes. Hon knäppte behån och räckte kvinnan jumpern som låg på bordet. Den var stickad, randig i röda och orangea toner, stilig på en stilig kvinna. Hon hjälpte kvinnan att dra den över huvudet, försiktig med frisyren, det som Hedda inte förrän långt senare förstod var en peruk. ”Jag heter Hedda”, sade hon när tröjan med hennes hjälp kommit på plats, och sträckte artigt fram handen för att hälsa. Trots att hon redan hjälpt henne med behån och de borde vara långt bortom sådana artighetsbetygelser. ”Jag läser till undersköterska och ska jobba här i sommar.” ”Välkommen, jag heter Monica”, sade kvinnan och tog hennes hand. ”Jag hoppas du ska trivas.”

Hedda och Elisabeth lämnade Monicas rum och gick långsamt tillbaka mot matsalen. Stannade till i de rum där de ännu inte hälsat på de som bodde där. Innan de knackade på och gick in i det sista rummet innan matsalen berättade Elisabeth att där bodde en Johannes. ”Han har haft en mycket svår depression och behandlats med elchocker på sjukhuset. Nu börjar han närma sig hemgång, så det känns riktigt hoppfullt. Det största problemet nu är egentligen hans diabetes. När han blev så dålig i depressionen klarade han inte av att hantera insulinet längre, så han håller på att lära sig igen, och vi tränar tillsammans tre gånger om dagen.”

Elisabeth log mot Hedda som för att få bekräftat att hon hängde med och förstod vad den äldre kvinnan talade om. Hedda nickade bekräftande. Precis som mannen där inne hade hennes mamma varit. Behövt insulin morgon, middag och kväll. Hedda slog bort liknelsen varpå de gick in i rummet och hon fick hälsa på mannen som mått så dåligt att de varit tvungna att framkalla krampanfall i hans hjärna för att han skulle orka leva. Johannes påminde Hedda om morfar, vänlig med snälla blå ögon. Precis som kvinnan med bröstprotesen var han inte särskilt gammal, knappt sjuttio år.

7

Heddas schema var enkelt, hon jobbade från klockan sju till klockan sexton måndag till fredag, och redan under den första veckan på semestervikariatet blev en av hennes dagliga uppgifter att tillsammans med Johannes träna på att ge honom hans insulin. Eftersom mamma haft insulin så länge hon kunde minnas var sprutorna, blodsockersvängningarna och de små bloddropparna som pressades fram ur fingertoppen inte främmande för henne. Och trots att Hedda inte var färdig undersköterska ännu skulle hon, om hon bara visade att hon kunde, få ge patienterna insulin helt på egen hand.

Efter jobbet på fredagen skyndade hon hem för att duscha och packa för att åka till mormor och morfar. När hon låste upp sin dörr och kom in i hallen låg där ett kuvert med hennes namn skrivet på, på hallmattan. Något rörde sig inuti henne, något vasst och kantigt som förr eller senare skulle komma att göra sönder henne inifrån.

Hon plockade upp kuvertet på vilket det stod ett enkelt, handskrivet ”Hedda”. Hon höll det mot ansiktet ett ögonblick och försökte förnimma doften från den som skrivit det. Den vars handstil hon nu trodde sig känna igen, trots att hon aldrig ens sett honom hålla i en penna, skriva hennes namn. Utan att öppna det lade hon det bland de andra i plåtasken i sitt nattduksbord.

Mormor och morfar skulle bjuda på middag och Hedda såg fram emot att få berätta om allt nytt hon upplevt den gångna veckan, de skulle lyssna intresserat oavsett hur länge hon pratade. När hon rusade nedför trapporna mötte hon familjen som bodde i lägenheten under henne. En man och två barn som kanske kunde vara i tre-, fyra- eller femårsåldern. Hon hade inte sett någon kvinna med dem så hon antog att han var skild. De hade setts i trappen många gånger, mannen verkade trevlig men ganska blyg. Kanske som hon själv. Hon hälsade glatt på både honom och barnen, som hälsade tillbaka. Innan ytterdörren hann slå igen bakom henne hörde hon flickans ljusa röst: ”Pappa, vart skulle hon nånstans?” ”Jag vet inte gumman.” Mannens röst lätt road och Hedda fnissade för sig själv.

Hon körde den dryga timman till samhället där mormor och morfar bodde, till gatan som slutade där skogen började. När hon 8

svängde in på gatan noterade hon att det första huset verkade ha bytt ägare, uppfarten som alltid varit grusad och välkrattad var nu asfalterad, de brunmålade fönsterbågarna på tegelfasaden var utbytta mot nya i stål. Det gula garaget i trä var borta och ersatt med parkeringsfickor där det nu stod en vit BMW och en silverfärgad Mercedes parkerad. Det var synd tyckte Hedda, hon kände inte tanten och farbrorn som bott i huset men hade alltid hälsat när hon sett dem i trädgården, eller vinkat tillbaka om de vinkat till henne i fönstret från det som nog varit deras kök. De satt ofta och tittade ut genom det fönstret när hon och mamma gick förbi där och senare, när hon ensam kom från skolan. Nu kunde man inte längre se in genom fönstren, det var sådana nya, mörka fönsterglas som man såg ut genom, men inte in i.

Mormor hade lagat köttbullar och kokat gräddsås. Morfar hade skalat potatisen och kokat grönsakerna till. Till efterrätt var det rabarberpaj med marängtäcke och vaniljsås, och allt medan de åt pratade Hedda. Pratade, pratade och pratade. ”Den allra första patienten jag fick hjälpa är en kvinna som har cancer. Hon fick bröstcancer för typ tio år sedan, och nu har den kommit tillbaka. Den är överallt i kroppen på henne, cancern. Så hon kommer inte klara sig”, sade Hedda stillsamt. ”Du orkar väl, gumman?” frågade mormor oroligt. ”Jag menar, får det dig inte att tänka på mamma när du ska hjälpa de där stackars människorna som inte kommer att klara sig?” ”Nej, det gör det faktiskt inte. Konstigt nog”, svarade Hedda sanningsenligt men förvånat. Nästan fyra år hade det tagit, äntligen gjorde minnet av mamma inte lika förbannat ont. Det ömmade, men värkte inte längre hela tiden inuti henne. Där fanns numera annat som tog desto större plats. ”Tänk att det redan gått ett år sedan studenten, gumman”, sade mormor. Som om hon trampat i klaveret med mammafrågan, påmint henne om att hon faktiskt borde vara ledsen hela tiden, och ville prata bort det. Såklart tyckte inte mormor det. ”Ja, verkligen. Tiden har gått så himla fort sedan dess”, svarade Hedda.

9

Och det hade den verkligen. Ett år sedan hon kommit in på den där skolan. Fått tag på en lägenhet högst upp i ett flerfamiljshus och flyttat en varm augustidag. Tillräckligt långt bort hemifrån för att ingen skulle veta vem hon var. Men inte för långt bort från mormor och morfar, de som var det enda som fanns kvar från hennes första arton år, som hon verkligen brydde sig om. Morfar och hon hade köpt en bil till henne då, en gammal solblekt Mazda som en gång varit röd i lacken. Morfar hade betalat den ur egen ficka och Hedda hade varit stum av tacksamhet. För fyra år sedan hade mormor och morfar magasinerat alla grejor från Heddas och mammas lägenhet, och dem hade Hedda tagit med sig till sitt eget boende. Alla kastruller, förlängningssladdar, lampskärmar och soffan. Och när Hedda så startat sitt vuxenliv hade det varit i en främmande stad där mamma inte kunnat kännas längre bort än om hon så aldrig funnits alls, men omgiven av allt det som påmint allra, allra mest om henne. Alla mammas saker, allt det som varit deras. När hon hade gått igenom kartong efter kartong med grejor hade saknaden varit skoningslös.

Rivit och slitit i Heddas inuti, som om det ville ut ur kroppen på henne. Hon hade packat upp och ställt in så mycket som gått i lådor och skåp i den mysiga tvårummaren. För att kunna sätta bulldeg i samma Tupperwarebunke som mamma gjort. Bädda sin säng med samma lakan som mamma bäddat med. Äta på samma tallrikar.

Allt som hon inte fått plats med och som inte påmint om mamma hade hon slängt, åkt vända efter vända till soptippen med i den röda Mazdan. Sådant som hon inte fått plats med eller verkligen inte haft användning för, men som ändå på ett eller annat sätt påmint om mamma hade hon sparat i förrådet. Det gick bara inte att slänga skor som mamma haft, hårfönen som blåst varmluft i mammas mjuka, mörka hår, mammas kassettbandspelare som spelat kassetterna med Creedence och Björn Afzelius. Det skulle ha varit som att slänga bort mamma och alla minnen av henne. Förrådet hade blivit fullt, där inne skulle minnet av mamma ligga i tryggt förvar tills Hedda hade något eget. Ett eget liv att bygga egna minnen på.

Och där hade hennes vuxenliv börjat nästan ett år tidigare. Ett nytt liv, inte bara fortsättning på det gamla. Kanske var det därför 10

det gjort så förbannat ont. Det hade inte funnits någon väg tillbaka och allt som varit hennes barndom hade verkligen kommit till sin ände. Men hopp hade där funnits. Om man inte visste var man skulle gå och inte skulle någon särskild stans, kunde man ju heller inte gå vilse. I det hade Hedda varit fri. ”Du är väl inte alltför ensam, gumman?” frågade mormor, lika orolig som alltid för att Hedda inte skulle vara lycklig. ”Nej, såklart är hon inte det, Bodil!” bröt morfar in, van att försöka dämpa mormors oro, vilja släta över lite grann. ”Det kan du väl förstå att pojkarna springer efter henne!” Han skrattade sådär bullrigt, så som morfar alltid gjorde när han skojade bort något som kanske kunde vara allvarligt men inte jämt måste vara det.

Hedda drog häftigt efter andan. Det allvarliga ansiktet, trots fräknarna. Händerna som snuddade vid hennes hud, doften av honom. Allting förlorat och aldrig mer. Hon kände hur det brände i henne. Ljög för mormor och morfar, de behövde inte veta. ”Nej, jag är inte ensam. Jag har ju Sara och de andra tjejerna ni vet. Och kompisar i klassen, så det är ingen fara alls. Och nej, jag har ingen pojkvän.” En menande blick på morfar, med ett varmt leende.

Hon älskade att de brydde sig så mycket om henne, och det där tjafset dem emellan som inte kunde dölja att de höll av varandra. *** När Hedda kom hem till sin lägenhet på lördag eftermiddag hade hon ett meddelande på telefonsvararen; korttiden som undrade om hon kunde tänka sig att komma in och jobba ett kvällspass på söndagen? Det kunde hon.

En av undersköterskorna var sjuk och Monica, kvinnan med cancer i rummet längst bort, var försämrad. Hon hade lagt sig i sin säng på fredagskvällen och sedan inte stigit upp igen. Hon hade inte ätit eller druckit under söndagen, sovit mycket och vaknat ibland, frågat efter sina barn, sin man. Hedda försökte finnas där, satt på en stol bredvid sängen och höll hennes hand. Monica drog den intill sig, lade sin egen och hennes hand på det platta bröstet. Genom 11

nattskjortans tunna tyg kunde Hedda känna Monicas kroppsvärme, hennes hjärtslag och konturen av ärret som markerade var det bröst suttit som snart skulle komma att ta hennes liv trots att det inte längre ens fanns. Hedda tänkte att det var en ynnest att få sitta där och dela en annan människas sista stund. Som hastigast for tanken till mamma, att varken Hedda eller mamma vetat att hon skulle dö.

Att mamma aldrig hunnit fråga efter sitt barn på den frusna gräsmatta som blev hennes dödsbädd. Att Hedda inte hunnit sitta vid sin mors sida och ta farväl. Så återgick hon till nutid, tänkte att hon skulle ge Monica sin fulla närvaro, att hon förtjänade den. Tänkte att där hon inte tagit farväl och funnits vid sin mammas sida, skulle hon nu vara vid Monicas. Och att där Monica nu saknade sina barn, där kunde hon kanske åtminstone vara ett substitut. Som om hennes egen mammas död blev mindre futtig om Monicas sista stund inte blev så förtvivlat ensam.

När klockan närmade sig middagsdags släppte Hedda Monicas hand för att gå ut i matsalen och hjälpa de andra med maten till de boende. När hon passerade Johannes rum kom hennes granne från våningen under ut, tillsammans med den äldre mannen. ”Men se där”, sade Johannes glädjestrålande. ”Där är ju min elev!

Det här är fröken Hedda som jag berättat om. Som är så duktig och lär sig att stickas med mig.”

Grannen, som Hedda tänkte kanske var Johannes son, tittade uppskattande på henne. ”Vilket sammanträffande”, sade mannen som, när hon tittade närmare på honom, ganska uppenbart var Johannes son. Han var som en yngre kopia av den äldre mannen. ”Hedda bor ju granne med oss, hon bor i lägenheten ovanför.”

De hälsade i hand, han hette Erik. ”E” på brevlådan stod alltså för Erik. Det måste vara typ världens vanligaste namn, tänkte Hedda.

Men fint. Det fanns en anledning till att alla hette det. Hon såg på honom, försökte komma på något bra att säga. Vad som helst. ”Hoppas att jag inte är en störande granne?” Åh, Gud vad pinsam hon var. Varför frågade hon så? Det visste hon ju att hon inte var!

12

”Nej, inte alls. Absolut inte”, sade mannen som hette Erik. Han flackade med blicken och mötte bara snabbt hennes. ”Äsch, du vet.

Det är ju så lyhört, kanske mer nedåt än uppåt. Jag hoppas inte att jag eller ungarna stör dig? Men jag är glad att det är du som är den som pappa har pratat så mycket om!”

Han tittade på sin pappa och blinkade mot honom. ”Pappa har berättat att det börjat en ny tjej som hjälper honom så bra med sprutorna och som är lite glad och skrattar med honom och så.” Sedan drog han ett djupt andetag och tog till orda igen. ”Pappa har mått väldigt mycket bättre den senaste veckan vet du.”

Erik såg på henne med ett uttryck i ansiktet hon inte kunde tolka.

Tacksamhet kanske. Hedda mumlade ett tack medan hon rodnade över berömmet. Tillsammans gick de mot matsalen.

När nattpersonalen kom och löste av Hedda inne hos Monica var klockan nästan halv elva på kvällen. Hon skulle börja jobba igen klockan sju nästföljande morgon. Hon bytte om och gick långsamt hem i den ljumma sommarnatten, ledde cykeln bredvid sig och tänkte på Monica. Det var så stort, att veta att någon snart skulle lämna livet. Hon tänkte på om hon velat ha det så med mamma, att veta innan att mamma skulle dö. Att hinna säga farväl. Det hade hon velat. Fast att veta innan, att bara behöva vänta och vänta på den där oundvikliga evigheten som skulle komma. Nej, då var det bättre så som det blivit. Hon och mamma hade ju levt till hundra procent tills alldeles innan, när livet plötsligt tog slut. Som att släcka en lampa, plötsligt blev det mörkt. Monicas liv var mer som en brasa som långsamt falnade. Lågorna som blev mindre och mindre, veden som svartnade och tog slut. I kvinnan som Hedda lämnat en stund tidigare brann bara en svag glöd. Och när döden väl kom den natten var den inte våldsam, inte skrämmande. Den bara smög in och lade sig vid Monicas sida och bad henne följa med. Kanske ville hon först inte, hon var ju inte färdig än. Hennes barn hade inte hunnit komma, och hon hade inte hunnit leva färdigt. Döden hade helt enkelt kommit alldeles för tidigt. Så låg de kanske där en stund och försökte komma överens. Monica som kämpade emot medan döden, precis som alltid, hade övertaget. För den som satt bredvid med sin 13

hand i Monicas, märktes knappt ingenting. En utandning som var mycket längre än de andra och som inte följdes av en inandning, och så var det slut.

När Hedda svängde runt hörnet till sin gata såg hon att det lyste i ett av fönstren i våningen under. Hon kände en märklig dragning dit, som om hon ville knacka på och be att få komma in. Sjunka ned i Eriks soffa och berätta om mamma, om Monica. Om Gabriel och Catta. Sara. Om alla de där sakerna i hennes liv som gjorde att hon var en enda härva av känslor och ostrukturerade tankar. Såklart gjorde hon inte det. Hon gick de tre trapporna upp till sig, smög, för att inte störa. Borstade tänderna och lade sig under det svala täcket.

Somnade nästan direkt.

14

2 GUSTAF RULLADES IN i sitt nya rum, som vad honom anbelangade lika väl kunde bli det sista rum han såg. Han halvlåg på en bår och två kvinnor i blå klänningar som arbetade på boendet mötte honom med leenden och varsamma händer. Flyttade över honom till hans nya säng med hjälp av ambulanspersonalen. Han försökte hjälpa till, så som han tyckte att han borde, men var till föga nytta. Kroppen sov, ville inte vakna hur han än försökte. Han ville tacka men inga ord kom över hans läppar. Den ena av kvinnorna sade att hans dotter hade ringt och sagt att hon skulle komma så snart hon slutade jobbet. Gustaf läste på namnskylten att kvinnan hette Britt-Marie och var sjuksköterska.

Han blinkade mot henne som för att bekräfta att han förstått vad hon sagt. Kanske uppfattade hon det, kanske inte. Hon försvann igen, följde ambulanspersonalen ut från rummet, och han hörde deras röster långsamt avta när de gick bortåt genom korridoren. Den andra kvinnan på vars skylt det stod Lena och Undersköterska, frågade om han låg bra men väntade inte på att han skulle svara innan hon fortsatte prata, sade till honom att han gärna fick försöka sova en stund och att det skulle bli middag klockan halv sex och att hon skulle dra upp persiennerna så att han kunde se ut genom fönstren om han ville. Sedan lämnade hon rummet och drog tyst igen dörren efter sig. Så var han ensam i stillheten. Tänkte en stund på sin Edit som hade levt sin sista tid på ett sådant här ställe.

Somnade.

Margareta kom på kvällen efter att han ätit middag tillsammans med de andra som också bodde där han nu hamnat. Hans underbara Margareta som funnit honom i elfte timman och räddat hans liv. Som 15

om det var något att rädda. Hon som så gärna ville att han skulle bli frisk att han inte hade hjärta att inte låtsas försöka.

De första dagarna var hon hos honom nästan hela tiden. Bad personalen att hjälpa honom upp i rullstolen och rullade sedan ut honom på uteplatsen utanför hans rum, där som det doftade av kaprifol och solen värmde så skönt. Han blundade där ute i solskenet, njöt av doften och värmen medan avståndet mellan den han var nu och allt som varit, hela livet, krympte till ingenting. Sommaren hade kommit så fort, som så många andra år. Och han satt där i sin nya rullstol med en kaffekopp i sin friska hand och saknade andra somrar. Sin barndoms somrar, sin ungdoms, och sina egna barns somrar. Han saknade gården och skogen, dofterna och ljuden. Djurens närvaro, att dra fingrarna genom den lena pälsen på de pålitliga korna, att höra deras råmanden i kvällningen då de dragit sig närmare ladugården för att bli mjölkade och söka skydd inför natten. Hästens skrapande hovar i gruset när far hämtat flickan från storstaden vid tåget. Hon som fångat hans hjärta en sommar. Hon vars somrar tagit slut nu.

På måndagen vaknade han av sig själv innan någon hann knacka på dörren. Han väntade ett slag, funderade på vad klockan var, det gick inte att se i skumrasket. Kanske passerade en kvart, kanske flera timmar innan det knackade. Elisabeth, hon som hjälpt honom på morgonen både lördag och söndag, kom in i rummet. Gustaf tyckte om henne.

Hon hade snälla händer som hjälpte honom på ett sätt som lät honom hinna med, följa med i de rörelser hon ville att han skulle göra. Den här morgonen hade hon en yngre flicka med sig vars namnskylt var skriven med bläck. Hon stod för långt ifrån honom för att han skulle kunna se vad det stod på den. Hon var söt, flickebarnet. Långt, ljust hår i en fläta som låg som en gyllengul vetelängd fram över ena axeln. Runda kinder som minde om det barn hon nyss varit. När hon kom närmare såg han att det var hon. Där var hon.

Alla de tankar han tänkt i sin källare medan Edit gått med hårda och arga hälar i köket ovanför honom, alla gånger han valt att tiga för lugnets skull, alla de gånger han tänkt på hur han hoppats att livet skulle bli på ett visst sätt och alla de gånger han kunnat konstatera att det inte blivit alls så. Alla de gånger han valt, bestämt sig för att det dög gott 16

ändå, att han inte kunde ändra på något. Alla de gånger han saknat den son som gått honom förlorad, hur han inte ens hunnit knäppa gylfen den där gången han tagit bilen ur garaget för att åka till Edit som redan var död när han kom fram, hur äppelträden blommat så vackert utanför Edits och hans köksfönster och hur de då och då sett den flicka gå förbi som var deras barnbarn men vars röst de aldrig hört och vars hand de aldrig hållit.

Där stod hon. Det måste vara hon. Ansiktet och ögonen. Det var som om hans egen mor stod där med sin tjocka, ljusa fläta och den där sortens uttryck i ansiktet, i ögonen, som han aldrig sett hos någon annan än sig själv och sin mor.

Där var hon.

Allt som varit, allt som hänt. Hela hans liv som passerat och som nu nästan var över. Bara den allra sista fiolen som spelade sin sorgliga melodi, de där sista ensamma stroferna som gick i moll. Och så stod denna flicka plötsligt här som om det inte alls var de sista tonerna som klingade ut. Som om han faktiskt borde ha en vers kvar. Han sände en stilla tanke till Edits Gud, tänkte att han i alla fall hade sinne för humor med tanke på de kaniner han trollade fram ur sin hatt då föreställningen nästan var över.

Hedda gick efter Elisabeth in i rummet som nu tillhörde en man som hette Gustaf. I sängen, som stod direkt till vänster när man kom in i rummet med fotändan riktad mot de stora fönstren så att den som låg i sängen kunde se ut på allt det gröna där utanför, låg en gammal man som såg en lång stund på henne och sedan började gråta.

Hedda blev alldeles häpen över mannens reaktion. Hade hon gjort något fel, eller såg hon helt enkelt så bedrövad och ledsen ut att även andra människor blev ledsna bara av att se på henne? Elisabeth satte sig på hans sängkant, tog hans hand medan han snyftade våldsamt. ”Men kära Gustaf, hur är det fatt?” frågade hon den gråtande mannen.

Hedda stod kvar där hon blivit stående när hon kom in i rummet, fann sig till slut och vinklade upp persiennerna, släppte in dagsljuset.

Såg oroligt åt mannens håll, undrade om hon borde lämna rummet och be någon annan gå in och hjälpa Elisabeth.

17

Flickan gick fram till fönstren och vinklade upp persiennerna. Så vände hon sig om och såg på honom igen. Solen strålade där utanför och ljuset som kom in i rummet lyste upp hennes gestalt bakifrån. Hennes hår blev som en gloria kring ansiktet som låg i skugga. Det måste vara hon.

Flickan han tänkt på så många gånger. Som aldrig varit honom nära annat än i tanken. Som han gång efter annan släppt taget om, låtit gå.

Som han sörjt. Som han förbannat sin son att inte ha älskat, att inte ha vårdat. Alla de hundratals, tusentals chanser han tänkt att han borde ha tagit. Hur han borde ha sträckt på ryggen, sagt ifrån. Men aldrig vågat. Valt Edit framför denna flicka. Släppt taget om någon han aldrig ens haft. Och ändå, så stod hon där nu. Nu när Edit var borta och inga val behövde göras. Ironin i att han inte kunde tala, nu när denna chans givits honom, var oändlig.

Men han log mot henne, ett snett leende eftersom halva hans ansikte låg i vila och inte kunde vakna hur han än försökte.

Hedda vände sig mot mannen i sängen igen. Solstrålarna föll in på honom där han låg i sin säng och hon tänkte spontant att han var vacker, den där gamle mannen. Han hade vitt, tjockt hår och ljusa, snälla ögon med djupa fåror kring ögon och mun. Som hos någon som lett mycket i sitt liv, men också någon som många gånger rynkat pannan i bedrövelse.

Andra bekymmersrynkor i andra ansikten försökte armbåga sig fram, nästla och tvinga sig in i hennes medvetande. Det svarta blanka håret, de mörka ögonen. Hon motade bort tankarna.

Den gamle mannen såg forskande på henne en stund. Så log han mot henne, ett snett leende, men ändå ett leende.

Elisabeth släppte Gustafs hand och gick ut i badrummet för att spola upp varmt vatten och ta fram rakapparaten och rena kläder. Hedda gick fram till mannen, satte sig försiktigt allra längst ut på sängkanten. ”Hej, jag heter Hedda. Jag och Elisabeth hjälper dig idag. Om det går bra?” Hon tystnade och letade efter ett godkännande i hans ögon. ”Jag har varit ledig i helgen men är alltid här på veckorna.”

Kände, som så ofta när hon mötte en ny patient, vördnad inför denna person som levt så många år, levt i tider som inte längre fanns, 18

gått igenom vedermödor hon inte visste något om. Hon visste att stroken han fått hade orsakat total afasi hos honom, så hon väntade sig inget talat svar. Men när hon mötte hans blick den första dagen så fanns det något där som slog an en sträng inom henne själv. Något hon kände igen. Han sträckte sin friska hand mot henne, ville fatta hennes. Hon tog hans hand i sin och något i den beröringen, något i den gamle mannens ögon. Det var något där som kändes så oändligt tryggt. Hedda hade ingen aning om vad det var eller varför.

Kände bara hur något av allt det där mörka som var så tungt att bära, lämnade henne. *** En morgon, en sådan som vilken annan som helst, när han vaknat i solljuset som silat in genom persiennerna hade han bestämt sig för att ligga kvar en stund. Han hade inte känt sig riktigt kurant, som att han inte borde ha så bråttom upp. Och så hade den där frånvaron kommit över honom igen, den som han vant sig vid kom då och då. Den där känslan, som om någon släckte ljuset inuti honom och han fann sig flyta iväg i ett mörkt ingenting. Men den här gången tycktes det bli kvar i honom, mörkret. Något hade farit genom hans sinne, tanken på att det höll på att ta slut. Att det strax skulle vara över, livet. Och en känsla av skräck, förväntan och lättnad.

Om det inte varit för att Margareta den morgonen påbörjat sin semester och ville fira det med att ta med sin pappa på en härlig konditorifrukost hade Gustaf kanske aldrig mer vaknat. Hans fina lägenhet hade snart varit tillgänglig för en ny hyresgäst, igen. Men Margareta, som pigg och rask promenerat hem till sin pappa, knackat på och inte fått någon respons, hade blivit orolig. Hon hade tagit extranyckeln som satt i hennes egen knippa, låst upp dörren och funnit sin pappa till synes sovande i sin säng. Hans ena mungipa och kind hade hängt på ett sådant konstigt sätt och när hon insett att det inte gick att väcka honom hade hon förstått att det var bråttom på ett sätt som det aldrig blivit med hennes mamma. Med hennes mamma hade allt varit för sent redan när det började.

19

Hon hade ringt ambulansen som kommit efter åtta evighetslånga minuter, och hon hade fått sitta bak med sin pappa medan ambulansen åkt snabbare än Margareta någonsin åkt i en bil, inräknat de gånger när hon som ung åkt med en uppvaktande yngling som sökt imponera på den mörka skönhet hon då ännu varit, med att trycka gasen i botten så att de båda trycktes mot ryggstöden.

Margareta hade hållit sin fars hand, släppt den när ambulanssjuksköterskan satt nål i kärlen på dess ovansida. Hon hade strukit undan den vita luggen som dolt faderns panna och lett åt det, åt hans hår som alltid haft sin egen vilja. Lett mot sin far som låg där, till synes så fridfull. ”Pappa, älskade pappa”, hade hon viskat.

Gustaf varken hörde hennes viskning eller kände hur luggen mjukt föll tillbaka ned i hans panna. Den sömn han fallit ned i hade ingen smekning i världen kunnat väcka honom ifrån.

Det hade tagit tre dagar innan Gustaf vaknat igen. Under tiden han sovit hade man röntgat hans hjärna och hans hjärta. Man hade konstaterat att en blodpropp bildats i ett av hjärtats förmak och så småningom funnit sin väg upp i hjärnans vindlingar för att fastna där. Ibland kunde man behandla sådana proppar, lösa upp dem för att rädda det som inte redan gått förlorat. För Gustaf hade den behandlingen inte gjort någon skillnad. De delar av hans hjärna som blivit utan det livgivande blodet var döda. Det enda man kunde göra var att vänta på att livet skulle bestämma sig för att stanna kvar i hans kropp och låta honom vakna igen, och då upptäcka vilka skador det lilla koaglet orsakat, eller så skulle han förenas i döden med sin Edit.

Men han hade överlevt och vaknat på sjukhuset. Och inte kunnat begripa varför han fortfarande levde eller vad han skulle göra med det liv han hade kvar. Trots att de sade att han skulle få träna, att det fanns folk som skulle hjälpa honom och försöka få tillbaka det han förlorat, hade han svårt att tänka sig att det fanns något som någon kunde göra för att laga det som inte fungerade i honom. För honom, han som levde inuti sin egen kropp, var det så uppenbart att inget fanns att laga. Det fanns inte alls. Han kunde se på sin arm och sitt ben, men det var som om de inte längre var en del av honom. Som om de bara var ett bihang som inte hade med honom att göra även om de råkade sitta fast vid hans kropp. Inte kunde någon laga det.

20

Två veckor in i sjukhusvistelsen, när Gustaf träffat sjukgymnast, arbetsterapeut, logoped och säkert många fler som han inte kunde minnas vad det var för några eller vad de hette, hade det bestämts att man skulle ha en vårdplanering. Gustaf visste vad vårdplanering var, de hade haft en sådan för Edit när hon låg på sjukhus, efter att man konstaterat att den där tennisbollen av cancer som flyttat in i hennes mage skulle få ha sin gång med henne.

Mötet hade varat en halvtimma. Margareta hade talat såväl med som om Gustaf på ett så fint sätt att han velat gråta när han hörde henne.

Hon hade talat om för de andra vad Gustaf tyckte om, hur han var som person. Hur han levat sitt liv. Hon var så duktig, hans fina Margareta.

Han var så stolt över henne, hur hon fick honom att känna sig som människa. De andra som var med, personal visste han, men inte närmre än så, fick också prata. Gustaf förstod att de ville väl och han förstod att när de sade att han behövde hjälp med nästan allting för att klara sig så hade de ju rätt, såklart. Men även om det var enkelt att förstå var det inte alls lika lätt att acceptera. Och att ha någon uppfattning om hur livet skulle bli hädanefter, det kunde Gustaf inte alls ha. Han hade kanske velat fråga hur länge man brukade leva på det där viset som han gjorde nu, med en kropp som var död i ena halvan. Men han kunde ju inte prata.

Så det hade bestämts att Gustaf inte på några villkor skulle kunna resa hem från sjukhuset till sin nya, fina lägenhet. Korttidsavdelning, hade biståndshandläggaren förklarat och riktat argumenten till Margareta.

Där skulle Gustaf få det bra en tid, så länge han behövde det. Och visst, han hade inte haft några större förväntningar på det som återstått av hans liv, men vid tanken på korttid så hade blodet liksom isat sig i hans ådror och han hade känt hur håren rest sig på hans arm och hans ben.

Korttid. Dit kommer man för att dö. Gustaf ville inte dö på korttid.

Han ville dö hemma, ensam i sin säng. Han ville somna på kvällen och bara låta bli att vakna morgonen efter. Bara fortsätta sova och inte ens märka att han råkat somna för gott. Resa iväg till främmande platser långt borta eller inuti honom själv. Så nära han varit att göra just det.

Men det hade inte varit dags ännu. Av någon outgrundlig anledning hade Margareta funnit honom och räddat hans liv.

Margareta hade tittat på Gustaf när biståndshandläggaren sagt det 21

där med korttid, vilket hon fått att låta som om vore det en fantastisk frälsning, att få komma till ett sådant ställe. Margareta visste vad Gustaf kände till om korttidsavdelningar, såg på den av hans ansiktshalvor han fortfarande hade kontroll över, att han blev skräckslagen. Att han bönföll henne om att inte bli skickad dit. Om han hade hållits vid liv dessa veckor bara av den enkla anledningen att det gick, och om han nu ändå skulle dö, så kunde han väl få skickas hem till sin egen lägenhet, sin egen säng, och få dö där.

Men så hade det fått bli och innan Gustaf ens hunnit vänja sig det allra minsta vid tillvaron på sjukhuset hade han blivit utskriven till korttidsboendet i sin stad. Han skulle såklart inte bo i samma rum som Edit gjort. Inte ens samma korttidsboende. Han bodde ju i en annan kommun nu, han skulle få komma till korttiden där. Varje gång han tänkt på detta med korttid hade han känt skräcken högt upp i bröstet, den där sortens rädsla som gör att man får svårt att andas. På korttiden låg man en kort tid innan man dog. Så hade det ju varit med Edit, och inte hade de hymlat med det. De hade sagt att han skulle kunna träna där, att han sedan kanske skulle kunna komma hem igen. I de mörka stunderna hade han i sitt stilla sinne undrat varför de höll på sådär, sade de där sakerna. De behövde ju inte övertala honom om något. Han kunde ju ändå inte protestera, inte ens säga emot. De gjorde ju som de ville med honom. I de ljusare stunderna valde han att tro på sin Margareta.

Allt skulle bli bättre.

Och där, i rummet längst bort i korridoren hade han bara några dagar senare blivit varse att varje gång man trodde att det nästan var slut så visade det sig att det var mycket mer. Det var också, tack gode Gud, början på något nytt. *** När Gustaf var åttiosex år hade det hänt första gången. Det som lett till att han bara lite mer än ett år senare låg där på den där korttidsavdelningen och förtvivlat försökte bestämma sig för om han ens ville försöka leva lite till, om det var värt det. Eller om han bara skulle ge upp.

22

När man såg på saker i backspegeln samtidigt som man hade facit i hand, var allt så mycket lättare att förstå. Inte bara de små sammanhangen, utan även de stora. Det i hans hjärta eller hjärna som ställt till det så förfärligt för honom, han hade inte riktigt förstått vilket och kunde ju inte fråga heller. Oavsett vilket det nu var, så hade det börjat för mer än ett år sedan. Han mindes hur det varit som om tiden frusit för några sekunder. Sedan hade allt startat om igen. Om han varit ung kanske han hade beskrivit det som om han var en dator som slocknade en kort stund då strömmen bröts, varpå den genast kom tillbaka, så att datorn startades om igen. Men han var inte ung, det hade han inte varit på väldigt, väldigt länge. Livet var redan, nästan över. Ofta hade han förundrats över detta faktum då han sällan hunnit reflektera över att det riktigt startat. Livet.

Han mindes att han undrat vad som hänt, då när tiden liksom frusit. Han hade tänkt att det kanske hade med åldern att göra. Han hade känt efter där han suttit vid köksbordet, samma köksbord han suttit vid de senaste tjugofem åren. Klockan hade varit strax efter elva på förmiddagen och Edit hade ropat upp honom från källaren.

Han brukade vara där nere i snickarboden, inte för att han snickrade längre, utan för att det hade varit skönt att sitta där nere. Han fick vara ifred från Edit, från hennes prat om alldagliga saker som inte spelade någon roll alls, men som krävde svar från honom, utförligare svar än ”hum” eller ”jo”.

Som till exempel ”Duger det med stek?” eller ”Nu är det snart dags att putsa kopparpannorna igen.”

Om inte Gustaf svarade ordentligt på Edits frågor och kommentarer hade hon kunnat sura i timmar. Eller gråta. Ofta hade det varit bättre, enklare, att tillbringa dagarna i källaren. Där hade han fått vara ifred, njuta av doften som satt i väggar, verktyg och i själva luften där nere. Trädoft. Några år tidigare hade han gjort sitt sista eneskåp.

Det hade fortfarande stått kvar där nere i källaren bland virke som aldrig skulle komma till användning. Virke han själv varit till skogen och letat upp, huggit, torkat, hyvlat, slipat, limmat och format till de skåp som nu fanns i så gott som varenda släktings och väns hem.

I många andras också, alltifrån små nyckelskåp till stora hörnskåp, 23

hans hantverk, spritt över landet, som små viskningar från honom.

Om man öppnade något av de där skåpen så doftade det ännu starkt av eneträ. Så även i det skåp som stod kvar nere i Gustafs källare, det sista han någonsin skulle göra.

Allt det där tänkandet som han ägnat sig åt där nere i snickarboden, det hade tagit fart ordentligt när han funderat på det där sista skåpet. Han hade tänkt på huruvida han skulle ha gjort det skåpet om han då vetat att det var hans sista. Det var en så komplicerad tanke, det där. Något av alla tiotals, hundratals skåp skulle ju oundvikligen komma att bli det sista, hur han än valt att göra. Och så hade tankarna fortsatt in i ett osorterat virrvarr som innehöll Gud vet hur mycket känslor och oförlösta sorger, förhoppningar och besvikelser.

Hans huvud tycktes vara överfyllt av sådant, och det hade pockat på.

Och som det verkat, där nere i hans källare, hade det velat komma tillbaka till honom, alltihop. När tiden var sådan att den fanns i överflöd om dagarna, men själva dagarna hållit på att ta slut för honom blev dessa tankar och känslor som ett ogräs. Hur mycket han än försökt hålla tillbaka det, kom det ändå upp igen, gång på gång. Han hade kunnat lägga asfalt över sina känslor och tankar, men det hade ändå snart spirat ett litet, litet strå upp genom en spricka i asfalten.

Detta, att döva och glömma, att asfaltera, var vad han hade gjort hela sitt vuxna liv. Och där han till sist suttit i sin källare, på kanske någon av de sista av alla de dagar som givits honom, hade hans inre mest av allt liknat en grönskande sommaräng, övervuxen av blommor, gräs och med små rådjur springande runt, lekandes i solskenet.

Han hade varken kunnat eller velat hejda det längre. Allt som varit, och allt som aldrig blivit.

Allteftersom tiden gått de senaste åren hade känslan av att livet höll på att rinna ifrån honom blivit alltmer påtaglig. Den hade inte varit någon avlägsen viskning längre, mer som ett mötande tåg i en trång tunnel. Även om han ännu haft hälsan hade han säkert vetat att dagarna som givits honom, alla de dagar han varit fri att göra vad han ville med, varit på väg att ta slut. I detta hade en viss känsla av vemod funnits, över att det inte blivit mer än såhär, blandat med ett lugnt accepterande, han kunde ändå inte göra om. Men ändå hade käns24

lan av att det borde varit något mer hunnit upp honom till sist. Jagat honom och fått tiden att gå ännu fortare, ju mindre av den han haft kvar.

Detta var den börda han burit genom livet, och den välsignelse han givits. Att ständigt längta efter något utan att riktigt veta vad.

Att i rädsla för att slarva bort allting, leva som om varje dag, ibland varje andetag var det sista. Och ännu vid åttiosex år fyllda, hade han längtat. Ännu hade han inte kunnat säga efter vad, bara en pockande känsla av att ha glömt något, av att inte vara riktigt klar med allt, och en vilja att få bli det. Färdig. Att ha ordnat allt och veta att han gjort allt han kunnat och allt han borde. Ännu, där i källaren, hade han inte nått fram.

Dessa tankar hade han ägnat mycket tid och uppmärksamhet i sin källare, han hade velat vara sann mot sig själv, den tid som varit kvar. Om han fått leva om, skulle han gjort annorlunda? Hade han gift sig med en annan kvinna, letat vidare efter den stora kärleken?

Hade den funnits personifierad i en annan kvinna än Edit, en kvinna som gått hans näsa förbi utan att han märkt det, utan att han fångat henne och hållit henne så nära sitt bröst han kunnat genom alla år?

Men sanningen var ju ändå den att hans Edit snärjt hans hjärta så till den milda grad att han efter den första gången han sett henne, aldrig tittat åt någon annan. Hans hjärta hade aldrig velat flytta in i någon annans hjärta än hennes och hans händer, det enda de egentligen någonsin velat, var att röra vid hennes hud.

Var gång han suttit i sin källare och levt om sitt liv, så som det borde ha blivit, hade han sett sig själv tillsammans med den kvinna han skulle ha levat med. Om han följt sitt hjärta. Och var gång hon vänt sig om och sett på honom hade det ändå varit Edit.

Men så hade det ju varit kaffedags den där dagen, klockan hade varit elva och dags för hembakta bullar, minst tre sorters kakor och kokkaffe och prat. Om ingenting, precis som vanligt. Gustaf hade aldrig varit mycket för bullar eller kakor. Han hade egentligen inget emot smaken, han tyckte bara att det var onödigt att äta något som inte tycktes tillföra hans kropp något. Det var som att tala utan att ha något vettigt att säga. Och precis så var det med pratet de ägnat sig åt där vid kaffet. Det var så meningslöst. Bara tomt pladder. Mycket, 25

ja nästan allt de ägnat sig åt hade känts honom så meningslöst. Varje ny dag en evig repris av gårdagen.

Och Gustaf, han hade varit lika meningslös han. Han hade inte bjudit in Edit att ta del av sina tankar, av allt det han ägnat sig åt i sin källare, då när verktygen lagts till ro för sista gången. Han hade bara låtsats där uppe i köket. Låtsats för att slippa undan. För att få vara ifred med sitt, så fort som möjligt. Egentligen borde han ha bjudit in henne, låtit henne vandra i det där mjuka gröna gräset tillsammans med honom. Men det hade han inte gjort. Istället hade han för länge sedan lärt sig att låta engagerad och intresserad, att komma med frågor och synpunkter. Han hade lärt sig att om han inte lät tillräckligt engagerad kunde det resultera i ett snyftande utan ände. Ett klagande på hur han, Gustaf, hade förstört hela hennes liv genom att lura henne till att gifta sig med honom. Och fast de båda vetat att det inte var sant, trots att Gustaf vetat att hon sagt sådär bara för att han skulle må dåligt på samma sätt som hon gjort, så hade det fungerat.

Han hade fått dåligt samvete för att han gjort Edit ledsen, och när han hade dåligt samvete hade han inte kunnat sitta i sin källare och utforska alla minnena, vrida och vända på dem, le och gråta åt dem, medan hon stod där uppe och grät och skalade potatis till honom, och stampade med hårda hälar i taket. Därför hade han varit trevlig och låtsats intresserad av Edits prat vid elvakaffet.

Just den dagen hade hon pratat om äppelträden som stod i full blom utanför fönstret. Det var faktiskt något Gustaf också tyckt om, men han hade velat se på träden, ensam eller tillsammans med Edit, under tystnad. Bara för att ta in synen. Så himmelskt vackert, hade han tänkt. Erinrat sig en gång för mycket länge sedan, inte långt innan han för första gången mött henne. En fotograf hade fotograferat honom under ett stort, blommande äppelträd. När han sedan träffat Edit, förälskat sig och deras första sommar tillsammans hade passerat och det varit dags för henne att resa hem hade han lagt ned fotografiet i hennes resväska för att hon inte skulle glömma honom.

Och det var precis då, när han mindes allt det, som det hände första gången. Tiden stannade lite grann. Och startade sedan igen.

26